SfU 1975/76:6

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:6

med anledning av motion om förbättrad handikappersättning åt hörselskadade Motionen 1

motionen 1975:1194 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Gernandt
(c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

1. att försäkringsreformen om handikappersättning när det gäller hörselskadade
skall omfatta alla döva och samtliga hörselskadade som för sin
dagliga livsföring måste använda hörapparat,

2. att handikappersättning skall utgå med minst 30 96 av basbeloppet.

Motionärerna åberopar innehållet i 9 kap. 2 g sista stycket och 9 kap.
5 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i nämnda
författningsrums lydelse fr. o. m. den 1 juli 1975 och menar att handikappersättning
kan utgå endast till sådana hörselskadade som inte kompenseras
med hjälp av hörapparat. De framhåller att för ett flertal hörselskadade
hörapparaten är ett hjälpmedel, som endast i begränsad omfattning kan
förbättra möjligheterna att uppfatta tal. Rätt till handikappersättning bör
enligt motionärernas mening tillkomma alla döva och hörselskadade som
i sin dagliga livsföring är beroende av hörapparat.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet. Förbundet har i sin tur inhämtat yttranden
från försäkringskassorna i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads,
Hallands, Uppsala, Västmanlands, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens
län samt Malmö allmänna försäkringskassa.

Gällande bestämmelser m. m.

Före den 1 juli 1975 utgick invaliditetsförmåner till försäkrade över 16
år i form av invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning. Invaliditetstillägget
var avsett att i vissa fall komplettera ålders- eller förtidspension inom folkpensioneringen,
medan invaliditetsersättningen utgick till vissa Försäkrade
som inte åtnjöt folkpension. Såväl invaliditetstillägg som invaliditetsersättning
utgick alltid till den som var blind.

Invaliditetstillägget utgjorde 30 96 av basbeloppet, medan invaliditetsersättningen
uppgick till 60 eller 30 96 av basbeloppet allt efter hjälpbehovets
omfattning. Ersättningen till blind utgick dock alltid med 60 96 av basbeloppet.

Vid 1974 års riksdag (prop. 1974:129; SfU 1974:32; rskr . ^74:337) genomfördes
avsevärda förbättringar av folkpensionsförmånerna. I samband där 1

Riksdagen 1975/76.11 sami. Nr*

SfU 1975/76:6

med ersattes invaliditetstillägget och invaliditetsersättningen med en ny enhetlig
hjälpform benämnd handikappersättning. De nya reglerna, som uppställer
mildare krav för rätt till ersättning än de som tidigare gällde, innebär
i korthet följande.

Handikappersättning tillkommer försäkrad, vars fysiska eller psykiska
funktionsförmåga för avsevärd tid är nedsatt i sådan omfattning att han
antingen i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan
. eller, för att kunna förvärvsarbeta, behöver fortlöpande hjälp av annan eller
eljest får vidkännas betydande merutgifter. Vid bedömning av frågan om
rätt till ersättning skall den handikappades vård- och hjälpbehov vägas samman
med hans merkostnader till följd av handikappet. Föreligger behov
av hjälp i den dagliga livsföringen eller för utförande av förvärvsarbete samtidigt
med merutgifter i annat avseende bör bedömningen grundas på det
sammanlagda behovet av stöd. Handikappersättningen utgör för år räknat
60, 45 eller 30 % av basbeloppet.

Den som är blind, döv eller gravt hörselskadad har en generell rätt till
handikappersättning. Denna utgör för blind försäkrad för tid innan hel ålderpension
eller hel förtidspension börjar utgå 60 % av basbeloppet och
för tid därefter 30 % av samma belopp. För den som är döv eller gravt
hörselskadad utgör den generella handikappersättningen 30 % av basbeloppet.
Om stödbehovet ger anledning till högre ersättning skall sådan utgå.

Enligt en särskild föreskrift skall som gravt hörselskadad anses den som
med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta
tal.

Remissyttrandena

Båda remissinstanserna och samtliga försäkringskassor utom en har avstyrkt
bifall till motionen.

