KU 1975/76:38

Konstitutionsutskottets betänkande
1975/76:38

med anledning av motioner rörande förhållandet mellan stat och
kyrka m. m.

I detta betänkande behandlas följande motioner:

1975/76:450 av fröken Andersson m. fl. (c),

1975/76:523 av herr Fälldin m. fl. (c),

1975/76:895 av herr Hermansson m. fl. (vpk).

1975/76:907 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk).

1975/76:916 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) och fru Sundberg
(m) samt

1975/76:1982 av herr Bohman m. fl. (m - motivering i motionen
1975/76:1979).

1 betänkandet redovisas avsnittsvis de frågor som tagits upp i motionerna,
nämligen om stat-kyrka och inomkyrkligt reformarbete, om kvinnliga präster
och den s. k. samvetsklausulen. om ändrad tidpunkt för val till kyrkofullmäktige
samt om lagstadgad rätt för församlingar att ombesörja begravningar.

1. Stat-kyrka-frågan m. m.

Motionerna

1 motionen 1975/76:523 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts i motionen
om principen för lösning av kyrka-stat-frågan och om handläggningen av
denna fråga.

1 motionen 1975/76:895 av herr Hermansson m. fl. hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag om kyrkans skiljande från staten.

I motionen 1975/76:1982 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen
1. uttalar att företrädare för de politiska partierna knyts till de överläggningar
som pågår mellan regeringen och kyrkan, 2. uttalar att åtgärder
bör vidtagas för att reformera det inomkyrkliga arbetet enligt vad som i
motionen anförs, 3. hos regeringen anhåller om förslag till författningsändring
så att församlingarnas inflytande i domkapitlet stärks enligt vad
som i motionen anförs.

1 en av motionerna, 1975/76:895 (vpk), begärs förslag om kyrkans skiljande
från staten. Enligt motionärerna är frågan tillräckligt utredd. Motionärerna
är övertygade om att en bred folkmajoritet är för kyrkans snara skiljande
från staten. De uttalar att de nuvarande relationerna mellan svenska kyrkan
och staten på viktiga områden kränker religionsfrihetens principer.

1 Riksdagen 1975176. 4 samt. Nr 38

KU 1975/76:38

I de båda övriga motionerna, 1975/76:523 (c) och 1975/76:1982 (m),
är utgångspunkten närmast att ett samband mellan stat och kyrka skall
bevaras. I båda motionerna understryks vikten av att frågan om kyrkans
och samfundens ställning i förhållande till staten löses utan hårda politiska
meningsbrytningar. Motionerna tar bl. a. upp frågan om de pågående överläggningarna
mellan stat och kyrka. I båda motionerna begärs att företrädare
för de politiska partierna skall ta del i arbetet. Vidare uttalas i båda motionerna
önskemål om ett inomkyrkligt reformarbete. Svenska kyrkan bör
enligt motionerna få ökad självbestämmanderätt i inomkyrkliga frågor. På
stifts- och riksplanen bör en demokratisk organisation byggas upp. I motionen
1975/76:1982 begärs också att församlingarnas inflytande i domkapitlet
skall stärkas genom att pastoratens valkorporationer får tillsätta ytterligare
en lekmannaledamot med motsvarande minskning av regeringens
utnämningsrätt.

I motionen 1975/76:523 (c) utvecklas vidare utförligt centerpartiets syn
på kyrka-stat-frågorna.

För den närmare motiveringen hänvisas till motionerna.

Stat-kyrka-beredningen

Beredningens förslag gick i korthet ut på följande.

Till borgerliga organ skulle överflyttas bl. a. huvudmannaskapet för lokal
folkbokföring och för allmänna begravningsplatser. Svenska kyrkans offentligrättsliga
reglering skulle upphöra den 1 januari 1983. Beslutanderätten
i samtliga inomkyrkliga angelägenheter skulle då överföras till svenska kyrkan
och där omhändertas av nya kyrkliga organ. Församlingarna skulle
övergå från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till privaträttsliga
sammanslutningar.

En utförligare redovisning av stat-kyrka-beredningens förslag lämnas i
förra årets utskottsbetänkande i frågan (KU 1974:37), vartill hänvisas.

Stat-kyrka-beredningens betänkande har remissbehandlats. Remissyttrandena
har sammanställts i SOU 1974:9. En närmare redogörelse för remissutfallet
finns i utskottets betänkande KU 1974:37, till vilket hänvisas.

Pågående överläggningar

Biskopsmötet beslöt vid sammanträde i april 1973 att anmoda ärkebiskopen
att kalla medlemmar från biskopsmötet och Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund samt eventuellt från andra riksorganisationer
och grupper att ingå i en särskild arbetsgrupp med uppgift att söka få till
stånd vissa reformer beträffande svenska kyrkans organisation. En sådan
arbetsgrupp tillkallades av ärkebiskopen i september 1973 och fick i november
1973 sina direktiv av honom. I utskottets betänkande KU 1974:37
redovisas i bilaga arbetsgruppens sammansättning och direktiven för dess
arbete.

KU 1975/76:38

Den 18 februari 1975 inleddes överläggningar mellan statsrådet Gustafsson,
föredragande statsråd i kyrkofrågor, och företrädare för svenska kyrkan
angående de framtida relationerna mellan kyrka och samhälle. I överläggningarna
deltog ärkebiskop Sundby samt företrädare för biskopsmötet.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Rikskommittén för
stiftting och Riksförbundet kyrkans ungdom jämte den arbetsgrupp inom
regeringens kansli som biträder statsrådet Gustafsson i kyrkofrågor. I ett
pressmeddelande från statsrådet Gustafsson samma dag meddelades följande
om överläggningarna:

Vid sammanträdet diskuterades förändringar i relationerna mellan kyrka
och samhälle med utgångspunkt i 1968 års berednings förslag och remissyttrandena
över detta. Man var överens om att inom förslagets ram pröva
vilka förändringar som kunde vidtagas i syfte att skapa goda framtida arbetsbetingelser
åt kyrkan och övriga trossamfund.

Under de fortsatta diskussionerna kommer att behandlas bl. a. frågan om
kyrkans medverkan i begravningsväsendet. Kyrkans framtida ekonomi
kommer också att ägnas stor uppmärksamhet. En tredje punkt som kommer
att diskuteras i detalj är frågor som berör övergången från nuvarande statskyrkosystem
till ett självständigt trossamfund. Denna punkt kräver en
grundlig genomgång av all kyrklig lagstiftning. Behovet av lagstiftning för
att genomföra själva övergången måste också prövas. Svenska kyrkans behov
av hjälp för att klara av vissa organisatoriska frågor i samband med övergången
kommer också att tas upp.

Vid sammanträdet diskuterades tillsättandet av särskilda arbetsgrupper
med uppgift att utreda och framlägga förslag i särskilda delavsnitt.

Vid fortsatta överläggningar i mars 1975 tillsattes fyra arbetsutskott. Dessa
fick i uppdrag att bereda olika delavsnitt såsom kyrkans medverkan i begravningsväsendet,
dess framtida ekonomi, den kyrkliga egendomen samt
olika frågor som berör kyrkans framtida organisation och ställning, övergången
till ett självständigt trossamfund och erforderlig lagstiftning.

Arbetet i de olika arbetsutskotten pågår f. n.

Kyrkomötet 1975

Frågan om relationerna mellan stat och kyrka togs inte upp till någon
närmare sakbehandling vid kyrkomötet 1975. Frågan berördes dock i olika
sammanhang.

I sitt inledningsanförande vid kyrkomötet anförde sålunda ärkebiskopen
följande.

Frågan om det framtida förhållandet mellan stat och kyrka kommer icke,
såvitt nu kan bedömas, att bli någon huvudfråga vid detta kyrkomöte. Orsaken
är givetvis det nu pågående utredningsarbetet med deltagande från
både statligt och kyrkligt håll. Avsikten med detta arbete är att söka fä
fram förslag, som kan accepteras av båda parter, dvs. som är förenliga med
den principiella ställning som statsmakterna intagit och med kyrkans önskan
om rimliga möjligheter att också i fortsättningen, under ändrade yttre för -

KU 1975/76:38

hållanden, arbeta som en öppen folkkyrka över hela vårt land. Som deltagare
i detta arbete hyser jag goda förhoppningar om att det skall krönas med
framgång inom överskådlig tid. Vad som är särskilt angeläget är att vi inom
kyrkan kan nå någon enighet om de bärande grundlinjerna för en framtida
kyrkoorganisation och kring lösningar som är både rimliga och möjliga.
Här föreligger på inomkyrkligt håll en stor och angelägen arbetsuppgift.

1 några motioner till kyrkomötet togs vidare upp frågan om reformer
avseende kyrkomötet och den kyrkliga organisationen pä stiftsplanet. Kyrkolagsutskottet
(1975:23) tillstyrkte en detaljändring beträffande kyrkomötesorganisationen
av innebörd att kyrkomötets utredningsnämnd skulle kunna
vara verksam hela tiden mellan två kyrkomöten. I övrigt avstyrktes motionsyrkandena
med följande motivering.

De motioner som utskottet nu har att behandla tar åter upp den mycket
omfattande och svåröverskådliga problematiken rörande kyrkans framtida
organisation och struktur. Ämnet är enligt utskottets mening alltjämt lika
aktuellt som det var 1968 och 1970, även om frågeställningarna i vissa
hänseenden nu gestaltar sig annorlunda. Den yttre situationen är också i
dag en annan sedan samtal våren 1975 inletts meilan regeringen och ärkebiskopens
arbetsgrupp i kyrka-stat-frågan. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det angelägna arbetet med att utreda de inomkyrkliga reformfrågorna
inte bör avstanna av denna anledning utan att det tvärtom
måste intensifieras. Med hänsyn till att utredningsarbetet inte bör störa de
pågående samtalen, som avser mycket omfattande ämnesområden, bör det
bedrivas inom kyrkan förslagsvis av ärkebiskopens arbetsgrupp.

