JuU 1975/76:5

Justitieutskottets betänkande
1975/76:5

med anledning av motioner om ansvar för ekonomiskt förtal
Motionerna

I motionen 1975:200 av herrar Fridolfsson (m) och Nordgren (m) yrkas
att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning av frågan om lagstiftning
rörande s. k. ekonomiskt förtal.

I motionen 1975:1125 av herr Schött m. fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om en förutsättningslös utredning av frågan om
lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

Gällande rätt

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en
fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar
för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga heder.

1 brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande ekonomiskt
förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra kollektiv.
Regler om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket skall dömas
för förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra stycket ej ådömas,
om den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn
till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Med detta
undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller icke.
För straffbarhet förutsätts bl. a. att fråga är om uttalanden med en viss
bestämdhet, icke blott om värdeomdömen. Straffet för förtal är böter. För
grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är straffet böter eller fängelse i högst två
år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften
genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller
eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Enligt 3 skall ansvar för förolämpning
inträda, om man smädar annan genom kränkande tillmäle eller
beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning
samtidigt utgör ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde.
Ansvar för förolämpning skall alltså ådömas endast om gärningen
ej är belagd med ansvar enligt 1 eller 2 Straffet för normalfall är endast
böter men för grova fall böter eller fängelse i högst sex månader. I 4 §

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 5

JuU 1975/76: 5

stadgas att förtal av avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen
är sårande för de efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid,
som bör tillkomma den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som förflutit
efter dödsfallet samt omständigheterna i övrigt.

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet yttrande
i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar,
bland annat, ärekränkning mot enskild person. I lagrummet stadgas
vidare: ”Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och förolämpning.
Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var
sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden innefattar
att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest kan anses
kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Förolämpning innebär
att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom.”

Enligt 8 kap. 1 S tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för tryckfrihetsbrott
genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande
av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 $ i nämnda kapitel
anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och
vilja. Den eller de andra personer som genom författande av artiklar eller
på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är uteslutna
från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka
hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement till yttrandefriheten
har även ansetts vara att artikelförfattare och andra bidragsgivare
till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet (3 kap. tryckfrihetsförordningen).

Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår, inte
direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om ärekränkning
anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons
yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som
vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter
tolkas huvudregeln i 1 S något vidsträckt, och den anses tillämplig på sådana
yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person, ett företag eller en
vara, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås
så att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas.

Enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) ankommer det
på marknadsdomstolen bl. a. att genom förhandling söka undanröja skadlig
verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning. I
och för sig torde vissa fall av ekonomiskt förtal kunna bedömas som konkurrensbegränsning
med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens

JuU 1975/76: 5

mening. Framställning om förhandling enligt lagen kan göras av näringsfrihetsombudsmannen,
eller, om han i visst fall beslutat att inte påkalla
förhandling, av företagare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning
av konsumenter eller löntagare.

I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en generalklausul,
enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av vara
eller tjänst företar handling som genom att strida mot god affärssed eller
på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan vid
vite förbjudas att fortsätta därmed eller företa annan liknande handling (1 $).
Denna generalklausul ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurrenters
sida. Med stöd av klausulen kan man nämligen ingripa mot
att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett
konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I
viss mån torde det också fl anses möjligt att ingripa mot framställningar
som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa
hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar
den utpekade. Enligt 12 $ nyssnämnda lag skall den som bryter mot vitesförbud
ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Det kan tilläggas, att Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd
vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även
upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till
s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

Frågans tidigare behandling

Beträffande äldre rätt samt behandling av frågan om ansvar för ekonomiskt
förtal under förarbetena till brottsbalken och därefter av utredningen om
illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté för utskottet
hänvisa till den redogörelse härom som upptagits i utskottets betänkande
i samma fråga år 1972, JuU 1972:21 s. 3-7. Där återges även vad statsrådet
Geijer i riksdagens andra kammare i februari 1970 uttalade till svar på en
enkel fråga om lagstiftning mot ekonomiskt förtal och vad han vid remiss
till lagrådet av förslag till lag om otillbörlig marknadsföring anförde i frågan
om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal (prop. 1970:57 s. 71).

I samband med riksdagsbehandlingen år 1970 av propositionen med förslag
till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. upptog tredje lagutskottet även
motioner vari hemställdes om utredning och förslag till lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer m. m. (mot. 1:835 samt
1:1171 och 11:1380).

Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena
inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (3LU 1970:45 s. 88) bl. a.:

JuU 1975/76: 5

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ekonomiskt
förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang. Motsvarande
bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. Departementschefen
är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd med att ekonomiskt
förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Det torde därför
kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs. också frågor om ärekränkning
av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Vid 1971 års riksdag behandlades frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt
förtal i anledning av en motion (1971:646) av herr Nordgren m. fl.
(m).

Justitieutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1971:22) inte anledning att frångå den bedömning av spörsmålet som gjordes
av 1970 års riksdag och avstyrkte bifall till motionen.

