JuU 1975/76:9

Justitieutskottets betänkande
1975/76:9

med anledning av motion om vidgade möjligheter till notarietjänstgöring Motionsyrkande I

motionen 1975:1127 av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Nyquist (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en vidgning av möjligheterna till
notarietjänstgöring i enlighet med vad som anförs i motionen.

Nuvarande ordning

Bestämmelser om notarietjänstgöring och notariemeritering (tidigare
tingsmeritering) finns i notariekungörelsen (1972:519), som trädde i kraft
till viss del den 1 januari 1973 och i övrigt den 1 februari samma år.

Notarietjänstgöring omfattar en tid av två år och sex månader. Den kan
fullgöras vid tingsrätt eller länsstyrelse eller vid båda slagen av myndigheter
(1 §). Utbytestjänstgöring får ske hos åklagarmyndighet, polischef, kronofogdemyndighet
eller advokat. Utbytestjänstgöring hos åklagarmyndighet
får omfatta högst ett år och utbytestjänstgöring i övrigt högst sex månader
(2 §). Efter särskild prövning kan som utbytestjänstgöring även få räknas
tjänstgöring med juridiska arbetsuppgifter under högst sex månader hos
annan myndighet än nyss sagts eller hos annan enskild arbetsgivare än
advokat (3 5). Notarietjänstgöringen får fördelas på högst tre verksamhetsområden.
Frågor om notarietjänstgöring handläggs av notarienämnden
(NON). (Se JuU 1975:1 s. 22 f.)

Notarietjänstgöringen är en utbildningstjänstgöring efter juris kandidatexamen
som leder fram till notariemeritering, vilken krävs för antagning
som hovrättsfiskal eller kammarrättsfiskal, åklagaraspirant eller extra kronofogdesekreterare
i befordringsgång. Notarie som vill bli hovrättsfiskal eller
åklagaraspirant måste ha tjänstgjort under minst ett år vid tingsrätt. För
kammarrättsfiskal finns inget motsvarande krav rörande notarietjänstgöringens
förläggning.

Bestämmelser om innehållet i den tjänstgöring som förläggs till tingsrätt
finns bl. a. i 20 § förordningen (1975:511) med tingsrättsinstruktion. Där
anges vilka domargöromål notarien får förordnas att utföra. För erhållande
av notariemeritering krävs att notarien har utfört i stadgandet angivna göromål,
om tjänstgöringen under mer än sex månader har varit förlagd till
tingsrätt. Det innebär att notarien skall ha handlagt bl. a. inskrivningsärenden,
ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet, förmynderskapsärenden,
mål om lagsökning och betalningsförläggande, konkursgöromål samt
enklare brott- och tvistemål.

I Riksdagen 1975/76. 7 sam!. Nr 9

JuU 1975/76:9

För notarietjänstgöring i länsstyrelse föreskrivs i 54 §
länsstyrelseinstruktionen (1971:460), att den som fullgör notarietjänstgöring
skall biträda med beredning av mål och ärenden, tjänstgöra som protokollförare
och föredragande i länsstyrelsen, länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten
och länsrätten samt upprätta förslag till beslut. Har notarietjänstgöringen
under mer än tre månader varit förlagd till länsstyrelse, krävs
enligt 18 § notariekungörelsen för notariemeritering att notarien varit föredragande
i länsstyrelsen, länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten eller
länsrätten.

Tjänstgöringen hos åklagare, polischef och kronofogde innefattar såväl
kansligöromål som tjänstgöring på fältet. Under det senare skedet av tjänstgöringen
handhar notarien självständigt mera kvalificerade uppgifter.

Motionsmotivering

Motionärerna uttalar att den år 1973 genomförda notariereformen, som
bl. a. syftade till att bereda flera nyutexaminerade juris kandidater möjlighet
till tingsmeritering, kan konstateras ha blivit ett misslyckande. Reformen,
som bl. a. innebar möjlighet till tingsmeritering utanför tingsrättsorganisationen,
i första hand hos länsstyrelser, åklagarmyndigheter och polismyndigheter,
har enligt motionärerna endast lett till knappt 100 nya notarieplatser.
Motionärerna anser det angeläget att söka öka utbudet av notarieplatser.

För att ge flera jurister tillfälle till notarietjänstgöring, borde det enligt
motionärernas mening vara möjligt att inom notarietjänstgöringens ram låta
tjänst vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare ingå i större utsträckning
än för närvarande. Motionärerna anser vidare att det bör övervägas
om det inte är möjligt dels att låta sådan utbytestjänstgöring omfatta
mer än de sex månader som är möjligt i dag, dels att låta utbytestjänstgöring
obligatoriskt ingå i samtliga notarietjänster. Det borde också enligt motionärerna
vara rimligt att praktiktjänstgöring under utbildningstiden fick tillgodoräknas
som utbytestjänstgöring.

1972 års domarutredning

I sitt under hösten 1974 avlämnade betänkande (SOU 1974:96) En öppnare
domarbana tar 1972 års domarutredning bl. a. upp frågan om notariemeriteringens
innehåll och utformning. Härvidlag anför utredningen till en
början följande synpunkter på notarietjänstgöringen enligt nuvarande ordning.

Notarietjänstgöringen ger på ett annat sätt än den tingstjänstgöring som
skedde före år 1973 tillfälle till erfarenheter från olika delar av rättsvårdsområdet.
De verksamheter som kan komma i fråga har naturligtvis inte
alla samma värde för den blivande domaren, För den som tänker söka

JuU 1975/76:9

anställning i hovrätt torde tjänstgöring hos åklagarmyndighet vara av stort
värde. Denna ger en inblick i de skilda stadierna av förundersökningen
i brottmål och ger dessutom värdefulla erfarenheter av hur handläggning
av brottmål ter sig från åklagarsidan. Utbildningen inriktas inte bara på
allmän straffrätt utan också på specialstraffrätten. Tjänstgöring hos advokat
ger erfarenheter som är av stort värde under domarutbildningen. Detta gäller
särskilt om notarien får tillfälle till självständiga kontakter med klienterna.
Tjänstgöring hos kronofogdemyndighet ger värdefulla kunskaper om verkställighet
av tvistemåls- och bötesdomar liksom av andra sidor inom exekutionsväsendet.
För den som söker sig till kammarrätt är det givetvis
en fördel att redan under notarietiden vid länsstyrelse eller länsdomstol
ha fått syssla med den slags materia som tillhör kammarrättens verksamhetsfält.
Enligt vår mening får den nuvarande notarietjänstgöringen allmänt
sett anses utgöra en god grund för en därpå följande domarutbildning. Den
minskning av tjänstgöringen vid tingsrätt som blir fallet för en del notarier
kan vanligen anses kompenserad genom att erfarenheter i stället tillkommer
från andra verksamhetsområden.

Med utgångspunkt i de skillnader i notariemeriteringens innehåll som
föreligger mellan tingsrätt och länsdomstol uttalar härefter utredningen, att
det enligt dess mening bör krävas av den som efter notariemeriteringen
vill skaffa sig en grundläggande domarutbildning, avsedd för domarbanan
i dess helhet, att han under notarietjänstgöringen har i tingsrätt skaffat
sig praktisk erfarenhet av det grundläggande processuella regelsystem som
tillämpas vid i första hand de allmänna domstolarna. Utredningen konstaterar
att aspiranterna i kammarrätt hittills också alltid haft sådan erfarenhet.
Av den tjänstgöring som före år 1973 krävdes för tingsmeritering var nämligen,
anför utredningen, minst två år förlagda till tingsrätt. Ordningen att
tjänstgöringen skall ha skett i tingsrätt bör enligt utredningen behållas också
i framtiden, och utredningen föreslår att i 36 § kammarrättsinstruktionen
(1971:1074) intas en föreskrift om att, på samma sätt som gäller i fråga
om hovrätt, viss minsta tid av notarietjänstgöringen skall ha varit förlagd
till tingsrätt.

