Justitieutskottets betänkande
1975/76:2

med anledning av motioner om pornografi m. m.

Motionerna

I motionen 1975:719 av herr Komstedt (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att de lokala myndigheterna åläggs tillse att 6 kap. 6 §
brottsbalken efterlevs i offentliga sammanhang.

I motionen 1975:1109 av herr Hernelius m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att texten i 21 § andra stycket allmänna ordningsstadgan
ändras på sätt som i motionen föreslås.

Motionsförslaget innebär att det i allmänna ordningsstadgan intagna förbudet
mot förråande sexuella eller sadistiska beteenden vid offentlig pornografisk
föreställning utsträcks till att gälla även samlag.

I motionen 1975:1263 av herr Komstedt (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär

1. förslag till 1975 års vårriksdag om kraftfulla åtgärder, syftande till att
stävja det för framfor allt kvinnorna kränkande sätt på vilket den kommersiella
pornografiska verksamheten bjuder ut sina tjänster till allmänheten,

2. tillsättandet av en undersökningskommission med uppgift att reda ut
huruvida den kommersiella pornografiska verksamheten i vad gäller anställningsformer,
finansiering, uppbörds- och avgiftsskyldigheter m. m. överensstämmer
med lagstiftning och god sed.

Vissa bestämmelser

I brottsbalken (BrB) finns flera straffbestämmelser som kan bli tillämpliga
på verksamheten vid s. k. sexklubbar och poseringsateljéer eller på andra
företeelser med pornografisk karaktär.

Bestämmelser om sedlighetsbrott upptas i 6 kap. BrB. I 1—5 och 6!)
första stycket stadgas straff för gärningar som innefattar övergrepp mot barn
eller ungdom eller utgör en kränkning av någon i sexuellt hänseende. Enligt
6 § andra stycket BrB skall ansvar för otuktigt beteende ådömas om någon
blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom
ord eller handling som uppebart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt
mot annan. För straffbarhet krävs att gärningen riktar sig mot en viss
person. Handlingar som karakteriseras av att de kan väcka anstöt hos en
större eller mindre krets av utomstående omfattas således inte av straffbudet.
Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. 1 6 kap. 7 och 8 §5

1 Riksdagen 1975/76. 7 samt. Nr 2

JuU 1975/76:2

BrB finns vidare straffstadganden som riktar sig mot främjande av prostitution.
Enligt 7 § skall för koppleri dömas till fängelse i högsta fyra år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst två och högst sex år. Den
brottsliga gärningen består i att någon vanemässigt eller för att bereda sig
vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller att någon
förleder den som är under 20 år till sådant levnadssätt. Om någon för att
bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra,
dömes enligt 7 § tredje stycket för främjande av otukt till böter eller fängelse
i högst sex månader. I 6 kap. 8 § BrB stadgas att den som genom att utlova
eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är under 18 år eller, om han är av samma kön, under
20 år, skall dömas för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Även i 16 kap. BrB, som upptar straffstadganden beträffande brott mot
allmän ordning, finns vissa ansvarsbestämmelser som kan bli tillämpliga
på sedlighetssårande handlingar. Enligt 11 § kan den, som på eller vid allmän
plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk
bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, dömas för otillåtet förfarande
med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma gäller den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer
någon pornografisk bild utan föregående beställning. I 12 § stadgas straff
för förledande av ungdom. Den brottsliga gärningen består i att bland barn
och ungdom sprida skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande
eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare gäller enligt
16 kap. 16 § BrB att den som i annat fall än som tidigare angetts i 16
kap. BrB för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt
som är ägnat att väcka allmän förargelse hos allmänheten kan dömas att
för förargelseväckande beteende böta högst femhundra kronor.

Vid sidan av brottsbalkens bestämmelser finns i åtskilliga andra författningar
regler som gör det möjligt för myndigheterna att ingripa mot pornografisk
verksamhet.

Enligt allmänna ordningssladgan (1956:617) anses offentlig pornografisk
föreställning som offentlig tillställning och får inte anordnas utan tillstånd
av polismyndigheten. Sådant tillstånd erfordras även för offentlig biografföreställning
på allmän plats. Tillstånd kan förenas med vissa föreskrifter om
ordning och säkerhet. Offentliga tillställningar kan inställas eller upplösas
av polismyndigheten om bl. a. beslut meddelats att tillställningen inte Hr
äga rum eller om vid tillställningen förekommer något som strider mot
lag. Polismyndighet får också förbjuda förnyande av tillställning som åsyftar
eller innebär något som strider mot lag. Vidare gäller enligt 21 § andra stycket
allmänna ordningsstadgan att person under 18 år inte får medverka vid
offentlig pornografisk föreställning. Vid sådan föreställning får inte förekomma
förråande sexuella eller sadistiska beteenden. Den som bryter mot

JuU 1975/76:2

bestämmelsen i 21 $ andra stycket, ordnar offentlig tillställning utan tillstånd,
fortsätter tillställningen sedan beslut meddelats om dess upplösning, förnyar
tillställningen i strid med meddelat förbud eller inte efterkommer av polismyndigheten
meddelade föreskrifter kan dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Bestämmelserna om offentliga tillställningar i allmänna ordningsstadgan
kompletteras av föreskrifter i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m. 1 förordningen stadgas förbud mot
förevisning av film som inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.
Åsidosättandet av förbudet kan medföra böter eller fängelse i högst sex
månader eller, om överträdelsen skett av oaktsamhet som ej är ringa, böter.
Vidare gäller att film och utrustning som använts i strid mot förbudet kan
förklaras förverkade om det ej är uppenbart obilligt. I förordningen stadgas
vidare att biografbyrån inte får godkänna film eller del av film om dess
förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,
vari de förekommer, kan verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott.

