KU 1975/76: 3

Konstitutionsutskottets betänkande
1975/76:3

med anledning av motioner angående det statliga utrednings- och remissväsendet I

detta betänkande behandlas tre motioner med anknytning till det statliga
utrednings- och remissväsendet. Två av motionerna tar upp frågor som
rör utredningarnas sätt att arbeta och presentera sina förslag. Den tredje
behandlar remisstidens längd för utredningsbetänkanden.

Motionerna

I motionen 1975:130 av fru Tillander (c) hemställs ”att riksdagen ger
regeringen till känna 1. vad i motionen anförts beträffande krav på en ur
informationsmässig synpunkt lämplig tidtabell för framläggandet av utredningsförslag,
2. vad i motionen anförts beträffande krav på att i utredningsdirektiv
också intages krav på en från allmänhetens synpunkt riktig pedagogisk
presentation”.

I motionen framhålls att det är ett allmänt önskemål att debatten med
anledning av framlagda utredningar breddas så mycket som möjligt. För
närvarande är det enligt motionären ”en trång krets av experter, politiker
och speciellt intresserade journalister som hinner följa med och sätta sig
in i de allt talrikare utredningsförslagen”. Som några av orsakerna till detta
anförs utredningsförslagens stora antal, deras omfattning och svårbegripliga
språk och inte minst människors begränsade fritid. Därför föreslås i motionen
att en utredning bör framläggas vid en tidpunkt som är lämplig inte bara
från politiska utgångspunkter utan också från informationssynpunkt. Bl. a.
bör man ta hänsyn till mängden av utredningar under året.

Motionärerna anför vidare att insynen från allmänheten ofta är helt utesluten
under utredningstiden. Desto viktigare är det enligt motionären att
allmänheten kommer till tals när utredningen presenteras och att tiden för
remissbehandlingen blir tillräckligt lång för ställningstaganden. Enligt motionen
borde det prövas om inte utredningen kan presentera material som
diskussionsunderlag under utredningstiden. Den pedagogiska uppgiften
måste enligt motionären ”på ett helt annat sätt än nu vara integrerad i
det svenska utredningssystemet”.

I motionen 1975:664 av fru Diesen m. fl. (m) hemställs ”att riksdagen
anhåller att regeringen utfärdar rekommendationer om begränsning av offentliga
utredningar till mer hanterligt format och omfång”.

I motionen hävdas, att omfångsrika betänkanden som SIA:s huvudbetänkande
och betänkandet Demokrati på arbetsplatsen i själva verket utgör
”ett hot mot demokratin, eftersom många människor, som är intresserade

1 Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 3

KU 1975/76: 3

av de problem som behandlas, varken har tid eller ork att tränga igenom
dessa luntor”. Enligt motionen bör en utredning omfatta högst 300 sidor.

I motionen 1975:666 av fru Göthberg (c) och fru Andersson i Hjärtum
(c) hemställs ”att riksdagen hos regeringen kräver att tiden för yttrande
i anledning av förslag från statliga kommittéer och arbetsgrupper får sådan
längd att remissorganen på ett tillfredsställande sätt kan ta del av materialet
och utarbeta meningsfulla yttranden”.

I motionen riktas kritik mot remisstidernas längd. Enligt motionen är
det från demokratisk synpunkt väsentligt att kommunala organ och organisationer
får tillräcklig tid att diskutera de förslag som de skall yttra
sig över. Längre remisstider än hittills föreslås därför komma till stånd,
särskilt när det gäller stora och övergripande frågor.

Utredningarnas sätt att arbeta och presentera sina förslag

Nuvarande regler

Allmänna bestämmelser om utformningen av utredningsbetänkanden ges
i den s. k. kommittékungörelsen (1946:394). I 2 § stadgas bl. a. att vid avfattande
av betänkande bör tillses, att större vidlyftighet ej användes än
ämnets natur gör oundgängligt. I anvisningarna till denna paragraf heter
det vidare:

Det bör noga övervägas om och i vad mån historiker, redogörelser för
det aktuella läget och jämförelser med utländska förhållanden äro erforderliga
för belysning av kommitténs ställningstaganden och förslag.

Statistiskt material bör icke redovisas i betänkande i vidare mån än som
kan anses erforderligt som underlag för kommitténs analyser och uttalanden.