Med beaktande av de förslag utredningen lägger fram i annat avseende
konstaterar utredningen vidare att kravet på att sökande till domartjänst
redan under notarietjänstgöringen hunnit bli förtrogna med arbetet på tingsrätt
blir starkare än förut. Utredningen föreslår därför en förlängning av
minimitjänstgöringstiden i tingsrätt från nuvarande ett år till ett år och
sex månader för dem som önskar genomgå domarutbildning. I praktiken
sägs detta inte innebära någon ändring, eftersom f. n. kortare tid i tingsrätt
än ett år och sex månader endast undantagsvis ingår i notariemeri teringen.
Samtidigt framhåller utredningen att förslaget inte får ses som en nedvärdering
av notariemeri tering vid andra myndigheter. Tvärtom önskar utredningen
att det i framtiden skall ordnas mer notarietjänstgöring vid exempelvis
länsstyrelserna, där det enligt utredningen finns många lämpliga
uppgifter för notarier. Orsaken till förslaget anges vara att utredningen anser,
att det är nödvändigt att de som antas till grundläggande domarutbildning
i hovrätt eller kammarrätt har tillräckliga erfarenheter av förhandling inför
1* Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 9

JuU 1975/76:9

domstol, något som de kan få endast under längre tids tjänstgöring vid
tingsrätt.

Lagberedningen

I länsberedningens under hösten 1974 avlämnade betänkande (SOU
1974:84) Stat och kommun i samverkan tas bl. a. upp frågan huruvida den
regionala förvaltningsrättskipningen liksom nu skall vara knuten till
länsstyrelserna eller brytas ut till helt fristående förvaltningsdomstolar, som
i så fall skulle komma att överföras från kommundepartementets till justitiedepartementets
och det nya domstolsverkets ansvarsområden.

Enligt utredningens mening finns det inte någon grund för tvekan om
att den regionala förvaltningsrättskipningen undergått en avsevärd förstärkning
och förbättring genom 1971 års reformer på området. Domstolsorganen
har enligt utredningen fått en oberoende och jävsfri ställning, även om
deras personal och kanslier är knutna till länsstyrelsen. En väsentlig fördel
utgör enligt utredningen också den organisatoriskt numera helt klara åtskillnaden
mellan den dömande och den fiskala verksamheten på skatteområdet.
Vidare har - anför utredningen - de enhetliga och generellt tilllämpliga
förfarandereglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
i hög grad bidragit till att underlätta arbetet för länsstyrelserna och de nämnda
domstolsorganen i deras rättskipning. Bl. a. mot den angivna bakgrunden
har utredningen inte funnit några bärande skäl för att bryta ut förvaltningsrättskipningen
från länsstyrelserna. Utredningen föreslår därför att den organisatoriska
anknytning som denna rättskipning i dag har till länsstyrelserna
bibehålls.

I ett särskilt yttrande av fyra av utredningens ledamöter framhålls tyngden
av de principiella skäl som talar för att organ med allmänna förvaltningsuppgifter
och organ med dömande uppgifter också bör vara organisatoriskt
åtskilda. På sikt bör därför enligt dessa ledamöter även på förvaltningsrättskipningens
område byggas upp en organisation motsvarande den inom
den allmänna rättskipningen med organisatoriskt fristående förvaltningsdomstolar
också i första instans.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, domstolsväsendets
organisationsnämnd (DON), notarienämnden (NON), riksskatteverket
(RSV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länsstyrelserna
i Malmöhus och Uppsala län, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund,
Jurist- och Samhällsvetareförbundet (JUS) samt Sveriges
Förenade Studentkårer (SFS).

Så gott som samtliga remissinstanser intar en positiv ställning till den

JuU 1975/76:9

tanke som ligger bakom motionsyrkandet, nämligen att det är önskvärt
att flera juris kandidater får tillfälle till notarietjänstgöring. Meningarna är
däremot delade i frågan om riksdagen bör göra en framställning till regeringen
såsom yrkas i motionen och i frågan om vilka åtgärder som bör vidtas
för att vidga möjligheterna till notarietjänstgöring.

RÅ anser att frågan om en utvidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring
är för tidigt väckt. Först om några år, då reformen varit i kraft en
tid, kan det enligt RÅ:s mening göras en bedömning av om den lett till
det åsyftade målet. Han avstyrker därför motionärernas förslag.

RÅ konstaterar att notarietjänstgöringen hos länsstyrelserna tycks ha
fungerat mindre tillfredsställande. En av anledningarna härtill kan enligt
RÅ vara att tjänstgöring vid allmän domstol och anslutande verksamhetsområden
ansetts mer eftersträvansvärd för sökandena. Om man vill öka
antalet notarieplatser, en tanke som RÅ ställer sig bakom, bör man enligt
hans mening därför i första hand koncentrera sig på länsstyrelserna och
försöka öka tillströmningen dit. Beträffande förhållandena för åklagarväsendets
vidkommande anför RÅ följande:

På detta område står ett femtiotal årsarbetskrafter till förfogande för utbytestjänstgöring.
Av skilda skäl har dessa hittills inte kunnat utnyttjas
i full omfattning. Eftersom notariereformen är av förhållandevis färskt datum,
har det under ett övergångsskede rått vissa svårigheter att passa in
utbytestjänstgöringen i mönstret. Sådana omständigheter som lokalproblem,
arbetsbelastning vid olika myndigheter och den utbildning som inom åklagarväsendets
ram ges åklagaraspiranter och polissekreterare har också bidragit
till att utbytestjänsterna inte kunnat tas i anspråk i full omfattning.
Situationen har emellertid successivt förbättrats och jag räknar med att inom
det närmaste året det tillgängliga antalet årsarbetskrafter kan erbjudas intresserade
notarier som utbytestjänstgöring.

I fortsättningen av yttrandet ställer sig RÅ avvisande till motionärernas
tankar på att utbytestjänstgöringen skall göras obligatorisk och att utsträcka
tiden för sådan tjänstgöring. Motionärernas önskemål om anordnande av
utbytestjänstgöring hos andra myndigheter och andra privata arbetsgivare
i större utsträckning än f. n. anser RÅ vara tillgodosett inom ramen för
gällande ordning.

Svea hovrätt förutsätter - mot bakgrund av att NON hos justitiedepartementet
gjort en framställning om utvärdering av resultatet av notariereformen
m. m. - att de i motionen behandlade frågorna kommer att uppmärksammas
utan särskild framställning från riksdagens sida. Hovrätten,
som anser det värdefullt att fler juris kandidater får tillfälle till notarietjänstgöring,
framhåller emellertid att en utvidgning av möjligheterna till
notarietjänstgöring inte bör fö ske på bekostnad av de krav på att tjänstgöringen
skall omfatta kvalificerat juridiskt arbete som för närvarande upprätthålls.

JuU 1975/76:9

Beträffande möjligheten att fö tillgodoräkna tjänstgöring hos andra myndigheter
eller enskilda arbetsgivare än de som omnämns i 2 § notariekungörelsen
finnér hovrätten det nuvarande systemet ändamålsenligt.

Hovrätten har i princip inte något att invända mot att låta även annan
tjänstgöring än hos åklagarmyndighet omfatta mer än sex månader. Avgörande
härvidlag torde enligt hovrättens mening främst vara arten av det
juridiska arbete som avses med tjänstgöringen. Möjligen skulle kunna anförtros
åt NON att efter särskild prövning fastställa den tid som den aktuella
utbytestjänstgöringen får omfatta. Därvid bör dock, framhåller hovrätten,
det krav på minst ett års tjänstgöring vid tingsrätt för vidare utbildning
på domarbanan som omnämns i hovrättsinstruktionen inte mildras.

