Justitieutskottets betänkande

JuU 1975/76: 37

1975/76:37

med anledning av propositionen 1975/76:113 med förslag till lag om
ändring i brottsbalken m. m. (angående fylleristraffets avskaffande
m. m.) jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1975/76: 113 har regeringen (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen

dels att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om omhändertagande av berusade personer m. m.,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om ändring i rusdrycksförsäljningslagen (1954: 521),

5. lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

6. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.,

7. lag om ändring i lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff,

8. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,
dels att godkänna de riktlinjer för försöksverksamhet i anslutning till

fylleriets avkriminalisering som förordats i propositionen.

Propositionen innebär att fylleristraffet avskaffas och att en lag om
omhändertagande av berusade personer m. m. införs. Enligt den föreslagna
lagen skall en berusad person, som är ur stånd att ta vård om sig
eller annars utgör en fara för sig själv eller annan, kunna omhändertas
av polis. Om den berusade inte kan få annan vård, skall han få förvaras
hos polisen, regelmässigt högst i åtta timmar. I propositionen förordas
också viss försöksverksamhet med sjukvårdspersonal på polisstationerna
samt med vårdkliniker för omhändertagna berusade. Propositionen innebär
vidare vissa ändringar i lagen om nykterhetsvård och i andra författningar.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1975/76:2253, 1975/76:2261,

1975/76: 2262, 1975/76: 2263, 1975/76: 2264, 1975/76: 2265 och 1975/
76: 2275. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 12.

Yttrande har inhämtats från socialutskottet. Yttrandet fogas som bilaga
till detta betänkande.

I ärendet har utskottet vidare inhämtat uppgifter från företrädare för
rikspolisstyrelsen, från överläkaren vid Ulleråkers sjukhus Bengt Berggren
och från docenten Hans Klette.

Slutligen har utskottet företagit en studieresa till Polen för studium
framför allt av det polska systemet med s. k. tillnyktringskliniker.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 37

JuU 1975/76: 37

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken

dels att 16 kap. 15 § och 21 kap. 15 § skall upphöra att gälla,

dels att 16 kap. 16 § skall ha nedan angivna lydelse.

16 kap.
16 8

Nuvarande lydelse

Den som, i annat fall än förut i
detta kapitel är sagt, för oljud på
allmän plats eller eljest offentligen
beter sig på sätt som är ägnat att
väcka förargelse hos allmänheten,
dömes för förargelseväckande
beteende till böter, högst
femhundra kronor.

Förslagen lydelse

Den som för oljud på allmän plats
eller eljest offentligen beter sig på

sätt som är ägnat att väcka förargelse
hos allmänheten, dömes för
förargelseväckande beteende
till böter, högst femhundra
kronor.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om omhändertagande av berusade personer m. m.

1 § Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel får omhändertagas av
polisman, om han till följd av berusningen är ur stånd att taga vård om sig
eller annars utgör en fara för sig själv eller annan.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning, om den berusade
anträffas i port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars
inom område som gränsar till allmän plats och omständigheterna ger vid
handen att han uppehåller sig där endast tillfälligtvis.

2 § Vid omhändertagande skall tillses att åtgärden ej orsakar den omhändertagne
större olägenhet än som är oundviklig eller väcker onödig uppmärksamhet.

3 § Om det behövs med hänsyn till den omhändertagnes tillstånd, skall
han så snart det kan ske underkastas läkarundersökning.

4 § Omhändertagen, som ej efter läkarundersökning som avses i 3 § skall
föras till sjukhus eller kvarstanna där, får hållas kvar hos polisen, om annan
vård ej kan beredas honom.

5 § Polisman som har omhändertagit någon enligt denna lag skall så
skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet
ej redan upphört, skall förmannen omedelbart pröva om åtgärden
skall bestå.

6 § Omhändertagen som förvaras hos polisen skall fortlöpande underkastas
tillsyn. Skulle den omhändertagnes tillstånd ge anledning till det,
skall han föras till sjukhus eller läkare tillkallas så snart det kan ske.

JuU 1975/76: 37

7 § Den som har omhändertagits enligt denna lag skall friges så snart det
finnes kunna ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande
ej längre föreligger. Frigivande skall dock alltid äga rum senast inom
åtta timmar efter omhändertagandet, om det ej uppenbarligen är förenligt
med den omhändertagnes eget intresse att han får kvarstanna kortare tid
därutöver.

Finnes den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets
sida, skall polisen innan omhändertagandet upphör tillhandagå honom
med råd och upplysningar samt. i den mån det lämpligen kan ske, samråda
med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

8 § Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas
hos den som har omhändertagits enligt denna lag skall fråntagas denne, om
ej särskilda skäl talar däremot. Beslut härom meddelas av den förman som
enligt 5 § skall pröva omhändertagandet. Med egendomen skall förfaras på
det sätt som föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning av egendomen
tillfaller staten.

Första stycket får tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl
som kan användas för insprutning i människokroppen.

9 § Föreskrifterna i denna lag tillämpas även i fall då förutsättningar för
omhändertagande skulle ha förelegat också enligt 3 § lagen (1973: 558) om
tillfälligt omhändertagande.

10 § Vad som sägs i denna lag om polisman gäller även den som utan att
vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet, om ej annat framgår
av förordnandet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen
upphäves förordningen (1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap.

3 Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom föreskrives i fråga om militära rättegångslagen (1948: 372)1
dels att i 1, 5, 7, 13, 19, 58, 60, 61, 65, 70, 71, 82, 84, 87, 90, 92, 94, 95,
105 och 107 §§ samt rubriken närmast före 2 kap. ordet ”krigsmakten” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”försvarsmakten” i motsvarande
form,

dels att 3, 9 och 36 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse av

13 §1975:671 7111975:671

19 § 1975:671 84 § 1964: 200
58 §1960:25 87 §1964: 200

60 § 1975:671 95 §1975:671

61 §1952:122 107 § 1975:671.
70 § 1975:671

2t Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 37

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse

Såsom militära brottmål anses
enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i brottsbalken, nämligen
16 kap. 15 och 16 S§ därest den
brottslige vid gärningens begående
var iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9,
10, 12 och 13 kap. därest brottet
angått försvarsmakten tillhörig eller
för dess behov avsedd egendom,
20 kap. 1 —3 §§ samt 21 och 22
kap.;

2. mål om ansvar för annat i
brottsbalken omförmält brott som
krigsman förövat med anledning av
den förfördelades eller sin egen
tjänst vid försvarsmakten eller ock
mot myndighet eller annat organ
tillhörande försvarsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för
brott varigenom krigsman åsidosatt
sin tjänsteplikt, dock ej mål om förseelse
som avses i 36—39 §§ vämpliktslagen;
samt

4. mål om ansvar för brott varigenom
någon som ej är krigsman
men innehar tjänst vid försvarsmakten
åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära
brottmål skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om domstols
befattning med förundersökning
och användande av tvångsmedel
med anledning av brott som är av
beskaffenhet att fråga om ansvar
därför skall handläggas som militärt
mål.

Föreslagen lydelse

3 §2

Såsom militära brottmål anses
enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i brottsbalken, nämligen
16 kap. 16 § därest den brottslige
vid gärningens begående var iklädd
militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 12
och 13 kap. därest brottet angått
försvarsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom, 20
kap. 1-3 §§ samt 21 och 22 kap.;

3. mål om ansvar i andra fall för
brott varigenom krigsman åsidosatt
sin tjänsteplikt, dock ej mål om förseelse
som avses i 36—39 §§ vämpliktslagen;
samt

4. mål om ansvar för brott varigenom
någon som ej är krigsman
men innehar tjänst vid försvarsmakten
åsidosatt sin tjänsteplikt.

För följande i brottsbalken omförmälda
brott må, där ej annat följer
av 10 §, straff åläggas i disciplinmål; I.

brott som sägs i 16 kap. 15 eller
16 §, därest den brottslige vid

För följande i brottsbalken omförmälda
brott må. där ej annat följer
av 10 §, straff åläggas i disciplinmål: 1.

brott som sägs i 16 kap. 16 §,
därest den brottslige vid gärningens

2 Senaste lydelse 1975:671.

3 Senaste lydelse 1975:671.

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse

gärningens begående var iklädd militär
tjänstedräkt;

2. brott som avses i 10 kap.

2, 4 eller 7 § eller 12 kap. 2 §, under
förutsättning att fråga är om
försvarsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom samt,
såvitt angår brott mot någon av
nämnda paragrafer i 10 kap., att
egendomen lämnats åt den brottslige
för begagnande;

3. brott som sägs i 21 kap. 18 §,
dock ej då fråga är om sådan förseelse
vid manövrering eller navigering
av försvarsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som någon för dess säkerhet
ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg,
såsom förare därå, samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt

4. brott varom förmäles i 21 kap.

I, 4, 7-9 eller 11-16 §§ eller 22
kap. 4 §.

Föreslagen lydelse
begående var iklädd militär tjänstedräkt; 2.

brott som avses i 10 kap. 2, 4
eller 7 8 eller 12 kap. 2 8, under förutsättning
att fråga är om försvarsmakten
tillhörig eller för dess behov
avsedd egendom samt, såvitt
angår brott mot någon av nämnda
paragrafer i 10 kap., att egendomen
lämnats åt den brottslige för begagnande; 3.

brott som sägs i 21 kap. 18 §,
dock ej då fråga är om sådan förseelse
vid manövrering eller navigering
av försvarsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som någon för dess säkerhet
ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg,
såsom förare därå, samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt

4. brott varom förmäles i 21 kap.

1, 4, 7—9, 11—14 eller 16 §§ eller
22 kap. 4 §.

36 §

Krigsman som inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten
eller, iklädd militär tjänstedräkt,
på allmän plats uppträder
berusad, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, eller eljest stör
allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten må enligt förmans
förordnande tagas i förvar.
Den omhändertagne må ej hållas i
förvar längre än som betingas av
det ändamål som föranlett omhändertagandet.

Krigsman som inom område eller
utrymme som nyttjas av försvarsmakten
eller, iklädd militär tjänstedräkt,
på allmän plats anträffas sä
berusad att han är ur stånd att taga
vård om sig eller annars utgör en
fara för sig själv eller annan eller
uppträder så att han stör allmän
ordning eller ordningen inom försvarsmakten
må enligt förmans förordnande
tagas i förvar. Den omhändertagne
må ej hållas i förvar
längre än som betingas av det ändamål
som föranlett omhändertagandet.

Krigsman, som enligt första
stycket har omhändertagits på
grund av berusning, skall så snart
det kan ske underkastas läkarundersökning,
om det behövs med
hänsyn till hans tillstånd.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas
hos den som på grund av berusning

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

har omhändertagits enligt första
stycket, skall fråntagas denne, om
ej särskilda skäl talar däremot. Beslut
härom meddelas av den förman
som har förordnat om omhändertagandet.
Med egendomen skall
förfaras på det sätt som föreskrives

i 3 S lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
m.m. Belopp som har erhållits vid
försäljning av egendomen tillfaller
staten.

Tredje stycket får tillämpas även i
fråga om injektionsspruta eller kanyl
som kan användas för insprutning
i människokroppen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Har fråga om förverkande enligt 1 § första stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. ej före ikraftträdandet avgjorts
beträffande egendom som tagits i beslag med stöd av 37 § första
stycket, får frågan prövas i den ordning som gäller för disciplinmål utan
hinder av att ansvar för brott mot 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken
ej kan åläggas i målet.

4 Förslag till

Lag om ändring i rusdrycksförsäljningslagen (1954:521)

Härigenom föreskrives att 18 § rusdrycksförsäljningslagen (1954:521)*
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §2

Rusdrycker må ej utminuteras till den som kan antagas ej hava fyllt tjugo

år.

Utminutering må vägras den som är upptagen på särskild förteckning
(spärrlista).

På spärrlista skall upptagas På spärrlista skall upptagas

1) den beträffande vilken nykter- 1) den beträffande vilken nykter hetsnämnd

meddelat beslut som hetsnämnd meddelat beslut som

avses i 14 § 2 mom. lagen om nyk- avses i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård;
terhetsvård;

2) den som icke må försälja rus- 2) den som icke må försälja rusdrycker
och som genom laga kraft- drycker och som genom laga kraft ägande

dom befunnits skyldig till ägande dom befunnits skyldig till

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:702.

2 Senaste lydelse 1975:702.

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse
brott som avses i 80 eller 81 § eller
till försök eller medverkan som avses
i 89 § 1 och 2 mom. denna lag eller
till sådant förfarande med alkoholhaltiga
drycker som avses i 69 §
lagen om nykterhetsvård eller 89 §
bamavårdslagen; så ock

3) den som genom laga kraftägande
dom befunnits hava vid mer
än ett tillfälle inom en tidrymd av
tolv månader gjort sig skyldig till
rattfylleri, brott enligt 4 § 2 mom.
lagen om straff för vissa trafikbrott
eller fylleri.

Spärrlista skall av detaljhandelsbolaget
upprättas för län eller annat
lämpligt område. Den som enligt
vad under 2) i tredje stycket sägs
må vägras utminutering skall upptagas
på mer än en sådan förteckning
i den mån så finnes erforderligt
för att hindra honom från inköp.
Förteckningarna skola förnyas för
vaije månad.

Om upptagande på spärrlista beslutar
riksskatteverket. Den som
upptagits på spärrlista skall avföras
därifrån, i fall som under 1) i tredje
stycket avses vid utgången av den
tid som nykterhetsnämnden bestämt,
i det under 2) i tredje stycket
nämnda fallet efter tolv månader
samt i det under 3) i samma stycke
avsedda fallet efter sex månader.

Föreslagen lydelse
brott som avses i 80 eller 81 § eller
till försök eller medverkan som avses
i 89 § I och 2 mom. denna lag eller
till sådant förfarande med alkoholhaltiga
drycker som avses i 69 §
lagen om nykterhetsvård eller 89 §
barnavårdslagen; så ock

3) den som genom laga kraftägande
dom befunnits hava vid mer
än ett tillfälle inom en tidrymd av
tolv månader gjort sig skyldig till
rattfylleri eller brott enligt 4 § 2
mom. lagen om straff för vissa trafikbrott.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Den som då är
upptagen på spärrlista med stöd av 18 § tredje stycket 3) i dess tidigare lydelse
skall avföras därifrån, om han enligt bestämmelsen i dess nya lydelse
ej skulle ha tagits upp på listan.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1954:579) om nykterhetsvård1

dels att 11 § skall upphöra att gälla,

dels att 10, 15 och 57 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

1 Lagen omtryckt 1971: 307.

Sf Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 37

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse

Polis- och åklagarmyndighet,
som erhåller kännedom om att någon
gjort sig skyldig till fylleri eller
eljest använt alkoholhaltiga drycker
till uppenbar skada för sig eller
annan, skall ofördröjligen göra anmälan
därom hos nykterhetsnämnden.

Föreslagen lydelse

Polismyndighet skall ofördröjligen
göra anmälan hos nykterhetsnämnden
när någon på grund av
alkoholberusning har omhändertagits
enligt lagen (1976:000) om omhändertagande
av berusade personer
m. m. Samma skyldighet att göra
anmälan föreligger för polismyndighet
som i annat fall får kännedom
om att någon har använt alkoholhaltiga
drycker till uppenbar
skada för sig eller annan.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar
alkoholhaltiga drycker, skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden.
Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är,
genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja
skadeverkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan
ej skall göras, framställes av någon alkoholmissbrukaren närstående person
och läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner
åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.

Om skyldighet för åklagare att
göra anmälan i anledning av uppkommen
fråga om förvandling av
böter för fylleri är särskilt stadgat.

15 §

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk må av nykterhetsnämnden
ställas under övervakning, därest han till följd av sitt missbruk befinnes

a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga
hälsa eller för eget liv, eller

b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar
vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller

c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

e) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
genom lagakraftvunnen dom
funnits skyldig till minst tre under
de två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande
fylleri, brott, som i 21 kap. 13 eller

14 § brottsbalken sägs, därest han
vid brottets begående varit berusad
av starka drycker, så att det framgått
av hans åtbörder eller tal, eller
brott, som avses i 4 § lagen den 28

Detsamma skall gälla, när någon,
som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
utan att söka ärligen försörja
sig för ett kringflackande liv.

