NU 1975/76: 13

Näringsutskottets betänkande
1975/76:13

med anledning av motion om konsumentinflytande på standardiseringsarbetet Ärendet I

motionen 1975:1676 av fru Ström m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn och ett klarläggande av hur samarbetet, ansvarsförhållandena
och gränsdragningarna mellan konsumentverket, standardiseringskommissionen
och de internationella standardiseringsorganen
skall utformas för att inom konsumentvaruområdet säkerställa ett förstärkt
konsumentinflytande i vad gäller standardiseringsarbetet.

Konsumentverket och Sveriges standardiseringskommission (SIS) har avgivit
yttranden över motionen.

Motionen

Standardiseringsarbetet spelar enligt motionärerna en allt större roll i den
konsumentpolitiska verksamheten i många länder. Till de konsumentpolitiska
organens viktigaste uppgifter hör, anför motionärerna, att verka för att konsumenterna
får produkter som fyller rimliga funktionskrav och att den information
som ges på eller i anslutning till produkter och tjänster svarar
mot deras prestanda. Detta kan innebära att krav på egenskaper eller funktion
hos en vara måste fastställas eller att provningsbestämmelser måste utarbetas
som avser säkerhet hos varan. Vidare erfordras, säger motionärerna, någon
form av reproducerbara (standardiserade) provningsmetoder som underlag
för redovisning av egenskaper eller funktion. Om konsumentorganen skall
kunna fullgöra de angivna uppgifterna är det nödvändigt att standardiseringsverksamheten
inom konsumentvaruområdet byggs ut. Motionärerna
anser att det är viktigt att konsumenternas inflytande på detta område stärks,
bl. a. med hänsyn till att standardiseringsarbetet - såväl nationellt som internationellt
- hittills har varit starkt producentpåverkat. De anför att det
från konsumentsynpunkt är naturligt att konsumentverket som ansvarig
myndighet på området har huvudansvaret för fastställande av krav på egenskaper
och funktioner hos produkter och tjänster samt utarbetande av nya
provningsmetoder.

1 Riksdagen 1975/ 76. 17 sami. Nr 13

NU 1975/76: 13

Uppgifter i anslutning till motionen

Standardisering

Standardisering definieras av SIS som ett systematiskt uppordnings-, urvals-
och regelbildningsarbete vars syfte är att förenkla och förbilliga, sett
från företagsekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.

I den av SIS utgivna Standardkalendern 1974 anförs i anslutning till denna
definition bl. a. följande.

Standardiseringen är en länk i framställningskedjan av en produkt och
har starkt samband med forskning och utveckling. Allmänt kan man säga
att en standard är en överenskommelse om att göra någonting - utforma
en produkt, använda en metod eller något annat - på ett visst, bestämt
sätt. Det finns standard på flera nivåer - intern (företags-) standard, branschstandard,
nationell standard, internationell standard. Svensk standard är sådan
nationell standard som är fastställd av SIS. Den har en viss bestämd
utformning, och den har tillkommit ehligt en viss bestämd procedur. Svensk
standard kan ses som en frivillig överenskommelse mellan de intresserade
parterna - tillverkare, förbrukare, myndigheter, institutioner eller andra intressenter.
Är standardens innehåll tekniskt och ekonomiskt sunt och hållbart
säkerställer detta en allmän tillämpning av den. I annat fall utnyttjas
den inte. Även om standarden i sig själv alltid är frivillig kan den bli tvingande
om en myndighet hänvisar till den i en föreskrift, vilket förekommer
när det gäller bestämmelser avseende hälsa, säkerhet och miljö, t. ex. inom
bygg- och elområdena.

Standarder kan indelas på olika sätt och i olika typer. I Standardkalendern
talas om grundstandard, produktstandard och metodstandard. Grundstandard
fastlägger allmänna data, begrepp och metoder och utgör grund för
fortsatt standardisering av konkreta objekt. Hit hör t. ex. måttenheter och
matematiska symboler, terminologi, toleranser och ritregler. Produktstandard
avser material och varor. Den kan avse en varas dimensioner, ett
materials hållfasthet eller någon annan egenskap eller fastlägga egenskaperna
hos en viss produkt. Metodstandard avser metoder, förfaranden o. d. Ofta
avser metodstandarden en provningsmetod, som är knuten till en kvalitetsstandard
för en produkt.

Standardiseringsorganisationen i Sverige

SIS, som bildades år 1922, är centralorgan för standardiseringsverksamheten
i Sverige. SIS är svensk medlem i den internationella standardiseringsorganisationen
ISO.

SIS är en förening med stadgar fastställda av regeringen som också utser
dess ordförande. Medlemmar är organisationer som är intresserade av standardiseringsverksamheten.
Enligt stadgarna har SIS följande organ: fullmäktige,
styrelse, teknisk nämnd, kansli under ledning av en verkställande di -

NU 1975/76:13

rektor samt fackorgan och standardkommittéer.