Bland de frågor, där det enligt utskottets mening är mest angeläget att
söka nå fram till ett ställningstagande från kyrkans sida, är kyrkomötets
uppgifter, sammansättning och sammanträdesformer, en kyrklig centralstyrelse
och en enhetlig stiftsorganisation. Beträffande kyrkomötet är det
av vikt att belysa hur önskemålet om en mera demokratisk sammansättning
går att förena med behovet av teologisk sakkunskap i bl. a. läro- och handboksfrågor.
Utskottet förutsätter att kyrkliga myndigheter och organisationer
genom remissförfarande eller på annat sätt bereds tillfälle att yttra sig över
utredningsresultaten innan dessa läggs fram som kyrkans ståndpunkt under
samtalen med regeringen.

Kyrkomötet följde utskottet.

Vid kyrkomötet aktualiserades även frågan om dom kapitlets sammansättning.
Enligt 2 § 1 mom. lagen (1936:567) om domkapitel består domkapitlet
av sex ledamöter, nämligen biskopen såsom preses, domprosten eller om
domprost inte finns en av regeringen för sex år i sänder bland stiftets kyrkoherdar
förordnad ledamot såsom vice preses, en av stiftets präster vald
präst som innehar prästerlig tjänst i stiftet, en av ombud för pastoraten
i stiftet vald lekman som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet
samt två av regeringen efter förslag av domkapitlet för sex år
i sänder förordnade, i allmänna värv förfarna lekmän. I en motion begärdes
att kyrkomötet skulle hos regeringen anhålla om sådan författningsändring
att församlingarna och pastoraten får utse samtliga tre lekmannaledamöter
i domkapitlet. Motionen behandlades av kyrkolagsutskottet (1975:20). Utskottet
anförde följande:

KU 1975/76:38

Utskottet delar motionärernas uppfattning att församlingsinflytandet i
domkapitlet bör stärkas. Med hänsyn till att domkapitlet är en myndighet
som även har statliga funktioner är utskottet emellertid inte berett att tillstyrka
motionärernas förslag att låta församlingarna utse samtliga lekmannaledamöter.

En ökad församlingsrepresentation kan komma till stånd antingen genom
att rätten att tillsätta ytterligare lekmannaledamot Hyttas från regeringen
till den av pastoraten utsedda val korporationen eller på så sätt att antalet
ledamöter ökas med en och att denne får väljas av nämnda valkorporation.
Givetvis är också en kombination av dessa båda metoder tänkbar.

Även om utskottet är mest benäget att föreslå den sålunda angivna kombinationen,
anser sig utskottet med hänsyn till att en ökning av antalet
ledamöter torde förutsätta ett tämligen ingående och därmed tidsödande
utredningsarbete böra stanna för den först berörda modellen.

I sin hemställan föreslog kyrkolagsutskottet kyrkomötet att för sin del
anta ett av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1936:567)
om domkapitlet. Förslaget innebar att ombud för pastoraten i stiften skulle
utse två lekmän som ledamöter i domkapitlet i stället för som nu en lekman,
medan regeringen skulle förordna endast en lekmannaledamot mot nu två
lekmannaledamöter.

Två utskottsledamöter reserverade sig till förmån för motionens förslag.

Kyrkomötet följde kyrkolagsutskottet. Kyrkomötets skrivelse i ärendet
(skr 1975:24) är beroende av regeringens prövning. Någon remissbehandling
har inte förekommit.

Riksdagsbehandlingen 1974 och 1975

Med anledning av motioner till 1974 års riksdag avseende bl. a. stat-kyrkaproblematiken
framhöll konstitutionsutskottet i sitt betänkande KU 1974:37
som angeläget att statsmakterna kunde ta ställning till de frågor som aktualiserats
genom kyrka-stat-beredningens förslag i en såvitt möjligt lugn
och avspänd atmosfär. Detta förutsatte enligt utskottet bl. a. att förslaget
och de åsikter därom som framkommit vid remissbehandlingen först noggrant
studerades och övervägdes av samtliga berörda parter. En fortsatt diskussion
i frågorna såväl inom varje berörd grupp som mellan dessa kunde
enligt utskottet antas komma att ytterligare klarlägga de väsentliga frågeställningarna.
Utskottet pekade i sammanhanget också på den av ärkebiskopen
1973 tillsatta arbetsgruppen som ägnade sig åt fortsatt arbete med
önskvärda reformer beträffande svenska kyrkans organisation. Utskottet var
med hänvisning till det anförda inte berett att tillstyrka motionerna men
förutsatte att arbetet med frågorna fortsatte på det sätt utskottet förordat.

Utskottets hemställan gick ut på att riksdagen skulle förklara motionerna
besvarade med vad utskottet anfört. Till betänkandet avgavs två reservationer.
1 den ena (m) förordades tillsättandet av en statlig utredning med
företrädare för de politiska partierna och svenska kyrkan med uppgift att

KU 1975/76:38

utarbeta förslag till önskvärda reformer beträffande kyrkans organisation
och arbetsformer. I den andra reservationen (vpk) framfördes krav på förslag
från regeringen om kyrkans skiljande från staten.

Riksdagen följde utskottet.

Konstitutionsutskottet återkom förra hösten till frågor om stat-kyrkaproblematiken
i sitt betänkande KU 1975/76:20. I betänkandet behandlades
ett stort antal motioner i kyrkliga frågor, som väckts under den allmänna
motionstiden 1975. Utskottet uttalade bl. a.:

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Enligt utskottet bör de samtal och
expertöverläggningar som nu kommit till stånd mellan staten och kyrkan
hälsas med tillfredsställelse. Skulle dessa leda till positivt resultat torde det
kunna förutsättas att fortsatta överläggningar kommer att äga rum även
i andra sammanhang, t. ex. under medverkan av de politiska partierna.

Under den tid som förestår innan slutlig ställning kan tas till stat-kyrkaproblematiken
kan självfallet behov uppstå av olika reformer inom svenska
kyrkan, såsom vad gäller nya former för gudstjänstliv och annan kyrklig
verksamhet. Det bör enligt utskottet ankomma på kyrkan själv genom kyrkomötet
att ta initiativ till genomförandet av sådana reformer. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att vid årets kyrkomöte fattats beslut om
en rad sådana frågor bl. a. beträffande gudstjänstordningen, gemensamt nattvardsfirande
med andra trossamfund och den svenska psalmboken. Däremot
anser utskottet att de frågor som direkt berör relationerna mellan samhälle
och kyrka bör anstå i avvaktan på resultatet av de pågående överläggningarna
och statsmakternas överväganden med anledning därav. Enligt vad utskottet
redan inledningsvis anfört får de ämnen som upptagits i nu förevarande
motioner hänföras till sådana frågor.

Utskottet hemställde om avslag på samtliga behandlade motioner. Till
betänkandet fogades reservationer och särskilda yttranden som avsåg
stat-kyrka-problematiken. I en reservation (vpk) begärdes förslag till 1975/76
års riksmöte om kyrkans skiljande från staten. I motiveringen uttalades
följande:

Stat-kyrka-beredningen tillsattes 1968 med uppgift att lägga fram förslag
i frågan om förhållandet mellan stat och kyrka. Under 1972 lade utredningen
fram sitt betänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36), vilket skulle
ligga till grund för en proposition i ämnet. Så blev emellertid inte fallet.
Regeringen retirerade i stället inför trycket från vissa kyrkliga och borgerliga
kretsar och lade inte fram några förslag till lösning av kyrka-stat-frågan.
Den linje regeringen valt innebär att lösningen av denna fråga skjuts till
en avlägsen framtid.

KU 1975/76:38

åtgärden att klippa av de speciella och konstlade banden mellan staten och
ett av flera trossamfund. Förslag om kyrkans skiljande från staten bör därför
föreläggas innevarande riksmöte.

I en reservation (c) föreslogs att utskottets yttrande rörande frågan om
de framtida relationerna mellan stat och kyrka borde ha följande lydelse:

Enligt utskottet är den självklara utgångspunkten för reformarbetet på
det kyrkliga området att garantier skapas för den svenska kyrkans framtida
verksamhet. Reformerna måste också syfta till att åstadkomma likvärdiga
arbetsbetingelser för andra trossamfund. Enligt utskottets uppfattning behöver
emellertid den önskade jämlikheten inte innebära någon mer djupgående
förändring av svenska kyrkans ställning.

Utskottet anser det vara ett oeftergivligt krav att svenska kyrkans karaktär
av öppen folkkyrka bevaras. Väsentliga praktiska förutsättningar för den
öppna folkkyrkans bevarande är att det även i framtiden finns en grundläggande
lagstiftning om kyrkan av samma slag som församlingsstyrelselagen
och att kyrkans beskattningsrätt bibehålls.

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Enligt utskottet måste därför de
politiska partierna få möjlighet att medverka så snart som möjligt i det
reformarbete som nu återupptagits genom samtalen och överläggningarna
mellan staten och kyrkan.

I ett särskilt yttrande (m) uttalades följande:

Moderata samlingspartiet beklagar att en lösning av frågan om relationerna
mellan kyrkan och staten ännu icke kunnat komma till stånd. Om någon
fråga bör lösas i samförstånd utan hårda politiska meningsbrytningar, är
det kyrkans och samfundens ställning i förhållande till staten.

Regeringen dröjde länge med att ta något initiativ för att åstadkomma
en samförståndslösning i stat-kyrka-frågan. Genom de överläggningar som
inleddes våren 1975 mellan kyrkoministern och företrädare försvenska kyrkan
har emellertid dödläget brutits. Liksom utskottet ser vi positivt på dessa
kontakter och de expertöverläggningar som till följd därav kommit till stånd.
Vi anser också att i kommande överläggningar bör representanter för de
politiska partierna deltaga.

