SfU 1975/76:42

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:42

med anledning av motioner om vissa läkemedelsfrågor m. m.
Motionerna

I motionen 1975/76:307 av herr Lövenborg m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om en skyndsam prövning av frågan
om att normalkostnaderna för anskaffande av glasögon infogas i sjukförsäkringssystemet
och lagen om allmän försäkring.

I motionen 1975/76:338 (jfr 1975/76:337) av fru Lantz (vpk) hemställs
att riksdagen hos regeringen hemställer om prövning av frågan om försäljningen
av menstruationsskydd kan ske på apotek och att dessa produkter
inbegripes i sjukförsäkringen tillhörande rabatterade varor.

I motionen 1975/76:353 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs
att riksdagen beslutar att läkemedel som ordineras av läkare för psoriasis
skall tillhandahållas gratis.

I motionen 1975/76:746 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller att regeringen överväger en sådan
ändring i kungörelsen (1954:520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel,
att även sjukdomen psoriasis tas in i denna förteckning.

1 motionen 1975/76:1193 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning, som
syftar till att inom sjukförsäkringen införa ett avgiftstak för den försäkrades
årliga läkemedelskostnader.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1975/76:353 och
1975/76:746 från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Svenska psoriasisförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

Ersättning för läkemedel m. m.

I sjukförsäkringens förmåner ingår ersättning för läkemedelskostnader.
Ersättningen regleras bl. a. i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m. Enligt huvudregeln skall under
vissa angivna förutsättningar på apotek kostnadsfritt eller till nedsatt
pris tillhandahållas läkemedel som ordinerats av läkare eller tandläkare.

Den som omfattas av sjukförsäkringen och som lider av långvarig och
allvarlig sjukdom kan utan kostnad erhålla läkemedel, som enligt vad

1 Riksdagen 1975176. 11 sami Nr 42

SfU 1975/76:42

regeringen förordnat skall tillhandahållas kostnadsfritt vid sådan sjukdom.
Särskild förteckning är fastställd över sådana avgiftsfria läkemedel.

I andra fall sker nedsättning av fastställt pris för samtidigt förskrivna
och inköpta läkemedel med hälften av det belopp varmed priset överstiger
5 kr. och hela det belopp varmed priset överstiger 35 kr. Högsta kostnaden
per inköp blir därför 20 kr.

Bidrag till glasögon

Fr. o. m. den 1 januari 1976 har kostnadsansvaret för tekniska hjälpmedel
till handikappade övergått från staten till sjukvårdshuvudmännen
enligt en mellan parterna våren 1975 träffad överenskommelse som godkänts
av riksdagen (prop. 1975:36, SfU 1975:16, rskr 125). Överenskommelsen
gäller t. o. m. utgången av år 1977. I enlighet med överenskommelsen
utger sjukvårdshuvudmännen tekniska hjälpmedel eller bidrag
till anskaffande av sådana på samma villkor som gällde för statligt bidrag
till tekniska hjälpmedel enligt kungörelsen (1968:238) om statsbidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade, vilken upphört att gälla med utgången
av år 1975. I ersättning för dessa hjälpmedel - som innefattar bidrag
till glasögon eller kontaktlinser till personer som opererats för grå starr
- utgår ett bidrag från staten till sjukvårdshuvudmännen med 22 kr.
per innevånare och år. Sjukvårdshuvudman som medverkar vid anskaffning
av avgiftsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdom under
19 år får en förhöjning av hjälpmedelsersättningen från sjukförsäkringen
till sammanlagt 24 kr. per invånare och år. Sjukvårdshuvudmännen får
själva besluta om den närmare utformningen av reglerna för sådan medverkan
vid anskaffning av glasögon till barn och ungdom.

Samtliga landsting ger ut bidrag till glasögon till barn och ungdom
under 19 år. Landstingsförbundet har i fråga om bidragets storlek gett
ut en rekommendation om att egenavgiften när det gäller synundersökning
bör uppgå till högst 15 kr., att kostnader för standardglas ersätts helt och
att bidrag till bågarna bör utgå med 50 kr.

