LU 1975/76:3

>»

Lagutskottets betänkande
1975/76:3

med anledning av propositionen 1975/76:15 med förslag till
trafikskadelag m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76:15 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande
av lagrådet föreslagit riksdagen att
dels antaga i propositionen framlagda förslag till

1. trafikskadelag,

2. lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik,

3. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

4. lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor,

5. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,

6. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

dels i enlighet med vad närmare förordas i propositionen bemyndiga regeringen
att besluta om utvidgning av statens ersättningsansvar när det
gäller skador på förares och passagerares personliga tillhörigheter och om
underlåtenhet för statens vidkommande att påkalla jämkning av trafikskadeersättning
för sakskada.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anfört på s. 19.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1975/76:8 och 1975/76:22-27, dels den
vid början av 1975 års riksmöte väckta motionen 1975:1135. Motionsyrkandena
redovisas nedan på s. 17.

Företrädare för Anderstorps Racing Club, Motorcykelbranschens riksförbund,
Svenska bilsportförbundet, Svenska motorcykelförbundet, Sveriges
motorcyklisters centralorganisation, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund och Försäkringsbranschens
service AB har inför utskottet framfört synpunkter på de föreliggande
lagförslagen.

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 3

LU 1975/76:3

2

Lagförslagen

1 Förslag till
Trafikskadelag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller trafikförsäkring för motordrivet fordon och
ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet
fordon (trafikskadeersättning). Lagen tillämpas dock ej på fordon
som är avsett att föras av gående och ej heller pä motorredskap.

Har till motordrivet fordon som omfattas av lagen kopplats fordon av
annat slag, tillämpas lagens bestämmelser om skada i följd av trafik med
motordrivet fordon på fordonskombinationen i dess helhet.

Trafikförsäkring

2 § Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är
registrerat här i landet och ej är avställt samt för annat motordrivet
fordon som brukas i trafik här. Försäkringsplikten fullgöres av fordonets
ägare. Innehas fordonet av någon som har förvärvat det genom
avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, fullgöres dock
försäkringsplikten av denne.

3 § Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet
åvilar ej heller annan beträffande

1. motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen
(1942:584), allmänna förfogandelagen (1954:279) eller civilförsvarslagen
(1960:74) eller då fordonet brukas för att avlämnas enligt
någon av dessa lagar eller hemföras efter rekvisition eller förfogande eller
då det brukas i samband med besiktning enligt uttagningskungörelsen
(1963:110),

2. motordrivet fordon under tid då fordonet innehas av försvarsmakten
enligt skriftligt avtal som har träffats av militär myndighet eller då
fordonet brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

4 § Regeringen kan föreskriva undantag från trafikförsäkringsplikt
beträffande

1. motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat,

2. annat motordrivet fordon som är registrerat eller hemmahörande i
viss främmande stat.

5 § Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått
tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant
tillstånd är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att

LU 1975/76:3

3

utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela
trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör
viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst
område.

Återkallar regeringen tillstånd för försäkringsanstalt att meddela
trafikförsäkring, skall den som har tagit trafikförsäkring hos anstalten
och som är skyldig att ha sådan försäkring taga ny trafikförsäkring för
fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har
kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

6 § Avtal om trafikförsäkring upphör att gälla tidigast en månad efter
det att myndighet som regeringen bestämmer har fått anmälan från
försäkringsanstalten om att avtalet har blivit uppsagt eller att annan
anledning till dess upphörande har inträtt. Avtalet får dock bringas att
upphöra tidigare, om ny trafikförsäkring för fordonet har blivit gällande
eller om skyldigheten att hålla försäkring har upphört.

I fall som avses i 5 § tredje stycket upphör försäkringsavtalet senast vid
utgången av den där angivna fristen.

7 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om försäkringsanstalts verksamhet enligt denna lag.

Trafikskadeersättning

8 § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i
landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som
anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också
för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller
svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare
eller den som har hemvist i Sverige.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning
är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).

9 § I fråga om trafikskadeersättning äger 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor
motsvarande tillämpning.

10 § Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon som är i
trafik, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet.

Skadas motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som
befordras med sådant fordon, utgår trafikskadeersättning endast om
skadan har uppkommit i följd av trafik med annat motordrivet fordon
och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra
fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet. I sådant fall utgår
ersättningen från trafikförsäkringen för det andra fordonet.

LU 1975/76:3

4

11 § Uppkommer annan person- eller sakskada i följd av trafik med
motordrivet fordon än som anges i 10 §, utgår trafikskadeersättning från
trafikförsäkringen för fordonet.

För sakskada som tillfogas försäkringstagaren genom det egna fordonet
utgår trafikskadeersättning enligt första stycket endast om fordonet
brukades olovligen av annan. Ersättning enligt första stycket utgår ej för
sakskada som genom det egna fordonet tillfogas fordonets brukare eller
förare eller, om fordonet brukades olovligen, den som med vetskap
därom följde med fordonet eller lät egendom befordras med detta.

12 § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas,
om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Ersättning med anledning av att någon har dödats
kan även jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som
avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan anses föreligga, om
vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det
fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på
fordonet har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

13 § Skall trafikskadeersättning för en och samma skada utgå från
trafikförsäkringarna för flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt för
ersättningen.

14 § Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med
anledning av en och samma händelse med högst femtio miljoner kronor,
ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet
ej till gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet,
utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem
som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var
och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir
nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

15 § Beträffande motordrivet fordon som enligt 3 § eller med stöd av
4 § 1 är undantaget från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar staten för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått,
om försäkring hade funnits.

I fall som avses i första stycket gäller vad som i denna lag föreskrives
om försäkringsanstalt i tillämpliga delar staten.

LU 1975/76:3

5

16 § Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd
att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning
som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket
samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den
försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet
brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat här i landet
eller var avställt.

De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även solidariskt
för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen
för motordrivet fordon vars identitet ej kan fastställas.

17 § Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som
anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet
att utge försäkringsbelopp.

Skadestånd m. m.

18 § Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället kräva
skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes rätt till
trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av omständighet
som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast om särskilda skäl
föreligger berättigad till skadestånd i den delen.

Skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik
eller på därmed befordrad egendom jämkas efter vad som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna.

19 § Den som har utgett skadestånd med anledning av skada i följd av
trafik med motordrivet fordon inträder intill det utgivna beloppet i den
skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Detta gäller dock ej i den
mån trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den
skadeståndsskyldige enligt 20 §.

Har försäkringsgivare enligt avtal om annan skadeförsäkring än trafikförsäkring
utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet
fordon, inträder försäkringsgivaren intill beloppet av den utgivna ersättningen
i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Detsamma
gäller när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring
ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller
andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört.

LU 1975/76:3

6

Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt m. m.

20 § Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren.

Är ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg enligt lag eller annan
författning ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått,
får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige i den
omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret
på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

21 § 1 avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för
försäkringsanstalten att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från
försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att stå
självrisk.

Förbehåll om rätt till återkrav från fysisk person får för varje
skadehändelse göras gällande med högst en tiondedel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari
månad det år skadehändelsen inträffar.

22 § Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon i följd av
trafik med detta fordon och annat motordrivet fordon och har skadan
orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet
eller genom bristfällighet på detta, får trafikskadeersättning som har
utgått för skadan krävas åter från försäkringen för det andra fordonet.
Har vållande eller bristfällighet förekommit även på det förstnämnda
fordonets sida, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar
efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har
förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Kan enligt första stycket ersättning krävas åter från försäkringarna för
två eller flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt.

23 § Svarar trafikförsäkringarna för flera fordon solidariskt, skall
försäkringarna sinsemellan taga lika del i ersättningsansvaret. Har skadan
orsakats genom vållande i samband med förandet av något av fordonen
eller genom bristfällighet på något av dem, skall dock försäkringen för
det fordonet bära hela ersättningen i förhållande till försäkringen för
fordon på vars sida varken vållande eller bristfällighet har förekommit.
Föreligger vållande eller bristfällighet på flera sidor, fördelas ersättningsansvaret
mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på olika sidor och
omständigheterna i övrigt.

24 § 1 fall som avses i 16 § fördelas försäkringsanstalternas inbördes
ersättningsansvar efter förhållandet mellan beloppen av de premier för
direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på
näst föregående kalenderår.

LU 1975/76:3

7

Trafikskadeersättning som har utgetts enligt 16 § andra stycket får
intill en tiondedel av det basbelopp som anges i 21 § krävas åter från den
som var skyldig att ha trafikförsäkring. Ersättningen får dock ej krävas
åter, om fordonet vid skadetillfället brukades olovligen av annan och
antingen ej var registrerat här i landet eller var avställt.

Har trafikskadeersättning utgetts enligt 16 § tredje stycket och blir
fordonet sedermera känt, får ersättningen krävas åter från den försäkringsanstalt
som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

25 § Den som på grund av ansvarighet för skada enligt 20 § har utgett
ersättning till försäkringsanstalt får efter vad som är skäligt kräva
ersättningen åter från annan som också är ansvarig för skadan enligt 20 §.

Försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt 21 § och
försäkringspliktig som har krävts på belopp som avses i 24 § andra
stycket inträder intill det utgivna beloppet i den rätt till skadestånd enligt
20 § eller den rätt till återkrav enligt 22 eller 23 § som tillkommer
försäkringsanstalten respektive försäkringsanstalterna. Är försäkringstagaren
eller den försäkringspliktige ansvarig för skadan enligt 20 §, äger
första stycket motsvarande tillämpning.

26 § Ersättning som har utgetts enligt denna lag får utöver vad som
följer av 20—25 §§ krävas åter endast på grund av åtagande av annan än
försäkringstagaren.

Övriga bestämmelser

27 § Så snart ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon har fått
kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall enligt denna lag,
skall han underrätta den försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring
för fordonet om händelsen. Han är vidare skyldig att på begäran
lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar.

28 § Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller
fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka
talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde
göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade
kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Förbehåll om kortare tid för väckande av talan än som anges i första
stycket är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskadeersättning.

29 § Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada
får ej tagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp
kan dock ske enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877:31
s. 1).

LU 1975/76:3

8

Försäkringsanstalt får kvitta fordran på självriskbelopp enligt 21 § mot
försäkringstagarens fordran hos anstalten. Fordran på ersättning som
avses i 24 § andra stycket får kvittas mot fordran som innehas av den
försäkringspliktige.

Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej i
vidare mån än som följer av 19 § överlåtas innan ersättningen är
tillgänglig för lyftning.

30 § I fall som avses i 16 § företrädes försäkringsanstalterna i ärende
om trafikskadeersättning eller om återkrav av utgiven sådan ersättning av
en trafikförsäkringsförening, i vilken anstalterna är medlemmar. För visst
ärende eller viss grupp av ärenden kan föreningen utse en av anstalterna
att företräda de övriga.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer
stadgar för trafikförsäkringsföreningen.

31 § Den som underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt beträffande
motordrivet fordon som är registrerat här i landet och ej är avställt dömes
till böter.

Om annat motordrivet fordon brukas i trafik här i landet med den
försäkringspliktiges vilja och vetskap utan att föreskriven trafikförsäkring
finns, dömes den försäkringspliktige till böter.

Till böter dömes även annan som brukar eller låter bruka motordrivet
fordon i trafik här i landet med kännedom om att föreskriven försäkring
icke finns.

32 § Domstol kan i mål om ansvar för förseelse som avses i 31 § första
stycket eller, sedan domen i målet har vunnit laga kraft, på särskild talan
av allmän åklagare förelägga den försumlige vid vite att fullgöra
försäkringsplikten.

Om någon under tid då han står under åtal för förseelse som avses i
31 § andra eller tredje stycket fortsätter att begå sådan förseelse, skall
vad han har gjort sig skyldig till före varje åtal anses som särskilt brott.

33 § Förare av moped skall under färd här i landet medföra bevis om
att mopeden är trafikförsäkrad och på anmodan visa upp detta för
trafikinspektör, bilinspektör eller polisman.