Inom svenska kyrkan pågår f. n. utredningsarbete i syfte att åstadkomma
vissa inre reformer, bl. a. på det organisatoriska planet. Vårt ställningstagande
till de i detta sammanhang aktuella motionerna 1975:688, 1975:990 och
1975:998 innebär inte att vi har frångått moderata samlingspartiets uppfattning
att statsmakterna måste medverka till en snar reformering av kyrkans
organisations- och arbetsförhållanden.

I ett annat särskilt yttrande (fp) anfördes följande:

För folkpartiet står det klart att de nuvarande banden mellan staten och
Svenska kyrkan måste upplösas. Folkpartiet verkar för kyrkans frihet, jämställdhet
mellan trossamfunden i förhållande till staten och den enskildes

KU 1975/76:38

rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang i trossamfund.
Svenska kyrkan bör garanteras goda möjligheter att också i fortsättningen
verka som en öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete i hela
landet.

Detta uttalande, gjort vid 1974 års landsmöte, klargör folkpartiets principiella
inställning till frågan om det framtida förhållandet mellan stat och
kyrka. I avvaktan på resultatet av de samråd som nu pågår mellan företrädare
för svenska kyrkan och företrädare för regeringen har jag dock avstått från
att nu kräva ett ställningstagande från riksdagens sida.

Riksdagen följde utskottet.

2. Frågan om kvinnliga präster och den s. k. samvetsklausulen

Motionen

I motionen 1975/76:450 av fröken Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder bör aktualiseras
för att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent skall kunna hävdas
utgöra grund för en diskriminerande behandling av kvinna.

I motionen anförs att det fortfarande på vissa håll inom svenska kyrkan
förekommer ett aktivt motstånd mot kvinnliga präster och att detta i vissa
fall synes ha fått ökad utbredning. Enligt motionärerna måste nu åtgärder
aktualiseras för att ”allmänt vedertagna principer i vårt samhälle” skall göras
gällande också inom kyrkan.

Lagens tillkomst m. m.

Sedan den 1 januari 1959 äger kvinna lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Lagen (1958:514) om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst tillkom i kyrkolagsordning.dvs. med
riksdagens(prop. 1958:B 19,1LU B 5,rskrB 9)samt med allmänt kyrkomötes
samtycke.

Frågans förhistoria i Sverige kan ledas tillbaka till 1919 års sakkunniga
för utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor
att vinna tillträde till civil statstjänst. De sakkunniga uttalade sig 1920 positivt
till kvinnliga präster, dock med den inskränkningen att kvinnlig präst
inte skulle kunna anställas eller förordnas mot församlingens vilja. Utredningen
ledde inte till något förslag i denna del.

Riksdagen begärde 1946 utredning om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. Utredningen (ordf. N. Quensel) tillsattes samma år.
1950 avgav utredningen betänkande där majoriteten förordade att kvinna
skulle få behörighet till prästerlig tjänst.

1955 begärde riksdagen att Kungl. Maj:t måtte för nästa kyrkomöte och
därefter för riksdagen framlägga förslag som ger kvinna behörighet att inneha
prästämbete.

Vid 1957 års kyrkomöte framlade Kungl. Maj:t i skrivelse förslag till

KL’ 1975/76:38

lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Förslaget överensstämde
i sak med 1958 års lag i ämnet. Skrivelsen behandlades av särskilda utskottet
(nr l),som förordade att kyrkomötet skulle förklara sig inte kunna godkänna
förslaget. I argumenteringen ingick en längre utredning om nya testamentets
syn på frågan. Utskottet uttalade i denna del sammanfattningsvis:

Det synes alltså vara allmänt medgivet, att nya testamentet vid en objektiv
undersökning av dess budskap befinnes lära, att prästämbetet icke är avsett
för kvinnor. Denna uppfattning bygger icke på lösryckta ställen eller enskilda
utsagor, som icke har något sammanhang med nya testamentets tankar
i övrigt, utan på en noggrann analys av hela det nytestamentliga materialet,
liksom den stödes av exegeternas "bestämda och på noggranna forskningar
vilande mening”, såsom det heter i det nyss nämnda uttalandet.

För utskottet har detta varit avgörande, när det gällt att taga ställning
till förslaget om kvinnas behörighet till prästämbetet. Föreligger det allvarliga,
med starka bibliska skäl motiverade betänkligheter mot ett förslag
(av vad slag det vara må), måste en evangelisk-luthersk kyrka ställa sig
avvisande.

Fyra av utskottets 14 ledamöter reserverade sig för godkännande av lagförslaget.

Kyrkomötet följde utskottets hemställan och förklarade sig alltså inte
kunna godkänna lagförslaget. I fråga om motiveringen följdes inte utskottet.

I stället antogs ett uttalande som innebar att kyrkomötet inte tagit någon
avgörande ställning till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.
Kyrkomötet ansåg det angeläget att beslut som binder den kommande utvecklingen
inte fattas förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och
klarhet beträffande utformningen av prästämbetet.

1958 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst. Detta antogs av 1958 års A-riksdag och -efter ny proposition -även av 1958 års B-riksdag. Därefter framlades förslaget
för 1958 års kyrkomöte i skrivelsen nr 1. Skrivelsen behandlades av särskilda
utskottet (bet. nr 2). Utskottet konstaterade inledningsvis att full enighet
rådde i fråga om följande tre huvudpunkter:

1. Önskemålet om kvinnas behörighet har hos många, såväl präster som
lekmän, framsprungit ur en ärlig omsorg om kyrkan i syfte att öka hennes
möjligheter att tjäna evangeliet.

2. Utskottet är enigt i den uppfattningen, att frågan om kvinnas behörighet
måste prövas inför Den Heliga Skrift, tolkad med hjälp av vår kyrkas bekännelseskrifter.

3. Utskottet är enigt i den övertygelsen, att med Jesus och Nya Testamentet
har kommit en helt ny syn på kvinnan och att all hänsyn måste
tagas till denna nya syn vid bedömandet av frågan om kvinnas tillträde
till prästämbetet.

Särskilda utskottet konstaterade att det trots den redovisade samstämmigheten
fanns skiljaktiga meningar i huvudfrågan beroende på olikheter

1* Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 38

KU 1975/76:38

i bibelsyn och tolkning av kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter. Därefter
anförde utskottet följande:

Inom utskottet har emellertid rått en önskan att ge uttryck åt en samfäild
mening beträffande vissa med lagförslagets genomförande sammanhängande
frågor. Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås, kommer nämligen
den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar. Men då det för
kyrkans gärning i vårt folk är av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande
söndring finner utskottet det nödvändigt att dessa skiljaktigheter
icke får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsättes för sådan påverkan, som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse
eller intrång på samvetets frihet.

Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att
hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst
grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin
samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra
sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den
övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så,
att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna
avlägga dem.

Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan föregående val tillsättas av
Kungl. Majit eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till känna,
huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma i fråga.

Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas,
att det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller
missnöje. Utskottet förutsätter emellertid, att biskopsmötet ägnar dessa frågor
tillbörlig uppmärksamhet.

Särskilda utskottet gick därefter i ett längre argumenterande avsnitt in
på sakfrågan och konstaterade att det ”enligt den evangelisk-lutherska uppfattningen
av bibel och ämbete, från vilken utskottet i sina överväganden
har utgått," inte föreligger principiella hinder för kvinna att inneha kyrkans
ämbete. Utskottet fann av dessa och andra anförda överväganden sig övertygat
om att kyrkomötet i sak borde gå Kungl. Maj:ts förslag till mötes.
Detta förordade utskottet också i sin hemställan.

Fem av utskottets 14 ledamöter reserverade sig för att kyrkomötet skulle
förklara sig inte kunna godkänna lagförslaget.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan med 69 röster mot 29 för reservationen.
26 ledamöter anmälde reservation mot det fattade beslutet.

Härskall också antecknas att 1958 års kyrkomöte hos Kungl. Majit anhöll
om sådana ändringar i kyrkohandbokens ritual för biskopsvigning, prästvigning
och kyrkoherdeinstallation som föranleddes av att också kvinna
skulle kunna vigas till präst och biskop samt installeras som kyrkoherde.
(Kungl. Maj.ts skrivelse nr 1, beredningsutskottets betänkande nr 2.) Dessa
ändringar har genomförts.

I detta sammanhang kan vidare återges ett inlägg i debatten i kyrkomötet
den 26 september 1958 av dåvarande statsrådet Edenman,som bl. a. framhöll
följande:

Särskilda utskottet har också ansett det nödvändigt att skiljaktigheterna
inte får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera me -

KU 1975/76:38

ningsriktningen utsattes för sådan påverkan som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse
eller intrång i samvetets frihet. Jag kan här helt ansluta mig
till utskottet, och jag talar i det fallet på en fullständigt enig regerings vägnar.
I min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den meningen, att
lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör ingripa i personliga
religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från statens sida kan inte gärna
vara att befara, så länge vi har vårt nuvarande demokratiska samhällsskick.
Direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper, som är aktivt verksamma
inom kyrkan, borde i varje fall kunna undvikas med inomkyrkliga medel.
Jag är särskilt angelägen framhålla att det finns all anledning antaga att
de kvinnor som önskar bli präster kommer att undvika allt som kan leda
till strid, detta just av omtanke om kyrkans bästa, och att de självmant
kommer att söka sig till de områden av kyrkans verksamhet där de bäst
behövs. En biskop, som har givit till känna att han av trosskäl anser sig
förhindrad att prästviga kvinnor, torde inte löpa den minsta risk att över
huvud taget bli ställd i den situationen att en kvinna begär att bli prästvigd
av just honom. Det är orimligt att tänka sig att denna möjlighet skulle
från något håll komma att utnyttjas på det sättet. Det lär ju komma att
finnas biskopar som är villiga att viga.

Uttalande av JO 1972, m. m.