Innefattar betänkande förslag till löneställning för befattningshavare, böra
de tänkta arbetsuppgifterna och kompetenskraven preciseras samt jämförelse
göras med lönegradsplaceringen för andra befattningshavare inom statsförvaltningen.

Mera omfattande betänkanden böra innehålla en så fullständig sammanfattning
av förslaget att den med behållning kan läsas oberoende av betänkandet
i övrigt.

Beträffande den språkliga utformningen av betänkande bör uppmärksammas
vad professor Erik Wellander anfört i sin Undersökning av kommittésvenskan
(Statens offentl. utredn. 1950:26).

Några regler om utredningarnas sätt att arbeta ges inte i kommittékungörelsen.
Däremot föreskrivs ett system för rapportering av arbetsplaner (1 §)
och verksamhetsberättelser (9 S) till vederbörande departementschef.

Frågornas tidigare behandling

Under de senaste åren har en rad olika förslag beträffande utredningarnas
arbetssätt och redovisningsmetoder framförts i motioner till riksdagen. För
en översikt över bl. a. dessa förslag hänvisas till bilaga 1 i betänkandet Rap -

KU 1975/76: 3

port om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14), vilket behandlas utförligare
nedan.

I sina av riksdagen godkända betänkanden över motioner i dessa ämnen
under åren 1970-1972 (KU 1970:24, 1971:18, 1972:36) hänvisade konstitutionsutskottet
till att pågående arbete med grundlagsfrågorna borde avvaktas
innan några ställningstaganden gjordes från riksdagens sida. Gemensamma
reservationer från c, fp och m avlämnades till dessa betänkanden.
Däri uttalade sig reservanterna bl. a. till förmån för motionsförslag om offentlig
redovisning efter materialinsamlingsskedet och om redovisning av
alternativa förslag (1970, 1971), om offentliga utfrågningar (1971), om utfärdande
av en normalinstruktion med rekommendationer för utredningarnas
arbete (1971) samt om regler för bl. a. formerna för offentliggörandet
av faktamaterial under utredningsarbetets gång (1972).

Med anledning av motioner vid 1973 års rikdag anförde utskottet (KU
1973:44) enhälligt att det borde vara möjligt att öka insatserna i fråga om
information om statliga utredningar. Utskottet erinrade om att nämnden
för samhällsinformation har till uppgift att verka för samordning av de statliga
organens informationsinsatser. Enligt utskottet var det självfallet av
stor betydelse att utredningarna i görligaste mån tillhandahåller sådant faktamaterial
som kan lämnas ut och att detta sker på ett så tidigt stadium
som möjligt under utredningsarbetet. Utskottet ansåg det vara mycket värdefullt
om utredningarna i större utsträckning än hittills kunde utge diskussionspromemorier,
faktamaterial m. m. under arbetets gång. - Betänkandet
godkändes av riksdagen.

Informationsaspekten på utredningsväsendet berördes också i några motioner
till 1974 års riksdag. Utskottet (KU 1974:51) förklarade sig dela motionärernas
syn på vikten av att de offentliga utredningarna utformas och
offentliggörs på ett sätt som underlättar allmänhetens information och därmed
stimulerar den offentliga debatten. Detta kan enligt utskottets mening
bl. a. ske genom utgivning av sammanfattningar och populärversioner. Med
hänsyn till det intresse som allmänt ägnas informationsfrågorna torde det
enligt utskottet kunna förutsättas att informationsaspekten och även sådana
frågor som möjligheterna att på lättillgängligt och icke kostnadskrävande
sätt få del av olika utredningsförslag i hög grad kommer att beaktas. Någon
särskild åtgärd från riksdagens sida ansågs därför inte erforderlig. - Betänkandet
som var enhälligt godkändes av riksdagen.