Den som bryter mot första stycket dömes till böter, högst femhundra
kronor. Han är dock fri från ansvar, om han senast tredje vardagen efter
förseelsen styrker hos polismyndighet att han hade bevis om trafikförsäk -

LU 1975/76:3

9

ring vid tiden tor iörseelsen samt omständigheterna ger vid handen att
förseelsen har berott på tillfälligt förbiseende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Genom lagen upphäves

1. lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik,

2. lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon,

3. lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å
motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.,

4. förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller
nyttjas av staten.

Avtal om trafikförsäkring enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å
motorfordon eller motsvarande försäkring, som är gällande vid ikraftträdandet
och som har ingåtts för tid som delvis infaller därefter, gäller
som avtal om trafikförsäkring enligt denna lag med de ändringar som
följer av lagen. Försäkringstagaren får dock för tid efter ikraftträdandet
frånträda avtalet och därmed förenat avtal om annan motorfordonsförsäkring
med verkan en månad efter det att uppsägning har skett hos

försäkringsanstalten. I sådant fall har försäkringstagaren rätt att återfå

erlagd premie som belöper på tid efter frånträdandet.

Vill försäkringsanstalten med anledning av nya lagens ikraftträdande
och samtidigt därmed genomföra annan ändring i avtalet om trafikförsäkring
än som följer av lagen eller genomföra ändring i därmed förenat avtal
om annan motorfordonsförsäkring, får det ske, om försäkringstagaren
senast två månader före lagens ikraftträdande skriftligen underrättas om
ändringen och om sin rätt att frånträda avtalet enligt vad nyss har sagts.

LU 1975/76:3

10

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd
av automobiltrafik

Härigenom föreskrives att 2 och 5 §§ lagen (1916:312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §'

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person
än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras,
vare automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande;
dock vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår,
att skadan varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats
av föraren.

Har den, som skadan led, ge- Om vållande på den skade nom

eget vållande därtill medver- lidandes sida har medverkat till

kat, bestämme rätten, efter ty för skadan, gäller 6 kap. 1 § skade varje

fall prövas skäligt, om och i ståndslagen (1972:207).

sådant fall till vilket belopp skadestånd
skall utgå. Underlåtenhet att
använda bilbälte eller skyddshjälm
skall ej tillräknas den skadelidande
som vållande.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som ovan
sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande
till skadan.

5 §'

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för
vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för
alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i
ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna
prövar skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke
styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande
till den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i Uppkommer i följd av trafik,

första stycket sägs, någondera au- varom i första stycket sägs, skada

tomobilens ägare eller förare eller pä egendom som tillhör någondera

'Senaste lydelse 1975:52.

LU 1975/76:3

11

Nuvarande lydelse

honom tillhörig egendom skada,
varde skadeståndet jämkat efter ty
prövas skäligt, där ej av omständigheterna
framgår, att varken
bristfällighet å automobilen eller
vållande vid dess förande medverkat
till skadan. Där vållande visas
föreligga å någon sida men det
icke styrkes att annan sida är
vållande, skall dock den förra sidan
i förhållande till den senare
bära hela skadan. Vid tillämpning
av vad nu sagts skall underlåtenhet
av förare att använda bilbälte eller
skyddshjälm ej tillräknas honom
som vållande.

Föreslagen lydelse

automobilens ägare eller förare,
varde skadeståndet jämkat efter ty
prövas skäligt, där ej av omständigheterna
framgår, att varken
bristfällighet å automobilen eller
vållande vid dess förande medverkat
till skadan. Där vållande visas
föreligga å någon sida men det
icke styrkes att annan sida är
vållande, skall dock den förra sidan
i förhållande till den senare
bära hela skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

LU 1975/76:3

12

3 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrives att 3 kap. 8 § skadeståndslagen (1972:207)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 KAP.

Bestämmelserna i detta kapitel
gäller ej i fråga om sådan skada i
följd av trafik med motorfordon
som vållats av fordonets förare, i
den mån ersättning för skadan
skall utgå enligt lagen (1929:77J
om trafikförsäkring å motorfordon
eller skall utges antingen av
någon som i egenskap av fordonets
ägare är ansvarig för skadanmen
enligt 4 § nämnda lag är
befriad från trafikförsäkringsplikt
eller av staten enligt lagen
(1939:776) med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon,
som nyttjas av staten
m. m.

Bestämmelserna i detta kapitel
gäller ej i fråga om sådan skada i
följd av trafik med motordrivet
fordon som vållats av fordonets
förare, i den mån trafikskadeersättning
kan utgå för skadan enligt
trafikskadelagen (1975:000).

Denna lag träder i kraft 1 juli 1-976.

LU 1975/76:3

13

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom föreskrives att 15 § lagen (1967:663) om tillägg till vissa
trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solidariskt
för kostnader som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivräntor
utgår enligt denna lag.

De sammanlagda kostnader för
tillägg som uppstått under ett år
fördelas mellan anstalterna i förhållande
till de belopp som dessa
under närmast föregående kalenderår
uppburit i premier för direkt
tecknade trafikförsäkringar.

De sammanlagda kostnader för
tillägg som uppstått under ett år
fördelas mellan anstalterna i förhållande
till beloppen av de premier
för direkt tecknade trafikförsäkringar
som för var och en
av dem belöper på näst föregående
kalenderår.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

LU 1975/76:3

14

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift
dels att i 8 a §1 orden ”Kungl. Maj:t” skall bytas ut mot ”regeringen”,
dels att 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Överlastavgift påföres för bil, ägaren, och för släpvagn, ägaren av den
bil som släpvagnen drages av.

I fråga om bil som innehas på
grund av avbetalningsköp anses
innehavaren som ägare.

Brukas bil av någon som är
skyldig att ersätta skada enligt 6
eller 7 § lagen (1916:312) angående
ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik, anses brukaren
som bilens ägare.

I fråga om bil som innehas på
grund av avbetalningsköp anses
innehavaren som ägare. Innehas
bil med nyttjanderätt, anses innehavaren
som ägare, om han har
befogenhet att bestämma om förare
av bilen eller anlitar annan
förare än ägaren har utsett.

Brukar någon annans bil utan
lov, påföres brukaren överlastavgiften.

9 §'

Bestämmelserna i 6, 8, 31, 32
och 43 §§ vägtrafikskatteförordningen
(1973:601) äger motsvarande
tillämpning på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som

är registrerat i militära fordonsregistret,

brukas av krigsmakten enligt
skriftligt avtal med militär myndighet,

Bestämmelserna i 6, 8, 30-32
och 43 §§ vägtrafikskattelagen
(1973:601) äger motsvarande tilllämpning
på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som

är registrerat i militära fordonsregistret,

brukas av försvarsmakten enligt
skriftligt avtal med militär myndighet,

1 Senaste lydelse 1974:292.

LU 1975/76:3

15

Nuvarande lydelse

är taget i anspråk med nyttjanderätt
enligt allmänna förfogandelagen
(1954:279), rekvisitionslagen
(1942:583), beredskapsförfogandelagen
(1942:584) eller civilförsvarslagen
(1960:74).

Föreslagen lydelse

är taget i anspråk med nyttjanderätt
enligt allmänna förfogandelagen
(1954:279), rekvisitionslagen
(1942:583), beredskapsförfogandelagen
(1942:584) eller civilförsvarslagen
(1960:74).

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 8 a och 9 §§ en vecka efter den
dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och i övrigt den 1 juli 1976.

LU 1975/76:3

16

6 Förslag till

l ag ont ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom föresknves att 35 § vägtrafikskattelagen (1973:601)' skall
lia nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Brukas fordon utan lov eller av
någon som enligt 7 § lagen
(1916:312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik
är förpliktad att ersätta skada
dömes i ägarens ställe sådan brukare
enligt 34 §.

Föreslagen lydelse

Den sorn brukar annans fordon
utan lov dömes i ägarens ställe
enligt 34 §. Detsamma gäller den
som innehar fordonet med nyttjanderätt
och har befogenhet att
bestämma om förare av fordonet
eller anlitar annan förare än ägaren
har utsett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:869.

LU 1975/76:3

17

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande motioner.

I. De med anledning av propositionen väckta motionerna

A. 1975/76:8 av fru Kristensson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar
sådan ändring i 12 S förslaget till trafikskadelag att trafikskadeersättning
med anledning av personskada kan jämkas även när den skadelidande
genom straffbar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel medverkat
till skadan.

B. 1975/76:22 av herr Boo m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
uttala att med grov vårdslöshet i 12 $ förslaget till trafikskadelag avses även
rattfylleri.

C. 1975/76:23 av herr Jadestig m. fl. (s) vari hemställs att förslaget till trafikskadelag
tillstyrks samt att lagen träder i kraft först då rutinmässiga
utandningsprov för bilförare blivit riksomfattande.

D. 1975/76:24 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att ”områdesfordon”
liksom nu undantas från tillämpningsområdet för det i propositionen
föreslagna försäkringssystemet.

E. 1975/76:25 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (c, fp, m, vpk) vari hemställs
att riksdagen beslutar sådana ändringar i förslaget till trafikskadelag att kravet
om bibehållen prevention mot rattfylleri och annan illegal körning tillgodoses.

F. 1975/76:26 av herr Torwald (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
att trafikskadelagen ej skall gälla för fordon som endast används vid motortävlingar
inom inhägnat område.

G. 1975 / 76:27 av herr Träff (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att
trafikskadelagen inte skall omfatta fordon som uteslutande används inom
inhägnat tävlingsområde.

II. Vid början av 1975 års riksmöte väckt fristående motion

1975:1135 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till en utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen, så
att försäkringen får helt eller delvis stå för sjukvårds- och socialförsäkringskostnader
som förorsakats av trafikolyckor.

2 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 3

LU 1975/76: 3

18

Utskottet

Inled ning

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culoaregeln.
Denna regel, som numera återfinns i 2 kap. 1 § skadestånds/axen (1972:207)
innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller
sakskada skall ersätta skadan. Culparegeln gäller i och för sig också i fråga
om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område
har de skadelidande emellertid sedan länge ett förstärkt skydd genom särskild
lagstiftning.

Regler om skadeståndsansvar för trafikskador återfinns i laxen (1916:312)
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrq/ik (bilansvarighetslagen).
Förares, ägares och i vissa fall brukares skadeståndsansvar har skärpts genom
att bevisbördan omkastats till den skadelidandes fordel (s. k. presumtionsansvar).
Härigenom har i praktiken uppnåtts i stort sett samma effekt som
om förare, ägare eller brukare haft ett objektivt ansvar, dvs. ett ansvar som
inte är beroende av uppsåt eller vårdslöshet.

De skadelidandes rätt till skadestånd garanteras genom tvingande bestämmelser
om obligatorisk trafikförsäkring. Sådana bestämmelser finns i
lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (rrafkförsäkringslagen).
Beträffande vissa fordon, som inte omfattas av trafikförsäkringsplikten, garanteras
ersättning genom bestämmelser i andra lagar.

Lagstiftningen på trafikskadeområdet är i många avseenden föråldrad och
företer särskilt när det gäller personskador betydande brister. Den mest framträdande
nackdelen är att föraren av ett motorfordon i allmänhet inte är
skyddad av fordonets trafikförsäkring. Vidare innebär det nuvarande ersättningssystemet
att vållande på den skadelidandes sida kan medföra reduktion
och i vissa fall helt bortfall av skadeståndet. Härtill kommer att
regelsystemet är invecklat och svårtillämpat samt ofta medför omfattande,
tidsödande och kostnadskrävande utredningar av vållandefrågan.

Förslag till en reformering av lagstiftningen har tidigare lagts fram vid
några tillfällen men har endast lett till begränsade lagändringar. Reglerna
om trafikskada och trafikförsäkring har numera setts över av den i februari
år 1974 tillsatta trafikskadat/redningen. I ett i oktober 1974 avlämnat betänkande
(SOU 1974:87)Trafikskadeersättning lade utredningen fram förslag
till en ny trafikskadelag, vilken skulle ersätta bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen.
Utredningens förslag fick ett i huvudsak positivt mottagande
vid remissbehandlingen och har lagts till grund för det i propositionen
framlagda förslaget till trafikskadelag jämte följdändringar.

