SfU 1975/76:35
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76: 35
med anledning av motioner om utvidgad ersättningsrätt enligt lagen
om allmän försäkring
Motionerna
I motionen 1975/76:267 av herr Karlehagen m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag som syftar till att givare av transplantat
skall åtnjuta samma försäkringsskydd som eljest gäller vid sjukdom och
olycksfall vid utredning, operation och eftervård av givare av transplantat.
I motionen 1975/76:384 (jfr 1975/76:383) av herr Ahlmark m. fl. (fp)
hemställs, såvitt avser yrkandet 1, att riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring av lagen om allmän försäkring att handikappade och långvarigt
sjuka kan få sjukpenning vid bortovaro från arbetet för nödvändiga
återbesök och kontroller inom sjukvården.
Yrkandet 2 i motionen 1975/76:384 behandlas i socialförsäkringsutskottets
betänkande 1975/76:38.
Gällande bestämmelser
Enligt lagen om allmän försäkring (AFL) är sjukvårdsförmånerna - frånsett
de som utgår i samband med havandeskap - begränsade till att avse ersättning
vid sjukdom. Enligt 2 kap. 2 § samma lag utgår sålunda ersättning
för utgifter för läkarvård endast vid sjukdom, som enligt läkares utsago
kräver sådan vård. Ersättning för sjukhusvård utgår enligt 4 § samma kap.
endast om vården är erforderlig på grund av sjukdom. Sjukpenning slutligen
utgår enligt 3 kap. 7 § endast vid sjukdom, som förorsakar nedsättning
av arbetsförmågan med minst hälften. Sjukpenning utgår därvid fr. o. m.
dagen efter insjuknandet. Undantag från sistnämnda bestämmelse gäller
bl. a. om ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods
slut, i vilket fall sjukpenning utgår även för den dag det nya sjukdomsfallet
inträffar. Bestämmelsen att ersättning utgår fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen
infördes år 1966 och ersatte en tidigare gällande regel om en karenstid
av tre dagar. Samtidigt borttogs 20-dagarsregeln, men denna återinfördes
fr. o. m. år 1968 med anledning av att den ledde till att försäkrade
med ofta återkommande behandlingar, i synnerhet dialyspatienter, inte kunde
ersättas för sitt inkomstbortfall.
Bestämmelserna i AFL innebär att kompensation för inkomstbortfall ej
kan utgå vid undersökningar som sker i avsikt att utröna om en person
är lämplig som donator av ett kroppsorgan, t. ex. en njure. Sjukförsäkringsbestämmelserna
innebär också att vid regelbundet återkommande läkarun
-
1 Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 35
SfU 1975/76:35
2
dersökningar eller behandling av sjuka personer, som visserligen kan vara
fullt arbetsföra genom att de kan hålla sin sjukdom under kontroll, men
som härför är i behov av täta läkarundersökningar och behandlingar, ersättning
för inkomstbortfall den dag vården ges endast utgår om undersökningarna
eller behandlingarna infaller med kortare intervaller än 20 dagar.
Frågans tidigare behandling
Ersättning till njurdonator m. m.
Vid 1968 års riksdag väcktes en motion om möjlighet för donator av
transplantat att erhålla ersättning enligt AFL. Andra lagutskottet framhöll
i sitt utlåtande (2 LU 1968:9) att det enligt utskottets mening var angeläget
att samhället gav en rimlig ekonomisk kompensation till personer som ställde
sig till förfogande som donatorer och att frågan borde närmare utredas.
Utskottet hänvisade till att riksförsäkringsverket vid remissbehandling av
en inom medicinalstyrelsen verkställd utredning om bl. a. legala aspekter
på transplantationer pekat på att ersättningsfrågan kunde lösas antingen
genom den allmänna försäkringen eller genom att betrakta kostnaderna som
sådana sjukvårdskostnader för vilka sjukvårdshuvudmännen hade att svara.