I många fall ger bestämmelserna i hälsovårdsstadgan (1958:663) möjlighet
för hälsovårdsnämnd att ingripa mot sanitära missförhållanden som uppstår
till följd av verksamheten vid sexklubbar och poseringsateljéer. I 3
kap., som innehåller regler om bostad, stadgas bl. a. att vid brukande av
bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej åsamkas närboende
genom osnygghet, störande ljud eller dylikt. Regler om de hygieniska förhållandena
i samlingslokaler, varmed bl. a. avses teater, biograf och danslokal,
finns i 4 kap. I 5 kap. finns motsvarande regler för lokal och annan
anläggning för bad och hygienisk behandling, m. m. I 14 kap. finns regler
om hälsovårdskontroll. 1 kapitlet stadgas bl. a. att för särskilda fall äger
hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan
och lokal hälsovårdsordning finns erforderliga till förebyggande eller undanröjande
av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet
av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Föreläggande
och förbud kan meddelas för efterlevnaden av bl. a. stadgan och
föreskrift som nyss sagts. Vite kan föreskrivas för underlåtenhet att ställa
sig av nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse. Polismyndigheten
skall lämna hälsovårdsnämnden biträde och erforderlig
handräckning, bl. a. med tillträde till lokal som kan bli föremål för tillsyn.
15 kap. innehåller bl. a. bestämmelser om ansvar för förseelser mot hälsovårdsstadgan.

Enligt 25 § barnavårdslagen (1960:97) har barnavårdsnämnd att vidta
åtgärder bl. a. om någon, som ej fyllt tjugo år, på grund av brottslig gärning,
sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,
missbruk av rusdrycker eiler narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning
är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.
Enligt 26 § skall barnavårdsnämnd söka att såvitt möjligt åstadkomma rät -

Juli 1975/76:2

telse genom förebyggande åtgärder. Dessa kan innebära bl. a. hjälpåtgärder,
innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den
underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden äger för
genomförande av vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnader
för rådfrågning, undersökning, behandling, utbildning och dylikt samt
lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning och omkostnader i övrigt.
Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder
vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertas för
samhällsvård.

I socialhjälpslagen (1956:2) föreskrivs att varje kommun skall tillse att
den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans
behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Vidare stadgas
att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov
av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.

Enligt lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitel får den
intas i arbetsanstalt som fyllt tjugo år och underlåter att efter förmåga söka
försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger
för allmän ordning eller säkerhet. Lagen har i praktiken mycket
sällan föranlett omhändertaganden.

I smittskyddslagen (1968:231) och smittskyddskungörelsen (1968:234) finns
bestämmelser om bl. a. veneriska sjukdomar. Den som har anledning anta
att han är veneriskt sjuk skall underkasta sig läkarundersökning och behandling
och följa av läkaren meddelade föreskrifter till förhindrande av
att smitta sprids. Om någon underlåter att fullgöra dessa skyldigheter kan
han tvångsvis intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan
antas att han sprider smitta. Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk
person skall söka ta reda på varifrån denne fått sjukdomen och om smittan
kan ha förts vidare. Den som därvid utpekas är skyldig att genomgå läkarundersökning.
Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift
om förbindelse därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagare rätt att
få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Lagstiftning vid 1970 års riksdag

Vid 1970 års riksdag behandlades förslag till ändringar i bl. a. brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen, som syftade till en utvidgning av yttrandeoch
tryckfriheten i vidare bemärkelse (prop. 1970:125, 1LU 1970:47, rskr
1970:267, KU 1970:39 rskr 1970:312). Ändringarna i brottsbalken innebar
att det tidigare straffstadgandet om sårande av tukt och sedlighet i 16 kap.

11 § upphävdes och ersattes med den nuvarande bestämmelsen om otillåtet
förfarande med pornografisk bild. 1 propositionen uttalade departementschefen
att inte någon person mot sin vilja bör tvingas att konfronteras med
sådana pornografiska framställningar som enligt en mera utbredd opinion
kan uppfattas som sedlighetssårande eller stötande för anständighetskänslan.

JulJ 1975/76:2

Enligt departementschefen borde den utvidgning av yttrande- och tryckfriheten
som upphävandet av straffbestämmelsen om sårande av tukt och
sedlighet medförde kombineras med en bestämmelse som hindrar att pornografiskt
alster presenteras eller förevisas för allmänheten på ett sätt som
väcker allmän anstöt. Departementschefen tänkte härvidlag närmast på den
alltmer påträngande skyltningen med pornografiska fotografier eller bilder av
annat slag som förekom i skyltfönster vid gator, torg och andra allmänna
platser, både inom- och utomhus. Förbipasserande personer hade i många
fall svårt att undgå att lägga märke till sådan skyltning. Också andra former
av anstötlig förevisning på allmän plats av bilder med pornografiskt innehåll
kunde tänkas, t. ex. affischering på affischpelare, väggar och plank, ljusreklam
på husvägg och bärande av plakat.