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

september 1951 om straff för vissa

trafikbrott, därest brottet varit en

följd av förtäring av starka drycker,

eller

utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.

Beslut om övervakning enligt denna paragraf går i verkställighet utan
hinder därav, att det ej äger laga kraft.

57 §

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig
att kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning
från anstalten begått brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än
fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal, skall
åklagaren pröva, huruvida åtal
lämpligen bör ske. Har brottet begåtts
innan den intagne fyllt aderton
år, skall sådan prövning ske ändå
att svårare straff än nyss sagts är
stadgat för brottet.

Är det eller de brott som begåtts
före utskrivningen fylleri eller fylleri
jämte annat brott och har den intagne
godkänt föreläggande av
ordningsbot härför, skall åklagaren,
om det finnes lämpligt, förordna
att böterna ej skola uttagas.

Innan fråga, som avses i första
eller andra stycket, avgöres skall
anstaltens styrelse höras, om det ej
finnes obehövligt.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om föreläggande
av ordningsbot som har godkänts före ikraftträdandet gäller dock
57 § andra och tredje styckena i sin äldre lydelse.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Härigenom föreskrives att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig
att kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning
från anstalten begått brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än
fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal, skall
åklagaren pröva, huruvida åtal
lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan
avgöres, skall anstaltens styrelse
höras, om det ej finnes obehövligt.
Har brottet begåtts innan
den intagne fyllt aderton år, skall
frågan om åtal prövas i nämnda
ordning ändå att svårare straff än
nyss sagts är stadgat för brottet.

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som uppträder berusad på
plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21
kap. 15 § brottsbalken sägs eller
ock gör sig skyldig till gärning som
avses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken
och därvid är berusad, så att
det framgår av hans åtbörder eller
tal, skola vara förverkade, om ej
särskilda skäl äro däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos
den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, 13 kap. 6 § luftfartslagen
eller 325 § sjölagen eller hos någon som medföljt vid tillfället, såframt
berusningsmedlen må antagas hava varit avsedda även för den som
begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser rusdrycker vid offentlig
tillställning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om egendom
som har påträffats före ikraftträdandet äger dock äldre bestämmelser
om förverkande fortfarande tillämpning. Fråga om förverkande får därvid
prövas i den ordning som anges i 2 § 3 även i fall då åtal, som före ikraftträdandet
har väckts för brott mot 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken,
nedlägges.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1964: 168) om verkställighet av
bötesstraff2
dels att 4 och 12 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 28 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot "regeringen”,
dels att 9 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§3

Böter må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa,
skall vad sålunda stadgas gälla de sammanlagda straffen. Ingå bland dem
både dagsböter och böter omedelbart i penningar, tillämpas 15 § tredje
stycket.

1 Senaste lydelse 1968: 197.

2 Senaste lydelse av

4 § 1968:196.

12 § 1969:166.

3 Senaste lydelse 1968: 1%.

Föreslagen lydelse
I §‘

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som gör sig skyldig till gärning
som avses i 21 kap. 13 eller
14 § brottsbalken och därvid är berusad,
så att det framgår av hans åtbörder
eller tal, skola vara förverkade,
om ej särskilda skäl äro däremot.

JuU 1975/76: 37

Nuvarande lydelse
Utan hinder av vad nu är sagt
skall förvandling äga rum, såframt
omständigheterna föranleda antagande
att den bötfällde av tredska
eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
betala böterna eller att förvandling
erfordras för hans tillrättaförande
eller ock böterna ådömts för
fylleri samt den bötfällde under de
före förvandlingen senast förflutna
två åren tre eller flera gånger
dömts för sådan förseelse.

Föreslagen lydelse
Utan hinder av vad nu är sagt
skall förvandling äga rum, såframt
omständigheterna föranleda antagande
att den bötfällde av tredska
eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
betala böterna eller att förvandling
erfordras för hans tillrättaförande.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om böter
som har ådömts före ikraftträdandet gäller dock 4 § i dess äldre lydelse.

Böter som före ikraftträdandet ådömts för fylleri får ej förvandlas. Föres
efter ikraftträdandet talan om förvandling av böter som utgör gemensamt
straff för fylleri och annat brott, prövar den domstol som handlägger målet
om förvandling vilken del av straffet som skall anses gälla sistnämnda
brott.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973: 18) om disciplinstraff för
krigsmän

dels att i 5 och 18 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2 §

Disciplinstraff ålägges, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, i stället för böter,
när fråga är om brott av krigsman
enligt 20-22 kap. brottsbalken eller
om annat av krigsman förövat brott
av sådan beskaffenhet att straff för
brottet kan åläggas i disciplinmål.
Böter får dock ådömas i stället för
disciplinstraff, om böter är en
lämpligare påföljd än disciplinstraff
med hänsyn till den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets
art. I fråga om brott som avses
i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken
ådömes böterna omedelbart i pengar,
högst femhundra kronor.

Föreslagen lydelse

Disciplinstraff ålägges, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, i stället för böter,
när fråga är om brott av krigsman
enligt 20—22 kap. brottsbalken eller
om annat av krigsman förövat brott
av sådan beskaffenhet att straff för
brottet kan åläggas i disciplinmål.
Böter får dock ådömas i stället för
disciplinstraff, om böter är en
lämpligare påföljd än disciplinstraff
med hänsyn till den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets
art. I fråga om brott som avses
i 21 kap. 16 § brottsbalken ådömes
böterna omedelbart i pengar, högst
femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

JuU 1975/76: 37

Motionerna

I motionen 1975/76: 2253 av herr Nyquist (fp) yrkas att riksdagen beslutar
att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om rutinmässiga
kontroller av berusade personers alkoholhalt i blodet.

I motionen 1975/76: 2261 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) yrkas
att riksdagen beslutar

1. att 3 § lagen om omhändertagande av berusade personer ges följande
lydelse: ”Den som omhändertas med stöd av denna lag skall, så
snart det kan ske, underkastas undersökning av läkare eller annan sjukvårdsutbildad
person”,

2. att staten skall ta kostnadsansvaret för undersökning som utföres
med stöd av 3 § lagen om omhändertagande av berusade personer,

3. att uttala att den försöksverksamhet som skall bedrivas i Landskrona
blir föremål för utvärdering inom en tvåårsperiod och att förslag
till åtgärder därefter föreläggs riksdagen.

I motionen 1975/76: 2262 av herr Jonsson i Mora m. fl. (fp) yrkas att
riksdagen

1. antar förslaget till lag om ändring i brottsbalken,

2. avslår förslaget till lag om omhändertagande av berusade personer
m. m.,

3. hos regeringen anhåller om förslag till riksdagen under hösten 1976
om

a) en plan för utbyggnad av akutkliniker för vård och behandling av
berusade personer i huvudsak i överensstämmelse med fylleristraffutredningens
förslag,

b) nytt system för statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen och kommunerna
för vård och behandling av berusade personer i enlighet med
vad som anförts i motionen,

c) lag om omhändertagande av bl. a. berusade personer i enlighet med
vad som anförts i motionen.

I motionen 1975/76: 2263 av herr Lidgård m. fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att försöksverksamhet med särskild vårdklinik
anordnas på ytterligare två därför lämpade orter.

I motionen 1975/76: 2264 av herr Pettersson i Västerås m. fl. (vpk)
yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om en skyndsam
plan för upprustning med lokaler och personal för undersökning och
vård av berusade personer i anslutning till sjukhusens akutmottagningar,

2. att medel anvisas att täcka landstingens årliga kostnader för en sådan
organisation.

JuU 1975/76: 37

I motionen 1975/76: 2265 av herr Westberg i Ljusdal (fp) yrkas att
riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975/76: 113 inför rapportskyldighet
för polisen om omhändertagande enligt den nya lagen till körkortsmyndighet
och systembolaget.

I motionen 1975/76: 2275 av herr Jonsson i Alingsås (fp) yrkas att
riksdagen uppskjuter behandlingen av propositionen 1975/76: 113 med
förslag om avskaffande av fylleristraffet till dess riksdagen förelagts den
aviserade propositionen med förslag till reform av körkortsreglerna, vilken
— med hänsyn till att den inte upptagits på årets propositionsförteckning
— kan bli behandlad tidigast under nästa riksmöte.

Utskottet

Inledning

Enligt 16 kap. 15 § brottsbalken (BrB) döms den som på allmän
plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker,
så att det framgår av hans åtbörder eller tal, för fylleri till böter, högst
femhundra kronor. Till samma straff döms också om ruset orsakats av
annat än alkoholhaltiga drycker. Föreskrifter om polisens befogenhet att
omhänderta berusade personer som anträffas på allmän plats finns i förordningen
(1841: 58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap. Den enskilde
polismannen anses enligt denna förordning ha viss frihet att från fall
till fall bedöma om en berusad person skall omhändertas eller inte. Den
omhändertagne förvaras i allmänhet i polisarrest till dess han blivit nykter.

Under förarbetena till brottsbalken föreslog strafflagberedningen att
gällande straffbestämmelser rörande fylleri skulle utmönstras ur lagen
och att reglerna om omhändertagande skulle ändras så att de berusade
skulle föras till läkarkliniker, där de skulle kunna kvarhållas några
dygn. I propositionen med förslag till brottsbalk föreslogs dock att det
i brottsbalken skulle införas en bestämmelse angående ansvar för fylleri
i huvudsak i enlighet med vad som gällt tidigare. Enligt ett uttalande
av departementschefen (prop. 1962: 10, del B, s. 238) förelåg alltjämt
behov av att kunna bestraffa fylleri på allmän plats. Under riksdagsbehandlingen
av ärendet uttalade första lagutskottet (1LU 1962: 42 s.
104) med anledning av motioner om avkriminalisering av fylleriet att
utskottet vid sin prövning funnit att hithörande frågor borde bli föremål
för utredning. Utskottet anförde vidare att problemkomplexet inrymde
inte bara frågor av social, medicinsk och juridisk art utan även spörsmål
av samhällsekonomisk natur. På vilket sätt de olika synpunkterna
skulle avvägas mot varandra var enligt utskottet inte möjligt att ange
utan en mer omfattande utredning än den som kunnat ske i samband
med utskottets granskning av propositionen och motionerna. Utskottet

JuU 1975/76: 37

förordade att en utredning verkställdes rörande formen för samhällets
åtgärder vid omhändertagandet av berusade personer på allmän plats.
Vad utskottet hemställt godtogs av riksdagen (rskr 1962: 390).

Genom beslut i oktober 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa
en utredning om formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande
av berusade personer på allmän plats. Denna utredning,
fylleristraffutredningen, avlämnade år 1968 betänkandet Bot eller böter
(SOU 1968:55—56).

Fylleristraff utred ningens förslag

Utredningen ansåg att det nuvarande systemet med omhändertagande
och bestraffning av akut berusade personer representerar ett förlegat
betraktelsesätt. Enligt utredningen är den akuta berusningen att
betrakta som ett sjukdomstillstånd, och ett omhändertagande bör ta sikte
på att bereda de berusade adekvat vård och behandling. Vidare bör det
göras en undersökning av den berusades hälsotillstånd och sociala förhållanden.
Mot bakgrunden av de rådande förhållandena vid omhändertagande
av berusade personer fann utredningen att en genomgripande
reform var nödvändig. Utredningen föreslog att särskilda medicinska
kliniker, s. k. akutkliniker, skulle inrättas på ett flertal orter
i landet. Tillräckligt underlag för sådana kliniker fanns enligt utredningen,
förutom i de tre största städerna, i ett 15-tal större städer. Till
verksamheten skulle knytas läkare och annan sjukvårdspersonal. En
socialassistent från nykterhetsnämnden föreslogs bli stationerad på
akutkliniken för att svara för den sociala sidan av verksamheten. Utredningen
utarbetade en modell över en akutklinik och en beskrivning
hur verksamheten borde bedrivas. Behandlingen på kliniken skulle vara
avgiftsfri för den omhändertagne.

Utredningen framhöll vidare att fylleriklientelet i mycket stor omfattning
består av nedgångna, socialt avvikande individer och att straffet
i många fall kunde få negativa verkningar från allmänna vårdsynpunkter.
Utredningen föreslog därför att fylleristraffet skulle avskaffas.

Utredningen föreslog också införande av en lag om omhändertagande
och behandling av berusade personer. När det gäller förutsättningarna
för omhändertagande enligt denna lag skulle det enligt utredningen
vara avgörande att någon anträffades så berusad att han bedömdes
vara i behov av vård.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Departementschefen uttalar att fylleristraffutredningen enligt hans
mening har gett anvisning på ett behandlingsprogram som motsvarar
mycket högt ställda krav när det gäller vården av akut berusade per -

JuU 1975/76: 37

söner. En mera generell reform i den riktning som utredningen har anvisat
när det gäller akutvården måste därför enligt departementschefen
betecknas som i och för sig önskvärd. Emellertid är det enligt departementschefen
av flera skäl mindre ändamålsenligt att koppla samman
frågan om fylleriets avkriminalisering med en så långtgående och resurskrävande
satsning på detta vårdområde som ett genomförande av
utredningsförslaget i denna del skulle innebära. Det gäller, anför departementschefen,
vårdorganisatoriska och personalmässiga problem
som inte lämpligen kan bedömas isolerade från andra frågor på socialoch
sjukvårdspolitikens område. Departementschefen hänvisar till att
frågan om de grundläggande principerna för nykterhetsvården kommer
att tas upp i samband med behandlingen av socialutredningens
slutbetänkande. Det måste enligt departementschefen ske en kontinuerlig
avvägning mellan olika önskvärda reformer och förbättringar inom
hela vårdområdet, vilket dock inte utesluter att en utformning av behandlingen
av akut berusning, där vårdsynpunkterna står i förgrunden,
i och för sig är ett angeläget mål att sträva efter.

I propositionen framläggs således ej något förslag om inrättande av
akutkliniker i enlighet med utredningens förslag. Enligt departementschefen
har emellertid de skäl som talar för att fylleristraffet utmönstras
ur lagen den sammanlagda styrkan att det inte kan vara försvarligt
att ytterligare skjuta upp avkriminaliseringen av fylleriet. I propositionen
föreslås därför att straffbestämmelserna om fylleri i 16 kap. 15 §
och 21 kap. 15 § BrB upphävs. I anslutning härtill föreslås också en
ändring i straffbestämmelsen i 16 kap. 16 § BrB angående förargelseväckande
beteende.

Vidare föreslås en lag om omhändertagande av berusade personer
m. m. Enligt denna får den som på allmän plats, utom- eller inomhus,
anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
omhändertagas av polisman, om han till följd av berusningen är ur
stånd att ta vård om sig eller annars utgör fara för sig själv eller annan.
Omhändertagande får också ske om den berusade tillfälligtvis uppehåller
sig i port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars
inom område som gränsar till allmän plats. I lagen föreskrivs vidare
att den omhändertagne, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd,
skall underkastas läkarundersökning. Om han efter en sådan undersökning
ej omhändertas på sjukhus, får han hållas kvar hos polisen,
om annan vård ej kan beredas honom. Den polisman som omhändertagit
en berusad skall skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman. Denne
skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den omhändertagne
skall friges så snart det finnes kunna ske utan men för honom
själv och anledning till omhändertagande ej längre föreligger, dock
regelmässigt senast inom åtta timmar efter omhändertagandet. Om den
omhändertagne är i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida skall

4t Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 37

JuU 1975/76: 37

polisen lämna råd och upplysningar. Samråd skall därvid ske med annat
samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Alkoholhaltiga
drycker och andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne,
skall fråntas honom och förstöras eller säljas. Genom
förslag till ändringar i militära rättegångslagen införs motsvarande
regler om förvarstagande, läkarundersökning och omhändertagande av
alkoholhaltiga drycker beträffande krigsman som på militärt område
eller iklädd militär tjänstedräkt på allmän plats anträffas berusad.

