Skatteutskottets betänkande nr 8

SkU 1975:8

Nr 8

Skatteutskottets betänkande med anledning av motioner om avdraget
för väsentligen nedsatt skatteförmåga

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1975:12 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Johansson i Skärstad (c)
vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att riksskatteverket utfärdar
nya anvisningar rörande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för
diabetiker, innebärande en höjning av det extra avdraget i enlighet med
vad i motionen anförts;

1975:196 av herrar Molin (fp) och Bengtsson i Göteborg (fp) vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag till sådan ändring av
33 § kommunalskattelagen att taxeringsnämnderna ges rätt att bevilja avdrag
för sådana kostnader för intäkternas förvärvande, som har samband med
kronisk sjukdom eller handikapp hos arbetstagaren, i enlighet med vad som
anförts i motionen;

1975:233 av herr Henmark (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär utredning och förslag till schablonavdrag för sådana kostnadskrävande
sjukdomar som diabetes, allergi, reumatism, hjärt- och kärlsjukdomar där
handikappersättning ej utgår;

1975:698 av herr Johansson i Vrångebäck m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att sådana anvisningar utfärdas för skattemyndigheterna
att stomipatienter fr. o. m. innevarande inkomstår efter
ansökan i samband med deklarationen medges rätt till schablonavdrag utan
hänsyn till skattekraften;

1975:700 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
beslutar

1. att hos regeringen ge till känna vad i motionen anförts beträffande
avdragsbelopp och inkomstgränser och att avdragsrätt också bör gälla skattskyldig
som har diabetikersjukt barn,

2. att regeringen i anledning av detta ger riksskatteverket i uppdrag att
utfärda nya bestämmelser;

1975:1062 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om utredning och förslag syftande till skatte -

1 Riksdagen 1975. 6 sami. Nr 8

SkU 1975:8

lättnader genom rätt till avdrag m. m. för vård och tillsyn av sjuk eller
åldrig nära anhörig i enlighet med de i denna motion angivna riktlinjerna;

1975:1068 av herr Nilsson i Trobro m. fl. (m) vari hemställs att 50 § 2
mom. kommunalskattelagen ändras så, att orden ”väsentligen” utgår.

Gällande bestämmelser ni. m.

Enligt gällande principer vid beskattningen medges avdrag vid inkomstberäkningen
för samtliga omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande,
medan däremot levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter,
såsom kostnader på grund av sjukdom eller handikapp, i allmänhet inte
är avdragsgilla i annan form än såsom avdrag för nedsatt skatteförmåga
i ömmande fall. I speciella fall kan emellertid vissa utgifter för den handikappade
ha sådant omedelbart samband med hans förvärvsarbete, att utgifterna
kan hänföras till avdragsgill omkostnad, t. ex. för hjälpmedel med
karaktär av arbetsredskap. Ett annat exempel är att den som på grund av
hög ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad att använda bil för resor
till och från arbetsplatsen får avdrag för bilkostnaderna även om avståndet
är förhållandevis kort och tidsvinsten är liten. Avdrag medges i sådana
fall - i den mån detta är fördelaktigare än den schablon som tillämpas
i allmänhet - med den del av de faktiska bilkostnaderna som belöper på
körningar till och från arbetsplatsen (RSV Dt 1974:48). Kostnader av mer
allmän natur - t. ex. för batterier till hörapparat, som i och för sig kan
anses som nödvändigt hjälpmedel för en hörselskadad telegrafexpeditör i
hans förvärvsarbete - anses däremot som en ej avdragsgill kostnad (RÅ
1958 Fi 1270).

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928:370)- KL
- har den, som fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på grund av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag, eller annan jämförlig
omständighet, möjlighet att erhålla extra avdrag med högst 10 000 kr. Vidare
kan extra avdrag på grund av existensminimum medges den som på grund
av nedsatt skatteförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet haft lägre inkomst efter
avdrag för skatt än vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv
och för make och oförsörjda barn. Även i existensminimifallen är avdraget
maximerat till 10 000 kr., men skattskyldig med oförsörjda barn kan få
tillägg med högst 2 500 kr. för varje barn (50 ij 2 mom. andra stycket KL).