Huruvida obligatorisk utbytestjänstgöring skall införas för samtliga notarietjänster
är enligt hovrättens mening väl närmast en resursfråga. Hovrätten
framför mot tanken inte något hinder av principiell natur. Förslaget
att praktikarbete före avlagd examen skall få tillgodoräknas som notarietjänstgöring
finnér hovrätten mera tveksamt. Det skulle nämligen enligt
hovrättens mening bl. a. vara svårt att rättvist värdera sådant praktikarbete
med hänsyn till arbetets art och vid vilken tidpunkt under studierna arbetet
utförs.

Kammarrätten i Göteborg ställer sig avvisande till motionärernas förslag
i sakfrågan och föreslår i stället att man genom en reform av länsdomstolarna
skapar ett fullvärdigt alternativ till tingsrätterna som inskolningsmyndighet
för jurister och att man minskar tiden för notariemeriteringen till två år.
Kammarrätten anför vidare bl. a. följande:

Det torde vara ostridigt att den traditionella notarietjänstgöringen vid
tingsrätt är överlägsen motsvarande utbildning vid andra myndigheter. Därmed
är inte sagt att tjänstgöring vid åklagar-, polis- eller kronofogdemyndighet
och liknande skulle sakna värde. Erfarenhet från andra myndigheter
är förvisso värdefull genom att den ger inblick i skilda delar av rättsväsendet.
Det är emellertid kammarrättens mening att tjänstgöring vid tingsrätt eller
myndighet med liknande arbetssätt, organisation och arbetsformer är särskilt
ägnad att ge juristen en ändamålsenlig inskolning i hans framtida yrkesverksamhet.
På tingsrätt tjänstgör notarien i regel i ett ganska litet arbetslag
av högt kvalificerade och erfarna jurister. Han får därigenom värdefull handledning
och får kontinuerligt delta i diskussioner om rättsliga problem. Det
ständiga utbytet av synpunkter utvecklar notariens förmåga att analysera
och lösa problem. Det relativt begränsade antalet mål och den relativt rikliga
tid som avsätts för varje mål gör det möjligt för notarien att gå till botten
med problemen. Noggrannheten sitter traditionellt i högsätet.

Mot den angivna bakgrunden anser kammarrätten det angeläget att vidga
möjligheterna till notarietjänstgöring vid de domstolar och andra myndigheter
som kan ge mest i utbildningshänseende. Enligt kammarrättens mening
innebär motionärernas tanke att så många som möjligt skall få någon
form av notarietjänstgöring inte någon egentlig lösning av problemen. I
stället bör man sträva efter att bereda så många juris kandidater som möjligt

JuU 1975/76:9

en kvalificerad inskolning för deras framtida yrkesverksamhet, inte att kunna
sätta stämpeln ”notariemeriterad” på så många jurister som möjligt. Att
notarietjänstgöringen i dess traditionella utformning är så efterfrågad måste
enligt kammarrättens mening återföras på att utbildningen har befunnits
värdefull. Man vinner mycket litet genom att med den traditionella notarietjänstgöringen
formellt likställa tjänstgöring av annat slag med underlägset
utbildningsvärde. Att okritiskt vidga möjligheterna till utbytestjänstgöring
är därför ingen lämplig väg att beträda. I stället bör man söka finna
flera myndigheter som kan ge lika värdefull utbildning som tingsrätterna.
Kammarrätten föreställer sig att i det avseendet länsdomstolarna skulle kunna
bli fullvärdiga alternativ till tingsrätterna. Dessa domstolar handlägger
mål och ärenden av sådana typer som berör nära nog varje medborgare.
För att länsdomstolarna skall bli fullvärdiga alternativ till tingsrätterna erfordras
emellertid en reform av länsdomstolarnas organisation och arbetssätt.
Kammarrätten konstaterar att länsstyrelserna inte har förmått ta emot notarier
i någon större utsträckning. Kammarrätten har från länsstyrelsehåll
erfarit att länsstyrelserna dessutom har svårigheter att ge notarierna en kvalificerad
utbildning och inskolning. Härom fortsätter kammarrätten:

Litet tillspetsat uttryckt vandrar notarien genom det stora
länsstyrelsekomplexet från arbetsfält till arbetsfält utan att få tid att sätta
sig ordentligt in i något område. Det stora antalet ärenden och deras ofta
rutinmässiga karaktär omöjliggör djupare analys av rättsfrågorna. Mängden
av ärenden medför också stundom att den omsorgsfulla och grundliga penetrationen
av de svårare problemen måste eftersättas. Vidare saknas naturliga
arbetslag av jurister i vilka notarien kan inlemmas och i vilka han
kan få del av ett fruktbart tankeutbyte.

Bi. a. mot bakgrund av det anförda uttalar kammarrätten den uppfattningen
att en utbrytning av länsdomstolarna ur länsstyrelserna och en organisatorisk
anknytning av dem till domstolsväsendet i övrigt skulle ge
helt andra förutsättningar för att anordna fullvärdig notarieutbildning vid
dessa domstolar. Kammarrätten framhåller att en organisatorisk reform beträffande
länsdomstolarna naturligtvis inte är motiverad enbart av utbildningsskäl,
och kammarrätten hänvisar till att frågan om utbrytning av
länsdomstolarna från länsstyrelseorganisationen f. n. är aktuell genom
länsberedningens betänkande SOU 1974:84. Enligt kammarrättens mening
talar tunga principiella och praktiska skäl för en sådan utbrytning. - Om
notarietjänstgöringen i det av kammarrätten förordade systemet anför kammarrätten
vidare:

Om länsdomstolarna bryts ut från länsstyrelserna och får arbetsformer
och arbetssätt som liknar de allmänna domstolarnas, skulle ett stort antal
juris kandidater kunna beredas en utbildning där, som borde bli fullt likvärdig
med den som ges vid tingsrätterna. Vid sådant förhållande vore det rimligt
och riktigt att notariemeritering vid länsdomstol gav samma behörighet
för tillträde till domar-, åklagarbanan etc. som nu endast tjänstgöring vid
tingsrätt ger.

JuU 1975/76:9

Under förutsättning att huvuddelen av notariemeriteringen fullgörs vid
tingsrätt eller vid annan myndighet som kan bedömas ge meriteringen ett
likvärdigt utbildningsinnehåll motsätter sig kammarrätten inte att tiden för
meriteringen skärs ned till två år för att därigenom skapa möjligheter för
fler att få sådan utbildning. Om ett sådant steg inte skulle leda till att tillräckligt
många kan få notariemeritering, bor man kunna tänka sig att skapa
ytterligare ökad genomströmning genom att begränsa tjänstgöringen vid
tingsrätt eller från utbildningssynpunkt likvärdig myndighet till ett år och
sex månader. Tjänstgöring sex månader inom annan verksamhet skulle alltså
i så fall bli obligatorisk.

Kammarrätten avstyrker motionärernas förslag att låta tjänstgöring vid
annan myndighet eller hos privat arbetsgivare ingå i notariemeriteringen
i större utsträckning än vad som f. n. är fallet. En sådan ordning överensstämmer
inte med den enligt kammarrättens mening viktigaste uppgiften
för notariemeriteringen, nämligen att ge juristen en kvalificerad inskolning
i hans framtida yrkesverksamhet. Kammarrätten avstyrker också motionärernas
förslag om utbytestjänstgöring i form av praktikarbete under utbildningstiden
eftersom det primära inte är att ge flera jurister möjlighet
att kalla sig notariemeriterade utan att ge juristerna en god inskolning.

Rikspolisstyrelsen uttalar att de av notariereformen hittills vunna erfarenheterna
synes böra bli föremål för en utvärdering, som kan läggas till grund
för fortsatta ställningstaganden. Bl. a. bör enligt styrelsen praktiska frågor
i samband med tjänstgöringen -1, ex. bestämmande av stationeringsort och
tjänsteställe samt traktamentsregler - närmare ses över.