Genom en föreslagen ändring i rusdrycksförsäljningslagen avskaffas
den s. k. fylleriindikationen för upptagande på spärrlista för alkoholinköp.
Vidare föreslås ändringar i lagen om nykterhetsvård (Nvl) som
bl. a. innebär ändrade förutsättningar för tvångsåtgärder enligt den lagen.
Lagföring i viss utsträckning för nykterhetsbrott skall enligt detta förslag
ej såsom hittills generellt ge anledning till sådan tvångsåtgärd.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i lagen om verkställighet
av bötesstraff och lagen om disciplinstraff för krigsmän.

Fråga om uppskov

I motionen 2275 yrkas att riksdagen uppskjuter behandlingen av propositionen
till dess att riksdagen förelagts proposition angående reform
av körkortsreglerna. Motionsyrkandet motiveras med önskemål om ytterligare
utredning rörande körkortskontrollens utformning såvitt avser
personer som missbrukar alkohol.

I propositionen 1975/76: 155, som framlagts sedan motionen väckts
och som f. n. är beroende av riksdagens prövning, berörs frågor angående
utfärdande m. m. av körkort åt den som missbrukar alkohol. Propositionen
har hänvisats till trafikutskottet och avses bli prövad av riksdagen
under innevarande riksmöte. Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets
mening skäl att uppskjuta behandlingen av propositionen angående
fylleristraffets avkriminalisering m. m. Utskottet avstyrker således bifall
till motionen 2275.

Avkriminalisering m. m.

Fylleristraffutredningens förslag att avskaffa brottsbalkens bestämmelser
om ansvar för fylleri tillstyrktes av en praktiskt taget enhällig
remissopinion. Enligt utskottets mening får det numera anses klarlagt att
straffbestämmelserna i sig inte är ägnade att motverka alkoholmissbruk
eller att hindra berusade personer att uppträda på allmänna platser. För
att bekämpa alkoholmissbruket i ett modernt samhälle bör man enligt utskottets
mening använda sig av andra metoder än bestraffning, framför
allt förebyggande upplysningsverksamhet samt vård av dem som blivit
alkoholmissbrukare. Lagföringen utgör också såsom departementschefen
uttalar en inte oväsentlig belastning på rättsvårdens samlade resurser.

JuU 1975/76: 37

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu lagt fram
ett sedan länge önskat förslag om fylleristraffets avskaffande.

Avkriminaliseringen av fylleriet kan emellertid som departementschefen
uttalar ej genomföras som en isolerad åtgärd. I första hand uppstår
frågan vilka åtgärder som från ordningssynpunkt eller av hänsyn till vederbörandes
situation skall från samhällets sida vidtas mot den som påträffas
berusad på allmän plats. Utskottet återkommer i det följande till
den frågan liksom till de följdfrågor i övrigt som behandlas i propositionen
och motionerna.

Beträffande de rent straffrättsliga följderna av fylleriets avkriminalisering
riktar sig intresset i första hand mot avkriminaliseringens betydelse
när det gäller brott som begåtts under rusets inverkan samt på straffbestämmelsen
i 16 kap. 16 § BrB angående förargelseväckande beteende. I
det förstnämnda hänseendet kan utskottet helt ansluta sig till departementschefens
uppfattning att en avkriminalisering inte kan få påverka
den sedan lång tid upprätthållna grundsatsen i 1 kap. 2 § BrB att självförvållat
rus inte får föranleda att en gärning ej anses som brott. Utskottet
vill särskilt understryka att fylleriets avkriminalisering ej får leda till
generell straffrihet för straffbara beteenden som vanligtvis äger rum under
rusets inverkan, t. ex. våldsamt motstånd och andra brott mot allmän
verksamhet som upptagits i 17 kap. BrB. En annan sak är att i de
fall gärningsmannen är alkoholmissbrukare skäl i vissa fall kan föreligga
för att på den grunden underlåta åtal. Frågan härom får övervägas
i det lagstiftningsärende som kan föranledas av det betänkande som
inom kort väntas från åtalsrättskommittén (Ju 1970: 63).

Vad gäller ansvaret för förargelseväckande beteende har det enligt
departementschefen förutsatts att bestämmelsen härom inte med nutida
synsätt kan ges den innebörden att den offentliga berusningen som sådan
skulle anses falla under lagrummet. Detsamma bör enligt departementschefen
gälla sådana inslag i en berusad persons beteende som typiskt sett
har omedelbart samband med berusningen och som visserligen medför
att hans tillstånd kan konstateras av utomstående men ändå inte tar sig
några mer uppseendeväckande eller störande uttryck. En riktpunkt vid
tillämpningen bör enligt departementschefen vara att bestämmelsen om
förargelseväckande beteende anses tillämplig i sådana fall då hittills

16 kap. 15 och 16 §§ brottsbalken har brukat åberopas i konkurrens. Utskottet
har för sin del ingen erinran mot de sålunda angivna riktlinjerna
för straffbarhet i berört hänseende. Om den som uppträder berusad på
allmän plats åstadkommer förargelse på annat sätt än genom att vara
berusad, exempelvis genom att antasta förbipasserande, bör han således
kunna ådömas ansvar för ofredande eller förargelseväckande beteende.
Utskottet återkommer i det följande till de gränsdragningsfrågor som kan
uppkomma när det gäller polisens möjligheter att ingripa mot och omhänderta
personer som uppträder ordningsstörande.

JuU 1975/76: 37

Omhändertagande av berusade personer m. m.

Departementschefen uttalar i propositionen att i avvaktan på en fortsatt
utveckling, som medför att man genom skilda insatser på sjuk- och
nykterhetsvårdens område efter hand får ökade möjligheter att tillgodose
de vård- och behandlingsbehov som det här är fråga om, polisen även i
fortsättningen måste ha befogenhet att verkställa omhändertaganden och
att ansvara för de omhändertagnas förvaring.

Enligt departementschefen bör vidare avkriminaliseringen av fylleriet
kombineras med nya bestämmelser om omhändertagande, trots att dessa
inte kommer att kunna utgöra någon definitiv lösning på de frågor som
här är aktuella.

I motionen 2262 yrkas i denna del att riksdagen dels avslår förslaget
till lag om omhändertagande av berusade personer m. m. (yrkande 2),
dels hemställer hos regeringen om förslag till lag om omhändertagande
av bl. a. berusade personer i enlighet med vad som anförs i motionen
(yrkande 3 c). Motionärerna uppger att gränsdragningen mellan den
föreslagna lagen och den gällande lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande
(LTO) kan vålla problem vid tillämpningen. Förslaget
innebär enligt motionärernas mening en konstlad uppdelning på ”vårdfall”
och ”ordningsfall”. Den föreslagna lagen och LTO bör därför enligt
motionärernas mening ersättas med en enda lag som täcker såväl vårdfallen
som ordningsfallen.

Liknande synpunkter anförs i motionen 2263. Motionärerna anser sig
dock inte böra föreslå andra kriterier för omhändertagande enligt den
föreslagna lagen men förutsätter att gränsdragningsproblematiken uppmärksammas
i de instruktioner som kan komma att utfärdas liksom att
regeringen följer utvecklingen.

Departementschefen uttalar att det primära syftet när det gäller omhändertagande
av en berusad person alltid måste vara att tillgodose dennes
egna intressen. Med hänsyn till den avgörande skillnad som sålunda
föreligger mellan LTO och den nya lagen när det gäller syftet för ingripandena,
bör de nya bestämmelserna om omhändertagande av berusade
personer enligt departementschefen tas in i en särskild författning.

Frågan hur polisens befogenheter när det gäller omhändertagande av
berusade personer lagtekniskt skall regleras måste enligt utskottets mening
ses mot bakgrunden av vad som i övrigt gäller beträffande polisens
befogenheter och skyldigheter att ingripa mot enskilda personer. Härom
kan i korthet nämnas följande.

Polisen har genom flera olika bestämmelser tillerkänts rätt att gripa
personer under närmare angivna förutsättningar. I första hand har polisen
enligt olika regler i rättegångsbalken rätt att gripa personer som
är misstänkta för brott. För dessa fall finns också i rättegångsbalken

JuU 1975/76: 37

regler beträffande formerna och tidpunkten för förhör samt, när det
gäller åklagarens och domstolens befattning med den gripne, beträffande
anhållande och häktning. I rättegångsbalken finns också bestämmelser
om hämtning av misstänkta och förhörspersoner till polisförhör
och domstol.

Enligt 21 § Nvl kan polisstyrelse förordna om tillfälligt omhändertagande
av alkoholmissbrukare i avvaktan på intagning på vårdanstalt.
Regler om tillfälligt omhändertagande i avvaktan på annan myndighets
beslut finns också i barnavårdslagen, lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall och i utlänningslagen.

Enligt 1 § LTO får polisman i avvaktan på polisstyrelsens beslut om
omhändertagande enligt särskilda bestämmelser verkställa omhändertagande,
om förutsättningar för omhändertagande bedöms föreligga
och ett dröjsmål med åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes
eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.

Enligt 2 § LTO äger polisman i vissa fall omhänderta barn under

15 år, och i 3 § samma lag föreskrivs att polisman skall omhänderta
den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar
fara för denna, om ett omhändertagande är nödvändigt för att
upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall ske också när
det fordras för att avvärja straffbelagd gärning.

När någon har omhändertagits enligt 3 § LTO, skall han förhöras så
snart som möjligt. Dessutom skall vid behov göras en utredning om
hans personliga levnadsförhållanden, om möjligt av företrädare för
social myndighet. Den omhändertagne skall friges så snart förhör och
utredning har slutförts och han inte längre kan anses utgöra en omedelbar
fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet. För tillämpningen av 3 § LTO är det i
princip utan betydelse om personen är berusad eller nykter. Föreskrifterna
tar sålunda inte sikte på omhändertagande och behandling av
berusade personer och de är inte heller avsedda att användas vid fylleri.

Enligt 2 § polisinstruktionen (PI) åligger det polisen att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet och därvid bl. a. hindra att den allmänna
ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt. Vidare
har polisen enligt samma stadgande att vidta erforderliga åtgärder när
den allmänna ordningen och säkerheten kränks på annat sätt än genom
brott och i övrigt att lämna allmänheten skydd, upplysningar och
annan hjälp. Bestämmelsen ger härigenom polisen befogenhet att ingripa
i dessa speciella situationer. Hur långt polisens befogenheter
sträcker sig vid ett sådant ingripande kan, såsom departementschefen
framhåller, i vissa fall vara tveksamt. Enligt ett uttalande av JO (JO:s
ämbetsberättelse 1975/76 s. 81) torde det av allmänna tolkningsprinciper
få anses framgå att denna ingreppsrätt upphör att gälla eller in -

JuU 1975/76: 37

skränks när en bestämmelse i en specialförfattning — såsom 3 § LTO

— berör ett skyddsintresse, t. ex. allmän ordning, som formellt omfattas
av 2 § PI. Härav skulle enligt JO följa att omhändertagande enligt

2 § PI kan ske om det endast syftar till att lämna någon skydd eller
hjälp, t. ex. när någon — på enskild eller allmän plats — anträffas
i sådan grad påverkad av alkohol eller narkotika, att det bedöms lämp^
ligt att han kommer under vård eller uppsikt.

Av det ovan sagda framgår att polisens ingripande mot enskilda personer
redan nu kan grunda sig på flera olika lagbestämmelser och att
formerna för och följderna av ett omhändertagande varierar från fall
till fall. Det är enligt utskottets mening från rättssäkerhetssynpunkt ytterst
angeläget att förutsättningarna för polisens ingripande finns noggrant
reglerade, så att risk för godtycke i tillämpningen elimineras. Regleringen
måste i största möjliga mån vara entydig och utformad på ett
sådant sätt att det inte uppstår gränsdragningsproblem i den praktiska
tillämpningen.

Från dessa synpunkter kunde det enligt utskottets mening anses lämpligt
att sammanföra den föreslagna omhändertagandelagen med LTO.
Härför kan också tala den relativt likartade regleringen i de båda lagarna.

Det bör i detta sammanhang påpekas att fylleristraffutredningens
förslag till lag om omhändertagande och behandling av berusade
personer framlades innan LTO — med dess anvisningar om sociala
vårdåtgärder — tillkommit. När det gäller förutsättningarna för omhändertagande
av en person som uppträder berusad på allmän plats
torde i många fall såväl 1 § i den föreslagna lagen som 3 § LTO och
möjligen även 2 § PI formellt bli tillämplig. Frågan om tiden för omhändertagandet,
insättande av medicinska och sociala åtgärder samt
möjligheter att frånta den omhändertagne spritdrycker m. m. som påträffas
hos honom blir då beroende av den enskilde polismannens eller
det vakthavande befälets bedömning i en situation då det på grund av
omständigheterna kanske inte lämnas tillfälle till närmare eftertanke.

Mot de skäl, som enligt utskottets mening kan anföras för en
sammanföring av de båda lagarna talar dock följande. Som departementschefen
framhåller föreligger det en avgörande principiell skillnad
när det gäller syftet med ingripandena. Vidare bör beaktas att på sätt
som utskottet nedan kommer att utveckla målsättningen bör vara att
skapa en helt ny ordning för samhällets åtgärder beträffande den som
påträffas berusad på allmän plats. Det nya systemet bör syfta till att
bereda vederbörande adekvat vård utanför polisstationerna. I den nya
ordningen blir omhändertagandet av en berusad även i praktiken helt
artskilt från andra omhändertaganden, och reglerna för ett sådant omhändertagande
— som även i framtiden torde få ankomma på polisen

— och dess följdåtgärder bör då också skiljas från reglerna om omhän -

JuU 1975/76: 37

dertagande av renodlade ordningsskäl. Det kan mot denna bakgrund
enligt utskottets mening vara motiverat att redan nu uppställa särskilda
regler för omhändertagande av berusade personer, regler som lätt kan
anpassas till framtida mer adekvata vårdformer.

Vid en avvägning av för- och nackdelar med de olika lösningarna
har utskottet stannat för att regler för omhändertagande av berusade
personer efter fylleristraffets upphörande bör på sätt departementschefen
föreslår upptas i en särskild lag. Utskottet vill emellertid samtidigt
framhålla att det är nödvändigt med särskilda åtgärder för att den berörda
gränsdragningsproblematiken skall kunna bemästras i den praktiska
tillämpningen. Tillämpningsföreskrifter och anvisningar bör utfärdas
till ledning för den enskilde polismannen, och tillämpningen bör
följas med särskild uppmärksamhet. Uppkommande svårigheter bör
skyndsamt leda till en omprövning av lagregleringen.

Vad utskottet sålunda, delvis i linje med önskemålen i motionen
2262, anfört om bl. a. tillämpningsföreskrifter till den nya lagen om omhändertagande
av berusade personer m. m. bör ges regeringen till känna.

När det gäller de i den nya lagen angivna förutsättningarna för omhändertagande
har departementschefen uttalat att lagens avfattning inte
torde medföra några större förändringar i förhållande till 1841 års förordning
sådan denna har tillämpats i praktiken och att avsikten inte
varit att få till stånd någon förskjutning av praxis i den riktningen att
antalet omhändertaganden skulle bli högre än hittills. För omhändertagande
enligt den nya lagen skall det enligt departementschefen krävas
en tämligen höggradig berusning. Om vederbörande ej uppnått en
sådan grad av berusning, skall det enligt departementschefen krävas att
han kan antas utgöra en fara för sig själv eller annan t. ex. i trafiksammanhang.
För att detta skall kunna konstateras, måste berusningen framgå
på ett påtagligt sätt såsom exempelvis genom att personen saknar förmåga
att behärska sina kroppsrörelser.

Utskottet vill med instämmande i dessa uttalanden framhålla att kriterierna
för omhändertagande såvitt gäller berusningsgraden bör överensstämma
med vad som nu uppställs för ansvar för fylleri. Samtidigt
bör beaktas att bestämmelsen har utformats så att den ger den enskilde
polismannen viss frihet att från fall till fall bedöma om en berusad person,
som inte direkt stör någon, skall omhändertas eller inte.