Under förarbetena till lagstiftningen diskuterades ett mer vidsträckt spridningsförbud,
som bl. a. skulle omfatta sedlighetssårande framställningar
genom visning av film och framförande av teaterpjäser, samt frågan om
införande av en yttersta gräns för vad sådana framställningar för innehålla.

Departementschefen betonade i propositionen att en viktig synpunkt var
att den enskilde i vidaste möjliga omfattning själv bör få bestämma vilka
framställningar i skrift, bild eller andra media han vill ta del av. Enligt
departementschefen kunde man i regel räkna med att allmänheten genom
recensioner och genom den allmänna debatt som regelmässigt förekommer
kring program av det slag det här gällde får klart för sig vad för slags föreställning
e. d. det rör sig om i varje särskilt fall. Departementschefen avvisade
därför tanken på ett spridningsförbud i fråga om dessa media samt
införande av en yttersta gräns för pornografiska framställningar. Av samma
skäl kunde departementschefen ej heller biträda ett förslag från lagrådet
om införande i allmänna ordningsstadgan av ett förbud mot förekomsten
vid offentlig föreställning av förråande sexuella eller sadistiska beteenden
men tilläde att frågan kunde tas upp till förnyad prövning om de farhågor
lagrådet anfört besannades.

Första lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande att
det skett en påtaglig förskjutning i uppfattningen om vad som skall anses
såra tukt och sedlighet; många företeelser som tidigare bedömts som sedlighetssårande
betraktades enligt utskottet numera som fullt acceptabla. Enligt
utskottets mening var det angeläget att ifrågavarande lagbestämmelser
bringades i överensstämmelse med de nya etiska värderingarna. Vägledande
borde enligt utskottet vara att andra inskränkningar i yttrandefriheten, vare
sig det gällde pornografi eller annat, inte borde göras än de som var nödvändiga
för att värna om betydande allmänna eller enskilda intressen.

Motioner om prostitution vid 1972 års riksdag

Vid 1972 års riksdag väcktes två motioner, vari framställdes önskemål
om straffrättsliga och sociala åtgärder för bekämpande av prostitutionen.

Juli 1975/76:2

I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av bl. a. nämnda
motioner (SoU 1972:36) framhöll socialutskottet att polisiär övervakning
och kraftfulla ingripanden från polis och andra myndigheter mot poseringsateljéer
och sexklubbar, liksom åtgärder för att sanera reklamen på området,
kan vara av den största betydelse för att bekämpa prostitutionen. Det var
emellertid enligt utskottets bedömning uppenbart att i vart fall på längre
sikt de effektivaste åtgärderna måste vara sådana som innebär att orsakerna
till prostitutionen undanröjs. Att motiven många gånger är att söka i att
de prostituerade haft svårigheter av social och ekonomisk karaktär torde
vara ett faktum. Utskottet framhöll vidare att man inte hade någon entydig
bild av bakomliggande orsaker. Både denna omständighet och det faktum
att gatuprostitutionen till väsentlig del försvunnit och ersatts av andra former
aktualiserade enligt utskottets mening frågan om en kartläggning av prostitutionens
omfattning och karaktär och av de prostituerades sociala bakgrund,
utbildning, levnadsförhållanden m. m. På närmare anförda skäl fann
emellertid utskottet att motionerna inte påkallade någon åtgärd från riksdagens
sida.

Lagstiftning vid 1973 års riksdag, m. m.

De ovan redovisade bestämmelserna om offentliga pornografiska föreställningar
i allmänna ordningsstadgan trädde i kraft den 1 oktober 1973.
Samtidigt infördes fängelse som påföljd vid överträdelse av ordningsstadgans
bestämmelser vid sidan av det dittills gällande bötesstraffet. Till grund
för lagstiftningen låg de förslag som framlagts av brottskommissionen i
betänkandet (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och
förbättra den allmänna ordningen.

1 betänkandet framhöll brottskommissionen bl. a. att stora ekonomiska
intressen gjorde sig gällande i pornografibranschen och att förtjänsterna på
verksamheten sannolikt var betydande i många fall. Enligt kommissionen
bytte sexklubbarna ofta innehavare på ett sätt som försvårade myndigheternas
kontroll av verksamheten. Detta gällde inte minst i fråga om taxeringsmyndigheternas
arbete. Ett ti II ståndst vång skulle enligt kommissionen
innebära bl. a. att innehavaren inte kunde dra sig undan ansvaret för verksamheten
genom att överlåta denna på annan person. Nu nämnda konsekvenser
av tillståndstvång för pornografisk föreställning ansåg kommissionen
kunna innebära frestelser att anordna sådan föreställning utan att
inhämta tillstånd. Böter ansågs med hänsyn till omsättningens storlek inte
vara någon tillräckligt effektiv sanktion häremot. I straffskalan borde därför
intagas fängelse. Därigenom skulle också vissa straffprocessuella tvångsmedel
kunna begagnas. I betänkandet behandlade kommissionen också frågan
om ett förbud mot reklam för bl. a. verksamheten vid sexklubbar. Kommissionen
avvisade tanken på ett sådant förbud under hänvisning bl. a.
till att Svenska tidningsutgivareföreningen 1973 rekommenderat sina med -

JuU 1975/76:2

lemmar att visa återhållsamhet med publicering av sådana annonsillustrationer
som på ett utmanande sätt återger sexuella motiv och att denna
rekommendation lett till en sanering på området.