Styrelsen anser det vara tveksamt om man inom notarietjänstgöringens
ram skall låta tjänst vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare ingå
i större utsträckning än f. n. Nuvarande ordning i detta avseende synes
styrelsen väl avvägd och bör - även vid vidgade möjligheter till notarietjänstgöring
-kunna fylla det behov som finns. Däremot finner sig styrelsen
kunna ställa sig bakom tanken på en utökning av maximitiden liksom förslaget
med obligatorium för utbytestjänstgöring och tillgodoräknande av
praktikarbete under själva utbildningstiden.

För polisväsendets vidkommande anför styrelsen följande:

Polisväsendet tar f. n. emot maximalt 116 utbytestjänstgörande per år.
Mot bakgrund av främst utbildningsmässiga aspekter är sådan tjänstgöring
förlagd till de 52 största polisdistrikten. En utvidning av möjligheterna till
utbytestjänstgöring i polisväsendet förutsätter att nuvarande ordning i detta
avseende omprövas. Rikspolisstyrelsen är för sin del beredd att undersöka
möjligheterna till en utvidgad utbytestjänstgöring inom polisväsendet och
vidta åtgärder för att tillgodose motionens syfte.

DON för fram uppfattningen att det finns skäl att pröva uppslagen i motionen
i ett vidare sammanhang och därvid göra en undersökning om det
kan vara lämpligt att ändra utformningen och förläggningen av notarietjänstgöringen.

JuU 1975/76:9

NON anser att tiden nu är inne för en allmän genomlysning av den i
motionen aktualiserade problematiken och en ordentlig utvärdering i skilda
hänseenden av resultatet av notariereformen. Iakttagna bristfälligheter i
meddelade bestämmelser kan samtidigt tillrättaläggas.

NON anför vidare att ett av huvudinslagen i notariereformen var den
nytillskapade möjligheten att fullgöra notarietjänstgöringen vid länsstyrelse.
När det blev möjligt för NON att fr. o. m. 1973 tillsätta sådana tjänster
visade det sig att länsstyrelserna endast i ringa mån hade medel tillgängliga
för ändamålet. Inom NON rådde nog också den uppfattningen att intresset
för att ta emot notarier åtminstone inledningsvis var ganska begränsat. Härför
kan man enligt NON i och för sig ha förståelse. Länsstyrelserna torde nämligen
genomgående under en följd av år haft färre jurister att tillgå än som
svarat mot behovet av juridiskt utbildad arbetskraft, och detta var beroende
på otillräcklig medelstilldelning. Att från länsstyrelsernas sida medverka
till att sedvanligt tillgängliga lönemedel skulle användas för notarier som
skulle utbildas enligt ett särskilt mönster i stället för att avlöna jurister
som omedelbart och helt kunde disponeras för aktuella arbetsinsatser var
enligt NON:s mening inte att påräkna. Och i den mån nya tjänster eller
lönemedel kunde bli tillgängliga, torde enligt NON ett motsvarande synsätt
ha gjort sig gällande. Enligt NON:s mening kan initialsvårigheterna möjligen
också ha hängt samman med att notariereformen vad gällde länsstyrelserna
inte var särskilt väl förberedd genom centrala insatser i form av upplysning,
medelsanvisning just för notarietjänster etc.

I fråga om notarietjänstgöring inom länsstyrelserna anför NON vidare
följande:

Vissa av de notarietjänster, som skall tillsättas av NON, är - som framhållits
- placerade på länsstyrelserna. I motsats till vad som är fallet beträffande
övriga notarietjänster gäller i fråga om länsstyrelsetjänsterna att
dessa endast ställs till NON:s förfogande under förutsättning att
länsnotarietjänst i befordringsgång nr 12 A hålls vakant. Av följande uppställning
framgår hur många sådana tjänster som teoretiskt kunnat eller
skulle kunna ställas till NON:s förfogande, hur många tjänster som enligt
regeringens beslut ställts till förfogande och hur många tjänster som i verkligheten
kunnat tillsättas.

Budgetår Antal länsnota- Antal tjänster

rietjänster i Bg ställda till

12 A vid läns- NON:s förfo styrelserna

gande

1972/73 69 22

1973/74 71 29

1974/75 73 39

1975/76 74 53*

* enligt preliminär
uppgift
från
kommundepartementet -

I verkligheten
besatta notarietjänster
vid
länsstyrelserna

JuU 1975/76:9

Något mindre än hälften av de tillsatta tjänsterna var rena
länsstyrelsetjänster medan återstoden var kombinationstjänster. Det torde
vara uppenbart att man på länsstyrelsehåll i början var kritisk mot notariereformen
beroende på dels att man i stället för tidigare till länsstyrelsen
fast knutna tjänster fick notarietjänster, vilkas innehavare endast stannade
kvar vid länsstyrelsen under den relativt korta tid notarietjänstgöringen varade,
dels inte ansåg sig ha fått någon ”kompensation” för det arbetskraftsbortfall,
som omvandlingen från ”fast” till ”tillfällig” tjänst innebar.
Länsstyrelsernas inställning till notariereformen torde emellertid numera
vara mer positiv och man torde alltså kunna räkna med att möjligheterna
till notarietjänstgöring vid länsstyrelse kommer att öka.

I fråga om utbytestjänstgöring i övrigt anför NON:

Vad först angår utbytestjänster hos åklagar-, polis- och kronofogdemyndighet
har sådana ställts till förfogande i betydande omfattning, hos åklagarmyndighet
f. n. 32 tjänster, hos kronofogdemyndighet 13 tjänster och
hos polismyndighet 58 tjänster. Hos åklagarmyndighet har fler tjänster ställts
i utsikt inom en snar framtid. Dessa utbytestjänster har utnyttjats i den
omfattning detta varit möjligt, vilket inte inneburit att de kunnat tillfullo
utnyttjas. Den 1 juli 1975 kommer sålunda 31 tjänster hos åklagarmyndighet,
12 tjänster hos kronofogdemyndighet och 47 tjänster hos polismyndighet
att vara tagna i anspråk, vilket alltså inte innebär ett maximalt utnyttjande.

Ett hinder mot ett fullt utnyttjande har varit föreskriften att tjänstestället
bör vara förlagt till samma ort där den huvudmyndighet finns vid vilken
den större delen av notarietjänstgöringen skall fullgöras. Denna ortsbundenhet
borde kunna uppges, något som dock möjligen förutsätter en översyn
av reglerna om ersättning för resor m. m. Ett annat, i praktiken möjligen
svårare hinder att övervinna är det motstånd som ofta möter hos tingsrätter,
därvid merendels stöttade av vederbörande hovrätt, mot s. k. paketnotarier.
Den invanda ordningen påstås allvarligt och till förfång för både utbildningen
och arbetets gång i tingsrätten betänkligt rubbas, när en eller flera paketnotarier
förordnas vid tingsrätten.

Möjligheterna att godta annan tjänstgöring såsom utbytestjänstgöring -här åsyftas sådan som avses i 3 § notariekungörelsen - har utnyttjats i en
relativt sett betydande omfattning. Myndigheter och institutioner som därvid
varit aktuella är t. ex. JO-ämbetet, riksskatteverket, arbetarskyddsstyreisen,
försvarets civilförvaltning, försvarsstabens socialdetalj, konsumentombudsmannen,
SIDA:s juristgrupp, TRU, kommuns juridiska avdelning resp. sjukvårdsförvaltning,
större industriföretags juridiska avdelning, Sveriges industriförbunds
rättsavdelning, banks juridiska avdelning, försäkringsbolag, exportkreditnämnden
och Sveriges verkstadsförening.

