Skatteutskottets betänkande nr 2
SkU 1975:2
Nr 2
Skatteutskottets betänkande med anledning av motioner om maximigränsen
för avdrag för underhåll av barn, m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1975:1086 av fru Tillander (c) och herr Bengtsson i Göteborg (c) vari
hemställs
1. att riksdagen beslutar höja avdragsgränsen för periodiskt understöd
från nuvarande 2 500 kr. till 3 600 kr.,
2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en skyndsam utredning
om hur avdragsbeloppet kan behålla sin reala relation till inkomsten;
1975:1803 av fru Fraenkel (fp) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en höjning av nu utgående
högsta avdrag vid taxeringen för underhåll av icke hemmavarande barn
från 2 500 kr. till 3 000 kr.,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av 33 $
kommunalskattelagen (1928:370) - KL - att frånskilda får möjlighet till
avdrag för resor som företas för att besöka sina barn.
Frågornas tidigare behandling m. m.
Underhållsbidrag lill barn
Avdrag för underhållsbidrag till barn medges med högst 2 500 kr. per
barn under 18 år (46 § 2 mom. 4, KL). Bestämmelserna utgör ett undantag
från regeln att avdrag inte är medgivet för vad som utgått till mottagarens
undervisning eller uppfostran och skiljer sig från vad som gäller för andra
understöd även i andra avseenden, främst därigenom att mottagaren - trots
givarens avdragsrätt - inte beskattas för bidraget.
Rätt till avdrag för underhållsskyldighet mot barn infördes i nuvarande
form år 1960, då med högst 1 000 kr. Vid 1965 års riksdag höjdes avdraget
till högst 1 000 kr. per barn under 16 år efter förslag av bevillningsutskottet
(BeU 1965:16), som konstaterade att avdragsrätten för underhåll till barn
varit tämligen begränsad jämfört med de förmåner vid beskattningen som
medgavs ensamstående med hemmavarande barn. Utskottet motiverade
sitt förslag även med att underhållsskyldigheten väsentligt nedsatte skatteförmågan
hos den som betalade bidrag till mer än ett barn. 1 samband
med 1970 års skattereform höjdes beloppsgränsen till I 500 kr. per barn
I Rikstlaxen 1975. 6 sami. Nr 2
SkU 1975:2
2
och åldersgränsen från 16 till 18 år som ett led i åtgärderna för att förbättra
bamförsörjarnas ekonomiska ställning (prop. 1970:70, BeU 40). Höjningen
till nuvarande 2 500 kr. per barn under 18 år genomfördes 1973 (prop.
1973:181, SkU 68) under åberopande av kostnadsutvecklingen för de underhållsskyldiga.
Gällande bestämmelser bör bl. a. ses mot bakgrunden av att samhällets
stöd till barnfamiljer i princip lämnas i annan form än genom avdrag vid
beskattningen. De avsteg från dessa principer som gjorts till förmån för
ensamstående barnförsörjare har kritiserats i olika utredningssammanhang.
Frågan här senast behandlats av Skatteutredningen om periodiskt understöd,
som i denna fråga anfört bl. a. följande (SOU 1972:87 s. 168-169).
Det torde råda allmän enighet om att barnfamiljerna, trots nyligen genomförda
reformer och pågående utbyggnad av olika stödåtgärder, är en i vissa
hänseenden eftersatt grupp. Det ses därför som en angelägen åtgärd att
förbättra deras ställning, t. ex. så som skett genom beslut vid 1971 års höstriksdag
genom utbyggnad av det ekonomiska stödet till barnfamiljerna. Det
kan i detta sammanhang framhållas att åtgärder av detta slag i viss mån
också kommer föräldrar med ej hemmavarande barn till godo, eftersom
hänsyn i princip skall tas till dessa stödformer när det gäller att bestämma
underhållsskyldighetens omfattning.
Vi är medvetna om att underhållsskyldigheten mot ej hemmavarande
barn ofta kan kännas särskilt betungande. De ökade kostnader, som uppkommer
i dessa fall, torde emellertid i stor utsträckning bero på att föräldrarna
bor på skilda håll. I detta sammanhang bör emellertid endast sådana
kostnader beaktas, som hänför sig till barnet, och då givetvis endast i den
mån kostnaderna för barnet blir högre än som är fallet när föräldrarna sammanlever.