Konstruktionen av existensminimireglerna uppmärksammas efter framställning
från riksdagen (rskr 1971:262) av 1972 års skatteutredning (Fi
1972:02).

Enligt riksskatteverkets anvisningar (RSV Dt 1973:11) angående extra
avdrag för diabetiker medges avdrag för nedsatt skatteförmåga till följd av

SkU 1975:8

diabetes utan särskild prövning av havda kostnader med 1 000 kr., om inkomsten
inte överstiger för ogift 25 000 kr. och för gift 35 000 kr. för makarna
gemensamt. Om den skattskyldige visar, att han i anledning av sjukdom
haft höga kostnader för resor och läkarvård, kan dessa kostnader medföra
att avdraget höjs. För den som har högre inkomst bör extra avdrag medges
endast om verkställd prövning ger vid handen att skatteförmågan under
beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av sjukdomen.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen prövat och avslagit liknande yrkanden
som i de nu förevarande motionerna, senast vid 1974 års riksdag.
Skatteutskottet (SkU 1974:6) vidhöll då bevillningsutskottets och skatteutskottets
tidigare uttalanden att extra avdrag bör medges endast om ömmande
omständigheter föreligger, dvs. om skatteförmågan är väsentligen nedsatt,
och anförde bl. a. att detta avdrag - som då i regel var maximerat till högst
6 000 kr. - avsåg att täcka inkomstbortfall eller kostnader, som numera

i hög grad kompenseras med bidrag från det allmänna. Eftersom maximalt
avdrag sällan medgavs vid taxeringen, förelåg enligt utskottets uppfattning
inte något behov av att höja avdragsgränsen.

Beträffande diabetikerna åberopade utskottet att riksskatteverket i sina
anvisningar höjt avdragsbeloppet med 200 kr. och inkomstgränserna med
5 000 kr. fr. o. m. 1973 års taxering. Utskottet fann att någon ytterligare
ändring av avdragsreglerna i dessa hänseenden inte erfordrades men förutsatte
att riksskatteverket inför 1975 års taxering skulle överväga om de
ökade levnadskostnaderna och inkomstutvecklingen motiverade en uppjustering
av avdragsbelopp och inkomstgränser. Av skäl som ovan anförts
var utskottet inte heller berett tillstyrka att extra avdrag för diabetiker medgavs
utan inkomstprövning eller att sådant avdrag tillerkändes skattskyldig
som har barn med diabetes.

Beträffande avdrag för dem som lider av allergi, reumatism eller andra
kroniska sjukdomar anförde utskottet att de handikappade och kroniskt
sjuka redan har vissa förmåner vid beskattningen. Vad utskottet avsåg var
att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring
samt hemsjukvårdsbidrag är skattefria (19 § KL) och att riksskatteverket
i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor med egen
bil mellan bostad och arbetsplats (RSV Dt 1973:27) uttalat, att sådana skattskyldiga
som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakade
att använda bil för resor till och från arbetet bör erhålla avdrag för dessa
kostnader oavsett avstånd och tidsvinst. Inte heller inställningen i praxis
till frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga kunde enligt utskottets uppfattning
anses restriktiv. Eftersom skatt borde tas ut efter förmåga var det
den skattskyldiges ekonomiska ställning i första hand som borde vara avgörande
för om avdrag skulle medges eller ej. Den omständigheten att beskattningsmyndigheter
och skattedomstolar stundom kunde tyckas iaktta
återhållsamhet vid prövning av avdrag för nedsatt skatteförmåga torde enligt

SkU 1975:8

utskottet inte sällan bero på bristande utredning i fråga om storleken av
de kostnader som den skattskyldige åsamkats.

