SfU 1975/76:7

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:7

med anledning av motion om vidgad rätt till sjukpenning för hörselskadade Motionen I

motionen 1975:756 av fru Johansson i Hovmantorp m. fl. (s) hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära sådan översyn av bestämmelserna
i lagen om allmän försäkring (AFL) som syftar till rätt till sjukpenning
för vuxna hörselskadade på rehabiliteringskurser.

Motionärerna framhåller att rehabiliteringskurser för vuxna hörselskadade
bedrivs bl. a. på Granbacka i Höör med deltagare från olika landsting. För
deltagande i dessa kurser har tidigare tillämpats sjukskrivning. I vissa fall
har sjukskrivning inte medgivits och ärenden har därför överklagats hos
försäkringskassan. Ärenden har prövats i riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen
har meddelat dom, av vilken framgår att sjukskrivning inte
kan ske i dessa fall. Enligt motionärernas mening innebär domstolens ställningstagande
för dem det berör att de av ekonomiska skäl kan bli arbetsoförmögna
tidigare än nödvändigt.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet. Förbundet har i sin tur inhämtat yttranden
från försäkringskassorna i Uppsala, Jönköpings, Kristianstads,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län samt
från Malmö allmänna försäkringskassa.

Gällande bestämmelser m. m.

För rätt till sjukpenning krävs enligt huvudregeln i 3 kap. 7 S AFL att
sjukdom förorsakat nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Som
sjukdom anses också sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som förorsakats
av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som alltjämt kvarstår
sedan sjukdomen upphört. Enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL skall, om
den försäkrade är föremål för åtgärd av beskaffenhet som anges i 4 kap.
2 § samma lag, arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade
p. g. a. åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete. Som sådan åtgärd anges
i sistnämnda författningsrum ”åtgärd som är ägnad att förkorta sjukdomstiden
eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av
den försäkrades arbetsförmåga”.

Försäkringsdomstolen har i mål rörande rätt till sjukpenning under tid
då försäkrad genomgått viss rehabiliteringskurs för hörselskadade uttalat

1 Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 7

SfU 1975/76:7

att som förutsättning för att i 4 kap. 2 § AFL avsedd åtgärd skall anses
föreligga måste krävas att - oavsett om sjukpenning utgått före åtgärdens
vidtagande - sjukdomen redan medfört eller, om åtgärden inte vidtas, kan
antas komma att medföra nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga
med minst hälften.

Frågans tidigare behandling

Utredningskrav rörande bättre ekonomiska förhållanden för personer som
undergår rehabilitering behandlades av riksdagen 1969 och 1970.

Andra lagutskottet som före frågans behandling vid 1970 års riksdag hade
haft ett omfattande remissförfarande framhöll i sitt utlåtande 2LU 1970:57
att systemet med förmåner från två olika håll för dem som undergår arbetsmässig
rehabilitering visat sig medföra svårigheter vid tillämpningen.
Utskottet instämde i den av remissinstanserna framförda uppfattningen att
ersättningsreglerna vid rehabilitering var svåröverskådliga och i behov av
en översyn. I utlåtandet erinrades om att en översyn i viss omfattning redan
pågick genom en av chefen för socialdepartementet tillkallad sakkunnig
med uppdrag att utreda frågan om sjukpenning vid arbetsvärd. Utskottet
ansåg emellertid en samordnad översyn påkallad och förordade därför att
en sådan skulle komma till stånd. Utskottet underströk särskilt vikten av
att den enskilde hade ett kontinuerligt försäkringsskydd under pågående
rehabiliteringsbehandling. Därför borde enligt utskottets mening rehabiliteringsbehovet
och inte i första hand sjukdom vara avgörande för rätten
till förmåner. En översyn var - menade utskottet - omfattande och därför
tidskrävande, och det var angeläget att det utredningsarbete som redan påbörjats
beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd inte blev fördröjt
genom en samordning av utredningsarbetet på rehabiliteringsområdet i ett
större sammanhang. Utskottet utgick därför ifrån att denna fråga skulle
behandlas med förtur. Riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört. Riksdagsskrivelsen överlämnades till socialpolitiska bidragsutredningen.

