KU 1975/76:48

Konstitutionsutskottets betänkande
1975/76:48

med anledning av propositionen 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser
angående allmänna handlingars offentlighet jämte
motioner

1 detta betänkande behandlas propositionen 1975/76:160 samt följdmotionerna
1975/76:2373, 2377, 2378 och 2379.

Propositionen

I propositionen föreslås en omarbetning av 2 kap. tryckfrihetsförordningen
(TF) om allmänna handlingars offentlighet. Förslaget är avsett att utgöra
en första etapp i en översyn av sekretesslagstiftningen. Nya regler om handlingssekretess
förutskickas sålunda föreläggas riksdagen vid 1976/77 års riksmöte.

Den föreslagna omarbetningen innebär inte några större sakliga förändringar
i förhållande till gällande regler. Den grundläggande principen skall
alltså fortfarande vara, att varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del
av allmänna handlingar och att begränsningar i denna rätt får göras endast
om vissa särskilt viktiga skäl påkallar det, t. ex. hänsynen till rikets säkerhet
eller enskildas personliga intressen. Som regel skall sådana begränsningar
endast få beslutas av riksdagen i en särskild lag.

Förslaget innefattar dels en författningsteknisk omarbetning, dels sakliga
ändringar i enskildheter. Syftet med omarbetningen anges vara att genom
modernisering och precisering av bestämmelserna ge större fasthet åt grundlagsregleringen.
Bland de sakliga ändringarna kan särskilt nämnas reglerna
om ADB- lagrad information. Förslaget uppges härvid syfta till att ge ökad
insyn i myndigheternas informationsmaterial och samtidigt ett förbättrat
skydd för den personliga integriteten.

De nya grundlagsreglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1978.

Beträffande grundlagsförslagets lydelse och den närmare motiveringen
hänvisas till propositionen.

Motionerna

I motionen 1975/76:2373 av herr Boo m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar 1. att 2 kap. 4 § TF ges en striktare utformning i enlighet med
vad i motionen anförs; 2. att ge regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande det personliga integritetsskyddet när allmän handling, underkastad
offentlighetsprincipen, upptagits på data.

1 Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 48

KU 1975/76:48

I motionen 1975/76:2377 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen måtte besluta 1. att till regeringens förslag till 2 kap. 2 § TF lägga
ett stycke av följande lydelse: ”Begränsning av rätten att taga del av allmän
handling får ej uppehållas sedan det omedelbara skälet för begränsningen
ej längre består.”; 2. att till regeringens förslag till 2 kap. TF 15 § lägga
en mening av följande lydelse: ”Vad gäller beslut av regeringen eller statsråd
skall sökanden ha rätt att få saken prövad av riksdagens konstitutionsutskott.
”; 3. att ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
förbud mot sammankoppling av databanker och mot handel med persondata.

I motionen 1975/76:2378 av herr Molin (fp) hemställs 1. att riksdagen
uttalar att den nya parlamentariska datautredningen bör få i uppdrag att
överväga också sekretesslagstiftningen vad avser främst sekretessen mellan
myndigheter; 2. att 15 § i förslaget till nytt 2 kap. TF ges följande ändrade

lydelse i förhållande till regeringens förslag: ”Om myndighet prövad

av domstol. Vad som har sagts skall dock ej gälla beslut av riksdagen eller
regeringen.”; 3. att riksdagen uttalar som sin mening att också handlingar
som utgör underlag för beslut i kommunala nämnder och i de statliga verkens
styrelser bör betraktas som upprättade handlingar och därmed kunna bli
offentliga.

I motionen 1975/76:2379 av herr Winberg m. fl. (m) hemställs att 2 kap.
4 § TF erhåller följande lydelse: ”Brev eller annat personligt meddelande
till befattningshavare vid myndighet anses som allmän handling; dock ej
om det uppenbarligen icke avser mål eller ärende som myndigheten har
att befatta sig med.”

De i motionerna upptagna frågorna

1. Tillämpningen av begreppet allmän handling pä brev och andra meddelanden
som ställts till befattningshavare personligen

I motionerna 1975/76:2373 och 1975/76:2379 påtalas att den utformning
reglerna om tillämpningen av begrepppet allmän handling på brev och andra
meddelanden, som ställts personligen till befattningshavare vid myndigheter,
erhållit i regeringsförslaget (2 kap. 4 § TF) ger möjligheter till inte
önskvärda offentlighetsinskränkningar. I båda motionerna hävdas att det
förslag till lagtext som lämnades av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(OSK) utgjorde ett starkare skydd för oflentlighetsintresset.

TF innehåller inte någon bestämmelse som drar en gräns mellan allmänna
handlingar och privata meddelanden till befattningshavare. I propositionen
till TF (1948:230 s. 130) uttalade departementschefen att det var förenat
med svårigheter att i lagtexten precisera en lämplig gränsdragning mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Gränsdragningen
borde därför enligt departementschefen liksom hittills ankomma på rättspraxis.
Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

KU 1975/76:48

Den praxis som utvecklats sedan 1948 belyses bl. a. i en inom statsrådsberedningen
1969 upprättad promemoria. Att en handling är ställd till ett
statsråd eller en tjänsteman personligen medför enligt promemorian inte
i och för sig att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har
handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller att påverka handläggningen
eller avgörandet av ett ärende är handlingen att anse som allmän
oavsett om den ställts till exempelvis chefen för visst departement eller
till viss namngiven person. Över huvud taget bör enligt promemorian gälla,
att brev eller meddelande som ställts till viss befattningshavare personligen
men i hans egenskap av statsråd eller tjänsteman skall behandlas som allmän.
Avser däremot handlingen mottagarens rent personliga angelägenheter eller
har han mottagit den i egenskap av medlem i politiskt parti, enskild organisation
eller motsvarande är den inte att anse som allmän. Det framhålls
även i promemorian att en sådan personligen ställd handling som är att
anse som allmän skall diarieföras.

De riktlinjer som lämnats i promemorian har riksdagen ställt sig bakom
(t. ex. KU 1974:22 s. 31).

1 sitt betänkande Lag om allmänna handlingar (SOU 1975:22) föreslår
OSK ett särskilt grundlagsstadgande, vari anges de fall där handling inte
skall anses som allmän. Som en särskild punkt tas där upp brev eller annat
personligt meddelande till befattningshavare vid myndighet, om det uppenbarligen
inte avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta sig
med.