Brottskommissionens betänkande bildade utgångspunkt för prop.
1973:115 med förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra
den allmänna ordningen. I samband med förslagen i propositionen upptog
justitieutskottet till behandling bl. a. en motion vari framställdes ett yrkande
med samma syfte som yrkandet i motionen 1975:1109. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (JuU 1973:26, rskr 1973:258) framhöll justitieutskottet
att den grundtanke som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och
tryckfrihetsrättens område, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning
själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta del av
och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt, alltjämt var bärande. Såväl förslaget
i propositionen om förbud mot pornografiska tillställningar som innehåller
förråande sexuella eller sadistiska beteenden som motionärernas förslag om
förbud mot förekomsten av samlag vid sådana tillställningar ansåg utskottet
kunna sägas i viss mån stå i strid med denna princip. Utvecklingen av
verksamheten i de s. k. sexklubbarna motiverade dock en viss skärpning
i syfte att förhindra en fortsatt ogynnsam utveckling. Utskottet hade därför
intet att erinra mot den i propositionen föreslagna bestämmelsen att pornografisk
föreställning ej får innehålla förråande sexuella eller sadistiska
beteenden. Tillräcklig anledning att bifalla det längre gående motionsförslaget
förelåg däremot ej; effekten av de i propositionen föreslagna åtgärderna
borde enligt utskottet avvaktas innan ställning togs till behovet av ytterligare
åtgärder.

Vid 1975 års riksmöte besvaradejustitieminister Geijer en fråga om förbud
mot vissa pornografiska tryckalster. Frågan berörde i huvudsak tryckfrihetsrättens
område. Beträffande innehållet i svaret hänvisar utskottet till riksdagsprotokollet
(21 s. 43).

Sexualbrottsutredningen

Den år 1971 tillkallade sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01) har till uppgift
att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. I utredningsdirektiven
uttalas bl. a. - sedan det anförts att det i olika sammanhang
satts i fråga om det är motiverat att behålla särskilda regler om skydd mot
homosexuella könsförbindelser för vissa åldersgrupper som saknar ett motsvarande
skydd mot heterosexuellt könsumgänge - följande.

Också andra bestämmelser i 6 kap. BrB har under senare år blivit föremål
för debatt. Bl. a. har ett fall av könsumgänge mellan halvsyskon, som ledde
till abolitionsbeslut, föranlett diskussion om det berättigade i att syskonincest
är en kriminell handling. I ett par fall av koppleri har brottet bedömts som
grovt på grund av att gärningsmannen har främjat otuktigt levnadssätt i
större omfattning. Dessa avgöranden aktualiserar frågan om det är rimligt

Juli 1975/76:2

att minimistraffet för grovt koppleri är så högt som fängelse i två år. Slutligen
har det ifrågasatts om bestämmelsen, om straff för förförelse av ungdom
fyller någon uppgift. Bestämmelsen tillämpas ytterst sällan, vilket har ansetts
bero på att skyddsbehovet sannolikt är tillgodosett genom bestämmelserna
om koppleri.

För egen del har jag vid skilda tillfällen uttalat att bestämmelserna i BrB
om sedlighetsbrott är förtjänta av en översyn, när utredningsresurserna så
tillåter. En sådan översyn bör nu företagas. Jag förordar att en särskild
sakkunnig tillkallas för detta uppdrag. Till ledning för utredningsarbetet
vill jag framhålla följande.

Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen
syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har
emellertid inträtt under senare tid. Sexualfrågor diskuteras numera öppet
såväl i den offentliga debatten som människor emellan. Sexualundervisningen
i skolorna får anses ha skapat en ökad och bättre insikt om sexuallivet.
Härmed har följt en djupare förståelse för den betydelse som könsrelationerna
i en vidare bemärkelse har för alla människor och för de problem som
den enskilde kan ha att kämpa med i detta hänseende.

Den sakkunnige bör, mot bakgrunden av vad jag nu har sagt, ta ställning
till viken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott.
Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör ses över i sin helhet.
Det är självfallet att straffbestämmelserna bör rikta sig mot sexuella övergrepp
och att i detta hänseende skyddet för underåriga måste vara en central
fråga. Härvid kan emellertid olika gränsdragningar och detaljavvägningar
behöva granskas. Särskilt de frågor som jag har nämnt i det föregående
-om åldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge, om incestbrotten och
om strafflatitudema för koppleri - bör utredas närmare.

I fråga om 8 8 (förförelse av ungdom) bör övervägas om det finns behov
av att behålla kriminaliseringen eller om straffbestämmelsen i 7 § bereder
tillräckligt straffskydd mot att unga dras in i prostitution.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete vid årsskiftet 1975-1976.

Utredning angående lagen om samhällsfarlig asocialitet, m. m.