Förslag lill reformer av utredningsväsendet

En arbetsgrupp inom statsrådsberedningen bildades i januari 1974 med
uppgift att undersöka möjligheterna till reformer av utredningsväsendet.
Gruppen, i vilken ingått först tre, sedan fyra statssekreterare presenterade
i juni 1975 betänkandet Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14).
Gruppen har låtit sammanställa en omfattande katalog över de förslag till

1* Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 3

KU 1975/76: 3

ändringar i kommittéväsendet som under årens lopp har förts fram i skilda
sammanhang. I betänkandet diskuteras ett urval av dessa förslag. Vissa
av dem avvisas av arbetsgruppen. Andra förslag ställer sig gruppen positiv
till men anser att de bör undersökas och utformas mera ingående av arbetsgrupper
bestående av tjänstemän inom regeringskansliet. En tredje grupp
av förslag anses möjliga och lämpliga att pröva i praktiken utan att de
behöver föregås av någon ytterligare utredning.

De förslag som granskats av arbetsgruppen berör skilda aspekter av utredningsväsendet.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är arbetsgruppens
förslag rörande uppläggningen av utredningsverksamheten och beträffande
utredningsbetänkandenas omfång och språk. När det gäller den första frågan
konstateras i betänkandet att en av kommittéväsendets främsta förtjänster
ligger i den elasticitet som utmärker systemet. Utredningsarbetet kan, menar
arbetsgruppen, organiseras och planeras med tanke på förhållandena i varje
särskilt utredningsobjekt. Som följd härav kan utredningsarbetets uppläggning
knappast regleras av författningsbestämmelser. Arbetsgruppen betonar
däremot det angelägna i att i direktiven ägnas stor uppmärksamhet åt frågan
om arbetets planering.

I fortsättningen diskuterar arbetsgruppen fyra olika modeller för uppläggning
av utredningsarbetet. Enligt modell A skulle utredningen syfta till
att utforma två eller flera alternativa lösningar. Denna modell vill arbetsgruppen
inte mera generellt tillråda, bl. a. med hänvisning till att syftet
med en utredning i vissa fall uppenbarligen är att skapa kompromisslösningar.
Det finns emellertid, menar arbetsgruppen, utredningsuppgifter, där
en inriktning på alternativ har skäl för sig, t. ex. när uppgiften går ut på
förutsägelser om framtiden, på uppställande av långsiktiga mål för samhällsverksamheten
eller på angivande av vägar att nå sådana mål.

Modell B innebär att utredningsarbetet skall inledas med en etapp som
ägnas åt materialinsamling och som mynnar ut i ett offentliggörande av
faktadelen. 1 sin renodlade form avvisas denna modell av arbetsgruppen
som både orealistisk och olämplig. Enligt gruppen är det mer rationellt att
låta överväganden och faktainsamling löpa jämsides under ömsesidig påverkan.
Detta ställningstagande innebär dock inte att gruppen skulle ta avstånd
från att en utredning under arbetets gång ger offentlighet åt utförda
undersökningar.

Enligt modell C skulle utredningen efter en tids arbete lägga fram ett
principförslag i form av ett delbetänkande, som remissbehandlades. Förslaget
jämte remissutfallet kunde eventuellt föranleda regeringen att ge nya direktiv.
Därefter skulle utredningen fullfölja arbetet och avge slutbetänkande.
Arbetsgruppen konstaterar att metoden med ett särskilt principbetänkande
under arbetets gång redan har praktiserats av flera kommittéer, t. ex. av
ämbetsansvarskommittén, socialutredningen och bygglagutredningen.
Gruppen vill inte avråda från modellen men ifrågasätter om den inte representerar
en mellanform som har vissa olägenheter, främst vid remiss -

KU 1975/76: 3

behandlingen av principbetänkandet. Å ena sidan läggs betänkandet fram
på ett för sent stadium av utredningsarbetet för att utredningen skall kunna
påverkas i valet av principlösning. Å andra sidan kommer betänkandet i
ett för tidigt skede av arbetet för att remissinstanserna skall kunna bedöma
förslagets konsekvenser fullt ut.

Modell D innebär att utredningsarbetet från början inriktas på överväganden
av vilka huvudalternativ som står till buds. Samtidigt bedrivs behövlig
materialinsamling. När huvudalternativen till lösning vuxit fram
inom utredningen, redovisas de i en PM, som offentliggörs. Viss remissbehandling
kan också äga rum. Redovisningen granskas inom departementet,
som eventuellt ger utredningen mer preciserade direktiv. I dessa, såväl
som i de ursprungliga direktiven, kan anges en tidsram för arbetet. Enligt
arbetsgruppen har denna uppläggning av utredningsarbetet flera förtjänster.
Den skulle göra det möjligt för myndigheter och opinionsbildare att på ett
tidigt stadium av utredningsarbetet framföra vägledande synpunkter. Vidare
skulle denna uppläggning öka regeringens möjligheter att genom direktiv
styra utredningens inriktning och tidsplaner. Modellen kan, anser arbetsgruppen,
medge att direktivskrivningen delas upp i två etapper. Mindre
möda skulle då behöva ägnas åt de ursprungliga direktiven, som uttryckligen
kunde anges som preliminära.

