SfU 1975/76:12

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:12

med anledning av motion om rätt till sjukpenning vid förlust av
idrottsinkomst

Motionen

I motionen 1975:76 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Petersson i
Röstånga (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av 3 kap. 2 § AFL, att idrottsinkomster av i motionen omnämnt
slag ger rätt till sjukpenning.

Motionärerna framhåller att för många idrottsmän intäkter från idrotten
- även icke professionell sådan - utgör en icke obetydlig del av den totala
inkomsten. Detta gäller bl. a. fotbolls- och ishockeyspelare, vilka genom
kontrakt är garanterade ett visst belopp per år för att spela för en klubb.
I övrigt utgår till dessa spelare matchpremier som varierar med bl. a. matchresultat
och matcharena samt ibland också ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Dessa ersättningar beskattas som inkomst men har enligt hittillsvarande
praxis i normalfallet inte betraktats som förvärvsinkomster och
därmed inte heller ansetts grunda rätt till sjukpenning.

Enligt motionärernas mening torde man med fog kunna anse att för de
idrottsmän som uppbär ersättning enligt kontrakt eller liknande och denna
ersättning utgör en väsentlig del av deras årsinkomst, ersättningen i fråga
bör betraktas som förvärvsinkomst och därmed grunda rätt till sjukpenning.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelserna om sjukpenning vid sjukdom återfinns i 3 kap. lagen
om allmän försäkring (AFL). Enligt dessa bestämmelser äger hos allmän
försäkringskassa inskriven försäkrad rätt till sjukpenning vid sjukdom, som
förorsakat förlust av arbetsförmågan med minst hälften, om hans sjukpenninggrundande
inkomst uppgår till minst fyratusenfemhundra kronor. Samma
rätt tillkommer vissa hemarbetande utan inkomst till nämnda belopp
(s. k. hemmamakeförsäkring).

Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i penningar
eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antagas för år räknat
komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen på grund av anställning
eller genom annat förvärvsarbete. Inkomsten, som avrundas till närmaste
hundratal kronor, fastställs av försäkringskassan med ledning av olika föreliggande
uppgifter om den försäkrade och efter förfrågan hos denne eller
arbetsgivaren om den framtida beräknade årsinkomsten. Vid beräkning av
den sjukpenninggrundande inkomsten bortses f. n. från inkomst överstigande
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

1 Riksdagen 1975/76. II sami. Nr 12

SfU 1975/76:12

Hel sjukpenning utgör - bortsett från sjukpenning från hemmamakeförsäkringen
- för dag nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med trehundrasextiofem.

Genom beslut av 1973 års riksdag utgör sjukpenningen fr. o. m. den 1
januari 1974 skattepliktig och pensionsgrundande inkomst. Riksdagsbeslutet
innebar samtidigt att sjukpenningen blev bättre anpassad till inkomstbortfallet,
bl. a. genom att tidigare gällande sjukpenningklassplacering slopades
och kompensationsnivån fastställdes till nittio procent av den sjukpenninggrundande
inkomsten.

Som tidigare nämnts skall den sjukpenninggrundande inkomsten motsvara
den inkomst i penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade
kan antas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete antingen
på grund av omställning eller genom annat förvärvsarbete. För att ett anställningsförhållande
skall anses föreligga krävs att den försäkrade kan anses
som arbetstagare i förhållande till en annan person som arbetsgivare.

Någon närmare bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd finns inte
i lagstiftningen. Frågan, huruvida en person vid utförande av arbete åt annan
skall anses som arbetstagare eller som icke arbetstagare (självständig företagare),
måste därför avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser
och den praxis som utbildat sig på området. Vid bedömning av det enskilda
fallet skall sålunda hänsyn tas till de i samband med arbetsavtalet förekommande
olika omständigheterna, varvid även kontrahenternas ekonomiska
och sociala ställning är ägnad att belysa, hur arbetsavtalet dem emellan
bör uppfattas. Inom socialförsäkringen tillämpas dock en något schabloniserad
bedömningsmet od, som mera anknyter till vad som anses normalt
för de olika yrkesgrupperna än till de speciella förhållandena i det enskilda
fallet.

Arbetstagarbegreppet har i allmänhet samma innebörd som i semesterlagen.

För att en person skall anses som arbetstagare krävs att ett anställningsförhållande
föreligger och detta i sin tur förutsätter ett tjänsteavtal. För
en arbetstagare är vidare karakteristiskt att han

1. skall utföra arbetet personligen,

2. helt eller så gott som helt utför arbetet själv,

3. ställer sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande (dvs. har att efter
hand utföra ålagda eller påkommande arbetsuppgifter),

4. är knuten till arbetsgivaren och förhindrad att samtidigt utföra liknande
arbete av någon betydenhet åt annan,

5. är underkastad arbetsgivarens kontroll och ledning och har att följa
dennes anvisningar i fråga om arbetets utförande, arbetsplats och arbetstider,

6. har att i arbetet använda arbetsgivarens maskiner, redskap och råvaror,

7. får särskild ersättning för direkta utlägg i arbetet,

8. har åtminstone någon garanterad lön.

SfU 1975/76: 12

Propositionen 1975/76:46

Regeringen har nyligen föreslagit riksdagen (prop. 1975/76:46) att anta
enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster.