Utskottet kommer i det följande efter en redogörelse för propositionens
huvudsakliga innehåll att behandla propositionen i de delar som berörs av
motionsyrkandena och i övrigt i den mån utskottet funnit anledning att
närmare kommentera de framlagda lagförslagen.

LU 1975/76: 3

19

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler om trafikförsäkring och om ersättning
vid trafikskada. Reglerna tas in i en trafikskadelag,som ersätter de nuvarande
bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen.

Liksom nu skall varje motorfordonsägare ha trafikförsäkring för sitt fordon.
Tidigare gällande undantag för s. k. områdesfordon har slopats. Ersättning
betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadas. Både
förare och passagerare har alltså rätt till ersättning. Dessutom utgår ersättning
ur trafikförsäkringen till utomstående, t. ex. cyklister och fotgängare, som
skadas i följd av trafik med fordonet.

Full ersättning utgår för alla personskador, oberoende av om någon har
skuld till olyckan eller inte. 1 princip skall det också vara utan betydelse
om den skadade själv har medverkat till skadan. Bara om den skadade
har medverkat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet kan ersättningen
jämkas. I övrigt skall inga undantag göras från rätten till ersättning.

Ersättning till förare och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring
även om skadorna skulle ha uppkommit vid kollision med
annat fordon. Förare och passagerare skall alltså vända sig till det egna
försäkringsbolaget och behöver inte ta reda på var det andra fordonet var
försäkrat. Om skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet
av ett annat fordon, kan emellertid det försäkringsbolag som har betalat
ut ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra fordonet.
I sista hand kommer alltså ersättningen att belasta försäkringen för fordon
som har förts oaktsamt.

Om ett motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon
skadas vid en singelolycka, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring.
Om skadorna däremot har vållats genom ett annat fordon
i samband med kollision, ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring.
Dessa regler innebär att den som vill ha full täckning för
vagnskador o. d. även i fortsättningen får teckna en frivillig försäkring.

Uppstår skador på egendom som tillhör utomstående person och som
inte befordras med motorfordon, utgår ersättning från försäkringen för det
fordon varigenom skadorna har orsakats. Ersättningen utgår oavsett om
fordonet har förts oaktsamt eller ej.

För skada genom oförsäkrat eller okänt fordon ansvarar liksom nu samtliga
försäkringsanstalter solidariskt. De företräds härvid av trafikförsäkringsföreningen.

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med anledning
av en och samma händelse med högst 50 milj. kr.

Den nya trafikskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.

LU 1975/76: 3

20

Tillämpningsområdet för det nya ersättningssystemet

Bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen är tilllämpliga
på motordrivna fordon. S. k. motorredskap faller dock i allmänhet
utanför tillämpningsområdet.

I trafikförsäkringslagen gäller ett undantag för försäkringsplikten för s. k.
områdesfordon, dvs. fordon som används uteslutande inom järnvägs- eller
fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat
område. Dessa fordon omfattas däremot av bilansvarighetslagen. Det skärpta
skadeståndsansvar som enligt vad utskottet inledningsvis anfört på grund
av denna lag åvilar ägare, brukare och förare av motorfordon gäller alltså
även när skadan har orsakats av ett områdesfordon. Ersättningen täcks dock
inte av den obligatoriska trafikförsäkringen.

I ett år 1974 avlämnat betänkande (SOU 1974:26) Motorredskap föreslog
motorredskapsutredningen att i princip alla motordrivna fordon skulle vara
registreringspliktiga, alltså även motorredskap och områdesfordon. Utredningen
föreslog vidare att motorredskapen skulle föras in under såväl bilansvarighetslagen
som trafikförsäkringslagen och att undantaget i sistnämnda
lag för områdesfordon skulle utmönstras. Från registrerings- och trafikförsäkringsplikt
borde dock alltjämt undantas fordon som användes uteslutande
inom inhägnat tävlingsområde.

Trafikskadeutredningen förordade att det nya trafikskadesystemet skulle
omfatta alla motordrivna fordon med undantag endast för fordon som var
avsedda att föras av gående. Trafikskadelagen avsågs alltså bli tillämplig
också på motorredskap och områdesfordon, däri inbegripet tävlingsfordon.

I propositionen understryker föredragande statsrådet det angelägna i att
trafikförsäkringsskyldigheten så långt möjligt sammanfaller med registreringsplikten.
Eftersom motorredskapsutredningens förslag till en utvidgad
registreringsplikt ännu inte har föranlett någon lagstiftning anser statsrådet
att starka skäl talar för att motorredskapen t. v. bör lämnas utanför trafikskadelagen.
I förslaget till trafikskadelag undantas därför dessa fordon
från lagens tillämpning.

När det gäller områdesfordonen däremot anser statsrådet att angelägenheten
av att ha ett samband mellan försäkringsskyldighet och registreringsplikt
är mindre, eftersom det här rör sig om en liten, klart avgränsad fordonsgrupp.
Han förordar därför att trafikskadelagen skall bli tillämplig även
på områdesfordonen.

Med anledning av de missvisande uppgifter som förekommit om propositionens
förslag vill utskottet understryka att områdesfordonen således
enligt förslaget förs in under trafikskadelagen utan hinder av att ställning
ännu inte tagits till frågan om deras eventuella registrering. Denna fråga
torde åtminstone när det gäller tävlingsfordonen vara mycket svårlöst.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot förslaget att från trafikskadelagens
tillämpning undanta motorredskap. Utskottet förutsätter

LU 1975/76: 3

21

dock att frågan tas upp till förnyat övervägande, om registreringsplikt senare
skulle komma att införas för detta slag av motorfordon.

Förslaget att trafikskadelagen skall vara tillämplig på områdesfordon har
föranlett tre motioner. I motionen 1975/76:24 yrkas att samtliga områdesfordon
skall undantas från det föreslagna ersättningssystemet. I motionerna
1975/76:26 och 1975/76:27 yrkas däremot undantag från trafikskadelagens
tillämpning endast för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde.
Samtliga tre motioner har som utgångspunkt försina yrkanden
oron för att propositionens förslag skall kunna få svåra konsekvenser för
motorsporten och dess utövare. 1 motionerna framhålls att förslaget torde
komma att innebära kraftigt höjda försäkringskostnader för motorförarna,
vilket kan medföra att den motorintresserade ungdomen kan tvingas söka
andra vägar än tävlingsverksamhet för att få utlopp för sitt motorintresse.
Enligt motionärerna bör de sociala följderna och konsekvenserna för trafiksäkerheten
av en sådan utveckling inte underskattas. Motionärerna framhåller
vidare att åskådare vid motortävlingar redan i dag har ett fullgott
försäkringsskydd. I motionen 1975/76:26 understryks också angelägenheten
av att trafikförsäkringsskyldighet och registreringsplikt sammanfaller. Det
förefaller därför motionären mindre välbetänkt att lagfästa en försäkringsplikt
för tävlingsfordon, innan det klarläggs hurén registrering och därmed
föranledd nödvändig besiktning skall kunna ske.

Utskottet konstaterar till en början att några bärande skäl för att från
trafikskadelagen undanta sådana fordon, som används uteslutande inom
inhägnat järnvägs-och fabriksområde, inte har framförts. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionen 1975/76:24, såvitt nu är i fråga. Vad därefter
angår frågan om tävlingsfordonen vill utskottet anföra följande.

Svenska bilsportförbundet har till utskottet överlämnat vissa statistiska
uppgifter beträffande personskador som har uppkommit vid biltävlingar som
arrangerats av förbundet under perioden 1969-1973. Det totala antalet personskador
uppgår till 179, varav 50 hänför sig till rallytävlingar, 66 till racing
och 63 till karting. Av skadorna har 95 drabbat förare, 21 kartläsare, 10
funktionärer och 53 åskådare. Att antalet skador på åskådare är så pass
högt är en följd av den svåra olyckan på Gelleråsbanan vid Karlskoga år
1970, då sex personer dödades och 35 skadades. Under åren 1972 och 1973
skadades emellertid inga åskådare. När det gäller skador på förare hänför
sig två tredjedelar till tävlingar med karting.

Som framgår av statistiken ovan har en tredjedel av skadorna uppkommit
vid rallytävlingar, vilka äger rum på allmänna vägar. I dessa fall gäller trafikförsäkringsplikt.
Problemet med de ökade riskerna i sådana sammanhang
har lösts genom att försäkringsbolagen tar ut speciellt höga premier för den
tid ett fordon används vid tävling.

I fråga om tävlingar på bana har Bilsportförbundet tecknat en ansvarighetsförsäkring
som omfattar förarens, funktionärens, klubbens och förbundets
lagliga ansvar för person- eller egendomsskada, som tillfogas tredje

LU 1975/76: 3

22

man. Försäkringen, som omfattar även träningskörning i anslutning till en
tävling, täcker skadestånd upp till 2 milj. kr. vid personskada och 500 000
kr. vid egendomsskada. Vid sidan av denna försäkring kan arrangören teckna
särskild ansvarighetsförsäkring. Enligt vad utskottet erfarit har sålunda Anderstorp
Racing Club en ansvarighetsförsäkring som täcker skadestånd upp
till 7 milj. kr. Bilsportförbundet har vidare tecknat en olycksfallsförsäkring
för funktionärer och förare. Försäkringen omfattar dödsfallsersättning med
20 000 kr. och invaliditetsersättning med maximalt 40 000 kr. Dessa belopp
höjs den 1 januari 1976 till 50 000 resp. 100 000 kr. Dessutom ingår ersättning
för hjälpmedel samt för läke- och resekostnader.

När det gäller motorcykeltävlingar har Svenska motorcykelförbundet (Svemo)
tecknat en ansvarighetsförsäkring som täcker den ansvarighet som enligt
bilansvarighetslagen kan åläggas motorcykelns förare, ägare elier brukare
för person- eller egendomsskada som tillfogas tredje man. Försäkringen täcker
samma skadestånd som den av Bilsportförbundet tecknade ansvarighetsförsäkringen.
Samtliga de till Svemo anslutna licensierade förarna är vidare
obligatoriskt anslutna till en förarolycksfallsförsäkring. Premien erläggs samtidigt
med licensavgiften. Försäkringen gäller under deltagande i tävlingar
samt under träning på av Svemo godkända banor. Försäkringssummorna
är vid dödsfall 15 000 kr. och vid invaliditet ett engångsbelopp på högst
100 000 kr. Vidare utgår dagsersättning, läkekostnadsersättning och tandskadeersättning.
För funktionärerna finns en särskild funktionärsolycksfallsförsäkring.

Såsom motionärerna påstått måste de för motortävlingar sålunda gällande
ansvarighetsförsäkringarna anses ge tredje man, dvs. åskådarna, ett som
regel tillfredsställande försäkringsskydd. Det bör dock observeras att de maximala
skadeståndsbeloppen är väsentligt lägre än det högsta ersättning som
enligt trafikskadelagen kan utgå med anledning av en och samma händelse,
nämligen 50 milj. kr. När det gäller förare och funktionärer däremot är
den nuvarande ordningen enligt utskottets mening inte tillfredsställande.
De försäkringsbelopp som kan utbetalas på grund av olycksfallsförsäkringarna
är även efter aviserade höjningar från den 1 januari 1976 alltför låga
för att nämnda kategorier skall anses ha ett fullgott försäkringsskydd.

Vad utskottet nu anfört om bristerna i gällande försäkringsskydd utgör
enligt utskottets mening ett starkt skäl för att låta den obligatoriska trafikförsäkringen
omfatta även tävlingsfordonen. Härtill kommer att bilansvarighetslagen
upphävs genom den nya trafikskadelagen. Om tävlingsfordonen
undantas från trafikskadelagens tillämpningsområde blir en skadelidande
vid en motortävling därför exklusivt hänvisad till de möjligheter
att få skadestånd som reglerna i skadeståndslagen erbjuder. Det innebär,
såsom utskottet inledningsvis framhållit, att den skadelidande i princip måste
styrka vållande hos fordonets förare, ägare eller brukare eller annan person.
Eftersom de av motorsportorganisationerna tecknade ansvarighetsförsäkringarna
är utformade för att täcka det ansvar som gällande ansvarighets -

LU 1975/76: 3

23

lagstiftning ålägger förare, ägare och brukare av motorfordon, skulle ansvarighetsförsäkringarna
i fortsättningen komma att täcka endast vållandeansvaret
i skadeståndslagen. Behålls det nuvarande undantaget för tävlingsfordon
i den nya lagstiftningen utan att annan reglering för dessa fordon
kommer till stånd leder reformen följaktligen till en försämring av i första
hand tredje mans möjligheter att få ersättning för skador i samband med
motortävlingar. En sådan konsekvens anser utskottet inte godtagbar.

