KrU 1975/76:12

Kulturutskottets betänkande
1975/76:12

med anledning av motioner om bättre offentlig svenska och användande
av förkortningar i offentligt tryck

Motionerna

1 detta betänkande behandlar utskottet följande motioner, vilkas behandling
på förslag av kulturutskottet i betänkandet 1975:14 uppskjutits till
1975/76 års riksmöte, nämligen

1975:262 av herrar Helén (fp) och Romanus (fp) vari hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen startar en försöksverksamhet för
bättre offentlig svenska,

2. att riksdagen för ändamålet anslår 3 milj. kr. under åttonde huvudtiteln,

1975:499 av fröken Andersson (c) och fru Göthberg (c) vari hemställs

1. att sådana anvisningar utfärdas beträffande riksdagstrycket att förkortningar
undviks och att de om de används ges tillfredsställande förklaringar,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att förkortningar i offentligt tryck
undviks eller ges tillfredsställande förklaringar.

I motionen 1975:262 uttalas att det språk som används i offentliga sammanhang
både av riksdagen och regeringen och av underordnade myndigheter
alltför ofta är så krångligt och invecklat att det är svårt för medborgarna
att förstå det. Motionärerna ger exempel som hämtats ur lagar,
kungörelser och statliga betänkanden. Företeelser som gör det offentliga
språket svårt att förstå är bl. a. substantivsjuka, mångordighet och oklara
syftningar och även användningen av onödiga förkortningar av typen SIA,
LUP, SSK. osv. Motionärerna anmärker också på användningen av onödiga
definitioner. Det heter vidare i motionen att språket numera hotas av långt
värre avarter än kanslispråket i dess olika varianter. Särskilt anmärker motionärerna
på användningen av osmälta eller illa översatta termer och vändningar
ur ett huvudsakligen anglosaxiskt samhällsvetenskapligt språk.

Motionärerna framhåller kraftigt att ett bättre offentligt språk är nödvändigt
både på riksplanet och i den regionala och lokala politiken. Del
krävs åtgärder som ger snabba resultat och bryter en olycklig utveckling
men också att man genom utbildning påverkar det offentliga språket på
lång sikt. I motionen skisseras ett program för språkförbättrande åtgärder,
vilket innehåller att man först tar reda på vilka offentliga texter som skall
ges ut, att man beslutar att alla författningar skall språkgranskas innan de
utfärdas, att man fastställer regler om språklig granskning av statliga utredningars
betänkanden, att personal för språkgranskning utbildas, att undervisning
i offentlig svenska införs i all eftergymnasial utbildning och att

1 Riksdagen 1975 1 76. 13 sami. Nr 12

KrU 1975/76:12

2

en handbok i offentlig svenska utarbetas. Det förutsätts i motionen att Svenska
språknämndens resurser skall utnyttjas i detta arbete. Några närmare
direktiv från riksdagens sida är det enligt motionärerna inte lämpligt att
ge. Det bör räcka med ett anslag för försöksverksamhet och ett uttalande
från riksdagen.

I motionen 1975:499 framhålls att en av förutsättningarna för en levande
demokrati är att människorna förstår det språk som talas och skrivs av
officiella personer och institutioner. Tyvärr brister det mycket i detta avseende.
Stora grupper av människor har svårigheter att förstå det språk som
myndigheter använder. Detta ger många en känsla av maktlöshet och leder
lätt till främlingskap i samhället. Motionärerna aktualiserar en detalj i detta
problemkomplex, nämligen bruket av förkortningar och då särskilt det som
på senare tid blivit allt vanligare, nämligen att förkortningar används också
i fråga om utredningar och liknande offentlig verksamhet av mer begränsad
varaktighet, t. ex. MUS och PUKAS. Motionärerna anser att användningen
av förkortningar bör begränsas och framhåller som ett grundläggande krav
att förkortningarnas betydelse och innebörd klargörs i varje framställning
där de används.

Remissyttranden

Utskottet, som erfarit att den i motionen 1975:262 behandlade frågan
uppmärksammats vid några av universiteten, har inhämtat yttranden över
motionerna från Svenska språknämnden.

Vad först gäller motionen 1975:262 instämmer Språknämnden i motionärernas
uppfattning att den offentliga svenskan inte är bra och att den
”numera hotas av långt värre avarter än kanslispråket i dess olika varianter”.
Språknämnden vill därmed inte ha sagt att allt språk i offentliga sammanhang
alltid är dåligt, krångligt och obegripligt men hävdar att en alltför stor del
är det.

Språknämnden har vidare anfört bl. a. följande.