År 1969 uttalade sig riksdagen för ett upphävande av lagen om samhällsfarlig
asocialitet (2LU 1969:52). Denna fråga är föremål för regeringens
prövning. En av riksdagen i sammanhanget begärd utredning, som syftar
till att förbättra möjligheterna att kontrollera det asociala klientelet och samtidigt
åstadkomma vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen
undanröjs, har anförtrotts socialutredningen (S 1969:29) som har
att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Socialutredningen
hrr år 1974 avgivit ett principbetänkande (SOU 1974:39) ”Socialvården

- mål och medel” samt betänkandet (SOU 1974:40) ”Socialvården - mål
och medel. Sammanfattning”. Under sitt fortsatta arbete avser utredningen
främst att ta upp frågor som gäller utformningen av den sociala vårdlagstiftningen.
Utredningen kommer därvid att ta upp vissa delfrågor som
överlämnats åt utredningen att behandla.

JuU 1975/76:2

Massmedieutredningen

Massmedieutredningen(Ju 1970:59), som tillkallades år 1970 för att utreda
frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedia
m. m., har i år avgivit ett betänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag
med förslag till en massmediegrundlag, som innefattar regler om yttrandefriheten
i tryckta samt stencilerade och på därmed jämställt sätt mångfaldigade
skrifter, radio, television och film. Enligt förslaget skall liksom
enligt gällande rätt vissa slag av publicerade uppgifter vara straffbara under
förutsättning att gärningarna är straffbelagda i allmän lag. I betänkandet
föreslås vidare bl. a. en undantagsbestämmelse som medger att förbud mot
kommersiell annons för viss vara får meddelas i lag när synnerliga skäl
föreligger. Med vara likställs bl. a. tjänst, t. ex. reklam för sexklubbar. Bestämmelsen
ger också möjlighet att i stället för förbud tillgripa mindre ingripande
bestämmelser, exempelvis om begränsning av reklamvolymen.

Översyn av hälsovårdsstadgan

Enligt direktiven till utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan
skall de sakkunniga överväga möjligheterna att effektivisera
kontrollen enligt hälsovårdslagstiftningen och frågan om införandet av möjligheter
för hälsovårdsnämnd att ingripa med förbud mot planerad verksamhet
som kan antas komma att medföra olägenheter sedan verksamheten
startats.

Remissyttranden

Yttrande över motionen 1975:719 angående efterlevnaden av brottsbalkens
bestämmelse om otuktigt beteende har inhämtats från rikspolisstyrelsen.
Till rikspolisstyrelsens yttrande har fogats yttranden från polisstyrelserna
i Mjölby, Ronneby och Simrishamns polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen (RPS) framhåller att inom Mjölby, Ronneby och Simrishamns
polisdistrikt hålls årligen tre av landets största marknader. På sätt
närmare framgår av yttranden från polisstyrelserna i dessa distrikt har polisstyrelserna
uppmärksammat de av motionären påtalade problemen, och
i några fall har ingripanden skett, främst genom påpekanden. Beträffande
ingripanden från polisens sida mot förevarande beteenden framhåller RPS
att man måste uppmärksamma dels att det här är fråga om nya företeelser
i vårt samhälle, dels att vi fått en helt ny öppenhet på olika samhällsområden,
inte minst på sexuallivets, och att man nu tolererar framställningar och
uttryckssätt som såväl den allmänna opinionen som de rättsvårdande myndigheterna
tveklöst skulle ha bedömt som sedlighetssårande bara för några
år sedan. Vidare måste enligt RPS beaktas att utvecklingen på detta område
gått ovanligt snabbt. Allt detta gör att det ofta är en svår uppgift för polispersonal
att på exempelvis en festplats bedöma var gränsen går för det

JuU 1975/76:2

som kan accepteras. Doktrinen ger dessutom föga vägledning på detta område,
och inte heller synes något vägledande rättsfall ha publicerats ännu.
Som framgår av ovannämnda yttranden, liksom av för RPS eljest kända förhållanden,
har de lokala polisstyrelserna emellertid i allt högre grad uppmärksammat
förevarande problem. Under innevarande säsong torde det
därför, anser RPS, kunna förväntas att polisstyrelserna i samarbete med
åklagarmyndigheterna kommer att ingripa på ett effektivare sätt än tidigare,
i varje fall mot i motionen beskrivna beteenden. Självfallet kommer RPS
också att följa utvecklingen på detta område. Även med nutida liberala
synsätt måste dessa beteenden anses utgöra brott mot den ordning och
anständighet, som lagstiftningen får anses tillförsäkra även besökare av
marknader och liknande tillställningar. Vad slutligen gäller yrkandet att
polisen skall åläggas tillse att gällande lagbestämmelser på detta område
följs, framhåller RPS att denna skyldighet redan åvilar polisen enligt 2 §
polisinstruktionen, som bl. a. innehåller bestämmelser om polisens skyldighet
att förebygga och uppdaga brott.

Med hänsyn till det anförda anser RPS, att motionen inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner i vilka framställs önskemål
om olika åtgärder beträffande verksamheten vid s. k. sexklubbar och andra
företeelser med pornografisk karaktär.

