Finansutskottets betänkande nr 20

FiU 1975:20

Nr 20

Finansutskottets betänkande med anledning av propositionen
1975:82 om ändringar i valutalagstiftningen, m. m., jämte motioner Propositionen Regeringen

har i propositionen 1975:82 (finansdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att antaga i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i valutalagen (1939:350),

2. lag om tillämpning av valutalagen (1939:350),

dels lämnat riksdagen tillfälle att yttra sig över förslaget till

3. förordning om ändring i valutaförordningen (1959:264),

4. förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264).

De i propositionen framlagda förslagen till lagändringar och förordningar
är av följande lydelse:

1 Riksdagen 1975. 5 sami. Nr 20

FiU 1975:20

1 Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939:350)

Härigenom föreskrives i fråga om valutalagen (1939:350)'
dels att i 4, 5, 6 a och 8 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 1, 2 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 10-14 §§,av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, stadgar Konungen
senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad
nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning
på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken, förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall,
vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen godkänt, är detsamma för 1

Senaste lydelse
av

5 $ 1959:262

6a § 1974:458

lagens rubrik 1959:262.

1 Senaste lydelse 1974:458.

Föreslagen lydelse

8‘

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket och
5 § träda i tillämpning. Då kriget
upphört,förordnar regeringen senast
före avslutandet av det riksmöte, som
börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola tilllämpas;
dock att vad nu sagts ej skall
gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra
eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger regeringen, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken, förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall,
vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen godkänt, är detsamma för -

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

fallet. Upphör krigsfaran, skall senast
före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande
av Konungen upphävas, i den
mån bestämmelserna icke på grund
av förordnande jämlikt tredje stycket
alltjämt skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första
och andra styckena så prövas
nödvändigt för att nå de centrala mål
som fastställts för den ekonomiska
politiken äger, på framställning av
fullmäktige i riksbanken. Konungen
med riksdagens samtycke förordna, att
vad i 2 § första stycket samt 5 och

9 §§ stadgas helt eller delvis skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Såvitt angår 2§ första
stycket 1), 2) och 4)-7) ävensom 5 § 1)
och 3) samt 9 § må Konungen utan
samtycke av riksdagen meddelaförordnande
som nu sagts, om riksdagens
beslut ej kan utan synnerlig olägenhet
avvaktas. Sådant förordnande
skall inom en månad eller, om riksdagssession
ej pågår, inom en månad
från början av nästkommande session
underställas riksdagen. Vad i andra
stycket sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej
inom två månader godkänner förordnandet,
skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 § äger
tillämpning, skola jämväl övriga däremot
svarande stadganden i lagen
tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet med

Föreslagen lydelse

fallet. Upphör krigsfaran, skall senast
före närmast följande riksmötes
avslutande meddelat förordnande av
regeringen upphävas, i den mån bestämmelserna
icke på grund av förordnande
jämlikt tredje stycket alltjämt
skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första
och andra styckena så prövas
nödvändigt för att nå de centrala mål
som fastställts för den ekonomiska
politiken skola fullmäktige i riksbanken
göra framställning om att regeringen
föreslår riksdagen att, för en tid
av högst ett år, antaga lag om tillämpning
helt eller delvis av 2 § första
stycket samt 5 § 1) och 3). Kan riksdagens
beslut ej utan synnerlig olägenhet
avvaktas, får regeringen förordna
om tillämpning av dessa bestämmelser
utom 2 § första stycket 3)
och 8). Sådant förordnande skall
inom en månad eller, om riksmöte
ej pågår, inom en månad från början
av närmast följande riksmöte underställas
riksdagen. Vad i andra stycket
sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom
två månader godkänner förordnandet,
skall äga motsvarande tillämpning
i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 fj äger tillämpning,
skola jämväl övriga däremot
svarande stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller förslag till lag framlägges,
skola även de föreskrifter, som regeringen
i förordnandet med stöd av

1* Riksdagen 1975. 5 sami. Nr 20

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

stöd av bestämmelserna i 2 § första
stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller
avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 § första stycket och 5 § utfärdat eller
avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 8s

Konungen äger i förordnande, som Regeringen får i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva: den meddelar, föreskriva:

1) att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank
och postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och
skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som
bestämmes i svenskt mynt, förvärvas
och föryttras allenast i den omfattning
och på de villkor Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;

2) att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som
bestämmes i svenskt mynt, förvärvas
och föryttras allenast i den omfattning
och på de villkor regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen
mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till
riket;

6) att över värdepapper, som införes
till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, så
ock över köpeskilling, som influtit
vid försäljning av sådana värdepapper,
ej må förfogas i vidare mån än
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer; 7)

att i annat hänseende än under
2)-6) sägs ej må över utländska be -

6) att över värdepapper, som införes
till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, så
ock över köpeskilling, som influtit
vid försäljning av sådana värdepapper,
ej må förfogas i vidare mån än
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
riksbanken bestämmer; 7)

att i annat hänseende än under

2)-6) sägs ej må över utländska be -

3 Senaste lydelse 1974:458.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

talningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper utan tillstånd
av riksbanken förfogas annorledes
än genom föryttring till riksbanken
eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med
stöd av meddelat förordnande skall
tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här
tillkommande befogenheter.