OSK konstaterar, att det i praxis är fastslaget hur personliga meddelanden,
s. k. handbrev, skall behandlas och att det finns anledning att lagfästa denna
praxis. OSK framhåller att regeln enligt offentlighetskommitténs förslag
skulle utformas så att personliga meddelanden till befattningshavare hos
myndighet skulle anses som allmänna handlingar om de hänförde sig till
något som denne hade att ta befattning med. Detta förslag mottogs visserligen
på det hela taget positivt av remissinstanserna men framstår enligt
OSK som väl snävt mot bakgrund av vad som nu anses gälla på området.

1 propositionen föreslås att berörda grundlagsstadgande i stället formuleras
så, att brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som
innehar befattning vid myndighet skall anses som allmän handling, om
handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten
och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning.
Departementschefen anför till närmare motivering av sin ståndpunkt följande: När

det gäller den närmare utformningen av en bestämmelse om gränsdragningen
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden gör sig
olika intressen gällande. Ett är givetvis att största möjliga offentlighet bör
råda i myndighetens verksamhet. Å andra sidan finns risk för att en alltför
långtgående regel om offentlighet leder till att muntliga meddelanden används
i stället för skriftliga. En sådan utveckling är inte önskvärd. Enligt

1* Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 48

KU 1975/76:48

min mening måste därför en bestämmelse om handbrev utformas så att
det alltjämt finns ett visst utrymme för privata meddelanden som har beröring
med myndigheternas verksamhet. Jag vill dock understryka att offentlighetsprincipen
skall gälla om inte mycket starka skäl talar emot det.
Den praxis som gäller på området får anses innebära en ändamålsenlig avvägning
mellan de olika intressen som här står mot varandra. En grundlagsregel
om handbrev bör alltså utformas med utgångspunkt i denna praxis.

Den grundläggande principen bör vara att ett brev eller annat meddelande
som är adresserat till någon som innehar en befattning vid en myndighet
skall anses som allmän handling, om handlingen gäller något som myndigheten
har att befatta sig med. Jag har förut angett att begreppet ärende
i TF bör ha samma innebörd som i förvaltningslagen. Utanför begreppet
faller aliså myndigheternas s. k. faktiska handlande. På grund härav kan
uttrycket ärende inte ensamt användas för att beskriva en handlings anknytning
till en myndighets arbetsuppgifter. Jag föreslår därför att uttrycket
”annan fråga" nämns vid sidan av ”ärende” i lagtexten.

Som jag nämnde nyss bör emellertid ett visst utrymme finnas för privata
meddelanden som har beröring med myndigheternas verksamhet. Den angivna
huvudregeln kan därför inte göras undantagslös. En person som innehar
en befattning vid en myndighet skall kunna ta emot ett brev som
är avsett för honom enbart i hans egenskap som politiker, facklig förtroendeman
eller annat och som rör den verksamhet som bedrivs av myndigheten.
Finns inget sådant undantag, blir följden att t. ex. brev till en
facklig representant i en statlig företagsnämnd från hans fackförening, vilket
angår hans agerande i nämnden, skulle vara allmän handling. En sådan
ordning framstår som olämplig inte minst med tanke på vidgningen av
arbetstagarnas medbestämmanderätt inom den offentliga verksamheten. På
motsvarande sätt bör t. ex. ett statsråd eller en kommunal förtroendeman
som partifunktionär kunna motta ett brev som är avsett att påverka hans
politiska handlande utan att det är tillgängligt för någon annan, även om
brevet rör ett ämne som han har att befatta sig med som befattningshavare
vid myndighet.

2. Talerätten mot beslut varigenom framställning att få ta del av allmän handling
avslagits

2 kap. 15 § förslaget behandlar talerätten mot beslut av myndighet att
avslå begäran att utfå allmän handling eller ge inskränkande förbehåll rörande
sökandens rätt att förfoga över handlingen. I motionerna 1975/76:2377 och

2378 tas upp frågan om sådan talerätt mot beslut av regeringen eller enskilt
statsråd. Enligt motionen 2377 bör även sådant beslut kunna överklagas.
Besvärsinstans bör vara konstitutionsutskottet - dvs. den folkvalda instans
som har att granska statsrådens och regeringens ämbetsutövning. I motionen

2379 framförs krav på att beslut av enskilt statsråd inte skall undantas från
den i stadgandet medgivna talerätten.

Enligt gällande rätt (2 kap. 10 § TF) har sökanden i princip rätt att överklaga
myndighets avslag på en framställning att ta del av allmän handling, dock
att talerätt inte föreligger mot beslut av departementschef. I sakens natur
anses vidare ligga att beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen

KU 1975/76:48

och regeringsrätten inte får överklagas. Besvärsprövningen får endast vara
rent rättslig, dvs. sökanden måste göra gällande att beslutet inte är lagligen
grundat. I 2 kap. 11 § TF är utförligt reglerat vilken myndighet som i olika
fall är behörig prövningsinstans. Huvudregeln är att ändring skall sökas
hos den myndighet som eljest har att överpröva beslut i mål eller ärende
till vilket handlingen hör. Slutinstans för både statliga och kommunala beslut
är i regel regeringsrätten, som enligt uttrycklig bestämmelse träder i stället
för regeringen som besvärsinstans. I fråga om de allmänna domstolarnas
handlingar är dock högsta domstolen sista instans.

Regeringsförslaget innebär en utvidgning av talerätten i förhållande till
gällande rätt i två hänseenden. Dels föreslås den nuvarande begränsningen
till rättslig prövning - talan mot beslut som påstås inte vara lagligen grundade

- slopas. Dels föreslås talerätt även mot beslut varigenom allmän handling
utlämnas med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll
eller eljest förfoga över den. I grundlagstexten skall vidare enligt förslaget
anges att talan inte får ske mot beslut av riksdagen, regeringen eller statsråd.
Talan skall enligt stadgandet ske vid domstol. Enligt vad som anförs i propositionen
är avsikten att de närmare reglerna om instansordningen skall
anges i vanlig lag. Det förutskickas att kammarrätten - såsom OSK föreslagit

- genomgående skall bli andra instans och att undantag från denna regel
endast skall göras för prövning av beslut i offentlighetsfråga av allmän domstol.
I sådant fall föreslås vanligen fullföljdsordning gälla - dvs. hovrätt
och högsta domstolen blir överinstanser.