Enligt gällande bestämmelser erlägger uppdragstagaren socialförsäkringsavgifter
om inte uppdragsgivaren enligt s. k. likställighetsavtal har åtagit
sig avgiftsskyldighet. Det nya förslaget innebär att uppdragstagare befrias
från avgiftsskyldighet och att i stället uppdragsgivare automatiskt skall vara
skyldig att erlägga socialförsäkringsavgifterna. Avgiftsskyldigheten får i stort
sett samma omfattning som den nu har för uppdragsgivare som har träffat
ett fullständigt likställighetsavtal. Uppdragsinkomst skall enligt förslaget vid
beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst alltid
anses som inkomst av anställning. Härigenom får uppdragstagarna samma
trygghet inom ATP som anställda.

Utskottet

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad är berättigad till sjukpenning
vid sjukdom som förorsakar förlust av arbetsförmågan med minst
hälften. En förutsättning är att han har sjukpenninggrundande inkomst om
minst 4 500 kr. Med sjukpenninggrundande inkomst förstås den inkomst
i penningar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antas för
år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete antingen på grund
av anställning eller genom annat förvärvsarbete. På inkomst av anställning
har den försäkrades arbetsgivare att erlägga social försäkringsavgift till sjukförsäkringen.
Är fråga om inkomst av annat förvärvsarbete är det i allmänhet
försäkringstagaren själv som skall erlägga sådan avgift.

Motionärerna anser att idrottsinkomst i vissa fall bör grunda rätt till sjukpenning.
De tänker därvid bl. a. på fotbolls- och ishockeyspelare vilka genom
kontrakt med en idrottsförening är garanterade en viss inkomst per år mot
att de spelar matcher för föreningens räkning.

Det i motionen aktualiserade spörsmålet har närmast samband med frågan
huruvida den som uppbär ersättning från idrottsförening kan anses som
arbetstagare i förhållande till föreningen som arbetsgivare. Om ett arbetstagarförhållande
anses föreligga är, som redan nämnts, arbetsgivaren skyldig
att erlägga avgift till sjukförsäkringen för ersättningen, och den som uppbär
denna kan därigenom bli berättigad till sjukpenning.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen innehåller lagstiftningen
inte någon närmare bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd.
Frågan om ett arbetstagarförhållande skall anses föreligga måste därför
avgöras i varje särskilt fall med ledning av allmänna rättsgrundsatser och
den praxis som utbildat sig på området.

Enligt vad utskottet erfarit kommer försäkringsdomstolen inom kort att

pröva två mål avseende frågan huruvida ersättning som fotbollsspelare uppburit
från idrottsförening skall föranleda placering i sjukpenningklass. Därvid
kommer domstolen också att få ta ställning till om fotbollsspelarna skall
anses som arbetstagare i förhållande till idrottsföreningarna som arbetsgivare.
Om domstolen vid denna prövning skulle finna att ett arbetstagarförhållande
föreligger, torde enligt utskottets mening yrkandet i motionen vara i huvudsak
tillgodosett. I avvaktan på domstolens avgörande bör enligt utskottets
mening motionen inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att regeringen i propositionen
1975/76:46, som kommer att behandlas av riksdagen inom kort, föreslagit
enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster.
Förslaget innebär att uppdragstagare befrias från avgiftsskyldighet
och att uppdragsgivare automatiskt skall vara skyldig att erlägga socialförsäkringsavgifterna.
Uppdragsinkomst skall enligt förslaget vid beräkning
av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst alltid anses som
inkomst av anställning.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:76.

Stockholm den 11 november 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar
ERIC CARLSSON

Nä iva ra lide: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c). Augustsson (s). Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby (s). Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik* (s),
herrar Hyltander (fp), Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk). Andersson i Edsbro
(c), fröken Engman (s) och herr Larsson i Vänersborg (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hyltander (fp) och Olsson i Stockholm (vpk) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med "Som
framgår” och slutar på s. 4 med "av anställning." bort ha följande lydelse:
Inom åtskilliga idrotter har idrottsutövning även i Sverige kommit att
ske under alltmer utpräglade professionella former. Åtskilliga idrottsmän
inom framför allt ishockey, fotboll och handboll, på senare tid också basketboll,
är knutna till en idrottsförening genom exklusivkontrakt. De är garanterade
en minimiinkomst per år mot att de spelar ett visst antal matcher
för föreningens räkning. Denna inkomst måste enligt utskottets mening

rubriceras som inkomst av förvärvsarbete och alltså grunda rätt till sjukpenning.
Eftersom idrottsmannen är knuten till föreningen genom ett muntligt
eller skriftligt avtal, som tillförsäkrar honom sådan inkomst till betydande
belopp och som förbjuder honom att samtidigt representera fler än en idrottsförening,
bör idrottsmannen enligt utskottets mening rimligen anses som
arbetstagare i förhållande till idrottsföreningen som arbetsgivare. Idrottsföreningen
bör till följd härav vara skyldig erlägga socialförsäkringsavgift
till sjukförsäkringen för inkomsten i fråga.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1975:76 hos regeringen
begär förslag till sådan ändring av AFL att idrottsinkomst kan
grunda rätt till sjukpenning i enlighet med vad i motionen

anförts.

GOTAB 75 10255 S Slockholm 1975