SIS fullmäktige består av representanter för medlemmarna samt företrädare
för en rad statliga verk och myndigheter. Antalet medlemmar är
31. Ordföranden, som utses av regeringen, är samtidigt ordförande i styrelsen,
vilken i övrigt utses av fullmäktige.

Tekniska nämnden är i princip ett utskott av fullmäktige, till vilket uppgiften
att fastställa svensk standard är delegerad.

Fackorganen är organisatoriskt och finansiellt fristående organ med uppgift
att utarbeta förslag till svensk standard inom respektive fackområden. De
är anslutna till SIS med särskilda avtal. Det finns fyra fackorgan: Byggstandardiseringen
(BST), Metallnormcentralen (MNC), Svenska elektriska
kommissionen (SEK) och Sveriges mekanförbunds standardcentral (SMS).

Standardkommittéerna utarbetar förslag till svensk standard inom sådana
områden som inte täcks av fackorganen. De har gemensam administration,
som utgör en särskild avdelning inom SIS kansli.

År 1973 bildades samordningskommittén för standardisering inom konsumentvaruområdet,
SIS-SAMKO. Kommittén är ett kontaktorgan mellan
å ena sidan konsumentverket och å andra sidan SIS med fackorgan i frågor
som berör standardisering inom konsumentvaruområdet.

Vid sidan av fackorgan och standardkommittéer finns ett antal organ
vilkas arbete är nära förknippat med SIS. Dit kan bl. a. räknas försvarets
standardiseringsdelegation (FSD), Korrosionsinstitutet (Kl), Tekniska nomenklaturcentralen
(TNC), Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) och Varvsindustrins standardcentral (VIS). Viss
standardiseringsverksamhet bedrivs också inom andra statliga och enskilda
organ.

Enligt stadgarna har SIS bl. a. följande uppgifter:
att utgöra centralorgan för den nationella standardiseringsverksamheten
och företräda denna i det internationella standardiseringsarbetet,
all utarbeta och befordra utarbetandet av förslag till standard samt såsom
svensk standard fastställa och utge sådana förslag, vilka bedöms komma
att bli till allmänt gagn,

all verka för att fastställd svensk standard kommer till användning inom
statens och kommunernas verk och inrättningar samt inom näringslivet,
all bevilja företag rätt att använda av kommissionen fastställt märke för
att känneteckna produkter som uppfyller fordringarna på svensk standard,
samt

all handlägga frågor rörande samordning mellan standardiseringsarbete
och varudeklarationsverksamhet.

SIS finansieras genom direkta och indirekta bidrag. De direkta bidragen
(kontantbidragen), som för budgetåret 1975/76 uppgår till ca 14 milj. kr.,
består av bidrag från näringslivet (50 %) och från staten (30 %) dels i form
av särskilt anslag, dels i form av bidrag från olika statliga organ, samt av
nettointäkter från försäljningen av standardpublikationer (20 %). De indi 1*

Riksdagen 1975/76. 17 sami. Nr 13

NU 1975/76: 13

rekta bidragen innebär att företag, verk, myndigheter och institutioner av
olika slag kostnadsfritt och i eget intresse ställer sina experter till standa
rdiseringsorganens förfogande i de tekniska kommittéerna och arbetsgrupperna.
Dessa indirekta bidrag kan enligt SIS beräkning uppgå till fyrafem
gånger kontantbidraget. Den sammanlagda insatsen för standardiseringen
i Sverige torde uppgå till 70-90 milj. kr. årligen.

Nordiskt samarbete

INSTA (Internordisk standardisering) grundar sig på ett samarbetsavtal
mellan standardiseringsorganisationer i de nordiska länderna. INSTArs uppgift
är att genom systematiskt samarbete och informationsflöde mellan organisationerna
sörja för utbyte av resultat och erfarenheter, för att därigenom
hindra dubbelarbete och bidra till ett bättre utnyttjande av standardiseringsorganens
resurser. Man eftersträvar också ett gemensamt uppträdande i de
internationella organisationerna liksom en samordnad tillämpning av internationella
rekommendationer och standarder.

Internationellt samarbete

Det finns två globala standardiseringsorgan, ISO och IEC. ISO är beteckningen
på ett organ som på engelska heter International Organization
for Standardization. IEC betyder International Electrotechnical Commission.
Både ISO och IEC har generalsekretariat i Genéve. Medlemmar i ISO och
IEC är nationella standardiseringsorgan, ett från varje land. SIS är svensk
”Member Body” i ISO, och SEK är svensk ”National Committee” i IEC.
Till ISO, som bildades år 1946, var år 1974 organisationer från 73 länder
anslutna.

Internationell standard utarbetas liksom de nationella av kommittéer.
Delegater utses av de medlemsorgan som förklarat sig intresserade av kommitténs
arbete. ISO har f. n. ca 150 tekniska kommittéer.