Frågan kunde även lösas genom särskild lagstiftning. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande och gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Riksdagsskrivelsen överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning
som redovisade denna del av sitt uppdrag i en i juni 1969 avlämnad promemoria
(stencil S 1969:4). Utredningen föreslog att givare av njure i princip
skulle erhålla full kompensation för inkomstbortfall och sjukvårdsutgifter
såväl under förundersökningen och under sjukhusvården i samband med
transplantationsingreppet som under efterföljande konvalescenstid. Dittills
tillämpad praxis hos försäkringskassorna, innebärande att ersättning enligt
AFL utgavs fr. o. m. ingreppet, föreslogs skola bibehållas. För de kostnader
(under förundersökningstiden och efter ingreppet) som inte täcktes av den
allmänna försäkringen borde enligt utredningens mening sjukhushuvudmännen
svara. Frågan om deras medverkan kunde, ansåg utredningen, lösas
utan författningsmässig reglering genom en rekommendation till huvudmännen.
Kostnaderna för dessa förutsades bli mycket blygsamma då njurtransplantationer
med levande givare var sällsynta, färre än 20 per år.
Landstingsförbundet uttalade i remissyttrande över promemorian den
uppfattningen, att ersättning borde utgå från den allmänna försäkringen
för utgifter och inkomstbortfall som åsamkas njurdonator såväl under förundersökningstiden
som förtiden efter transplantationsingreppet. Förbundet
har därefter i cirkulär nr AC 49/1972 den 2 oktober 1972 rekommenderat
landstingen att utge ersättning för rese- och vårdkostnader samt förlorad
arbetsförtjänst efter vissa grunder till såväl njurdonatorer som till personer
som genomgår utbildning för dialysbehandling. Förbundet har därvid särskilt
understrukit att denna rekommendation inte innebär något principiellt av
-
SfU 1975/76:35
3
steg från förbundets uppfattning att ersättning bör utgå från sjukförsäkringen
utan bör ses som en temporär lösning i avvaktan på att försäkringsfrågan
löses.
1 motioner vid 1973 och 1974 års riksdagar väcktes ånyo frågan om ersättning
från sjukförsäkringen till njurdonator även för tiden före ingreppet.
I sina av riksdagen godkända betänkanden SfU 1973:16 och 1974:26 avstyrkte
utskottet bifall till motionerna. I det senare betänkandet anförde utskottet:
Genom landstingsförbundets rekommendation kan en presumtiv njurdonator
eller en person som genomgår utbildning för hemdialys erhålla minst
samma ersättning för kostnader och inkomstbortfall, som skulle utgått om
ersättningen utgivits från den allmänna försäkringen. En ersättning via
denna skulle således inte gagna de försäkrade. Den i motionen aktualiserade
ersättningsfrågan berör en relativt begränsad grupp försäkrade. Den ekonomiska
belastningen på landstingen är därför blygsam. Ett visst administrativt
merarbete skulle visserligen kunna besparas landstingen om ersättning
i stället utgick från sjukförsäkringen. Denna besparing uppväger
dock inte de nackdelar som ett åsidosättande av sjukförsäkringens nuvarande
huvudprincip att ersättning endast skall utgå vid sjukdom skulle innebära.
Ersättning vid läkarkontroller
Vid såväl 1974 som 1975 års riksdagar väcktes motioner som syftade
till en vidgad rätt till sjukpenning vid regelbundet återkommande läkarkontroller.
Motionsyrkandena avstyrktes av socialförsäkringsutskottet (SfU
1974:26 och 1975:10) som 1974 anförde följande:
Sjukförsäkringens regler syftar till att ge skälig kompensation för inkomstbortfall.