Enligt arbetsgruppen är alltså ett huvudsyfte med modell D att bereda
regeringen ett säkrare underlag för fortsatt direktivgivning till utredningen.
Gruppen anser därför, att det bör vara departementet som utser remissinstanser
och anger vad yttrandena skall avse.

För att få ett säkrare grepp om modellens fördelar och nackdelar föreslår
arbetsgruppen att den används för några utredningar som tillsätts under
den närmaste tiden. Arbetsgruppen framhåller därvid att den föreslagna
uppläggningen av kommittéarbetet inte passar alla utredningar. Beträffande
vissa utredningsuppgifter kan det enligt gruppen vara ogörligt eller meningslöst
att formulera alternativ.

Den kritik som riktas mot att åtskilliga betänkanden är alldeles för omfattande
anser arbetsgruppen vara beaktansvärd. Enligt arbetsgruppen finns
det en viss risk för att mycket utförligt presenterade utredningsförslag inte
blir diskuterade och penetrerade med tillräcklig omsorg. I framtiden bör
utredningarna, menar arbetsgruppen, mera målmedvetet än hittills eftersträva
ett koncentrerat skrivsätt. Normalt bör själva huvuddelen av ett betänkande
kunna rymmas på högst 300 trycksidor. Arbetsgruppen avvisar
emellertid tanken på att meddela formliga rekommendationer eller bindande
direktiv till kommittéerna om högsta tillåtna sidantal.

Ett annat av gruppens förslag för att göra betänkanden mera lättillgängliga
går ut på att betänkandet delas upp i flera volymer som är relativt fristående
från varandra. Metoden har praktiserats av flera utredningar men kan enligt
arbetsgruppen drivas längre. Uppdelningen bör enligt gruppen syfta till att
utredningens egentliga förslag och den allmänna motiveringen får plats i

KU 1975/76: 3

ett band med hanterligt omfång, medan eventuella specialmotiveringar, vetenskapliga
och tekniska undersökningar, redogörelser för förhållanden i
andra länder o. d. trycks i separata volymer. Fristående sammanfattningar
måste i vissa fall utges som ersättning eller komplement till en uppdelning.
Sammanfattningar avsedda för en större publik bör enligt arbetsgruppen
inte vara ett koncentrat av betänkandetexten utan ges en mer populär och
lättillgänglig utformning.

Beträffande utredningsspråket framhåller arbetsgruppen att en viktig strävan
bör vara att göra det så enkelt, tillgängligt och levande som ämnet
medger. Gruppen anser bl. a. att vardagligare ord och uttryckssätt ofta har
tillräckligt uttrycksvärde och vidare att förkortningar ibland försvårar läsningen
för lekmannen.

Frågor rörande utredningsbetänkandenas omfång, uppdelning och språkliga
utformning föreslås bli föremål för fortsatt behandling i en av de tidigare
nämnda arbetsgrupperna. Råd i dessa frågor bör enligt arbetsgruppen ha
sin plats i en kommittéhandbok.

Rapporten har gjorts till föremål för remissbehandling. Remisstiden gick
ut den 1 oktober 1975.

Från regeringskansliet har inhämtats att två arbetsgrupper, bestående av
tjänstemän inom regeringskansliet, tillsatts för att närmare utveckla vissa
förslag i rapporten. Den ena arbetsgruppen sysslar med frågor som har anknytning
till kommittéarbetets ”inre” organisation. Den andra behandlar
den administrativa servicen åt kommittéerna och administrationen av kommittéväsendet.
Vidare har erfarits att en översyn av nu pågående utredningar
inletts inom de olika departementen.

Remisstiden

Nuvarande ordning m. m.