Som en allmän bakgrund till motionerna vill utskottet framhålla att vi
under senare år fött en helt ny öppenhet på sexuallivets område och att
samhället numera i avsevärt ökad utsträckning tolererar framställningar och
uttryckssätt som tidigare bedömts som sedlighetssårande. Förändringarna
i det allmänna synsättet ledde år 1970 till ändringar i bl. a. tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken, som syftade till en utvidgning av yttrandeoch
tryckfriheten i vidaste bemärkelse. Lagstiftningen präglades bl. a. av
den uppfattningen att den enskilde i vidaste möjliga mån själv bör få bestämma
vilka framställningar i skrift, bild eller andra media han vill ta
del av. För att värna om betydande allmänna eiler enskilda intressen ansågs
dock vissa begränsningar av yttrandefriheten nödvändiga. En viktig synpunkt
härvidlag ansågs bl. a. vara att inte någon mot sin vilja skall behöva
konfronteras med sådana framställningar som enligt en mera utbredd opinion
kan uppfattas som sedlighetssårande eller stötande för anständigheten.

I motionen 1975:719 framhålls att varietéföreställningar med pornografiska
inslag blivit allt vanligare på marknaderna i vårt land samt att reklamen
för sådana föreställningar ofta tar sig uttryck som är i hög grad anstötliga
för de vanliga marknadsbesökarna. Yrkandet i motionen går ut på att de
lokala polismyndigheterna skall åläggas tillse att straffbestämmelsen om
otuktigt beteende i 6 kap. 6 § andra stycket brottsbalken efterlevs i offentliga
sammanhang.

JuU 1975/76:2

Enligt det i motionen berörda straffstadgandet skall ansvar för otuktigt
beteende ådömas den som blottar sig för annan på sätt som är ägnat att
väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt
och sedlighet uppträder anstötligt mot annan. För straffbarhet krävs att
gärningen riktar sig mot en eller flera bestämda personer. I motionen påtalade
företeelser karakteriseras av att de kan väcka anstöt hos en obestämd, större
eller mindre krets av utomstående. Företeelserna omfattas därför i regel
inte av det straffbud motionären åberopat. De kan emellertid vara att bedöma
som förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § brottsbalken.

Enligt polisinstruktionen åligger det polisen att bl. a. förebygga och uppdaga
brott. Självfallet är det angeläget att polisen vid fullgörande av sina
uppgifter beaktar de begränsningar i yttrandefriheten som uppställts till
skydd mot att enskilda utsätts för sedlighetssårande gärningar. Av rikspolisstyrelsens
yttrande över motionen framgår att polisstyrelserna i allt högre
grad uppmärksammat de problem som sammanhänger med företeelser
av det slag som påtalas i motionen. I yttrandet uttalas också att det torde
kunna förväntas att polisstyrelserna i samarbete med åklagarmyndigheterna
kommer att ingripa på ett effektivare sätt än hittills och att rikspolisstyrelsen
självfallet kommer att följa utvecklingen på här ifrågavarande område.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet inte att någon åtgärd från
riksdagens sida är påkallad med anledning av motionen.

I motionen 1975:1109 tas upp ett spörsmål om skärpta bestämmelser beträffande
offentliga pornografiska föreställningar. Enligt allmänna ordningsstadgan
får vid sådan föreställning inte förekomma förråande sexuella eller
sadistiska beteenden. Förbudet är straffsanktionerat. Yrkandet i motionen
går ut på att förbudet skall utsträckas till att gälla även samlag.

Ifrågavarande bestämmelse i allmänna ordningsstadgan trädde i kraft den
1 oktober 1973. Bestämmelsen grundades på de förslag till åtgärder för att
bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlagts
av den s. k. brottskommissionen och som sedermera upptogs i prop.
1973:115. 1 samband med denna proposition behandlade utskottet bl. a. ett
motionsyrkande med samma syfte som yrkandet i den nu aktuella motionen
1109. I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll justitieutskottet
att den grundtanke som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och
tryckfrihetsrättens område, nämligen att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning
själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta del av
och vilka aktiviteter han vill ägna sig åt, alltjämt var bärande. Såväl förslaget
i propositionen om förbud mot pornografiska tillställningar som innehåller
förråande sexuella eller sadistiska beteenden som motionärernas förslag om
förbud mot förekomsten av samlag vid sådana tillställningar ansåg utskottet
kunna sägas i viss mån stå i strid med denna princip. Utvecklingen av
verksamheten i de s. k. sexklubbarna motiverade dock en viss skärpning
i syfte att förhindra en fortsatt ogynnsam utveckling. Utskottet hade därför
intet att erinra mot den i propositionen föreslagna bestämmelsen att por -

JuU 1975/76:2

nografisk föreställning ej för innehålla förråande sexuella eller sadistiska
beteenden. Tillräcklig anledning att bifalla det längre gående motionsförslaget
förelåg däremot ej; effekten av de i propositionen föreslagna åtgärderna
borde enligt utskottet avvaktas innan ställning togs till behovet av ytterligare
åtgärder.

De erfarenheter angående utvecklingen vid sexklubbarna som nu föreligger
är enligt utskottets mening alltför begränsade för att kunna tjäna
som underlag för en bedömning huruvida 1973 års författningsändring haft
avsedd effekt. Skulle utvecklingen visa att behov föreligger av en mera
ingripande reglering för frågan tas upp på nytt. Utskottet avstyrker bifall
till motionen 1109.