IEC, som f. n. har 41 medlemsländer anslutna genom s. k. nationalkommittéer,
är formellt anslutet till ISO som dess ”Electrical Division” men
är administrativt och finansiellt helt fristående. De två organisationerna har
i stort sett samma struktur och arbetet går till på ungefär samma sätt. Ett
nära samarbete förekommer, bl. a. för att få ökad samstämmighet i regler
och arbetsmetoder. IEC är 40 år äldre än ISO, och den internationella standardiseringen
på elområdet har hunnit mycket långt.

Tidigare samarbete mellan SIS och Varudeklarationsnämnden

Varudeklarationsnämnden (VDN) började sin verksamhet år 1951. VDN
var organiserad som en ideell förening. Organisationen skulle verka för ökad
användning av varudeklarationer av konsumentvaror. VDN bestod av tret -

NU 1975/76: 13

ton representanter för olika intressegrupper. Alla led inom näringslivet var
företrädda. Konsumentintressena företräddes av representanter för de stora
löntagarorganisationerna samt för husmodersföreningar, hushållslärarsammanslutningar
och Hemmens forskningsinstitut, sedermera statens institut
för konsumentfrågor. Kungl. Majit utsåg ordförande efter förslag från SIS.

Det ålåg VDN att stödja initiativ till varudeklarationer och att även själv
ta initiativ till deklarationer. Vidare var det nämndens uppgift att genom
SIS låta utarbeta den standard för provningsmetoder och nomenklatur som
behövdes som underlag för varudeklarationerna. VDN skulle fastställa lämpliga
normer för varudeklarationer på basis av SIS-standard eller annan av
nämnden och SIS godtagen standard. VDN gav sedan företagen rätt att
använda av nämnden fastställt märke (logotyp) samt utförde kontroller av
att de i varudeklarationerna lämnade uppgifterna stämde med varornas innehåll
och egenskaper.

När konsumentverket bildades år 1973 uppgick VDNis verksamhet i konsumentverket.

Hela varudeklarationssystemet byggde på frivilligt deltagande från tillverkarna.
Varudeklarationsverksamheten innebar i princip inte någon kvalitetsgaranti.
Man ställde i princip inga grundkrav. Endast i något undantagsfall
i syfte att skydda hälsa och liv förekom det att man ställde minimikrav
för att tillverkaren skulle få använda deklarationen (exempelvis
beträffande flytvästar).

Konsumenlpolitiska organ

Konsumentverket är sedan år 1973 central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
med uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras
ställning på marknaden. Konsumentverkets verksamhetsområde begränsas
till frågor som hör samman med enskilda konsumenters köp och användning
av varor och tjänster som utbjuds på den privata marknaden eller marknader
som arbetar enligt likartade principer. Undantagna från konsumentverkets
verksamhetsfält är sålunda statliga och kommunala organ, dock inte affärsdrivande
verk o. d.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 skriver verket att kunskaperna
om konsumenternas situation utgör basen för konsumentverkets
agerande. Prioriteringen av verksamheten sker därefter med inriktning på
de resursmässigt mest eftersatta grupperna. Verkets arbete inriktas vidare
på problem som berör människors liv, hälsa och säkerhet, mera betydande
ekonomiska risksituationer samt frågor som hänger samman med möjligheterna
att rationalisera hushållens arbete.

Verket påpekar att det genomför egna praktiska och teoretiska studier
samt system- och produktprovningar. Syftet härmed är att kunna relatera
konsumenternas faktiska situation till ett önskat tillstånd och få utgångs -

NU 1975/76: 13

punkter för förändringar. En utgångspunkt för detta arbete utgörs av den
fortlöpande bevakning som sker genom att verket övervakar utbudet i butikerna,
marknadsföringen i olika led, litteratur och tidskrifter samt har
direkta kontakter med tillverknings-, import-, grossist- och detaljhandelsföretagen.

Den nordiska ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor samordnar
den konsumentpolitiska verksamheten i Norden. Kommittén har initierat
ett projekt som syftar till att värdera test- och standardiseringsarbetets betydelse
för konsumenterna. Denna undersökning, som beräknas vara färdig
i januari 1976, kommer att ge ytterligare underlag för en bedömning av
standardisering som konsumentpoliliskt medel.