I RF 7 kap. 2 § föreskrivs att ”vid beredningen av regeringsärenden skall
behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter”.
Vidare stadgas där att också sammanslutningar och enskilda skall lämnas
tillfälle att yttra sig i nödvändig omfattning. Som framgår av denna bestämmelse
är remissförfarandet ett led i regeringsärendenas beredning. Remiss
behöver därför inte beslutas vid regeringssammanträde utan avgörs
av vederbörande departementschef eller med stöd av 17 § i departementsinstruktionen
(1965:386) av chefstjänsteman eller, efter departementschefens
bestämmande, av annan tjänsteman i departementet.

Frågan om remisstidens längd för utredningsbetänkanden har på senare
tid uppmärksammats inom statsrådsberedningen. I skrivelse till statssekreteraren
i november 1974 har statsrådsberedningen framhållit vikten av att
remisstiderna bestäms så, att bl. a. kommunerna ges reella möjligheter att
behandla remitterade förslag. Skrivelsen var närmast föranledd av en från

KU 1975/76: 3

Svenska kommunförbundet vidarebefordrad framställning från Norrköpings
kommun till förbundet, vari kommunen hemställt att förbundet med statsrådsberedningen
tar upp frågan om remisstiderna och därvid ”med kraft
hävdar behovet av längre remisstider”.

Statsrådsberedningen överlämnade samtidigt för statssekreterarnas kännedom
en ett år äldre skrivelse från beredningen till Svenska kommunförbundet
i samma fråga. I denna skrivelse framhölls bl. a. följande:

Det ligger i sakens natur att om remissförfarandet skall fylla sin funktion
så måste remissinstanserna ha tillräckligt tid till till sitt förfogande för att
penetrera den fråga det gäller. Det är också en strävan inom kanslihuset
att sätta remisstiderna så att de utvalda instanserna får ett med hänsyn
till frågans omfattning och instansernas arbetsförhållanden skäligt rådrum
för behandling av remissen. När remisstidens längd bestäms beaktas naturligtvis
också eventualiteten av s. k. underremisser, t. ex. från länsstyrelse
till kommuner inom länet.

Förhållandena kan emellertid ibland vara sådana att remisstiden måste
göras kortare än vad som i och för sig hade varit önskvärt, läget kan t. ex.
vara det att en kommitté aviserat sitt betänkande till en viss tidpunkt.
Med utgångspunkt häri har departementet planerat sitt beredningsarbete
och meddelat riksdagen när proposition i ämnet är att vänta. Försenas sedan
betänkandet - till följd av tekniska eller andra skäl - kan det bli nödvändigt
att korta ned den ursprungligen planerade remisstiden för att den uppgjorda
tidsplanen skall kunna hållas och svårbemästrade rubbningar i riksdagsarbetet
undvikas. Av samma skäl kan man tvingas att utnyttja sommarmånaderna
för remissbehandlingen.

Sammanfattningsvis konstaterades i skrivelsen från statsrådsberedningen
att man vid bestämmandet av remisstidens längd måste ta hänsyn till flera,
ibland mot varandra stridande intressen. Enligt beredningen är det därför
knappast möjligt att generellt föreskriva att remisstiden skall ha en viss
minsta längd eller att undvika att i remisstiden inräkna vissa månader av
året.

Vidare skall nämnas att i samband med årets granskningsarbete företogs
en kartläggning av vissa aspekter av det statliga utrednings- och remissväsendet,
bl. a. en undersökning av remisstidens längd för betänkanden
avlämnade under 1974 (se KU 1975:12 s. 129-132). I undersökningen klassindelades
remisserna med hänsyn till remisstidens längd i månader. Det
största antalet remisser (29 96) föll i klassen 1-2 månader och det minsta
antalet (3 96) i klassen mindre än en månad. Antalet remisser med en remisstid
av mer än ett halvår uppgick till 6 96. Medianvärdet för remisstidens
längd under 1974 låg mellan 2 och 3 månader.

Frågans tidigare behandling

Vid 1973 års riksdag behandlades en motion (1973:979) av herr Schött
(m) om föreskrifter rörande remissbehandling. 1 motionen anfördes att det
var synnerligen angeläget att regeringen utfärdade föreskrifter, innebärande

KU 1975/76: 3

att departementen för remissbehandling beviljar generöst tilltagna remisstider,
särskilt mot bakgrund av att huvuddelen av remissbehandlingen på
lokal nivå sker i två steg genom att länsstyrelserna regelmässigt samordnar
de lokala remisserna.