Beträffande frågan om överprövning av beslut av riksdagen, regeringen
eller enskilt statsråd anför departementschefen följande:

Frågan om beslut av riksdagen och myndigheter som lyder under den
skall kunna överklagas har inte kommenterats i utredningsförslaget. Enligt
min mening bör fullföljdsrätt vad avser beslut att inte lämna ut en begärd
handling inte föreligga i fråga om beslut av riksdagen. Som regeringsrätten
anför kan principiella skäl anföras för att dessa avgöranden inte skall kunna
underkastas en ordinär domstolsprövning besvärsvägen. Denna ordning bör
framgå av bestämmelse i grundlag. Vad däremot gäller beslut av myndigheter
som lyder under riksdagen bör rätt att besvära sig till domstol i allmänhet
föreligga. Att ställa upp ett krav i grundlag på domstolsprövning
anser jag emellertid inte påkallat. Det bör liksom hittills ankomma på riksdagen
att genom särskilda föreskrifter ange när fullföljdsrätt föreligger. Av
9 kap. 5 § riksdagsordningen framgår att, när fullföljd till domstol får äga
rum, talan skall föras direkt i regeringsrätten.

Enligt min mening måste även beslut av regeringen av principiella skäl
undantas från fullföljdsrätten. F. n. gäller att inte heller beslut av departementschef
att vägra lämna ut handling får överklagas. Liksom OSK anser
jag att detta undantag - utvidgat till att gälla varje enskilt statsråd - alltjämt
skall behållas. Att göra skillnad mellan beslut av enskilt statsråd och statsrådskollektivet
vore uttryck för ett formellt betraktelsesätt utan motsvarighet
i de verkliga förhållandena. Beslut av regeringens ledamöter angående utlämnande
av allmänna handlingar granskas av konstitutionsutskottet och
kan föranleda ansvar.

KU 1975/76:48

Som framgår av det föregående överensstämmer regeringsförslaget i fråga
om enskilt statsråds beslut att vägra utlämna allrtiän handling med OSK:s
förslag, som i detta hänseende blev föremål för viss kritik under remissbehandlingen.
Sålunda ansåg regeringsrätten, Svea hovrätt, socialstyrelsen,
samtliga juridiska fakulteter, JO, Svenska sparbanksföreningen. Tidningarnas
telegrambyrå och Pressens samarbetsnämnd att sådant beslut skulle
kunna bli föremål för rättslig prövning.

3. Tiden för begränsning av rätten att ta del av allmän handling

1 motionen 1975/76:2377 föreslås att till 2 kap. 2 § TF i regeringens förslag
lägges en bestämmelse av innebörd att handlingssekretess inte får uppehållas
under längre tid än det omedelbara skälet för begränsningen består.

2 kap. TF innehåller i sin nuvarande lydelse inga bestämmelser om sekretesskyddets
varaktighet. Regler härom är i stället intagna i lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(sekretesslagen). Ej heller nu föreliggande förslag till grundlagsreglering innehåller
bestämmelser om sekretesstidens längd.

OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar är disponerad efter de i
tryckfrihetsförordningen upptagna skyddsområdena. Inom varje ämnesområde
behålls i stor utsträckning den enumerationsprincip som använts i den
nuvarande sekretesslagen. Förslaget bygger i princip på att vissa skaderekvisit
skall vara uppfyllda för att sekretesskydd skall föreligga. OSK anser det
dock erforderligt att även behålla systemet med tidsgränser - olika för olika
ämnesområden. Dessa tidsgränser är enligt OSK inte att betrakta som ”standardtider”,
utan ”åtminstone någon prövning” bör ske om ett utlämnande
verkligen kan vägras enligt viss bestämmelse.

Frågan om sekretesstidens längd berörs inte i propositionen på annat sätt
än att departementschefen i sina överväganden rörande den författningstekniska
regleringen (s. 74 f.) uppehåller sig bl. a. vid reglernas fördelning
mellan grundlag, vanlig lag och annan författning. Enligt vad som anförs
i propositionen skulle en uttömmande sekretessreglering i grundlag knappast
vara realistisk. Som en särskild risk med ett sådant system anges att det
legitima behovet att kunna ändra föreskrifterna efter den snabba utvecklingen
i samhället därvid inte skulle kunna tillgodoses. Att i enlighet med
OSK:s förslag, som på denna punkt nästan enhälligt tillstyrkts av remissinstanserna,
ha de materiella sekretessbestämmelserna i vanlig lag, ger enligt
departementschefen ”möjlighet till precisa och hanterliga regler för myndigheternas
handlande på samma gång som reglernas samband med de bakomliggande
sekretessgrunderna kan framhävas och överskådligheten bevaras”.
Över huvud taget anser departementschefen det inte behövligt eller
lämpligt att genom grundlagsbestämmelser binda lagstiftningen om handlingssekretessen
utöver uppräkningen av tillåtna sekretessgrunder och den
garanti mot omotiverad sekretessbeläggning som ligger i kravet på riksdagens
medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser.

KU 1975/76:48

4. Frågan om när handling skall anses upprättad

I 2 kap. 7 § förslaget till TF anges kriterierna för att en allmän handling
skall anses upprättad. I motionen 1975/76:2378 framhålls att bestämmelsen
i praktiken ger upphov till tolknings- och bedömningsfrågor. Det framhålls
att också handlingar som utgör underlag för beslut i kommunala nämnder
och i de statliga verkens styrelser bör betraktas som hos myndighet upprättade
handlingar och därmed kunna bli offentliga. Därigenom skulle, anförs
det, allmänheten fä en chans till insyn och debatten stimuleras innan besluten
fattas.

Innehållet i 2 kap. 7 § i förslaget till TF överensstämmer i stort sett med
gällande rätt. Den grundläggande principen skall således fortfarande vara
att en myndighets åtgärd att expediera en dittills inte upprättad handling
alltid skall medföra att handlingen skall anses upprättad. I fråga om handlingar,
som inte expedierats särskilt, skall som huvudregel gälla att de anses
upprättade när det ärende till vilket de hänför sig har slutbehandlats hos
myndigheten. I p. 3 stadgas särskilt att myndighets protokoll och därmed
jämförliga anteckningar, som inte hänför sig till visst beslut, blir offentliga
när handlingen justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts.
Denna regel skall dock inte gälla protokoll hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes
utskott, riksdagens eller kommuns revisorer eller statliga kommittéer
eller hos kommunal myndighet i ärende som denna endast bereder
till avgörande.

Departementschefen anför under sina allmänna överväganden (s. 72) att
reglerna om när en handling är allmän har utformats med tanke på att
en myndighet bör ha rimligt utrymme att själv bilda sig en uppfattning
och fatta ståndpunkt, innan den måste ställa de handlingar som återspeglar
övervägandena till förfogande för allmänheten. Enligt departementschefen
är en sådan modifikation i offentlighetsgrundsatsen självklar och måste beaktas
också i den nya lagstiftningen.

