InU 1975/76:17

Inrikesutskottets betänkande
1975/76:17

med anledning av motioner om arbetsgivares ekonomiska ansvar för
löner vid uppsägning och permittering m. m.

Motionerna

1975:953 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om kartläggning av verkningarna av de beslutade trygghetslagarna
samt förslag syftande till att eliminera befarade negativa verkningar.

1975:958 av herr Sjönell (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller
om förslag till ett system med lån från den statliga lönegarantifonden motsvarande
uppsägningslönefordran enligt lagen om anställningsskydd till företag
som tvingas vidta driftinskränkningar.

1975:962 av herr Träff m. fl. (m, c, fp) vari yrkas att riksdagen beslutar

1. att 21 S lagen om anställningsskydd ändras så, att skyldighet för arbetsgivare
att utge permitteringslön skall föreligga först då arbetstagare varit
permitterad mer än 60 dagar under ett kalenderår, samt

2. att den utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen som därmed blir erforderlig
snarast måtte utarbetas och framläggas av utredningen om allmän arbetslöshetsförsäkring.

1975:1603, yrkandet 5, av herr Bohman m. fl. (m) vari - med hänvisning
till vad som anförs i motionen 1975:1020-yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om att regeringen snarast framlägger förslag om åtgärder för att
undanröja de negativa effekter på i synnerhet de mindre företagens kreditvärdighet
som blivit en följd av de i lagen om anställningstrygghet föreskrivna
förlängda uppsägningstiderna.

Motionen har behandlats beträffande övriga yrkanden i NU 1975:14
och 1975:33.

1975:1730 av herrar Oskarson (m) och Nordgren (m) vari-med hänvisning
till vad som anförts i motionen 1975:1020—yrkas att riksdagen beslutaratt hos
regeringen hemställa om att förslag i enlighet med vad i motionen anförts
skyndsamt framläggs.

I motionen pekas på den ökade ekonomiska belastningen på företagen
som trygghetslagarna medfört. Motionärerna vill att förslag skall läggas fram
som ekonomiskt underlättar för företagen att fullgöra sina förpliktelser enligt
lagen.

1975:1740 av herrar Turesson (m) och Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär utredning om verkningarna för mindre företag
av den nya lagstiftningen på arbetslivets område samt förslag till åtgärder
för att undanröja de negativa effekter som framkommit.

1 Riksdagen 1975/76. 18 sam!. Nr 17

InU 1975/76:17

2

Gällande bestämmelser

Genom lagen om anställningsskydd, som trädde i kraft den 1 juli 1974,
infördes ett lagligt skydd mot obefogade uppsägningar. Vid nödvändiga omställningar
fick arbetsgivarna ett ökat ansvar genom att de i forsta hand
har skyldighet att pröva omplacering av de anställda och i andra hand -i händelse av friställning - svara för visst ekonomiskt stöd. Arbetsbrist
anses som saklig grund för uppsägning.

Som minsta tid för uppsägning gäller ömsesidigt en månad. Arbetstagare,
som varit anställd viss tid, i regel minst sex månader, hos arbetsgivaren,
har rätt till längre uppsägningstid om han fyllt 25 år. Uppsägningstiden
förlängs successivt med stigande levnadsålder. Den längsta tiden, sex månader,
gäller om arbetstagaren fyllt 45 år (11 S). Under uppsägningstiden
har arbetstagaren rätt till full lön och andra anställningsförmåner (12 §).
Från uppsägningstiden får arbetsgivaren emellertid avräkna inkomst, som
arbetstagaren under uppsägningstiden förvärvat eller uppenbarligen kunde
ha förvärvat i annan anställning som han skäligen bort godta (13 §).

Vid permittering utgår full lön, om permitteringen varat mer än två veckor
i följd eller sammanlagt mer än trettio dagar under samma kalenderår (21 §).
Permitteringslön utgår dock inte om permitteringen är en följd av att arbetet
är säsongbetonat eller eljest till sin natur inte sammanhängande.

Ur lagens förarbeten

I propositionen (1973:129 s. 138) uttalade departementschefen att arbetstagaren
endast genom att han har rätt till 1 ö n under uppsägningstiden,
oavsett om arbete kan erbjudas, får erforderlig ekonomisk trygghet
underomställningstidenefteren uppsägning. Departementschefen tillbakavisade
tanken på att lön skulle kunna innehållas vid force majeure och hänvisade
till sitt uttalande i förarbetena till 1971 års lag om anställningsskydd för äldre arbetstagare.
Vid det tillfället uttalades(prop. 1971:107s. 11 l)attvisstvekan kunde
föreligga om undantag skulle göras för det fallet att arbetsgivaren till följd av
force majeure var förhindrad att sysselsätta arbetstagaren under uppsägningstiden.
Då tjänstemännen i regel erhåller lön, även om sysselsättning till följd av
force majeure inte kan erbjudas under uppsägningstiden, och då lagstiftningen
inte bör bevara skillnader mellan tjänstemän och arbetare, var departementschefen
emellertid inte beredd göra undantag för force majeure. Han hänvisade
också till att arbetsgivarna har vissa möjligheter att försäkra sig mot skada på
grund av driftavbrott.