Motionärerna föreslår ett program för att förbättra det offentliga språket,
dels på kortare, dels på längre sikt. Första punkt i programmet är en inventering
av vilka offentliga texter som skall ges
u t. Språknämnden anser en sådan inventering önskvärd, främst för att
man skall kunna se på vilka områden omedelbara insatser är mest angelägna.
Därvid kan sannolikt två sorters texter komma att anses särskilt viktiga.
Det är för det första centrala författningstexter, som är viktiga både i kraft
av sitt innehåll och i sin egenskap att vara språkligt mönsterbildande för
mängder av andra texter som kommer att skrivas med dem som grund.
Det är för det andra sådana texter som är av stort allmänintresse för många
medborgare och som är avsedda direkt för allmänheten, som får dem bl. a.
i form av gruppkorsband till alla hushåll. Här bör också nämnas olika standardbrev
och blanketter som sänds från myndigheter till enskilda, t. ex.
rörande försäkringar, taxeringar, sociala förmåner.

KrU 1975/76:12

3

För den språkliga granskningen av texter kan Svenska
språknämnden åtaga sig att utarbeta regler och anvisningar. För författningstext
finns redan det PM ”Språket i lagar och andra författningar" som
utarbetades gemensamt av statsrådsberedningen och Nämnden för svensk
språkvård (Svenska språknämnden) och som kom ut 1967. Detta PM kan
behöva en översyn men därutöver behövs regler och anvisningar även för
andra arter av offentligt språk. Språknämnden är vidare villig att åtaga sig
granskning av centrala texter även i fortsättningen; på nämndens sekretariat
har under senare år granskats ett stort antal texter, författningar, utredningar,
rapporter, promemorior, formulär etc. från departement, centrala verk och
myndigheter och från regionala och lokala myndigheter. Nämnden har alltså
stor erfarenhet på detta område. Emellertid kan man räkna med att behovet
av granskning kommer att öka så mycket att språknämndens sekretariat
med sin nuvarande personal (fyra språkvetenskapligt utbildade tjänstemän)
inte hinner med denna utvidgade verksamhet. För att möta behoven föreslår
Språknämnden som ett första steg dels att en försöksutbildning av ca 20
språkkonsulter sätts i gång, dels att nämndens sekretariat utökas med två
tjänster. Genom en sådan utökning skulle personalen på Språknämndens
sekretariat kunna åtaga sig att språkgranska ett betydande antal centrala
offentliga texter, att planera och genomföra utbildning av språkkonsulter
för den offentliga sektorn, att tjäna som bas och stöd åt dessa språkkonsulter
under deras verksamhet och att utföra sådana undersökningar som kan
krävas för att det offentliga språket skall kunna förbättras.

1 fråga om utbildning av personal för språkgranskning,
s. k. språkkonsulter, och om deras arbete vid verk och myndigheter
anför nämnden följande.

Språknämnden föreslår att nämnden får i uppdrag att i samarbete med
statens personalutbildningsnämnd och gärna i samråd med kommunförbundet
och landstingsförbundet planera och genomföra en språkkonsultutbildning
med speciell inriktning på det offentliga språket. Deltagarantalet
i kursen föreslås till 20. Efter utbildningen skall dessa 20 personer finnas
tillgängliga för längre eller kortare uppdrag inom olika verk och myndigheter.
Språknämnden kan åtaga sig att tjäna som förmedlare mellan verk och
myndigheter och dessa språkkonsulter. På längre sikt bör särskilda språkkonsulttjänster
inrättas vid olika offentliga myndigheter och verk.

Språknämnden vill framhålla att goda resultat sällan nås enbart genom
att vissa texter granskas. För att man skall kunna övertyga de skrivande
tjänstemännen om värdet av ett enkelt och klart språk, men också för att
ge anvisningar om hur detta mål skall nås, behövs seminarier eller samtal,
där de skrivande får tillfälle att diskutera sina specifika problem med en
språkman. Granskningen bör alltså kombineras med diskuterande genomgångar
av de texter som tjänstemännen skriver. Statens personalutbildningsnämnd
har redan tagit initiativ till en arbetsgrupp som skall söka utarbeta
ett material för direkt skrivundervisning vid myndigheterna. I arbetsgruppen
ingår en språkman anställd vid Svenska språknämndens sekretariat.

I det program som motionärerna skisserat ingår också att undervisning
i svenska skall förekomma i all eftergymnasial utbildning,
bl. a. för jurister, tekniker och läkare. Härom har nämnden
anfört följande.