J. Offentlighet och datateknik

Motionerna 1975/76:2373, 2377 och 2378 tar även upp offentlighetsprincipen
i förhållande till den genom datateknikens utveckling aktualiserade
frågan om enskildas rätt till integritet. I samtliga motioner framhålls riskerna
från integritetssynpunkt med samköming av offentliga uppgifter från olika
dataregister. I motionen 2378 hävdas, att skyddet mot utlämnande av känsliga
personuppgifter mellan myndigheter är oklart och ofta otillräckligt. Det
måste enligt motionären vara en huvuduppgift för den i år aviserade utredningen
om översyn av lagstiftningen om personorienterad ADB-information
m. m. att överväga frågan om samköming mellan olika personregister
på data. Det är i sammanhanget nödvändigt att också pröva utformningen
av sekretesslagstiftningen i detta avseende. Riksdagen bör därför enligt vad

KU 1975/76:48

som anförs i motionen uttala att datautredningen även bör överväga sekretesslagstiftningen
beträffande i första hand sekretessen mellan myndigheter.

Genom grundlagsändring 1973/1974 (prop. 1973:33, KU 1973:19 och
1974:8) infördes särskilda regler om handlingsbegreppets tillämplighet på
ADB-upptagningar och andra tekniska upptagningar. Nu föreliggande förslag
innebär inte några mera djupgående förändringar i den rättsliga regleringen
av ADB-upptagningamas offentlighet. Vissa justeringar har dock gjorts.

När en myndighet för annans räkning hanterar en ADB-upptagning för
enbart teknisk bearbetning eller liknande ändamål är enligt gällande rätt
allmänhetens tillgång till sådan upptagning i viss mån begränsad. Upptagningen
är visserligen allmän handling hos den förvarande myndigheten men
om också användaren är myndighet är det enligt 2 kap. 9 § TF sistnämnda
myndighet som har att pröva frågan om utlämnande av upptagningen. I
propositionen föreslås att en ADB-upptagning skall vara undantagen från
offentlighet hos den myndighet som endast har en teknisk uppgift i sammanhanget
(6 § andra stycket).

Vidare innebär förslaget en begränsning av offentligheten i vad avser
personregister (3 § andra stycket). I propositionen förordas sålunda att den
allmänna tillgången till ADB-lagrade persondata hos handläggande myndighet
begränsas i samma omfattning som myndighetens rättsliga befogenhet
att för egen del överföra data till läsbar form. Denna särskilda skyddsregel
för persondata avses gälla personregister i datalagens bemärkelse. Förslaget
har utformats så att upptagningarna undandras offentligheten endast
i den mån det finns föreskrifter som förbjuder överföring till läsbar form.
Förbudet skall antingen vara föreskrivet i lag eller förordning eller grunda
sig på bestämmelse i lag. Det bör nämnas, att enligt 6 § första stycket 6.
datalagen skall datainspektionen vid tillstånd till inrättande och förande
av personregister i den mån det behövs för att förebygga risk för otillbörligt
intrång i personlig integritet meddela föreskrift om de personuppgifter som
får göras tillgängliga.

Beträffande den närmare motiveringen anförs i propositionen (s. 86 f.)
följande:

OSK har som nämnts föreslagit att ADB-upptagningar som en myndighet
har teknisk tillgång till skall kunna vara allmänna handlingar endast om
myndigheten har rättslig befogenhet att överföra dem till läsbar form. Enligt
min uppfattning hänför sig förslaget till två olika situationer, som lämpligen
bör behandlas var för sig.

Först bör uppmärksammas det fallet att en myndighet för annans räkning
hanterar en ADB-upptagning för enbart teknisk bearbetning eller liknande
ändamål. Redan enligt gällande rätt är allmänhetens tillgång till en sådan
upptagning i viss mån begränsad. Upptagningen är visserligen allmän handling
hos den förvarande myndigheten, men om också användaren är myndighet
är det enligt 2 kap. 9 § TF denna som prövar fråga om utlämnande
av upptagningen. Den situation som här är för handen saknar egentlig mot -

KU 1975/76:48

svårighet för de konventionella handlingarnas del. Enligt min mening kräver
inte offentlighetsprincipen att allmänheten skall ha tillgång till en upptagning
hos myndighet som endast tar teknisk befattning med den. När upptagningen
används av myndighet, är det fullt tillräckligt att den finns tillgänglig
hos den handläggande myndigheten. Det kan inte heller vara lämpligt att
t. ex. en datacentral, som kanske har ett stort antal upptagningar för skilda
myndigheters räkning om hand, skall pröva frågor om upptagningarnas offentlighet.
För egen del vill jag därför gå ett steg längre än OSK och förorda
att en ADB-upptagning skall vara undantagen från offentlighet hos den
myndighet som endast har en teknisk uppgift i sammanhanget, även för
det fall att myndigheten såsom ett led i den tekniska bearbetningen för
annans räkning har lov att överföra upptagningen i läsbar form. I konsekvens
härmed bör inte heller vanlig handling som har omedelbart samband med
den tekniska bearbetningen vara allmän hos den bearbetande myndigheten.
Möjligen kan det anses mera tveksamt om den ordning som jag har förordat
nu skall gälla även när myndighet utför teknisk bearbetning av ADB-upptagningar
för enskilds räkning. Jag anser emellertid att så bör vara fallet.
Den information som kan hämtas från upptagningarna kan inte rimligen
sägas ingå i de allmänna organens informationstillgångar.

Den andra frågan gäller om det skall vara möjligt att begränsa offentligheten
för ADB-upptagningar genom att i särskilda föreskrifter förbjuda
en handläggande myndighet att för eget bruk ta fram uppgifter av visst
slag eller i viss kombination från faktiskt tillgängliga datamedier. Behov
av sådana föreskrifter skulle kunna föreligga t. ex. när flera myndigheter
var för sig är anslutna till ett databassystem som innehåller data för skilda
användningsområden.