Bestämmelsen att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen
har bl. a. sin grund i att de som insjuknat under senare delen av
dagen oftast får vidkännas ringa eller inget inkomstbortfall och därför skulle
bli överkompenserade om sjukpenning utgick även för denna dag. Denna
avvägning har å andra sidan fått till följd att de som insjuknat i början
av dagen får bära en del av kostnaderna för sin sjukdom själva. Att i varje
enskilt fall ge rättvis kompensation för inkomstbortfall är inte möjligt utan
mycket detaljerade och administrativt tungarbetade bestämmelser. Den nuvarande
20-dagarsregeln, som ansågs obehövlig när karenstiden för utgivande
av sjukpenning togs bort 1966, återinfördes år 1968 enbart därför
att det visat sig att försäkrade med kroniska sjukdomar, i synnerhet njursjuka
som genomgick dialys varje vecka, fick ett onormalt stort inkomstbortfall
som inte kunde kompenseras på grund av regeln att insjuknandedagen inte
berättigade till sjukpenning. Samtidigt medförde detta, att regeln kom även
andra försäkrade med upprepade sjukdomsfall på grund av olika sjukdomar
inom 20 dagar till godo. Före återinförandet av bestämmelsen diskuterades
vilken lagkonstruktion som kunde vara lämpligast för att ge de kroniskt
njursjuka och liknande grupper kompensation för inkomstbortfall. Som alternativ
till 20-dagarsregeln nämndes möjligheten att knyta rätten till sjukpenning
under insjuknandedagen till sådan sjukdom, som under lång tid
krävde regelbundet återkommande sjukhus- eller läkarvård eller att i lagen
direkt ange vilka sjukdomar, som skulle medföra rätt till sjukpenning även
för insjuknandedagen. Dessa alternativ förkastades emellertid på grund av
SfU 1975/76:35
4
att de ansågs kunna medföra gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter.
Enligt utskottets mening har genom 20-dagarsregeln de mest angelägna
grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt återkommande
sjukhus- eller läkarbesök erhållit ett tillfredsställande skydd mot inkomstbortfall.
Utskottet anser att en rimlig avvägning skett mellan dessa
gruppers berättigade intressen och angelägenheten av att inte ge övriga försäkrade
en överkompensation vid sjukdomsfall. Samtidigt har man fått en
administrativt lättillämplig regel.
Utskottet
Ersättning från sjukförsäkringen kan endast utgå vid sjukdom. Detta medför
att kostnader som uppkommer för givare av transplantat kan ersättas
av försäkringen endast i vad kostnaderna belöper på tiden under och efter
ingreppet. Ersättning för de kostnader som uppkommer för tiden dessförinnan
vid förundersökningar m. m. skall enligt en rekommendation från
Landstingsförbundet till sjukvårdshuvudmännen utgå efter i huvudsak samma
grunder som ersättningen från sjukförsäkringen.
I motionen 267 av herr Kasehagen m. fl. erinras om att Landstingsförbundet
i sin rekommendation understrukit att denna skall ses som en temporär
lösning och inte innebär något principiellt avsteg från förbundets uppfattning
att ersättning till givare av transplantat i sin helhet bör bestridas
av sjukförsäkringen. Motionärerna anser det angeläget att givare av transplantat
inom den allmänna försäkringens ram garanteras ett tillfredsställande
ekonomiskt skydd.
Utskottet har vid behandlingen av liknande motionsyrkanden 1973 och
1974 framhållit att en utvidgning av ersättningsrätten från sjukförsäkringen
i enlighet med motionärernas förslag skulle innebära att man frångick
sjukförsäkringens nuvarande huvudprincip att ersättning endast utgår vid
sjukdom hos den försäkrade. Utskottet har också framhållit att en presumtiv
givare av transplantat inte skulle gagnas av en ersättning via den allmänna
försäkringen även för tiden före ingreppet eftersom han genom Landstingsförbundets
rekommendattion kan erhålla minst lika hög ersättning för kostnader
och inkomstbortfall som skulle kunnat utgå från sjukförsäkringen.