Utredningsarbetet beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd
m. m. finns redovisat i betänkandet S 1971:6. Även denna frågas vidare
utredning överlämnades till socialpolitiska bidragsutredningen.

Pågående utredningsarbete

Sedan socialpolitiska bidragsutredningen i en i juni 1975 publicerad rapport
(Ds S 1975:4) gjort en kartläggning av vissa socialpolitiska bidrag och redovisat
frågor som bör prövas i ett fortsatt utredningsarbete med inriktning
på en samordning av olika bidragssystem, tillkallade chefen för socialdepartementet
en särskild utredning med uppdrag att, på grundval av denna
rapport, undersöka vilka förbättringar i samordningshänseende som, inom

SfU 1975/76:7

ramen för befintliga bidragsnormer och de för dessa fastlagda principerna
i fråga om bidragens inriktning och omfattning, kan genomföras. En av
huvuduppgifterna för utredningen är att systematiskt gå igenom lagen om
allmän försäkring med beaktande av samordningsfrågorna både inom denna
lag och i förhållande till andra bidragsförfattningar.

Sedan riksdagen under våren 1975 beslutat om riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningen
och det ekonomiska stöd som skall utgå under sådan utbildning
(prop. 1975:45, InU 1975:14, rskr 178) samt om studiestöd för vuxna
(prop. 1975:23, SfU 1975:14, rskr 176) har regeringen uppdragit åt riksförsäkringsverket
att utreda frågan om utformningen av stödet vid sjukdom
för den som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller bedriver vuxenstudier.
I direktiven för detta utredningsuppdrag framhålls bl. a.

Sjukförsäkringen medverkar på grundval av bestämmelserna i 3 kap. 8 §
andra stycket och 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring ekonomiskt -vid sidan av det stöd som enligt andra bestämmelser kan utgå - genom
att utge sjukpenning till den som deltar i yrkesutbildning som ett led i
rehabilitering efter sjukdomsfall. Mot bakgrunden av den betydande förstärkning
av utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning som den
nu beslutade reformen innebär, bör denna medverkan tas upp till förnyat
övervägande i samband med förevarande utredning.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande, dagtecknat den 6 maj 1975,
med hänvisning till att försäkringsdomstolen skulle komma att inom kort
avgöra mål angående rätten till sjukpenning vid rehabilitering för hörselskadade,
anfört att domstolens beslut bör avvaktas (Anm.: försäkringsdomstolen
har numera i två domar meddelade den 21 maj 1975 uttalat att en
tillämpning av 4 kap. 2 § AFL förutsätter att arbetsförmågan varit eller,
om åtgärden inte vidtas, kan antas komma att medföra nedsättning av den
försäkrades arbetsförmåga med minst hälften).

Såväl försäkringskasseförbundet som de försäkringskassor från vilka förbundet
inhämtat yttranden har avstyrkt bifall till motionen. Både förbundet
och flera av kassorna understryker dock angelägenheten av att den i motionen
aktualiserade frågan blir föremål för prövning men framhållit att
detta bör ske i ett större sammanhang.

Utskottet

Sjukförsäkringen är avsedd att ge den enskilde ekonomisk trygghet då
arbetsinkomsten bortfaller till följd av sjukdom. För rätt till sjukpenning
krävs enligt huvudregeln (3 kap. 7 § AFL) att sjukdomen förorsakat nedsättning
av arbetsförmågan med minst hälften. Med sjukdom jämställs därvid
sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som förorsakats av sjukdom
för vilken sjukpenning utgetts och som alltjämt kvarstår sedan sjukdomen

SfU 1975/76:7

upphört. Enligt särskild föreskrift (3 kap. 8 § AFL) skall för det fall den
försäkrade är föremål för åtgärd enligt 4 kap. 2 § AFL arbetsförmågan anses
vara nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad
att utföra förvärvsarbete. Enligt sistnämnda lagrum skall det vara fråga om
åtgärd som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest helt eller delvis
förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.