Inrikesutskottet (1973:36 s. 54) godtog propositionen 129 i denna del, och
riksdagen följde utskottet.

I propositionen (1973:129 s. 153) uttalade departementschefen att det inte
borde göras undantag från skyldigheten att utge permitteringslön
för det fall att permitteringen föranleds av omständigheter utanför arbets -

InU 1975/76: 17

3

givarens kontroll, såsom permittering på grund av konflikt eller myndighetsbeslut
som arbetsgivaren inte bort räkna med. Departementschefen anförde
vidare att permittering enligt praxis inte för tillgripas om uppkommen
arbetsbrist kan väntas bli långvarig eller om arbetstagaren inte vidare skall
användas i arbetsgivarens tjänst. Enligt departementschefen innebär de nya
reglerna ett stöd åt denna praxis och reglerna kommer att få den effekten
att arbetsgivare i största möjliga utsträckning kommer att undvika att tillgripa
permittering. Endast om starka ekonomiska skäl eller andra tvingande
omständigheter, som inte beror på arbetsgivaren, gör det oundvikligt, kommer
enligt departementschefen permittering att tillgripas. Under förarbetena
till 1971 års äldrelag (prop. 1971:107 s. 112), i vilken fanns motsvarighet
till regeln om permitteringslön, ansåg departementschefen i frågan om fristens
längd att den var lämpligt avvägd.

Inrikesutskottet godtog propositionens förslag i förevarande del (1973:36
s. 54). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid behandlingen av propositionen väcktes motioner med förslag som
syftade till att stärka företagens möjligheter att fullgöra de ekonomiska förpliktelser
lagförslaget innebar. Det föreslogs möjligheter till fondavsättningar,
utredning om någon form av försäkring m. m.

Efter att ha infordrat yttrande över motionerna från skatteutskottet (SkU
1973:4 y) anförde inrikesutskottet i sitt betänkande InU 1973:36 (s. 47) följande: Skatteutskottet

pekar på att det, utöver de förslag som lagts fram

om försäkringssystem eller skattefria fondavsättningar inom företagen, finns
en annan tänkbar möjlighet att ge ekonomisk garanti för att lagens bestämmelser
uppfylls, nämligen att företagen får göra skattefria avsättningar
till självständiga stiftelser under gemensam förvaltning av arbetsgivare och
arbetstagare. Med hänsyn till frågans komplicerade natur är skatteutskottet
inte berett att utan närmare utredning förorda omedelbar lagstiftning i ämnet
och avstyrker därför lagstiftningsyrkandet i motionen 1973:2035. Skatteutskottet
anför vidare att utskottet erfarit att företagsskatteberedningen, som
enligt sina direktiv har till uppgift att bl. a. utreda frågan om skattefria
avsättningar till olika fondinstitut, kommer att under det fortsatta utredningsarbetet
pröva de i motionerna behandlade spörsmålen. Härigenom torde
enligt skatteutskottet de i motionerna framställda utredningsyrkandena i
huvudsak vara tillgodosedda.

Inrikesutskottet vill först erinra om att sedan snart två och ett halvt år
gäller en lagstiftning om obligatoriska uppsägningstider vid uppsägning från
arbetsgivares sida av arbetstagare som fyllt 45 år. Uppsägningstiderna varierar
mellan två och sex månader. Såvitt känt harden lagstiftningen inte medfört
problem av den typ som motionärerna befarar att den nu föreslagna lagen
skall ge upphov till. De av motionärerna aktualiserade problemen bör sålunda
inte förstoras. Inrikesutskottet ansluter sig till den bedömning skatteutskottet
gjort. Med hänsyn till vad som anförts om företagsskatteberedningens
arbete bör motionsyrkandena inte föranleda någon åtgärd.

Även i denna del följde riksdagen inrikesutskottet.

InU 1975/76: 17

4

1974 års riksdag

Frågan om företagens ansvar för uppsägnings- och permitteringslöner återkom
genom motioner till 1974 års riksdag.