Så länge ersättningsrätten från sjukförsäkringen är knuten till sjukdom
anser utskottet sig böra vidhålla sin tidigare ståndpunkt. Utskottet vill emellertid
framhålla att det inte är uteslutet att frågan kan komma i ett annat
läge genom det utredningsarbete som f. n. bedrivs inom socialstyrelsen i
samråd med riksförsäkringsverket avseende bl. a. ersättning för hälsokontroller.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer detta arbete att avslutas inom
kort. I avvaktan på resultatet av det nämnda utredningsarbetet bör enligt
utskottets mening motionen inte föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker
således bifall till motionen 267.
Inkomstbortfall vid sjukdom ersätts från sjukförsäkringen fr. o. m. dagen
efter insjuknandedagen. Om en ny sjukperiod infaller inom 20 dagar ersätts
SfU 1975/76:35
5
även inkomstbortfallet under den dag man insjuknar på nytt (20-dagarsregeln).
Herr Ahlmark m. fl. begär i motionen 384 en sådan ändring i lagen om
allmän försäkring att handikappade och långvarigt sjuka kan få sjukpenning
vid bortovaro från arbetet för nödvändiga återbesök och kontroller.
Riksdagen har såväl 1974 som 1975 på förslag av socialförsäkringsutskottet
avslagit motioner med samma syfte som motionen 384 med hänvisning
bl. a. till att 20-dagarsregeln tillkommit i syfte just att kompensera kroniskt
sjuka som förorsakas ett onormalt stort inkomstbortfall genom täta sjukhusoch
läkarbesök. Därvid har riksdagen erinrat om att man före 20-dagarsregelns
införande, med åberopande av gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter,
avvisat såväl en regel som knöt rätten till sjukpenning under
insjuknandedagen till att avse sjukdomar vilka under lång tid krävde regelbundet
återkommande sjukhus- och läkarvård som en regel vilken direkt
angav de sjukdomar som skulle medföra rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen.
Riksdagen har även uttalat den meningen att 20-dagarsregeln
får anses innebära en rimlig avvägning mellan behovet av ett försäkringsskydd
mot ofta återkommande inkomstbortfall och angelägenheten
av att inte andra försäkrade överkompenseras samtidigt som regeln är administrativt
lättillämplig. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla denna
uppfattning och avstyrker därför bifall även till motionen 384, såvitt nu
är i fråga.
Utskottet hemställer
att riksdagen
1. beträffande ersättning till givare av transplantat avslår motionen
1975/76:267,
2. beträffande sjukpenning vid läkarkontroller avslår motionen
1975/76:384, yrkandet 1.
Stockholm den 5 maj 1976
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s). Carlsson i Vikmanshyttan (c). Augustsson
(s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Hyltander (fp), Marcusson
(s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m). Nilsson i
Kristianstad (s). Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson
i Edsbro (c) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).
SfU 1975/76:35
6
Reservation
av herr Hyltander(fp) som beträffande sjukpenning vid läkarkontroller anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Riksdagen
har” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:
Ett handikapp innebär ofta täta besök i öppen vård, återkommande kontroller
och besök vid specialkliniker. På grund härav är det enligt utskottets
mening angeläget att man bättre än för närvarande kompenserar det inkomstbortfall
och den därmed ökade belastningen på en ofta redan ansträngd
ekonomi som sådana besök innebär för de handikappade och kroniskt sjuka.
Utskottet tillstyrker därför bifall till motionen 384 såvitt nu är i fråga.
dels att utskottet under 2 bort hemställa
att riksdagen beträffande sjukpenning vid läkarkontroller med bifall
till motionen 1975/76:384, yrkandet 1, hos regeringen begär
förslag till sådan ändring av lagen om allmän försäkring att
handikappade och långvarigt sjuka kan få sjukpenning vid bortovaro
från arbetet för nödvändiga återbesök och kontroller
inom sjukvården.
GOTAB 51773 Stockholm 1976