Remissyttranden

Konsumentverket erinrar om att verket enligt sin instruktion bl. a. skall
söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa viss
verksamhet efter konsumenternas behov. Denna påverkan kan ske på olika
sätt, påpekar verket. Några av verkets projekt bygger på en analys av brukarkrav,
följd av en förhandling med producentsidan om tillämpning av
dessa krav. Verket anför att någon större bredd på denna verksamhet dock
inte är möjlig om inte befintliga resurser inom näringslivet och standardiseringsorganen
kan tillgodogöras, samtidigt som verkets egna, begränsade
resurser utnyttjas i prioriterande och vägledande syfte. Verkets tanke är
att brukarkraven utvecklas och systematiseras i form av en konsumentvarustandard.
Hittillsvarande standarder som rör konsumentvaror är ofullständiga,
och konsumentinflytandet på deras utformning har varit ringa eller
intet. I den följande framställningen i remissyttrandet föreslår konsumentverket
därför att en särskild konsumentvarustandard inrättas. Verket beskriver
även de krav en sådan kommer att ställa på en ny organisation
hos Sveriges standardiseringskommission (SIS). Verket erinrar även om den
ovan redovisade utredningen inom nordiska ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor.

Konsumentverket anför vidare att standardisering som en metod att skapa
ordning och reda förekommer på flera olika nivåer - intern företagsstandard,
branschstandard, nationell standard, regional standard (dvs. nordisk och annan
geografiskt begränsad internationell standardisering) samt standard som
utarbetas och antas av världsomspännande standardiseringsorgan. I motionen
avses endast sådan standard som utarbetas och antas av det officiella
svenska standardiseringsorganet, SIS, och i de officiella internationella standardiseringsorganen.
Verket anser att det helt allmänt kan konstateras, att
standardiseringsarbetet hittills huvudsakligen har bestått av att fastställa
standarder för varor och halvfabrikat som används i produktionsledet. Standardiseringsorganen
har tillskapats för att åstadkomma en förenkling av
produktionsprocesserna och en rationell produktion.

NU 1975/76: 13

Redan före konsumentverkets inrättande år 1973 fanns etablerade samarbetsformer
mellan konsumentorgan och standardiseringsorgan. De provningsmetoder
som SIS standardiserade åt VDN gällde med något undantag
en varas tekniska egenskaper men inte dess funktioner. SIS arbetade sålunda
efter samma mönster som gäller för varor och halvfabrikat som används
i produktionsledet.

Beträffande den nya konsumentvarustandarden hävdar verket att den
måste baseras på brukarkrav och att motsvarande provningsmetoder därför
måste bli bruksinriktade, dvs. efterlikna vad som sker med produkter i
praktiskt bruk. Standarden kommer sålunda att kunna innehålla t. ex. krav
på funktion och säkerhet, storlekssystem samt indelning i användningsområden
med tillhörande enhetlig terminologi. Syftet med VDN-arbetet
var att sprida konsumentinformation samt att indirekt försöka påverka varuutbudet
via konsumenternas val. Detta har visat sig vara ett otillräckligt
påverkningsinstrument.

Standardiseringen bör därför enligt verkets mening i stället användas i
syfte att påverka en varas utformning redan i produktutvecklingsfasen. Tillskapandet
av en särskild konsumentvarustandard kan möjliggöra en dylik
påverkan.

Konsumentverket uttalar vidare att tankarna om större konsumentinflytande
på standardisering inom konsumentvaruområdet även bör föras
fram till de internationella standardiseringsorganen. Detta är aktuellt eftersom
dessa organ på senare tid visat ett vaknande intresse för konsumentvaruområdet.
Konsumentverket skall aktivt medverka vid internationella
överläggningar i dessa frågor hösten 1976. Införandet av den här beskrivna
konsumentvarustandarden diskuteras f. n. på nordisk basis. Konsumentverket
arbetar för att genom en gemensam nordisk uppfattning söka påverka
de internationella organen att acceptera denna modell.

I fråga om samarbetet mellan konsumentverket och SIS anför verket att
förslaget om en särskild konsumentvarustandard innebär att denna standardiseringsverksamhet
måste behandlas i nya former inom SIS. För närvarande
finns ett särskilt kontaktorgan mellan å ena sidan konsumentverket
och å andra sidan SIS med fackorgan i frågor som berör standardisering
inom konsument varuområdet, SIS-SAMKO. Enligt verkets uppfattning bör
SIS-SAMKO omorganiseras för att kunna fylla uppgiften att fastställa konsumentvarustandard
på samma sätt som SIS tekniska nämnd fastställer övrig
standard. Konsumentverket förutsätter att verket får det avgörande inflytandet
i SIS-SAMKO på konsumentvarustandarden beträffande såväl prioritering
som innehåll. SIS-SAMKO måste för att kunna fylla dessa nya uppgifter
förses med ekonomiska resurser som enkom är avsedda att utnyttjas
för framtagande av konsumentvarustandard. Denna finansiering sker, säger
konsumentverket, lämpligast via SIS budget som måste förstärkas för detta
ändamål.

NU 1975/76: 13

Konsumentverket tar vidare upp frågan om vilka varor som skall räknas
som konsumentvaror och sålunda komma in under konsumentvarustandardiseringen.
Verket anser att det är nödvändigt att definiera begreppet
konsumentvara och att det i detta sammanhang är lämpligt att skilja mellan
direkta och indirekta konsumentvaror.