I denna del uttalar departementschefen att enligt hans mening polisen
också fortsättningsvis bör ha befogenhet att avstå från omhändertagande
i vissa fall. Även om berusningsgraden är så kraftig att det skulle
vara vanskligt att lita till att den berusade kan ta sig hem själv, bör det
enligt departementschefen vara möjligt för polismannen att ibland
ändå underlåta ett omhändertagande t. ex. därför att den berusade
kan tas om hand av någon anhörig eller annan vederhäftig, nykter person.
Beträffande de situationer då den berusade omhändertagits men

JuU 1975/76: 37

polismannen anser sig kunna konstatera, att den berusade utan fara
för honom själv eller annans säkerhet kan föras till sin bostad och lämnas
kvar där, kan det enligt departementschefen vara ett realistiskt alternativ
till förvaring i polisarrest, att polisen undersöker möjligheten
av att han förs hem till sin bostad genom anhörigs försorg. I andra fall
kan enligt departementschefen den lämpligaste lösningen vara att den
omhändertagne transporteras till sin bostad av polisen. Sist nämnda
möjlighet förtjänar enligt departementschefen att övervägas, förutsatt
att det inte är fråga om en våldsam eller oregerlig person eller berusningen
har nått ett sådant stadium att han måste förvaras under särskild
tillsyn.

I motionen 2262 och i socialutskottets yttrande har påpekats att
omhändertagande enligt 1 § i den nya lagen — som får ske — ej är
obligatoriskt i motsats till vad som gäller enligt 3 § LTO, som föreskriver
att omhändertagande skall ske. Motionärerna anser att omhändertagande
enligt den nya lagen bör prioriteras framför omhändertagande
enligt LTO. Socialutskottet uttalar att lagtextens utformning i
detta avseende bör övervägas särskilt.

Utskottet har för sin del ingen erinran mot att bestämmelsen får
sådan utformning att utrymme ges för de av departementschefen angivna
alternativen till omhändertagande. Förfarandet stämmer också
överens med den för alla polisingripanden allmänt tillämpliga bestämmelsen
i 16 § PI, enligt vilken polismannen för att verkställa tjänsteåtgärd
ej får använda strängare medel än förhållandena kräver och i
första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
När det gäller överlåtande av vården av den berusade åt dennes
anhöriga eller andra privatpersoner, bör enligt utskottets mening
generellt gälla att den enskilde polismannen alltid noga överväger risken
av att den berusade kan utgöra en fara för sig själv eller annan. Härvid
bör inte bortses från att den berusade i ett senare stadium kan bli
våldsam eller oregerlig. Samråd bör därför ske med de anhöriga eller
andra närstående för att i största möjliga mån skapa garantier för att
överlämnande av den berusade kan ske utan risk. Enligt utskottets mening
synes omhändertagande inte sällan kunna underlåtas beträffande
berusade ungdomar med ordnade hemförhållanden. Utskottet vill i detta
sammanhang med anledning av ett uttalande av departementschefen på
s. 92 i propositionen framhålla att enligt utskottets mening principen att
ett omhändertagande inte bör vålla onödig olägenhet eller uppmärksamhet
ofta kan tala mot en lösning som innebär att den omhändertagne
förs hem till sin bostad genom polisens försorg.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet icke anledning
förorda annan lydelse av 1 § i berört hänseende än den som regeringen
föreslagit.

Med anledning av motionärernas och socialutskottets jämförelse mel -

JuU 1975/76: 37

lan utformningen av 3 § LTO och 1 § i den föreslagna lagen vill utskottet
med hänvisning till det ovan nämnda stadgandet i 16 § PI endast
framhålla att ett omhändertagande enligt 3 § LTO ej bör ske såvida
inte vederbörande anmodats att sluta med sitt ordningsstörande
uppträdande eller att avlägsna sig (se prop. 1973: 115 s. 33, JuU 1973:
26 s. 22). Vederbörande polisman har alltså även vid ifrågasatt tillämpning
av 3 § LTO möjlighet att med hänsyn till omständigheterna underlåta
omhändertagande.

Utskottet vill tillägga att då förutsättningar för omhändertagande
föreligger såväl enligt den nya lagen som enligt 3 § LTO ingripande skall
ske enligt den nya lagen. Detta framgår uttryckligen av 9 § i samma lag.

Beträffande utformningen av 2 § noterar utskottet att den i propositionen
föreslagna lydelsen ansluter sig till 4 § LTO med den ändringen,
att det enligt den nya lagen skall tillses att åtgärden ej orsakar
den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig, medan det
enligt LTO skall tillses att åtgärden ej orsakar större olägenhet än som
är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte. Avvikelsen har ej motiverats
i propositionen. Enligt utskottets mening bör lagarna i berört
avseende erhålla samma lydelse. 2 § i den föreslagna lagen bör ändras
i enlighet härmed.

Enligt 3 § i den föreslagna lagen skall den omhändertagne, om det
behövs med hänsyn till hans tillstånd, så snart det kan ske underkastas
läkarundersökning. 1 motionen 2261, yrkande 1, föreslås att den omhändertagne
skall, så snart det kan ske, underkastas undersökning av
läkare eller annan sjukvårdsutbildad person. Härigenom skulle man enligt
motionärerna avlasta polisen ett många gånger svårt ställningstagande
till behovet av sjukvårdande åtgärder. Även i motionen 2262
förordas en starkare skrivning i detta hänseende.

Rikspolisstyrelsen har fastställt särskilda anvisningar (FAP 253-1)
angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest
omtöcknade personer. Enligt anvisningarna är läkarundersökning i vissa
fall obligatorisk, bl. a. då en sådan person företer kroppsskada av inte
ringa omfattning eller kan befaras ha ådragit sig sådan, t. ex. skallskada,
samt då berusningen eller omtöckningen kan misstänkas vara förorsakad
helt eller delvis av andra medel än alkoholhaltiga drycker. Enligt
utskottets mening skulle det både från den omhändertagnes och från
polisens synpunkt vara mycket värdefullt om läkarundersökning alltid
kom till stånd. En sådan ordning är ju också enligt vad utskottet i det
följande utvecklar målet för den framtida vården av omhändertagna
berusade. Att nu ge föreskrift om ovillkorlig läkarundersökning inom
ett system med förvaring på polisstationerna är emellertid enligt utskottets
mening inte möjligt med hänsyn till tillgängliga resurser. Utskottet
anser sig därför böra godta den av regeringen föreslagna lydelsen av

3 §. Därvid utgår utskottet från att bestämmelsen kommer att komplet -

JuU 1975/76: 37

teras med regler i centrala anvisningar och lokala arbetsordningar.
Dessa regler bör utgå från att läkarundersökning av den omhändertagne
bör komma till stånd i alla situationer då den omhändertagnes tillstånd
är sådant att behov av sjukhusvård inte kan uteslutas. Till frågan om behovet
av annan sjukvårdsutbildad personal återkommer utskottet i det
följande.

I 7 § första stycket i den föreslagna lagen sägs att den som omhändertagits
enligt lagen skall friges så snart det finnes kunna ske utan
men för honom själv och anledning till omhändertagande ej längre
föreligger. Frigivande skall dock alltid äga rum senast inom 8 timmar
efter omhändertagandet, om det ej uppenbarligen är förenligt med den
omhändertagnes eget intresse att han får kvarstanna kortare tid därutöver.
I motionen 2263 understryks att om den omhändertagne önskar
kvarstanna ytterligare någon tid, en sådan önskan skall kunna villfaras.
Utskottet vill i denna del hänvisa till departementschefens uttalanden på
s. 126—127 i propositionen. Härutöver kan framhållas att i den mån
en sådan begäran inte anses kunna villfaras inom ramen för den nya lagen,
den torde kunna omfattas av 2 § PI, enligt vilken bestämmelse polisen
är skyldig att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan
hjälp. Exempel på fall då den omhändertagne bör få kvarhållas utöver
åttatimmarsfristen utgör den mycket vanliga situationen att den omhändertagne
somnat i förvaringslokalen och uppenbarligen är i behov
av att återhämta sig ytterligare innan han lämnar denna.

Föreskriften i 9 § i den nya lagen om företräde för denna i förhållande
till LTO får enligt utskottets mening den konsekvensen att en del
av de omhändertaganden som nu kan ske enligt LTO i fortsättningen
kommer att ske enligt den nya lagen. Enligt utskottets mening är det angeläget
att de som omhändertagits enligt denna lag förutom den medicinska
vården erhåller hjälp och stöd även i andra avseenden på samma
sätt som föreskrivs i LTO. För LTO-fallen finns i 6 § LTO regler om
förhör med den omhändertagne så snart som möjligt, varvid den omhändertagne
skall underrättas om anledningen till omhändertagandet.
I de fall då den omhändertagne är kraftigt berusad av alkohol eller
narkotika bör de nämnda åtgärderna anstå tills förutsättningarna härför
förbättrats (prop. 1973: 115 s. 143). Förhöret, som skall röra de
faktiska omständigheterna kring omhändertagandet, kan bl. a. fungera
som dokumentation över ingripandet. Enligt utskottets mening bör förhör
och underrättelse i tillämpliga delar enligt 6 § LTO äga rum även
vid omhändertaganden enligt den nya lagen. Särskild föreskrift härom
bör intas i 7 §. Om den omhändertagne, innan förhör kan hållas, bereds
vård utanför polisstationen, får självfallet förhör underlåtas.

Enligt 7 § andra stycket i den föreslagna lagen skall polisen tillhandagå
den omhändertagne med råd och upplysningar eller samråda
med annat samhällsorgan, om den omhändertagne finnes vara i behov

JuU 1975/76: 37

av hjälp eller stöd från samhällets sida. Fullgörandet av denna uppgift
torde enligt utskottets mening inte sällan förutsätta en utredning rörande
den omhändertagnes levnadsförhållanden liknande den som föreskrivs
i 6 § andra stycket LTO. I anslutning till det sagda vill utskottet
understryka vikten av ett samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna
i de situationer det här gäller. Gjorda undersökningar visar
att de omhändertagna fylleristerna i stor utsträckning utgörs av människor
som är i behov av sociala hjälpåtgärder. Inte sällan kan situationen
vara sådan att det sociala hjälpbehovet har blivit helt akut, t. ex.
genom att den omhändertagne tillfälligt saknar bostad eller medel för
sitt omedelbara uppehälle. I sådana fall kan den omhändertagne behöva
hänvisas till ett organ som kan göra en omedelbar insats för honom.
I andra fall kan situationen vara mindre akut. Även då är det
emellertid i de flesta fall värdefullt att åtgärder vidtas som kan leda till
att den omhändertagne får kontakt med myndigheter eller vårdorgan.
Liksom departementschefen vill utskottet i detta sammanhang erinra om
önskvärdheten av att företrädare för sociala organ finns tillgängliga i
anslutning till polisens lokaler eller genom särskild jourverksamhet.

I denna del vill utskottet slutligen erinra om att den underrättelseskyldighet
gentemot nykterhetsnämnden som polisen f. n. enligt 10 §
Nvl har vid fall av fylleri i sak behålls i propositionen. Skyldigheten har
knutits till omhändertagande enligt den nya lagen.

Beträffande befogenheten att förordna att berusningsmedlen skall
fråntas den omhändertagne föreslås i 8 § sistnämnda lag att sådan befogenhet
skall tillkomma den förman som har att pröva omhändertagandet,
dvs. vanligtvis det vakthavande befälet på polisstationen. I anslutning
till förslaget vill utskottet påpeka att det härvid får förutsättas att
vederbörande polisman i avvaktan på förmannens beslut äger vidta ifrågavarande
åtgärd [jfr 2 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. och 27 kap. 4 § rättegångsbalken].

Fylleristraffutredningen föreslog att den som omhändertagits enligt
den av utredningen föreslagna lagen skulle kunna påkalla prövning av
omhändertagandet hos allmän domstol. Departementschefen har uttalat
att något behov av ett omprövningsinstitut inte torde föreligga enligt
regeringens förslag. Han hänvisar därvid till lagen (1974: 515) om
ersättning vid frihetsinskränkning och reglerna om skadeståndsanspråk
mot staten enligt skadeståndslagen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
i detta avseende. Frihetsberövande enligt den föreslagna lagen får
enligt utskottets mening anses vara så kortvarigt att det inte enligt RF
11:3 kräver möjlighet till domstols- eller nämndprövning (prop. 1973: 90
s. 384).

JuU 1975/76: 37

Lag om ändring i rusdrycksförsäljningslagen

Enligt den i propositionen föreslagna ändringen av 18 § rusdrycksförsäljningslagen
upphör den automatiska avstängningen av fyllerister
från inköp av rusdrycker. Departementschefen har i motiveringen till
denna ändring hänvisat till alkoholpolitiska utredningens (APU) betänkande
Alkoholpolitik (SOU 1974: 90—93). Enligt ett av APU framlagt
förslag till ny lagstiftning om handel med drycker skall systemet
med särskild spärrlista avskaffas. Departementschefen uttalar att det
enligt hans mening inte kan komma i fråga att i fortsättningen låta den
automatiska avspärrningen knytas till att någon har omhändertagits på
grund av berusning. I avvaktan på att hela frågan om spärrlistan tas
upp i samband med ställningstagandet till den framtida alkoholpolitiken
förordar departementschefen att den schablonmässiga spärrningen upphör
i samband med att avkriminaliseringen sätts i kraft.

I motionen 2265 uttalar motionären att han inte finner det rimligt
att man utan att invänta behandlingen av APU-förslaget tar bort möjligheten
att avstänga alkoholskadade personer från inköpsrätt på systembolaget.
Motionären föreslår att det införs rapportskyldighet för
polisen till systembolaget om omhändertaganden enligt den nya lagen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att man efter fylleriets
avkriminalisering inte bör behålla sådana schematiska rättsverkningar
som f. n. knyts till lagföring för fylleri. Frågan om vad som
skall gälla beträffande alkoholskadade personers alkoholinköp bör i
stället bedömas i ett större sammanhang i samband med behandlingen
av APU-förslaget. Med avstyrkande av motionen 2265 i denna del tillstyrker
utskottet därför regeringens förslag till ändring i rusdrycksförsäljningslagen.

Lag om ändring i lagen om nykterhetsvård

De i propositionen föreslagna ändringarna i Nvl innebär bl. a. att
den s. k. fylleriindikationen såsom grund för nykterhetsvårdsmyndigheternas
tvångsingripanden utgår liksom den indikation som knyter an
till lagföring för de militära alkoholbrotten och trafiknykterhetsbrotten.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del. Utskottet har därvid
även beaktat den ovan berörda skyldigheten för polisen att göra anmälan
till nykterhetsnämnden när någon på grund av alkoholberusning tas
om hand enligt den nya omhändertagandelagen. Vad särskilt gäller trafiknykterhetsbrotten
bör intresset av samhällsingripanden till skydd för
trafiksäkerheten kunna tillräckligt tillgodoses inom ramen för körkortsprövningen.
Utskottet återkommer nedan till denna fråga.

Lag om ändring i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Enligt regeringens förslag till ändring i lagen om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. (förverkandelagen) föreslås med hänsyn till det
föreslagna särskilda förfarandet med alkoholhaltiga drycker i 8 § om -

JuU 1975/76: 37

händertagandelagen och 36 § tredje stycket militära rättegångslagen att
reglerna om förverkande vid fylleri enligt 16 kap. 15 § och 21 kap. 15 §
BrB skall utgå. Enligt den föreslagna lydelsen av 1 § förverkandelagen
kan alkoholhaltiga drycker förverkas, om de påträffas hos den som gör
sig skyldig till övergivande av post (21: 13 BrB) eller onykterhet i tjänsten
(21: 14 BrB) och vederbörande därvid är berusad så att det framgår
av hans åtbörder eller tal. Den särskilda bestämmelsen om förverkande
vid de militära nykterhetsbrotten tillkom 1960 för att undanröja uppkomna
tvivel att förverkandelagen var tillämplig mot krigsman som beträds
med fylleri eller begår brotten övergivande av post eller onykterhet i
tjänsten och därvid är påverkad i sådan grad som krävs för fylleriansvar
(prop. 1960: 47, 1LU 1960: 16).