I motioner som behandlades av skatteutskottet diskuterades införande av
skattefria fondavsättningar och liknande åtgärder. Skatteutskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända betänkande 1974:21:

Den beslutade förlängningen av uppsägningstiden och bestämmelserna
om lön vid uppsägning och permittering kommer otvivelaktigt att medföra
en ökad ekonomisk belastning, särskilt för de mindre och medelstora företagen.
Även om utskottet har viss förståelse för syftet med motionerna,
är utskottet inte berett att utan närmare utredning ta definitiv ställning
till på vilket sätt frågan lämpligast bör lösas. Utskottet kan därför inte tillstyrka
förslaget i motionen 1974:189 om att riksdagen redan nu skall fatta
principbeslut om inrättande av trygghetsfonder för mindre och medelstora
företag.

Enligt vad utskottet erfarit har företagsskatteberedningen, som enligt sina
direktiv har till uppgift att bl. a. utreda frågan om skattefria avsättningar
till olika fondinstitut, redan uppmärksammat det spörsmål som aktualiserats
i motionerna. Utskottet förutsätter att beredningen förutsättningslöst och
utan tidsutdräkt prövar alla de förslag till frågans lösning som framförts
av motionärerna.

Inrikesutskottet behandlade motioner om företagens ansvar för permitteringslöner.
Två motioner (1974:1150 och 1974:1571) hade samma inriktning
som den nu aktuella 1975:962. En motion, 1974:1146, av herr Lorentzon
m. fl. (vpk) ville skärpa reglerna genom förkortning av den tid som företagare
inte behöver betala permitteringslön från 30 till tio dagar per år. Inrikesutskottet
anförde forsin del i sitt av riksdagen godkända betänkande 1974:14:

De båda förstnämnda motionerna tar upp ett problem som är väl värt
att övervägas. Bakom motionerna ligger en av de svårigheter som är förenade
med en trygghetslagstiftning av den typ det här gäller. Enligt utskottets
mening innebär det emellertid inte någon lösning av problemet att ställa
arbetstagare helt eller delvis utan löneskydd i situationer som inte kan förutses
och som innebär nedläggning eller inskränkning av driften. I stället
bör företagares möjligheter att i sådana situationer kunna betala uppsägningsoch
permitteringslöner förbättras. Olika lösningar är därvid tänkbara. Försäkringsliknande
anordningar eller ökade möjligheter för företagare att avsätta
resurser som får tas i anspråk vid driftinskränkningar kan övervägas.
Problemet är inte särpräglat för force majeursituationer, även om det då
kan bli akut, utan hänger samman med företagens allmänna möjligheter
att bära vad som brukar kallas den latenta löneskulden. Det problemet har
tagits upp i motioner som behandlas i skatteutskottets betänkande 1974:21.

I betänkandet diskuteras olika möjligheter för företagen till fondavsättning
ni. m. Inrikesutskottet noterar för sin del att skatteutskottet anmäler att
företagsskatteberedningen kommer att behandla dessa frågor. Med hänsyn
till det anförda bör yrkandena i motionerna 1150 och 1571 inte föranleda
någon åtgärd.

Yrkandet i motionen 1146 om skärpning av den aktuella bestämmelsen

InU 1975/76: 17

5

är utskottet inte berett att biträda. Lagen om anställningsskydd bör få verka
någon tid innan ändringar i densamma prövas. Utskottet vill tillägga att
arbetstagaren i allmänhet har rätt till permitteringslön enligt särskilt avtal
eller arbetslöshetsersättning under de 14 första dagarna av en permitteringsperiod.

Proposition 1975/76:12 om ändring i förmånsrättslagen

En av effekterna av företagens ökade ansvar för uppsägnings- och permitteringslöner
är att företagens möjlighet att ta upp krediter med företagsinteckning
som säkerhet minskat. Detta hänger samman med att vid
konkurs betalning för löne- och pensionsfordringar skall utgå före betalning
för företagsinteckning. Vid en bankmässig bedömning av en företagsintecknings
värde måste därvid hänsyn tas till vad som kan kallas den latenta
löneskulden. I praxis bedömdes denna tidigare till i regel sex veckors lön.
Efter det lagen om anställningsskydd trätt i kraft uppskattas den latenta
löneskulden schablonmässigt till fem-sex månadslöner.

För att undvika att företagens belåningsmöjligheter minskar föreslår regeringen
i prop. 1975/76:12 att fordran på grund av företagsinteckning ges
företräde framför löne- och pensionsfordringar vid konkurs. För att inte
denna reform skall gå ut över löntagarna föreslås samtidigt att det maximala
beloppet för betalning enligt den statliga lönegarantin vid konkurs höjs från
fem till tolv basbelopp. Lönegarantin vid konkurs innebär att staten garanterar
enskilda löne- och pensionsfordringar betalning intill ett visst
maximibelopp om tillgångarna i konkursen inte förslår att täcka sådana
fordringar.

Propositionen behandlas i lagutskottet (LU 1975/76:5).