Riksförsäkringsverket anför i sitt yttrande att handikappersättningen vid
hörselnedsättning inte är begränsad till att gälla försäkrade med så grav
hörselskada att de med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter
att uppfatta tal. De allmänna förutsättningarna för rätt till handikappersättning,
som är intagna i 9 kap. 2 § första och andra styckena AFL, är
avsedda att tillämpas för samtliga typer av handikapp eller kroniska sjukdomar.
Detta innebär - framhåller verket - att även hörselskadade, som
inte har sin hörsel nedsatt i sådan omfattning att de är berättigade till generell
handikappersättning med minst 30 % av basbeloppet, kan tillerkännas handikappersättning
efter prövning av det sammanlagda stödbehovet.

Liknande synpunkter har framförts av Försäkringskasseförbundet och av
försäkringskassorna i Kronobergs, Hallands och Västmanlands län.

Försäkringskasseförbundet ifrågasätter för sin del om handikappersättningen
bör generaliseras ytterligare. En sådan åtgärd skulle enligt förbundets
mening kunna motverka syftet bakom reformen, eftersom handikapper -

SfU 1975/76:6

sättningen är avsedd att vara inte en lytesersättning utan en kompensation
enligt vissa schabloner för merkostnader som uppkommer på grund av ett
handikapp.

Utskottet

Enligt bestämmelser i lagen om allmän försäkring (AFL), tillämpliga
fr. o. m. den 1 juli i år, utgår i vissa fall handikappersättning till den som
fyllt 16 år och som före 65 års ålder fått sin fysiska eller psykiska funktionsförmåga
nedsatt för avsevärd tid. Ersättning kan utgå med 30, 45 eller
60 % av basbeloppet alltefter omständigheterna i det enskilda fallet. Vissa
typer av handikapp (blindhet, dövhet och grav hörselskada) berättigar alltid
till handikappersättning, förutsatt att handikappet inträtt innan den försäkrade
uppnått 65 års ålder. Den som är döv eller gravt hörselskadad äger
sålunda utan särskild prövning rätt till handikappersättning med minst 30 %
av basbeloppet. Därvid skall som gravt hörselskadad anses den som med
hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta tal.

Motionärerna, som synes vara av den uppfattningen att handikappersättning
kan utgå endast till sådana hörselskadade som inte kompenseras
med hjälp av hörapparat, framhåller att för ett flertal hörselskadade hörapparaten
är ett hjälpmedel, som endast i begränsad omfattning kan förbättra
möjligheterna att uppfatta tal. Rätt till handikappersättning bör enligt motionärernas
mening därför tillkomma alla döva och hörselskadade som i
sin dagliga livsföring är beroende av hörapparat.

Som utskottet tidigare nämnt finns det i AFL en allmän bestämmelse
om rätt till handikappersättning, efter individuell prövning, för försäkrade
med nedsatt funktionsförmåga. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas
för samtliga typer av handikapp, alltså även hörselskada. För vissa typer
av svårare handikapp, däribland grav hörselskada, gäller en generell rätt
till ersättning - utan särskild prövning - med vissa procent av basbeloppet.
Vid den individuella prövningen av rätten till handikappersättning skall
man enligt AFL beakta den handikappades sammanlagda behov av stöd.
Detta innebär enligt uttalande i förarbetena till den nya lagstiftningen att
man vid bedömningen av frågan om rätt till ersättning skall väga samman
den handikappades vård- och hjälpbehov med hans merkostnader till följd
av handikappet.

Det väsentliga syftet med de nya bestämmelserna om handikappersättning
var att mildra de ofta rigorösa krav som tidigare gällande regler om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning uppställde i fråga om den försäkrades
hjälpbehov och att man i ökad omfattning skulle kunna beakta de
merkostnader som orsakas av handikappet. Genom differentieringen av handikappersättningen
och genom att prövningen av rätten till sådan ersättning
skall grundas på den handikappades sammanlagda behov av stöd har enligt

SfU 1975/76:6

utskottets mening skapats garantier för att man i den praktiska tillämpningen
skall kunna tillgodose även sådana hörselskadade vilkas handikapp inte är
så gravt att de har en generell rätt till handikappersättning.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:1194.

Stockholm den 15 oktober 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson
(s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Hyltander
(fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s). Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson
i Edsbro (c) och Nisser (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 9910 S Stockholm 1975