Enligt utskottets mening kan den föreslagna regleringen, såvitt gäller
fall då en krigsman uppträder alkoholberusad i tjänsten, ge anledning
till osäkerhet huruvida förverkandelagen eller de särskilda reglerna i 36 §
tredje stycket militära rättegångslagen skall tillämpas då alkoholhaltiga
drycker påträffas hos den berusade. Frågan härom är av betydelse bl. a.
då det gäller beslutsfattandet och talerätten. Om krigsman i tjänsten är så
berusad att det kommer i fråga att tillämpa reglerna i 36 § militära rättegångslagen,
torde det enligt utskottets mening regelmässigt kunna bli aktuellt
med straffrättslig påföljd. Förverkandelagen blir då tillämplig beträffande
alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den omhändertagne.
Den föreslagna regleringen bör följas av särskilda tillämpningsföreskrifter
och anvisningar inom den militära rättsvården.

Förslag till lag om ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

1 konsekvens med motsvarande i förevarande proposition föreslagna
ändringar i militära rättegångslagen bör i detta sammanhang i fråga om
lagen om disciplinstraff för krigsmän föreskrivas att i 6 § ordet ”krigsmakten”
skall bytas ut mot ”försvarsmakten”. Vidare bör med hänsyn till
att suspension numera borttagits som påföljd för brott detta ord utgå ur
texten i 13 och 14 §§.

Körkortskungörelsen

En fylleridom har enligt körkortskungörelsen betydelse för den dömdes
möjlighet att få körkort eller för hans körkortsinnehav. Reglerna
motsvaras av anmälningsskyldighet till länsstyrelsen från domstol, åklagare
och polis samt från nykterhetsnämnd. I förevarande proposition
har departementschefen under hänvisning till ett aviserat förslag från
kommunikationsdepartementet förordat att det nuvarande systemet med
särskilda presumtionsregler för fyllerifallen slopas. En annan sak är det
enligt departementschefen att man måste räkna med att det även efter
fylleriets avkriminalisering behövs ett system som garanterar att körkortsmyndigheten
får underrättelse om fall då innehavare av körkort

JuU 1975/76: 37

tas om hand på grund av akut berusning. Frågan har berörts i motionen
2265, där motionären uttalar att körkortsmyndigheternas möjlighet att
meddela varning eller dra in körkort på grund av fylleri med säkerhet
har en återhållande verkan och är av stor betydelse för trafiksäkerheten.
Motionären föreslår införande av rapportskyldighet till körkortsmyndighet
för polisen om omhändertagande enligt den nya lagen.

I propositionen 1975/76: 155 har chefen för kommunikationsdepartementet
uttalat att omhändertagande på grund av berusning bör rapporteras
till körkortsmyndigheten, som har att med utgångspunkt från rapporten
och personutredningen i övrigt pröva behovet av åtgärd i körkortshänseende.
Propositionen är f. n. föremål för riksdagens prövning,
och utskottet finner ej skäl att i detta ärende göra några uttalanden angående
de i propositionen upptagna frågorna. Motionen 2265 bör därför
i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vårdfrågor

Fylleristraffutredningen föreslog i sitt betänkande 1968 att särskilda
vårdkliniker, s. k. akutkliniker, skulle inrättas för akut vård av berusade
omhändertagna personer. Till verksamheten skulle knytas läkare och
annan sjukvårdspersonal samt företrädare för nykterhetsnämnden på
orten.

Som utskottet redovisat i det föregående uttalar departementschefen
i propositionen att en mera generell reform i den riktning som utredningen
har anvisat när det gäller akutvården måste betecknas som i och
för sig önskvärd. Ett mera generellt förverkligande av tanken på akutkliniker
i den form som utredningen föreslagit skulle emellertid enligt departementschefen
bli mycket resurskrävande. Härtill kommer att förslaget
i denna del endast berör ett delproblem av ett övergripande frågekomplex,
nämligen principerna för en socialvård, där steget tas fullt
ut till en helhetssyn med en samordning av olika insatser för att effektivt
bearbeta de många skiftande sociala problem som uppkommer i det moderna
samhället. De aktuella strävandena på detta område, anför departementschefen,
inriktas i allt högre grad på att nå fram till ändamålsenliga
riktlinjer när det gäller formerna för ett samarbete mellan socialvården,
sjukvården och andra samhällsverksamheter. En sammankoppling
av fylleriets avkriminalisering med en isolerad men samtidigt förhållandevis
kostnadskrävande lösning av frågan om korttidsvården för
de akut berusade riskerar mot denna bakgrund enligt departementschefen
att alltför mycket binda utvecklingen och försvåra avvägningen mellan
olika angelägna reformer och förbättringar inom hela vårdområdet.

I enlighet med de anförda synpunkterna har i propositionen ej upptagits
något förslag till utbyggd vård och behandling av omhändertagna
berusade utöver vad som föreslagits i anslutning till omhändertagandelagen.
Avsikten är dock att i anslutning till avkriminaliseringen starta en

JuU 1975/76: 37

försöksverksamhet, innebärande dels att sjukvårdsutbildad personal knyts
till polisarresterna i ett antal polisdistrikt, dels att den av fylleristraffutredningen
framlagda modellen med vårdklinik för de omhändertagna
realiseras i modifierad form inom ramen för en pågående försöksverksamhet
i Kristianstads och i Malmöhus län. Till försöksverksamheten
återkommer utskottet i det följande.

I motionen 2262, yrkande 3 a, hemställs att riksdagen skall anhålla
hos regeringen om förslag till riksdagen i höst om en plan för utbyggnad
av akutkliniker för vård och behandling av berusade personer i huvudsak
av den typ som fylleristraffutredningen föreslagit. Motionärerna
uppger att det sannolikt inte skulle krävas större resurser att genomföra
utredningens förslag i denna del än det krävs för att förverkliga tanken
i propositionen att sjukvårdspersonal skall tjänstgöra på polisstationerna.
Enligt motionärernas mening är det hög tid att påbörja en ökad
satsning på nykterhetsvården utan ytterligare dröjsmål. Motionärerna
föreslår därför att riksdagen begär förslag till en plan för en sådan
uppbyggnad, varvid det förutsätts att planen skall realiseras i samband
med avkriminaliseringen.

I motionen 2264 hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen
anhålla om en plan för upprustning med lokaler och personal för undersökning
och vård av berusade personer i anslutning till sjukhusens
akutmottagningar. Motionärerna förutsätter att planen läggs fram skyndsamt
och genomförs i samband med avkriminaliseringen. I motionen
uttalar motionärerna att de delar den tveksamhet, som åtskilliga remissinstanser
gett uttryck åt då det gäller utredningsförslaget om akutkliniker.
Enligt motionärernas mening skulle det vara bättre om sjukhusens
akutmottagningar försågs med lämpliga lokaler och med utbildad personal,
inklusive beredskapspersonal, för att ta hand om berusade.
Motionärerna framhåller att akutmottagningarna vid sjukhusen nu ofta
varken är lokal- eller personalmässigt utrustade för att ta emot ett stort
antal berusade och att det är självklart att en omhändertagen fyllerist
inte bara ställs i efterhand, då angelägna sjukdomsfall samtidigt förekommer,
utan också inte sällan blir ett allvarligt störande element vid
en akutmottagning.

Som utskottet ovan redovisat avvisas i propositionen tanken på att
nu genomföra en mera genomgripande reform när det gäller vården av
akut berusade. Utskottet kan för sin del godta de ovan berörda skäl som
departementschefen anför till stöd för sitt ställningstagande. Enligt utskottets
mening måste det emellertid redan i samband med fylleriets
avkriminalisering läggas fast en bestämd målsättning för behandlingen
och vården av de personer som omhändertagits enligt den nya lagstiftningen.
Utgångspunkten bör därvid vara att akutvården skall vara en
social-medicinsk och inte en polisiär uppgift och att akutvården skall

JuU 1975/76: 37

ingå i en behandlingskedja, där de övriga leden utgörs av fysisk och
psykisk rehabilitering och social omvårdnad i stort.

Vid bedömande av hur vården skall gestaltas riktas intresset självfallet
i första hand mot den typ av akutkliniker, som föreslogs av
fylleristraffutredningen. I likhet med socialutskottet anser emellertid
utskottet att riksdagen inte nu bör uttala sig för inrättandet av sådana
fristående kliniker. Såsom socialutskottet framhållit torde såväl de
personella resurserna på området som möjligheterna att ge en lämplig
specialutbildning åt personalen inom överskådlig tid vara klart otillräckliga
för inrättande av annat än enstaka akutkliniker av denna typ.

Enligt utskottets mening förefaller det f. n. vara mer realistiskt att i
största möjliga utsträckning sträva efter att utnyttja de befintliga resurserna
inom sjukvården och inrätta vårdenheter för berusade personer
i anslutning till sjukhusen i huvudsaklig överensstämmelse med önskemålen
i motionen 2264. Även här skapar självfallet resursfrågorna i
vidsträckt bemärkelse problem. Dessa måste emellertid enligt utskottets
mening bli avsevärt mindre än vid en lösning i enlighet med fylleristraffutredningens
betänkande, och på sikt bör det vara möjligt att skapa
förutsättningar för ett mer vårdinriktat omhändertagande i enlighet med
vad utskottet anfört i det föregående. Utskottet förordar därför att riksdagen
uttalar sig för en målsättning som innebär att omhändertagandet av
berusade personer skall förbindas med akutvård och att vården skall ges
inom nykterhetsvårdens eller sjukvårdens ram utanför polisstationerna.
Hur verksamheten mer preciserat skall bedrivas bör enligt utskottet inte
avgöras innan ställning tagits till de mer övergripande frågeställningar
på bl. a. nykterhets-, social- och sjukvårdens område som f. n. övervägs
inom socialutredningen. Anledning finns också att avvakta erfarenheterna
av den försöksverksamhet, som utskottet i det följande förordar.
Utskottet anser därför i likhet med socialutskottet att det inte är motiverat
att riksdagen nu begär en plan för utbyggnad av akutkliniker. Utskottet
avstyrker på grund av det sagda bifall till motionerna 2262 och 2264
i denna del. Vad utskottet anfört om målsättningen för vården av omhändertagna
berusade personer bör ges regeringen till känna.

Beträffande försöksverksamheten uttalar departementschefen bl. a.
att det enligt hans mening är mycket som talar för att man undersöker
möjligheterna av att — särskilt i de större distrikten — mera permanent
knyta sjukvårdspersonal till polismyndigheterna för tillsyn av omhändertagna
akut berusade personer. Han anser det ändamålsenligt om
en sådan verksamhet kan initieras i anslutning till att den nya regleringen
när det gäller omhändertagande av berusade personer genomförs.
En försöksverksamhet i detta syfte bör enligt departementschefen
kunna utformas så att man i ett antal polisdistrikt till verksamheten knyter
sjukvårdsutbildad personal, och då helst personer med sjuksköterske -

JuU 1975/76: 37

utbildning, för tjänstgöring direkt i anslutning till de polisarrester sorn
används för förvaring av omhändertagna berusade personer. Regeringen
har därför, uppger departementschefen, för avsikt att genom överläggningar
med vederbörande huvudmän för sjukvården undersöka förutsättningarna
för ett sådant arrangemang.

Enligt departementschefen är det vidare av värde om man på någon
ort får tillfälle att pröva om den av fylleristraffutredningen framlagda
modellen med vårdklinik för de omhändertagna kan realiseras i en modifierad
och mindre resurskrävande utformning. Detta bör enligt departementschefen
lämpligen kunna ske i samband med den försöksverksamhet
som f. n. pågår i Kristianstads och i Malmöhus län och som
bl. a. omfattar nykterhetsvården där. Departementschefen föreslår att
den nu aktuella försöksverksamheten förläggs till Landskrona.

I motionen 2263 hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
försöksverksamhet med särskild vårdklinik anordnas på ytterligare två
därför lämpade orter.

I motionen 2261, yrkande 3, hemställs att riksdagen beslutar uttala
att den försöksverksamhet som skall bedrivas i Landskrona blir föremål
för utvärdering inom en tvåårsperiod och att förslag till åtgärd därefter
föreläggs riksdagen. Som grund för motionsyrkandet uttalar motionärerna
att utvärdering bör ske inom en tvåårsperiod för att en mer
genomgripande förbättring när det gäller omhändertagande av akut
berusade inte skall onödigtvis fördröjas ytterligare.

Utskottet vill i denna del till en början framhålla att det hade varit
värdefullt om regeringen under den tid som fylleristraffutredningens
betänkande övervägts inom regeringskansliet initierat en försöksverksamhet
som nu kunde ha legat till grund för ställningstagandena om utformningen
av den ifrågavarande akutvården. Det skulle också ha varit till
fördel om de överläggningar med vederbörande huvudmän för sjukvården
som aviseras i propositionen hade ägt rum.

Den av regeringen förordade försöksverksamheten med anknytning av
sjukvårdspersonal till polisstationerna är mindre väl förenlig med utskottets
ställningstagande ovan att förutsättningar bör skapas för ett mer
vårdinriktat omhändertagande inom nykterhetsvårdens eller sjukvårdens
ram utanför polisstationerna. I avvaktan på att omhändertagandena kan
ske på sådant sätt är utskottet emellertid berett att acceptera en verksamhet
av angivet slag. Utskottet har härvid beaktat att erfarenheterna
av en sådan försöksverksamhet, som främst synes böra komma i fråga i
storstäderna, bör — om den visar sig möjlig att genomföra — kunna utnyttjas
även vid genomförandet av den lösning som utskottet förordat.
Med dessa uttalanden förordar utskottet att riksdagen godkänner de av
regeringen förordade riktlinjerna för försöksverksamhet i nu angivet hänseende.
Riksdagen bör också godkänna regeringens förslag till försöksverksamhet
i Landskrona.

JuU 1975/76: 37

Den i propositionen angivna försöksverksamheten kan enligt utskottets
mening ej anses tillräcklig för att bedöma hur vården av de omhändertagna
berusade i framtiden skall organiseras. Ytterligare försöksverksamhet
bör därför komma till stånd i linje med önskemålen i motionen
2263. Verksamheten bör också omfatta försök med anordnande av vårdkliniker
i anslutning till sjukhusen enligt den modell som i det föregående
förordats av utskottet. Som framhålls i socialutskottets yttrande
är det en förutsättning för att försök av detta slag skall kunna ge
ett meningsfullt resultat att sjukvårdshuvudmännen och den kommunala
socialvården medverkar i betydande omfattning. Vid denna försöksform
gäller det nämligen inte endast att pröva frågan om vården
av de omhändertagna medan de befinner sig i ett akut berusningsskede.
Stor vikt måste tillmätas kravet på att försöken skall ge svar på frågan
vilka särskilda förutsättningar som finns att i nära anslutning till de
omhändertagnas tillnyktrande få in dessa i en fungerande vårdkedja.
Med hänsyn till det anförda bör riksdagen uppdra åt regeringen att snarast
inleda överläggningar med vederbörande huvudmän så att en utökad
försöksverksamhet i enlighet med utskottets önskemål kan igångsättas.
Uppdraget bör innefatta en inventering av de lokala förutsättningarna
för den av utskottet förordade vården. Kostnaden för försöksverksamheten
bör bestridas av statsmedel. Resultatet av överläggningarna
jämte en plan för den utökade försöksverksamheten bör snarast
redovisas för riksdagen. Verksamheten bör utformas så att den efter
utvärdering kan ligga till grund för beslut om en planmässig uppbyggnad
av vårdenheter i enlighet med vad utskottet i det föregående förordat.

Försöksverksamheten bör också i begränsad utsträckning omfatta
kontroll av alkoholhalten i blodet hos de omhändertagna i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som anförs i motionen 2253. Därvidlag måste
beaktas att provtagningen inte bör ske mot den omhändertagnes vilja.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 2253,
2261, 2262, 2263 och 2264 i berörda delar bör ges regeringen till känna.