Utskottet

I förevarande motioner behandlas olika frågor om företagens villkor och
förutsättningar mot bakgrund av lagstiftningen om anställningstrygghet.

Motionerna innehåller dels yrkanden om kartläggning av verkningarna
av lagstiftningen, dels mera precisa förslag. Till den förstnämnda gruppen
motioner kan hänföras 1975:953 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c) och
1975:1740 av herrar Turesson (m) och Fridolfsson (m). Den andra gruppen
motioner - 1975:958 av herr Sjönell (c), 1975:962 av herr Träff m. fl. (m,
c, fp), 1975:1603 av herr Bohman m. fl. (m)och 1975:1730 av herrar Oskarson
(m)och Nordgren (m)-behandlar främst två problem: företagens möjligheter
att svara för uppsägnings- och permitteringslöner samt den med de förlängda
uppsägningstiderna sammanhängande latenta löneskuldens inverkan på företagens
kreditvärdighet.

Lagstiftningen om anställningstrygghet har långt gående verkningar och
stor betydelse för såväl de anställda som företagen. Lagstiftningen är i princip

InU 1975/76:17

6

av ny karaktär här i landet, och dess verkningar i olika hänseenden var
svåra att bedöma vid införandet.

Utskottet har inhämtat att en grupp inom arbetsmarknadsdepartementet
följer utvecklingen när det gäller den nya arbetsrättsliga lagstiftningen och
att ett samarbete etablerats mellan gruppen och parterna på arbetsmarknaden.
Med denna ordning blir det möjligt att kontinuerligt få kunskap om de
olika problem som är förbundna med lagstiftningens tillämpning. Det är
också möjligt att utan dröjsmål få fram underlag för ändringar som visar
sig erforderliga.

Exempel på en ändring som aktualiserats genom trygghetslagstiftningen
och som handlagts på ett snabbt sätt av regeringen är den proposition om
ändring i förmånsrättslagen som nyligen lagts fram. Propositionen innebär
att den latenta löneskulden inte skall försämra företagens möjligheter att
ta upp krediter med företagsinteckning som säkerhet. Bifalles propositionen
har i huvudsak de svårigheter som påtalats i motionerna om företagens
kreditvärdighet undanröjts.

Utskottet vill betona att erfarenheterna av trygghetslagarna måste bedömas
som positiva. De önskemål som förs fram i motionerna om kartläggning
av verkningarna av lagstiftningen kan enligt utskottets mening
tillgodoses inom ramen för det arbete som bedrivs av arbetsgruppen i kanslihuset.
Det får förutsättas att gruppen även i framtiden aktualiserar justeringar
som kan visa sig erforderliga. Om det, sedan ytterligare erfarenheter vunnits,
anses lämpligt med en mera allmän utvärdering av lagstiftningens verkningar
förutsätter utskottet att den frågan aktualiseras i anslutning till gruppens
arbete.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats kan det inte anses erforderligt
med något initiativ från riksdagens sida på grund av de allmänna utredningskraven.

När det gäller yrkandena om företagens möjligheter att bära uppsägningsoch
permitteringslöner vill utskottet anföra följande. Skatteutskottet behandlade
förra året på grund av motioner denna fråga. Dessa motioner innehöll
både yrkanden om möjligheter till skattefria fondavsättningar m. m. och
yrkanden om införande av någon typ av försäkringssystem. Skatteutskottet
förutsatte att företagsskatteberedningen, som redan uppmärksammat den
aktuella frågan, förutsättningslöst och utan tidsutdräkt skulle pröva alla de
förslag som förts fram av motionärerna. Riksdagen godkände utskottets
betänkande.

Med hänvisning till vad skatteutskottet anförde förra året förutsätter
inrikesutskottet att uppslag av den typ som återfinns i motionerna 1975:958
av herr Sjönell (c) och 1975:962 av herr Träff m. fl. (m, c, fp) kommer
att bedömas under utredningsarbetet. Mot bakgrund härav och med hänsyn
till vad som förra året uttalades om utredningsarbetets bedrivande bör de
förevarande motionerna inte föranleda någon åtgärd.

InU 1975/76:17

7

Utskottet hemställer

att motionerna 1975:953, 1975:958, 1975:962, 1975:1603, yrkandet
5, 1975:1730 och 1975:1740 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 25 november 1975

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nordgren (m),
Stridsman (c), fru Hörnlund (s), fru Jonäng (c), fru Ludvigsson (s), herrar
Oskarson (m), Gustafsson i Säffle (c), Granstedt (c), fru Berglund (s), herrar
Olsson i Asarum (s). Ekinge (fp). Andréasson i Falkenberg (s) och Hallgren
(vpk).

GOTAB 75 10286 S Slockholm 1975