Frågornas tidigare behandling

Läkemedel

De nuvarande principerna för läkemedelsrabatteringen grundar sig på
beslut av 1967 års riksdag (prop. 1967:135, 2 LU 58, rskr 338). Beslutet
medförde att det högsta belopp som någon behövde erlägga för varje
inköp av medicin på recept blev 15 kr. Denna gräns har sedermera genom
ändring av rabatteringsreglerna vid 1975 års riksdag höjts till 20 kr. (prop.
1975:36, SfU 1975:16, rskr 125). Reformen 1967 föregicks av ett om -

SfU 1975/76:42

fattande utredningsarbete, först av utredningen om läkemedelsrabatteringen
och därefter av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Den tidigare
utredningen föreslog i sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU 1959:43) Läkemedelsrabatteringen
ett självrisksystem innebärande att den enskilde intill
ett visst årligt belopp skulle erlägga fullt pris för förskrivna läkemedel och
att över detta belopp en förhållandevis hög rabattsats skulle gälla. Man skulle
på så sätt bereda en mer effektiv hjälp åt personer med höga läkemedelskostnader
och samtidigt begränsa totalkostnaderna. Sedan förslaget blivit
föremål fördelade meningar vid remissbehandlingen fick 1961 års sjukvårdsutredning
i uppdrag att med utgångspunkt i det tidigare utredningsarbetet
och remissmaterialet söka lösa frågan. Huvudlinjen i utredningsarbetet skulle
vara att bereda medborgarna skydd mot att vid sjukdom betungas med
alltför stora utgifter för läkemedel samtidigt som systemet skulle inrymma
möjligheter att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna på en rimlig
nivå. I utredningens betänkande (SOU 1966:28) Läkemedelsförmånen föreslogs
ett system som innebar att dittillsvarande karensbelopp avskaffades
och att läkemedelskostnaderna rabatterades med 75%. Departementschefen
anförde i propositionen 1967:135 att han inte kunde biträda förslaget
att avskaffa karensbeloppet eftersom en sådan åtgärd främst skulle gynna
dem som hade relativt små medicinkostnader. En sådan reform skulle också
bli ganska dyrbar och minska utrymmet för behövliga förbättringar till personer
med stora medicinkostnader. Han förordade i stället att systemet med
karensbelopp vid prisnedsättning på läkemedelsinköp skulle behållas. Vad
gällde att tillgodose rabatteringsbehovet för personer med höga läkemedelskostnader
framhöll departementschefen att de stora förbrukarnas problem
skulle kunna lösas genom en individuell prövning men att det administrativa
arbetet härmed uppenbarligen skulle bli alltför omfattande och personalkrävande.
Frågan borde inte heller lösas genom ett självrisksystem av den
typ som föreslogs av utredningen om läkemedelsrabbateringen eftersom det
inte syntes möjligt att belasta försäkringskassorna eller apoteken med det
omfattande administrativa merarbetet som ett sådant system skulle föra
med sig. Departementschefens förslag - vilket biträddes av riksdagen -innebar i stället att nu gällande regler för läkemedelsrabatteringen infördes.
Härigenom kom endast ett karensbelopp - 5 kr. - att beräknas när en person
samtidigt köpte flera läkemedel, som ordinerats honom vid ett och samma
tillfälle. Vidare innebar rabatteringsreglerna ett kostnadstak - f. n. 20 kr.
- vid varje inköpstillfälle.

Departementschefen berörde i propositionen även frågan om rätten
till kostnadsfria läkemedel, vilken han föreslog skulle bibehållas. Han
utgick i detta sammanhang från att medicinalstyrelsen fortlöpande skulle
se över förteckningen angående sådana läkemedel.

