JuU 1975/76:4

Justitieutskottets betänkande
1975/76:4

med anledning av motion om upphävande av lagen om tillfälligt
omhändertagande

Motionen

I motionen 1975:321 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om upphävande av lagen om tillfälligt
omhändertagande.

Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande ordning

1 barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt i utlänningslagen
(1954:193) finns bestämmelser som innebär att polisstyrelse
i avbidan på ställningstagande av annan myndighet kan besluta omhänderta
någon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas.
I anslutning till dessa bestämmelser finns i 1 8 lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande (LTO) föreskrifter som gör det möjligt för polisman att
i sådant fall göra ett tillfälligt omhändertagande i avbidan på polisstyrelsens
beslut om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande bedöms
föreligga och om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för
den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.
Vidare gäller enligt 2 8 att om någon, som kan antas vara under 15 år,
anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och
allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling han får tas om hand av polisman
för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan
vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden. Enligt 3 8 skall den som genom
sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna
omhändertas av polisman om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att
avvärja straffbelagd gärning.

Har omhändertagandet skett med stöd av 3 8 skall enligt 6 8 en utredning
göras beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden dock endast i
den mån behov av sådan utredning kan antas föreligga. Utredningens syfte
skall vara att utröna om den omhändertagne är i behov av hjälp- eller stödinsats
från samhällets sida. Sådan utredning skall om möjligt göras av social
myndighet. Lagen innehåller också en bestämmelse om att den, som omhändertagits
på grund av att han genom sitt uppträdande stört den allmänna

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 4

JuU 1975/76:4

ordningen eller utgjort omedelbar fara för denna eller för att avvärja straffbelagd
gärning, skall friges så snart utredning och förhör slutförts och anledning
föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra omedelbar
fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet. I övrigt ges i lagen vissa föreskrifter om förfarandet
vid omhändertagande.

På regeringens uppdrag har rikspolisstyrelsen meddelat närmare föreskrifter
för tillämpningen av lagen. Såvitt rör sociala frågor har föreskrifterna
meddelats efter samråd med socialstyrelsen.

Beträffande omhändertaganden med stöd av 3 § LTO framhålls i föreskrifterna
att det måste beaktas att ett omhändertagande, även om det är
tillfälligt, innefattar ingrepp i medborgarens grundlagsenliga rätt till personlig
integritet och därmed i en viktig medborgerlig rättighet. I tillämpningsföreskrifterna
till sistnämnda lagrum anförs vidare bl. a. följande:

Som en grundläggande förutsättning för ett omhändertagande av ordningsskäl
gäller att någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen
eller utgör en omedelbar fara för denna. Det är alltså fråga om ett
uppträdande som innefattar angrepp eller fara för angrepp på ett ordningsintresse
av betydelse för allmänheten eller eljest från allmän synpunkt. Polismannen
äger sålunda inte att med stöd av bestämmelsen ingripa för att
upprätthålla ordning exempelvis i en lägenhet. Däremot kan paragrafen
åberopas även på privat område när det gäller att avvärja straffbelagd gärning.
I båda fallen äger polismannen bruka nödvändigt våld för att genomföra
tjänsteåtgärden. Våldets omfattning måste dock alltid vägas i förhållande
till det intresse som skall skyddas.

Frågan huruvida ett visst uppträdande stör den allmänna ordningen får
inte avgöras från den begränsade synpunkten av vad som för den enskilde
polismannen framstår som obekvämt eller olämpligt. Den måste avgöras
efter vad som för allmänheten eller eljest ur allmän synpunkt framstår som
anmärkningsvärt och störande. Enbart den omständigheten att en person
vägrar åtlyda polismans tillsägelse innebär sålunda inte i och för sig att
han stör den allmänna ordningen. Det avgörande i ett sådant fall är vilka
följder från ordningssynpunkt som en bristande efterrättelse kan antas medföra.