JO Lundvik har i 1972 års ämbetsberättelse (s. 448-451) behandlat frågan
om biskops skyldighet att prästviga kvinna. Efter att ha framhållit att prästvigningen,
som förlänar den vigde prästämbetet och är en förutsättning
för innehav av prästerlig tjänst, av ålder ansetts vara en kyrkans intema
angelägenhet, att det är biskopen som förrättar prästvigningen och han ensam
som beslutar vem han vill viga samt att någon möjlighet att anföra besvär
över biskops beslut att vägra viss person prästvigning inte torde finnas,
anförde JO följande.

Med det anförda kan frågan om biskops rätt att vägra kvinna prästvigning
synas vara besvarad. För egen del finner jag dock frågan mer komplicerad
än så. En allmän förvaltningsrättslig grundsats i vårt land, som rimligen
borde vara tillämplig också vid biskops utnyttjande av här aktuella befogenhet,
är att all ämbetsutövning skall grundas på objektivt godtagbara skäl.
Ovidkommande hänsyn bör självfallet inte få spela in vid avgörandet av
om viss person skall få bli vigd till präst.

Beträffande ovan redovisade uttalanden från 1958 års kyrkomöte anförde
JO avslutningsvis följande.

Vilken räckvidd som kan tillmätas dessa uttalanden synes mig icke helt
klart. Det har i den allmänna debatten hävdats, att av uttalandena skulle
följa att biskop har full frihet att välja om han vill prästviga kvinna eller
icke. Att kyrkomötet och troligen också regeringen ansåg att de dåvarande
biskoparna skulle äga sådan frihet synes mig tämligen tydligt. Men när
man drar den slutsatsen att också kommande biskopar för all framtid skall
äga samma frihet, befinner man sig enligt min mening på vansklig mark.
Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att man här gör ett avsteg från

KU 1975/76:38

vad som eljest är brukligt i vårt land. Man strävar ju efter att tillämpning
av lagar och författningar skall bli så enhetlig som möjligt i olika delar
av landet. Än så länge kan man måhända hävda, att opinionen inom något
stift avgjort är emot kvinnliga präster, och det framstår då icke så stötande
om biskopen vägrar att viga sådana. Men vad händer, när opinionen svänger
så att man även inom det stiftet accepterar tanken på kvinnliga präster?
Kan det vara rimligt, att någon då tillträder biskopsämbetet med föresats
att aldrig viga någon kvinna till präst?

I ett 1974 avgjort ärende, som inte redovisats i ämbetsberättelsen, har
JO Lundvik erinrat om sina ovan återgivna uttalanden samt tillagt följande:

Min inställning har inte förändrats. Snarare ställer jag mig än mer frågande
inför rimligheten av att alltjämt betrakta samvetsklausulen som gällande.
Jag vill emellertid också säga, att vi här står inför en svårbedömd rättsfråga,
scm slutligt kan lösas endast genom ett avgörande av domstol i högsta
instans. En parallell kan i viss mån dragas med den segslitna frågan om
prästs skyldighet att viga frånskild. Min förhoppning är dock att frågan
inte skall behöva tillspetsas så att en domstolsprocess blir nödvändig.

Med anledning av förfrågningar om den betydelse regeringen tillmätte
kvinnoprästfrågan i olika sammanhang, framför allt vid biskopsutnämningar,
formulerade dåvarande statsrådet Myrdal, föredragande i kyrkofrågor,
i samråd med dåvarande statsrådet S.-E. Nilsson i en promemoria följande,
som angavs kunna användas som ett slags standardsvar.

Det går en principiell, rentav kategorisk skiljelinje mellan den åsiktsfrihet
som präster bör ha - liksom andra människor - när det gäller kvinnliga
präster och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en prästerlig tjänst.
Den som åtar sig en sådan tjänst, det må vara som biskop eller annan
präst, måste naturligtvis, liksom alla övriga innehavare av tjänst, vara beredd
att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Det hör till en biskops
ämbetsplikter - men också endast till hans, ej andras - att viga till präst,
och detta, efter 1958 års lags tillkomst, utan könsdiskriminering. Det säger
sig självt att ingen enskild, vare sig statsråd eller biskop, kan upphäva en
lag, antagen av riksdag och kyrkomöte.

Frågesvar 1974

Herr Sjöholm (fp) framställde den 16 oktober 1974 (RD 101 s. 69) en
fråga till statsministern om regeringen ämnar ”vidtaga någon åtgärd i avsikt
att få slut på den förödmjukande diskriminering av kvinnan som förekommer
inom statskyrkan”. Frågan överlämnades till föredragande statsrådet
i kyrkofrågor Hans Gustafsson för besvarande. I sitt svar den 5 november
1974 (RD 113 s. 67) anförde statsrådet Gustafsson:

Herr Sjöholm torde med sin fråga avse främst de fall då kvinnor vägrats
prästvigning.

Det har i olika sammanhang hävdats att biskop inte är skyldig att mot
sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Därvid brukar man
åberopa den s. k. samvetsklausulen, dvs. vissa uttalanden i samband med

KU 1975/76:38

tillkomsten år 1958 av den lag som ger kvinna samma behörighet som
man till prästerlig tjänst. Den närmare innebörden av samvetsklausulen
är omstridd. Enligt min mening ger den inte biskop rätt att vägra kvinnor
prästvigning på grund av deras kön.

Jag vill i detta sammanhang upplysa om att regeringen vid utnämning
av biskopar givit företräde åt kandidater som kunnat förväntas viga kvinnor
till präster. Trots detta finns fortfarande ett motstånd mot kvinnliga präster.
Det finns alltså behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna
med männen såväl i fråga om prästvigning som när det gäller arbetsförhållandena.
Vilka åtgärder som bör vidtagas bör i första hand ses som en
inomkyrklig fråga och jag räknar därför med att nästa års kyrkomöte kommer
att aktualisera den.

Den s. k. samvetsklausulen har också fått ett visst inflytande på personalpolitiken
i stiften. Så har man i allmänhet sökt undvika att kvinna
placeras i pastorat där det finns en manlig präst som är motståndare till
kvinnliga präster. Detta har på vissa håll lett till svårigheter att placera kvinnliga
präster.

Jag vill inte fördölja att jag är besviken över utvecklingen efter tillkomsten
av 1958 års lag. Men jag hoppas att kyrkan skall visa sig ha kraft att lösa
de frågor som återstår för att skapa en verklig jämställdhet mellan kvinnor
och män inom kyrkan.

Uttalande av ärkebiskopen 1974

I öppet brev den 3 december 1974 ställde centerns kvinnoförbund vissa
frågor till ärkebiskopen rörande kvinnliga präster i svenska kyrkan.

Ärkebiskop Olof Sundby gav i brev den 9 december 1974 följande svar:

1. Lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst är inte bara att
betrakta som resultat av "riksdagens beslut och intentioner”. Den är av
kyrkolags natur och är alltså stiftad av Konung och riksdag med "samtycke
jämväl av allmänt kyrkomöte". Den är därför att betrakta som ett uttryck
för kyrkans uppfattning och övertygelse vid det aktuella tillfället. Den polarisering
mellan stat och kyrka, som på denna punkt ibland ägt rum i
den allmänna debatten så att man här ställt stat och kyrka mot varandra
med vissa tendenser i riktning åt att staten här skulle tvinga kyrkan är
alltså osaklig och ej förenlig med de verkliga förhållandena. Det aktuella
förhållandet mellan stat och kyrka vilar på att vardera parten följer föreskrivna
regler och bestämmelser och respekterar varandras egenart. Någon
absolut plikt för kyrkan "som statskyrka” att villkorslöst följa "riksdagens
beslut och intentioner” finns alltså inte. Högsta rättesnöre för kyrkan måste
under alla omständigheter hennes bekännelse vara. I det aktuella fallet är
läget alltså det att kvinnas behörighet till prästerlig tjänst av kyrkomötet
som svenska kyrkans högsta beslutande organ förklarats vara förenligt med
kyrkans bekännelse. Att här också fanns andra meningar inom kyrkan ändrar
i sak ingenting.

2. Den s. k. samvetsklausulen, som kom till samtidigt med lagen år 1958
genom uttalanden av föredragande statsrådet å regeringens vägnar och av
kyrkomötet, avser att slå vakt om en för en evangelisk kyrka omistlig storhet:
det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet. Den var avsedd att bereda

KU 1975/76:38

dem, som av samvetsskäl var emot kvinnliga präster, möjlighet att fortsätta
att verka inom vår kyrka, med andra ord att undvika kyrkosplittring.

Att denna klausul skulle ha tjänat att ”sabotera” det av Konung, riksdag
och kyrkomötet fattade beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
är inte med verkliga förhållandet överensstämmande. 1 dag är elva av våra
tretton stift öppna för kvinnliga präster. Ingen kvinna har mig veterligt
vägrats prästvigning inom vår kyrka på grund av sitt kön. Vad som skett
är att några i enstaka fall ej kunnat erhålla prästvigning inom det stift,
där de i forsta hand velat verka.

På den direkta frågan vad jag önskar göra ”för att ändra på nuvarande
förhållanden, som väcker anstöt i vida kretsar och därtill skadar kyrkan”
vill jag svara att jag i första hand vill vädja om respekt och förståelse för
vad jag här kallat det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet. Det
är ett krav, som i dagens situation måste riktas till alla inblandade parter
utan undantag: både dem som är emot och dem som är för kvinnliga präster.
Det går inte att gå bröstgänges till väga mot människors samvetsövertygelse.
Vad man sedan därutöver kan göra är att söka minska de personliga svårigheter,
som för enskilda präster, kvinnliga som manliga, kan följa av samvetsklausulens
tillämpande i praktiken. Inom biskopsmötet har denna fråga
ingående behandlats och vi kommer att uppmärksamt följa den också i
fortsättningen.