Försäkringsbranschens service AB har emellertid upplyst att branschen
under hösten 1975 har gjort vissa undersökningar om möjligheterna att
utomlands återförsäkra den nu föreslagna trafikförsäkringen. Det har därvid
visat sig att det inte går att till rimliga kostnader återförsäkra en trafikförsäkring
för tävlingsfordon om den skall täcka även skada på förare och
fordon. Däremot torde möjlighet finnas att återförsäkra en ansvarighetsförsäkring
som täcker skada som vid motortävling kan drabba tredje man.
Nu angivna förhållanden medför att man från försäkringshåll inte f. n. kan
ange vilka premier man kommer att bli tvungen att ta ut för att meddela
en fullständig trafikförsäkring för tävlingsfordon. Med all sannolikhet kommer
premierna dock att bli betydligt högre än vad man tidigare räknat med.
Från försäkringshåll har vidare uppgetts att det visserligen torde gå att i
praktiken ordna en trafikförsäkring individualiserad för varje tävlingsfordon
men att detta med hänsyn till fordonens karaktär kommer att medföra
betydande administrativa besvär och kostnader, vartill kommer svårigheterna
att kontrollera att trafikförsäkringsplikten efterlevs. En kollektiv ansvarighetsförsäkring
är därför, såsom försäkringsbranschen ser det, den enda
realistiska lösningen på försäkringsproblemet.

De upplysningar som sålunda lämnats från försäkringshåll visar att motionärernas
farhågor för att ett införande av tävlingsfordonen under trafikskadelagen
skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader varit
berättigade. En sådan följd av lagstiftningen skulle i sin tur kunna få
betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan och för det
arbete som motorsportorganisationerna lägger ned på att ge stora grupper
av ungdomar med motorintresse en givande fritidssysselsättning och att
samtidigt fostra dem till ansvarskännande och omdömesgilla fordonsförare.
Härtill kommer svårigheterna att administrera och kontrollera en trafikförsäkring
för tävlingsfordon som ju utgör en mycket heterogen grupp av
fordon och maskiner och som under en tävling kan få i stort sett vilka
delar som helst utbytta.

Vad utskottet nu anfört visar att en generell lagstiftning för skador i
följd av trafik med motorfordon på väg inte utan olägenheter eller ingrepp
i lagstiftningens systematik kan göras tillämplig på den speciella verksamhet
som motortävlingar inom inhägnat område utgör. Enligt utskottets mening
bör därför ansvarighets- och försäkringsfrågorna, när det gäller tävlingsfordon,
regleras särskilt. Utskottet tillstyrker med bifall till motionerna, såvitt
nu är i fråga, att tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens tillämp -

LU 1975/76: 3

24

ning. Detta kan lagtekniskt ske genom att till 1 $ första stycket fogas ett
tillägg av innebörd att lagen ej tillämpas på motordrivet fordon som används
uteslutande inom inhägnat tävlingsområde.

Såsom utskottet tidigare anfort innebär undantagandet av tävlingsfordonen
från lagens tillämpning en inte godtagbar försämring av tredje mans
skadeståndsskydd. Detta kan emellertid avhjälpas genom en särskild ansvarighetslagstiftning
för motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. En
sådan ansvarighetslag bör tillerkänna tredje man rätt till ersättning för skada
på rent objektiv grund. Rätten till ersättning bör garanteras genom en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring. Utskottet vill understryka att lagen även
måste omfatta skador på tredje man under träningskörning. Hur den föreslagna
lagen närmare bör utformas får ankomma på regeringen att överväga.
Med hänsyn till att bilansvarighetslagen upphör att gälla, när trafikskadelagen
träder i kraft den 1 juli 1976, måste förslag till en ny ansvarighetslag
för tävlingsfordon föreläggas riksdagen under våren 1976.

Avslutningsvis vill utskottet ånyo stryka under vad utskottet tidigare
anfört om att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte ger förarna
av tävlingsfordon ett tillfredsställande försäkringsskydd. Utskottet utgår
emellertid från att motorsportorganisationerna nu, när skada på tävlingsförare
inte kommer att omfattas av trafikskadelagen, vidtager åtgärder för
att få till stånd en väsentlig höjning av de maximibelopp, som kan utgå
från olycksfallsförsäkringarna. Detta torde kunna ske utan alltför betydande
kostnader. Om någon förbättring av förarnas försäkringsskydd inte kan
åstadkommas genom frivilliga avtal, torde det enligt utskottets mening bli
nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga deras rätt till ett fullgott skadestånd.
Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet att regeringen följer utvecklingen
på området och vidtar erforderliga åtgärder.

Vad utskottet ovan anfört om behovet av skadestånds- och försäkringsskydd
för tredje man vid träning och tävling med motorfordon inom inhägnat
tävlingsområde samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlingsförare
bör ges regeringen till känna.

Undantag från eller begränsning i rätten till ersättning vid personskada

En viktig nyhet i trafikskadeutredningens förslag till trafikskadelag var
att föraren inkluderades i kretsen av ersättningsberättigade. Utredningens
förslag härom aktualiserade emellertid frågan huruvida från rätten till ersättning
borde göras undantag motsvarande dem som trafikförsäkringsanstalterna
f. n. tillämpar i fråga om förarplatsförsäkringen. De fall som närmast
åsyftas är rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning eller brukande av fordon
som hjälpmedel vid brottslig gärning. Utredningen stannade emellertid för
att några undantag från ersättningsrätten inte borde göras i dessa fall.

Utredningen hade vidare att ta ställning tili om rätten till ersättning borde
begränsas genom regler om jämkning av ersättningen på grund av medverkan
på den skadelidandes sida. F. n. gäller enligt bilansvarighetslagen

LU 1975/76: 3

25

att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. Det innebär bl. a. att jämkning
kan ske inte bara när den skadelidande själv är medvållande utan även
när annan på hans sida har medverkat till skadan. Bilansvarighetslagens
regler överensstämmer i sak med de regler som f. n. tillämpas inom skadeståndsrätten
i allmänhet. När det gäller ersättning för personskada träder
emellertid nya jämkningsbestämmelser i kraft den 1 januari 1976 (prop.
1975:12, LU 1975:16, SFS 1975:404).

Dessa bestämmelser, som har intagits i 6 kap. 1 § skadeståndslagen, innebär
att skadestånd med anledning av personskada skall kunna jämkas
endast när den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon har
dödats skall dessutom kunna jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet.

Trafikskadeutredningen ansåg att man starkt borde begränsa möjligheterna
till jämkning av ersättning för personskada också på trafikskadeområdet.
Utredningens förslag innebar att jämkning skulle kunna ske bara
om den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet. Någon inskränkning i rätten till ersättning för förare som
gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning eller som
olovligen brukat annans fordon (bilstöld) föreslogs således inte.

Utredningens ovan redovisade förslag beträffande undantag från eller begränsning
i rätten till ersättning vid personskada föranledde delade meningar
under remissbehandlingen. Särskilt gäller detta utredningens ställningstagande
att undantag eller begränsning inte borde ske i fall då föraren gör sig
skyldig till rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning, olovligt brukande eller
brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning. Från en del
remissinstansers sida riktades sålunda en delvis hård kritik mot att utredningen
inte hade föreslagit begränsningar i rätten till ersättning i dessa fall.
Andra remissinstanser ifrågasatte om inte utredningen borde ha varit än
mer restriktiv när det gällde att tillåta jämkning vid personskada.

1 propositionen har, såsom framgår av redogörelsen ovan för propositionens
innehåll, föredragande statsrådet anslutit sig till utredningens förslag
att man inte bör undanta dem som drabbats av personskada från rätten
till trafikskadeersättning enbart därför att de i samband med förandet av
fordonet har gjort sig skyldiga till visst brottsligt förfarande. Statsrådet godtar
vidare utredningens förslag till jämkning av personskadeersättning på grund
av medvållande på den skadelidandes sida. Han föreslår dock det tillägget
att personskadeersättning till efterlevande skall kunna jämkas även i sådana
undantagsfall som när den omkomne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet,
dvs. vid självmord i samband med fordonstrafik. Härigenom får förslaget
till jämkningsregler vid personskada i 12 S trafikskadelagen samma
innehåll som motsvarande regler i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Några ytterligare
möjligheter till jämkning har statsrådet inte funnit anledning att tillåta.

LU 1975/76: 3

26

Avgörande för denna ståndpunkt har varit de sociala trygghetssynpunkter
som vid utarbetandet av förslaget till trafikskadelag varit vägledande i fråga
om rätten till ersättning vid personskada.

Propositionens förslag i hithörande delar har föranlett fyra motioner. Samtliga
har det gemensamt att motionärerna funnit det angeläget att understryka
behovet av förebyggande åtgärder mot i första hand alkohol eller andra
berusningsmedel i samband med förande av motorfordon. Motionärernas
konkreta förslag skiljer sig dock väsentligt åt. I motionen 1975/76:23 yrkas
att riksdagen skall besluta att trafikskadelagen skall träda i kraft först då
rutinmässiga utandningsprov för bilförare blivit riksomfattande. Motionärerna
förklarar sig dela statsrådets uppfattning att det av sociala skäl inte
bör göras några begränsningar i personskadeskyddet när föraren gjort sig
skyldig till brott. Om man avstår från att göra sådana begränsningar måste
emellertid enligt motionärerna andra åtgärder i stället vidtas för att öka
trafiksäkerheten och förebygga rattfylleri och rattonykterhet. Motionärerna
pekar på att försöken med rutinmässiga s. k. alcotestprov synes ha haft
en god preventiv effekt och de anser det nödvändigt att den nuvarande
försöksverksamheten permanentas och samtidigt görs riksomfattande. Även
i motionen 1975/76:22 understryks att det är riktigt att skadelidande som
gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande i samband med förande av motorfordon
i princip får ersättning för liden skada. Enligt motionärerna är
emellertid rattfylleri att betrakta som grov vårdslöshet i trafik och sålunda
grund för jämkning enligt förslaget. För att tveksamhet på denna punkt
inte skall uppstå vid lagens tolkning yrkar motionärerna att riksdagen skall
klart uttala att med grov vårdslöshet i 12 S trafikskadelagen avses även
rattfylleri. I motionen 1975/76:8 yrkas sådan ändring i 12 S trafikskadelagen
att trafikskadeersättning skall kunna jämkas även när den skadelidande
genom straffbar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel medverkat
till skadan. Som motivering härför anför motionärerna att det skäl som
legat till grund för att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet, nämligen att
det skulle leda till stötande resultat om ersättning under alla förhållanden
skulle utgå till den som har gjort sig skyldig till en så allvarlig företrädelse
av trafikreglerna, i viss mån kan åberopas även vid rattfylleri eller rattonykterhet.
En möjlighet till jämkning bör därför öppnas också i dessa fall.
Motionen 1975/76:25 är den av motionerna som mest avviker från propositionen.
I motionen yrkas att riksdagen skall besluta sådan ändring i
förslaget till trafikskadelag att kravet om bibehållen prevention mot rattfylleri
och annan illegal körning tillgodoses. Som skäl härför anförs att förslaget
bryter radikalt med den hittills inom trafikskadeersättningsområdet gällande
preventiva inställningen till trafikfarlig körning. Motionärerna hänvisar vidare
till att bl. a. de tre stora motororganisationerna riktat en skarp kritik
mot de restriktiva möjligheterna till jämkning i 12 § trafikskadelagen. Motionärerna
hänvisar också till att ersättning enligt den inom arbetslivet införda
trygghetsförsäkringen inte utgår när skadan föranletts av att den ska -

LU 1975/76: 3

27

delidande varit uppenbart alkoholpåverkad. Enligt motionärerna är det nödvändigt
att lagstiftaren arbetar utifrån en enhetlig grundsyn, när det gäller
prevention inom trafiken, och straff, skadestånd, bonusförlust m. m. utgör
härvid olika komponenter. Motionärerna anser att lagstiftarens preventiva
inställning till de illegala körningarna måste komma till klart uttryck. Enligt
motionärerna skulle det vara mest tilltalande om i lagen gjordes ett direkt
undantag från rätten till ersättning när föraren brukat motorfordonet utan
lov eller när föraren gjort sig skyldig till olovlig körning, rattfylleri eller
rattonykterhet. Om detta inte är möjligt bör i 12 § införas en bestämmelse
av innehåll att om förare genom vårdslöshet medverkat till skadan och
därvid varit straffbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel eller
saknat erforderligt körkort eller utan lov brukat annans fordon skall skadan
anses vållad genom grov vårdslöshet. För att ge effekt åt stadgandet bör
samtidigt propositionens förslag att jämkning kan ske ändras till att jämkning
skall ske i de i 12 8 första stycket nämnda fallen.