Motionsyrkandet avstyrktes av utskottet. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets förslag.

Utskottet

I motionerna lämnas förslag till olika åtgärder i syfte att förbättra möjligheterna
till information m. m. beträffande offentliga utredningar. Enligt
motionen 1975:130 bör eftersträvas att utredningsförslagen presenteras på
ett pedagogiskt riktigt sätt och framläggs vid tidpunkter som är lämpliga
från informationssynpunkt, varvid bör tillses att tiden för remissbehandling
blir tillräckligt lång. Sistnämnda krav framförs också i motionen 1975:666.
I motionen 1975:664 framhålls att många utredningsbetänkanden är omfångsrika
och därmed svårhanterliga. Enligt motionen bör utfärdas rekommendationer
i syfte att åstadkomma en begränsning härvidlag.

Utskottet vill erinra om att stor uppmärksamhet i skilda sammanhang
under senare år ägnats det offentliga utrednings- och remissväsendet. Det
kan nämnas att utskottet i samband med sin årliga granskning av regeringsärendenas
handläggning tagit upp olika frågor på detta område. 1 årets
granskningsbetänkande redovisades sålunda en ganska omfattande undersökning
som bl. a. gällde remissbehandling av utredningsbetänkanden (se
KU 1975:12 s. 127-132).

Riksdagen har vidare under senare år haft att behandla åtskilliga motioner
om utrednings- och remissväsendet. Utskottet framhöll med anledning av
motioner till 1973 års riksdag (KU 1973:44) värdet av att insatserna för
att förbättra medborgarnas information om pågående utredningar kunde
ytterligare ökas. Sålunda borde utredningarna i större utsträckning än hittills
kunna utge diskussionspromemorior, faktamaterial m. m. under utredningsarbetets
gång för att härigenom främja den allmänna debatten samtidigt
som utredningarna skulle tillföras ytterligare material för sina ställningstaganden.
Vad utskottet anfört godtogs av riksdagen.

Motsvarande tankegångar framförde utskottet 1974 (KU 1974:51). Därvid
underströks vikten av att utredningsbetänkandena utformas och offentliggörs
på ett sätt som underlättar allmänhetens information och därmed
stimulerar den offentliga debatten. Detta syfte kunde enligt utskottet bl. a.
uppnås genom sammanfattningar och populärversioner av utredningsbetänkanden.
Även i detta fall ställde sig riksdagen bakom utskottets ställningstagande.

Det skall vidare erinras om att en särskild arbetsgrupp inom statsrådsberedningen,
vari ingått fyra statssekreterare, tidigare detta år lämnat vissa
förslag till reformer av utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Bl. a. uttalas

KU 1975/76: 3

att arbetet i vissa utredningar lämpligen kan indelas i två faser, varvid verksamheten
först inriktas på överväganden av huvudalternativ till lösning
av den aktuella frågan och på materialinsamling. Förslagen offentliggörs
i en promemoria som kan bli föremål för viss remissbehandling och därefter
granskning i vederbörande departement. Därvid kan i mån av behov utfärdas
mer preciserade direktiv för utredningens fortsatta arbete. Arbetsgruppen
förordar att man för vissa utredningar försöksvis inför denna ordning.

Vidare anser arbetsgruppen att utredningarna bör eftersträva ett mer koncentrerat
skrivsätt, så att omfånget av ett betänkande normalt inte överstiger
300 trycksidor. Arbetsgruppen avvisar emellertid tanken på att utfärda rekommendationer
eller bindande direktiv i detta hänseende.

För att ytterligare underlätta möjligheterna att ta del av betänkandena
föreslår arbetsgruppen att de oftare än hittills delas upp på olika volymer
som är relativt fristående från varandra. Sammanfattningar av betänkandena,
avsedda för en större publik, bör enligt arbetsgruppen inte endast vara ett
koncentrat av betänkandetexten utan ges en mer populär och lättillgänglig
utformning.

Beträffande frågan om remisstidens längd kan nämnas att statsrådsberedningen
i skrivelse till departementen framhållit vikten av att remisstiderna
bestäms så, att bl. a. kommunerna ges reella möjligheter att behandla
remitterade förslag.