1 de fall då ett störande av eller omedelbar fara för allmän ordning är
för handen, gäller som ytterligare förutsättning för omhändertagande att
ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande. Denna
grundförutsättning framgår av bestämmelsen i 16 8 polisinstruktionen om
tillvägagångssättet vid utförande av tjänsteåtgärd, nämligen att polisman
aldrig får använda strängare medel än förhållandena kräver utan alltid i
första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Bestämmelsen i 3 8 kan även tillämpas i fall ett omhändertagande framstår
som nödvändigt för att avvärja en straffbelagd gärning. Det kan här vara
fråga om såväl brott enligt BrB som andra straffbelagda handlingar. I vissa
fall kan det gälla att avbryta ett redan pågående förlopp, som t. ex. då någon
gör sig skyldig till förargelseväckande beteende och inte efterkommer en
tillsägelse att upphöra därmed. Bestämmelsen får emellertid tillämpas även
i fall då någon ännu inte gjort sig skyldig till en straffbar handling. En
person försöker t. ex. att i spritpåverkat tillstånd starta sin bil. Mannen tycks

JuU 1975/76:4

inte förstå att bilkörning i spritpåverkat tillstånd är ett allvarligt brott. Polismannen
lyckas inte förmå mannen att överlämna bilnycklarna. Mannen
uppger att han har för avsikt att köra bilen så snart polismannen lämnat
platsen. Som en sista utväg att avvärja brott kan föraren omhändertas med
stöd av bestämmelsen.

Bestämmelsen i 3 S bör även kunna tillämpas t. ex. i fall då någon uppträder
påverkad av alkohol eller narkotika i en sådan miljö eller i sådant
sällskap att polismannen har grundad anledning räkna med att t. ex. en
fortsatt ölförtäring sannolikt skulle leda till ett direkt lagbrott. De samlade
preventiva och humanitära synpunkterna torde här kunna tillmätas en sådan
avgörande betydelse att ett omhändertagande framstår som motiverat.

I fråga om sådan utredning angående den omhändertagnes levnadsförhållanden,
som avses i 6 § LTO, framhålls i tillämpningsföreskrifterna att
utredningen om möjligt bör verkställas av en tjänsteman vid socialvården
och skall syfta till att initiera eller förbereda sådana åtgärder från eller kontakter
med andra myndigheter, vårdorgan, organisationer eller enskilda som
bedöms kunna vara till nytta för den omhändertagne. I polisdistrikt där
socialvården inte tillhandahåller särskild jourverksamhet eller då det av andra
omständigheter inte är möjligt att överlåta utredningen på tjänsteman vid
socialvården, får utredningen utföras eller i varje fall inledas av polispersonal.
Samarbete och samråd med företrädare för socialvården bör då så är möjligt
ske genom telefonkontakt.

Tidigare riksdagsuttalanden m. m.

LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973. Samtidigt upphävdes dittills gällande
bestämmelser om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen
(1972:511). Enligt dessa (17 och 18 SS) kunde polisman göra ett tillfälligt
omhändertagande under samma förutsättningar som nu gäller enligt 1 och
3 §S LTO, dvs. i avbidan på polisstyrelsens beslut enligt vissa specialförfattningar
eller för att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att
begå brott.

Till grund för lagstiftningen låg de förslag till åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlades i prop.
1973:115.1 samband med behandlingen av förslagen upptog justitieutskottet
även en motion, vari bl. a. yrkades avslag på förslaget till lag om tillfälligt
omhändertagande. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:26,
rskr 1973:258) tillstyrkte utskottet förslaget i propositionen och avstyrkte
motionsyrkandet. Utskottet framhöll bl. a. att ett ordningsstörande beteende
som föranleder omhändertagande i många fall torde vara en direkt följd
av ett påbörjat eller utbildat missbruk av alkohol eller narkotika eller av
annan social missanpassning. Med hänsyn härtill ansåg utskottet det värdefullt
att tiden för ett omhändertagande kan utnyttjas på ett meningsfullt
sätt genom förberedande av åtgärder eller etablerande av kontakter som
kan bli till hjälp eller stöd för den omhändertagne. Ett infriande av denna

1* Riksdagen 1975/76. 7 saini. Nr 4

JuU 1975/76:4

målsättning krävde enligt utskottet en närmare utredning angående den
omhändertagnes personliga förhållanden och aktuella situation.