Som nämnts biträdde riksdagen departementschefens förslag. Andra
lagutskottet yttrade i sitt utlåtande 1967:58 att förslaget utgjorde en godtagbar
avvägning mellan förmåner och kostnader och samtidigt gav en acceptabel

1* Riksdagen 1975/76. 11 sam!. Nr 42

SfU 1975/76:42

lösning på den komplicerade frågan om ett effektivt högkostnadsskydd såväl
när de höga kostnaderna berodde på inköp av dyrbara läkemedel som när
de berodde på täta inköp av billigare läkemedel.

I samband med att riksdagen föregående år ändrade rabatten ngsreglerna
för läkemedel så att kostnadstaket vid varje inköpstillfälle höjdes från
15 kr. till 20 kr. avslogs ett motionsyrkande om en utredning om och förslag
till ett kostnadstak på 100 kr. per år för inköp av medicin på recept. Socialförsäkringsutskottet
(SfU 1975:16) anförde som motivering härför.

Enligt utskottets mening talar sannolikheten för att kostnaderna för
inköp av läkemedel under ett år, även med den höjning av maximiavgiften
för receptbelagda medicininköp som föreslås i propositionen,
inte kommer att bli onödigt betungande. Utskottet vill peka på att utformningen
av reglerna för prisnedsättning på läkemedel innebär ett högkostnadsskydd
för den som har stort behov av läkemedel. Såvitt utskottet
kan bedöma torde det inte vara ofta förekommande att kostnaderna för
en persons läkemedelsinköp under ett år överstiger 100 kr. Utskottet
vill erinra om att försäkrade, som lider av långvariga och allvarliga sjukdomar
och som har stort behov av läkemedel, redan nu har stora möjligheter
att erhålla sådana kostnadsfritt. På grund av det anförda och
då utskottet inte är övertygat om att en kostnadsspärr av den art som
förordas i motionen skulle vara enbart till fördel för de försäkrade avstyrker
utskottet bifall till motionen 1973 i denna del.

Ersättning från AFL för kostnader för glasögon

Fråga om ersättning för kostnader för glasögon har vid ett flertal tillfällen
aktualiserats i motioner. En motion med detta syfte väcktes till 1973 års
riksdag och behandlades av socialutskottet samtidigt med motionsyrkanden
som var begränsade till att avse statsbidrag till glasögon för barn och ungdom.
Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1973:5
att särskilt för familjer, i vilka fanns barn med synnedsättning eller synskada,
utgifterna för glasögon kunde vara betungande, eftersom synen ofta undergick
snabba förändringar under uppväxtåren, vilket medförde behov av
täta glasögonbyten. Utskottet fann att då det gällde att vidga samhällets
insatser på området den mest angelägna uppgiften var att bidra till synhjälpmedel
för barn och ungdom. Med hänsyn till att den arbetsgrupp för
översyn av verksamheten med hjälpmedel för handikappade - den s. k.
hjälpmedelsgruppen - som enligt bemyndigande 1969 tillkallats av chefen
för socialdepartementet 1972 fått i uppdrag att pröva frågan om behovet
av bidrag till glasögon för barn och ungdomar i skolåldern ansåg socialutskottet
hjälpmedelsgruppens arbete i viss mån vara ägnat att tillgodose
motionärernas önskemål. Då utskottet ansåg den prioritering vara riktig
som gjorts genom att hjälpmedelsgruppens uppdrag inriktats på behovet
av bidrag till glasögon för barn och ungdom, var utskottet inte berett förorda

SfU 1975/76:42

en utvidgning av uppdraget. När frågan om en utredning om en allmän
glasögonforsäkring återkom vid 1974 års riksdag vidhöll socialutskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1974:5 vad utskottet uttalat
1973 men tilläde att det utgick från att så snart hjälpmedelsgruppens undersökningar
redovisats det vid det fortsatta utredningsarbetet skulle komma
att övervägas huruvida arbetet borde avse även andra grupper med synnedsättning.