Kyrkomötet 1975

I en motion (1975:46) till 1975 års kyrkomöte hemställdes att kyrkomötet
som sin mening gav regeringen till känna att åtgärder borde aktualiseras
för att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent skulle kunna hävdas
utgöra grund för aktivt motstånd mot kvinnliga präster.

Kyrkolagsutskottet avstyrkte enhälligt motionen och anförde därvid bl. a.
att svensk rätt över huvud taget inte ger möjlighet att formellt ändra eller
upphäva motivuttalanden och att motionens yrkande om en framställning
till regeringen redan på denna grund uppenbart inte kunde bifallas. Utskottet
(1975:26) anförde vidare:

Det förhållandet att inom svenska kyrkan finns grupper med motstridiga,
på ömse sidor efter allvarlig prövning tillkämpade övertygelser i frågan om
kvinnas tillträde till prästämbetet är alltjämt ägnat att skapa situationer,
där slitningar, missnöje och samvetskonflikter svårligen kan undgås. Enligt
utskottets mening är alltjämt enda sättet att skapa möjligheter för båda
grupperna att tjäna evangeliets och kyrkans sak att följa de principer som
ligger under de förut återgivna uttalandena från 1958 års särskilda utskott,
nämligen ömsesidigt hänsynstagande och respekt för motpartens ärliga övertygelse.
Av kvinnlig och manlig präst bör krävas samma hänsyn vid ansökan
till tjänst i stift eller församling, där motsättningar skulle kunna befaras.
Ansvaret för att konfliktanledningar i möjligaste mån undvikes och kritiska
situationer inte tillåtes utveckla sig till för gemenskapen förödande konfrontation
åvilar i första hand biskoparna var och en i sitt stift och samfällt
i biskopsmötet. Uppgiften är svår men ofrånkomlig. Utskottet är enigt i
övertygelsen att försök att genom demonstrationsåtgärder eller tvång genomdriva
den ena eller andra ståndpunkten inte kan leda ut ur svårigheterna

KU 1975/76:38

men däremot är ägnade att allvarligt skada kyrkan och den sak hon av
sin Herre anförtrotts att tjäna. Endast genom att insikten härom hålles levande
hos alla kan vi hoppas på att svårigheterna i sinom tid skall kunna
övervinnas.

Kyrkomötet följde utskottet och avslog motionen. I debatten ställdes inget
yrkande mot utskottets hemställan.

Riksdagsbehandlingen 1975

Bland de motioner om kyrkliga frågor som konstitutionsutskottet behandlade
i höstas (KU 1975/76:20) fanns motionen 1975:981 av fröken Andersson
m. fl. (c) med samma hemställan som i den nu aktuella motionen. Utskottet
avstyrkte enhälligt motionen. Utskottets motivering har återgetts i det föregående.

Riksdagen följde utskottet.

3. Ändrad tidpunkt för val till kyrkofullmäktige

Motionen

I motionen 1975/76:916 av herr Wachtmeister (m) och fru Sundberg (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändrad tidpunkt
för val till kyrkofullmäktige med anledning av vad som framförts
i motionen. Motionärerna förordar att kyrkofullmäktigvalen flyttas till hösten
året före ordinarie val till riksdagen och val i hela riket av kommunfullmäktige
och landstingsmän.

Gällande regler m. m.

Enligt 3 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval är vid
val i hela riket av kyrkofullmäktige tredje söndagen i oktober valdag. Val
hålles samma år som ordinarie val till riksdagen samt val i hela riket av
landstingsmän och kommunfullmäktige.

Tredje söndagen i oktober samma år som övriga kommunala val förrättats
har varit valdag för val till kyrkofullmäktige sedan 1942. Denna ordning
bekräftades i samband med den partiella författningsreformen 1968, vid
övergången till treåriga mandatperioder 1970 och vid antagandet av lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktigval (prop. 1972:105, KU 1972:57, rskr 322).

Kyrkomötet 1975

Vid kyrkomötet 1975 väcktes en motion med hemställan att kyrkomötet
skulle i skrivelse till regeringen tillkännage sin önskan om ändrad tidpunkt
för kyrkofullmäktigvalen. Motionen behandlades av kyrkolagsutskottet
(1975:6) som avstyrkte den med följande motivering:

KU 1975/76:38

Såsom motionärerna framhåller är valdeltagandet i de kyrkliga valen påfallande
lågt, och tendensen under senare år har snarast varit en ytterligare
försämring. Den i motionen framförda uppfattningen att tidpunkten för
kyrkofullmäktigevalen, omkring en månad efter övriga allmänna val, inverkar
negativt på valdeltagandet är plausibel, men att detta skulle vara
den viktigaste orsaken förefaller tvivelaktigt. En flyttning till annat årskulle
kunna ha viss effekt på valdeltagandet. Så länge även kyrkofullmäktigevalen
handhas av de kommunala valnämnderna synes emellertid redan den ökning
av kostnader och arbete för valförrättarna som flyttningen skulle medföra
göra förslag i den riktningen orealistiska. En gemensam valdag för alla fyra
valen förefaller ha större utsikter att ge en märkbar effekt på valdeltagandet
i de kyrkliga valen men skulle förutsätta en grundlig omarbetning av den
så sent som 1972 antagna lagstiftningen. Utskottet anser visserligen att en
ändring ägnad att gynna ett högre valdeltagande är önskvärd. Då svenska
kyrkans framtida organisation och förhållande till samhället är föremål för
överläggningar, synes det emellertid uteslutet att en framställning nu från
kyrkomötets sida i enlighet med motionärernas förslag skulle ha några utsikter
att vinna framgång.

Tre reservanter i utskottet stödde motionen. Kyrkomötet följde utskottet
och avslog motionen.

4. Lagstadgad rätt för församlingar att ombesörja begravningar

Motionen

I motionen 1975/76:907 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) hemställs
att "riksdagen antar ett i motionen redovisat förslag till ändring i lagen
(1961:436) om församlingsstyrelse. Ändringsförslaget innebär att till uppräkningen
i 2 § 1 mom. av vad som enligt lagen avses med församlings
angelägenheter skall läggas orden 'ombesörjande av begravningar’. Vidare
skall den i 2 mom. inskrivna möjligheten för Kungl. Maj:t att förordna om
överförande från kyrklig till borgerlig kommun av ansvaret för anskaffande
och vård av begravningsplats vidgas till att även omfatta 'ombesörjande
av begravningar.” Motionärerna erinrar om att frågan om införande av
obligatorisk begravningsförsäkring aktualiserats i olika sammanhang under
senare år men hittills inte fått någon lösning. Enligt motionärerna bör det
ligga inom ramarna för den kommunala självstyrelsen att församling inte
enbart har att svara för iordningställande och skötsel av begravningsplats
utan även har rätt att utsträcka sina tjänster till att ombesörja begravningar.

Beträffande lagförslaget och den närmare motiveringen hänvisas till motionen.

Riksdagsbehandling 1974

Vid 1974 års riksdag framlades i motionen 1974:185 (vpk) samma yrkande
som i den nu förevarande motionen. I sitt betänkande över motionen (KU
1974:38) redogjorde konstitutionsutskottet för frågans bakgrund och gällande

KU 1975/76:38

rätt ävensom för stat-kyrka-beredningens förslag i aktuella delar. Härvidlag
hänvisas till betänkandet KU 1974:38. Utskottet avstyrkte motionen med
följande motivering:

Den kyrkokomntunala kompetensen på begravningsväsendets område
omfattar enligt nuvarande regler primärt frågor om anskaffande och vård
av begravningsplatser. Enligt ett nyligen avgjort mål i regeringsrätten faller
däremot inte alla de åtgärder som åsyftas i motionen inom denna kompetens.

Enligt utskottet kan starka skäl åberopas till stöd för den i motionen
föreslagna kompetensutvidgningen. Även om nu gällande regler ger kommun
möjlighet att stå för åtskilliga kostnader på begravningsväsendets område,
kan det, som framhålls i motionen, uppkomma ekonomiska problem
i samband med begravningar. Det bör dock i sammanhanget erinras om
de former för ekonomisk hjälp som på detta område kan erhållas inom
ramen för yrkesskadeförsäkringen, grupplivförsäkringen, genom begravningskassor
eller försäkring på annat sätt. Till detta kommer att i de fall
då medel saknas till begravningskostnader kan ekonomisk hjälp till dessa
utgå i form av socialhjälp.

Frågan om begravningsväsendets framtida utformning har samband med
det pågående reformarbetet beträffande förhållandet kyrka-stat. Enligt vad
utskottet erfarit ingår frågor om begravningsväsendet i det arbete som bedrivs
inom den av ärkebiskopen förra året tillsatta arbetsgruppen beträffande
svenska kyrkans framtida organisation.

I det angivna läget finnér utskottet övervägande skäl tala för att riksdagen
inte nu bör ta initiativ till ändring i gällande regler angående begravningsväsendet.

1 en reservation (vpk) föreslogs att riksdagen hos regeringen skulle begära
förslag om ändring av församlingsstyrelselagen i enlighet med vad som
uttalats i motionen.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

1 motionerna behandlas en rad frågor som alla i princip har det gemensamt
att de har samband med hur relationerna stat-kyrka i vårt land kommer
att gestaltas i framtiden. Som känt har på detta område sedan lång tid
pågått ett mycket omfattande utredningsarbete, bl. a. genom parlamentariskt
sammansatta kommittéer med bred politisk förankring. Sålunda har 1958
års utredning kyrka-stat utfört ett mångårigt förberedelsearbete som legat
till grund för de överväganden som gjorts av 1968 års beredning om stat
och kyrka.

I sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund som lades fram 1972
föreslog stat-kyrka-beredningen bl. a. reformer som syftade till att ge ett
klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av ett självständigt trossamfund
och inte statlig institution. Den svenska kyrkan skulle sålunda enligt
förslaget få möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisatoriska
uppgifter av administrativ karaktär. Vidare skulle dragen av

KU 1975/76:38

statsinstitution successivt tonas ner. Sålunda föreslogs att beskattningsrätten
efter ett antal år skulle avskaffas och att huvudmannaskapet för bl. a. lokal
folkbokföring och för allmänna begravningsplatser skulle överflyttas till samhälleliga
organ.

Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering över huvud taget skulle enligt
stat-kyrka-beredningen helt upphävas efter en viss övergångstid. Beslutanderätten
i samtliga inomkyrkliga angelägenheter skulle då överföras till
svenska kyrkan och där omhändertas av nya kyrkliga organ. Församlingarna
skulle övergå från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till
privaträttsliga sammanslutningar. Beredningens förslag var inte enhälligt.
Den mycket omfattande remissbehandling som förslaget underkastades gav
vidare till resultat en ganska splittrad bild av opinionsläget i fråga om de
framtida relationerna samhälle-kyrka. Något regeringsförslag med anledning
av stat-kyrka-beredningens betänkande har inte framlagts.

I september 1973 tillkallade ärkebiskopen en särskild arbetsgrupp bestående
av representanter för bl. a. vissa kyrkliga organisationer och grupper
med uppgift att söka få till stånd vissa reformer beträffande svenska kyrkans
organisation. Vidare inleddes förra året överläggningar mellan föredragande
statsrådet i kyrkofrågor och företrädare för svenska kyrkan angående förhållandet
mellan kyrka och stat i framtiden. Överläggningarna har lett till
att en särskild samrådsgrupp bildats. Dessutom har ett antal arbetsutskott
- expertgrupper - tillsatts, vilka fått i uppdrag att bereda olika frågor på
detta område, såsom kyrkans medverkan i begravningsväsendet och dess
framtida ekonomi samt frågor om den kyrkliga egendomen, kyrkans framtida
organisation och ställning i samhället. 1 varje sådan expertgrupp ingår
företrädare för kyrkan och för staten. Arbetet inom samrådsgruppen och
arbetsutskotten är inriktat på att få fram förslag i de olika frågorna till årsskiftet
1977-1978.

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område bör undvikas. Utskottet uttalade i höstas sin tillfredsställelse
med de samtal och expertöverläggningar som nu kommit till
stånd mellan staten och kyrkan. Utskottet ansåg sig då också kunna förutsätta
att - om dessa skulle leda till positivt resultat - fortsatta överläggningar
torde komma att äga rum även i andra sammanhang, t. ex. under
medverkan av de politiska partierna. Utskottet har inte funnit anledning
ändra sin inställning i dessa frågor.

KU 1975/76:38

verksamhet. Utskottet uttalade i höstas att det enligt utskottet bör ankomma
på kyrkan själv genom kyrkomötet att ta initiativ till genomförandet av
sådana reformer. Utskottet erinrade i sammanhanget om att vid 1975 års
kyrkomöte fattats beslut om en rad sådana frågor, bl. a. beträffande gudstjänstordningen,
gemensamt nattvardsfirande med andra trossamfund och
den svenska psalmboken. Däremot ansåg utskottet att de frågor som direkt
berör relationerna mellan samhälle och kyrka bör anstå i avvaktan på resultatet
av de pågående överläggningarna och statsmakternas överväganden
med anledning därav. Även i nu berörda hänseenden vidhåller utskottet
sin inställning från i höstas.

Motionerna 1975/76:523, 1975/76:895 och 1975/76:1982 tar i särskilt hög
grad direkt sikte på stat-kyrka-frågorna. 1 motionen 1975/76:895 begärs sålunda
förslag om kyrkans skiljande från staten. I de båda övriga motionerna
är utgångspunkten ett bevarat samband mellan stat och kyrka. Mot en sådan
bakgrund begärs i båda motionerna att företrädare för de politiska partierna
skall ta del i de pågående överläggningarna mellan stat och kyrka och att
ett inomkyrkligt reformarbete bör komma till stånd. I motionen
1975/76:1982 begärs också att riksdagen skall ansluta sig till de önskemål
om ändrad sammansättning av domkapitlet som 1975 års kyrkomöte framställt
hos regeringen och som f. n. är beroende av regeringens prövning.
Med hänvisning till vad utskottet anfört i det föregående avstyrker utskottet
de berörda tre motionerna.

I motionen 1975/76:916 framläggs förslag om ändrad tidpunkt för val
till kyrkofullmäktige. Vid 1975 års kyrkomöte behandlade^ samma fråga.
Kyrkomötet fann sig inte böra under pågående överläggningar i stat-kyrkafrågan
göra någon framställning i denna del till regeringen. Med hänvisning
härtill och till utskottets allmänna inställning till stat-kyrka-frågan avstyrker
utskottet motionen 1975/76:916.

I motionen 1975/76:907 begärs en utvidgning av församlings kompetens
på begravningsväsendets område. Samma fråga var föremål för riksdagens
prövning 1974. Utskottet avstyrkte då, och riksdagen avslog ett liknande
motionsyrkande. Utskottet finnér inte anledning till annat ställningstagande
i år. Med hänvisning till utskottets på s. 17 återgivna yttrande från 1974
i denna fråga avstyrker utskottet motionen 1975/76:907.

I motionen 1975/76:450 aktualiseras vissa frågor som har samband med
den 1959 införda ordningen med kvinnliga präster i svenska kyrkan. Yrkandet
avser att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna
att åtgärder bör aktualiseras för att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent
skall kunna hävdas utgöra grund för en diskriminerande behandling
av kvinna.

1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst kan ledas tillbaka
till riksdagsinitiativ 1946 och 1955. 1946 begärde riksdagen utredning om
kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. 1955 begärde riksdagen
att förslag skulle framläggas som gav kvinna behörighet att inneha prästämbete.

KU 1975/76:38

Vid 1957 års kyrkomöte framlade Kungl. Majit förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst. Kyrkomötets majoritet förklarade sig då inte
kunna godkänna lagförslaget. Kyrkomötet ansåg det angeläget att man inte
tog avgörande ställning till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och klarhet beträffande utformningen
av prästämbetet. 1958 återkom Kungl. Maj:t med förslag i frågan,
denna gång först till riksdagen. Det i proposition framlagda förslaget till
lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst antogs av 1958 års A-riksdag
och - efter ny proposition - även av 1958 års B-riksdag. Därefter framlades
förslaget för 1958 års kyrkomöte där frågan bereddes av särskilda utskottet.
Majoriteten inom detta utskott tillstyrkte att kyrkomötet skulle godkänna
det av riksdagen antagna förslaget till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst. En minoritet förordade att kyrkomötet skulle förklara sig inte kunna
godkänna förslaget. Särskilda utskottet i sin helhet gjorde vissa uttalanden
om tillämpningen av den föreslagna lagen, om den skulle antas. Det är
dessa uttalanden som har kommit att betecknas som den s. k. samvetsklausulen.
Uttalandena har i sin helhet återgetts ovan på s. 10.

Bakgrunden till de av särskilda utskottet gjorda uttalandena var de skiljaktiga
meningar i huvudfrågan som förelåg inom utskottet beroende på
olikheter i bibelsyn och tolkning av svenska kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter.
Uttalandena syftade till att undvika kyrkosplittring.

Särskilda utskottet fann det nödvändigt att skiljaktigheterna i frågan inte
fick överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsattes för sådan påverkan som kunde uppfattas som åsiktsförföljelse
eller intrång på samvetets frihet. Ett bifall till lagförslaget fick
enligt utskottets mening inte innebära skyldighet för biskop att mot sin
religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Präst borde inte åläggas
att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete
på grund av den övertygelse han hyste i frågan. Inte heller skulle prästlöftena
få tolkas så att den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle
kunna avlägga löftena. När prästerlig tjänst skulle tillsättas utan val torde
enligt utskottet kyrkorådet kunna i sitt yttrande ge till känna om det önskade
att kvinna ej måtte komma i fråga. Avslutningsvis uttalade utskottet att
det även med en tillämpning av de angivna grundsatserna inte torde kunna
helt undvikas att det nya läget stundom kunde vålla samvetsbetänkligheter,
slitningar eller missnöje. Utskottet förutsatte emellertid att biskopsmötet
ägnade dessa frågor tillbörlig uppmärksamhet.

De ovan återgivna uttalandena av särskilda utskottet föranledde ingen
erinran från kyrkomötets sida. De ingår därför som ett led i kyrkomötets
godkännande av 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.
Då lagen stiftades som kyrkolag utgör uttalandena sålunda - jämte andra
förarbeten - motiv till lagen. Så länge lagstiftningen består oförändrad har
motivuttalandena betydelse.

Räckvidden och den närmare innebörden av särskilda utskottets av kyrkomötet
godkända uttalanden är omstridd.

KU 1975/76:38

Justitieombudsmannen Lundvik har sålunda i några av honom avgjorda
ärenden ifrågasatt om de skulle kunna innebära att inte bara de biskopar
som var i tjänst när 1958 års lag trädde i kraft utan också kommande biskopar
för all framtid skulle äga frihet att välja om de vill prästviga kvinna eller
inte. Han har fra,hållit att detta skulle innebära avsteg från den eljest i
vårt land tillämpade allmänna förvaltningsrättsliga grundsatsen att all ämbetsutövning
skall grundas på objektivt godtagna skäl. Enligt JO:s mening
står man inför en svårbedömd rättsfråga som slutligt kan lösas endast genom
ett avgörande av domstol i högsta instans. JO uttalar samtidigt den förhoppningen
att frågan inte skall behöva tillspetsas så att en domstolsprocess
blir nödvändig.

