JuU 1975/76:8

Justitieutskottets betänkande
1975/76:8

med anledning av motion om påföljdssystemet vid trafiknykterhetsbrott'
m. m.

Motionen

I motionen 1975:1113 av herr Larsson i Öskevik m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär dels att förslag till ett mera nyanserat påföljdssystem
vid rattonykterhetsbrott i huvudsak enligt förslag i betänkandet
Trafiknykterhetsbrott snarast möjligt föreläggs riksdagen, dels att förslag
skyndsamt föreläggs riksdagen om en förstärkning av nykterhetsvårdens
resurser, så att ett mera nyanserat påföljdssystem kan genomföras.

Betänkande angående trafiknykterhetsbrott

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari 1966 tillkallade
chefen för justitiedepartementet sakkunniga för utredning angående lagstiftningen
om trafiknykterhetsbrott. De sakkunniga (trafiknykterhetsbrottskommittén)
avgav i september 1970 betänkandet (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott
- Förslag 1970.

Kommitténs förslag innebär sammanfattningsvis bl. a. följande. Den nuvarande
uppdelningen av trafiknykterhetsbrott i två svårighetsgrader, rattfylleri
och rattonykterhet, bör enligt kommittén bibehållas. 1 fråga om det
straffbelagda områdets avgränsning anser kommittén att lagstiftningen också
i fortsättningen bör bygga på en fast nedre promillegräns vid 0,5 promille.
Den promillegräns som markerar skillnaden mellan rattonykterhet och rattfylleri
föreslås sänkt från 1,5 till 1,2 promille. Den nuvarande strafflindringsregeln
om mildrande omständigheter vid rattfylleri föreslås ersatt med
en bestämmelse att det i ringa fall av rattfylleri skall dömas enligt en
lindrigare straffsats.

Beträffande påföljdsbestämningen vid trafiknykterhetsbrott anser kommittén
att den sedan länge varit schablonmässig och onyanserad. Vid rattfylleri
tillämpas av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel ovillkorligt
fängelsestraff av en ä två månaders längd. Vid rattfylleri med moped anses
enligt kommittén dock mildrande omständigheter oftast föreligga med resultat
att straffet då stannar vid enbart böter. Vid rattonykterhet tillämpas
huvudsakligen bötesstraff, men i viss utsträckning förekommer också enligt
kommittén korta fängelsestraff. Kommittén framhåller att denna fasta praxis
- bortsett från vissa speciella undantagsfall - i allt väsentligt behållits även
efter det att brottsbalken trädde i kraft år 1965.

Kommittén anser det önskvärt med ett mer nyanserat påföljdsval. För
sådana rattfyllerister som inte har alkoholproblem och inte heller i övrigt

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 8

JulJ 1975/76:8

har behov av en individualpreventivt inriktad behandling bör valet stå mellan
å ena sidan villkorlig dom i förening med höga böter och å andra sidan
fängelse. Avgörande för valet mellan dessa alternativ torde enligt kommittén
i regel bli hur pass allvarligt det aktuella rattfylleribrottet är. Om
sålunda blodalkoholhalten ligger nedåt 1,2 promille eller brottet eljest framstår
som mindre allvarligt bör i de flesta fall väljas villkorlig dom i förening
med böter. Om däremot rattfylleriet är av mer allvarlig karaktär - eller
det är fråga om återfall - bör under de i övrigt angivna omständigheterna
i regel väljas fängelse. Beträffande rattfyllerister med alkoholproblem har
kommittén tänkt sig att på dem bör i allmänhet tillämpas skyddstillsyn
med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling. Denna påföljd avses i
huvudsak komma i fråga i fall där brottet utgör rattfylleri men den skall
kunna förekomma även vid rattonykterhet i fall där påtagliga alkoholproblem
föreligger. Är rattfylleribrottet av svårare beskaffenhet bör enligt kommitténs
mening i skyddstillsynen i regel ingå behandling i tillsynsanstalt. Så bör
också ofta ske om brottet utgör återfall.

Kommitténs mening är att skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande
behandling skall kunna utvecklas till en verklig behandlingsform.
Kommittén har granskat vilka förutsättningar som finns för ett sådant behandlingssystem,
däribland frågan vilka resurser som finns för genomförande
av behandlingen. Vidare har kommittén dragit upp riktlinjer för hur
systemet skall fungera.