Hjälpmedelsgruppen redovisade i betänkandet (Ds S 1974:4) Glasögon
för barn och ungdom en kartläggning av glasögonbehovet för barn och
ungdomar i skolåldern i de olika åldersklasserna samt familjernas kostnader
för glasögon. I det året därpå avgivna slutbetänkandet (Ds S 1975:2)
Statsbidragsfrågor inom hjälpmedelsverksamheten som utmynnade i ett
förslag om att det direkta kostnadsansvaret för handikapphjälpmedel borde
åvila sjukvårdshuvudmännen, tog gruppen även upp frågan om kostnadsansvaret
för bidrag till glasögon till barn och ungdomar. Gruppen,
som funnit det naturligt att frågan om glasögonbidrag anknöts till förslaget
om att sjukvårdshuvudmännen borde få det enhetliga kostnadsansvaret
för hjälpmedelsverksamheten, förordade att de sjukvårdshuvudmän
som beslöt att införa bidrag till glasögon för barn och ungdomar
i åldern upp till 19 år gavs stöd till kostnaderna för denna förmån.

Utredningens förslag ledde till den tidigare nämnda överenskommelsen
1975 mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om att de senare skulle
överta kostnadsansvaret för tekniska hjälpmedel till handikappade. Vid
riksdagsbehandlingen förklarade socialförsäkringsutskottet (SfU 1975:16)
i anledning av motioner om en utvidgning av den allmänna försäkringen
till att avse även ersättning för kostnader för glasögon, att utskottet ansåg
det tillfredsställande att frågan om bidrag till glasögon för barn och ungdomar
under 19 år fått sin lösning samt att utskottet inte var berett
medverka till att sjukförsäkringen påfördes kostnader för glasögon för
andra grupper försäkrade. Riksdagen biträdde utskottets förslag att avslå
motionsyrkandena.

Kostnader för menstruationsskydd

Vid fjolårets riksdag väcktes en motion som syftade till åtgärder från
statens sida för att åstadkomma produktion och distribution av menstruationsskydd
till lägre priser. Motionen behandlades av näringsutskottet
i dess betänkande NU 1975:6. Betänkandet innehåller detaljerade uppgifter
i anslutning till motionen om tillverkning, omfattningen av förbrukning
av artiklarna, prisutveckling m. m., och socialförsäkringsutskottet
hänvisar till dessa uppgifter. Näringsutskottet konstaterade i sitt yttrande
att på menstruationsskyddsmarknaden ett företag länge haft en dominerande

SfU 1975/76:42

ställning i produktionsledet och att företaget under åren 1973 och 1974 på
ett markant sätt höjt priserna på sina produkter. Internationellt sett föreföll
prisnivån på området att ligga högt i Sverige. Utskottet konstaterade vidare
att menstruationsskydden har stor hygienisk betydelse och för konsumenterna
hör till kategorin nödvändighetsvaror samt att en avsevärd del av
konsumenterna har små ekonomiska resurser. Den kraftiga prisuppgången
under de senare åren var enligt näringsutskottets mening otillfredsställande.
Förhållandena hade dock - framhöll utskottet - på sistone utvecklats på
ett för konsumenterna positivt sätt och hänvisade till att statens pris- och
kartellnämnd (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen tagit upp överläggningar
med det marknadsdominerande företaget. Dessa hade resulterat i
prissänkningar som berörde en stor del av företagets sortiment. Från SPK:s
sida fortsatte överläggningarna med sikte på att ytterligare prissänkningar
skulle åstadkommas. Vidare hade i både produktions- och distributionsledet
nya initiativ tagits. Sålunda hade Kooperativa förbundet satt i gång tillverkning
av menstruationsskydd som såldes till väsentligt lägre priser än
de som var gängse för motsvarande produkter. Ytterligare ett svenskt företag
hade likaledes börjat tillverka menstruationsskydd. På distributionssidan
gjorde det statliga Apoteksbolaget en insats.