Utskottet underströk det betydelsefulla i att utredningen handhas av socialvårdens
personal och då helst inom ramen för en särskild jourverksamhet
i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förs. Utskottet
såg därför med tillfredsställelse att medel i propositionen föreslagits bli ställda
till socialstyrelsens förfogande för försök med social jourverksamhet samt
betonade vikten av att den avsedda jourverksamheten från socialvårdens
sida kom till stånd i så stor utsträckning som möjligt. Att så skedde var
av väsentlig betydelse inte bara från utredningssynpunkt utan också för
att lagstiftningen över huvud taget skulle få avsedd tillämpning och effekt.
Beträffande skälen i övrigt för utskottets ställningstagande hänvisas till betänkandet.

Det ovan angivna förslaget till medelsberäkning för försök med social
jourverksamhet behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1973:18.

Vid 1974 års riksdag prövade socialutskottet två motioner, vari bl. a. upptogs
frågor angående medelsberäkningen för nämnda verksamhet och ett
permanentande av bidragsformen. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande
(SoU 1974:5) tillstyrkte utskottet att delanslaget till försök med social jourverksamhet
skulle höjas från 4 miljoner kronor till 4,5 miljoner kronor,
vilken höjning främst borde disponeras som stöd till uppsökande verksamhet.
Socialutskottet framhöll i samband härmed att vid tillkomsten förra
året av delanslaget avsikten var att statsbidrag till sådan verksamhet skulle
utgå under en försöksperiod av två år. Med hänsyn härtill borde enligt
utskottets mening resultatet av bidragsgivningen närmare utvärderas innan
ställning togs till ett permanentande av bidragsformen. En sådan utvärdering
ansåg utskottet kunna ske i samband med en av utskottet i samma betänkande
förordad översyn av statsbidragsreglerna för narkomanvården och
för bidrag till inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

Den av riksdagen begärda översynen har påbörjats inom socialdepartementet.

Vid 1974 års riksdag väcktes vidare en motion med yrkande om att lagen
om tillfälligt omhändertagande skulle upphävas. Vid prövningen av motionsyrkandet
erinrade justitieutskottet (JuU 1974:27) om vissa särskilt betydelsefulla
omständigheter som utskottet framhållit år 1973 och fann att
motionärernas invändningar mot lagstiftningen saknade fog. Utskottet underströk
att reglerna vad gäller förutsättningarna för omhändertagande på
grund av ordningsstörande beteende överensstämmer med dem som sedan
länge funnits i polisinstruktionen. Det nya var i huvudsak att det blivit
möjligt för samhället att sätta in värdefulla hjälp- och stödåtgärder beträffande
den som omhändertagits. Huruvida lagstiftningen i denna del haft
avsedd effekt var då för tidigt att uttala sig om; de erfarenheter som dittills
vunnits var alltför begränsade för att kunna utgöra underlag för några säkra

JuU 1975/76:4

omdömen härvidlag. Enligt vad utskottet hade inhämtat pågick inom Stockholms
polisdistrikt en detaljerad utvärdering av rapporterade omhändertaganden
för ordningsstörande uppträdande sedan lagen trädde i kraft den
1 oktober 1973. Denna undersökning liksom den utvärdering av resultatet
av försöksverksamheten med statsbidrag till social jourverksamhet, som
riksdagen begärt år 1974, torde enligt utskottet kunna ge värdefullt material
för en bedömning om lagstiftningen tillämpats på det sätt som åsyftats och
om den haft avsedd effekt. Mot bakgrund av det anförde avstyrkte utskottet
motionen. Riksdagen följde utskottets hemställan.

För innevarande budgetår har 5 milj. kr. anvisats för en fortsatt försöksverksamhet
under ytterligare ett år med social jourverksamhet och för försök
med olika projekt som berör uppsökande verksamhet och eftervård bland
narkotikamissbrukare (prop. 1975:1, bil. 7, punkten J 5, SoU 1975:5).