Verket lämnar i detta sammanhang följande definitioner. Med en direkt
konsumentvara avses en vara som huvudsakligen köps av privatpersoner
i öppna handeln och används för privat konsumtion. Med en indirekt konsumentvara
avses en vara som inte huvudsakligen köps av privatpersoner
i öppna handeln men som huvudsakligen används för privat konsumtion.

Exempel på direkta konsumentvaror utgör klädesplagg, vissa redskap,
möbler, vissa hushållsmaskiner, bilar och fritidsbåtar. Såsom exempel på
indirekta konsumentvaror kan nämnas inredningselement som rör bostaden,
såsom elinstallationer, värme, sanitet och köksinredningar. Sådana indirekta
konsumentvaror köps huvudsakligen av byggherrar och entreprenörer av
olika slag.

Konsumentverket anser det vara naturligt att standardisering av direkta
konsumentvaror handläggs i SIS-SAMKO. Verket tänker sig att redan i
inledningsfasen av standardiseringsarbetet i SIS-SAMKO presentera en s. k.
produktprofil avseende den aktuella produkten. En produktprofil anger och
rangordnar från angelägenhetssynpunkt de egenskaper som påverkar en produkts
funktion, säkerhet och användbarhet. Den blir sedan vägledande
för det fortsatta standardiseringsarbetet och för det slutliga fastställandet
av konsumentvarustandarden i SIS-SAMKO. Tillvägagångssättet innebär
en resursbesparing för konsumentverket genom att produktprofilen inte behöver
innehålla detaljerade krav eller utarbetade provningsmetoder. Arbetet
härmed sker i standardiseringskommittéerna med utnyttjande av näringslivets
kunskaper. Konsumentverket deltar inte i kommittéarbetet utan begränsar
sin resursinsats till en granskning av färdiga standardförslag.

De indirekta konsumentvarorna ligger i första hand inom andra myndigheters
verksamhetsområde. Konsumentverket anser det emellertid angeläget
att i vissa fall kunna hävda konsumentintressena även beträffande
dessa produkter. Därför bör konsumentverket även i framtiden ha möjlighet
att delta i det standardiseringsarbete som faller utanför konsumentvarustandardiseringen
och att sätta in utredningsresurser om det bedöms
viktigt från konsumentpolitisk synpunkt. Konsumentverket fångar i sin dagliga
kontakt med konsumenterna upp många problem som hänför sig till
dylika indirekta konsumentvaror.

Beträffande konsumentvarustandardiseringen liksom beträffande all annan
standardisering gäller att det är frivilligt för producenterna att följa
standarden. Konsumentverket antar emellertid att producenterna kan förmås
att utnyttja konsumentvarustandarden i ganska stor utsträckning, eftersom
man inom verket planerar en samordning av de krav som ställs för att
få använda konsumentverkets märkningssystem och de krav som ställs i

NU 1975/76: 13

den standard som antas i SIS-SAMKO. Det skall sålunda vara möjligt för
producenter som använder en komplett konsumentvarustandard i förening
med av konsumentverket fastställd information om varan att få använda
konsumentverkets märke.

Avslutningsvis framhåller konsumentverket att den modell för samverkan
mellan verket och standardiseringsorganen som här skisserats enligt
dess åsikt säkerställer det i motionen önskade konsumentinflytandet i standardiseringsarbetet.
Motionens krav på utredning bör därför avse en översyn
av de administrativa och ekonomiska förutsättningarna för modellens förverkligande.

SIS anför att den delar motionärernas allmänna uppfattning beträffande
standardiseringens roll i den konsumentpolitiska verksamheten. SIS vill
dock understryka att det inte bara är allmänna funktionskrav på konsumentvarorna
som är av betydelse för konsumenterna. Säkerhets-, hälso-och
miljökrav spelar också en mycket stor roll. Vidare är det i de flesta fall
nödvändigt att man har tillgång till standardiserade provningsmetoder med
fullgod tillförlitlighet och reproducerbarhet för att objektivt kunna avgöra
om en vara uppfyller fastställda krav nationellt och internationellt. Den
internationella aspekten är inte minst viktig med hänsyn till förebyggande
av tekniska och kommersiella handelshinder.

I fråga om olika intressenters inflytande på standardiseringsarbetet anför
SIS att de nationella standardiseringsorganen i Sverige - dvs. SIS med fackorgan
- i flertalet fall ursprungligen har bildats av industrins branschorganisationer.
Sedan länge är dock standardiseringsarbetet i Sverige baserat
på överenskommelser mellan användare, tillverkare, provningsanstalter,
myndigheter och organisationer samt på att var och en som har intresse
av ett förslag till standard har möjlighet att ta del av det och delge SIS
sina synpunkter på det innan förslaget fastställs. De nationella standardiseringsorganen
kan således enligt SIS betraktas som neutrala fora där experter
företrädande marknadens olika parter har möjlighet att gemensamt bearbeta
de frågor som blir aktuella i samband med en föreslagen standardisering.
I medvetande härom ändrades det ursprungliga namnet Svenska industriens
standardiseringskommission - därav förkortningen SIS - redan år 1931 till
Sveriges standardiseringskommission. SIS påpekar också att det framgår av
dess stadgar att såväl statliga myndigheter, verk och institutioner som icke
statliga intresseorganisationer och branschorgan är representerade i kommissionens
fullmäktige och andra styrande organ.