Näringsutskottet erinrade slutligen om att chefen för handelsdepartementet
uttalat att förhållandena på området motiverade skärpt uppmärksamhet
från samhällets sida och att han när resultatet av SPK:s överläggningar
med berörda företag förelåg skulle komma att ta ställning till i vilken mån
särskilda åtgärder var påkallade. Utskottet tog fasta på detta uttalande och
ansåg mot bakgrund av vad som redovisats att det inte fanns anledning
för riksdagen att göra någon framställning i ämnet till regeringen. Riksdagen
följde utskottet.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Svenska Psoriasisförbundet
har yttrat sig över motionerna 353 och 746 angående kostnadsfria läkemedel
för psoriasis. Riksförsäkringsverket framhåller att psoriasis är en
kronisk, recidiverande sjukdom, som kräver mer eller mindre kontinuerlig
behandling med medicinska preparat och salvor. Detta kan för den
sjuke medföra dryga kostnader. Riksförsäkringsverket finnér det därför
rimligt att denna sjukdom vad gäller läkemedelskostnader får jämställas
med vissa andra kroniska sjukdomar, för vilka av läkare ordinerade läkemedel
är kostnadsfria.

Verket är dock medvetet om att vissa för behandlingen av psoriasis
ingående mediciner och salvor kan medföra biverkningar. Huruvida denna
omständighet skall påverka bedömningen av frågan om upptagande
av dessa läkemedel på förteckningen undandrar sig verkets bedömning.

SfU 1975/76:42

Verket förutsätter att denna fråga underställs medicinskt sakkunniga.

Socialstyrelsen påpekar i sitt yttrande att styrelsen regelbundet föreslår
att regeringen skall ändra förteckningen över kostnadsfria läkemedel.
Vad gäller sjukdomen psoriasis anser socialstyrelsen att sjukdomen har
en varaktighet som svarar mot kravet på långvarighet, men sjukdomen
är inte så allvarlig att det kan bli aktuellt att uppföra den på förteckningen.
De sjukdomar som där finns upptagna är, framhåller styrelsen, av en
helt annan allvarlighetsgrad än psoriasis.

Socialstyrelsen anser att förmånen med kostnadsfritt tillhandahållande
minskat i värde framför allt sedan den s. k. 15-kronorsreformen infördes.
Värdet minskar ytterligare, anför styrelsen vidare, då många patienter
som får läkemedel kostnadsfritt dessutom behöver andra läkemedel, vilkas
kostnad överstiger det tak vid vilket kostnaden enligt läkemedelsförmånen
maximeras till 20 kr. Dessa patienter har alltså ingen praktisk nytta av
sin kostnadsfria förskrivning, då samtliga läkemedel som förskrivs av samma
läkare vid samma tillfälle sammanräknas vid beräkning av läkemedelsrabatt.
Socialstyrelsen upplyser slutligen att den på olika sätt under senare tid fått
motta önskemål om en kraftig utvidgning av den kostnadsfria läkemedelsförskrivningen.
Styrelsen har emellertid inte kunnat tillmötesgå dessa önskemål
av samma orsak som ovan anförts beträffande psoriasis.

Socialstyrelsen anser att patienter med höga läkemedelskostnader bör
komma i åtnjutande av särskilda förmåner, vilka endast för vissa patientkategorier
tillgodoses genom kostnadsfritt utlämnande av läkemedel.
Styrelsen föreslår därför att den s. k. läkemedelsförmånen blir föremål
för utredning i avsikt att bättre tillgodose önskemålet om låga läkemedelskostnader
för långvarigt sjuka.

Svenska Psoriasisförbundet tillstyrker bifall till motionerna. Förbundet
har i sitt yttrande lagt fram en beräkning av de genomsnittliga kostnader
en psoriasissjuk person kan åsamkas. Kostnadskalkylen slutar på mellan
6 775 och 8 175 kr. Häri ingår läkemedel med 240 kr.

Utskottet

Det rabatteringssystem som tillämpas beträffande läkemedelsförmåner
från den allmänna försäkringen innebär att medicinkostnaden vid varje inköpstillfälle
utgör lägst 5 och högst 20 kr. För vissa långvariga och allvarliga
sjukdomar, som finns uppförda på en av regeringen fastställd förteckning,
tillhandahålls medicin kostnadsfritt.