I motionen 1975:1263 begärs att riksdagen skall föreläggas förslag om
kraftfulla åtgärder syftande till att stävja det för framför allt kvinnorna kränkande
sätt på vilket den kommersiella pornografiska verksamheten bjuder
ut sina tjänster till allmänheten. Motionären vill också att en undersökningskommission
tillsätts med uppgift att reda ut huruvida den kommersiella
pornografiska verksamheten i vad gäller anställningsformer, finansiering,
uppbörds- och avgiftsskyldigheter m. m. överensstämmer med lagstiftning
och god sed.

I likhet med motionären anser utskottet att reklamen för sexklubbar,
pornografiska tryckalster, m. m. ofta tagit .sig uttryck som enligt en mera
utbredd opinion är sedlighetssårande och kränkande för kvinnorna. I fråga
om sådan reklam som sker genom skyltning med pornografiska fotografier
eller bilder i skyltfönster vid gator, torg eller andra allmänna platser eller
genom affischering på affischpelare, väggar och plank, ljusreklam på husväggar,
m. m. ger redan gällande bestämmelser goda möjligheter för polisen
att ingripa. Enligt 16 kap. 11 § brottsbalken är det nämligen straffbart att
på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande
visa pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Straffbudet
omfattar också gärningar som består i att man med posten eller på
annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i tryckfrihetsförordningen. Att
offentliggöra pornografiska bilder i tryckt skrift är således tillåtet. Grundtanken
bakom bestämmelsernas utformning är som inledningsvis berörts
att den enskilde å ena sidan bör ha möjlighet att ta del av bl. a. pornografiska
bilder om han så önskar men att han å andra sidan inte mot sin vilja skall
påtvingas sådana bilder. Dessa principer kan emellertid komma i strid med
varandra om pornografiska bilder publiceras i t. ex. dagspressen; också läsare
som uppfattar framställningarna som anstötliga konfronteras ju då med dem.

Den antydda intressekonflikten bör enligt utskottets mening i första han
lösas genom frivilliga åtgärder från pressens sida. Endast som en sista utväg
bör man av principiella och praktiska skäl överväga att begränsa tryckfriheten.
I anslutning till det sist sagda vill utskottet hänvisa till att massmedieutredningen
i sitt förslag till massmediegrundlag intagit en bestäm -

Juli 1975/76:2

melse som medger att förbud mot kommersiell annons för viss vara eller
tjänst, exempelvis reklam för sexklubbar, får meddelas i lag om synnerliga
skäl föreligger. Bestämmelsen ger också möjlighet att i stället för förbud
tillgripa mindre ingripande bestämmelser, t. ex. om begränsning av reklamvolymen.
Utredningens betänkande remissbehandlas f. n.

När det gäller att på frivillighetens väg komma till rätta med de problem
som påtalas i motionen vill utskottet erinra om att Svenska tidningsutgivareföreningen
år 1973 rekommenderade sina medlemsföretag att iaktta
återhållsamhet med sådana annonsillustrationer som på ett utmanande sätt
återger sexuella motiv. Brottskommissionen framhöll i sitt betänkande att

- såvitt kommissionen kunnat konstatera - rekommendationen medfört
en sanering av ifrågavarande reklam. Kommissionens uppfattning har enligt
utskottets mening bestyrkts under den tid som förflutit sedan kommissionens
uttalande gjordes. Det kan bl. a. nämnas att vissa tidningar numera
helt upphört att publicera annonser och annan reklam för pornografiska
föreställningar, filmer m. m. Enligt utskottets mening är det önskvärt att
denna utveckling fortsätter.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det saknas anledning
att i enlighet med motionärens önskemål nu ingripa med åtgärder mot reklamen
för olika pornografiska företeelser.

Vad härefter angår motionärens önskemål i övrigt vill utskottet erinra
om att brottskommissionen bl. a. behandlade frågan om kontroll av verksamheten
vid sexklubbar. Enligt kommissionen bytte sexklubbar ofta innehavare
på ett sätt som försvårade myndigheternas kontroll av verksamheten.
Detta gällde inte minst i fråga om taxeringsmyndigheternas arbete.
Ett tillståndstvång skulle enligt kommissionen innebära bl. a. att innehavaren
inte kunde dra sig undan ansvaret för verksamheten genom att överlåta
denna på annan person. Bl. a. nämnda överväganden ledde år 1973 till den
ändringen i allmänna ordningsstadgan att bestämmelserna om tillståndstvång
för anordnande av vissa offentliga tillställningar utsträcktes till att
omfatta även offentlig pornografisk föreställning. Samtidigt skärptes sanktionssystemet
vid överträdelse av tillståndsreglerna genom att fängelse infördes
i straffskalan. Straffskärpningen syftade till att förebygga att offentliga
pornografiska föreställningar anordnades utan tillstånd. Med hänsyn bl. a.
till sålunda vidtagna åtgärder anser utskottet att skäl saknas för tillsättandet
av en sådan undersökningskommission som begärs av motionären.

Utskottet avstyrker således motionen 1263 i dess helhet.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande efterlevnaden av 6 kap. 6 § brottsbalken
avslår motionen 1975:719,

2. att riksdagen beträffande innehållet i pornografiska föreställningar
avslår motionen 1975:1109,

JulJ 1975/76:2

3. att riksdagen beträffande reklam för pornografiska föreställningar,
m. m. avslår motionen 1975:1263.