Avslutningsvis framhöll utskottet att ett system, som i forsta hand tar
sikte på att hjälpa de handikappade och kroniskt sjuka med bidrag och
andra direkta åtgärder, bättre och på ett mera rättvist sätt tillgodoser dessa
personers i och för sig befogade anspråk på hjälp från samhällets sida än
en generell rätt till avdrag vid beskattningen. Olika spörsmål rörande omvårdnaden
av och bidragen till de handikappade är också föremål för överväganden
inom flera utredningar.

Med hänvisning härtill och till att existensminimireglerna ingår i 1972
års skatteutrednings utredningsuppdrag avstyrkte utskottet föreliggande motioner
i dessa frågor.

Senare samma år konstaterades i prop. 1974:117 att folkpensionen år 1974
kunde väntas uppgå till belopp som gjorde det nödvändigt att höja eller
slopa maximigränsen för extra avdrag så att sidoinkomster på 1 500 resp.

2 000 kr. - såsom avsikten varit - skulle kunna gå fria från skatt. Departementschefen
föreslog att maximibeloppet i avvaktan på 1972 års skatteutrednings
förslag rörande avdragsreglerna för folkpensionärer höjdes till
10 000 kr. Eftersom enligt departementschefens uppfattning även i andra
särskilda fall kunde vara motiverat med extra avdrag med högre belopp
än som då var möjligt, och med hänsyn till praktiska skäl föreslogs i propositionen
en enhetlig gräns på 10 000 kr. Tillägget för barn i existensminimifallen
borde också räknas upp från dåvarande 2 000 till 2 500 kr.

Skatteutskottet (SkU 1974:36) hade inte något att erinra mot förslaget,
vilket också godtogs av riksdagen.

I sammanhanget kan nämnas att flera frågor rörande beskattningen av
folkpensionärer m. m. uppmärksammats såväl i sistnämnda betänkande
som senare under 1974 års riksdag (prop. 1974:132, SkU 54). Förslag från
regeringen i denna speciella fråga emotses också under våren 1975 i samband
med den förestående skatteomläggningen rörande 1976 års inkomster.

Med anledning av vad utskottet anförde om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
förra året (SkU 1974:6) kan nämnas att dessa förmåner
numera förstärks väsentligt genom nya regler om handikappersättning, som
träder i kraft den 1 juli 1975. Handikappersättning skall kunna utgå med
30, 45 eller 60 % av basbeloppet alltefter förhållandena i det enskilda fallet,
om den fysiska eller psykiska funktionsförmågan för avsevärd tid är nedsatt.
Rätt till ersättning föreligger om den handikappade behöver mera tidskrävande
hjälp i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta. Även
då den handikappade av annat skäl har betydande merutgifter till följd av
sitt handikapp kan handikappersättning utgå. Föreligger hjälpbehov samtidigt
med merutgifter i annat avseende skall bedömningen grundas på det
sammanlagda behovet av stöd.

SkU 1975:8

Utskottet

Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga kan medges med högst 10 000
kr. om den skattskyldiges skatteförmåga varit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige åtnjuter allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet (50 § 2 mom. andra stycket
KL). I existensminimifallen - dvs. när den skattskyldiges inkomst, efter
avdrag för skatt, på grund av nedsatt skatteförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet
understigit vad han behövt till underhåll för sig och sin familj -är maximibeloppet för extra avdrag 10 000 kr. med tillägg av 2 500 kr. för
varje oförsörjt barn. Diabetiker bör enligt riksskatteverkets anvisningar (RSV
Dt 1973:11) erhålla extra avdrag med 1 000 kr. utan särskild prövning om
inkomsten uppgår för ogift till högst 25 000 kr. och för gift till högst 35 000
kr. Om kostnaderna med anledning av sjukdomen för resor och läkarvård
varit höga kan avdraget höjas. Den som haft högre inkomst kan få extra
avdrag endast efter särskild utredning som visar att skatteförmågan varit
väsentligen nedsatt på grund av sjukdomen.

I motionerna framställs mer eller mindre långtgående yrkanden om mer
generösa avdragsregler för kostnader i samband med sjukdom eller vård
av anhörig. Motionärerna bakom motionerna 12 och 700 anser att avdragsbeloppet
och inkomstgränserna för diabetiker bör räknas upp och att särskilda
avdragsregler bör utformas för den som har barn som lider av diabetes.
Liknande regler bör enligt motionärerna bakom motionen 698 utformas för
stomipatienter, medan motionen 233 går ut på att schablonavdrag bör kunna
erhållas vid alla kostnadskrävande sjukdomar, såsom diabetes, allergi, reumatism
och hjärt- och kärlsjukdomar, under förutsättning att handikappersättning
ej utgår. I motionen 196 yrkas att avdragsreglerna konstrueras om,
så att sjuka eller handikappade personer som förvärvsarbetar helt eller
delvis skall kunna fl avdrag såsom för omkostnad för intäkternas förvärvande
för sådana kostnader som utgifter för batterier till hörapparater, hemdialys
och dyrbar diet. Motionärerna bakom motionen 1062 anser att den
som erhåller bidrag för vård och tillsyn av sjuk eller åldrig anhörig bör
få göra avdrag för sina faktiska kostnader härför, medan motionärerna bakom
motionen 1068 anser att utgifter för en dyrare livsföring i samband med
sjukdom eller handikapp bör kunna beaktas genom extra avdrag, även om
utgifterna inte föranlett väsentligen nedsatt skatteförmåga.

Inkomstbeskattningen bygger på förutsättningen att endast sådana utgifter
som har direkt samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet skall
hänföras till avdragsgill omkostnad, medan däremot levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter - såsom kostnader för sjukdom eller handikapp
eller för vård i hemmet av sjuk eller åldrig anhörig - beaktas i mycket
begränsad omfattning genom avdrag för nedsatt skatteförmåga i ömmande

SkU 1975:8

fall. Att luckra upp dessa principer skulle medföra praktiska tillämpningssvårigheter
och andra svåröverblickbara konsekvenser. Bakgrunden till att
utskottet vid sin behandling av denna fråga tidigare år avstyrkt liknande
motionsyrkanden är också att ett system, som i första hand tar sikte på
att hjälpa handikappade och kroniskt sjuka med bidrag och andra direkta
åtgärder, bättre och på ett mera rättvist sätt tillgodoser dessa personers i
och för sig befogade anspråk på hjälp från samhällets sida än en generell
rätt till avdrag vid beskattningen.

Samtidigt har utskottet påpekat att invaliditetsersättning, invaliditetstilllägg
och hemsjukvårdsbidrag är skattefria (19 § KL). Det bör nämnas att
invaliditetsersättningen och invaliditetstillägget numera byggts ut genom
nya regler om handikappersättning, som träder i kraft den 1 juli 1975. Genom
dessa regler kan handikappersättning utgå med 30, 45 eller 60 96 av basbeloppet
till varaktigt sjuka eller handikappade som behöver tidskrävande
hjälp eller som har avsevärda merutgifter i andra hänseenden. Behovet av
extra avdrag vid beskattningen har givetvis minskat i takt med att dessa
och andra sociala förmåner byggts ut. Med hänvisning till det anförda vidhåller
utskottet sin uppfattning att avdrag för kostnader av ifrågavarande
slag bör medges endast i form av extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga.

Vid sin behandling av hithörande frågor förra året förutsatte utskottet
att riksskatteverket inför 1973 års taxering skulle överväga om de ökade
levnadskostnaderna och inkomstutvecklingen motiverade en uppjustering
av de avdragsbelopp och inkomstgränser som tillämpas för diabetiker. Enligt
vad utskottet inhämtat har den översyn som pågått inom riksskatteverket
samtidigt inriktats på att söka kartlägga kostnaderna även för andra sjuka
och handikappade än diabetiker i syfte att bygga ut de anvisningar, som
gäller för diabetiker, med regler även för andra grupper. Att detta arbete
inte resulterat i nya anvisningar beror delvis på att kostnaderna växlar avsevärt
från fall till fall och på att man i avvaktan på att en mer allsidig
bedömning blir möjlig inom verket ansett sig sakna tillräckligt underlag
för en uppräkning av avdragsbeloppet för diabetiker.

Det är givetvis önskvärt att riksskatteverket med nya anvisningar söker
åstadkomma en mer enhetlig praxis beträffande extra avdrag för dem som
drabbats av sjukdom och handikapp av olika slag, något som enligt vad
utskottet inhämtat också uppmärksammas inom verket. Även om riksskatteverket
givetvis skall bedöma dessa frågor självständigt, vill utskottet uttala
förhoppningen att verket - trots de svårigheter som föreligger - så snart
som möjligt kan komma fram till mer generella hållpunkter för taxeringsmyndigheterna
inte endast beträffande dem som fått sin skatteförmåga nedsatt
genom egen sjukdom utan också i sådana fall där barns och andra
anhörigas sjukdom medfört avsevärda kostnader för den skattskyldige.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna.

SkU 1975:8

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1975:12

2. motionen 1975:196

3. motionen 1975:233

4. motionen 1975:698

5. motionen 1975:700

6. motionen 1975:1062

7. motionen 1975:1068.

Stockholm den 4 mars 1975

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg* (s). Andersson i Knäred (c), Kristenson (s),
Johansson i Jönköping* (s), Josefson (c), Carlstein (s), Wikner (s), Nilsson
i Trobro* (m). Westberg i Hofors (s), Olsson i Järvsö (c), fru Normark (s),
herrar Hallenius (c), Boström (s), fru Troedsson (m) och herr Carlström
(fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Nilsson i Trobro (m) och fru Troedsson (m) vilka ansett

dels att utskottets yttrande fr. o. m. det avsnitt som på s. 5 börjar med ”Inkomstbeskattningen
bygger” bort ha följande lydelse:

En allvarlig brist i gällande skattesystem är att erforderlig hänsyn ej tas
till den nedsatta skatteförmåga som många människor har, antingen på
grund av eget handikapp eller genom vård- eller försörjningsansvar gentemot
barn, make eller anhöriga med nedsatt skatteförmåga. De bestämmelser
som återfinns i 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen anger som
motivering för extra skatteavdrag att skatteförmågan skall vara väsentligen
nedsatt. Det är ostridigt att många människor med handikapp har sin skatteförmåga
nedsatt. Genom att avdrag inte medges härför kommer dessa

i realiteten att drabbas av en extra hög progressiv beskattning. Det kan
enligt utskottets mening inte vara rimligt att progressiviteten i beskattningen
ökar på grund av utgifter för en dyrare livsföring som hänger samman med
sjukdom eller handikapp hos den skattskyldige eller hos barn eller andra
anhöriga för vilka han har vård- eller försörjningsansvar. Eftersom principen
om möjlighet till extra skatteavdrag redan är knäsatt i 50 § kommunalskattelagen
tillstyrker utskottet yrkandet i motionen 1068 om att ordet ”vä -

SkU 1975:8

sentligen” utgår. Även yrkandet i motionen 1062 synes därigenom bli i
stort sett tillgodosett.

Beträffande övriga motioner vill utskottet anföra följande.

Vid sin för diabetiker.

Det är den skattskyldige.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 12, 196,
233, 698 och 700.

dels att utskottet under punkterna 6 och 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975:1068 och med anledning
av motionen 1975:1062 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370)
skall ha nedan angivna lydelse.

50 §

2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit nedsatt
till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens
beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med
kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat
belopp, dock högst 10 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning
vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp,
varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars detta stycke.

Vad härefter beskattningsbar inkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser äger
dock alltjämt tillämpning vid 1976 års taxering samt eftertaxering för år
1976 eller tidigare år.

GOTAB 75 8474 S Stockholm 1975