Föreslagen lydelse

talningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper utan tillstånd
av riksbanken förfogas annorledes
än genom föryttring till riksbanken
eller till valutabank;

8) att med stöd av meddelat förordnande
får bestämmas att avgift
skall utgå och tillfalla riksbanken;
och

9) att annan än riksbanken eller Internationella
regleringsbanken i Basel
(Banque des Réglements 1n terna tio -naux) icke får utan tillstånd av riksbanken
ur riket utföra eller till riket införa
guldmynt, obearbetat guld eller
med obearbetat guld jämförligt halvfabrikat
av guld.

, må ej inskränkning ske i riksbanken

För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst fängelse i två år.
Tillika må bestämmelse meddelas om
förverkande till kronan av betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag
därför, så ock om utgivande av däremot
svarande värde.

Till böter eller fängelse i högst ett år
dömes den som uppsåtligen

1) bryter mot förbud eller villkor
som meddelas med stöd av 2 § första
stycket l}-7),

2) använder sig av eller medverkar
som bulvan för att kringgå förbud som
avses i I),

3) genom oriktig uppgift förskaffar
sig sådan rätt att förvärva eller avyttra
utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som behövs enligt
förordnande som meddelas med stöd
av 2 § första stycket 2), eller riksbankens
tillstånd, i den mån det behövs
enligt förordnande som meddelas med
stöd av samma stycke, eller

4) underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet
sornföreskrives med stöd av
denna lag eller vid fullgörande av så -

‘Senaste lydelse 1964:195.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dan skyldighet lämnar oriklig uppgift.

År brott som avses i första stycket
grovt, dömes till fängelse i högst två dr.

Har gärning som avses i första stycket
begåtts av grov oaktsamhet, dömes
till böter.

Om ansvar för överträdelse av utförsel-
eller införselförbud som meddelas
med stöd av 2 § första stycket 9) finnas
bestämmelser i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

10 §

För försök till överträdelse av utförsel-
eller införselförbud som meddelas
med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5)
och försök till brott som avses i 9 §forsta
stycket 3) dömes till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken.

Ha flera medverkat till brott som avses
i första stycket eller i 9 § första
stycket äga 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken
motsvarande tillämpning.

11 §

Betalningsmedel, fordran eller värdepapper,
som varit föremål för brott
som avses i 9 § första stycket l)-3) eller
10 § första stycket, eller vederlag därför
får förklaras förverkat. 1 stället för
sådan egendom kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat.

12 §

Den som ej har efterkommit vitesföreläggande
sorn har meddelats med
stöd av förordnande enligt denna lag får
icke dömas till ansvar för gärning som
omfattas av föreläggandet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag
får väckas endast efter anmälan av riksbanken.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken
får påföljd för brott som avses i
9§ första-tredje styckena samt 10 §
ådömas, om den misstänkte har häktats
eller erhållit del av åtal för brottet
inom fern år eller, om brottet är grovt,
inom tio år från brottet.

14 §

1 fråga om utförsel- och införselförbud,
som meddelas med stöd av 2 §
första stycket 4) eller 5) äga bestämmelserna
i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling angående förundersökning
m. m., beslag, husrannsakan
och kroppsvisitation motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

2 Förslag till

Lag om tillämpning av valutalagen (1939:350)

Härigenom föreskrives att 2 § första stycket 1, 2 och 4-9 samt 5 § 1 och

3 val utalagen (1939:350) skall äga tillämpni ng under tiden den 1 jul i 1975-den
30 juni 1976.

1** Riksdagen 1975. 5 sami. Nr 20

FiU 1975:20

3 Förslag till

Förordning om ändring i valutaförordningen (1959:264)

Härigenom fbreskrives i fråga om valutaförordningen (1959:264)'
dels att 15-17, 19 och 21 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3, 4, 6, 7, 7 a, 9, 10 a, 18 och 20 §§ samt rubrikerna närmast
före 4 och 6 8§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas två nya paragrafer, 13 a och 13b§§,
av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 i}1

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

År villkor förenat med föreskrift om
att avgift skall utgå, md riksbanken
även bestämma att avgiften skall tillfalla
riksbanken.

Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar,
som härröra från eller fordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

Om utförsel av betalningsmedel, Om utförsel av betalningsmedel,

fordringsbevis och värdepapper med värdepapper och guld med mera

mera

4§J

Värdepapper och andra betal- Värdepapper, andra betalningsningsmedel
än växlar må ej utan medel än växlar samt guld och guld riksbankens

tillstånd utföras ur riket, varor som sägs i andra stycket må ej

dock att resande till utlandet må ut- utan riksbankens tillstånd utföras ur

föra resevaluta till belopp som riks- riket, dock att resande till utlandet

banken medgiver. må utföra resevaluta till belopp som

riksbanken medgiver.