Att helt slopa beloppsgränsen för avdraget för underhåll till ej
hemmavarande barn skulle således i allt för hög grad gynna föräldrar, som
inte sammanlever, på bekostnad av övriga kategorier. En sådan åtgärd bör
för övrigt inte genomföras utan att införa skattskyldighet för erhållna belopp,
något som i allmänhet skulle sakna praktisk betydelse och som bör avvisas
också av andra skäl.
Frågan om avdragets storlek bör också bedömas med hänsyn till vårdnadshavarens
beskattningssituation. Eftersom var och en av föräldrarna efter
sin förmåga skall bidra till barnets underhåll ligger det nära till hands att
avväga beskattningen så, att slutresultatet inte blir alltför olika om den
skattskyldige har vårdnaden om barnet eller erlägger underhållsbidrag.
Motioner om vidgad rätt till avdrag för underhållsbidrag till barn har
vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen men avvisats med hänvisning
bl. a. till vårt pågående utredningsuppdrag (se SkU 1971:18). De skäl som
åberopats för dessa yrkanden har i huvudsak varit att den underhållsskyldige
på grund av kostnaderna för barnet i många fall kommit i en socialt sett
ej acceptabel situation och att bidragsskyldigheten försvårar för honom att
bilda ny familj. Som vi redan anfört bör emellertid frågan om en vidgad
avdragsrätt ses som en avvägningsfråga gent emot övriga kategorier skattskyldiga
och behovet av andra reformer inte minst för barnfamiljerna. Enligt
vår uppfattning har beskattningen av den underhållsskyldige å ena sidan
och vårdnadshavaren å andra sidan fått en i stort sett lämplig avvägning.
Beloppsgränsen för avdraget bör därför i vart fall inte höjas i någon mer
betydande omfattning utan en motsvarande uppjustering av vårdnadsha
-
SkU 1975:2
3
varens förmåner vid beskattningen. Sådana åtgärder torde emellertid inte
kunna vidtas utan att sammanlevande föräldrar får anledning att känna
sig tillbakasatta.
Eftersom avdragets dåvarande höjd fastställdes så sent som år 1970 ansåg
utredningen med hänsyn till de anförda synpunkterna all det från beskattningssynpunkt
saknades skäl att föreslå en ytterligare uppräkning. Departementschefen
ansåg emellertid att kostnadsutvecklingen för de underhållsskyldiga
motiverade en höjning av avdraget till 2 500 kr. per barn, en ståndpunkt
som enligt vad som framgår ovan också godtagits av riksdagen, med
verkan fr. o. m. 1975 års taxering. Utformningen av avdraget för underhållsbidrag
till barn ingår i 1972 års skatteutrednings genomgripande översyn
av skattesystemet.
Enligt utredningens statistik yrkades vid 1969 års taxering avdrag med
90 milj. kr. för 97 000 underhållsbidrag om 172 milj. kr. Understöden uppgick
då i medeltal till 1 774 kr. Drygt en tredjedel översteg 2 000 kr., och 2 700
underhållsbidrag uppgick till 4 000 kr. Med ledning av dessa faktorer och
penningvärdeutvecklingen torde antalet utgivna underhållsbidrag för barn
under 18 år 1975 kunna uppskattas till ca 110 000, varav ca en tredjedel
på 3 000 kr. eller mer. I medeltal torde understöden uppgå till ca 2 700
kr.
Under år 1973 utgick enligt statistiska centralbyrån bidragsförskott till
190 530 barn under 18 år med sammanlagt 488,6 milj. kr. Bidragsförskott
utgör f. n. 40 % av basbeloppet eller 3 600 kr. om året. Underhållsbidragen
är således i allmänhet lägre än det bidragsförskott barnet är berättigat till.
I sammanhanget bör nämnas att underhållsbidrag till barn enligt lag
(SFS 1966:680) uppräknas fortlöpande med hänsyn till penningvärdets förändring.