Såvitt gäller försöksverksamheten i Landskrona framgår av socialutskottets
yttrande att en särskild grupp har fått i uppdrag att utvärdera
försöken vid vårdkliniken. En successiv utvärdering kommer att ske
under den tvåårsperiod, under vilken försöken skall fortgå. Yrkandet i
motionen 2261 att försöksverksamheten skall utvärderas inom en tvåårsperiod
och att förslag till åtgärder därefter föreläggs riksdagen torde sålunda
bli tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd med anledning av yrkandet
erfordras därför inte.

I motionen 2261, yrkande 2, hemställs att staten skall ta kostnadsansvaret
för undersökning som utförs med stöd av 3 § lagen om omhändertagande
av berusade personer.

I motionen 2262, yrkande 3 b, hemställs att riksdagen hos regeringen

JuU 1975/76: 37

hemställer om nytt system för statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen
och kommunerna för vård och behandling av berusade personer i enlighet
med vad som anförs i motionen. Motionärerna framhåller att det
är nödvändigt att utbyggnaden av akutkliniker stöds genom förbättrade
statsbidrag, som tar hänsyn till behovet av såväl medicinska som sociala
vårdinsatser.

I motionen 2264, yrkande 2, hemställs att medel anvisas att täcka
landstingens årliga kostnader för den av motionärerna förordade organisationen
för undersökning och vård av berusade personer.

Med hänsyn till utskottets ställningstagande beträffande inrättande
av akutkliniker anser utskottet att anledning saknas för riksdagen att
i vidare mån än som framgår av det föregående nu ta ställning till frågan
om statsbidrag skall utgå till landsting och kommuner för den utbyggnad
av akutkliniker m. m. som förordas i motionerna 2262 och 2264.

Härför talar också som socialutskottet framhåller att huvudmannaskapsfrågorna,
då det gäller nykterhetsvården, kommer att tas upp i samband
med behandlingen av socialutredningens förslag och att statsbidragsfrågorna
på området därigenom också aktualiseras. Motionsyrkandena
avstyrks.

Sistnämnda skäl bör också föranleda avslag på yrkandet i motionen

2261 om statligt kostnadsansvar för undersökning enligt 3 § i den nya
omhändertagandelagen.

Övrigt

I avvaktan på genomförandet av en lösning beträffande akutvården
för omhändertagna berusade personer i enlighet med utskottets uttalanden
ovan bör eftersträvas att inom ramen för den ordning som föreslås
i propositionen åstadkomma en mer vårdinriktad behandling av de omhändertagna.
Utskottet vill i detta hänseende särskilt hänvisa till departementschefens
uttalande (s. 125) att, i den mån andra praktiska
möjligheter än förvaring genom polisens försorg föreligger, dessa skall
tillgripas i första hand. Självfallet måste, som departementschefen framhåller,
möjligheten till alternativa lösningar t. v. i stor utsträckning bli
beroende av de lokala förhållandena, dvs. tillgången på särskilda eller
eljest lämpliga vårdresurser inom sjuk- och nykterhetsvården, liksom
förutsättningarna för överenskommelser som innebär att omhändertagna
kan överföras till sådan alkoholpoliklinik som har sängplatser och jourtjänst
eller till sjukhus med särskild toxikomaniavdelning. Utskottet förutsätter
att stora ansträngningar görs för att få till stånd dylika överenskommelser.

I linje med nu berörda önskemål ligger departementschefens uttalanden
angående upprustning av det äldre arrestbeståndet och utformningen
av nya arrester. Utskottet har ingen erinran mot dessa utta -

JuU 1975/76: 37

landen. Självfallet måste emellertid, framför allt vid nybyggnadsverksamheten,
uppmärksammas den ändrade situation som uppkommer då
den av utskottet förordade ordningen för behandlingen av berusade personer
genomförs.

I övrigt föranleder propositionen inte några uttalanden från utskottets
sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande uppskov med behandlingen av propositionen
1975/76:113 avslår motionen 1975/76: 2275;

2. att riksdagen dels antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken, dels avslår motionen
1975/76: 2262 i denna del (yrkande 1) i den mån yrkandet ej
tillgodosetts genom utskottets hemställan under 2 i övrigt;

3. att riksdagen avslår motionen 1975/76: 2262 såvitt däri yrkats
avslag på det i propositionen framlagda förslaget till lag
om omhändertagande av berusade personer m. m. (yrkande 2);

4. att riksdagen antar 2 § i det i propositionen framlagda förslaget
till lag om omhändertagande av berusade personer m. m.
med den ändringen att lagrummet erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

2 §

Vid omhändertagande skall till- Vid omhändertagande skall tillses
att åtgärden ej orsakar den om- ses att åtgärden ej orsakar den omhändertagne
större olägenhet än händertagne större olägenhet än

som är oundviklig eller väcker som är oundviklig med hänsyn till

onödig uppmärksamhet. åtgärdens syfte eller väcker onödig

uppmärksamhet.

5. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76: 2261 i motsvarande
del (yrkande 1 delvis) antar 3 § i det i propositionen
framlagda förslaget till lag om omhändertagande av berusade
personer m. m.;

6. att riksdagen antar 7 § i det i propositionen framlagda förslaget
till lag om omhändertagande av berusade personer m. m.
med den ändringen att lagrummet erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 §

Den som har omhändertagits en- Den som är omhändertagen enligt
denna lag skall friges så snart ligt denna lag skall förhöras så

det finnes kunna ske utan men för snart som möjligt och därvid un -

JuU 1975/76: 37

Regeringens förslag

honom själv och anledning till omhändertagande
ej längre föreligger.
Frigivande skall dock alltid
äga rum senast inom åtta timmar
efter omhändertagandet, om det ej
uppenbarligen är förenligt med den
omhändertagnes eget intresse att
han får kvarstanna kortare tid därutöver.

Finnes den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets
sida, skall polisen innan omhändertagandet upphör tillhandagå
honom med råd och upplysningar, samt i den mån det lämpligen kan
ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose
sådant behov.

Den omhändertagne skall friges
så snart det finnes kunna ske utan
men för honom själv och anledning
till omhändertagande ej längre föreligger.
Frigivandet skall dock alltid
äga rum senast inom åtta timmar
efter omhändertagandet, om
det ej uppenbarligen är förenligt
med den omhändertagnes eget intresse
att han får kvarstanna kortare
tid därutöver.

7. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om omhändertagande av berusade personer m. m. i övrigt;

8. att riksdagen beträffande tillämpningsföreskrifter m. m. till
den nya lagen om omhändertagande av berusade personer
m. m. med anledning av motionen 2262 i denna del (yrkande

3 c) ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende; 9.

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472);

10. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76: 2265 i motsvarande
del antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rusdrycksförsäljningslagen (1954: 521);

11. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård;

12. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.;

13. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff; 14.

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigs -

Utskottets förslag

derrättas om anledningen till omhändertagandet.

JuU 1975/76: 37

män med de tilläggen dels att i 6 § ordet ”krigsmakten” byts
ut mot ”försvarsmakten”, dels att i 13 och 14 §§ orden ”böter
eller suspension” byts ut mot orden ”eller böter”, dels ock att
ingressen ändras i överensstämmelse härmed,

15. att riksdagen beträffande körkortsprövningen avslår motionen
1975/76: 2265 i denna del;

16. att riksdagen beträffande målsättningen för vården av omhändertagna
berusade personer ger regeringen till känna vad
utskottet i denna del anfört; '

17. att riksdagen beträffande plan för akutkliniker avslår motionen
1975/76: 2262 i denna del (yrkande 3 a delvis) samt motionen
1975/76: 2264 i denna del (yrkande 1 delvis);

18. att riksdagen beträffande försöksverksamhet i anslutning till
avkriminaliseringen av fylleriet med anledning av propositionen
1975/76: 113, motionen 1975/76: 2261 i denna del (yrkande
1 delvis), motionen 1975/76: 2262 (yrkande 3 a delvis),
motionen 1975/76: 2263 samt motionen 1975/76: 2264 i denna
del (yrkande 1 delvis) dels godkänner de riktlinjer för sådan
verksamhet som förordats i propositionen, dels ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

19. att riksdagen beträffande kontroll av alkoholhalten i blodet hos
omhändertagna berusade personer med anledning av motionen
1975/76: 2253 ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta hänseende;

20. att riksdagen beträffande utvärdering av försöksverksamheten
i Landskrona avslår motionen 1975/76: 2261 i denna del (yrkande
3) i den mån yrkandet inte tillgodosetts genom utskottets
hemställan under 18;

21. att riksdagen beträffande kostnads- och statsbidragsfrågor avslår
motionen 1975/76: 2261 i denna del (yrkande 2), motionen
1975/76:2262 i denna del (yrkande 3 b) och motionen
1975/76: 2264 i denna del (yrkande 2) i den mån yrkandena
inte tillgodosetts genom utskottets hemställan under 18.

Stockholm den 11 maj 1976

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Johansson i Växjö
(c), Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson
i Visby (s), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson i Kumla
(s), herrar Wijkman (m), Lundgren (s), Mathsson i Fagersta (s), Pettersson
i Västerås (vpk) och Nyquist (fp).

JuU 1975/76: 37

Reservationer

1. vid 17,18 och 21 i utskottets hemställan

av herr Pettersson i Västerås (vpk), som beträffande plan för akutkliniker
m. m. anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 30 med ”Vid
bedömande” och slutar på s. 33 med ”nya omhändertagandelagen” bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte uttala sig för inrättandet
av sådana fristående kliniker som föreslogs av fylleristraffutredningen.
Såsom socialutskottet framhållit torde såväl de personella resurserna på
området som möjligheterna att inom överskådlig tid ge en lämplig
specialutbildning åt personalen vara klart otillräckliga för inrättande av
annat än enstaka akutkliniker av denna typ.

För att den av utskottet förordade målsättningen skall kunna uppnås
utan onödigt dröjsmål bör regeringen skyndsamt lägga fram en plan för
utbyggnad av vårdenheter i enlighet med vad utskottet förordat. Erforderligt
underlag för vårdens utformning föreligger genom den försöksverksamhet
vid Ulleråkers sjukhus som år 1967 genomfördes genom
fylleristraff utredningens försorg. Självfallet måste planen utarbetas
i samarbete med berörda huvudmän.

Med hänsyn till det sagda tillstyrker utskottet bifall till motionen
2264 i nu berörd del och avstyrker bifall till motionen 2262 i motsvarande
del.

Den av regeringen förordade försöksverksamheten med anknytning
av sjukvårdspersonal till polisstationerna strider mot den målsättning
som enligt vad utskottet i det föregående uttalat bör läggas fast för behandling
av vård av omhändertagna berusade. Riksdagen bör därför ej
godkänna denna försöksverksamhet. Vad gäller den föreslagna försöksverksamheten
i Landskrona bör enligt utskottets mening erfarenheterna
av denna kunna vara till nytta vid den fortsatta planmässiga uppbyggnaden
av vårdenheter för vården av omhändertagna berusade personer.
Riksdagen bör därför godkänna denna verksamhet. Någon utökad försöksverksamhet
i enlighet med vad som föreslås i motionen 2263 bör
inte tillstyrkas.

JuU 1975/76: 37

Kostnaden för vården och behandlingen av de omhändertagna berusade
bör med hänsyn till bl. a. statsverkets skatteinkomster från alkoholförsäljning
bestridas av statsmedel. Riksdagen bör med anledning av
motionerna 2261 och 2262 i denna del samt med bifall till motionen
2264 i samma del uttala att så skall vara fallet.

dels att utskottets hemställan vid 17, 18 och 21 bort ha följande lydelse: 17.

att riksdagen beträffande plan för akutkliniker med avslag på
motionen 1975/76: 2262 i denna del (yrkande 3 a delvis) och
med bifall till motionen 1975/76: 2264 i denna del (yrkande 1
delvis) anhåller hos regeringen om en plan för vårdenheter för
omhändertagna berusade i enlighet med vad utskottet anfört;

18. att riksdagen beträffande försöksverksamhet i anslutning till
avkriminaliseringen av fylleriet med anledning av propositionen
1975/76: 113 och motionen 1975/76: 2264 i denna del (yrkande
1 delvis) med avslag på motionen 1975/76: 2261 i denna
del (yrkande 1 delvis), motionen 1975/76: 2262 i denna
del (yrkande 3 a delvis) och motionen 1975/76:2263 dels
godkänner de riktlinjer för försöksverksamhet i Landskrona
som förordats i propositionen, dels lämnar utan bifall regeringens
begäran om godkännande av sådana riktlinjer beträffande
försöksverksamheten i övrigt;

21. att riksdagen beträffande kostnads- och statsbidragsfrågor
med anledning av motionen 1975/76: 2261 i denna del (yrkande
2) och motionen 1975/76: 2262 i denna del (yrkande 3 b)
samt med bifall till motionen 1975/76: 2264 i denna del (yrkande
2) ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
statens kostnadsansvar för utbyggnad av vårdenheter för omhändertagna
berusade.

2. vid 18 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), fru Bergander (s), herr Nilsson i Visby (s),
fru Andersson i Kumla (s) samt herrar Lundgren (s) och Mathsson i
Fagersta (s) som beträffande försöksverksamhet i anslutning till avkriminaliseringen
av fylleriet anser
att i utskottets betänkande den mening i första stycket på s. 32 som
lyder: ”Kostnaden för försöksverksamheten bör bestridas av statsmedel.
” bort utgå ur texten.

3. vid 19 i utskottets hemställan av fröken Mattson (s), fru Bergander
(s), herr Nilsson i Visby (s), fru Andersson i Kumla (s) samt herrar
Lundgren (s), Mathsson i Fagersta (s) och Pettersson i Västerås (vpk)
som beträffande kontroll av alkoholhalten i blodet hos omhändertagna
berusade personer anser

JuU 1975/76: 37

dels att den del av utskottets betänkande på s. 32 som börjar med
”Försöksverksamheten bör” och slutar med ”omhändertagnes vilja” bort
ha följande lydelse:

I motionen 2253 framförs önskemål om att kontroll av alkoholhalten
i blodet skall ske rutinmässigt vid omhändertagande av berusade personer
i syfte att dels underlätta polisens beslutsfattande när det gäller
åtgärder i samband med omhändertagandet, dels ge nykterhetsnämnderna
ökade möjligheter att komma i kontakt med personer som har
eller är på väg att få alkoholproblem. I avvaktan på uppbyggnaden av
alkoholkliniker bör enligt motionären provtagningen handhas av polisen
som för ändamålet bör ges tillgång till erforderlig provutrustning.

Utskottet som haft hearing rörande de frågor som upptas i motionen
har inte blivit övertygat om att motionsförslaget är ägnat att tillgodose
de angivna syftena. Från principiella synpunkter kan invändas att ett
genomförande av motionsförslagen förutsätter lagstiftning av ett slag
som f. n. endast förekommer då misstanke om brott föreligger. På dessa
skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. att riksdagen beträffande kontroll av alkoholhalten i blodet
hos omhändertagna berusade personer avslår motionen 1975/
76: 2253.

Särskilda yttranden

1. vid 6 i utskottets hemställan av herrar Nilsson i Visby (s) och Lundgren
(s) som anför:

Utskottet har i betänkandet föreslagit ett tillägg till den i propositionen
föreslagna lydelsen av 7 § i den nya omhändertagandelagen. Tilllägget,
som i tillämpliga delar överensstämmer med 6 § första stycket
LTO, innebär att den sorn- omhändertagits enligt den nya lagen skall
höras så snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till
förhöret. Vid lagtextens utformning har använts ordet ”förhöras”. Enligt
vår mening leds tanken härigenom på ett olyckligt sätt till ett
brottmålsförfarande varom ju efter fylleristraffets avskaffande ej alls
är fråga. Bättre hade enligt vår mening varit att använda det mjukare
ordet ”höras”. Eftersom LTO-lagens motsvarande bestämmelse upptar
ordet ”förhöras” och ordet ”förhör” jämte avledningsformer därav
även eljest förekommer i författningstexter utanför brottmålsförfarandet,
har vi emellertid — med den markering som detta yttrande innefattar
— i förevarande sammanhang ansett oss kunna godta den föreslagna
lydelsen. De här framförda synpunkterna kan också avse användningen
i detta sammanhang av ordet ”frige”. Ett bättre ord hade
enligt vår mening varit ”utskriva”.