Statistiska uppgifter m. m.

Den i föregående avsnitt omnämnda utvärderingen av rapporterade omhändertaganden
inom Stockholms polisdistrikt redovisades den 31 oktober
1974. Samma år beslöt rikspolisstyrelsen att göra en uppföljning av polisdistriktens
tillämpning av LTO under tiden 1 oktober 1973 - den 30 september
1974. Resultatet av undersökningen har sammanställts i en promemoria
den 30 januari 1975. 1 promemorian redovisas förutom antalet
omhändertaganden enligt LTO även antalet omhändertaganden under tiden
den 1 oktober 1972 - den 30 september 1973 enligt 17 § polisinstruktionen,
dvs. för att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att begå brott.

Från promemorian kan följande uppgifter lämnas.

Under tiden den 1 oktober 1973 - den 30 september 1974 uppgick antalet
omhändertaganden enligt 1 § LTO till 2 377 och enligt 2 $ till 962. Antalet
omhändertaganden med stöd av 3 § LTO utgjorde under samma tid 10 691
medan antalet omhändertaganden enligt 17 S polisinstruktionen under tiden
den 1 oktober 1972-den 30september 1973 uppgick till 12 237. Den genomsnittliga
tiden för omhändertagandena enligt 3 8 LTO och 17 S polisinstruktionen
uppgick till 144 respektive 145 minuter. Social utredning enligt
LTO utfördes i 453 fall av social myndighet och i 704 fall av polis, dvs.
i totalt 1 151 fall av 10 691 omhändertaganden. Vidare anmäldes 5 750 fall
för kännedom till social myndighet. Enligt promemorian har de flesta polisstyrelserna
angivit att det i övervägande antal fall bedömts som opåkallat
att verkställa kompletterande utredning. De inledande förhören har oftast
klarlagt att den omhändertagne inte varit i behov av stöd eller hjälp från
samhället eller att han tidigare varit känd av social myndighet och är eller
har varit föremål för uppmärksamhet från myndigheten. Vid tveksamhet
har social myndighet oftast meddelats genom kopia av primärrapport. Vissa
polisstyrelser har även tagit som rutin att informera socialmyndigheten om
samtliga omhändertaganden enligt 3 $. Beträffande samarbetet med de so -

JuU 1975/76:4

cialvårdande organen konstateras sammanfattningsvis i promemorian en
positiv utveckling. De nya bestämmelserna tycks ha medfört en successiv
ökning och fördjupning av samarbetet till gagn för både polis och social
myndighet. Emellertid kvarstår enligt promemorian frågan om ökad socialjour
eller beredskap. Omfattningen av denna är ännu inte tillräcklig,
vilket i viss mån försvårar tillämpningen av LTO eller medför att syftet
med lagen inte kan uppnås till alla delar.

Avslutningsvis framhåller rikspolisstyrelsen i promemorian att tillämpningen
av LTO även i fortsättningen kommer att följas med stor uppmärksamhet.
Rikspolisstyrelsens föreskrifter för tillämpningen av lagen kommer
också att överses och i mån av behov ändras och förtydligas med ledning
av de ytterligare erfarenheter som erhålls.

Inom brottsförebyggande rådet pågår för närvarande en utvärdering av
omhändertaganden som skett med stöd av 3 8 LTO inom Stockholms polisdistrikt
under år 1974. Undersökningen, som drivs i samarbete med Stockholms
sociala centralnämnd och polisen i Stockholm, omfattar även en försöksverksamhet
beträffande social utredning enligt 6 8 LTO. Under försöksverksamheten
skall också de åtgärder som sociala myndigheter vidtagit
efter ett omhändertagande belysas. Brottsförebyggande rådet har den 25
september i år publicerat en lägesrapport om projektet vari vissa preliminära
utredningsresultat läggs fram. En slutgiltig redovisning av projektet beräknas
föreligga vid årsskiftet 1975-1976. Av rapporten framgår bl. a. följande.