KrU 1975/76:12

4

Språknämnden har länge förordat sådan utbildning. Likaså har universitetskanslersämbetets
arbetsgrupp för översyn av den eftergymnasiala utbildningen
i svenska (Svenskgruppen) kraftigt understrukit detta behov. Vid
universiteten har också vissa försök gjorts, bl. a. för juridikstuderande i Uppsala.
Med hänsyn till den från utbildningssynpunkt mycket skiftande rekryteringen
till statliga tjänster vill Språknämnden betona att universiteten
bör ordna en sådan språklig skolning i den eftergymnasiala utbildningen
också - utom för de grupper som nämns i motionen - för ekonomer, pedagoger
och övriga samhällsvetare. En stor del av rekryteringen till statliga
skrivande tjänster sker ju från dessa grupper. Detta är alltså en utbildning
som bör läggas in i de ordinarie kurserna vid universitet och högskolor.

I detta sammanhang vill Språknämnden peka på nödvändigheten av att
ansvariga tjänstemän själva kan formulera texter så att de kan läsas också
utanför en trängre krets. Kommunikationen mellan myndighet och allmänhet
skulle i annat fall kunna komma att glida över i händerna på en särskild
grupp kommunikatörer, som inte själva är ansvariga för olika åtgärder. En
sådan grupp av förmedlare skulle kunna utvecklas till ett slags filter i kommunikationen
mellan myndigheter och allmänhet. Enligt Språknämndens
mening kan professionella informatörer göra värdefulla insatser inom den
offentliga förvaltningen, men det bör betonas att även de i sakfrågorna ansvariga
och kunniga tjänstemännen måste känna ett ansvar förden språkliga
kommunikationens effektivitet. Därtill kan läggas att tjänstemännen skall
kunna kommunicera med journalister och andra skribenter om sitt ansvarsområde.
Det är alltså detta krav - att den ansvarige skall kunna uttrycka
sig ledigt och begripligt i de frågor han har hand om - som gör den eftergymnasiala
utbildningen i svenska språkets behandling nödvändig.

Språknämnden tillstyrker att en handbok i offentlig svenska
utarbetas.

För att arbetet på att förbättra den offentliga svenskan skall kunna få
en fast grund att bygga vidare på bör en handbok utarbetas. En sådan handbok
bör dels innehålla sådant som är väsentligt för att man skall kunna
skriva en klar, nyanserad och begriplig svenska i olika situationer, dels vara
upplagd så att den kan användas av tjänstemännen på olika nivåer direkt
i deras arbete. Dessa krav på handboken gör att den bör utarbetas av Svenska
språknämnden som besitter både det kunnande och den erfarenhet som
krävs. Språknämnden föreslår att för detta ändamål anslås ett belopp om
ca 100 000 kr. till avlöning av vikarie för den personal vid sekretariatet
- i första hand professor Molde eller docent Westman - som skulle utarbeta
denna bok.

En förutsättning för de åtgärder som nämnden föreslagit är att dess sekretariat
utvidgas och förstärks. För att nämnden skall kunna engagera sig
i den omfattning som skisserats krävs två nya språkvårdartjänster vid sekretariatet,
förslagsvis i lönegrad F 14. En ökning av personalen skulle innebära
att de nuvarande lokalerna inte räcker till: större lokaler blir nödvändiga.
Slutligen skulle också kontorskostnaderna öka.

Kostnaderna för samtliga åtgärder som Språknämnden föreslår skulle i
1976 års löneläge bli 867 500 kr., varav 617 500 kr. är engångskostnader under
budgetåret 1976/77, medan resterande 250 000 kr. utgör ökat statsbidrag

KrU 1975/76:12

5

till Svenska språknämnden, ett ökat statsbidrag som enligt nämndens mening
bör utgå årligen.

1 yttrande över motionen 1975:499 instämmer Svenska språknämnden
i de uttalanden som framförts av motionärerna och anför följande.

Frågan om förkortningar är självfallet bara en detalj i problemet det offentliga
språkets begriplighet. Men det är onekligen en viktig detalj. Svenska
språknämnden räknar med att få möjlighet att utarbeta en handbok för
den offentliga svenskan, men i väntan på denna handbok skulle man ändå
kunna utfärda bestämmelser angående bruket av förkortningar i offentligt
tryck. Sådana bestämmelser kan utarbetas enligt de riktlinjer som motionärerna
föreslår. Språknämnden vill gärna understryka vikten av att riksdagen
själv medverkar "till ökad förståelse av sitt eget tryck genom att
begränsa användningen av förkortningar".

Anvisningarna bör helt enkelt gå ut på att i offentligt tryck inga förkortningar
utom sådana som finns förtecknade i Anvisningar för riksdagstrycket
får förekomma utan förtydligande.

Sådana bestämmelser kan synas orationella, men Språknämnden vill gärna
rikta riksdagens uppmärksamhet på skillnaden mellan rationellt skrivande

- då skribenten tjänar in en smula tid och papper - och rationellt läsande

- då läsaren slipper att använda extra tid till alt försöka ta reda på vad
skribenten menar med de kodbeteckningar han använder. Eftersom det mesta
som trycks har fler läsare än författare torde den totala vinsten i tid
bli större om de offentliga texterna skrivs i klartext i stället för i förkortningskod.