I tre motioner krävs åtgärder för att nedbringa läkemedelskostnaderna.
Motionärerna i motionen 1193 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. begär
en utredning som syftar till att inom sjukförsäkringen införa ett avgiftstak
för den försäkrades årliga läkemedelskostnader. Motionärerna, som anger
200 kr. som en lämplig kostnadsgräns, framhåller i motionen att en sådan
reform troligen inte skulle beröra något större antal personer och att den

SfU 1975/76:42

därför inte skulle medföra någon påtaglig kostnadsökning för staten. Motionerna
353 av herr Börjesson i Falköping och 746 av herr Wachtmeister
i Staffanstorp syftar till att nedbringa kostnaderna för en bestämd grupp,
nämligen psoriasissjuka personer. Motionärerna vill att psoriasis skall uppföras
på den förteckning över sjukdomar som medför rätt till kostnadsfria
läkemedel.

De remissyttranden som utskottet begärt med anledning av motionerna
353 och 746 ger visst stöd för yrkandena i dessa motioner liksom för yrkandet
i motionen 1193. Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit att sjukdomen
psoriasis inte är så allvarlig att det kan bli aktuellt att uppföra den på förteckningen
över sjukdomar som medför rätt till kostnadsfria läkemedel.
Mot bakgrund av att styrelsen under senare tid fått motta åtskilliga önskemål
om en kraftig utvidgning av den kostnadsfria läkemedelsförskrivningen föreslår
emellertid styrelsen att den s. k. läkemedelsförmånen blir föremål
för utredning. Styrelsen anser nämligen att patienter med höga läkemedelskostnader
bör komma i åtnjutande av särskilda förmåner. Avsikten med
utredningen skulle vara att bättre tillgodose önskemålet om låga läkemedelskostnader
för långvarigt sjuka.

De nuvarande reglerna angående läkemedelsförmåner innebär visserligen
ett högkostnadsskydd för dem som har stort behov av läkemedel. Med
hänsyn till vad som anförts i motionerna och i remissyttrandena kan det
emellertid finnas anledning utreda frågan om och i vad mån detta skydd
bör ytterligare förstärkas. En sådan utredning bör ske inom ramen för den
förra året tillsatta socialpolitiska samordningsutredningens arbete. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna. Motionerna 353, 746 och 1193
får härigenom anses besvarade.

Genom en under 1975 träffad överenskommelse mellan staten och landstingen
(jfr prop. 1975:36, SfU 1975:16, rskr 125) om vissa finansieringsfrågor
för sjukvården har de senare åtagit sig bl. a. att - i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser som gällde då överenskommelsen träffades
- fr. o. m. den 1 januari 1976 överta kostnadsansvaret för tillhandahållande,
utprovning m. m. av hjälpmedel för handikappade. Sjukvårdshuvudmännen
erhåller ersättning från staten med 22 kr. per invånare och
år. I de fall sjukvårdshuvudmännen frivilligt åtar sig att bidra till kostnaderna
för anskaffning av glasögon till barn och ungdom under 19 år utgår ersättning
med 24 kr. per invånare och år.

Bland de hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen i enlighet med överenskommelsen
tillhandahåller ingår glasögon till personer som opererats
för grå starr. Vidare har samtliga sjukvårdshuvudmän förbundit sig att bidra
till kostnader för glasögon till barn och ungdom.

Frågan om en ersättning från den allmänna försäkringen för kostnader
för anskaffande av glasögon tas upp i motionen 307 av herr Lövenborg
m. fl. Motionärerna begär en skyndsam prövning av frågan.

SfU 1975/76:42

Riksdagen har som inledningsvis nämnts vid ett flertal tillfällen avslagit
motionsyrkanden av samma innebörd som det i motionen 307. Senast skedde
det förra året i samband med behandlingen av propositionen 1975:36. Socialförsäkringsutskottet
uttalade därvid sin tillfredsställelse över att frågan
om kostnadsfria glasögon för barn och ungdom lösts genom den berörda
överenskommelsen men förklarade samtidigt att det inte var berett medverka
till att sjukförsäkringen påfördes kostnader för andra grupper försäkrade.
Utskottet anser sig nu inte ha anledning inta någon annan ståndpunkt
än förra året och avstyrker bifall till motionen 307.