Det ligger i sakens natur att ett godtagande av sådan tjänstgöring som
utbytestjänstgöring är ägnat att inte obetydligt medverka till att öka antalet
notarietillsättningar. Det bör uppmärksammas att den ökning i notarietillsättningen,
som tillämpningen av de nya reglerna om utbytestjänstgöring
medför, delvis får sitt genomslag först på någon sikt. Åtskilliga av NON
tillsatta tingsnotarier kommer att ha avslutat sin tjänstgöring tidigare än
enligt förut praktiserad ordning beroende delvis på att antalet ”paketnotarier”
avsevärt ökat och delvis på att en tillämpning av 3 § notariekungörelsen
blir allt vanligare. Hittills tillgänglig statistik över antalet notarietillsättningar
är därför inte ägnad att mer fullständigt redovisa effekten av notariereformen.

JuU 1975/76:9

Mot den angivna bakgrunden uttalar NON tveksamhet infor motionärernas
tanke att man i en större omfattning skulle kunna godta tjänstgöring
vid annan myndighet eller hos privat arbetsgivare. Den nyss lämnade exemplifieringen
visar enligt NON ett mycket brett register över vad som
med nuvarande regler kunnat godtas. Det finns också ett antal fall där
NON avslagit framställningar. Detta har skett när tillgängliga upplysningar
visat, att vederbörande sysslat eller skulle komma att syssla med arbetsuppgifter
utan egentligt juridiskt innehåll, såsom enklare registreringsarbete
eller liknande.

Det sagda innebär enligt NON att redan med nuvarande bestämmelser
godtas tjänstgöring av något så när kvalificerad natur. Att gå längre är enligt
NON knappast förenligt med den grundläggande uppfattningen att notarietjänstgöringen
skall vara ett led i en juristutbildning.

Motionärernas tanke att utvidga maximitiden för utbytestjänstgöring och
att göra ett inslag av utbytestjänstgöring till ett obligatorium finner NON
intressant och värd övervägande. I frågan om praktikarbete under studietiden
skulle kunna godtas som utbytestjänstgöring har NON uppfattningen
att ett ganska restriktivt bedömande bör göras med noggrann prövning
i varje enskilt fall.

Här bör påpekas att NON efter avfattandet av remissyttrandet till utskottet
till justitiedepartementet ingivit en framställning om en utvärdering av resultatet
av notariereformen m. m. Framställningen redovisas i det följande
(s. 17).

RSV, som är NON:s kontaktmyndighet i fråga om notarietjänstgöring
vid kronofogdemyndighet, ansluter sig till tanken på vidgade möjligheter
till utbytestjänstgöring hos myndigheter och privata arbetsgivare liksom till
tanken på en förlängning av tiden för sådan tjänstgöring. Verket anser det
däremot olämpligt att utbytestjänstgöring skall vara obligatorisk och att praktikarbete
under studietiden skall kunna tillgodoräknas som notarietjänstgöring.

RSV finner det angeläget att större resurser ställs till förfogande för utbytestjänstgöring
vid kronofogdemyndighet dels med hänsyn till önskemålet
att rekryteringsmöjligheterna till kronofogdebanan förbättras, dels med
hänsyn till önskemålet att möjligheterna till notariemeritering vidgas.

Vad gäller utbytestjänstgöring särskilt hos kronofogdemyndighet anför
verket vidare bl. a.:

Sådan utbytestjänstgöring får fullgöras hos bl. a. kronofogdemyndighet
och flir omfatta en tid av högst sex månader. De ekonomiska resurser,
som ställts till RSV:s förfogande för beredande av utbytestjänstgöring har
under de snart gångna två budgetåren motsvarat tretton årsarbetskrafter.
Notarienämnden härefter hand ökat utnyttjandegraden av de utbytestjänster
RSV ställt till förfogande. Nyttjandegraden uppgår nu till cirka 85 procent.
Orsaken till att resterande femton procent inte utnyttjas är att det i många
fall uppstår tidsglapp mellan en notaries slutdag och nästa notaries börjedag.

Juli 1975/76:9

Orsaken till dessa glapp är att tingsrätten eller länsstyrelsen på orten inte
alltid kan ta emot notarie var sjätte månad. Utnyttjandegraden av utbytestjänster
hos kronofogdemyndighet får med hänsyn till omständigheterna
anses vara god. Förslag till förbättringsåtgärder lämnas nedan.

I petita för innevarande budgetår yrkade RSV, att anslaget för utbytestjänster
vid kronofogdemyndigheterna skulle uppräknas med ett belopp motsvarande
åtta årsarbetskrafter. Yrkandet bifölls inte till någon del.

Bortsett från den ekonomiska begränsningen finns det mycket goda möjligheter
för kronofogdemyndigheterna att ta emot fler notarier. För att i
nu aktuellt avseende vara lämplig som utbildningsmyndighet, bör dock kronofogdemyndigheten
vara av viss storlek. RSV anser att det bör finnas
minst två utmätningsman på sådan myndighet. Av landets 81 kronofogdemyndigheter
har 46 minst två utmätningsman. Antalet utbytestjänster
vid kronofogdemyndigheterna skulle därför kunna utökas med 33 årsarbetskrafter.
I samband med omorganisation kommer antalet kronofogdemyndigheter
att minska till cirka 40. Efter omorganisationen bör varje myndighet
ha möjlighet att utbilda notarier. Kronofogdemyndigheternas utbildningsmöjligheter
får anses vara mycket goda.

För att uppnå en högre utnyttjandegrad av utbytestjänsterna föreslår RSV
att 2 § andra stycket notariekungörelsen ändras på så sätt att tjänstgöring
hos polischef, kronofogdemyndighet och advokat får omfatta en tid av högst
ett år. Förlängningen av tjänstgöringstiden föreslås endast utnyttjas vid sådana
tillfällen då det uppstår tidsmässiga glapp i innehavet av utbytestjänst.
RSV föreslår även att 3 § första stycket notariekungörelsen ändras på så
sätt att där omnämnd utbytestjänstgöring kan omfatta en tid av högst ett
år.

Vad avser övriga arbetsområden inom verkets arbetsfält konstaterar verket
att det framför allt i skatteförvaltningen finns ett alltmer tilltagande behov
av juridiskt skolad arbetskraft. Detta behov torde enligt verkets mening
bli lättare att tillgodose om möjligheterna till tjänstgöring vid RSV inom
notariemeriteringens ram vidgas. RSV finner det därför lämpligt att möjlighet
bereds för utbytestjänstgöring inom RSV och även hos andra myndigheter.
RSV har möjligheter att bereda lämpliga juridiska uppgifter för
notarier. Tre av verkets tidigare amanuenser har efter särskild prövning
fått tillgodoräkna sig ett halvt års tjänstgöring vid verkets rättsavdelning
som utbytestjänstgöring. RSV är berett att i samarbete med notarienämnden
ställa amanuenstjänster till notarienämndens förfogande, förutsatt att vakanser
uppkommer eller att särskilda medel för notarietjänster ställs till
RSV:s förfogande.

I fortsättningen av remissyttrandet uttalar RSV följande:

RSV har inte något att erinra mot motionärernas förslag att utvidga möjligheterna
till utbytestjänstgöring till att omfatta även enskilda arbetsgivare,
förutsatt att de kan bereda notarie handledning och lämpliga juridiska arbetsuppgifter.
I likhet med vad som nu är fallet, bör notarienämnden i
samarbete med den blivande arbetsgivaren utarbeta riktlinjer för utbildningen
hos denne.

Motionärernas förslag att låta utbytestjänstgöring obligatoriskt ingå i samtliga
notarietjänster torde inte vara genomförbart med hänsyn till den nu -

Juli 1975/76:9

varande bristen på utbytestjänster. Dessutom föreligger givetvis den målsättningen
hos notarienämnden att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja
befintliga utbytestjänster. Med hänsyn härtill anser RSV att ett obligatorium
inte skulle förbättra möjligheterna till notariemeritering.