I Stockholms polisdistrikt uppgick antalet omhändertaganden på grund
av ordningsstörande beteenden eller i brottsförebyggande syfte under första
halvåret 1972 till 970, första halvåret 1973 till 1 560, första halvåret 1974
till 1 978 och första halvåret 1975 till 621. Undersökningen avser 379 slumpmässigt
utvalda omhändertaganden. Omhändertagandena avsåg 369 personer.
Tolv procent av omhändertagandena skedde i privata bostäder eller
restauranger eller liknande medan övriga skedde på offentliga platser. I 40
procent av samtliga omhändertagandesituationer blev minst två personer
samtidigt omhändertagna. Vid 375 omhändertaganden förelåg ordningsstörande
beteenden i 67 procent och drogpåverkan (i allmänhet alkohol) i 64
procent av fallen. I 32 procent av omhändertagandesituationerna blev polisen
tillkallad av allmänheten och i 62 procent av situationerna försökte polisen
först avvisa vederbörande. Av de 369 omhändertagna personerna var ungefär
hälften under 24 år. 45 var kvinnor. Av 303 omhändertagna personer under
de tre första kvartalen 1974 omhändertogs 249 endast en gång medan övriga
54 omhändertogs två eller flera gånger. 61 procent av de 369 omhändertagna
personerna hade tidigare dömts för grövre brott eller erhållit åtalsunderlåtelse
enligt barnavårdslagen eller lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. 10 procent av de omhändertagna var okända för sociala myndigheter.
50 procent av de omhändertagna hade varit aktuella för sociala
myndigheter året före omhändertagandet, 35 procent hade varit aktuella
sedan 1970, dock ej året före omhändertagandet, och 5 procent var kända
men hade ej haft kontakter med sociala myndigheter efter 1970.

JuU 1975/76:4

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari yrkas att lagen om
tillfälligt omhändertagande skall upphävas.

Enligt vissa special författningar äger polisstyrelse i avbidan på ställningstagande
av annan myndighet besluta omhänderta någon för att underlätta
att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas. Detta gäller bl. a. enligt
barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. I lagen om tillfälligt omhändertagande
ges möjlighet för polisman att i sådana fall, om vissa närmare
angivna förutsättningar är uppfyllda, göra ett tillfälligt omhändertagande
i avvaktan på polisstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt samma lag att om
någon, som kan antas vara under 15 år, anträffas under förhållanden som
uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller
utveckling, han får tas om hand av polisman för att genom dennes försorg
skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden.

Lagen om tillfälligt omhändertagande innehåller också en regel om att
den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar
fara för denna skall omhändertas av polisman om det är nödvändigt för
att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall också ske när
det fordras för att avvärja straffbelagd gärning. Har omhändertagande skett
på någon av sist angivna grunder skall en utredning göras beträffande den
omhändertagnes levnadsförhållanden, dock endast i den mån behov av sådan
utredning kan antas föreligga. Utredningens syfte skall vara att utröna om
den omhändertagne är i behov av hjälp- eller stödinsats från samhällets
sida. Sådan utredning skall om möjligt göras av social myndighet. I lagen
föreskrivs vidare en maximitid om sex timmar för frihetsberövanden som
skett i syfte att upprätthålla ordningen eller hindra någon att begå brott.

Motionärernas invändningar mot lagen, vilka i allt väsentligt överensstämmer
med vad som anförts i motioner till 1973 och 1974 års riksdagar,
riktar sig i huvudsak mot polisens befogenhet att omhänderta personer på
grund av att de stört ordningen. Enligt motionärerna var lagstiftningen inte
nödvändig, eftersom polisinstruktionen i dess tidigare lydelse gav polisen
erforderliga möjligheter att ingripa. Särskilt allvarligt är, anser motionärerna,
att ett omhändertagande skall föranleda utredning om vederbörandes personliga
förhållanden och därigenom kunna medföra negativa konsekvenser
för dennes framtid. Vidare framhålls att lagen inte tillämpats i enlighet
med intentionerna bakom den samt att den inte haft avsedd effekt.