Fru Lantz begär i motionen 338 en prövning av frågan om försäljningen
av menstruationsskydd kan ske på apotek och produkterna därvid ingå bland
de varor som rabatteras genom sjukförsäkringen. Motiveringen till yrkandet
finns i motionen 337 som behandlas av näringsutskottet (NU 1975/76:38).
Motionären framhåller i den sistnämnda motionen att menstruationsskydd
är en medicinsk nödvändighetsvara och bör bli betraktad som en sådan.

Bakgrunden till motionsyrkandet är de förhållanden som råder på menstruationsskyddsmarknaden
med en kraftig prisuppgång de senare åren och
med en även internationellt sett hög prisnivå. Motionären begärde redan
föregående år i en motion som behandlades av näringsutskottet i betänkandet
NU 1975:6 åtgärder för att möjliggöra produktion och distribution av billigare
menstruationsskydd. Motionen avslogs av riksdagen med åberopande av
att förhållandena på menstruationsskyddsmarknaden, bl. a. genom samhällelig
medverkan, på sistone utvecklats på ett för konsumenterna positivt
sätt. Riksdagen hänvisade också till att chefen för handelsdepartementet
då nyligen uttalat att förhållandena på området motiverade skärpt uppmärksamhet
och att han när pågående överläggningar mellan å ena sidan statens
pris- och kartellnämnd och näringsfrihetsombudsmannen samt å andra sidan
det dominerande företaget på marknaden var avslutade skulle komma att
ta ställning till i vad mån särskilda åtgärder var påkallade.

Apoteksbolaget har redan vidtagit åtgärder för att konsumenterna skall
kunna tillhandahållas menstruationsskydd till rimliga priser. Förutom redan
existerande storförpackningar av dambindor skall i fortsättningen även tillhandahållas
storförpackningar om 100 st. tamponger, enligt uppgift till en
kostnad av 26:25 kr. En storförpackning torde för de flesta kvinnor täcka
behovet av skydd under ett halvt år. Med en sådan prissättning kommer
rabattering av kostnaderna i enlighet med de regler som gäller för läkemedel
att ge liten effekt. Utskottet kan inte dela motionärens uppfattning att menstruationsskydd
bör jämställas med sådana läkemedel som förskrivs av läkare
vid sjukdom. En sådan utvidgning av läkemedelsförmånerna från den allmänna
försäkringen förutsätter enligt utskottets mening att man generellt
omprövar försäkringsersättningen i fråga om såväl receptfria läkemedel och
farmacevtiska varor i övrigt som alla de hygieniska artiklar vilka kan betecknas
som nödvändighetsvaror. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionen 338.

SfU 1975/76:42

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande läkemedelsförmåner med anledning av motionerna
1975/76:353,1975/76:746 och 1975/76:1193 ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande ersättning för kostnader för glasögon avslår motionen
1975/76:307,

3. beträffande ersättning för kostnader för menstruationsskydd
avslår motionen 1975/76:338.

Stockholm den 13 maj 1976

På socialförsäkringsutskottets vägnar

TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson
(s), Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), Marcusson (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Lindström (s). Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro (c), fröken Engman (s), herrar Larsson i Vänersborg
(s), Jonsson i Mora (fp) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

Reservation

av fröken Pehrsson (c) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”De
nuvarande” och slutar med "anses besvarade.” bort ha följande lydelse:

De nuvarande (= utskottet) samordningsutredningens arbete.

I avvaktan på resultatet av den förordade översynen av läkemedelsförmåner
anser utskottet att sjukdomen psoriasis bör tas in i förteckningen över sådana
sjukdomar vid vilka läkemedel tillhandahålls kostnadsfritt. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 1 bort hemställa:

att riksdagen beträffande läkemedelsförmåner med bifall till motionerna
1975/76:353 och 1975/76:746 och med anledning av
motionen 1975/76:1193 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,