Utskottet vill till en början något beröra förhållandet mellan den föreslagna
trafikskadelagen och den allmänna skadeståndslagen. Som utskottet inledningsvis
anfört gäller skadeståndslagen i och för sig också i fråga om skador
som uppkommer vid trafik med motorfordon. I de fall där trafikskadeersättning
inte skall utgå kan den skadelidande sålunda yrka skadestånd
av den som enligt skadeståndslagen är ansvarig för skadan. Har en skadelidande
rätt till trafikskadeersättning har han som regel inget behov att
i stället yrka skadestånd av någon enskild person. Det föreligger dock inget
hinder mot att den som har utsatts för trafikskada och är berättigad till
trafikskadeersättning i stället gör gällande anspråk på skadestånd. En särskild
regel härom har tagits in i 18 5 förslaget till trafikskadelag. Praktiskt förhåller
sig sålunda den föreslagna trafikskadelagens bestämmelser om trafikskadeersättning
till den allmänna skadeståndslagen på det sättet att den skadelidande
i fall där trafikskadeersättning kan utgå äger välja mellan trafikskadeersättning
och skadestånd enligt allmänna regler. Väljer han skadestånd,
inträder i princip den skadeståndsskyldige intill utgivet belopp i
den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.

Det nu anförda innebär att om man, såsom föreslås i motionen 1975/76:25,
tar bort rätten till trafikskadeersättning för vissa grupper av skadelidande,
kan en skadelidande, vars skada inte täcks av trafikförsäkringen, kräva ut
ersättning av någon som helt eller delvis har varit vållande till skadan och
därför är ansvarig enligt skadeståndslagen. Denne skulle i så fall behöva
ersätta skadan med egna medel, om han inte skyddas av en särskild ansvarsförsäkring.
Med hänsyn till vad justitiekanslern anfört i sitt remissvar
vill utskottet stryka under att samma blir förhållandet om i 12 i; trafikskadelagen
införs, såsom föreslås i motionen 1975/76:8, regler om jämkning
på grund av medvållande vid personskada vilka inte har någon motsvarighet
i skadeståndslagens jämkningsregler. En skadelidande, vars trafikskadeersättning
jämkas på grund av att han t. ex. gjort sig skyldig till rattfylleri.

LU 1975/76: 3

28

skulle således kunna för den del som han inte fått ut ur trafikförsäkringen
kräva skadestånd av någon som i och för sig varit vållande till skadan.
Det skulle följaktligen bli den skadevållande som slutligt drabbas av att
den skadelidandes trafikförsäkring jämkas på grund av dennes rattfylleribrott.
Nu angivna konsekvenser av de i motionen föreslagna ändringarna
i trafikskadelagsförslaget kan enligt utskottets mening uppenbarligen inte
vara rimliga. Ett bifall till motionsförslagen måste därför få till följd att
motsvarande undantag eller jämkningsgrund förs in i skadeståndslagen.

Frågan är då huruvida en förares brottsliga förfarande i samband med
förande av motorfordon och särskilt det förhållandet att föraren har gjort
sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet skall påverka hans rätt till trafikskadeersättning
för den händelse han skadas under körningen. De brott
det här är fråga om väcker, såsom trafikskadeutredningen påpekar, i regel
stark indignation hos allmänheten, och tanken att rattfylleristen eller biltjuven
skall kunna uppbära full gottgörelse för skador, som tillfogas honom
under färd med fordonet, torde för många te sig stötande.

Utskottet vill för sin del kraftigt stryka under att förtäring av alkohol
eller andra berusningsmedel och förande av motorfordon inte hör samman.
Även om det råder delade meningar om i vilken utsträckning trafikskadorna
vållas av alkoholpåverkade förare, råder det inget tvivel om att sådana
förare är betydligt mer olycksbenägna än nyktra förare. Det måste därför
enligt utskottets mening vara en viktig uppgift för lagstiftaren att i möjligaste
mån motverka att alkoholpåverkade personer framför motorfordon. I syfte
att främja trafiksäkerheten bör man vidta alla åtgärder, som har någon reell
preventiv verkan. Dessa kan självfallet vara av olika slag. Särskild betydelse
torde emellertid sådana åtgärder ha som ökar riskerna för upptäckt.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den i motionen 1975/76:23
omnämnda försöksverksamheten med rutinmässiga alkoholutandningsprov,
vilken har pågått sedan den 1 januari 1975. Försöksverksamheten omfattade
till en början 5 områden men har därefter utsträckts först till 10 och sedan
till 15 försöksområden. Den 27 november 1975 beslöt regeringen att från
och med den 1 januari 1976 utsträcka försöksverksamheten till att omfatta
hela riket. Denna verksamhet kommer att pågå till utgången av juni 1976
då den nuvarande lagen upphör att gälla. Enligt vad utskottet inhämtat
har rikspolisstyrelsen redovisat enbart positiva erfarenheter av verksamheten.

1 den redogörelse som rikspolisstyrelsen lämnat till justitiedepartementet
den 20 november 1975 och som avser månaderna september-oktober 1975
framhålls att allmänhetens inställning alltjämt är mycket positiv till provtagningen.
Under nämnda period togs 52 000 prov och endast i 10 fall vägrade
förare att medverka till proven. De sålunda tagna utandningsproven föranledde
i sin tur att blodprov togs i 550 fall.

Såsom utskottet redovisat i det föregående yrkas i motionen 1975/76:23
att trafikskadelagen skall träda i kraft först sedan de rutinmässiga alkoholutandningsproven
gjorts riksomfattande och har permanentats. Mot bakgrund
av de mycket positiva erfarenheterna av den nuvarande försöksverk -

LU 1975/76: 3

29

samheten utgår utskottet från att det rutinmässiga tagandet av alkoholutandningsprcv
kommer att fortsätta i hela riket även efter den sista juni
1976 då försöksperioden utlöper. Eftersom försöksverksamheten ännu inte
har avslutats bör emellertid slutlig ställning inte f. n. tas till frågan hur
verksamheten i fortsättningen skall bedrivas. På grund härav och då det
från skilda synpunkter är angeläget att riksdagen inte låter tidpunkten för
trafikskadelagens ikraftträdande bli svävande finnér sig utskottet böra avstyrka
bifall till yrkandet i motionen 1975/76:23. Syftet med motionen torde
emellertid komma att bli tillgodosett.

Att utandningsproven har haft en preventiv effekt torde vara ostridigt.
Det är självfallet svårare att göra några bestämda uttalanden om vilken
brottsförebyggande effekt en bestämmelse som utesluter eller i väsentlig
mån inskränker rätten till trafikskadeersättning för tidigare angivna kategorier
av förare skulle få. Enligt utskottets mening kan man emellertid
inte utan vidare frånkänna ett sådant ingrepp i ersättningsreglerna en preventiv
verkan. Det kan inte heller uteslutas att en underlåtenhet att införa
särbestämmelser för alkoholpåverkade förare kan - med tanke på att sådana
bestämmelser finns i dag - komma att uppfattas som en del i en allmän
nedtoning av samhällsåtgärderna mot trafikonykterhet. Genom det sätt på
vilket förslaget har kommenterats i skilda sammanhang har för övrigt risken
för en sådan negativ effekt blivit större.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte ansluta sig till statsrådets
ståndpunkt att behovet av sanktioner för att motverka trafiknykterhetsbrott
skall tillgodoses endast inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Utskottet
delar justitiekanslerns uppfattning att man i kampen mot denna brottslighet
inte bör "låsa in sig" i olika rum, där man ena dagen behandlar straffrättsliga
sanktioner och en annan dag behandlar ekonomiska påföljder i ett försäkringssystem.
1 stället måste man enligt utskottets mening ta alla lämpliga
medel i anspråk för att tjäna trafiknykterhetens intressen, oavsett om de
faller inom straffrättens, skadeståndsrättens eller försäkringsrättens områden.
Utskottet har därför kommit till den uppfattningen att i varje fall straffbart
alkoholpåverkade förare bör i någon form särbehandlas när det gäller
rätten till ersättning vid personskada. Att en sådan bedömning torde omfattas
av en bred opinion framgår bl. a. av att vid en SIFO-undersökning 71 procent
av de svarande ansett förslaget att inte undanta dem som kör onyktert
m. m. från rätten till ersättning vara ett dåligt förslag. Utskottet vill även
hänvisa till att i trafiksäkerhetsfrågor så viktiga remissinstanser som statens
trafiksäkerhetsverk samt de tre stora motororganisationerna MHF, M och
KAK har funnit det angeläget att samhällets negativa syn på trafikonykterheten
kommer till uttryck även i trafikskadelagen.

Som framgår av vad utskottet i det föregående anfört (s. 26) hävdas i
motionen 1975/76:25 att den mest tilltalande lösningen på förevarande problem
torde vara att de s. k. illegala förarna, dvs. förare som gjort sig skyldiga
till visst brottsligt förfarande, helt undantas från rätten till trafikskadeersättning.
En sådan lösning skulle emellertid innebära en försämring av de illegala

LU 1975/76: 3

30

förarnas situation i förhållande till vad som f. n. gäller. Även om de enligt
gällande rätt är uteslutna från det ”egna” fordonets trafikförsäkring och
inte heller omfattas av dess förarplatsförsäkring kan de nämligen i dag om
skada uppkommer vid kollision med annat fordon få ersättning från det
andra fordonets trafikförsäkring.

Skillnaden mellan gällande rätt och motionärernas förslag kan belysas
genom följande exempel. Om en bil, som fors av en alkohol påverkad förare,
stannar i en vägkorsning på grund av att stopplikt räder, och bilen sedan
blir påkörd bakifrån av en annan bil, varvid den alkoholpåverkade föraren
skadas, kan denne i dag få ersättning av det påkörande fordonets trafikförsäkring.
Om den av motionärerna föreslagna undantagsregeln införs skulle
han emellertid inte få någon trafikskadeersättning. Motionärernas förslag
leder således till att en alkoholpåverkad förare, vars eget handlande saknar
betydelse för en uppkommen skada, helt undantas från rätten till trafikskadeersättning
endast av den anledningen att han varit alkoholpåverkad.
Att införa en undantagsregel som får sådana konsekvenser anser utskottet
inte böra komma i fråga.

En särregel för illegala förare hör enligt utskottets mening istället hemma
bland reglerna om jämkning pä grund av medvåUande. Som framgår av redogörelsen
ovan för motionsyrkandena läggs i motionerna fram olika förslag
till hur en sådan särregel bör se ut. I motionen 1975/76:25 förordas att
i 12 S förslaget till trafikskadelag infors en bestämmelse av innebörd att
om förare genom vårdslöshet medverkat till skada och därvid varit straffbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel eller saknat erforderligt
körkort eller utan lov brukat annans fordon, skall skadan anses vållad genom
grov vårdslöshet. I motionen 1975/76:22 nöjer sig motionärerna med att
yrka att riksdagen skall uttala att begreppet grov vårdslöshet innefattar även
rattfylleri, medan motionärerna i motionen 1975/76:8 synes mena att till
12 I? bör fogas ytterligare en jämkningsregel av innebörd att jämkning skall
kunna ske så snart en straffbart påverkad förare genom vållande medverkat
till sin egen skada.