Beträffande körkortsfrågan framhåller kommittén betydelsen av att denna
fråga vävs in på ett meningsfyllt sätt i den nykterhetsvårdande behandlingen.
Om det kan ställas i utsikt för den dömde att han kan fä tillbaka körkortet
tidigare om han sköter sig torde detta enligt kommittén underlätta möjligheterna
att uppnå ett gynnsamt behandlingsresultat. Eftersom det emellertid
åvilade den år 1961 tillkallade trafikmålskommittén att göra en översyn
av körkortsreglerna vid trafiknykterhetsbrott läggs i betänkandet inte fram
något utarbetat förslag i denna fråga. Kommittén framhåller emellertid att
det är ytterst väsentligt att man finnér en lösning på denna fråga.

Kommittén har också övervägt i vilken utsträckning man för personer
med alkoholproblem som begår trafiknykterhetsbrott bör kunna tillämpa
påföljden överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård, dvs. den
vård inom sociallagstiftningens ram som ges sådana personer som
är alkoholmissbrukare. Tillämpningen av denna påföljd, som innebär att
den dömde lämnas helt utanför kriminalvården, förutsätter ett mer avancerat
alkoholmissbruk som synes föreligga endast hos en mindre del av dem
som begår trafiknykterhetsbrott. Även om ifrågavarande förutsättning är
uppfylld anses enligt nuvarande praxis överlämnande till nykterhetsvård
vid rattfylleri kunna ske endast i speciella undantagsfall. Kommittén anser
att denna påföljd bör kunna tillämpas i något större utsträckning än för
närvarande.

Även kostnadsfrågorna tas upp av kommittén. Beträffande kostnaderna

JuU 1975/76:8

för den nykterhetsvårdande behandling som avses äga rum på alkoholpolikliniker
eller liknande behandlingsorgan eller hos särskild alkoholläkare
anser kommittén det ligga närmast till hands att kriminalvården får stå
för kostnaderna.

I betänkandet framlades vidare bl. a. förslag om befogenhet för polisen
att i vissa fall ta rutinmässiga utandningsprov samt om ändring i trafikbrottslagen
i syfte att begränsa olägenheterna med s. k. tillbakaräkning.

Betänkandet har remissbehandlats. Kommitténs förslag om rutinmässiga
alkoholutandningsprov och åtgärder för att begränsa det s. k. tillbakaräkningsproblemet
har lett till viss lagstiftning år 1974 (se nedan). Förslagen
i övrigt är f. n. föremål för regeringens prövning.

Trafikmålskommitténs betänkande

Trafikmålskommittén slutredovisade sitt uppdrag år 1972 genom framläggandet
av betänkandena (SOU 1972:70-72) Rätten till ratten. I betänkandena
föreslås en genomgripande körkortsreform. Förslagen innebär bl. a.
att allmän straffpåföljd och körkortsingripande skall samordnas så att tiden
för körkortsåterkallelse skall minskas samt att allmän domstol skall avgöra
körkortsfrågor med anledning av trafikbrott. Betänkandena har remissbehandlats
och prövas nu av regeringen.

Motion vid 1973 års riksdag

Vid 1973 års riksdag väcktes en motion, vari yrkades förslag till vissa
ändringar i lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott. Önskemålen gällde
bl. a. påföljderna vid trafikonykterhet. I sitt av riksdagen godkända betänkande
med anledning av motionen (JuU 1973:12) anförde utskottet att frågorna
i motionen behandlats i trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande.
Utskottet, som förutsatte att proposition på grundval av kommitténs
förslag skulle komma att utan onödigt dröjsmål föreläggas riksdagen, fann
ej anledning föregripa de ställningstaganden i ett större sammanhang som
förestod beträffande de i motionen upptagna spörsmålen. På grund härav
avstyrkte utskottet bifall till motionen.