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets borgerliga minoritet
att utskottet bort anföra bl. a. följande:

1 likhet med vad från olika håll framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang
anser emellertid utskottet att det torde föreligga behov av allmänna
bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet vill erinra om att både
utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté
funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan om ekonomiskt förtal
bringas till en lösning. Ämnet bör enligt utskottets mening inom en nära
framtid bli föremål för utredning syftande till lagstiftning.

1 enlighet härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa att riksdagen
i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
samt förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Vid 1972 och 1973 års riksdagar framställdes motionsvägen - i motionen
1972:913 av herr Nordgren (m) och motionen 1973:1077 av herrar Fridolfsson
(m) och Nordgren (m) - ånyo yrkanden om straffbestämmelser angående
ekonomiskt förtal.

Justitieutskottet fann i sina av riksdagen godkända betänkanden (JuU
1972:21 och 1973:9) inte skäl till annat ställningstagande i frågan än det
som gjordes tidigare och avstyrkte bifall till motionerna. Utskottets borgerliga
minoritet vidhöll i vid betänkandena fogade reservationer den uppfattning
som minoriteten uttalat år 1971.

Frågan återkom vid 1974 års riksdag genom motionen 1974:196 av herrar
Fridolfsson (m) och Nordgren (m). I motionen yrkades att riksdagen skulle
anhålla om utredning och förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt
förtal.

Justitieutskottet inhämtade remissyttranden över motionen från justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), konsumentombudsmannen (KO), Sveriges
industriförbund. Pressens samarbetsnämnd (organ för Publicistklubben,
Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers cen -

JuU 1975/76: 5

tralorganisation (SACO). Massmedieutredningen och Landsorganisationen
i Sverige, som bereddes tillfälle att avge remissyttranden, avstod från att
yttra sig över motionen.

JK ansåg det motiverat att en utredning kom till stånd av frågan om
införande av särskilda straffbestämmelser för ekonomiskt förtal. RÅ ville
inte motsätta sig en utredning av frågan om det behövdes ytterligare lagstiftning
rörande ekonomiskt förtal. Enligt NO:s mening förelåg sakliga skäl
för att närmare utreda frågan om ekonomiskt förtal. KO ville inte motsätta
sig att en utredning företogs. Industriförbundet och SACO tillstyrkte bifall
till motionen. Pressens samarbetsnämnd och TCO avstyrkte bifall till motionen.
En närmrare redovisning av remissinstansernas uttalanden ges i
utskottets betänkande i anledning av motionen (JuU 1974:21 s. 5-8).

Justitieutskottet uttalade i betänkandet att de av utskottet inhämtade
remissyttrandena belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang påtalade behovet
av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt som de
pekat på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan intresset av
att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt
förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrandefrihet
och tryckfrihet. Det rörde sig här enligt utskottets mening om ett
svårbedömt spörsmål som borde bli föremål för en närmare utredning. En
sådan utredning borde inte vara bunden till några särskilda förutsättningar
utan avse hela frågan om ekonomiskt förtal i ett vidare perspektiv, varvid
även de skadeståndsrättsliga aspekterna liksom frågan om ärekränkning av
juridisk person borde komma under bedömande. Det borde överlåtas åt
Kungl. Majit att besluta om formerna för utredningens bedrivande. Utskottet
hemställde att riksdagen i anledning av motionen skulle ge Kungl. Majit
till känna vad utskottet uttalat om utredning av frågan om lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal.

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets minoritet (s, vpk)
att utskottet bort anföra bl. a. följande:

De remissyttranden som utskottet inhämtat över den nu förevarande motionen
har enligt utskottets mening inte visat på annat än vad som tidigare
varit känt, nämligen att ekonomiskt förtal kan medföra skada för den som
drabbas därav samt att lagstiftningsfrågan i sig inrymmer en konflikt mellan
envars i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk skada
genom oriktiga eller ogrundade uppgifter och intresset att inte begränsa
yttrande- och tryckfriheten bl. a. till men för en fri debatt i konsumentupplysningsfrågor.
Utskottet anser att det föreliggande materialet inte ger
anledning till annat ställningstagande i frågan än det som gjorts vid de
tre senaste årens riksdagar. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

I överensstämmelse härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa
att riksdagen skulle avslå motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

JuU 1975/76: 5

I massmedieutredningens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1975:49)
Massmediegrundlag uttalar utredningen att den inte ansett sig ha anledning
att till behandling uppta frågan om ekonomiskt förtal.

Utskottet

I motionerna begärs att riksdagen skall anhålla om utredning av frågan
om lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller
juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men
som inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande rätt
saknas uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal och
ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga eller
ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden
ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad
gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas brottsbalkens förtalsstadgande
något vidsträckt och anses tillämpligt på sådana yttranden som formellt
avser t. ex. en juridisk person men som måste förstås så att en eller
flera bestämda personer utpekas. Det bör tilläggas att 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring kan ge näringsidkare ett visst skydd mot förtal från
konkurrenters sida samt att Allmänhetens pressombudsman och Pressens
opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även
upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till
s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

Straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av redogörelsen
ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband med 1970
års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. 1 detta lagstiftningsärende
hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts att det förelåg
ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal. Departementschefen
ansåg emellertid att sådana bestämmelser inte hade sin naturliga
plats vare sig i en lag om illojal konkurrens eller i en lag om otillbörlig
marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Han ansåg
därför att frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet fick tas
upp i annat sammanhang. I anslutning till propositionen behandlades också
motioner med delvis enahanda yrkanden som i de nu förevarande motionerna.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisade vederbörande
utskott till att departementschefen var införstådd med att ekonomiskt förtal
kan medföra skada för dem som drabbas därav samt att det därför torde
kunna förutsättas att hithörande frågor skulle komma att ägnas tillbörlig
uppmärksamhet. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ansågs
på grund härav inte påkallad.