SIS erinrar vidare om att huvuddelen av såväl svenskt som internationellt
standardiseringsarbete avser produktionsvaror och sådana varor som är både
produktions- och konsumentvaror. I arbetet deltar alla marknadens parter,
både användare, tillverkare och myndigheter. Det är inte ovanligt, säger
SIS, att standardiseringsarbetet initieras av användare vilka är i hög grad
beroende av att kunna utnyttja standardiserade produkter. Detta gäller t. ex.
statliga affärsdrivande verk och kommunala organ. Det är av stor betydelse

NU 1975/76: 13

att alla deltagare i kommittéarbetet har expertmässig kännedom om den
vara som standardiseringsarbetet gäller. Att företrädare för alla parter deltar
i standardiseringsarbetet skall enligt SIS ses som en central del i hela det
system för standardisering som gäller såväl i Sverige som i andra industriländer.

Standardiseringen av renodlade konsumentvaror har, anför SIS, ännu relativt
begränsad omfattning. Inom en mängd olika områden, t. ex. för textilier,
möbler, kläder, skor, leksaker, förpackning och distribution jordbruksprodukter,
elapparater, bilar, hushållsredskap, pågår emellertid såväl nationellt
som internationellt för närvarande ett aktivt standardiseringsarbete.
Härtill kan läggas att under rubriken provning i "Register över svensk standard”
finns redovisade ca 600 standardiserade provningsmetoder, varav ett
mycket stort antal är av direkt intresse för konsumentvaruområdet. I standardiseringsarbetet
för konsumentvaror deltar naturligen också representanter
för konsumenterna - i praktiken företrädare för konsumentorgan.
Dock, hävdar SIS, måste det konstateras att det i praktiken ofta kan vara
svårt, inte minst av finansiella skäl, att finna kvalificerade företrädare för
den enskilde konsumenten. SIS erinrar om att standardiseringsorganens arbete
finansieras genom direkta bidrag (kontantbidrag) och indirekta bidrag.
De förra består av anslag från näringslivet och från staten ( se ovan s. 3 f.).
Enligt SIS är kontantbidragen endast en mindre del av det totala stödet.
Den långt större delen är de indirekta bidrag som åstadkommes genom
personell medverkan inom standardiseringsorganen.

I fråga om samarbetet med konsumentorganen erinrar SIS om den särskilda
samarbetskommitté, SIS-SAMKO, som bildats av SIS och konsumentverket.
De enskilda standardprojekten inom konsumentvaruområdet
behandlas dels av SIS standardkommitté för konsument- och säkerhetsteknik,
dels av fackorganens tekniska kommittéer. SIS framhåller vidare att
standardiseringsorganen, innan konsumentverket bildades, samarbetade aktivt
med statens konsumentinstitut, statens konsumentråd och Varudeklarationsnämnden
(VDN). I samarbetet med VDN gällde den arbetsfördelningen
att VDN utvalde de produkter och tjänster som var aktuella för
varudeklaration och också i VDN-normer fastställde de funktioner och egenskaper
hos produkterna som skulle egenskapsredovisas. För vcrifiering av
dessa egenskaper utnyttjade man i de flesta fall provningsmetoder som utarbetats
av SIS med fackorgan och sorn fastställts sorn svensk standard.

Det internationella samarbetet inom standardiseringen har enligt SIS
mycket stor betydelse. En dominerande del av det svenska standardiseringsarbetet
görs i direkt kontakt med motsvarande internationella verksamhet.
Detta gäller även inom konsumentvaruområdet.

En av de viktigaste uppgifterna för den internationella standardiseringen
är, anför SIS i detta sammanhang, att undanröja tekniska hinder för handel
mellan länderna. Konsumentverket bör under utövande av sitt ansvar på
samma sätt som andra statliga myndigheter och i enlighet med rekom -

NU 1975/76: 13

mendationer av bl. a. Economie Commission för Europé (ECE) utnyttja
principen "hänvisning till standard", vilket innebär att man i föreskrifter
och kravspecifikationer anger allmänna funktions-, hälso-, miljö- och säkerhetskrav,
samtidigt som man hänvisar till detaljerade anvisningar och
provningsmetoder i gällande standard. På det sättet når man, via de internationella
standardiseringsorganen, internationell samstämdhet och kan
undvika tekniska handelshinder. Principen medför även att en successiv
anpassning till den tekniska utvecklingen kan uppnås utan att föreskrifterna
behöver ändras.