Resekostnader
Enligt gällande principer medges avdrag vid inkomstberäkningen för alla
omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande men däremot
inte för levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. Under vissa omständigheter
kan den, som på grund av sitt arbete bosatt sig på annan ort
än där hans familj är bosatt (s. k. dubbel bosättning) få avdrag för den ökning
i levnadskostnaderna som föranleds av den skilda bosättningen (p. 3 av
anvisningarna till 33 § KL). Även om avdrag för ökade levnadskostnader
inte kan medges anses den skattskyldige i dessa fall i allmänhet berättigad
till skäligt avdrag för kostnader för hemresor för besök hos familjen. Resekostnaderna
anses nämligen ha sådant samband med förvärvsarbetet att
de helt eller delvis framstår som omkostnad för intäkternas förvärvande.
Om den skattskyldige och hans barn inte längre har gemensamt hem, torde
däremot kostnader för resor för besök hos barnen inte kunna anses ha sådant
samband med intäkternas förvärvande att kostnaderna är avdragsgilla.
SkU 1975:2
4
Utskottet
Som skäl för yrkandena i motionerna 1086 och 1803 om en höjning av
maximigränsen för avdrag för underhållsbidrag till ej hemmavarande barn
under 18 år åberopar motionärerna bl. a. den underhållsskyidiges många
gånger svåra ekonomiska situation och penningvärdets fall. Motionärerna
i den förstnämnda motionen anser vidare att avdragsbeloppet bör kunna
stiga i takt med bruttolönen och yrkar utredning av denna fråga.
Avdragsrätten för underhållsbidrag till barn infördes i nuvarande form
1960 och maximerades då till 1 000 kr. oavsett barnantalet. Avdraget har
därefter successivt utökats till f. n. högst 2 500 kr. per barn och år.
Utskottet har inte något att erinra mot att beloppsgränsen tid efter annan
omprövas med hänsyn till penningvärdets förändringar men vill betona att
mer väsentliga höjningar i alltför hög grad kan anses gynna föräldrar som
inte sammanlever. Eftersom avdraget nyligen uppräknats med 1 000 kr.
fr. o. m. 1975 års taxering anser utskottet sig f. n. inte böra medverka till
ytterligare höjningar. Utskottet avstyrker således motionerna i denna del.
Med hänsyn till att frågan om avdragets utformning ingår i 1972 års skatteutrednings
uppdrag avstyrker utskottet även det i motionen 1086 framställda
utredningsyrkandet.
I motionen 1803 yrkas vidare att frånskilda får rätt till avdrag för resor
för att besöka sina barn. Motionären åberopar att den som är gift och arbetar
utanför hemorten har rätt till avdrag för resor för besök hos familjen och
anför att skattebestämmelserna inte bör göra skillnad mellan olika föräldrakategorier
i vad avser möjligheterna till kontakt med barnen.
Det är givetvis angeläget att på allt sätt underlätta för den av föräldrarna,
som ej har vårdnaden, att umgås med barnet. Att såsom motionären föreslår
i sådant syfte medge avdrag för kostnader för resor, som inte har direkt
samband med den skattskyldiges förvärvsarbete, kan emellertid enligt utskottets
uppfattning inte anses medföra sådana förbättringar i detta hänseende
att ett avsteg från grundläggande principer vid beskattningen kan
anses motiverat. Om ekonomisk hjälp behövs i ömmande fall för att underlätta
kontakten mellan föräldrar och barn, bör den i stället lämnas såsom
socialhjälp. Med hänvisning härtill och till de kontrollsvårigheter ändrade
beskattningsregler i detta hänseende skulle medföra för taxeringsmyndigheterna
avstyrker utskottet motionen även i denna del.
Utskottet hemställer
1. beträffande avdragsgränscn för underhållsbidrag till barn
att riksdagen avslår
1. motionen 1975:1086 punkten I,
2. motionen 1975:1803 punkten 1,
2. beträffande utredning angående avdragsgränscn
att riksdagen avslår motionen 1975:1086 punkten 2,
SkU 1975:2
5
3. beträffande avdra}!, för resor
att riksdagen avslår motionen 1975:1803 punkten 2.
Stockholm den 20 februari 1975
På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG
Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s),
Johansson i Jönköping (s). Josefson* (c). Sundkvist (c). Stadling* (s). Nilsson
i Trobro (m), Westberg i Hofors (s). Olsson i Järvsö* (c), fru Normark*
(s), herrar Hallenius (c), Lundgren (s). Hörberg (fp) och Johansson i Malmö
(s).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 75 8926 S Stockholm 1975