Enligt min mening kan goda skäl åberopas till förmån för OSK:s förslag
såvitt gäller persondata. Den tekniska utvecklingen har medfört att stora
mängder data i ADB-register kan vara mycket lättillgängliga och lättkombinerade.
De rika möjligheterna till urval och sammanställning kan, i förening
med uppgifternas offentlighet, innebära eller uppfattas som hot mot
enskilda registrerades personliga integritet. Avvisar man en lösning enligt
OSK:s förslag, kan man räkna med återkommande anspråk på sekretessbeläggning
av personuppgifter. Alternativet med nya sekretessbestämmelser
torde inte tjäna offentlighetens sak. Till detta kommer att den föreslagna
regeln inte inkräktar på den viktiga funktionen hos offentlighetsprincipen
att ge insyn i myndigheternas eget beslutsunderlag. I fråga om personregister
kan vidare åberopas att informationstillgången redan genom datalagen begränsas
så till vida som ADB-fört register inte får upprättas utan särskilt
tillstånd. Jag anser alltså att förbud bör kunna meddelas registerhavaren
att använda vissa söknycklar eller annars ta ut viss information, med verkan
att inte heller allmänheten hos den myndigheten kan göra anspråk på samma
information. Det inses lätt att förbudet utan denna verkan knappast kan
upprätthållas gentemot den användande myndigheten.

Emellertid anser jag att OSK har dragit alltför långtgående slutsatser av
sina resonemang om skyddet för personuppgifter. Den av utredningen föreslagna
bestämmelsen om rättslig befogenhet för myndighet att överföra
upptagning till läsbar form såsom villkor för upptagningens offentlighet gäller
alla upptagningar, oavsett innehåll. För en bestämmelse med denna räckvidd
kan enligt min mening inte förebringas tillräckliga skäl. Lika litet som i
fråga om konventionella handlingar bör beträffande ADB-upptagningar
myndighetens egen användning generellt sätta en gräns för allmänhetens

KU 1975/76:48

informationstillgång. Uppgifter som i mera faktisk bemärkelse är tillgängliga
för en myndighet bör i princip vara det också för allmänheten, vare sig
uppgifterna är fixerade i en vanlig handling eller i ett dataminne. Det vore
enligt min mening betänkligt om allehanda föreskrifter om myndigheternas
rätt till ADB-uttag skulle fä konsekvenser för handlingsoffentligheten.

Vid den avvägning mellan skilda intressen som är ofrånkomlig har jag
alltså stannat för att förorda att den allmänna tillgången till ADB-lagrade
persondata hos handläggande myndighet begränsas i samma omfattning
som myndighetens rättsliga befogenhet att för egen del överföra data till
läsbar form. I övrigt bör offentligheten för ADB-upptagningar anknyta till
användande myndighets faktiska datatillgång. Den särskilda skyddsregeln
för persondata bör gälla personregister i datalagens bemärkelse. Den bör
formuleras så att det klart framgår att upptagningar i princip är offentliga,
i den mån föreskrift som förbjuder överföring till läsbar form saknas. Om
förbudet inte är föreskrivet i lag eller förordning, bör krävas att det grundar
sig på bestämmelse i lag. Sådan bestämmelse finns f. n. i datalagen som,
enligt vad jag har nämnt förut, medger datainspektionen att förbjuda registerhavare
att göra vissa uppgifter tillgängliga (6 § första stycket 6.).

Som framgår av det föregående har justitieministern i år tillsatt en parlamentarisk
kommitté med uppgift att företa en allmän översyn av datalagen.
En betydelsefull fråga anges i direktiven till utredningen vara datoriseringens
sätt att påverka offentlighetsprincipen. Allmänt beskrivs kommitténs uppgift
vara att överväga den rättsliga regleringen av skyddet för den personliga
integriteten i samband med registrering av personuppgifter.

Beträffande den i motionen 1975/76:2378 aktualiserade frågan om tillläggsdirektiv
till datautredningen att också överväga sekretesslagstiftning
beträffande sekretessen mellan myndigheter innehåller såväl OSK:s förslag
som tystnadspliktskommitténs förslag Tystnadsplikt och yttrandefrihet
(SOU 1975:102) bestämmelser också om sekretessen mellan myndigheter.
Som framgår av det föregående förbereds f. n. inom justitiedepartementet
en proposition om lagstiftning angående allmänna handlingars offentlighet
och av tystnadsplikt i offentlig verksamhet. Denna väntas föreläggas 1976/77
års riksdag. Enligt vad justitieministern anför i berörda utredningsdirektiv
bör datautredningen därför tills vidare inte syssla med hithörande lagstiftningsfrågor.
Det kan emellertid, anför justitieministern, senare visa sig lämpligt
att uppdra åt kommittén att göra en fördjupad undersökning i vissa
hänseenden, t. ex. angående sekretessen mellan myndigheter. Justitieministern
tillägger att kommittén naturligtvis i full utsträckning skall kunna
överväga frågor om samköming mellan olika ADB-registeroch sådana andra
spörsmål om utväxling av data som hänger samman med att viss informationsteknik
kommer till användning.

KU 1975/76:48

Utskottet

Den omarbetning av 2 kap. tryckfrihetsförordningen som nu föreslås riksdagen
är ett led i det sedan länge pågående reformarbetet rörande allmänna
handlingars offentlighet. Reformen avses genomföras i sin helhet vid
1976/1977 års riksmöte.

Utskottet vill till en början slå fast, att förslaget inte innebär några djupgående
ändringar i nu gällande regelsystem. Den viktiga grundläggande
principen att varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del av allmänna
handlingar kvarstår således orubbad. Begränsningar i denna rätt föreslås
liksom enligt gällande rätt endast få göras om vissa särskilt viktiga skäl
påkallar det. Dessa sekretessgrunder skall enligt förslaget - liksom hittills
- uppräknas i tryckfrihetsförordningen. De viktigaste förändringarna härvidlag
är att två nya sekretessgrunder föreslås, nämligen hänsynen till rikets
centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik samt intresset att
bevara djur- eller växtart.

Författningstekniskt överensstämmer regeringsförslaget med gällande rätt
och följer också den uppläggning som offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
föreslagit. Förslaget till 2 kap. tryckfrihetsförordningen
upptar således de tillåtna sekretessgrunderna men binder inte i övrigt utformningen
av sekretesslagstiftningen.

Utskottet ansluter sig till den i propositionen föreslagna uppläggningen
och vill härvid särskilt understryka att en sådan uppläggning får anses utgöra
en garanti mot omotiverad sekretess inte bara genom uppräkningen i grundlag
av tillåtna sekretessgrunder utan också i hög grad genom kravet på
riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser.