Frågan om straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal aktualiserades motionsvägen
ånyo vid 1971, 1972 och 1973 års riksdagar. Motionerna behandlades
av justitieutskottet, som inte fann anledning att frångå den be -

JuU 1975/76: 5

domning av motionsspörsmålet som gjordes av 1970 års riksdag. Riksdagen
beslöt i enlighet härmed att avslå motionerna.

Frågan återkom motionsvägen vid 1974 års riksdag. Efter att ha inhämtat
remissyttranden över motionen uttalade justitieutskottet (majoriteten) att
remissyttrandena hade belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang påtalade
behovet av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt
som de hade pekat på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan
intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar
av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna
för yttrande- och tryckfrihet. Det rörde sig här enligt utskottets mening
om ett svårbedömt spörsmål som borde bli föremål för en närmare utredning,
vilken inte borde vara bunden till några särskilda förutsättningar.
Det borde överlåtas åt Kungl. Maj:t att besluta om formerna för utredningens
bedrivande.

Utskottets minoritet ansågatt det föreliggande materialet integav anledning
till annat ställningstagande än det som gjorts vid de tre närmast föregående
årens riksdagar, och i en reservation avstyrktes bifall till motionen. Riksdagen
beslöt i enlighet med reservationen.

Då frågan nu åter är föremål för utskottets prövning finner utskottet inte
anledning föreslå riksdagen att frångå sitt ställningstagande föregående år.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1975:200 och 1975.1125.

Stockholm den 21 oktober 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), herrar Larfors (s), Bengtsson i Göteborg
(c), fru Bergander (s), herr Fransson (c), fru Wiklund (c), fru Andersson
i Kumla (s), herrar Lundgren (s), Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i
Fagersta (s) och Pettersson i Västerås (vpk).

Reservation

av fru Kristensson (m), som anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Då frågan”
och slutar med ”till motionerna” bort ha följande lydelse:

Önskemålet om en enhetlig och klar författningsmässig reglering av ekonomiskt
förtal har redan påtalats i tidigare lagstiftningssammanhang, och
behovet av allmänna bestämmelser i ämnet belystes av de remissyttranden
som utskottet föregående år inhämtade över motionsspörsmålet. Remissyttrandena
pekade samtidigt på den svårbedömda frågan om gränsdragning

JuU 1975/76: 5

mellan intresset av att etablera ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar
av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara de nuvarande vida
gränserna för yttrande- och tryckfrihet. Redan den konfliktsituation som
lagstiftningsfrågan sålunda inrymmer talar i och för sig enligt utskottets
mening för att spörsmålet om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal bör
närmare utredas.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet måste emellertid enligt utskottets
mening vidare beaktas att det från allmänna synpunkter framstår
som otillfredsställande att innebörden av gällande rätt är så oklar som framgår
av redogörelsen i det föregående. Härtill kommer att det är en principiellt
föga tilltalande ordning att de stöd för ingripanden mot vissa former av
ekonomiskt förtal som samhället i dag tillhandahåller måste sökas genom
utvidgande tolkning av strafflag samt i skilda slag av näringsrättslig lagstiftning
vid sidan av brottsbalken.

Vad nu anförts utgör enligt utskottets mening starka skäl för att vidhålla
det ställningstagande som utskottet intog förra året, och utskottet förordar
att frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal blir föremål för en
närmare utredning. En sådan utredning bör avse hela frågan om ekonomiskt
förtal i ett vidare perspektiv, varvid även de skadeståndsrättsliga aspekterna
liksom frågan om ärekränkning av juridisk person bör komma under bedömande.
Självklart måste det bli en huvuduppgift för utredningen att överväga
de problem som sammanhänger med intresset av att inte begränsa
yttrande- och tryckfriheten. Härvidlag bör en riktpunkt för utredningen vara
att - om en kriminalisering av ekonomiskt förtal finnes böra genomföras
- det straffbara området noggrant avgränsas till att avse endast uppenbart
straffvärda beteenden, t. ex. sådana där någon i syfte att skada sprider medvetet
oriktiga uppgifter. Det bör överlåtas åt regeringen att besluta om formerna
för utredningens bedrivande.

Vad utskottet sålunda uttalat om utredning av frågan om lagstiftning
rörande ekonomiskt förtal bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna 1975:200 och 1975:1125
ger regeringen till känna vad utskottet uttalat om utredning
av frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

GOTAB 75 9863 S Stockholm 1975