Vad först angår innebörden av begreppet grov vårdslöshet i trafik vill
utskottet hänvisa till att begreppet definierats i lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). Enligt 1 $ andra stycket har en förare
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik om han ådaglagt grov oaktsamhet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
Denna bestämmelse har i praxis fått en restriktiv tillämpning. Endast om
en förare gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och
därvid visat uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra människors
säkerhet har vederbörande dömts för grov vårdslöshet i trafik.

Som föredragande statsrådet anför kan självfallet en fordonsforare, som
har gjort sig skyldig till rattfylleri, i samband därmed ha fort fordonet på
ett sådant sätt att han måste bedömas ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet.
I detta fall kan jämkning av trafikskadeersättning ske. Det bör emel -

LU 1975/76:3

31

lertid observeras att den skadelidande här gjort sig skyldig till två skilda
gärningar, rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Motionärerna föreslår att
en vårdslöshet, som i sig själv inte framstår som grov, skall bedömas som
grov när den begåtts av en alkoholpåverkad eller körkortslös förare eller
en biltjuv. Förslaget syftar således till en utvidgning av själva tillämpningsområdet
för grov vårdslöshet i trafik. Eftersom det inte kan komma i fråga
att utvidga det straffrättsliga ansvaret för grov vårdslöshet i trafik skulle
ett genomförande av motionärernas förslag innebära att vid sidan av det
straffrättsliga begreppet grov vårdslöshet i trafik skulle tillskapas ett civilrättsligt
begrepp med samma benämning men med en annan innebörd.
En sådan lösning finner utskottet inte tilltalande från principiella synpunkter.

Enligt utskottets mening återstår således endast möjligheten att, såsom
yrkas i motionen 1975/76:8, införa en särskild jämkningsregel i 12 Jj förslaget
till trafikskadelag. Vid övervägandet av vad en sådan regel skall innehålla
har utskottet stannat för att jämkning bör tillåtas även vid ”enkel” vårdslöshet
i förening med rattfylleri och rattonykterhet. En jämkning av en
straffbart alkoholpåverkad förares trafikskadeersättning kan följaktligen ske,
om han genom oaktsamhet medverkat till den egna skadan. Däremot får
jämkning icke ske av hans ersättning, om skadan är en följd enbart av
annan förares vållande. Att tillåta jämkning endast av det skälet att den
skadelidande föraren gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott anser utskottet
inte böra komma i fråga. Den trafikfara som en alkoholpåverkad
förare utgör bör i det enskilda fallet ha manifesterats genom en vårdslös
körning av denne. 1 övervägande antalet fall, när en straffbart alkoholpåverkad
förare skadas vid en trafikolycka, torde också den skadelidande
genom oaktsam körning ha i vart fall medverkat till skadan.

När det gäller olovlig körning och bilstöld finns inte samma nära anknytning
till vårdslös körning som i fråga om trafiknykterhetsbrotten. Även
om en körkortslös förare eller biltjuv självfallet kan framföra motorfordon
på sådant sätt att han utgör en trafikfara, innebär inte avsaknaden av körkort
eller biltillgreppet generellt sett att en körkortslös förare respektive biltjuv
är trafikfarlig, vilket däremot är fallet när en alkoholpåverkad förare framför
sitt fordon. Med hänsyn härtill och då jämkningen vid trafiknykterhetsbrott
gjorts beroende av om den trafikonyktre verkligen kört vårdslöst,
finner utskottet att jämkning inte bör ske, när körkortslös förare eller biltjuv
skadas, om inte denne uppsåtligen eller av grov vårdslöshet medverkat till
skadan. Utskottet vill också tillägga att en biltjuv som skadas genom annans
vållande inte bör vid medvållande behandlas sämre i ersättningshänseende
än t. ex. en inbrottstjuv i motsvarande situation.

Den av utskottet förordade jämkningsregeln har enligt utskottets mening
betydande fördelar. Sålunda kommer de trafiknykterhetsbrott, vilka begåtts
i samband med vårdlös körning, att i jämkningshänseende bli jämställda
med grov vårdslöshet i trafik. Samma skäl som föredragande statsrådet åbe -

LU 1975/76:3

32

ropar för att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet, nämligen att det skulle
kunna leda till stötande resultat om full ersättning under alla förhållanden
skall utgå till den som framfört fordon grovt vårdslöst, kan nämligen enligt
utskottets mening åberopas för en jämkning vid trafiknykterhetsbrott som
skett i samband med vårdslös körning. En jämkningsregel av det slag som
utskottet förordar ger vidare utrymme för ett hänsynstagande till de sociala
trygghetssynpunkter som vid lagförslagets utarbetande varit vägledande i
fråga om rätten till ersättning för personskada och som statsrådet åberopat
som skäl mot en särbehandling i ersättningshänseende av alkoholpåverkade
förare. Utskottet vill understryka att utskottets förslag i och för sig innebär
att den alkoholpåverkade förarens möjligheter till trafikskadeersättning väsentligt
förbättras i förhållande till gällande rätt, därigenom att förutsättningar
nu öppnas för ersättning även i de fall där den alkoholpåverkade
ensam varit vållande till skadan. Genom att den föreslagna jämkningsregeln
är fakultativ ger den vidare domstolarna möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Utskottet hävdar därför att utskottets
förslag i förevarande del inte kan anses innebära att den alkoholpåverkade
förarens sociala trygghet eftersätts. Utskottet vill för övrigt anmärka att
vad statsrådet i förevarande hänseende åberopat till stöd för att inte tillåta
jämkning vid trafikonykterhet med samma styrka kan åberopas mot att
tillåta jämkning vid grov vårdslöshet.

På grund av det ovan anförda föreslår utskottet riksdagen att med anledning
av motionerna, såvitt nu är i fråga, till 12 § första stycket förslaget
till trafikskadelag foga en bestämmelse av innebörd att jämkning kan ske
även när skadelidande förare själv genom vårdslöshet har medverkat till
skadan och i samband därmed har gjort sig skyldig till brott mot 4 § trafikbrottslagen.

Såsom utskottet i förevarande avsnitt inledningsvis anfört måste införandet
av en jämkningsregel i trafikskadelagen med hänsyn till det tekniska
sambandet mellan denna lag ocn den allmänna skadeståndslagen och för
undvikande av obilliga följder föranleda motsvarande ändring i skadeståndslagens
iämkningsregler. Det kan i förstone synas något ovanligt att ändring
görs i bestämmelser, som en enig riksdag nyligen beslutat om och som
ännu inte trätt i kraft. Utskottet vill emellertid erinra om att föredragande
statsrådet anförde i propositionen med förslag till nya bestämmelser om
personskada (prop. 1975:12 s. 132) att frågan om jämkning på grund av
medvållande till personskador i trafiken inte borde behandlas då utan fick
anstå till ett senare sammanhang. Utskottet konstaterade i sitt betänkande
(LU 1975:16) att arbetet med en ny trafikskadelag tagit längre tid än beräknat
och att man därför hade att räkna med att nya trafikskaderegler kunde
träda i kraft tidigast den 1 juli 1976, dvs. ett halvt år efter ikraftträdandet
av skadeståndslagens personskadebestämmelser. Utskottet övervägde därför
om utskottet borde ta initiativ till en särskild reglering av frågan, vilken
inverkan den skadelidandes medvållande borde ha på rätten till skadestånd

LU 1975/76:3

33

vid trafikolycksfall. Utskottet stannade emellertid för att inte då föreslå
sådana lagändringar.

Enligt utskottets mening är tidpunkten nu inne för ett slutligt ställningstagande
till frågan vilken inverkan den skadelidandes medverkan vid trafikolycksfall
bör ha på reglerna i skadeståndslagen. Utskottet förordar att
i 6 kap. 1 S skadeståndslagen införs en jämkningsregel av samma innehåll
som den utskottet föreslår införd i 12 § trafikskadelagen. Förslag härtill
framläggs nedan i utskottets hemställan. I förslaget har den ovannämnda
jämkningsregeln intagits i 6 kap. 1 §. Paragrafen har vidare undergått vissa
därav föranledda redaktionella jämkningar. Lagförslaget föreslås träda i kraft
den 1 januari 1976. Anledningen till att denna tidpunkt valts för ikraftträdandet
är att skadeståndslagens jämkningsregler görs tillämpliga på bilansvarighetslagen
från och med den 1 januari 1976. Om de av utskottet
föreslagna ändringarna i skadeståndslagen inte träder i kraft samtidigt, skulle
detta få till följd att straffbart alkoholpåverkade förare under ett halvt år
skulle ha rätt till ojämkad ersättning.

Trafikforsäkringsgivares ålerkravsrält

Enligt 18-20 ii § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen)
är den som har meddelat trafikförsäkring i regel fri från ansvar mot
försäkringstagaren, om denne har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet. Bestämmelserna är emellertid dispositiva och
kan alltså åsidosättas genom villkor i försäkringsavtalet. I den mån försäkringsgivaren
är fri från ansvarighet mot försäkringstagaren har han återkravsrätt
(regressrätt) mot denne för ersättning som han har utgett till tredje
man.

Frågan om trafikförsäkringsgivares återkravsrätt mot annan än försäkringstagaren
regleras av 25 8 första stycket försäkringsavtalslagen. Där föreskrivs
att försäkringsgivare som har utgett ersättning på grund av försäkringsavtalet
inträder i försäkringshavarens rätt till skadestånd av den
som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller som
enligt lag är ansvarig för skadan oberoende av eget vållande. Även denna
bestämmelse är dispositiv.

Trafikförsäkringsbolagen förbehåller sig normalt återkravsrätt mot den
som vållat skadan med uppsåt eller genom grov vårdslöshet. Mot försäkringstagare
och förare som inte är försäkringstagare görs förbehåll bl. a. för
fall av vissa bristfälligheter hos fodonet, för olovlig körning, rattfylleri eller
rattonykterhet och för brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig
gärning.

I propositionen föreslås trafikförsäkringsgivare få återkravsrätt mot skadevållare
endast när skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
En bestämmelse härom har tagits in i 20 § förslaget till trafikskadelag. Bestämmelsen
har utformats efter mönster av 25 § första stycket försäkrings -

3 Riksdagen 1975/76. 8 saini. Nr 3

LU 1975/76:3

34

avtalslagen.

Förevarande fråga tas upp till behandling i motionen 1975/76:25. Motionärerna
anser att regress bör medges i de fall där försäkringsgivarna f. n.
förbehåller sig rätt till detta.

Utskottet vill till en början anmärka att en till trafikskadeutredningens
betänkande fogad undersökning visar att försäkringsanstalterna i allmänhet
nöjer sig med att återkräva en begränsad del av den utgivna ersättningen.
Regressrätten saknar därför så gott som helt ekonomisk betydelse. Den
kan däremot enligt utskottets mening inte frånkännas en viss vikt sett från
preventiv synpunkt.

Utskottet har i föregående avsnitt beslutat föreslå att till jämkningsreglerna
i 12 S fogas en regel av innebörd att jämkning skall få ske om straffbart
påverkad förare genom vårdslöshet medverkat till skadan. Om regressreglerna
i 20 S i lagförslaget lämnas utan ändring skulle detta innebära att
den trafikonyktre kan drabbas av ekonomisk påföljd, om han skadar sig
själv men inte om han skadar annan person. Detta kan enligt utskottets
mening inte vara rimligt och skulle dessutom strida mot grundtanken bakom
medvållandereglerna, nämligen att, när någon drabbas av personskada, man
av humanitära och sociala skäl skall vara mildare än annars. Utskottet förordar
därför att med anledning av motionen till 20 5 fogas ett tillägg av
innebörd att regress skall kunna ske även vid enkel vårdslöshet i förening
med straffbar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel.

Utskottet vill emellertid tillägga att skadeståndskommittén kommer enligt
vad utskottet erfarit att inom den närmaste tiden lägga fram ett betänkande.
Skadestånd VI, med förslag till nya regressregler vid skadestånd och försäkring.
Vad kommittén kommer att föreslå kan självfallet påverka även
innehållet i 20 5 trafikskadelagen.