Som framgått av det anförda kan konstateras att de frågor som tagits
upp i motionerna är föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Av
stort intresse är därvid de förslag till olika åtgärder som den nämnda arbetsgruppen
inom statsrådsberedningen lagt fram. Det är utskottets förhoppning
att dessa förslag leder till förbättringar av utredningsväsendet.
Bl. a. bör de medföra att informationen om innehållet i utredningsbetänkandena
kan göras lättare tillgänglig för allmänheten och remissinstanserna.
Enligt utskottet är det självfallet av stor vikt att remisstiden anpassas så,
att remissinstanserna får tillräckligt rådrum för sina ställningstaganden. Det
är utskottets avsikt att även i fortsättningen följa utvecklingen på utrednings-
och remissväsendets område och därvid behandla övergripande frågor.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att något särskilt riksdagsinitiativ
med anledning av motionerna inte är erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motionerna 1975:130, 1975:664 och
1975:666 besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 14 oktober 1975

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

KU 1975/76: 3

Närvarande: herr Johansson i Trollhättan (s), fru Thunvall (s), herrar Mossberg
(s), Fiskesjö (c), Svensson i Eskilstuna (s), Jonnergård (c), Björck i
Nässjö (m), Karlsson i Malung (s), Nordin (c), Olsson i Edane (s), Molin
(fp), Johansson i Malmö (s), fru Jacobsson* (m) och herr Berndtson (vpk).

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Fiskesjö (c) och Jonnergård (c):

Det offentliga utredningsväsendet uppfattas traditionellt i första hand som
ett led i förberedelsen av regeringens propositioner. Detta är enligt vår mening
ett för snävt betraktelsesätt. Med den omfattning och den betydelse
som utredningsväsendet fått i vårt land är det naturligt att se utredningsverksamheten
som en mera allmän samhällsangelägenhet. Det offentliga
utredandet skall åstadkomma ett allsidigt och konstruktivt beslutsunderlag
men också ge underlag för en bred allmän debatt i viktiga samhällsfrågor.

De brister som finns i utredningsväsendet och som till dels berörs i de
av utskottet behandlade motionerna gäller båda de här antydda funktionerna.
Det är således angeläget med en fortgående reformering och förnyelse av
utredningsväsendet. Några viktiga aspekter och krav som därvidlag särskilt
bör beaktas är enligt vår mening följande:

1. De offentliga utredningarna bör ha ett brett parlamentariskt inslag.
Därmed befrämjas kunskapsspridningen, öppenheten och den allmänna debatten.
Den tendens som funnits att lägga allt större del av utredningsverksamheten
inom departement och ämbetsverk samt att tillsätta rena expertutredningar
bör således brytas.

2. Utredningstiderna bör kortas ner. Genom att utredningsarbetet inom
ett området pågår över många år stryps initiativ och debatt och angelägna
reformer fördröjs. Om utredningarna förses med tillräcklig personal bör tidsramarna
kunna sättas betydligt snävare än vad som nu är vanligt utan
att kvaliteten på utredningsprodukten försämras.

3. Utredningarna bör, där det är möjligt, utarbeta alternativa förslag som
underlag för remissbehandling och allmän debatt. Den nuvarande metodiken
leder ofta tili en fixering vid en enda handlingslinje. Det borde ofta vara
möjligt att föra ut två eller flera genomarbetade lösningar till prövning och
debatt som en förberedelse för de slutliga besluten.

4. Utredningsförslagen bör presenteras på ett sätt som gör dem begripliga
och överblickbara för en bredare allmänhet. Språket kan förenklas, expertoch
detaljanalyser framläggas i bilagor, volymen på själva utredningsbetänkandet
begränsas etc.

5. Remisstiderna bör vara så generöst tilltagna att remissinstanserna får
en reell möjlighet till en allsidig sakbehandling av utredningsförslagen. De

KU 1975/76:3

remisstider på två till tre månader som numera blivit vanliga gör det särskilt
besvärligt för t. ex. organisationer och kommuner att bereda remissvaren
i olika led av förtroendevalda organ. En omsorgsfull remissbehandling är
av stort värde inte minst för riksdagens slutliga ställningstaganden.