För att rehabiliteringskurs för hörselskadad skall anses hänförlig till sådan
åtgärd som avses i 4 kap. 2 § AFL har i praxis krävts att hörselskadan redan
medfört eller - om åtgärden inte vidtagits - kunnat antas komma att medföra
nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga med minst hälften, och detta
krav har ansetts böra gälla oavsett om sjukpenning utgått innan åtgärden
vidtagits.

Motionärerna menar att sjukskrivning inte kan ske för tid då den försäkrade
genomgår rehabiliteringskurs för hörselskadade och framhåller att
detta förhållande enligt deras uppfattning kan medföra att en hörselskadad
av ekonomiska skäl kan bli arbetsoförmögen tidigare än nödvändigt. De
begär därför en översyn av bestämmelserna i AFL i syfte att möjliggöra
rätt till sjukpenning för vuxna hörselskadade som genomgår rehabiliteringskurser.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen utgör det förhållandet
att en försäkrad genomgår en rehabiliteringskurs för hörselskadade inte i
och för sig något hinder för rätt att uppbära sjukpenning. Om den försäkrades
arbetsförmåga vid kursens början är eller senare kan väntas bli nedsatt med
minst hälften och om kursen är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller att
eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan
kan - som nämnts - sjukpenning utgå. 1 lagtexten talas endast om nedsättning
av arbetsförmågan. Att bestämmelsen i praxis givits den tillämpningen
att arbetsförmågan skall vara - eller kunna antas komma att bli
- nedsatt med minst hälften sammanhänger med den i 3 kap. 7 § AFL
angivna grundregeln som för rätt till sjukpenning förutsätter en sådan nedsättning
av arbetsförmågan.

Som framgår av den lämnade redovisningen har försäkringsskyddet begränsats
till sjukdomssituationer som föranleder ett mera betydande inkomstbortfall.
För en sådan begränsning talar inte minst svårigheterna att
göra bedömningar av mindre nedsättningar av arbetsförmågan. Utskottet
vill emellertid inte bestrida att bestämmelserna om sjukpenning vid rehabilitering
i deras nuvarande utformning kan leda till resultat som för
de försäkrade stundom måste te sig svårförståeliga. Bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning innebär i regel en bedömning av i vilken utsträckning
den försäkrade kan utföra förvärvsarbete, och det måste enligt
utskottets mening ofta vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att avgöra
om en viss sjukdom, till följd av att en rehabiliteringsåtgärd inte vidtagits,
föranlett att den försäkrades möjligheter att utföra förvärvsarbete blivit -eller i en framtid kan väntas bli - nedsatta i den omfattning som krävs

SfU 1975/76:7

för att sjukpenning skall kunna utgå. Detta i sin tur torde ha medfört att
möjligheterna att utge sjukpenning vid rehabilitering i samband med sjukdom
i praktiken blivit begränsade i en omfattning som med hänsyn till
rehabiliteringens syfte att återställa arbetsförmåga måste anses mindre tillfredsställande.

Utskottet anser det således - i likhet med flera av de försäkringskassor
som yttrat sig i ärendet - önskvärt att deltagare i rehabiliteringskurser av
den art som avses i motionen får någon form av kompensation för inkomstbortfall
i samband med kursen. Frågan om en sådan kompensation
bör emellertid inte begränsas till enbart de hörselskadade. Även andra grupper
försäkrade kan ha ett berättigat behov av ett motsvarande stöd.

Riksförsäkringsverket har den 26 juni i år erhållit regeringens uppdrag
att utreda frågan om utformningen av stödet vid sjukdom för den som
deltar i arbetsmarknadsutbildning eller bedriver vuxenstudier liksom andra
frågor rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och sådant stöd. 1
utredningsuppdraget ingår att till förnyat övervägande ta upp frågan om
sjukpenning till den som deltar i yrkesutbildning som ett led i rehabilitering
efter sjukdomsfall. Enligt utskottets mening bör den i motionen aktualiserade
frågan och därmed sammanhängande spörsmål prövas inom ramen
för nämnda utredning. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975:756 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 15 oktober 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson
(s). Ringaby (m). Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Hyltander
(fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk). Andersson
i Edsbro (c) och Nisser* (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

' ! V