Dåvarande kyrkoministern Alva Myrdal har efter samråd med dåvarande
konsultativa statsrådet S.-E. Nilsson i en i februari 1972 dagtecknad promemoria
uttalat att det går en principiell skiljelinje mellan den åsiktsfrihet
som präster - liksom andra människor - bör ha när det gäller kvinnliga
präster och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en prästerlig
tjänst. Den som åtar sig en sådan tjänst, som biskop eller annan präst,
måste naturligtvis, sägs det i uttalandet, liksom alla övriga innehavare av
tjänst vara beredd att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Det
hör till en biskops ämbetsplikter att viga till präst och detta - framhålls
det i promemorian - efter 1958 års lags tillkomst utan könsdiskriminering.

Som framgått av det föregående har det varit riksdagen som från början
i hög grad varit pådrivande när det gällt frågan om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst i Sverige. 1958 års lag i ämnet motsvarade riksdagens
önskemål. Det är för utskottet angeläget att framhålla att utskottet helt
delar den uppfattning i hithörande frågor som lett till att kvinna sedan
den 1 januari 1959 har lika behörighet som man till alla prästerliga tjänster
inom svenska kyrkan.

Utvecklingen efter tillkomsten av 1958 års lag har bl. a. inneburit att
motståndet mot kvinnliga präster i mycket har försvagats. Regeringen har
vid utnämning av biskopar gett företräde åt kandidater som kunnat förväntas
viga kvinnor till präster. Detta förhållande har bidragit till att det helt övervägande
antalet nu tjänstgörande biskopar är positiva till kvinnliga präster.
11 av de nuvarande 13 biskoparna har sålunda vigt kvinnor för prästtjänst
i det stift de förestår. Antalet kvinnliga präster har också under de senaste
åren ökat kraftigt. Utan tvivel är det allmänt sett så att kvinnliga präster
i dag både inom samhället i stort och inom kyrkan accepteras i en helt
annan utsträckning än vad som var fallet vid reformens genomförande.

Det sagda innebär emellertid inte att utskottet finner att utvecklingen
enbart varit positiv. Ännu återstår det mycket innan en verklig jämställdhet
har uppnåtts mellan män och kvinnor inom kyrkans ämbete. Det finns
fortfarande på många håll kvar ett motstånd mot kvinnliga präster. Utskottet
finnér det självfallet otillfredsställande att kvinnliga prästkandidater över

KU 1975/76:38

huvud taget inte accepteras i två av stiften och att det i de övriga på vissa
håll visat sig vara svårt att placera kvinnliga präster. Enligt utskottets mening
finns det därför behov av ytterligare åtgärder för att jämställa kvinnorna
med männen såväl i fråga om prästvigning som när det gäller arbetsförhållandena.

Vid 1975 års kyrkomöte var frågan aktuell om åtgärder med anledning
av det kvarvarande motståndet mot kvinnliga präster. Härvid framkom att
det var en gemensam uppfattning hos såväl den majoritet som helhjärtat
accepterar 1958 års lag som den minoritet som alltjämt hyser på trosskäl
grundade invändningar mot den genom lagen införda ordningen att demonstrationsåtgärder
eller tvång inte skulle förbättra den rådande situationen.
1 stället förordade ett enhälligt kyrkomöte att man genom ömsesidigt
hänsynstagande och respekt för motpartens ärliga övertygelse skulle i möjligaste
mån undvika konfliktanledningar och kritiska situationer. Kyrkomötet
betonade att biskoparna var och en i sitt stift och samfällt i biskopsmötet
hade förstahandsansvaret för att en för gemenskapen förödande
konfrontation inte uppkom.

Frågan om kvinnliga präster kan ses ur perspektivet jämställdhet mellan
könen. I den allmänna debatten har detta synsätt i hög grad dominerat.
Å andra sidan har frågan också religionsfrihetsaspekter. Det kan nämligen
inte bortses från att det motstånd mot kvinnliga präster som fortfarande
finns kvar i hög grad bottnar i en på trosskäl grundad tolkning av bibel
och bekännelse. Här står sålunda emot varandra intressen som båda är grundlagsskyddade.
Senare under våren väntas en proposition med förslag till
ändringar i regeringsformen i syfte att förbättra skyddet i grundlag för medborgerliga
fri- och rättigheter. Det kan antas att förslaget kommer att närmare
behandla såväl frågan om ett förbud mot könsdiskriminering som frågan
om skydd för religionsfriheten. Förslaget torde också komma att beröra
allmänna principer för hur avvägningar skall göras när olika skyddsvärda
intressen står emot varandra. De beslut som kan komma att fattas i det
väntade grundlagsärendet kan därför få betydelse också i det sammanhang
som nu är aktuellt.

I det läge som nu råder är utskottet inte berett att ta initiativ till några
lagstiftningsåtgärder som riktar sig mot det motstånd mot kvinnliga präster
som alltjämt kvarstår. Utskottet kan därvid hänvisa till sin i det föregående
redovisade allmänna inställning till frågan om initiativ från riksdagens sida
till lagstiftning i inomkyrkliga frågor under tiden fram till dess stat-kyrkafrågan
slutligt avgjorts. Utskottet förutsätter att kvinnoprästfrågan aktualiseras
inom ramen för de pågående överläggningarna mellan stat och kyrka.
Utskottet utgår dock från att därest överläggningarna inte leder till resultat
i här berört avseende ytterligare åtgärder från statsmakternas sida kan bli
nödvändiga. Vad utskottet i detta avseende anfört bör ges regeringen till
känna.

KU 1975/76:38

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande förhållandet stat-kyrka avslår motionen
1975/76:895,

2. beträffande stat-kyrka-frägans handläggning m. m.

a) avslår motionen 1975/76:523,

b) avslår motionen 1975/76:1982,

3. beträffande frågan om kvinnliga präster i svenska kyrkan och den
s. k. samvetsklausulen med anledning av motionen 1975/76:450
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande ändrad tidpunkt för val till kyrkofullmäktige avslår
motionen 1975/76:916,

5. beträffande lagstadgad rätt förförsamlingar att ombesörja begravningar
avslår motionen 1975/76:907.

Stockholm den 17 februari 1976

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Nätvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s). Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m), Mossberg (s). Fiskesjö (c). Molin (fp). Svensson
i Eskilstuna (s), Jonnergård (c), Bergqvist* (s). Björck i Nässjö (m), Nordin
(c), Olsson i Edane (s), Johansson i Malmö (s) och Berndtson (vpk).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. av herrar Boo, Fiskesjö, Jonnergård och Nordin (alla c) som beträffande
förhållandet stat-kyrka och stat-kyrka-frågans handläggning m. m. ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 18 med orden
"Frågan om de” och slutar på s. 19 med orden "de berörda tre motionerna"
bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det vara ett oeftergivligt krav att svenska kyrkans karaktär
av öppen folkkyrka bevaras. Tre karaktärsdrag hos svenska kyrkan är därvid

KU 1975/76:38

särskilt väsentliga. Svenska kyrkans tjänster måste även i fortsättningen
stå öppna för hela folket, utan krav på aktivt ställningstagande av den enskilde.
Den demokratiska uppbyggnad som sedan gammalt kännetecknar
svenska kyrkan och som förstärktes genom 1961 års lag om församlingsstyrelse
måste bevaras och vidareutvecklas på stifts- och riksplanet. Däri
ligger även den bästa garantin för att kvinnans självklara och lagenliga rätt
att utöva prästämbetet över hela landet säkerställs. Ett omistligt värde
är också den hela landet omfattande församlingsorganisationen som garanterar
alla människor på alla orter möjlighet till religionsutövning och själavård.
Väsentliga praktiska förutsättningar för den öppna folkkyrkans bevarande
är att det även i framtiden finns en grundläggande lagstiftning
om kyrkan av samma slag som församlingsstyrelselagen och att kyrkans
beskattningsrätt bibehålls. Under alla förhållanden måste statlig uppbörd
förutsättas. Om kyrkans ekonomi inte tryggas äventyras den öppna folkkyrkan.

Med frågorna om författningsreglerna sammanhänger frågorna om svenska
kyrkans s. k. allmänt samhälleliga uppgifter. Vid ställningstagandet till
vem som skall vara huvudman för den lokala folkbokföringen bör man
främst beakta två synpunkter av allmän, icke-kyrklig natur. Servicen för
den enskilda människan bör inte försämras. Närkontakten är därvid viktig.
En centralisering till färre borgerliga myndigheter är därför inte tilltalande.
Värdet av den nära och personliga kontakt mellan kyrkan och församlingsborna,
som följer av kyrkans uppgift att vara huvudman för folkbokföringen,
skall inte heller underskattas. Vidare bör man i dagens ekonomiska läge
inte genomföra kostnadskrävande omorganisationer inom förvaltningen
utan starka sakliga skäl. Det kan starkt ifrågasättas om det finns skäl att
flytta den lokala folkbokföringen till andra myndigheter.

En viktig fråga är också hur begravningsväsendet skall handhas. Starka
principiella och ideella skäl talar för att kyrkan även i framtiden har ett
huvudansvar för begravningsväsendet.

Om önskvärdheten att ge svenska kyrkan större självbestämmanderätt
i sina inre angelägenheter råder inga delade meningar.

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Överläggningar mellan staten och
kyrkan har nu pågått en längre tid utan att några resultat har redovisats
utåt. Enligt utskottet måste de politiska partierna få ta del i dessa samtal
och överläggningar för att på så vis skapa förutsättningar för ett reformarbete
som kan bäras upp av en bred majoritet av Sveriges folk. Vidare bör staten
stimulera det inomkyrkliga reformarbetet. I förgrunden för detta står, som

KU 1975/76:38

redan nämnts, bl. a. frågan om kyrkans organisation på stifts- och riksplanet.

Vad utskottet uttalat i det föregående överensstämmer med vad som
anförts i motionen 1975/76:523. Utskottet tillstyrker denna motion. De yrkanden
som framställts under 1 och 2 i motionen 1975/76:1982 tillgodoses
också därmed i det väsentliga.