Stockholm den 4 november 1975

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), fru Bergander (s),
herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru
André (c), herrar Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och
Raneskog (c).

Reservationer

beträffande innehållet i pornografiska föreställningar (punkt 2 i utskottets
hemställan).

1. av fru Kristensson (m), herrar Polstam (c). Schött (m), fru André (c)och herr
Raneskog (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Ifrågavarande
bestämmelse” och slutar på s. 12 med "motionen 1109” bort
ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis framhålla att den grundtanke som låg bakom
1970 års lagstiftning på yttrande- och tryckfrihetens område, nämligen att
den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka
framställningar han vill ta del av och och vilka aktiviteter han vill ägna
sig åt, alltjämt är bärande. Denna grundtanke ansågs emellertid inte utgöra
hinder mot tillkomsten år 1973 av föreskriften om en yttersta gräns för
vad pornografiska föreställningar får innehålla, när det som då var fallet
gällde att förhindra en ogynnsam utveckling av verksamheten vid sexklubbarna.
Enligt utskottets mening är en sådan gräns alltjämt nödvändig. Vad
frågan nu gäller är om gränsdragningen bör skärpas. Vid 1973 års riksdagsbehandling
uttryckte utskottet en viss tveksamhet om huruvida författningsändringen
var tillräckligt långtgående för att man åtminstone i någon
mån skulle kunna komma till rätta med de missförhållanden, som
då var förknippade med verksamheten vid de s. k. sexklubbarna. Utskottet
fann dock inte tillräcklig anledning föreligga att bifalla ett då föreliggande
motionsförslag med samma syfte som yrkandet i den nu aktuella motionen.
Enligt utskottet borde effekten av författningsändringen avvaktas innan
ställning togs till behovet av ytterligare åtgärder.

Enligt utskottets mening har, som motionärerna framhåller, utvecklingen
visat att den författningsändring som vidtogs år 1973 inte var till fyllest.
Vid en bedömning av motionsyrkandet bör härutöver särskilt beaktas riskerna
för att de personer som är engagerade i verksamheten vid sexklubbarna

JuU 1975/76:2

skall hamna i asocialitet och kriminalitet. Särskilt stor är faran för att yngre

kvinnor genom utsikter om goda inkomster lockas till ett levnadssätt, som

inte kan anses människovärdigt. Det finns också skäl att framhålla att verksamheten
ofta tar sig uttryck, som enligt en nu alltmer utbredd opinion
är förnedrande för kvinnorna. Utskottet vill även erinra om att de nuvarande
reglerna i Sverige på detta område saknar motsvarighet i andra kulturländer.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att utvecklingen efter 1973
års beslut bör föranleda att den i allmänna ordningsstadgan intagna föreskriften
om vad som får förekomma vid offentliga pornografiska föreställningar
bör skärpas i enlighet med motiononärernas önskemål. Förslag
till erforderlig författningsändring bör snarast föreläggas riksdagen. Ställningstagandet
innebär att utskottet tillstyrker bifall till önskemålet i motionen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen beträffande innehållet i pornografiska föreställningar
med anledning av motionen 1975:1109 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

2. av herr Petersson i Röstånga (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Ifrågavarande
bestämmelse” och slutar på s. 12 med ”motionen 1109” bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att lagstiftningen ger största
möjliga utrymme för konstnärligt skapande och yttrandefrihet. I linje med
de grundtankar som låg bakom 1970 års lagstiftning på yttrande- och tryckfrihetens
område bör andra inskränkningar i yttrandefriheten inte göras än
sådana som är nödvändiga för att värna om betydande allmänna eller enskilda
intressen. Denna principiella grundinställning till begränsningar i
yttrandefriheten gäller självfallet vare sig det är fråga om pornografi eller
andra framställningar. Vad frågan nu gäller är emellertid vilka åtgärder som
bör vidtas för att man skall komma till rätta med avarterna inom den s. k.
porrindustrin.

Vid tillkomsten år 1973 av ifrågavarande bestämmelse i allmänna ordningsstadgan
uttryckte utskottet vissa tvivel om författningsändringen var
tillräckligt långtgående för att man skulle kunna komma till rätta med missförhållandena
inom sexklubbarna. Tillräcklig anledning att skärpa bestämmelsen
ansågs dock ej föreligga; effekten av författningsändringen borde
avvaktas, innan ställning togs till behovet av ytterligare åtgärder. Utvecklingen
på området efter riksdagsbehandlingen år 1973 inger enligt utskottets
mening farhågor och en närmare utvärdering i enlighet med 1973 års riksdagsuttalande
borde därför ha skett. Utvecklingen är emellertid sådan att
det föreligger anledning att nu, i enlighet med motionärernas önskemål,
skärpa föreskriften i allmänna ordningsstadgan angående vad som bör få

Jul) 1975/76:2

förekomma vid offentliga pornografiska föreställningar. Förslag till erforderliga
författningsändringar bör snarast föreläggas riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen beträffande innehållet i pornografiska föreställningar
med anledning av motionen 1975:1109 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 75 10051 S Slockholm 1975