Med det nära samband som föreligger mellan reglerna om allmänna handlingars
offentlighet i å ena sidan grundlag och å andra sidan vanlig lag
hade det självfallet varit lämpligast om riksdagen vid ett och samma tillfälle
kunnat ta ställning till lagkomplexet i sin helhet. Att det inte varit möjligt
att i förevarande sammanhang även framlägga förslag till lagstiftning om
handlingssekretess beror enligt vad som anförts i propositionen i första hand
på det nära samband som föreligger mellan handlingssekretessen och tystnadsplikten
för offentliga funktionärer. Enligt departementschefen är det
nödvändigt att få till stånd en samordning i både tekniskt och sakligt hänseende
av lagstiftningen om handlingssekretess och den muntliga sekretessen
för offentliga funktionärer. Utskottet instämmer i departementschefens
åsikt om behovet av en samordning och anser därför att man får acceptera
den i förhållande härtill mindre olägenheten som ligger i att de
vilande grundlagsändringarna beslutas för sig.

I motionerna 1975/76:2373 och 1975/76:2379 påtalas att den utformning
reglerna om tillämpningen av begreppet allmän handling på brev och andra
meddelanden, som ställts personligen till befattningshavare vid myndigheter,
erhållit i regeringsförslaget (2 kap. 4 8 TF) ger möjligheter till inte

KU 1975/76:48

önskvärda offentlighetsinskränkningar. I båda motionerna hävdas att det
förslag till lagtext som lämnades av OSK. utgjorde ett starkare skydd för
offentlighetsintresset.

Som anförs i propositionen är det viktigt att offentlighetsprincipen inte
skall kunna åsidosättas genom att korrespondens med myndigheter får form
av till befattningshavare personligen ställda meddelanden. En grundlagsregel
som avser handlingsbegreppets tillämplighet på post som adresserats till
viss befattningshavare personligen måste därför nödvändigtvis utformas på
ett sätt som inte ger upphov till stora tolkningssvårigheter eller kan leda
till orimliga resultat. Samtidigt måste en sådan grundlagsbestämmelse tillgodose
i första hand kravet på insyn i den offentliga verksamheten men
också den enskilda befattningshavarens möjligheter att bedriva annan verksamhet
än den som omedelbart följer av hans tjänst eller uppdrag.

Nu angivna krav på grundlagsstadgandets utformning är enligt utskottet
nödvändiga för att bestämmelsen inte i verkligheten skall leda till en inskränkning
av offentligheten. En alltför stelbent regel kan föra med sig
att muntliga meddelanden används i stället för skriftliga. Man får därför
acceptera en lagregel som i vissa fall ger upphov till gränsdragningsproblem.

Huvudregeln måste självklart vara, att till befattningshavare vid myndighet
personligen ställt brev eller meddelande som avser ett ämne inom
myndighetens verksamhetsområde skall vara allmän handling. Det förekommer
emellertid att politiker och representanter för fackliga och andra
organisationer i ökad omfattning har uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
Det ligger i sakens natur att en befattningshavare skall kunna motta
brev som t. ex. facklig eller politisk förtroendeman utan att brevet under
alla omständigheter måste ges offentlighet. En riktlinje bör enligt utskottet
vara att skrivelser rörande myndighets verksamhet i visst konkret fall skall
behandlas som allmänna handlingar men däremot inte skrivelser som uppenbart
avser partipolitiskt eller fackligt agerande. I vissa fall kan uppgift om
avsändaren av brevet vara vägledande för bedömningen av brevets karaktär
av allmän handling i detta avseende. Så t. ex. bör ett personligt brev till
ett statsråd från en verkschef i en fråga som rör verkets ämnesområde enligt
utskottets mening vara att anse som allmän handling.

Den sakliga skillnaden mellan den utformning bestämmelsen erhållit i
regeringsförslaget och i OSK:s förslag är enligt utskottets mening inte stor.
Presumtionen är i båda fallen för offentlighet. Regeringsförslaget går formellt
något längre härvidlag genom att inte bara ta sikte på sådant som är att
hänföra till mål och ärenden hos myndigheten utan också på andra frågor
som myndigheten har att behandla. Detta anser utskottet vara en fördel.
Den formulering som regeringsförslaget använt för att markera undantag
från offentlighetsprincipen är vidare enligt utskottets mening bättre anpassad
till den bedömning som i det enskilda fallet måste göras.

Mot bakgrund av det anförda ansluter utskottet sig därför till regerings -

KU 1975/76:48

förslaget på denna punkt och avstyrker således motionerna 1975/76:2373
och 1975/76:2379.

Motionerna 1975/76:2377 och 2378 tar upp frågan om besvärsrätt över
statsråds beslut att vägra utge handling eller ge inskränkande förbehåll i
sökandens rätt att förfoga över handlingen. Motionen 2377 avser även talan
mot regeringens beslut.

Enligt gällande rätt kan beslut av departementschef rörande avslag på
framställning att ta del av handling inte överklagas. Propositionens förslag
i förevarande hänseende innebär att denna inskränkning i besvärsrätten utvidgas
till varje enskilt statsråd.

1 överensstämmelse med den praxis som hittills rått bör enligt utskottet
rätten att pröva frågan om utbekommande av handling kunna tillkomma
enskilt statsråd inom hans verksamhetsområde. En sådan prövningsrätt är
närmast av administrativ karaktär och kan enligt utskottets uppfattning
inte anses stå i strid mot regeringsformens förbud mot s. k. ministerstyre.
Utskottet ställer sig däremot mera tveksam till frågan om det inte bör finnas
möjlighet att överpröva enskilt statsråds beslut i dessa frågor. Som framgår
av det föregående har flera remissinstanser förordat en sådan besvärsrätt.

Tillgången till handlingar från regeringskansliet är självfallet av största
intresse när det gäller den bevakning av det offentliga livet som är det
yttersta ändamålet med offentlighetsprincipen. Prövningen av frågan om
utgivande av en allmän handling skall självklart göras utifrån de grunder
som uppställts härför i grundlag och annan lag. För att denna prövning
skall få största möjliga allsidighet är det dock enligt utskottets mening motiverat
med någon form av besvärsrätt också mot enskilt statsråds beslut
i sådana frågor. I vårt konstitutionella system är det enligt utskottets uppfattning
mest följdriktigt att frågan i sista hand avgörs av regeringen. Utskottet
är således inte berett att tillstyrka motionsyrkandena om att besvärsinstans
skall vara domstol eller detta utskott. Utskottets ställningstagande
föranleder en ändring i propositionens förslag till 2 kap. 4 § TF.

I motionen 1975/76:2377 föreslås att i TF tas in en bestämmelse att handlingssekretess
inte får uppehållas under längre tid än det omedelbara skälet
för begränsningen består.