SIS påpekar vidare att ett stort antal svenska föreskriftsgivande myndigheter
med ansvar för hälso-, miljö- och säkerhetsfrågor inom skilda områden
aktivt deltar i det nationella och internationella standardiseringsarbetet
och - bl. a. genom hänvisning till standarder - påverkar och utnyttjar standardiseringsarbetets
resultat.

Beträffande utarbetandet av standarder påpekar SIS att de former i vilka
standardiseringen bedrivs - nationellt i Sverige och i de flesta andra länder,
samt internationellt inom ISO, IEC och andra organisationer - leder till
att det på nationell nivå normalt tar ca två år från det arbetet påbörjas
tills en färdig standard ges ut och på internationell nivå oftast ännu längre
tid. En ofta framförd kritik mot standardiseringsverksamheten är därför,
säger SIS, att arbetet går för långsamt. Man påpekar att den tekniska utvecklingen
kan ha hunnit förbi det stadium på vilket standarden är baserat.
SIS med fackorgan är väl medvetna om denna problematik och studerar
intensivt möjligheterna att genom införande av modern projektstyrning kunna
fa fram standardiseringsresultat i snabbare takt än hittills. Det har också
blivit en tvingande nödvändighet att följa de tidsplaner som krävs av de
föreskriftsgivande myndigheterna för att metoden "hänvisning till standard”
skall kunna användas i samarbetet med dessa på både nationell och internationell
nivå.

När det gäller konsumentvaruområdet, där helt nya krav på snabbhet
i arbetet och på innehållet i färdig standard har förts fram, är SIS beredd
att tillsammans med konsumentverket diskutera praktiska lösningar för att
snabbare och enklare uppnå önskade resultat.

Möjligheterna att utforma standarders tekniska innehåll i funktionstermer
analyseras för närvarande inom standardiseringsorganen. Man eftersträvar
mer och mer att ange egenskaper och prestanda genom s. k. "performance
standards” snarare än att låsa produkterna konstruktionsmässigt i standarder
- dock med undantag för precisering av sådana dimensioner sorn säkerställer
mekanisk utbytbarhet och måttanpassning mellan produkter. Denna teknik
synes vara väl tillämplig på konsumentvaruområdet. Svårigheten iir emellertid
att överföra produktfunktioner i relevanta mätbara storheter som på
ett objektivt och reproducerbart sätt kan provas och mätas.

SIS är beredd att i samarbete med konsumentverket studera denna fråga
i avsikt att för konsumentvaruområdet på enklaste möjliga sätt ta fram

NU 1975/76: 13

funktionsinriktade produktstandarder och härför anpassade provningsmetoder.

Sammanfattningsvis anför SIS att det är dess uppfattning att man bäst
säkerställer konsumentinflytande på nationellt och internationellt standardiseringsarbete
för konsumentvaror genom en utveckling av samarbetet mellan
konsumentverket och SIS i SIS-SAMKO. Det bör naturligen vara konsumentverkets
uppgift att formulera de krav som motsvarar konsumenternas
önskemål beträffande produkters och tjänsters funktion och säkerhet. Det
bör samtidigt åligga SIS att ta fram härför erforderliga standarder. Genom
ett utvecklat samarbete de båda organen emellan anser SIS att motionärernas
intentioner om förstärkt konsumentinflytande på standardiseringsarbetet
inom konsumentvaruområdet skall kunna förverkligas.

En större standardiseringsaktivitet på konsumentvaruområdet förutsätter
emellertid, säger SIS, att ökade resurser ställs till standardiseringsorganens
förfogande att utnyttjas för rena konsumentvaruprojekt och med ett aktivt
deltagande av kvalificerade företrädare för den enskilde konsumenten.

Utskottet

Det ökade engagemanget i konsumentpolitiska frågor har, påpekas i motionen
1975:1676, medfört att intresset för och behovet av standardisering
av konsumentvaror vuxit. Detta gäller såväl på det nationella som på det
internationella planet. En viktig fråga härvidlag är hur konsumenterna skall
kunna påverka standardiseringsarbetet. Motionärerna hemställer om en
översyn och ett klarläggande av hur samarbetet, ansvarsförhållandena och
gränsdragningarna mellan konsumentverket, Sveriges standardiseringskommission
(SIS) och de internationella standardiseringsorganen skall utformas
för att ett förstärkt konsumentinflytande i vad gäller standardiseringsarbetet
skall säkerställas inom konsumentvaruområdet.