Invändningar av det slag som anförs i motionen har tidigare prövats av
utskottet i samband med lagens tillkomst år 1973 och föregående år. Utskottet
hänvisar till betänkandena JuU 1973:26 och JuU 1974:27.

Med anledning av den kritik mot lagen som framförs i den nu föreliggande
motionen och som också kommit till uttryck i den allmänna debatten finnér
utskottet angeläget att inledningsvis framhålla att, såvitt gäller förutsätt -

JuU 1975/76:4

ningarna för tillfälliga omhändertaganden i avbidan på polisstyrelses beslut
enligt vissa specialförfattningar samt beträffande omhändertaganden i syfte
att upprätthålla allmän ordning och hindra någon att begå brott, reglerna
i lagen överensstämmer med de föreskrifter som sedan länge funnits i polisinstruktionen.
Det nya är i huvudsak att det blivit möjligt för samhället
att utnyttja tiden för ett omhändertagande på grund av ordningsstörande
beteende på ett meningsfullt sätt genom förberedande av åtgärder eller etablerande
av kontakter som kan bli till stöd och hjälp för den omhändertagne.
För ett överförande av ifrågavarande regler från polisinstruktionen till en
särskild lag talade att fråga var om frihetsberövande åtgärder, vilka av rättsäkerhetsskäl
borde regleras i lag och inte som tidigare i en instruktion. Det
kan tilläggas att enligt den nya regeringsformen föreskrifter som avser ingrepp
i den personliga integriteten av nu förevarande slag enbart får meddelas
genom lag av riksdagen.

Beträffande behovet av ifrågavarande lagstiftning vill utskottet understryka
att för såväl samhället som den enskilde medborgaren det är ett
viktigt intresse att ordning råder på allmänna platser. Otvivelaktigt förekommer
det ofta särskilt i storstäderna situationer som måste anses störa
den allmänna ordningen. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att
polisen i sådana sammanhang har möjlighet att ingripa och undanröja störningarna
redan innan de leder till brott. Som tidigare berörts har polisen
också sedan länge haft sådana befogenheter.

Det bör vidare beaktas att vid tillämpning av bestämmelserna om omhändertagande
liksom vid all annan polisverksamhet gäller - enligt den
allmänna bestämmelsen i 16 § polisinstruktionen - att polisman inte får
använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i första hand
bör söka åstadkomma rättelse genom upplysningar och anmaningar. Bestämmelserna
i lagen om tillfälligt omhändertagande bör således endast tilllämpas
när den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt, exempelvis
genom att polismannen kan förmå vederbörande att självmant lämna platsen.
Det bör understrykas att ett frihetsberövande under några timmar som
regel framstår som en betydligt mindre ingripande åtgärd än de som kan
bli följden om ordningsstörande beteenden leder till åtal och dom. Ofta
torde nämligen sådana beteenden innefatta eller kunna leda till brottsliga
gärningar exempelvis ofredande, skadegörelse och förargelseväckande beteende.
Genom omhändertagandena undgår personerna i fråga ofta ett utdraget
brottmålsförfarande. Det bör vidare beaktas att ett omhändertagande
enligt lagen vanligtvis inte leder till några som helst efterräkningar för den
omhändertagne. Utskottet vill härutöver framhålla att särskilt när det gäller
ungdomar ett omhändertagande med åtföljande stöd och hjälpinsatser från
samhällets sida kan leda till att en påbörjad utveckling mot kriminalitet
och asocialitet bryts på ett tidigt stadium.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet, liksom då motionsspörsmålet
tidigare varit aktuellt, att de invändningar som riktats mot lagstift -

JuU 1975/76:4

ningen saknar fog. En annan sak är att lagstiftningen i vissa fall kan ha
tillämpats på ett sätt som inte varit avsett eller som eljest måste anses
mindre tillfredsställande eller att den inte lett till erforderliga stöd- och
hjälpåtgärder för de omhändertagna. Enligt utskottets mening saknas emellertid
underlag för några säkra omdömen härvidlag.