Med den författningsteknik som valts skall grundlagsbestämmelserna inte
binda lagstiftningen om handlingssekretess utöver uppräkningen av tillåtna
sekretessgrunder och den garanti mot omotiverad sekretess som ligger i
kravet på riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser.
Som framgår av det föregående ansluter sig utskottet till denna
fördelning av bestämmelserna mellan grundlag och vanlig lag. Härav följer,
att enligt utskottets mening sekretesstidernas längd i de olika fallen måste
anges i särskild lag och frågor med anknytning härtill tas upp i detta lagstiftningsarbete.
Det kan tilläggas att av kravet i 2 §, att begränsningen
av sekretessen skall vara påkallad av de särskilda sekretessgrunderna, följer,
att den särskilda lagstiftningen om handlingssekretess måste utfomras så,

KU 1975/76:48

att inga omotiverade ofTentlighetsinskränkningar uppstår. Utskottet avstyrker
därför motionen 1975/76:2377.

Enligt motionen 1975/76:2378 kan propositionens förslag beträffande kriterierna
på när en allmän handling skall anses upprättad ge upphov till
tolknings- och bedömningsfrågor. Motionären anser därför att riksdagen
bör ställa sig bakom ett uttalande om att handlingar som utgör underlag
för beslut i kommunala nämnder och i de statliga verkens styrelser bör
betraktas som upprättade och därmed bli offentliga för att på så sätt ge
allmänheten en chans till insyn redan innan besluten fattats.

Förslaget till utformning av reglerna i TF beträffande fråga närén handling
skall anses upprättad har enligt vad som anförs i propositionen utformats
med tanke på att en myndighet bör ha rimligt utrymme att själv bilda
sig en uppfattning och fatta ståndpunkt, innan den måste ställa de handlingar
som ger inblick i övervägandena till allmänhetens förfogande. Utskottet
ansluter sig till departementschefens uppfattning, att en sådan modifikation
i offentlighetsgrundsatsen är nödvändig även i framtiden. Utskottet vill
tillägga, att det förhållandet att en handling inte kan anses upprättad givetvis
inte innebär alt den inte får ställas till allmänhetens förfogande. Endast
om handlingen omfattas av tystnadsplikt föreligger förbud mot utlämnande.
Det är självklart att myndigheter även beträffande handlingar som inte är
att betrakta som allmänna bör vara tillmötesgående med offentliggörande.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte berett att tillstyrka motionens
förslag, som för övrigt enligt utskottets mening skulle kräva en
annan utformning av 2 kap. 7 § TF än som föreslagits i propositionen. Ett
uttalande skulle således inte vara tillräckligt för att tillgodose syftet med
motionen.

I motionerna 1975/76:2373, 2377 och 2378 behandlas offentlighetsprincipen
i förhållande till den enskildes rätt till integritet, särskilt aktualiserad
genom datateknikens utveckling. I motionerna framhålls riskerna från integritetssynpunkt
med samköming av uppgifter från olika dataregister. Mot
denna bakgrund framhålls i motionen 2378 särskilt frågan om sekretessen
mellan olika myndigheter, där skyddet enligt motionären är oklart. Denna
fråga bör, anförs det, övervägas av den datautredning som nyligen aviserats.

Propositionens förslag innebär för ADB-upptagningamas vidkommande
bl. a. den ändringen i förhållande till gällande rätt, att allmänhetens tillgång
till ADB-lagrade persondata begränsas på så sätt att den inte får gå ut över
den handläggande myndighetens rätt att för egen del överföra data till läsbar
form. Denna särskilda skyddsregel avser personregister i datalagens bemärkelse.

Som framgår av det föregående avser justitieministern att tillsätta en parlamentarisk
kommitté med uppgift att företa en allmän översyn av datalagen.
En betydelsefull uppgift för kommittén anges i utredningsdirektiven vara
datoriseringens sätt att påverka offentlighetsprincipen. Kommitténs uppgift
beskrivs allmänt vara att överväga den rättsliga regleringen av skyddet för

KU 1975/76:48

den personliga integriteten i samband med registrering av personuppgifter.

Beträffande den särskilda frågan om sekretessen mellan myndigheter avses
denna att regleras inom den nya sekretesslagstiftningens ram. Datautredningens
uppgifter skall därför tills vidare inte omfatta denna fråga. Departementschefen
förutskickar dock att kommittén senare kan få i uppdrag
att företa en fördjupad undersökning om sekretessen mellan myndigheter.
Utskottet utgår ifrån att kommittén får ett sådant uppdrag, när beslut fattats
om den nya sekretesslagstiftningen. Utskottet vill i sammanhanget också
erinra om att kommittén enligt vad departementschefen uttalat är oförhindrad
att i full utsträckning överväga t. ex. frågan om samköming mellan
olika dataregister.

Mot bakgrund av det anförda är enligt utskottets mening de i motionerna
aktualiserade frågorna, som har samband med ADB-upptagningar, redan
beaktade av regeringen. Vad utskottet anfört i anledning av motionerna
bör dock ges regeringen till känna.

I övriga delar godtar utskottet propositionens förslag.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande 2 kap. 4 § TF med avslag på motionerna
1975/76:2373, yrkandet 1, och 1975/76:2379 som vilande antar
propositionens förslag,

2. beträffande 2 kap. 15 § första stycket TF med avslag på propositionen
och med anledning av motionerna 1975/76:2377,
yrkandet 2, och 1975/76:2378, yrkandet 2, som vilande antar
följande lydelse av 2 kap. 15 § TF:

Om annan än riksdagen eller regeringen avslår begäran att få
taga del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll
eller eljest förfoga över den, får sökanden föra talan mot beslutet.
Talan mot beslut av statsråd skall föras hos regeringen
och talan mot beslut av annan myndighet hos domstol.

1 den (= prop.) särskilt föreskrivet.

3. angående den tidsmässiga begränsningen av sekretesskyddet avslår
motionen 1975/76:2377, yrkandet 1,

4. beträffande kriterierna för att en allmän handling skall anses upprättad
avslår motionen 1975/76:2378, yrkandet 3,

5. beträffande datafrågor med anledning av motionerna
1975/76:2373, yrkandet 2, 1975/76:2377, yrkandet 3, och
1975/76:2378, yrkandet 1, ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

KU 1975/76:48

6. som vilande antar det i propositionen 1975/76:160 framlagda
förslaget till 2 kap. TF, i vad det inte behandlats i det föregående.

Stockholm den 6 maj 1976

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m). Mossberg (s). Fiskesjö* (c), Molin (fp). Svensson
i Eskilstuna (s). Bergqvist* (s). Karlsson i Malung (s). Nordin (c), Måbrink*
(vpk). Olsson i Edane (s), fru Jacobsson* (m) och herr Kindbom (c).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m) vilka beträffande
tillämpningen av begreppet allmän handling på brev och andra meddelanden,
som ställts personligen till befattningshavare vid myndigheter ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden
”1 motionerna 1975/76:2273” och slutar på s. 13 med orden ”och
1975/76:2379” bort ha följande lydelse:

1 motionerna 1975/76:2373 (= utskottet) allmän handling.

Det anförda visar att presumtionen skall vara för offentlighet beträffande
ifrågavarande slags handlingar. Detta kommer enligt utskottets mening bäst
till uttryck om man anknyter till den formulering som OSK föreslagit, nämligen
att handling skall vara allmän såvida det inte är uppenbart att den
inte avser fråga som myndigheten har att behandla.

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa

1. beträffande 2 kap. 4 § TF med bifall till motionerna
1975/76:2373 yrkandet 1 och 1975/76:2379 och med avslag
på propositionen i motsvarande del som vilande antar följande
lydelse av 2 kap. 4 § TF:

Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar
befattning vid myndighet anses som allmän handling, dock ej om handlingen
uppenbarligen icke avser ärende eller annan fråga som myndigheten har
att befatta sig med.

2. av herr Molin (fp) som beträffande frågan om besvärsrätt över statsråds beslut
att vägra utge allmän handling eller att ge inskränkande förbehåll i sökandens
rätt att förfoga över handlingen ansett

KU 1975/76:48

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s, 13 som börjar med orden
”Motionerna 1975/76:2377 och 2378” och slutar med orden ”2 kap. 4§
TF” bort ha följande lydelse:

Motionerna 1975/76:2377 (= utskottet) sådana frågor. Syftet

med denna besvärsrätt, nämligen att fl till stånd en rättslig överprövning,
uppnås enligt utskottets mening bäst genom att en domstol även här blir
besvärsinstans. Utskottet vill därför förorda, att talan mot beslut av enskilt
statsråd att vägra utlämna handling eller ge inskränkande förbehåll i sökandens
rätt att förfoga över handlingen får föras till regeringsrätten. Besvärsreglerna
får närmare utformas i den särskilda lagen om allmänna handlingar.
I förevarande sammanhang är det enligt utskottets mening inte påkallat
med annan ändring i propositionens lagförslag än att bland undantagen
från de i 2 kap. 15 § angivna myndigheterna inte ange statsråd.

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

2. beträffande 2 kap. 15 § förstastycket TF med bifall till motionen
1975/76:2378, yrkandet 2, och med avslag på propositionen
och motionen 1975/76:2377, yrkandet 2, som vilande antar
följande lydelse av 2 kap. 15 § första stycket TF:

3. av herr Måbrink (vpk) som beträffande frågan om besvärsrätt över statsråds
och regeringens beslut att vägra utge allmän handling eller att ge inskränkande
förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med orden
”Motionerna 1975/76:2377” och slutar med orden ”2 kap. 4 § TF” bort
ha följande lydelse:

Motionerna 1975/76:2377 (= utskottet) s. k. ministerstyre.

Enligt utskottets mening är det inte tillfredsställande, att beslut i hithörande
frågor av regeringen eller enskilt statsråd inte får överklagas. En
möjlighet att föra talan även mot beslut av dessa organ bör därför ges.
Den enligt utskottets mening mest lämpade besvärsinstansen för sekretessfrågor
är detta utskott - dvs. den folkvalda instans som har att granska
statsrådens och regeringens ämbetsutövning.

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

2. beträffande 2 kap. 15 § första stycket TF med bifall till motionen
1975/76:2377, yrkandet 2, och med avslag dels på propositionen
i motsvarande del, dels på motionen 1975/76:2378, yrkandet

KU 1975/76:48

2, sorn vilande antar följande lydelse av 2 kap. 15 § första stycket
TF:

Om myndighet avslår begäran att få taga del av handling eller lämnar
ut allmän handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa
dess innehåll eller eljest förfoga över den, skall sökanden ha rätt att få
saken prövad av domstol. Vad som sagts nu skall dock ej gälla beslut av
riksdagen, regeringen eller statsråd. Vad gäller beslut av regeringen eller
statsråd skall sökanden ha rätt att få saken prövad av riksdagens konstitutionsutskott.

4. av herr Måbrink (vpk), som beträffande frågan om den tidsmässiga begränsningen
av sekretesskyddet ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 13 med orden
”1 motionen 1975/76:2377” och slutar på s. 14 med orden ”motionen
1975/76:2377." bort ha följande lydelse:

I motionen 1975/76:2377 (= utskottet) vanlig lag. Det sagda

hindrar emellertid enligt utskottet inte att man i grundlagen för in en bestämmelse
om att begränsningen av rätten att ta del av en allmän handling
skall upphävas så snart de omedelbara skälen för begränsningen inte längre
föreligger. Utskottet anser en sådan bestämmelse påkallad med hänsyn till
att flera av de i 2 § angivna sekretessgrunderna är sådana att de kan ge
utrymme för en godtycklig tolkning.

dels att utskottet under punkten 3 bort hemställa

3. angående den tidsmässiga begränsningen av sekretesskyddet
med anledning av propositionen och med bifall till motionen
1975/76:2377, yrkandet 1, som vilande antar följande lydelse
av 2 kap. 2 § TF:

Rätten att (= prop.) lämnas ut.

Begränsningen av rätten att taga del av allmän handling får ej uppehållas
sedan det omedelbara skälet för begränsningen ej längre består.

Särskilt yttrande

av fru Jacobsson (m), som beträffande utskottets skrivning angående talerätt
mot statsråds beslut att vägra utlämna allmän handling eller att ge inskränkande
förbehåll i sökandens rätt att förfoga över handlingen anfört:

Enligt min mening bör det finnas besvärsrätt även mot statsråds beslut
i frågor rörande utlämnande av handling. Jag finner emellertid inte utskottets
förslag att göra regeringen till besvärsinstans meningsfullt. Att göra skillnad
mellan beslut av enskilt statsråd och statsrådskollektivet är uttryck för ett
formellt betraktelsesätt utan motsvarighet i verkligheten. Jag sympatiserar
således mest med tanken att talan skall få föras till regeringsrätten men

KU 1975/76:48

anser inte att en sådan ordning kan genomföras utan särskild utredning.
Jag har därför avstått från att reservera mig till förmån för denna lösning.