Konsumentverket och SIS, vilka har yttrat sig över motionen, har samma
grundsyn som motionärerna. Konsumentverket framhåller att hittillsvarande
standarder som rör konsumentvaror är ofullständiga och att konsumentinflytandet
på deras utformning har varit ringa eller intet. Verket konstaterar
att standardiseringsarbetet hittills huvudsakligen har bestått i att fastställa
standarder för varor och halvfabrikat som används i produktionsledet. Standardiseringsorganen
har tillskapats för att åstadkomma en förenkling av
produktionsprocesserna och en rationell produktion. I sitt yttrande drar verket
upp vissa riktlinjer för hur standardiseringsarbetet bör utformas och
organiseras. Verket föreslår inrättande av en särskild konsumentvarustandard
samt en viss omorganisering av SIS. Konsumentvarustandarden måste
enligt verket baseras på brukarkrav och provningsmetoderna därför bli bruksinriktade.
Ett syfte med standardiseringen är att försöka påverka en varas
utformning redan i produktutvecklingsfasen. Verket anser att standardiseringsarbetet
bör bedrivas i nära samarbete med SIS inom det år 1973

NU 1975/76: 13

upprättade kontaktorganet SIS-SAMKO. Verkets huvuduppgift i detta samarbete
skall vara att i inledningsfasen av standardiseringsarbetet presentera
en s. k. produktprofil förden aktuella produkten. Denna produktprofil skall
ange och från angelägenhetssynpunkt rangordna de egenskaper som påverkar
en produkts funktion, säkerhet och användbarhet. Arbetet med att utarbeta
provningsmetoder och fastställa krav kommer därefter att ske i SIS standardiseringskommittéer,
varvid näringslivets kunskaper utnyttjas. Konsumentverket
skall inte delta i kommittéarbetet utan bör begränsa sin insats
till att granska färdiga förslag till standard. Verket förutsätter att det inom
SIS-SAMKO kommer att få avgörande inflytande över konsumentvarustandarden
beträffande såväl innehåll som prioritering. SIS-SAMKO bör dock
enligt verkets mening omorganiseras för att kunna fylla uppgiften att fastställa
konsumentvarustandarder på samma sätt som SIS tekniska nämnd
fastställer övriga standarder. Vidare understryker verket att SIS-SAMKO
för att kunna fullgöra dessa uppgifter måste få förstärkta resurser. Detta
kan, menar verket, lämpligen ske över SIS budget. Denna modell för samverkan
mellan konsumentverket och SIS säkerställer enligt verkets mening
det av motionärerna önskade konsumentinflytandet i standardiseringsarbetet.
Verket anser därför att utredningskravet bör begränsas till att omfatta
frågan om de administrativa och ekonomiska förutsättningarna för att förverkliga
modellen.

SIS förklarar sig beredd att i samarbete med konsumentverket studera
hur funktionsinriktade produktstandarder och härför anpassade provningsmetoder
skall kunna tas fram på enklaste möjliga sätt. Även SIS påpekar
att en utbyggd standacdiseringsverksamhet på konsumentvaruområdet förutsätter
att standardiseringsorganen får ökade resurser för detta ändamål.
Ett aktivt deltagande av kvalificerade företrädare för de enskilda konsumenterna
är också enligt SIS en nödvändig förutsättning. SIS anser att motionärernas
intentioner om förstärkt konsumentinflytande på standardiseringsarbetet
inom konsumentvaruområdet skall kunna förverkligas genom
ett utvecklat samarbete mellan konsumentverket och SIS. I detta samarbete
bör det naturligen vara konsumentverkets uppgift att formulera de krav som
motsvarar konsumenternas önskemål beträffande produkters och tjänsters
funktion och säkerhet, medan det bör åligga SIS att ta fram de standarder
som är erforderliga härför.

Det är uppenbarligen en konsumentpolitisk fråga av stor betydelse och
med vid syftning som motionärerna har aktualiserat. Av remissyttrandena
framgår att konsumentverket och SIS har inlett ett närmare samarbete på
området och avser att - om möjligheter ges - ytterligare bygga ut detta.
Frågan om standardiseringsarbetets betydelse för konsumenterna har uppmärksammats
även på det nordiska planet inom den nordiska ämbetsmannakommittén
för konsumentfrågor. En undersökning i denna fråga, som
kommittén har tagit initiativ till, beräknas vara färdig i januari 1976. Denna
undersökning kommer att ge ytterligare underlag för en bedömning av stan -

NU 1975/76: 13

dardisering som konsumentpolitiskt medel. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att konsumenternas inflytande på standardiseringsverksamheten
bör stärkas. Därför anser utskottet det angeläget att det samarbete som
konsumentverket och SIS har inlett kan intensifieras.

Med hänvisning till vad som anförts konstaterar utskottet att syftet med
motionen kan sägas vara tillgodosett. Utskottet finner därför inte anledning
att föreslå riksdagen att göra en framställning till regeringen i enlighet med
motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:1676.

Stockholm den 25 november 1975

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c).
Bengtsson i Landskrona (s). Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson
i Storfors (s). Andersson i Örebro (fp). Rask (s). Sjönell (c), Blomkvist (s).
Hovhammar (m), fru Hansson (s) och fru Oskarsson (c).