Övrigt

Utskottet har i samband med förslaget till trafikskadelag även behandlat
den vid början av 1975 års riksmöte väckta motionen 1975:1135. I denna
motion hemställs att riksdagen skall begära förslag till en utvidgning av
trafikförsäkringen så att denna kommer att omfatta även de sjukvårds- och
socialförsäkringskostnader som vid skada i anledning av trafikolycka betalas
av den allmänna sjukförsäkringen. Motionären uppger att enligt en inom
landstingsförbundet gjord undersökning vållar trafikolyckorna sjukvårdskostnader
på 425 miljoner kronor i 1970 års priser. Enligt motionären
skulle man nå en rättvisare kostnadsfördelning om bilförare och företag
via försäkringar fick stå för dessa kostnader. Det borde vara möjligt att
låta trafikförsäkringen stå för de sjukpennings- och sjukvårdskostnader samt
pensionsutgifter som uppstår till följd av trafikolycksfall. Med en så utvidgad
trafikförsäkring skapas enligt motionärens uppfattning såväl en bättre avvägning
mellan olika trafikslag som en satsning på ökad trafiksäkerhet.

LU 1975/76:3

35

Motionärens förslag innebär en genomgripande förändring av hela det
nuvarande socialförsäkringssystemet. Enligt utskottets mening saknas underlag
för att av regeringen begära förslag till en sådan ändring. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang hänvisa till att trafikpolitiska
utredningen (K 1972:07) den 25 januari 1974 fått tilläggsdirektiv som innebär
att det fortsatta utredningsarbetet rörande vägtrafikens kostnadsansvar skall
ske inom den trafikpolitiska utredningens ram. Enligt direktiven bör en
primär uppgift vara att vidareutveckla de av vägkostnadsutredningen påbörjade
undersökningarna rörande de kostnader för vägtrafiken som skall
ingå i trafikgrenens kostnadsansvar. Denna uppgift rymmer en rad problem.
Kommunikationsministern framhåller att det synes befogat att redan nu
slå fast, att vissa kostnadsposter, t. ex. i vad avser trafikolyckseffekterna,
endast kan beräknas med en betydande osäkerhet. Han understryker vidare,
att det i fråga om trafikolyckseffekter inte i första hand gäller att utifrån
givna förhållanden söka utkräva kostnadsansvar för kommande skador utan
snarare att genom lämpliga åtgärder och trafiksäkerhetsmässiga krav på vägtrafiken
förebygga sådana effekter.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tävlingsfordon att riksdagen

a. med anledning av propositionen 1975/76:15 och motionen
1975/76:24 samt med bifall till motionerna 1975/76:26 och
1975/76:27 antar 1 S i det genom propositionen framlagda förslaget
till trafikskadelag med följande som utskottetsförslag betecknad
lydelse.

Regeringens förslag

Utskottets förslag

1 § Denna lag gäller trafikförsäkring
för motordrivet fordon och ersättning
från trafikförsäkring för skada
i följd av trafik med motordrivet
fordon (trafikskadeersättning). Lagen
tillämpas dock ej på fordon som
är avsett att föras av gående och ej
heller pä motorredskap.

1 § Denna lag gäller trafikförsäkring
för motordrivet fordon och ersättning
från trafikförsäkring för skada
i följd av trafik med motordrivet
fordon (trafikskadeersättning). Lagen
tillämpas dock ej på

/. motordrivet fordon som är avsett
att föras av gående,

2. motordrivet fordon som användes
uteslutande inom inhägnat tävlingsområde,

3. motorredskap.

Har till motordrivet fordon som omfattas av lagen kopplats fordon av
annat slag, tillämpas lagens bestämmelser om skada i följd av trafik med
motordrivet fordon på fordonskombinationen i dess helhet.

LU 1975/76:3

36

b. ger regeringen till känna vad utskottet anfort om behovet
av skadestånds- och försäkringsskydd för tredje man vid träning
och tävling med motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde
samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlingsförare.

2. beträffande undantag frän eller begränsning i rätten till ersättning
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1975/76:8, 1975/76:22 och 1975/76:25,såvitt nu är i fråga,

a. antar 12 ii förslaget till trafikskadelag med följande såsom
utskottets förslag betecknad lydelse.

R eger ingens förslag Utskottets förslag

12 § Trafikskadeersättning med 12 § Trafikskadeersättning med
anledning av personskada kan järn- anledning av personskada kan jämkas,
om den skadelidande själv upp- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslös- såtligen eller genom grov vårdslöshet
har medverkat till skadan. Er- het har medverkat till skadan. Ersättning
med anledning av att någon sättning till förare som har gjort sig

har dödats kan även jämkas, om den skyldig till brott som avses i 4 § lagen

avlidne uppsåtligen har medverkat (1951:649) om straff för vissa trajik till

dödsfallet. brott kan även jämkas, om föraren

därvid genom vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada lett
till döden, kan ersättning till efterlevande
också jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses
i 10 § andra stycket skall sådan medverkan anses föreligga, om vållande
i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed
den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat
till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

b. antar följande i härvid fogad bilaga av utskottet föreslagen
lag om ändring i lagen (1975:404) om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).

3. beträffande trafikförsäkringsgivares dterkravsrätt att riksdagen
med anledning av propositionen och motionen 1975/76:25, såvitt
nu är i fråga, antar 20 $ förslaget till trafikskadelag med
följande såsom utskottets förslag betecknad lydelse.

LU 1975/76:3

37

Utskottets förslag

20 § Har skada för vilken trafikskadeersättning
utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet,
inträder försäkringsanstalten intill
det utgivna beloppet i den skadelidandes
rätt till skadestånd av
skadevållaren. Detsamma gäller, om
skadan Ilar vållats genom vårdslöshet
av förare som har gjort sig skyldig till
brott som avses i 4 § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott.

Ar ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg enligt lag eller annan
författning ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått,
får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige i den
omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret
på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

4. beträffande ikraftträdande att riksdagen med avslag på motionen
1975/76:23 antar den till förslaget till trafikskadelag fogade
ikraftträdandebestämmelsen.

5. att riksdagen antar förslaget till trafikskadelag i vad det ej omfattas
av utskottets hemställan under 1-4.

6. att riksdagen antar övriga genom propositionen framlagda lagförslag.

7. beträffande fördelning av sjukvårdskostnader m. m. att riksdagen
avslår motionen 1975:1135.

8. att riksdagen i enlighet med vad som förordas i propositionen
bemyndigar regeringen att besluta om utvidgning av statens
ersättningsansvar, när det gäller skador på förares och passagerares
personliga tillhörigheter, och om underlåtenhet för statens
vidkommande att påkalla jämkning av trafikskadeersättning
för sakskada.

Stockholm den 9 december 1975

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

R eger ingens förslag

20 § Har skada för vilken trafikskadeersättning
utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet,
inträder försäkringsanstalten intill
det utgivna beloppet i den skadelidandes
rätt till skadestånd av
skadevållaren.

LU 1975/76:3

38

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)\ Sundelin
(s)\ Börjesson i Falköping (c)1, fru Åsbrink (s)2, herrar Andersson i Södertälje
(s)\ Torwald (c), Winberg (m)', fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall
(c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c)4, herr Gustafsson i Stockholm
(s)3, fru Lindquist (m)5, fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp
(s)6, herr Henmark (fp) och fru Karlsson (c).

1 Ej närvarande vid p. 1 i utskottets hemställan.

2 Ej närvarande vid p. 5-8 i utskottets hemställan.

5 Ej närvarande vid p. 2-4 i utskottets hemställan.

4 Ej närvarande vid p. 1-4 i utskottets hemställan.

5 Ej närvarande vid p. 3 i utskottets hemställan.

6 Ej närvarande vid p. 1 och 5-8 i utskottets hemställan.

Endast närvarande vid p. 1 i utskottets hemställan.

Reservationer

1. Undantag från eller inskränkning i rätten till ersättning (punkt 2)

av herrar Hammarberg, Sundelin, fru Åsbrink, fru Nilsson i Sunne, fru
Hjalmarsson och fru Johansson i Hovmantorp (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med orden
”Att utandningsproven” och slutar på s. 33 med orden ”ojämkad ersättning”
bort ha följande lydelse.

Utandningsproven har uppenbart haft och torde komma att ha en reell
preventiv verkan. Även andra åtgärder, såsom straffrättsliga sanktioner och
körkortsåterkallelse, har stor betydelse från brottspreventiv synpunkt. Att
vid sidan härav en begränsning i rätten till ersättning vid personskada skulle
ha någon preventiv effekt anser utskottet knappast troligt. Redan risken
för att bli skadad torde, såsom föredragande statsrådet anför, i allmänhet
vara en mer avhållande faktor än risken för att, om en skada inträffar,
gå miste om ersättning för skadan. Utskottets uppfattning delas av bl. a.
riksåklagaren och rikspolisstyrelsen, vilka remissinstanser ju särskilt har att
beakta behovet av brottsförebyggande åtgärder. De menar att behovet av
påföljder för brottsliga förfaranden i trafiken bör tillgodoses genom straffrättsliga
sanktioner och inte genom bortfall av rätten till skadeersättning.

Såsom utskottet anfört i det föregående torde säkerligen många anse det
stötande att en straffbart alkoholpåverkad förare skall fä full ersättning vid
personskada. Hur stort det allmänna rättsmedvetandet är på denna punkt
torde dock vara svårt att mäta. I de mer uppmärksammade rattfyllerifallen
där allmänheten reagerat kraftigt har emellertid körningarna som regel varit
hänsynslösa och orsakat svåra personskador eller dödsfall. Förarna torde
därvid med säkerhet ha fört fordonet på sådant sätt att det kan antas att

LU 1975/76:3

39

de har vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I sådana fall kan följaktligen
ersättningen jämkas enligt de i 12 $ förslaget till trafikskadelag intagna jämkningsreglerna.

De nya reglerna i skadeståndslagen om verkan av medvållande vid personskada,
vilka enligt vad utskottet redovisat i det föregående träder i kraft
den 1 januari 1976, är förestavade av sociala och humanitära skäl. Utskottet
anser att samma synpunkter och skäl måste ligga till grund för utformningen
av medvållandereglerna i trafikskadelagen. En begränsning i rätten till trafikskadeersättning
utöver de redan föreslagna jämkningsreglerna i 12 $ skulle
enligt utskottets mening komma att strida mot dessa synpunkter. Såsom
framhålls i propositionen slår nämligen en ekonomisk sanktion blint och
slumpmässigt utan hänsynstagande till förseelsens svårighetsgrad. Sanktionen
drabbar inte bara den skadelidande själv utan den kan också få allvarliga
konsekvenser för de anhöriga. Den är vidare ägnad att motverka den brottsliga
förarens rehabilitering. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
riksdagen vid upprepade tillfällen och senast våren 1975 vid behandlingen
av förslaget till allmänna personskaderegler har understrukit vikten av att
skadeståndsreglerna inte utformas så att en rehabilitering av en som dömts
för brott försvåras.

Vad utskottet nu anfört gäller självfallet i första hand ett, såsom förordas
i motionen 1975/76:25, helt undantagande av skadelidande, brottslig förare
från rätten till ersättning, men kan enligt utskottets mening med samma
styrka åberopas mot införandet av en ytterligare möjlighet till jämkning
av trafikskadeersättning, såsom föreslås i motionen 1975/76:8.