I motionen 1975/76:1982 begärs också att riksdagen skall ansluta sig till
de önskemål om ändrad sammansättning av domkapitlet som 1975 års kyrkomöte
framställt hos regeringen och som f. n. är beroende av regeringens
prövning. Med hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört och
då den aktualiserade frågan bör ses i sammanhang med andra reformer
på det organisatoriska planet avstyrker utskottet att riksdagen nu tar ett
särskilt initiativ i denna del.

Grundsynen i motionen 1975/76:895, där yrkandet avser ett förslag om
kyrkans skiljande från staten, är en helt annan än den utskottet i det föregående
utvecklat. Utskottet avstyrker denna motion.

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:
att riksdagen

1. beträffande förhållandet stat-kyrka avslår motionen
1975/76:895,

2. beträffande stal-kyrka-frågans handläggning m. ni.

a) med bifall till motionen 1975/76:523 och med anledning av
motionen 1975/76:1982 yrkandena 1 och 2 tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i motionen
1975/76:523 om principer för lösning av stat-kyrka-frågan och
om handläggningen av denna fråga,

b) förklarar motionen 1975/76:1982, yrkandet 3, besvarad med
vad utskottet i det föregående anfört och hemställt,

2. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) som beträffande
förhållandet stat-kyrka och stat-kyrka-frågans handläggning m. m. ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 18 med orden
”Frågan om de” och slutar på s. 19 med orden "de berörda tre motionerna"
bort ha följande lydelse:

De etiska normer för mänsklig samlevnad som härrör från kristendomen
bör ligga till grund för vårt svenska samhälle och dess fortsatta utveckling.
Såväl svenska kyrkan som övriga trossamfund, vilka för medborgarna levandegör
de kristna normerna och det kristna livsmönstret. bör ges möjligheter
att bedriva sin verksamhet och framföra sitt religiösa och etiska
budskap också i glesbygder och nya tätorter. Att stat och kommun skall
inta en positiv hållning till sådan verksamhet måste betraktas som självklart.

Enligt utskottets mening är det beklagligt att en lösning av frågan om
relationerna mellan våra trossamfund och staten ännu inte kunnat komma
till stånd. Om någon fråga bör lösas i samförstånd utan hårda politiska

KU 1975/76:38

meningsbrytningar, är det kyrkans och samfundens ställning i förhållande
till staten.

Regeringen dröjde länge med att ta något initiativ för att åstadkomma
en samförståndslösning i stat-kyrka-frågan. Genom de överläggningar som
inleddes våren 1975 mellan kyrkoministern och företrädare försvenska kyrkan
har emellertid dödläget brutits. Utskottet ser positivt på dessa kontakter
och de expertöverläggningar som till följd därav kommit till stånd. Samrådsgruppen
bör emellertid enligt utskottets mening utvidgas och förstärkas.
Frågan om de framt.da relationerna mellan stat och kyrka är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Till överläggningarna bör därför
snarast knytas företrädare för de politiska partierna.

Svenska kyrkan och de fria trossamfunden har ställt krav på bättre arbetsförhållanden.
Ett reformarbete rörande olika delfrågor bör äga rum och
ej hindras av att diskussioner nu pågår om det grundläggande sambandet
mellan kyrka och stat. Detta innebär för svenska kyrkans del att dess interna
organisation, oavsett hur relationerna till staten kommer att bli i framtiden,
måste reformeras och moderniseras. Huvudprinciperna i ett sådant reformarbete
bör vara att - inom ramen för ett bevarat samband mellan kyrka
och stat - ge ökad självbestämmanderätt för kyrkan i inomkyrkliga frågor
och bygga upp en demokratisk organisation också på stifts- och riksplanet.
Detta förutsätter bl. a. inrättande av en central kyrkostyrelse. Som ett led
i kyrkans demokratisering på stiftsplanet bör församlingarnas inflytande i
domkapitlet stärkas. Det kan ske genom att rätten att tillsätta ytterligare
en lekmannaledamot flyttas från regeringen till den av pastoraten utsedda
valkorporationen.

Vad utskottet sålunda uttalat överensstämmer med de i motionen
1975/76:1982 framställda önskemålen. Utskottet tillstyrker denna motion.

1 väsentliga delar tillgodoses därmed också motionen 1975/76:523.

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:
att riksdagen

1. beträffande förhållandet stat-kyrka avslår motionen
1975/76:895,

2. beträffande stat-kyrka-frågans handläggning m. m. med anledning
av motionen 1975/76:523 och med bifall till motionen
1975/76:1982

a) som sin mening ger regeringen till känna att företrädare för
de politiska partierna bör knytas till de överläggningar som
pågår mellan regeringen och kyrkan,

b) som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder bör
vidtagas för att reformera det inomkyrkliga arbetet enligt vad
som anförs i motionen 1975/76:1982,

KU 1975/76:38

c) hos regeringen anhåller om förslag till författningsändring
så att församlingarnas inflytande i domkapitlet stärks enligt
vad som anförs i motionen 1975/76:1982,

3. av herr Berndtson (vpk) som beträffande förhållandet stat-kyrka och
stat-kyrka-frågans handläggning m. m. ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 18 med orden
”Frågan om de” och slutar på s. 19 med orden ”de berörda tre motionerna”
bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att de hittillsvarande relationerna mellan svenska
kyrkan och staten inte är förenliga med den allmänt omfattade principen
om religionsfrihet. En bred majoritet av svenska folket torde ställa sig bakom
åtgärden att klippa av de speciella och konstlade banden mellan staten och
ett av flera trossamfund. Förslag om kyrkans skiljande från staten bör därför,
som begärs i motionen 1975/76:895, föreläggas riksdagen.

Motionerna 1975/76:523 och 1975/76:1982 tar sikte på ett bevarat samband
mellan stat och kyrka. Med hänsyn till utskottets i det föregående
angivna inställning i denna fråga avstyrker utskottet motionerna.

dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:
att riksdagen

1. beträffande förhållande stat-kyrka med bifall till motionen
1975/76:895 hos regeringen hemställer om förslag om kyrkans
skiljande från staten,

2. beträffande stat-kyrka-frågans handläggning m. m.

a) avslår motionen 1975/76:523,

b) avslår motionen 1975/76:1982,

4. av herr Berndtson (vpk) som beträffande.//dga« om lagstadgad rätt för församlingar
att ombesörja begravningar ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med orden
”1 motionen 1975/76:907” och slutar med orden "avstyrker utskottet motionen
1975/76:907” bort ha följande lydelse:

1 skilda sammanhang har frågan om införandet av obligatorisk begravningsförsäkring
varit föremål för behandling. Motionsyrkanden härom har
under en följd av år avvisats av riksdagen.

KU 1975/76:38

En annan väg att lösa denna för den enskilde synnerligen betydelsefulla
fråga är att införa fria begravningar. För detta ändamål bör enligt utskottet
den oklarhet som för närvarande råder beträffande den kommunala kompetensen
på detta område undanröjas. Detta bör, som anförs i motionen
1975/76:907, kunna ske på det sättet att församlingsstyrelselagen utformas
så att församlingen inte enbart skall ha att svara för iordningställande och
skötsel av begravningsplats utan även ha rätt att utsträcka sina tjänster
till att ombesörja begravningar. På motsvarande sätt bör den möjlighet som
nu föreligger för regeringen enligt lagen att förordna om överförande från
kyrklig till borgerlig kommun av ansvaret för anskaffande och vård av begravningsplats
även omfatta ombesörjande av begravningar.

dels att utskottet under 5 bort hemställa
att riksdagen

5. med anledning av motionen 1975/76:907 hos regeringen begär
förslag om ändring av lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
i enlighet med vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. av herr Molin (fp) beträffande,förhållandet stat-kyrka och stat-kyrka-frågans
handläggning m. m.:

För folkpartiet står det klart att de nuvarande banden mellan staten och
svenska kyrkan måste upplösas. Folkpartiet verkar för kyrkans frihet jämställdhet
mellan trossamfunden i förhållande till staten och den enskildes
rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang i trossamfund.
Svenska kyrkan bör garanteras goda möjligheter att också i fortsättningen
verka som en öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete i hela
landet.

Detta uttalande, ursprungligen gjort vid 1974 års landsmöte, klargör folkpartiets
principiella inställning till frågan om det framtida förhållandet mellan
stat och kyrka. I avvaktan på resultatet av de samråd som nu pågår mellan
företrädare för svenska kyrkan och företrädare för regeringen har jag dock
avstått från att nu kräva ett särskilt ställningstagande från riksdagens sida.

2. av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) beträffande frågan
om kvinnliga präster i svenska kyrkan och den s. k. samvetsklausulen:

Att det fortfarande finns olika meningar inom svenska kyrkan i frågan
om kvinnliga präster beror främst på olikheter i bibelsyn och tolkning av
kyrkans bekännelseskrifter. Här står olika trosuppfattningar mot varandra.

Som ärkebiskopen uttalat 1974 avser den s. k. samvetsklausulen att slå
vakt om en för en evangelisk kyrka omistlig storhet: det i Guds ord bundna

KU 1975/76:38

samvetets rätt till frihet. Den var avsedd att bereda dem som av samvetsskäl
var emot kvinnliga präster möjlighet att verka inom svenska kyrkan, med
andra ord att undvika kyrkosplittring. Som utskottet framhållit ingår samvetsklausulen
som ett led i kyrkomötets godkännande av 1958 års lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Så länge lagen gäller oförändrad
går det inte att bortse från samvetsklausulen.

Frågan om kvinnliga präster kan inte få en tillfredsställande lösning om
inte det i Guds ord bundna samvetets rätt till frihet förstås och respekteras.
Det är ett krav som i dagens situation måste riktas till alla inblandade
parter utan undantag, både dem som är emot och dem som är för kvinnliga
präster. Det går inte att gå bröstgänges till väga mot människors samvetsövertygelse.

GOTAB 51306 Stockholm 1976