Motionärernas förslag att praktikarbete under studietiden skulle tillgodoräknas
som utbytestjänstgöring finner RSV vara olämpligt. Juridiska problem
är ofta så beskaffade att de blott kan bedömas med utgångspunkt
från rättsregler inom flera rättsområden. På grund härav kan det vara olämpligt
att en inte färdigutbildad jurist tilldelas uppgifter av det slag som bör
ingå i en notaries utbildning. Därjämte torde arbetsgivare vara obenägna
att bistå med handledning under kortare ferieanställningar.

LON uttalar att de i motionen föreslagna åtgärderna synes vara värda
att övervägas om en utvidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring
skall företas. Övervägandet bör emellertid enligt LON, som inte avvisar
åtgärder för en sådan utvidgning, ske inom ramen för en allsidig utredning
om den framtida notariemeriteringen.

LON redovisar i sitt yttrande också sin syn på resultatet av notariereformen,
varigenom länsstyrelserna jämte tingsrätterna blev huvudmyndighet
för notariemeriteringen. Härom anför LON:

Vid reformens genomförande tillfördes länsstyrelserna inte några särskilda
notariemeriteringstjänster. I stället föreskrevs för nio länsstyrelser att sammanlagt
22 hos dessa befintliga tjänster som länsnotarie i befordringsgång
skulle vid uppkommande ledighet ställas till notarienämndens (NON) förfogande.
För innevarande budgetår är antalet sådana tjänster 39. Av dessa
är i dag 31 ställda till NON:s förfogande.

Antalet platser för notariemeritering på länsstyrelserna kommer sannolikt
att öka de närmaste åren om än inte i någon större omfattning. Om en
utökning av antalet platser skall ske efter de hittillsvarande riktlinjerna,
dvs. att befintliga tjänster som länsnotarie i befordringsgång tas i anspråk,
kan maximalt drygt 70 platser beredas inom länsstyrelseorganisationen.

Mot bakgrund av de redovisade siffrorna kan konstateras att effekten
av reformen i vad avser utbudet av notariemeriteringsplatser på länsstyrelserna
varit förhållandevis begränsad. LON vill likväl inte ansluta sig till
motionärernas uttalande att notariereformen i stort blivit ett misslyckande.
Även om reformen inte givit omedelbara och omfattande resultat är dock
den breddning av notarieutbildningen som blivit följden en positiv utveckling
och värdet av reformen kan säkerligen efter hand förväntas öka.

LON anför vidare:

Den av motionärerna väckta frågan har i många olika sammanhang även
efter notariereformens genomförande debatterats. Med tanke på den höga
examinationsfrekvensen av jurister är det inte förvånande att frågan främst
kommit att gälla på vilket sätt man skall vidga möjligheterna för nyutexaminerade
jurister att fullgöra notariemeritering. Enligt LON:s mening gäller
emellertid frågan ytterst statens ansvar för den praktiska juridiska inskolningen
eller konkret uttryckt: Skall notariemeriteringen vara ett led i juristutbildningen
eller skall den ses som en utanför utbildningen liggande
praktisk inskolning av jurister i en omfattning som i huvudsak motsvarar
efterfrågan på jurister, generellt eller inom vissa sektorer? LON ser inte

Juli 1975/76:9

som sin uppgift att i detta yttrande gå närmare in på denna fråga. LON
konstaterar endast att notarietjänstgöringen otvivelaktigt har ett stort utbildningsvärde.
Det är därför beklagligt att endast en mindre del av juristerna
kommer i åtnjutande av denna tjänstgöring. Sett från denna utgångspunkt
kan LON dela motionärernas uppfattning om angelägenheten av att vidga
möjligheterna till notariemeritering.

Ett realiserande av motionärernas förslag kan emellertid medföra ett överskott
på notariemeriterade jurister. LON kan inte bedöma om utbudet av
notariemeriterade jurister i dag generellt svarar mot efterfrågan på sådan
arbetskraft. Såvitt gäller länsstyrelserna kan dock konstateras att det för
närvarande föreligger en icke obetydlig konkurrens mellan notariemeriterade
jurister om de relativt sett 11 juristbefattningar som länsstyrelserna kan erbjuda.
Endast undantagsvis får jurister utan notariemeriter anställning på
juristtjänster.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar motionärernas uppfattning att notariereformen
inte motsvarat förväntningarna samt att åtgärder bör vidtas
för att öka antalet notarieplatser.

Länsstyrelsen erinrar om 1972 års domarutrednings förslag att minimitjänstgöringen
i tingsrätt skall utgöra ett år och sex månader för dem som
önskar genomgå domarutbildning. Med hänsyn till att tingsrättstjänstgöringen
måste anses ge notarien den bredaste juridiska erfarenheten och största
processuella träningen, bör enligt länsstyrelsens mening dylik tjänstgöring
under ett år och sex månader obligatoriskt ingå i notariemeriteringen. För
att uppnå snabbare omsättning på tingsrättsplatserna, vilka torde utgöra något
av en flaskhals, bör det enligt länsstyrelsens uppfattning övervägas att
begränsa tingsrättstjänstgöringen till ett och ett halvt år samt göra annan
tjänstgöring med juridisk anknytning under ett år obligatorisk. Detta skulle
medföra värdefull orientering på andra verksamhetsområden. Det bör enligt
länsstyrelsen vara möjligt att förlägga hela denna övriga tjänstgöring till
samma verksamhetsområde för den som vill förvärva djupare erfarenheter
inom något område.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget om tillgodoräknande av
utbytestjänstgöring i form av praktikarbete under utbildningstiden. En praktikant
kan enligt länsstyrelsen ej tilldelas samma ansvar sorn en färdigutbildad
jurist, och den erfarenhet han förvärvar blir på grund härav ganska
begränsad. I vart fall måste, för att en dylik praktiktjänstgöring skall få
något meritvärde, tämligen ingående regleras vilka arbetsområden som skall
omfattas av tjänstgöringen.

Länsstyrelsen i Uppsala län delar den i motionen framförda uppfattningen
att det är angeläget att öka utbudet av notarieplatser.

Beträffande förhållandena vid länsstyrelsen i Uppsala län anförs att
länsstyrelsen har skyldighet att ställa två av fyra befintliga länsnotarietjänster
till NON:s förfogande för notarieutbildning. I och för sig skulle länsstyrelsen
kunna ge utbildning och arbete åt ytterligare ett antal notarier. Enligt
länsstyrelsens mening representerar emellertid de två meriteringstjänsterna

Juli 1975/76:9

för länsstyrelsens del och sett från personalresurssynpunkt ett i viss mån
negativt värde. Detta motiveras av länsstyrelsen med att utbildningsnotarier
icke i tillnärmelsevis samma grad som en myndighetens egen länsnotarie
kan nyttiggöras såsom arbetskraft i den löpande verksamheten. Härtill kommer,
anför länsstyrelsen, att utbildningsnotarier behöver ständig handledning
och undervisning i de många olika ärendetyper som möter inom en
länsstyrelse. Utbildningsnotariernas korta tjänstetid (4-8 månader) på var
och en av de aktuella enheterna i länsstyrelsen synes ej heller tillåta något
mera grundligt kunskapsinhämtande, som under utbildningsperiodens senare
del i nämnvärd utsträckning kan komma myndigheten till godo.

Länsstyrelsen uttalar att ett sätt att eliminera vad som här anförts till
systemets nackdel, sett ur myndighetens egen synpunkt mot bakgrunden
av hårt ansträngda eller bristande personalresurser, skulle vara att medel
anvisades i särskild ordning till ett visst antal notarieutbildningstjänsters
hållande vid respektive myndighet utöver personalstaten.