JuU 1975/76: 37

2. vid 17 och 18 i utskottets hemställan av herr Nyquist (fp) som anför:

I motionen 1975/76: 2261 har jag biträtt yrkandet om en plan för utbyggnad
av akutkliniker för vård och behandling av berusade personer
i huvudsak i överensstämmelse med fylleristraffutredningens förslag.
Utgångspunkten har varit att ett omhändertagande av en berusad person
skall länkas in i en behandlingskedja för erforderlig vård och uppföljande
stöd. Den polisiära förvaringen skall ersättas med behandling
inom nykterhetsvårdens och sjukvårdens ram. Endast i undantagsfall
skall vårdåtgärderna kopplas till polisstationerna. I avbidan på att ett
institutionellt vård- och behandlingssystem för berusade personer kommer
till stånd kan det emellertid inte undvikas att så kommer att ske.
Inte minst med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena kan det
sålunda inte uteslutas att den utbyggda försöksverksamhet, som utskottet
föreslår, även kommer att inkludera vårdåtgärder på annan plats än
på sjukhus/vårdcentral, t. ex. på polisstation. Det är emellertid angeläget
att framhålla att vård på polisstation mera är att betrakta som ett
ofrånkomligt provisorium än som ett led i en försöksverksamhet med
syfte att eventuellt bygga in vårdresurser på polisstationerna.

Då det sedan gäller frågan om vårdsystemets utformning och huvudmannaskapet
för detsamma talar den aktuella resurssituationen för att
man börjar med en upprustning av befintliga akutmottagningar vid sjukhusen/vårdcentralerna
som ett första väsentligt steg mot ett kliniksystem.

3. vid 18 i utskottets hemställan av fru Bergander (s), herr Nilsson i
Visby (s), fru Andersson i Kumla (s) samt herrar Lundgren (s) och
Mathsson i Fagersta (s) som anför:

I anslutning till utskottets uttalanden (s. 31) om värdet av en försöksverksamhet
som kunde legat till grund för riksdagens ställningstagande
rörande akutvården bör enligt vår mening framhållas att en
inte obetydlig försöksverksamhet genomfördes av fylleristraffutredningen.
Att i ytterligare utsträckning initiera sådan verksamhet hade
enligt vår mening varit att föregripa riksdagens ställningstagande och
hade kanske också inneburit en medelsförbrukning utan nytta. Beträffande
utskottets uttalanden om fördelen av att överläggningar ägt rum
med vederbörande huvudmän för sjukvården vill vi endast framhålla att
utan ett ställningstagande av riksdagen i principfrågorna förhandlingsunderlaget
skulle varit minst sagt begränsat.

4. vid 21 av herrar Polstam (c), Johansson i Växjö (c), Bengtsson i
Göteborg (c), fru Wiklund (c) och fru André (c) som anför:

Utskottet har i anslutning till sitt ställningstagande rörande försöksverksamheten
med särskilda vårdenheter knutna till sjukhusen enligt
den modell som utskottet förordat i betänkandet uttalat att kostnaden
för försöksverksamheten bör bestridas av statsmedel. Enligt utskottets

JuU 1975/76: 37

mening saknas nu anledning för riksdagen att i vidare mån än som skett
genom detta uttalande ta ställning till frågan om statsbidrag skall utgå
till landsting och kommuner för den utbyggnad av akutkliniker som
utskottet förordat. Vi har anslutit oss till denna uppfattning men finner
angeläget framhålla att vi också delar den grundsyn på frågan om statens
kostnadsansvar som kommit till uttryck i motionen 2261.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1974 760047

Socialutskottets yttrande
1975/76: 2 y

över motioner väckta med anledning av prop. 1976/76: 113 om änd
ring i brottsbalken m. m.

Till justitieutskottet

I propositionen 1975/76: 113 om ändring i brottsbalken m. m. föreslås
att fylleristraffet avskaffas. Vidare föreslås en lag om omhändertagande
av berusade personer m. m. I anslutning till införandet av den
nya lagen föreslås en partiell upprustning av de arrestlokaler som används
för förvaring av berusade. Det förordas också att en försöksverksamhet
skall bedrivas enligt vilken tillsynen av de omhändertagna
i viss utsträckning anförtros åt sjukvårdspersonal. Dessutom skall enligt
propositionen en modell för akutvård av berusade personer prövas
i samband med pågående försöksverksamhet på nykterhetsvårdens område.
Slutligen föreslås vissa konsekvensändringar i bl. a. lagen (1954:
579) om nykterhetsvård.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner. Propositionen
och motionerna har hänvisats till justitieutskottet. Nämnda utskott
har beslutat inhämta yttrande från socialutskottet över följande
motioner, nämligen motionen 1975/76: 2261 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. (c), såvitt avser yrkandena 2 och 3, motionen 1975/76: 2262
av herr Jonsson i Mora m. fl. (fp), såvitt avser yrkandena 3 a och 3 b,
motionen 1975/76: 2263 av herr Lidgård m. fl. (m) och motionen 1975/
76: 2264 av herr Pettersson i Västerås m. fl. (vpk). Beträffande innehållet
i motionsyrkandena och motionsskälen hänvisar socialutskottet
till motionerna och till framställningen i det följande.

Utskottet

Förslagen i propositionen bygger på det av fylleristraffutredningen
år 1968 avlämnade betänkandet (SOU 1968: 55 och 56) Bot eller Böter.
Såväl i betänkandet som i propositionen betraktas frågan om hur samhället
bör ta hand om akut berusade personer och vad ett omhändertagande
bör syfta till som ett avsevärt större problem än frågan om
avkriminaliseringen av fylleri. Detta synsätt står helt i överensstämmelse
med den i vårt land i dag allmänt accepterade uppfattningen då
det gäller att angripa alkoholproblemen. De motioner, som väckts med
anledning av propositionen, ger också stöd härför. Utskottets ställningstaganden
till motionsyrkandena ansluter nära till det synsätt som
kommer till uttryck i propositionen. Utskottet anser det därför erfor 1

Riksdagen 1975176.12 sami. Yttr. nr 2

JuU 1975/76: 37

BILAGA

JuU 1975/76: 37

derligt att relativt utförligt redovisa innehållet i propositionen i aktuella
delar.

En grundläggande tanke i fylleristraffutredningens betänkande är att
ett omhändertagande av en akut berusad person bör ta sikte på att bereda
denne vård och behandling. En väsentlig del av utredningens förslag
går ut på att denna vård skall förläggas till särskilda medicinska
kliniker, s. k. akutkliniker, som föreslås inrättade på ett flertal orter i
landet. Fyllerister som omhändertas av polisen skall enligt utredningsförslaget
föras till sådana kliniker och tas in där för avgiftning och
akutvård. Till verksamheten på klinikerna skall knytas läkare och annan
sjukvårdspersonal samt en företrädare för nykterhetsnämnden på
orten. Utredningen har också utarbetat en modell över en akutklinik
och därvid ingående beskrivit hur verksamheten bör bedrivas för att
akutvården skall få det avsedda innehållet.

Justitieministern anför i propositionen (s. 76) som sin mening — som
stämmer överens med den uppfattning som de flesta remissinstanserna
har gett uttryck åt — att det står klart att utredningen med sitt förslag
om inrättande av akutkliniker har gett anvisning på ett behandlingsprogram
som motsvarar mycket högt ställda krav när det gäller vården
av akut berusade personer. Han anför vidare bl. a. att en mera generell
reform i den riktning som utredningen har anvisat när det gäller akutvården
sålunda måste betecknas som i och för sig önskvärd. Emellertid
pekar han på flera omständigheter som talar emot ett genomförande
av utredningsförslaget i denna del i samband med fylleriets avkriminalisering.
Justitieministern hänvisar härvidlag inte enbart till att ett genomförande
av förslaget skulle ställa sig mycket kostnadskrävande utan
även till att vårdorganisatoriska och personalmässiga problem skulle
uppstå som inte lämpligen kan bedömas isolerade från andra frågor på
social- och sjukvårdspolitikens område. Hela frågan om de grundläggande
principerna för den framtida nykterhetsvården ligger f. n. i stöpsleven
och kommer att tas upp i samband med behandling av socialutredningens
slutbetänkande. T. v. måste det i detta liksom i andra
sammanhang bli fråga om en kontinuerlig avvägning mellan olika önskvärda
reformer och förbättringar inom hela vårdområdet. Detta utesluter
emellertid inte, anför justitieministern, att en utformning av behandlingen
av akut berusning där vårdsynpunkterna står i förgrunden
i och för sig är ett angeläget mål att sträva efter. Vidare anför han följande.

Detta mål ligger också helt i linje med nykterhetsvårdens nuvarande
inriktning. Under senare år har denna vård sålunda präglats av en
strävan efter ökad samordning och integration med den övriga socialvården
och sjukvården. Sjukhusvård — framför allt vid psykiatriska
sjukhus och psykiatriska kliniker — är numera ett väsentligt inslag i
nykterhetsvården. Särskilda alkoholavdelningar har inrättats bl. a. vid
flera av de större psykiatriska sjukhusen. Samtidigt har den öppna och

JuU 1975/76: 37

halvöppna nykterhetsvårdens resurser ökat kraftigt. I linje härmed har
på olika håll betydelsefulla initiativ tagits till förbättringar av vårdinsatserna
när det gäller de akut berusade. F. n. inriktas strävandena bl. a.
på försök med olika modeller för en samordning av sociala och medicinska
resurser för omhändertagande av människor med alkoholbesvär
och alkoholsjukdomar. Det är naturligtvis angeläget att den utveckling
som sålunda pågår underlättas så att man på sikt kan avveckla det
system som kännetecknas av att polisen har att ansvara för förvaringen
av de personer som det här gäller.

Justitieministern lägger således inte fram förslag som innebär en allmän
övergång till klinikvård för de akut berusade. Han anför bl. a.
(s. 83) att, i avvaktan på en fortsatt utveckling som medför att man
genom skilda insatser på sjuk- och nykterhetsvårdens område efter
hand får ökade möjligheter att tillgodose de vård- och behandlingsbehov
som det här är fråga om, polisen sålunda även fortsättningsvis
måste ha en befogenhet att verkställa omhändertaganden och att ansvara
för de omhändertagnas förvaring. Efter ytterligare överväganden i detta
avseende kommer han fram till att nya bestämmelser om omhändertagande
av berusade personer bör tas in i en särskild författning, lag om
omhändertagande av berusade personer m. m. Av de bestämmelser, som
föreslås finnas i lagen, må här särskilt nämnas innehållet i 3 och 4 §§.
Enligt 3 § skall den omhändertagne, om det behövs med hänsyn till
dennes tillstånd, så snart det kan ske underkastas läkarundersökning.
Vidare får enligt 4 § omhändertagen, som ej efter läkarundersökning
som avses i 3 § skall föras till sjukhus eller kvarstanna där, hållas kvar
hos polisen om annan vård ej kan beredas honom. Det framhålls av
justitieministern att i de fall då en omhändertagen person underkastas
läkarundersökning, beslutet angående den fortsatta behandlingen bör
ankomma på läkaren. Justitieministern anför vidare att, då det gäller
andra fall än sådana då den omhändertagne ovillkorligen måste komma
under läkarvård, det fortsatta förfarandet blir beroende av vilka möjligheter
till förvaring och behandling som i det aktuella fallet står till
buds. Det är givetvis, anför han, av mycket stor vikt att ett nära samarbete
upprätthålls mellan polisen, de nykterhetsvårdande organen och
sjukvårdsmyndigheterna. Möjligheten att finna alternativ till förvaring
i polisarrest måste t. v. bli beroende av lokala förhållanden, dvs. tillgången
på särskilda eller eljest lämpliga vårdresurser inom sjuk- och
nykterhetsvården. Det bör därvid kunna förutsättas att fylleristraffets
avskaffande kommer att ge anledning till åtgärder och initiativ som
syftar till att skapa ökade möjligheter till vård för de akut berusade.
Efter hand som man lyckas komma fram till sådana lösningar bör dessa
naturligtvis tillgripas så långt det är möjligt. Här bör slutligen, då det
gäller innehållet i den nya omhändertagandelag, som föreslås, nämnas
att enligt 7 § andra stycket, om den omhändertagne finnes vara i behov

2\ Riksdagen 1975/76. 12 sami. Yttr. nr 2

JuU 1975/76: 37

av hjälp eller stöd från samhällets sida, polisen innan omhändertagandet
upphör skall tillhandagå honom med vård och upplysningar samt,
i den mån det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose sådant behov.

Då det gäller polisens förvaringslokaler för personer som omhändertagits
på grund av berusning erinras i propositionen om att de fylleriarrester
som har färdigställts under senare år i allmänhet har kunnat
utformas efter moderna principer. Departementschefen framhåller vikten
av att vid nybyggnad av polishus särskild uppmärksamhet inriktas
på polisarresterna när det gäller de lokaler som skall användas för förvaringen
av berusade personer. Han förordar vidare en partiell upprustning
av det äldre arrestbeståndet. Kostnaderna för denna upprustning
har beaktats vid arbetet med budgetpropositionen för budgetåret
1976/77.

Som inledningsvis nämnts föreslås i propositionen en försöksverksamhet
i anslutning till avkriminaliseringen. Justitieministern uttalar bl. a.
att enligt hans mening det är mycket som talar för att man undersöker
möjligheterna av att — särskilt i de större distrikten — sjukvårdspersonal
mera permanent knyts till polismyndigheterna för tillsyn av omhändertagna
akut berusade personer. Han utvecklar närmare de betydande
fördelar som enligt hans mening står att vinna genom ett system
av angivet slag och anför därefter följande (s. 102).

Jag anser det ändamålsenligt om en sådan verksamhet kan initieras
i anslutning till att den nya regleringen när det gäller omhändertagande
av berusade personer genomförs. En försöksverksamhet i detta syfte bör
kunna utformas så att man i ett antal polisdistrikt knyter sjukvårdsutbildad
personal och då helst personer med sjuksköterskeutbildning
för tjänstgöring direkt i anslutning till de polisarrester som används för
förvaring av omhändertagna berusade personer. Detta behöver givetvis
inte förutsätta en tjänstgöring på heltid från den berörda personalens
sida utan kan ske i andra former, såsom genom att personalen finns till
förfogande vid tider då arrestemas beläggning erfarenhetsmässigt är
särskilt hög eller genom ett system med beredskapstjänstgöring. Flera
skäl talar vidare för att den personal det här gäller inte bör vara anställd
inom polisväsendet utan bör lyda under vederbörande huvudman för
sjukvården. Regeringen har därför för avsikt att genom överläggningar
med dessa organ undersöka förutsättningarna för ett sådant arrangemang.
Det bör sedan ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att välja ut distrikten och i övrigt leda försöksverksamheten,
som lämpligen bör omfatta en tvåårsperiod. Jag räknar
med att en utvärdering av verksamheten därefter kommer att ge underlag
för fortsatta ställningstaganden.

Det är enligt min mening samtidigt av värde, anför justitieministern,
om man på någon ort får tillfälle att pröva om den av fylleristraffutredningen
framlagda modellen med vårdklinik för de omhändertagna kan
realiseras i en modifierad och mindre resurskrävande utformning. Han
fortsätter på följande sätt.