I motionen 1975/76:25 har som skäl för att undanta alkoholpåverkade
förare från rätten till ersättning åberopats att enligt den s. k. trygghetsförsäkring
som sedan hösten 1974 bereder flertalet arbetstagare i vårt land
ett skydd vid yrkesskador inte utgår ersättning, när den skadelidande har
vållat skadan i alkoholpåverkat tillstånd. Det bör emellertid observeras att
trygghetsförsäkringen har tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter och följaktligen utgör en kompromiss mellan olika ståndpunkter. Enligt
vad utskottet erfarit har undantagsbestämmelsen hittills knappast kommit
till användning. Det är vidare att märka att avtalet om trygghetsförsäkring
ingicks mer än ett år innan riksdagen beslutade om inskränkning
i möjligheterna till jämkning av ersättning vid personskada. Vid remissbehandlingen
av förslagen till skadestånd vid personskada och till ny trafikskadelag
har de stora löntagarorganisationerna hävdat att jämkning inte
heller borde få ske vid grov vårdslöshet. Med hänsyn till den ståndpunkt
som löntagarorganisationerna sålunda intagit till jämkningsreglerna utgår
utskottet från att undantaget från rätt till ersättning från trygghetsförsäkringen
vid skada tillkommen under alkoholpåverkan så småningom kommer
att utmönstras ur avtalet. Enligt utskottets mening utgör följaktligen inte
nämnda undantag från trygghetsförsäkringen något skäl till att ha ett lik -

LU 1975/76:3

40

nande undantag vid trafikförsäkringen. Tvärtom strider motionens syfte
mot de principer som enligt löntagarorganisationerna bör ligga till grund
för skadeståndslagstiftningen.

Mot motionärernas förslag till undantag från eller begränsning i rätten
till trafikskadeersättning talar vidare det förhållandet att en sådan ändring
i trafikskadelagsforslaget måste, såsom utskottet i det föregående (s. 28)
konstaterat, föranleda motsvarande ändring i skadeståndslagen. Att nu ändra
bestämmelser, som en enig riksdag nyligen beslutat om och som ännu inte
trätt i kraft, skulle enligt utskottets mening i och för sig synas något märkligt.
Från principiell synpunkt skulle det emellertid te sig än mer märkligt om
i skadeståndslagen, som ju avser de mest skiftande typer av skadefall på
snart sagt alla livets områden, skulle göras en särskild begränsning i ersättningsrätten
endast i fråga om skada i följd av trafik med motordrivet
fordon, beträffande vilka skador man ju för övrigt genom särskild lagstiftning
som ger ersättning enligt rent objektiv grund sökt öka den skadelidandes
skydd.

Utskottet finner från principiell synpunkt inte heller tilltalande vad som
föreslagits i motionerna 1975/76:22 och 1975/76:25 om att en vårdslöshet,
som i sig själv inte framstår som grov, skall bedömas som grov när det
begåtts av en alkoholpåverkad eller körkortslös förare eller av en biltjuv.
Förslagen syftar till en utvidgning av själva tillämpningsområdet för grov
vårdslöshet i trafik. Eftersom det inte kan komma i fråga att utvidga det
straffrättsliga ansvaret för grov vårdslöshet i trafik skulle ett genomförande
av motionärernas förslag innebära att vid sidan av det straffrättsliga begreppet
grov vårdslöshet i trafik skulle tillskapas ett civilrättsligt begrepp med samma
benämning men med en annan innebörd. Något sådant anser utskottet inte
böra komma i fråga.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att ett undantag från eller
jämkning i rätten till trafikskadeersättning inte torde ha någon som helst
preventiv effekt. Däremot skulle en sådan begränsning i ersättningsrätten
klart strida mot de sociala trygghetssynpunkter som vid utarbetandet av
förslaget till trafikskadelag varit vägledande i fråga om rätten till ersättning
vid personskada. Härtill kommer att mot motionsförslagen kan riktas allvarliga
principiella invändningar. Det anförda visar enligt utskottets mening
att behovet av sanktioner mot brottsliga förfaranden i trafiken bör tillgodoses
helt inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Såsom statsrådet påpekar
har man där också helt andra och större möjligheter att välja den påföljd
som i det särskilda fallet framstår som lämplig från rehabiliteringssynpunkt.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 1975/76:8,
1975/76:22 och 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, samt tillstyrker bifall till
propositionens förslag till jämkningsregler i 12 §. Det kan visserligen sägas
att flertalet av de skäl som åberopats mot motionärernas förslag till jämkningregler
även kan åberopas mot att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet.
Såsom statsrådet anför skulle det emellertid i vissa fall kunna leda till stö -

LU 1975/76:3

41

tande resultat, om full ersättning under alla förhållanden skall utgå till den
som har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och
därvid visat en uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra trafikanters
säkerhet. Körningen präglasju i dessa fall av ett klart medvetet risktagande.
Härtill kommer att den allmänna skadeståndslagen medger jämkning vid
grov vårdslöshet. Även om det kan vara i viss mån tveksamt om en jämkning
bör tillåtas vid grov vårdslöshet i trafik har utskottet på anförda skäl stannat
för att tillstyrka bifall till propositionens förslag i denna del. Utskottet vill
dock understryka vad statsrådet anför om att vårdslösheten måste vara av
mycket allvarligt slag för att kunna betecknas som grov.

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. beträffande undantag från eller begränsning i rätten till ersättning
att riksdagen med avslag på motionerna 1975/76:8,1975/76:22
ocy 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, antar 12 5; förslaget till
trafikskadelag.

2. Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt (punkt 3)

av herrar Hammarberg, Sundelin, fru Åsbrink, fru Nilsson i Sunne, fru
Hjalmarsson och fru Johansson i Hovmantorp (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 1 - anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med orden
”Utskottet vill till” och slutar med orden ”eller annat berusningsmedel”
bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av föregående avsnitt har utskottet beslutat avstyrka bifall
till motionsförslagen om undantag från eller ytterligare begränsning i rätten
till trafikskadeersättning. Någon anledning att under sådana omständigheter
möjliggöra regressrätt mot den som utan att uppsåt eller grov vårdslöshet
föreligger har gjort sig skyldig till rattfylleri eller dylikt, anser utskottet
inte finnas. Påpekas bör emellertid att, som utskottet i det föregående anfört,
föraren i samband med rattfylleribrottet också kan ha fört fordonet på sådant
sätt att han måste anses ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I så
fall inträder regressrätt enligt den föreslagna regressregeln i 20 S.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen 1975/76:25, såvitt
nu är i fråga.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande trafik/örsäkringsgivares återkravsrätt att riksdagen
med avslag på motionen 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, antar
20 5 förslaget till trafikskadelag.

LU 1975/76:3

42

Särskilda yttranden

1. Jämkning av ersättning och rätt till återkrav

av herr Henmark (fp) som anför:

Jag anser att jämväl den som efter tillgrepp av ett fordon genom eget
vållande ådragit sig skada rätteligen borde omfattas av jämknings- och regressreglerna.
Det framstår nämligen som obilligt och stridande mot allmänna
rättsmedvetandet att den som tillgriper ett fordon skall vid skada
genom eget vållande alltid tillerkännas ersättning till högsta skadeståndsnivån
och detta genom det tillgripna fordonets försäkring, som ju betalas
av den bestulne fordonsägaren. För att uppnå en bred enighet inom utskottet
beträffande reglerna om jämkning och regress har jag dock avstått från
att reservera mig mot utskottets beslut, såvitt nu är i fråga.

2. Fördelning av sjukvårdskostnader m. m.

av herrar Börjesson i Falköping (c), Torwald (c) och Henmark (fp) som
anför:

Det torde vara ostridigt att trafikolyckorna medför betydande kostnader
för hälso- och sjukvården. Kostnader som egentligen borde täckas av de
skadevållande, det vill säga via trafikförsäkringen.

Inte minst rättvisesynpunkter talar för att de kostnader som exempelvis
landstingens sjukvårdande verksamhet åsamkas på grund av trafikolyckorna
skall belasta den obligatoriska trafikförsäkringen. Det kan inte vara riktigt
att sådana kostnader, som är direkt betingade av olyckor i trafiken, skall
övervältras på det allmänna, det vill säga skattebetalarna.

Det är dock inte möjligt att utan en mera ingående utredning närmare
ta ställning till frågan om en utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen
även skall inkludera ersättning för sjukvårds- och socialkostnader.
Vi har emellertid velat med detta särskilda yttrande ge till känna vår mening
att vi inte är främmande för tanken i motionen 1975:1135 att den obligatoriska
trafikförsäkringen skall helt eller delvis svara för de kostnader
som nu åvilar samhället för sjukvården vid trafikolyckorna.

3. Trafikförsäkringspremier för motorcykel och moped.

av herr Torwald (c) som anför:

I sina remissyttranden liksom vid hearing inför utskottet har vissa motororganisationer
uttalat farhågor för alltför kraftigt ökade försäkringskostnader
för mopeder och motorcyklar, när den nya trafikskadelagen träder
i kraft. Det - i och för sig mycket önskvärda - förbättrade förarskyddet
torde innebära betydligt större påkänningar för försäkringsgivaren än vad
nu är fallet. Glädjande nog har motororganisationernas medvetna satsningar
på en reducerad olycksfrekvens för dessa förarkategorier lett till en markant

LU 1975/76:3

43

minskning av moped- och motorcykelolyckorna under det senaste året.

Å andra sidan är det ett väldokumenterat faktum, att många förare av
i första hand motorcyklar skadar sig själva, när de tvingas ”lägga” cykeln
eller köra ned i diket etc. för att undvika kollision med en bilist, som agerat
oförsiktigt på grund av att han ej sett motparten. I många fall avviker bilisten
utan att ha observerat, att han har orsakat en trafikolycka. Och då vittnen,
som regel saknas, har motorcykelföraren i dessa fall vanligen ej lått ut någon
ersättning, trots att han själv varit helt oskyldig till olyckan. Enligt den
nya trafikskadelagen kommer han dock att fä ersättning, men samtidigt
kommer detta att leda till höjda premier, om inte särskild hänsyn tas till
moped- och motorcykelförarnas speciella situation.

Denna fråga ligger givetvis utanför lagutskottets egentliga arbetsområde.
Då man kan befara att alltför höga premier för dessa fordon i kombination
med bestämmelsen, att även förare av oförsäkrat fordon får ut full ersättning
vid skada, kan komma att leda till ökad benägenhet att ej teckna trafikförsäkring,
synes ett uttalande dock vara motiverat. Mycket synes med stöd
av vad ovan anförts tala för att man vid premiesättningen för mopeder
och motorcyklar inte bör kräva full täckning för denna grupp av försäkringstagare,
utan att ett visst underskott skäligen bör kunna täckas genom
överskott från försäkringen av övriga motorfordonsgrupper.

LU 1975/76:3

44

Bilaga

Lag om ändring i lagen (1975:404) om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)

Härigenom föreskrives att 6 kap. 1 S lagen (1975:404) om ändring i skadeståndslagen
(1972:207) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' Av utskottet

föreslagen lydelse

6 kap.

1§

Skadestånd kan. jämkas, om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat
till skadan. Skadestånd med
anledning av personskada får dock
jämkas endast om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan.
Skadestånd med anledning av att
någon har dödats kan även jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har
medverkat till dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt
första stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av
vållande på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt.

Skadestånd med anledning av personskada
kan jämkas, om den skadelidande
själv uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet har medverkat
till skadan. Skadestånd till förare
av motordrivet fordon som har gjort
sig skyldig till brott som avses i 4 f lagen
(1951:649) om sträft'för vissa trafikbrott
kan även jämkas, om föraren
därvid genom vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada
lett till döden, kan skadestånd till
efterlevande också jämkas, om den
avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada
eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande pä den skadelidandes
sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt
första eller andra stycket sker efter
vad som är skäligt med hänsyn till
graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

‘Enligt 1975:404.

LU 1975/76:3

45

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Lagförslagen 2

Trafikskadelag 2

Lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik 10

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 12

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor
13

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift 14

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601) 16

Motionsyrkanden 17

Utskottet 18

Inledning 18

Propositionens huvudsakliga innehåll 19

Tillämpningsområdet för det nya ersättningssystemet 20

Undantag från eller begränsning i rätten till ersättning vid personskada
24

Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt 33

Övrigt 34

Hemställan 35

Reservationer 38

Undantag från eller inskränkning i rätten till ersättning (s) .. 38

Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt (s) 41

Särskilda yttranden 41

Jämkning av ersättning och rätt till återkrav (fp) 41

Fördelning av sjukvårdskostnader m. m. (c, fp) 41

Trafikförsäkringspremier för motorcykel och moped (c) 42

Bilaga: Av utskottet föreslagen lag om ändring i lagen (1975:404)

om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 43

I

GOTA B 75 10382 S Stockholm 75