I fråga om de av motionärerna framförda tankarna anför länsstyrelsen
följande:

Länsstyrelsen har i princip ingen erinran mot förslaget att inom notarietjänstgöringens
ram låta tjänst vid annan myndighet ingå i större utsträckning
än för närvarande under förutsättning att verksamheten har sådan
juridisk karaktär att notarieutbildningen blir meningsfull och allsidig. I vad
förslaget avser jämväl privat arbetsgivare får länsstyrelsen anmäla tvekan,
enär insynen över notariens arbetsuppgifter, handledning och utbildning
torde bli mera begränsad, varigenom notarienämndens möjligheter till en
rättvisande bedömning av förutsättningarna för ett godkännande av notarietjänstgöringen
kan tänkas minska. Det kan vidare befaras att sådan
utbildning allmänt kan komma att tillmätas lägre meritvärde.

Möjligheterna att låta utbytestjänstgöring omfatta mer än sex månader
synes enligt länsstyrelsens mening böra närmare övervägas, medan däremot
en ordning med obligatorisk utbytestjänstgöring i samtliga notarietjänster
knappast förefaller att tillföra systemet ökat värde. De möjligheter, som
för närvarande ges att alltefter intresse- och yrkesinriktning söka utbytesmeritering,
torde tillgodose rimliga önskemål i den vägen.

Huruvida praktikarbete under studietiden skall få tillgodoräknas såsom
utbytestjänstgöring inom meriteringens ram synes vara ett spörsmål med
flera praktiska konsekvenser med hänsyn bl. a. till möjligheterna att ge arbetsuppgifterna
sådan omfattning, innehåll och intensitet att de motsvarar
notarieutbildning. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde detta delförslag
inte böra tillstyrkas utan närmare utredning.

Sveriges domareförbund anför att notarietjänstgöringen i tingsrätt har ett
dubbelt syfte på det sätt att samtidigt som den unge juristen skall beredas
praktisk utbildning skall tingsrätten erhålla ett arbetskraftstillskott. Värdet
för tingsrätterna av detta tillskott är enligt domareförbundets mening på
ett avgörande sätt beroende av längden på notariens tjänstgöring i tingsrätt.
Ju kortare tid notarien är i tingsrätt, ju mindre utbyte av denne för tingsrätten
med hänsyn till notariens mindre erfarenhet och förtrogenhet med arbetsuppgifterna.
Även för notarien blir tjänstgöringen vid tingsrätt av mindre

JuU 1975/76:9

värde, om den är alltför kort, framhåller förbundet. Det förhåller sig nämligen
så att notarien, om tingstjänstgöringen förkortas, ej får tillräcklig kännedom
om alla de olika slag av arbetsuppgifter som förekommer på en tingsrätt.
Därtill kommer att utbildningen är byggd på principen att en notarie lär
sig en arbetsuppgift bäst om han efter en inskolningstid på denna får utföra
den under eget ansvar.

Enligt domareförbundets mening ger erfarenheten från den tid den nuvarande
notariekungörelsen varit i tillämpning tydligt belägg för att det
icke går att förkorta tjänstgöringen i tingsrätt utan att syftet med tjänstgöringen
förrycks. Förbundets allmänna uppfattning är därför, att de i
kungörelsen angivna tidsperioderna för utbytestjänstgöring i vart fall inte
kan utökas väsentligt utan att notariens användbarhet vid tingsrätten och
möjlighet att inhämta erforderliga erfarenheter och kunskaper om arbetet
där äventyras. Förbundet avstyrker därför förslaget att tiden för utbytestjänstgöring
förlängs utöver vad som nu gäller.

Vad beträffar tanken att tjänst vid andra myndighetereller hos privata
arbetsgivare skulle få ingå i större utsträckning än nu är tillåtet, kan förbundet
tänka sig att arrende- och hyresnämnderna skulle kunna öppnas för sådan
tjänstgöring under högst sex månader. Härigenom skulle ytterligare några
jurister få tillfälle till notarieutbildning. I övrigt ställer sig förbundet tveksamt
till om tjänstgöring vid annan myndighet eller hos annan privat arbetsgivare
än de nu tillåtna skulle ha något annat värde för tingsrättstjänstgöringen
än det som består i att det allmänt sett är värdefullt att komma i kontakt
med skilda arbetsplatser och arbetsförhållanden. Av samma skäl bör enligt
förbundets mening inte heller utbytestjänstgöring vara obligatorisk.

Att praktikarbete före examen skulle få tillgodoräknas som notarietjänstgöring
ställer sig förbundet avvisande till. Den formella merit som notarietjänstgöring
kan anses innebära bör reserveras för tjänstgöring efter fullbordad
utbildning. Givet är, att all praktiktjänst i och för sig är värdefull
för den tjänstgörande, i vilket skede den än fullgörs.

Sveriges advokatsamfund anser det i likhet med motionärerna vara otillfredsställande
att endast en mindre del av nyexaminerade juris kandidater
kan beredas möjlighet till notarietjänstgöring. Den av motionärerna aktualiserade
frågan är enligt samfundets uppfattning av sådan vikt att en utredning
bör komma till stånd för att undersöka varför notariekungörelsen
inte gett tillräckligt resultat, om flera notarier kan antas inom ramen för
gällande bestämmelser och om notariekungörelsen bör ändras. Så till vida
tillstyrker samfundet motionen. Samtidigt uttalar emellertid samfundet
tveksamhet i fråga om en ändring bör ske efter de riktlinjer som anges
i motionen och betonar vikten av att en försämring av tjänstgöringens kvalitet
inte riskeras.

JUS konstaterar med besvikelse att notariereformen blivit ett misslyckande
främst till följd av en otillräcklig medverkan från länsstyrelsernas sida.

JuU 1975/76:9

Där har enligt förbundets mening inte erbjudits notarieplatser i den omfattning
som ursprungligen var avsedd. Enligt uppgift från notarienämnden
skulle sålunda för närvarande endast cirka 30 notarietjänster disponeras vid
länsstyrelserna. Nya vägar måste därför enligt förbundet sökas för lösning
av de här påtalade problemen, och de förslag som läggs fram av motionärerna
finner förbundet vara lämpliga alternativ. Förbundet framhåller särskilt de
allmänna advokatbyråernas lämplighet som plats för notarietjänstgöring.
Som en sista utväg anser förbundet att en förkortning av tiden för notarietjänstgöring
från 2 1/2 år till 2 år bör övervägas.

SFS anser att de praktiska erfarenheter som notarietjänstgöringen avses
att ge i många fall för den enskilde kan vara än värdefullare om utbytestjänstgöringen
utvidgades. Detta skulle samtidigt vara ett sätt att utöka
antalet notarietjänster, vilket SFS bedömer som synnerligen positivt eftersom
tingstjänstgöringen fortfarande tillmäts så stor betydelse. Vad beträffar praktikarbete
under själva utbildningstiden uttalar SFS att antalet lämpliga praktikplatser
är starkt begränsat, och organisationen ställer sig därför något
tveksam till denna del av motionen. I övrigt intar SFS en positiv ställning
till motionsförslagen.

Framställning från NON till justitiedepartementet

I en den 27 juni 1975 dagtecknad skrivelse till justitiedepartementet föreslår
NON att departementet låter föranstalta om en utredning med uppgift
att utvärdera notariereformen och föreslå de förändringar i olika hänseenden
som närmare överväganden kan föranleda. I skrivelsen hänvisar NON bl. a.
till sitt här ovan redovisade remissyttrande till utskottet. Därjämte anför
NON bl. a. följande:

NON har nu varit verksam i något mer än 2 1/2 år och åtskilliga erfarenheter
har givetvis inhämtats. Kritik av olika slag har också framkommit.
Från en del håll har gjorts gällande att reformen så till vida blivit ett misslyckande
att notarietjänstgöring inte erbjudits de många sökande i den starkt
ökade omfattning som förväntats. De, som framfört sådan kritik, efterlyser
samtidigt breddade förutsättningar för notarietjänstgöring. Från annat håll
har framkommit kritik av motsatt innebörd. Man menar att notarietjänstgöringen
inte längre genomgående ger samma utbildningseffekt som tidigare
och att de arbetsgivare som varit och alltjämt är beroende av notarierna
för fullgörande av sina uppgifter - detta gäller främst tingsrätterna - ställts
inför betydande svårigheter betingade av att åtskilliga notarier ej längre fullgör
hela eller i allt fall den helt övervägande delen av sin notarietjänstgöring
hos arbetsgivaren i fråga.

Även annan kritik har framkommit. Hit hör bl. a. att en på visst sätt
anordnad notarietjänstgöring geren speciell och särskilt attraktiv meritering
som annan notarietjänstgöring ej medför. Det har därför blivit en snedvridning
i intresset för olika utbjudna notarietjänster, något som skapat
en förklarlig irritation både hos vissa arbetsgivare och bland berörda notarier.

Slutligen skall här nämnas att nuvarande författningsbestämmelser behöver
överses i åtskilliga hänseenden utifrån de vunna erfarenheterna.

JuU 1975/76: 9

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion med yrkande att riksdagen
hos regeringen skall begära en vidgning av möjligheterna till notarietjänstgöring
i enlighet med vad som anförs i motionen.

Notarietjänstgöring, tidigare vanligen kallad tingstjänstgöring, är en utbildningstjänstgöring
som äger rum efter juris kandidatexamen och leder
fram till notariemeritering. Sådan meritering krävs för att bli antagen som
hovrättsfiskal, kammarrättsfiskal, åklagaraspirant och extra kronofogdesekreterare.
Från år 1973, då den s. k. notariereformen genomfördes, gäller
enligt notariekungörelsen att notarietjänstgöringen omfattar en tid av två
år och sex månader och kan fullgöras vid tingsrätt eller länsstyrelse
eller vid båda slagen av myndigheter. En del av tjänstgöringen får utföras
som utbytestjänstgöring hos åklagarmyndighet, polischef, kronofogdemyndighet
eller advokat. Utbytestjänstgöring hos åklagarmyndighet får omfatta
högst ett år och annan utbytestjänstgöring högst sex månader. Efter särskild
prövning kan som utbytestjänstgöring även fä räknas tjänstgöring under
högst sex månader hos annan myndighet än nu sagts eller hos annan enskild
arbetsgivare än advokat. För den som vill bli hovrättsfiskal eller åklagaraspirant
måste tjänstgöringen under minst ett år ha varit förlagd till tingsrätt.
Frågor om notarietjänstgöring handläggs av notarienämnden (NON).

Motionärerna kritiserar resultatet av notariereformen och anser det angeläget
att utbudet av notarieplatser ökas. För att åstadkomma detta borde
man enligt motionärerna godta tjänstgöring vid annan myndighet eller hos
privat arbetsgivare som utbytestjänstgöring i större utsträckning än för närvarande.
Vidare borde övervägas dels att låta sådan utbytestjänstgöring omfatta
mer än sex månader, dels att låta utbytestjänstgöring obligatoriskt ingå
i samtliga notarietjänster. Det borde också enligt motionärerna vara rimligt
att praktiktjänstgöring under utbildningstiden fick tillgodoräknas som utbytestjänstgöring.

Enligt utskottets mening bör till en början konstateras att notarietjänstgöringen
efter reformen år 1973 innebär möjligheter förde nyutexaminerade
juris kandidaterna att inhämta värdefulla erfarenheter från flera verksamhetsgrenar
inom rättsvårdens område än tidigare. Den nuvarande ordningen
motsvarar enligt utskottets mening också i huvudsak både de krav på en
gedigen praktisk tjänstgöring som måste uppställas för notariens fortsatta
utbildning på domarbanan och de utbildningskrav som i övrigt gör sig gällande
från framför allt de offentliga arbetsgivare, hos vilka den unge juristens
framtida yrkesverksamhet kan förläggas.

När det gäller att närmare bedöma notariereformens effekter måste enligt
utskottets mening hållas i minnet att den nya ordningen tillämpats endast
i icke fullt tre år och att reformens verkningar därför kan förväntas ge
sig till känna fullt ut först efter ytterligare en tid. Redan nu kan noteras
att antalet tingsnotarietjänster under en tioårsperiod ökat med mer än 150

JuU 1975/76: 9

och att notariereformen hittills medfört omkring 100 notarieplatser utanför
tingsrättsorganisationen. -t

Att visst fog finns för motionärernas kritik mot den nuvarande ordningen
framgår av de remissyttranden utskottet inhämtat över motionen. Utskottet
har särskilt fäst sig vid de problem som berörts av några remissinstanser
och som sammanhänger med anordnandet av notarietjänstgöring vid
länsstyrelserna och de till länsstyrelserna anknutna domstolarna. Härvidlag
synes möjligheterna att åstadkomma en förbättring genom organisatoriska
åtgärder kunna bättre tillvaratas. Över huvud taget framgår det enligt utskottets
mening av remissopinionen att det är ett utbrett önskemål att,
såsom motionärerna förordar, flera nyutexaminerade juris kandidater än f. n.
ges tillfälle till notarietjänstgöring. Utskottet, som i likhet med motionärerna
finnér det angeläget att detta önskemål snabbt kan tillgodoses, anser sig
emellertid inte utan en närmare utredning kunna ta ställning till de skilda
förslag motionärerna framfört i syfte att öka möjligheterna till notarietjänstgöring.
Bland remissinstanserna är också meningarna delade om vilka åtgärder
som bör vidtas härvidlag. Utskottet vill dock rent allmänt framlalla
att man vid anordnandet av ett större antal notarietjänster samtidigt måste
tillgodose kraven på tjänstgöringens omfattning och utbildningens kvalitet.

På längre sikt är en lösning av frågan hur notarietjänstgöringen bör anordnas
förknippad med den mera omfattande problematiken om en öppnare
domarbana som övervägts av 1972 års domarutredning. Frågan om notariemeriteringen
har också, såsom påvisats av kammarrätten i Göteborg i
dess remissyttrande, anknytning till det av länsberedningen berörda spörsmålet
om organisationen av förvaltningsrättskipningen i första instans.
Önskemålet att snabbt kunna åstadkomma ett ökat utbud av notarieplatser
är emellertid enligt utskottets uppfattning så angeläget att åtgärder i syfte
att nå en bättre ordning inte lämpligen bör anstå till dess de större frågorna
om domarbanans utformning och förvaltningsrättskipningens anordnande
får sin lösning.

Som framgår av vad utskottet anfört i det föregående kan man inte utan
en närmare utredning ta ställning till vilka åtgärder som bör vidtas för att
nå det önskade resultatet. 1 likhet med vad NON anför i sitt remissyttrande
anser utskottet därför att det nu bör företas en allmän genomlysning av
den i motionen aktualiserade problematiken samtidigt med en utvärdering
i skilda hänseenden av notariereformens resultat. Angelägenheten av att
en sådan utredning som utskottet förordar kommer till stånd har också
nyligen framhållits av NON i skrivelse till justitiedepartementet. Under utredningsarbetet
bör naturligen de av motionärerna framförda förslagen övervägas
liksom de synpunkter som framkommit under utskottets remissbehandling.
Det bör överlåtas åt regeringen att besluta om formerna för utredningens
bedrivande.

Vad utskottet sålunda i anledning av motionen uttalat om en utredning
för översyn av reglerna för notarietjänstgöring bör ges regeringen till känna.

JuU 1975/76: 9

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1975:1127 ger regeringen
till känna vad utskottet uttalat om utredning för översyn av
reglerna om notarietjänstgöring.

Stockholm den 4 november 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c). Jönsson i Malmö (s), fru Bergander (s),
herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru
André (c), herrar Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och
Raneskog (c).

GOTAB 75 10121 S Stockholm 1975