JuU 1975/76: 37

Detta bör lämpligen kunna ske i samband med annan försöksverksamhet
på nykterhetsvårdens område. Jag tänker härvid närmast på den försöksverksamhet
som f. n. pågår i Kristianstads och Malmöhus län och
som bl. a. omfattar nykterhetsvården där. Medel för fortsatt försöksverksamhet
under nästa budgetår har begärts under socialhuvudtiteln
(prop. 1975/76: 100 bil. 7 s. 152—158). Jag vill här erinra om att riksdagen
vid behandlingen av 1975 års budgetproposition på förslag av
socialutskottet (SoU 1975: 5 p. 29) uttalade att det bör ankomma på den
ledningsgrupp som tillsatts för denna verksamhet att närmare pröva utformningen
av försöken på nykterhetsvårdens område. Efter samråd
med chefen för socialdepartementet vill jag föreslå att försöksverksamheten
förläggs till en ort inom ett av dessa län. Ledningsgruppen har ansett
Landskrona vara den lämpligaste orten för ett sådant försök. Verksamheten
bör bedrivas i samverkan med landstingets sjukvård och den
kommunala socialvården. Ledningsgruppen har lagt fram ett förslag i
frågan som innebär att försöken kan påbörjas fr. o. m. nästa budgetår
och pågå under minst två år. Medel för detta ändamål avses komma
att ställas till ledningsgruppens förfogande. Ledningsgruppen bör i samråd
med landstinget och kommunen svara för den närmare utformningen
av verksamheten.

Innan utskottet tar upp till närmare behandling de olika motionsyrkandena
vill utskottet uttala att utskottet i allt väsentligt kan ansluta
sig till de överväganden och ställningstaganden som sålunda redovisats
från propositionen.

De motionsyrkanden som utskottet skall yttra sig över avser frågan
om plan för utbyggnad av akutkliniker eller av lokaler för omhändertagande
av berusade i anslutning till sjukhusens akutmottagningar, frågan
om omfattningen och utvärderingen av försöksverksamheten med
vårdklinik samt vissa kostnadsfrågor.

I motionen 1975/76: 2262 (yrkandet 3 a) förordas att riksdagen skall
anhålla om förslag under hösten till en plan för utbyggnad av akutkliniker
för vård och behandling av berusade personer i huvudsak i överensstämmelse
med fylleristraffutredningens förslag. Motionärerna förutsätter
att planen skall börja realiseras i samband med avkriminaliseringen.
I motionen 1975/76: 2264 (yrkandet 1) uttalar motionärerna att
de delar den tveksamhet, som åtskilliga remissinstanser gett uttryck åt,
då det gäller utredningsförslaget om akutkliniker. Motionärerna menar
att det skulle vara bättre om sjukhusens akutmottagningar försågs med
lämpliga lokaler och med utbildad personal, inklusive beredskapspersonal,
för att ta hand om berusade. Motionärerna framhåller att akutmottagningarna
vid sjukhusen nu ofta varken är lokal- eller personalmässigt
utrustade för att ta emot ett stort antal berusade och att det är
självklart att en omhändertagen fyllerist inte bara ställs i efterhand,
då angelägna sjukdomsfall samtidigt förekommer, utan också inte sällan
blir ett allvarligt störande element vid en akutmottagning. Motionärerna
vill att regeringen skyndsamt skall lägga fram en plan för upprustning

JuU 1975/76: 37

med lokaler och personal för undersökning och vård av berusade personer
i anslutning till sjukhusens akutmottagningar.

I överensstämmelse med vad utskottet ovan anfört om sin allmänna
inställning till innehållet i propositionen i de avseenden som denna redovisats
i yttrandet, anser utskottet att riksdagen inte nu bör uttala sig
för inrättandet av akutkliniker av det slag som förordats av fylleristraffutredningen.
Utskottet vill härvidlag särskilt framhålla att såväl de personella
resurserna på området som möjligheterna att ge en lämplig specialutbildning
åt personalen inom överskådlig tid torde vara klart otillräckliga
för annat än att enstaka akutkliniker skulle kunna inrättas.
Utskottet anser det inte heller motiverat att riksdagen begär en plan för
utbyggnad av akutkliniker. Det är nämligen angeläget att en rad viktiga
ställningstaganden inom hela nykterhetsvårdsområdet — liksom
inom socialvårdsområdet i övrigt — tas innan man binder sig för en
långtgående resurssatsning på en ytterst liten del av vårdområdet. I
detta hänseende vill utskottet peka på de remissyttranden som redovisas
på s. 55—57 i propositionen. I anslutning til! det sagda kan erinras om
att socialutredningen i oktober i år beräknas framlägga förslag till en ny
socialvårdslagstiftning som blir av grundläggande betydelse även för
den fortsatta nykterhetsvården. Proposition i ämnet kan väntas bli förelagd
nästa riksmöte. Vidare vill utskottet framhålla att den försöksverksamhet
som äger rum i Skåne och som är avsedd att ge praktisk erfarenhet
för reformarbetet inom socialvården, innebär att primärkommunerna
skall ges möjlighet att som huvudmän för vården pröva nya behandlingsmetoder
och att ta det sammanhållna huvudansvaret för såväl
den öppna som den institutionella vården. Försöksverksamhet skall
dessutom belysa en rad frågor som gäller samordningen mellan primärkommunemas
sociala verksamhet och landstingens hälso- och sjukvård.
Genom det särskilda försöket med en vårdklinik i Landskrona, som
förordas i propositionen och som utskottet tillstyrker, bör samordningsproblematiken
kunna bli föremål för en grundläggande praktisk prövning
i de avseenden som här är av intresse. Slutligen vill utskottet nämna
att socialstyrelsen håller på med en omfattande kartläggning om
nykterhetsvården inom nykterhetsvårdens strukturgrupp (NyS). Detta
kartläggningsarbete beräknas vara slutfört före årets slut.

Såvitt avser den i motionen 1975/76: 2264 begärda planen kan i viss
utsträckning samma synpunkter anföras som redovisats då det gäller en
plan för akutkliniker. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla att
det är av värde om sjukvårdshuvudmännen söker få till ständ förbättrade
vårdinsatser särskilt i anslutning till alkoholkliniker vid sjukhusen
utan att avvakta ett slutligt ställningstagande till de mera övergripande
vårdfrågorna. Självfallet är det också av värde om huvudmännen i sadant
sammanhang upprustar lokalerna och ställer särskild personal till
förfogande för vården. Att i nuvarande läge ta något initiativ för en

JuU 1975/76: 37

riksomfattande plan på området är dock enligt utskottets mening inte
påkallat.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1975/76:

2262 (yrkandet 3 a) och motionen 1975/76: 2264 (yrkandet 1).

Som en konsekvens av utskottets ställningstagande till de i det föregående
behandlade båda motionsyrkandena avstyrker utskottet även yrkanden
i samma motioner (1975/76: 2262 yrkandet 3 b och 1975/76:
2264 yrkandet 2), som syftar till att statsbidrag skall utgå till landsting
och kommuner för kostnaderna för den utbyggnad av akutkliniker eller
andra lokaler m. m. som förordas i motionerna. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att huvudmannaskapsfrågorna, då det gäller nykterhetsvården,
kommer att tas upp i samband med behandlingen av
socialutredningens förslag och att statsbidragsfrågorna på området därigenom
också aktualiseras.

I motionen 1975/76: 2261 (yrkandet 2) föreslås att staten skall ta
kostnadsansvaret för läkarundersökning som utförs med stöd av 3 §
lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. Av yrkandets
motivering synes framgå att yrkandet har en vidare syftning och tar sikte
på kostnadsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i ett
läge, där sjukvårdshuvudmännen i högre grad än för närvarande medverkar
vid omhändertagandet av berusade personer.

Även såvitt avser denna motion hänvisar utskottet till att statsbidragsfrågorna,
då det gäller nykterhetsvården, kommer att aktualiseras i samband
med behandlingen av socialutredningens förslag. Utskottet vill tilllägga
att, om man begränsar sig till yrkandet sådant detta formellt
framställts, frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och sjukvårdshuvudman
f. n. bör prövas enligt samma regler som gäller för andra fall
där samhällets sjukvårdsresurser tas i anspråk.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet även motionen 1975/76:

2261 (yrkandet 2).

I det föregående har utskottet tillstyrkt att i Landskrona kommun
prövas om den av fylleristraffutredningen framlagda modellen med vårdklinik
för de omhändertagna kan realiseras i en modifierad och mindre
resurskrävande utformning. En förutsättning för att försök av detta slag
skall kunna ge ett meningsfullt resultat är att sjukvårdshuvudmännen
och den kommunala socialvården medverkar i betydande omfattning.
Vid denna försöksform gäller det nämligen inte endast att pröva
frågan om vården av de omhändertagna medan de befinner sig i ett akut
berusningsskede. Stor vikt måste tillmätas kravet på att försöken skall
ge svar på frågan vilka särskilda förutsättningar som finns att i nära anslutning
till de omhändertagnas tillnyktrande få in dessa i en fungerande
vårdkedja. Enligt utskottets mening krävs således avsevärda resurser för
försök av detta slag. Särskilda krav ställs därvid på ledningsfunktionen.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte är motiverat

JuU 1975/76: 37

att splittra de resurser som kan ställas till förfogande på mer än en
vårdklinik. Utskottet avstyrker därför motionen 1975/76: 2263, i vilken
föreslås att försöksverksamhet på ytterligare två platser skall bedrivas.

Såvitt avser försöksverksamheten i Landskrona kommun har utskottet
inhämtat att en särskild grupp har fått i uppdrag att utvärdera försöken
vid vårdkliniken. En successiv utvärdering kommer att ske under den
tvåårsperiod, som försöken skall fortgå. Utskottet anser därför att någon
riksdagens åtgärd inte är påkallad med anledning av motionen
1975/76: 2261 (yrkandet 3), vari yrkas att den försöksverksamhet som
skall bedrivas i Landskrona blir föremål för utvärdering inom en tvåårsperiod
och att förslag till åtgärder därefter föreläggs riksdagen.

Utan att i detta samanhang gå närmare in på frågan om vård oberoende
av eget samtycke av personer som missbrukar berusningsmedel
vill utskottet peka på att det framstår som inkonsekvent att i den i propositionen
föreslagna omhändertagandelagen stadgas att berusad person
får omhändertagas av polisman medan det i lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO) stadgas bl. a. att, om en person stör allmän ordning
— något som ofta är fallet då en mindre höggradig påverkan föreligger
— denne skall omhändertagas. Utformningen i här aktuellt avseende
av den i propositionen föreslagna lagen synes därför särskilt böra övervägas.
Utskottet vill också peka på att det synes svårt att utläsa av propositionen
i vad mån frågan om polisens skyldighet att ta hand om en
berusad person med stöd av 2 § polisinstruktionen påverkas av ett införande
av den i propositionen föreslagna lagen.

Stockholm den 21 april 1976

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s),* herrar Romanus
(fp), Andreasson i östra Ljungby (c), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö
(s), fru Wigenfeldt (c),* fru Lagergren (s), herr Alftin (s), fru Ohlin (s)
och herr Karlehagen (c);

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande meningar

1. av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Andreasson i Östra Ljungby (c),
fru Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c) som anser att den del av
utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Även såvitt” och slutar
med ”1975/76: 2261 (yrkandet 2)” bort ha följande lydelse:

JuU 1975/76: 37

Som ovan angetts kommer statsbidragsfrågorna, då det gäller nykterhetsvården,
att aktualiseras i samband med behandlingen av socialutredningens
förslag. Utskottet vill starkt understryka vikten av att den
ökade ekonomiska börda, som otvivelaktigt kommer att läggas på sjukvårdshuvudmännen
allt efter hand som omhändertagandet och vården
av berusade personer flyttas från polisen till sjukvårdshuvudmännen,
kompenseras senast i samband med 'att riksdagen föreläggs förslag med
anledning av socialutredningens slutbetänkande. Det finns enligt utskottets
mening skäl att med anledning av motionen 1975/76: 2261 (yrkandet
2) ge regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

2. av herr Romanus (fp) som anser att den del av utskottets yttrande
som börjar på s. 6 med ”1 överensstämmelse” och slutar på s. 7
med ”motionen 1975/76: 2261 (yrkandet 2)” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig självfallet till uppfattningen i propositionen att
vården och behandlingen av alkoholmissbrukare måste anpassas till genomförda
och pågående förändringar inom socialvården och sjukvården.
Redan nu synes emellertid en allmän uppfattning vara att behandlingen
måste bestå av både korta, intensiva avgiftningsperioder i sluten
sjukhusmiljö och socialt inriktat stöd och behandling. Fylleristraffutredningens
förslag syftar också till att den medicinska avgiftningen följs
av och kombineras med sociala stöd- och behandlingsåtgärder. Enligt
utskottets mening kan således utbyggnaden av akutkliniker i huvudsak
genomföras i överensstämmelse med fylleristraffutredningens förslag.
Betydande utrymme bör emellertid lämnas åt det lokala initiativet då
det gäller verksamhetens innehåll. Det är möjligt att samma resultat
på en del håll kan uppnås genom upprustning av befintliga akutmottagningar
vid sjukhusen. De senaste årens erfarenheter från verksamheten
med social jour får utvisa om de ökade sociala insatserna vid
omhändertagandet av berusade personer kan organiseras genom en utbyggd
social jour. Genom detta ställningstagande bör även yrkandet 1
i moticnen 1975/76: 2264 kunna anses tillgodosett.

Behovet av kraftfulla insatser inom nykterhetsvården gör sig alltmer
kännbara. Enligt utskottets mening bör därför utbyggnaden av akutkliniker
komma i gång utan ytterligare dröjsmål. Inrättandet av akutkliniker
skulle även enligt fylleristraffutredningens uppfattning bli en
fråga cm utveckling på relativt lång sikt och ske efter hand som förutsättningar
finns. Utskottet tillstyrker således förslaget i motionerna att
regeringen bör förelägga riksdagen en plan för en sådan utbyggnad,
varvid förutsättes att planen skall börja förverkligas i samband med
avkriminaliseringen. Utbyggnaden av akutkliniker torde inte i inledningsskedet
ställa orimligt stora krav på sjukvårdens resurser i jämförelse
med propositionens förslag att sjukvårdspersonal skall tjänstgöra
på polisstationerna. I detta sammanhang vill utskottet emellertid under -

JuU 1975/76: 37

stryka att det är nödvändigt att kraftfulla åtgärder vidtages för att öka
rekryteringen av sjuksköterskor, oavsett vilken av dessa lösningar som
väljes, för att de allmänna målen för sjukvården skall kunna uppfyllas.
Enligt utskottets mening talar dock flera skäl för att en organisation
som innebär att den berusade förs till sjukvården är att föredra framför
en organisation där sjukvårdspersonal tjänstgör på polisstationerna. De
i propositionen omnämnda förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen
bör därför avse utbyggnaden av akutkliniker.

Den särskilda vårdklinik på försök i Landskrona, som förordas i
propositionen och som utskottet tillstyrker, bör kunna ingå i utbyggnadsplanen
som en av de första klinikerna.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet motionen 1975/76:

2262 (yrkandet 3 a). Härigenom torde även motionen 1975/76: 2264
(yrkandet 1) i huvudsak vara tillgodosedd.

Som en konsekvens av utskottets ställningstagande till de i det föregående
behandlade båda motionsyrkandena tillstyrker utskottet även
yrkanden i samma motioner (1975/76: 2262 yrkandet 3 b och 1975/76:
2264 yrkandet 2), som syftar till att statsbidrag skall utgå till landsting
och kommuner för kostnader för den utbyggnad av akutkliniker eller
andra lokaler m. m. som förordas i motionerna. Statsbidragsbestämmelserna
bör utformas så att de tar hänsyn till behovet av såväl medicinska
som sociala vårdinsatser. De nya bestämmelserna bör föreläggas riksdagen
i höst, så att de kan träda i kraft samtidigt som fylleristraffet
avskaffas.

I motionen 1975/76: 2261 (yrkandet 2) föreslås att staten skall ta
kostnadsansvaret för läkarundersökning som utförs med stöd av 3 §
lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. Av yrkandets
motivering syns framgå att yrkandet har en vidare syftning och tar
sikte på kostnadsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
i ett läge, där sjukvårdshuvudmännen i ännu högre grad än för närvarande
medverkar vid omhändertagandet av berusade personer. Genom
utskottets ställningstagande till de båda närmast föregående motionsyrkandena
torde därför även motionen 1975/76: 2261 (yrkandet 2) vara
tillgodosedd.

NORSUbTS TRYCKERI STOCKHOLM l»7* 740051