Lagstiftning om trafiknykterhetsbrott vid 1974 års riksdag

I propositionen 1974:154 med förslag till viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott
förelädes riksdagen förslag till en tidsbegränsad lag som medgav
att viss försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov skulle
få äga rum som ett led i samhällets åtgärder för främjande av trafiknykterheten.
I propositionen föreslogs också bl. a. en ändring i trafikbrottslagen
(1951:649) som innebar att det s. k. tillbakaräkningsproblemet skulle försvinna.
Till grund för förslagen låg trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande.
I propositionen framhöll departementschefen att vid ett slutligt

Juli 1975/76:8

ställningstagande till kommitténs förslag beträffande påföljder
vid trafikonykterhet, vars genomförande i sin tur torde utgöra en förutsättning
för den vidgade tillämpning av ansvarsbestämmelserna för rattfylleri
som blir följden av kommitténs förslag om en sänkt promillegräns, måste
de allmänpreventiva synpunkterna ägnas särskild uppmärksamhet. Det torde
därvid enligt departementschefen inte råda någon tvekan om att risken för
upptäckt och lagföring i allmänhet har väsentligt större betydelse än de
i enskilda fall utmätta påföljderna. Han framhöll vidare att upptäcktsrisken
f. n. kan antas vara förhållandevis liten. Det var sålunda angeläget att ändra
detta förhållande.

Enligt departementschefen skulle man genom en försöksverksamhet få
en säkrare uppfattning om både hur rutinproven uppfattas av allmänheten
och hur de i övrigt utfaller i den praktiska tillämpningen. Rutinprovens
effekt från brottsbekämpningssynpunkt skulle också kunna bli föremål för
vissa studier. Man skulle samtidigt också kunna få ett bättre underlag för
ett samlat ställningstagande till kommitténs betänkande i stort.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1974:37) med anledning
av propositionen tillstyrkte utskottet bifall till de framlagda lagförslagen.

Lagen (1974:1145) om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov
trädde i kraft den 1 januari 1975 och gäller till utgången
av juni 1976.

1 lagstiftningsärendet behandlade utskottet också ett motionsyrkande om
påföljden för rattonykterhet. Utskottet framhöll att vad utskottet anfört år
1973 alltjämt ägde giltighet. Utskottet anförde därutöver att försöksverksamheten
med rutinmässiga alkoholutandningsprov kunde antas ge bättre
underlag för ett samlat ställningstagande till trafiknykterhetsbrottskommitténs
betänkande i stort, inte minst beträffande valet av påföljder. På hemställan
av utskottet avslog riksdagen motionsyrkandet.

Utskottet

1 motionen 1113 yrkas att riksdagen skall föreläggas förslag till ett mera
nyanserat påföljdssystem vid trafiknykterhetsbrott i huvudsaklig överensstämmelse
med trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande. Motionärerna
begär också förslag om en förstärkning av nykterhetsvårdens resurser
så att ett mera nyanserat påföljdssystem kan genomföras.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan framlades i trafiknykterhetskommitténs
år 1970 avlämnade betänkande förslag till ett flertal åtgärder
i syfte att effektivisera kampen mot trafiknykterhetsbrotten. Förslagen innebar
bl. a. införandet av ett mera nyanserat påföljdssystem.

I likhet med motionärerna anser utskottet att en reform på trafiknykterhetslagstiftningens
område snarast bör komma till stånd. Enligt utskottets
mening bör emellertid resultatet av den av 1974 års riksdag beslutade försöksverksamheten
med rutinmässiga alkoholutandningsprov avvaktas, in -

JuU 1975/76:8

nan ställning tas till hur lagstiftningen närmare bör utformas. Som utskottet
framhöll förra året, då frågan om påföljden för rattonykterhet var aktuell,
kan nämligen försöksverksamheten antas ge ett bättre underlag för ett samlat
ställningstagande till trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande i stort,
inte minst beträffande valet av påföljder. När erfarenheterna från försöksverksamheten
utvärderats, bör proposition på grundval av kommitténs förslag
utan onödigt dröjsmål föreläggas riksdagen.

Utskottet utgår från att det behov av resursförstärkningar inom nykterhetsvården
och kriminalvården som kan uppkomma vid en övergång till
ett annat påföljdssystem vid trafiknykterhetsbrott övervägs i samband med
propositionsarbetet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anser utskottet att motionen
inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:1113.

Stockholm den 11 november 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Jönsson i Malmö (s). Westberg i Ljusdal (fp). Nygren (s), Schött
(m), Nilsson i Visby (s), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson
i Kumla (s) och herr Raneskog (c).