Utskottet

Språket är av utomordentlig betydelse för kommunikationen mellan människorna,
för samspel och samverkan dem emellan, för utbyte av information
samt förmedling av tankar och känslor. Ändå måste man tyvärr konstatera
att behandlingen av svenska språket i offentliga sammanhang ofta är i hög
grad bristfällig och att den kritik som förts fram i motionerna 1975:262 och
1975:499 är berättigad. Utskottet har den bestämda uppfattningen att det
är nödvändigt med kraftiga ansträngningar för att komma till rätta med
de missförhållanden som föreligger. Målet bör vara ett språk som är klart
och tydligt. Det är angeläget att man söker sig fram mot detta mål på
sådana vägar att språket inte riskerar att bli torftigt och förlora i uttrycksfullhet.

Motionerna siktar till åtgärder som skall göra det offentliga språket mera
lättförståeligt än det ofta är för närvarande. Det är i hög grad önskvärt
att sådana åtgärder kommer till stånd, men det finns enligt utskottets mening
också anledning att överväga åtgärder för att öka de enskilda människornas
förmåga att förstå det språk som talas och skrivs i offentliga sammanhang.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det språkvårdande arbetet
bör intensifieras. En arbetsuppgift som snarast bör påbörjas är utarbetandet
av en handbok i offentlig svenska. 1 övrigt är det lämpligast att riksdagen

KrU 1975/76:12

6

inte nu tar ställning till alla detaljer i arbetet. Svenska språknämnden, som
för innevarande budgetår tilldelats ett bidrag av 359 000 kr. ur reservationsanslaget
Bidrag till särskilda kulturella ändamål, har förklarat sig villig att
åtaga sig uppgiften att utarbeta nämnda handbok. Kostnaderna har beräknats
till 133 000 kr. Detta belopp bör ställas till nämndens förfogande. Vilka
övriga åtgärder som bör vidtagas bör övervägas av regeringen som därefter
hos riksdagen begär anvisande av de medel som anses nödvändiga för ändamålet.
Därvid bör det enligt utskottets mening beaktas att Svenska språknämnden
bör få möjlighet att öka sina ansträngningar att göra den offentliga
svenskan bättre och effektivare.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1975:262
och 1975:499, yrkande 2, som sin mening ger till känna för regeringen vad
utskottet anfört om språkvårdande åtgärder och därjämte för nyssnämnda
ändamål på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1975/76 anvisar
ett reservationsanslag av 133 000 kr. med rubriken Bidrag till särskilda kulturella
ändamål.

Yrkande 1 i motionen 1975:499 gäller användningen av förkortningar
i riksdagstrycket. Utskottet, som delar motionärernas uppfattning i denna
fråga, får erinra om att det inom riksdagen finns skrivregler som utarbetats
i samråd med statsrådsberedningen och Svenska språknämnden samt företrädare
för riksdagens kammarkansli och förvaltningskontor. Reglerna
finns trycka i ett häfte med titeln Riksdagens skrivregler som kom ut i
januari 1975. Häftet är avsett som en kortfattad handbok bl. a. för dem
inom riksdagen som har till uppgift att uttrycka sig i skrift. Det innehåller
under rubriken Initialförkortningar en rekommendation om att ovanliga
förkortningar bör förklaras men tillgodoser inte i övrigt motionärernas önskemål.
Utskottet anser det lämpligt att anvisningar meddelas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad motionärerna önskat och föreslår därför att riksdagen
med anledning av motionen 1975:499, yrkande 1, uppdrar åt talmanskonferensen
att ombesörja detta.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen med anledning av motionerna 1975:262 och
1975:499, yrkande 2, dels som sin mening ger till känna för
regeringen vad utskottet anfört om språkvårdande åtgärder
m. m., dels till Bidrag lill särskilda kulturella ändamål på tilläggsbudget
1 till statsbudgeten förbudgetåret 1975/76 under åttonde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 133 000 kr.,

KrU 1975/76:12

7

2. att riksdagen med anledning av motionen 1975:499, yrkande
1, uppdrar åt talmanskonferensen att ombesörja att anvisningar
utfärdas för riksdagstrycket i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i motionen.

Stockholm den 18 november 1975

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c),
Andersson i Lycksele (s), Leander (s), fru Fraenkel (fp), herrar Green (s),
Eriksson i Ulfsbyn (c), fru Johansson i Uddevalla (s), fru Mogård (m), herr
Norrby (c), fru Ryding (vpk), fröken Eliasson (c), fru Göthberg (c), fru Diesen
(m), herr Gillström (s) och fru Jordan (s).