Inom brottsförebyggande rådet pågår f. n. en utvärdering av omhändertaganden
inom Stockholms polisdistrikt under år 1974 vilka skett i syfte
att upprätthålla ordningen eller förebygga brott. Undersökningen omfattar
även en försöksverksamhet beträffande sociala utredningar. Under försöksverksamheten
skall också de åtgärder som sociala myndigheter vidtagit efter
ett omhändertagande belysas. Rådet har helt nyligen publicerat en lägesrapport
om projektet i vilken vissa preliminära utredningsresultat läggs fram.
En slutredovisning av undersökningen beräknas föreligga vid årsskiftet
1975-1976. Enligt utskottets mening torde resultatet av undersökningen
komma att ge underlag för en bedömning av om och i vad mån tillämpningen
av lagstiftningen behöver ses över.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:321.

Stockholm den 4 november 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson
i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Fransson
(c). Lövenborg (vpk), fru André (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Lundgren
(s), Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och Raneskog (c).

Reservation

av herr Lövenborg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Invändningar
av” och slutar på s. 9 med ”till motionen” bort ha följande lydelse:

I en reservation av vänsterpartiet kommunisterna till utskottets betänkande
år 1973 med anledning av propositionen med förslag till åtgärder
för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen framfördes
starka betänkligheter mot ifrågavarande lagstiftning. Reservanterna
framhöll bl. a. att det problem som brottsligheten utgör inte löses genom

JuU 1975/76: 4

ökade polisiära insatser och kraftfulla ingripanden av typ omhändertaganden.
Sådana ingripanden har en rent repressiv effekt och riktar sig endast mot
dem som i ett eller annat avseende är avvikande eller underpriviligierade.
Härigenom förstärks ytterligare den redan nu allvarliga konflikten mellan
dem som har och dem som inte har, mellan dem som är socialt anpassade
och dem som är utslagna eller håller på att bli utslagna. Vad sålunda anfördes
äger alltjämt bärkraft. Härtill kommer såsom framhölls i en reservation till
utskottets betänkande JuU 1974:27 att enligt tidigare gällande bestämmelser
i polisinstruktionen polisen hade de befogenheter som behövdes för att upprätthålla
allmän ordning och göra tillfälliga omhändertaganden. Erforderliga
preciseringar och ändringar torde ha kunnat ske i polisinstruktionen och
andra författningar, exempelvis barnavårdslagen. Den nya lagstiftningen har
i detta hänseende inte inneburit någon förändring, eftersom det fortfarande
överlåts åt den enskilda polismannen att avgöra vad som skall förstås med
ett ordningsstörande beteende.

Utöver det anförda vill utskottet i likhet med motionärerna framhålla,
att människor som slagits ut från arbetslivet liksom utlänningar löper större
risk att omhändertas av polisen på grund av att de av denna kan anses
uppvisa ett avvikande beteende. Särskilt allvarligt är att ett omhändertagande
med åtföljande utredning kan leda till negativa konsekvenser för den gripne
i form av avbruten permission från fångvårdsanstalt eller mentalsjukhus,
förverkad villkorlig frigivning eller undanröjande av skyddstillsyn. I vart
fall resulterar omhändertagandet i en anteckning som bevaras till framtida
bruk. Särskilt utsatta är härvidlag utlänningar, som till följd av ett omhändertagande
kan komma att utvisas eller förlora möjlighet att förvärva
svenskt medborgarskap.

De erfarenheter vi hittills har av lagstiftningen visar att den utgör ett
medel för polisen att ”städa bort” vad man anser vara misshagliga personer
från allmänna platser. Det finns vidare anledning att framhålla att tillämpningen
av lagen i vad avser stöd- och hjälpåtgärder för de omhändertagna
varit i hög grad otillfredsställande; endast i ett mycket ringa antal fall har
social utredning skett. Beaktas bör vidare att samarbetet mellan socialarbetare
och polisen inte fungerat tillfredsställande. Förhållandena har lett till att
en alltmer utbredd opinion numera ställer sig avvisande till lagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att lagen bör upphävas.

dels att utskottet bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionen 1975:321 hos regeringen begär
förslag om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande.