Skatteutskottets betänkande nr 6

SkU 1975:6

Nr 6

Skatteutskottets betänkande med anledning av motion om fri expedition
vid förvärv av svenskt medborgarskap

Motionen

1 motionen 1975:702 av herrar Jönsson i Malmö(s)och Johansson i Malmö
(s) har hemställts att riksdagen hos regeringen anhåller om ett slopande
av avgifterna vid erhållande av bevis för förvärv av svenskt medborgarskap.

Gällande bestämmelser

Förvärv ov svenskt medborgarskap

Utlänning kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan hos
länsstyrelse eller efter ansökan hos invandrarverket. Om medborgarskap
beviljas är sökanden skyldig att lösa bevis härom med 60 kr. i anmälningsärenden
och med 115 kr. i ansökningsärenden.

Anmälan hos länsstyrelse får göras av utlänning som oavbrutet vistats
här från det han fyllt 16 år och dessutom minst fem år dessförinnan. Anmälan
skall ske skriftligen efter det han fyllt 21 men innan han fyllt 23 år. Den
som är statslös eller styrker att han förlorar sitt utländska medborgarskap
om han för svenskt medborgarskap kan göra sådan anmälan redan då han
fyllt 18 år, under motsvarande förutsättningar beträffande vistelsetidens
längd. Även den, som vid födseln blivit svensk och oavbrutet haft sitt
hemvist här till 18 års ålder men som sedan förlorat sitt svenska medborgarskap,
kan återvinna detta genom anmälan till länsstyrelsen sedan han
åter haft hemvist här i två år. Han måste emellertid kunna styrka att dubbelt
medborgarskap inte uppkommer. Förvärv av svenskt medborgarskap enligt
dessa bestämmelser medför i regel att även sökandens ogifta barn under
18 år, som har hemvist här, blir svenskar.

För medborgare i Danmark, Norge och Finland gäller särskilda regler.
Dessa innebär bl. a. att medborgare i något av dessa länder, som fyllt 18
år och som haft hemvist här sedan sju år och under denna tid inte dömts
till fängelse, i allmänhet kan förvärva medborgarskap här genom anmälan
till länsstyrelse.

Om svenskt medborgarskap inte kan erhållas genom anmälan till
länsstyrelsen kan ansökan om naturalisation i stället göras till invandrarverket.
För att ansökan skall kunna beviljas krävs i regel att sökanden fyllt
18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket och har fört en hederlig
vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. I regel
I Riksdagen IV75. f> saini. Nr 6

SkU 1975:6

brukar också kunskap i svenska språket fordras. Om särskilda skäl föreligger
kan naturalisation beviljas även om dessa villkor ej är uppfyllda. Naturalisationen
omfattar i regel även sökandens ogifta barn under 18 år. Ansökan
ges in till polismyndigheten i den ort där sökanden är kyrkobokförd, och
polismyndigheten gördén utredning om sökandens personliga förhållanden,
försörjningsförmåga m. m. som behövs för ärendets prövning.

Sedan utredningen slutförts överlämnas handlingarna till invandrarverket
för vidare behandling.

Den enskildes medborgarskap är i vissa situationer en vital fråga. Beträffande
sociala förmåner har dock en utjämning skett mellan svenska
och utländska medborgare dels genom konventioner som Sverige slutit med
olika främmande stater, dels genom att vår sociallagstiftning i åtskilliga
hänseenden jämställt utlänningar- i varje fall sådana med fastare anknytning
till vårt land - med svenska medborgare. Vår utlänningslagstiftning har
liberaliserats, varför risken för en utlänning att tvångsvis behöva lämna
vårt land är mindre nu än tidigare. Också på näringslagstiftningens område
har utvecklingen gått i riktning mot att bereda utlänningar en förmånligare
ställning.

Ex peil i t io nsa val/ten

Gällande bestämmelser om expeditionsavgift grundar sig på vissa principer,
som godtogs av riksdagen i samband med 1964 års stämpelskattereform
(prop. 1964:75, BeU 42). Denna reform innebar att tidigare bestämmelser
på detta område ersattes av en ren skatteförfattning, stämpelskatteförordningen
(1964:308), och en författning om avgifter för vissa expeditioner,
expeditionskungörelsen (1964:618). Avgifterna enligt expeditionskungörelsen
bestäms av regeringen utan riksdagens hörande. Reformen innebar
att det avgiftspliktiga området begränsades och att avgiftsnivån höjdes,
dock inte över statsverkets själ v kostnader.

Enligt propositionen ansåg chefen för finansdepartementet att expeditionsförfattningen
inte behövde underställas riksdagen men att riksdagen borde
få tillfälle att yttra sig om huvudgrunderna för avgifternas omfattning och
storlek. I fråga om dessa grunder anförde departementschefen bl. a. att expeditionsavgifterna
vid de allmänna domstolarna borde behållas i stort sett
oförändrade. Hos övriga statsmyndigheter borde däremot principen om generell
avgiftsplikt slopas och antalet avgiftsbelagda expeditioner begränsas.
Vid denna frågas bedömande hade man att mot varandra väga å ena sidan
serviceprincipen, enligt vilken allmänheten har ett berättigat intresse av
att avgiftsfritt erhålla expeditioner, och å andra sidan grundsatsen att den
som utnyttjar en myndighets tjänster också skall bidra till att täcka de därigenom
orsakade kostnaderna. Till förmån för serviceprincipen talade bl. a.
vissa praktiska synpunkter, men mot ett fullständigt slopande av avgiftsplikten
hos förvaltningsmyndigheterna talade statsTinansiella skäl. Service -

SkU 1975:6

principen skulle emellertid enligt utredningsförslaget i stor utsträckning beaktas
även inom det avgiftsbelagda området. De föreslagna avgifterna gav
nämligen genomgående inte full kostnadstäckning för de tjänster staten
tillhandahåller. Av billighetsskäl genomfördes sålunda en viss subventionering
av myndigheternas service mot allmänheten. I detta sammanhang
erinrade departementschefen om att den som är medellös skall kunna medges
befrielse från expeditionsavgift hos förvaltningsmyndighet liksom vid
allmän domstol.

Den minskning av antalet avgiftsbelagda expeditioner, som departementschefen
föreslog, syftade bl. a. till att rationalisera myndigheternas expeditionsrutiner
och att göra avgiftsförfattningen mer lättöverskådlig. I första
hand slopades avgiften för mindre frekventa expeditioner, även om de i
och för sig var av större värde för sökanden. När det gällde urvalet av
de expeditioner som skulle avgiftsbeläggas, fann departementschefen övervägande
skäl tala för att den som genom myndighets beslut erhöll begärt
tillstånd, godkännande, dispens eller eljest särskild rättighet i princip själv
skulle bestrida kostnaden för ärendets handläggning i stället för att skattebetalarna
i gemen skulle bära kostnaden.

Avgifternas storlek skulle enligt propositionen normeras genom självkostnadsprincipen
så att avgifterna inte skulle få överstiga statsverkets självkostnader
för expeditionen. Det var emellertid av flera skäl lämpligt att
göra avgiftstarifferna mera schablonartade. En generell uppräkning av förvaltningsmyndigheternas
avgifter med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar
syntes departementschefen rimlig och väl motiverad.

Riksdagen godkände de i propositionen angivna riktlinjerna.

Regeringen har bemyndigats att även efter ikraftträdandet av den nya
regeringsformen liksom hittills bestämma avgift enligt expeditionskungörelsen.

Frågans tidigare behandling m. m.

Vid 1970 års riksdag behandlades en motion med begäran om översyn
av ifrågavarande enligt motionärernas uppfattning betungande stämpelavgifter.
Bevillningsutskottet (Beti 1970:17) instämde då i motionärernas uppfattning
att expeditionsavgiften för ansökningsärenden, som då var 300 kr.
och hörde till de i särklass högsta som utgick enligt expeditionskundörelsen,
i många fall kunde kännas besvärande för sökanden. Utskottet förutsatte
emellertid att regeringen - sedan närmare erfarenheter vunnits beträffande
handläggningen av ärendena efter invandrarverkets tillkomst - skulle ompröva
avgiften. Med det anförda ansåg utskottet sig ha besvarat motionerna.
Betänkandet godkändes av riksdagen, och motionerna föranledde således
inte någon åtgärd.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets 19:e session 1971 föreslogs att
Nordiska rådet rekommenderade regeringarna i Finland, Norge och Sverige

SkU 1975:6

att avskaffa den avgift som utgår för bevis om medborgarskap i respektive
land, och förslaget bifölls den 16 februari 1971. Med anledning av väckta
motioner i frågan samma år anförde skatteutskottet (SkU 1971:27) bl. a.

Som bevillningsutskottet anförde förra året kan ifrågavarande avgifter
många gånger vara betungande, särskilt för en familj med vuxna barn och
då sökandens hemland tar ut avgifter för att befria vederbörande från hans
medborgarskap där. Detta kan som motionärerna anfört givetvis bidra till
att många invandrare, trots att de fyller de krav som ställts, avstår från
att söka svenskt medborgarskap, något som i och för sig måste anses otillfredsställande.

Utskottet anser således, att expeditionsavgifterna för medborgarskapsbevis
- med hänsyn inte minst till den praxis som i övrigt tillämpas i fråga om
avgiftsnivån - bör kunna nedsättas. Utskottet förutsätter emellertid att
Kungl. Maj:t vid sin prövning av Nordiska rådets tidigare nämnda rekommendation
beaktar de här framförda synpunkterna. 1 enlighet härmed avstyrker
utskottet ifrågavarande motionsyrkanden, i den mån motionerna
inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet ovan anfört.

Enligt de principer, som ligger till grund för 1964 års reform av stämpelskatter
och expeditionsavgifter, skall den som genom myndighets beslut
erhållit begärt tillstånd, godkännande e. d. också bidra till kostnaden för
ärendets handläggning. Från denna huvudregel har undantag gjorts bl. a.
för mindre frekventa expeditioner och fall då en avgift skulle sakna ekonomisk
betydelse för statsverket. Sådana skäl kan emellertid inte åberopas
för att slopa avgiften för medborgarskapsbevis. Antalet beviljade medborgarskap
uppgick nämligen under budgetåret 1969/70 till närmare 12 000,
och statsverkets intäkter av expeditionsavgifterna i medborgarskapsärenden
inbringade samma budgetår drygt 2,1 milj. kr. Utskottet vill också framhålla,
att medborgarskapsärendena skulle erhålla en förmånligare behandling än
övriga ärendegrupper, om avgiftsplikten slopades i dessa fall men inte i
andra. Denna fråga har emellertid - som framgår av den inledningsvis lämnade
redogörelsen - aktualiserats genom en framställning från Nordiska
rådet, och den kommer därför att prövas av Kungl. Maj:t.

Senare samma år beslöt regeringen sänka avgifterna från dåvarande 300
kr. till 115 kr. för ansökningsärende och från 100 till 60 kr. för anmälningsärende
fr. o. m. den 1 januari 1972.

Ifrågavarande avgifter har senast uppmärksammats av lagutskottet vid
1974 års riksdag (LU 1974:16) med anledning av en motion om utvidgning
av adoptions rättsverkningar till att gälla även förvärv av svenskt
medborgarskap. Invandrarverket anförde i remissyttrande över motionen
bl. a. att syftet med den torde kunna uppnås genom en förenklad handläggning
av naturalisationsansökningar beträffande adoptivbarn och eventuellt
ett slopande av expeditionsavgiften för naturalisation av barn. Lagutskottet
fann - med hänsyn bl. a. till utvecklingen på adoptionsområdet
under senare år - att tiden nu borde anses mogen för ett sådant steg och
ville därför för sin del rekommendera att avgiften slopades så snart som
möjligt. Lagutskottet ansåg emellertid att något initiativ från riksdagens

SkU 1975:6

sida inte var påkallat vare sig i denna eller andra frågor som aktualiserats
av motionen, och riksdagen avslog motionen.

Beträffande förhållandena i övriga nordiska länder har utskottet inhämtat
att vid förvärv av finskt medborgarskap utgår stämpel med 46,50 mark: För
förvärv av norskt medborgarskap genom ansökan utgår i regel en avgift
på 100 norska kr. eller för makar med sammanlagt 120 kr. För utländsk
kvinna, gift med norsk man, är avgiften 20 kr. Beträffande barn, fött i
Norge, och adoptivbarn utgår ingen avgift. Förvärv genom anmälan är fritt.

I Danmark och Island utgår icke någon avgift.

I betänkandet Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69 s. 355) anför
invandrarutredningen att det från principiell synpunkt kan ifrågasättas om
det är rimligt med en särskild avgift för bevis om svenskt medborgarskap.
Utredningen åberopar att man i övriga nordiska länder inte tar ut någon
avgift eller endast en mycket låg avgift och föreslår att expeditionsavgiften
för svenskt medborgarskap helt avskaffas.

Utskottet

Utländsk medborgare kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan
till länsstyrelse eller ansökan hos invandrarverket. Möjligheten att
förvärva medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse står i stort sett
öppen endast för dansk, finsk eller norsk medborgare, som vistats i Sverige
i sju år, och för annan utlänning, som fyllt 21 men inte 23 år och som
kommit hit som barn och därefter oavbrutet vistats här. För att ansökan
om medborgarskap skall beviljas krävs i allmänhet att sökanden skall ha
vistats här sju år eller, i fråga om nordiska medborgare, tre år. Vidare skall
sökanden ha fört en hederlig vandel och ha möjlighet att försörja sig och
sin familj.

Beviljas svenskt medborgarskap är sökanden skyldig att lösa bevis härom
med 60 kr. i anmälningsärenden och 115 kr. i ansökningsärenden.

I motionen yrkas att riksdagen begär att expeditionsavgiften slopas för
bevis om förvärv av svenskt medborgarskap.

När utskottet senast behandlade frågan om att slopa expeditionsavgiften
i medborgarskapsärenden framhöll utskottet bl. a. att dessa ärenden skulle
få en mer förmånlig behandling än andra ärendegrupper om avgiften slopades
i dessa fall men behölls i övrigt och avstyrkte då föreliggande motioner
med hänvisning till att frågan redan aktualiserats hos regeringen genom
en framställning från Nordiska rådet. Denna framställning har inte föranlett
annan åtgärd än att - såsom utskottet föreslog - avgifterna nedsatts väsentligt.

Som framgår av redogörelsen för frågans tidigare behandling har ett slopande
av expeditionsavgiften i medborgarskapsärendena på nytt aktualiserats
i invandrarutredningens slutbetänkande. Enligt utskottets uppfattning saknas
skäl att beträffande denna fråga föregripa det kommande ställningstagandet
till utredningens förslag. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionen.

SkU 1975:6

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:702.

Stockholm den 25 februari 1975

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås* (m), Kristenson
(s), Johansson i Jönköping (s), Carlstein (s), Wikner (s), Sundkvist* (c), Nilsson
i Trobro (m), Westberg i Hofors (s), Hallenius (c). Lundgren* (s), Boström
(s), Olof Johansson i Stockholm* (c) och Carlström (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

■

GOTAB 75 8949 S Stockholm 1975