1 Senaste lydelse av

15 S 1964:267

17 S 1963:176

19 § 1964:267

21 S 1960:262

1 Senaste lydelse 1973:296

’ Senaste lydelse 1963:176.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

Om införsel av betalningsmedel och
värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper med mera

Andra betalningsmedel än växlar
må ej utan riksbankens tillstånd införas
till riket, dock att resande från
utlandet må införa resevaluta till belopp
som riksbanken medgiver.

I den mån ej annat följer av 10 a §
den som är bosatt här i riket skall

1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon,
som är bosatt i utlandet; eller

2) ikläda sig gäld till någon som
är bosatt i utlandet, där ej fråga är
om ingående av köpeavtal på inom
branschen allmänt tillämpade köpevilkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.

Utan riksbankens tillstånd må
värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till

‘Senaste lydelse 1963:176.

Föreslagen lydelse

Förbudet i första stycket omfattar
guld och följande guldvaror enligt tulltaxan
(1971:920), nämligen

ur nr 71.07 obearbetat guld, inbegripet
platinera/guld, och andra formvaror
av guld och platinerat guld än
bladguld,

ur nr 72.01 guldmynt.

Om införsel av betalningsmedel,
värdepapper och guld, så ock om
försäljning av värdepapper med
mera

Andra betalningsmedel än växlar
samt guld och guldvaror som sägs i 4 §
andra stycket må ej utan riksbankens
tillstånd införas till riket, dock att resande
från utlandet må införa resevaluta
till belopp som riksbanken
medgiver.

fordras riksbankens tillstånd, därest

1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon,
som är bosatt i utlandet,

3) lämna försträckning mot säkerhet
av borgen av någon som är bosatt
i utlandet.

Utan riksbankens tillstånd må
värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av
valutabank utlämnas allenast i samband
med deras försäljning eller återförande
till utlandet, såvida icke
riksbanken annat medgiver.

riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av
valutabank utlämnas allenast i samband
med deras försäljning till någon
som är bosäll i utlandet eller återförande
till utlandet, såvida icke riksbanken
annat medgiver.

7 a S

I fråga om värdepapper och betalningsmedel
gäller icke lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor, m. m.

I fråga om värdepapper och betalningsmedel
gäller icke lagen
(1973:980) om transport, förvaring
och förstöring av införselreglerade
varor, m. m. Ifråga om guld och guldvaror
som sägs i 4 § andra stycket gäller
nämnda lag med undantag av att guldet
och guldvarorna ej få förvaras på tulllager
eller i frihamn, förstöras, återutföras
eller tagas om hand av annan än
riksbanken pä sätt som avses i 3 § andra
stycket tullagen (1973:670).

Över utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket
bosatt, må ej, i den mån icke annat
följer av 10 a §, utan riksbankens tillstånd
så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden
därigenom förminskas; dock att
sådant tillstånd ej erfordras för föryttring
till riksbanken eller till valutabank
eller till den, som erhållit
tillstånd, varom i 2 § andra stycket
under c) sägs.

Över utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket
bosatt, må ej, i den mån icke annat
följer av 10 a §,utan riksbankens tillstånd
så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden
därigenom förminskas; dock att
sådant tillstånd ej erfordras för föryttring
till riksbanken eller till valutabank
eller till den, som erhållit
tillstånd, varom i 2 § andra stycket
under b) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.

! Senaste lydelse 1963:176.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §'

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första stycket stadgas
äger den som är bosatt här i riket

1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;

2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;

3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt
person såsom gåva eller understöd till denne;

4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt person
för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk;

5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;

6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt person
för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands; samt

7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader
här i riket och för inköp, som kunna antagas vara avsedda
för köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank Med betalning genom valutabank
skall vid tillämpning av denna pa- skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas ragraf jämställas betalning genom

dels betalning genom avräkning i avräkning i kontokurantförhållande,

kontokurantförhållande, under för- under förutsättning att den här i ri utsättning

att den här i riket bosatte ket bosatte betalaren eller betal betalaren

eller betalningsmottagaren ningsmottagaren är skyldig föra han är

skyldig föra handelsböcker och att delsböcker och att riksbankens fö riksbankens

föreskrifter beträffande reskrifter beträffande betalningsväg

betalningsväg iakttagas iakttagas.

dels betalning medelst postanvisning.

(Se vidare anvisning) (Se vidare anvisning)

13a§

Har åtgärd vidtagits i strid mot denna
förordning eller mot föreskrift som
meddelats med stöd av förordningen,
får riksbanken förelägga den som kan
förfoga över den egendom åtgärden avsåg
eller det som har trätt i stället för
egendomen att vidtaga rättelse. Motsvarande
gäller, om villkor som riksbanken
har uppställt vid lämnande av
tillstånd enligt förordningen har åsido -

‘Senaste lydelse 1963:176.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

satts. Meddelas föreläggande får vite
utsättas.

Föreläggande enligt forsta stycket får
riktas mot den som har förvärvat rätt
till egendomen eller det som har trätt i
dess ställe endast om förvärvet har
skett pä grund av giftorätt, arv eller
testamente eller genom gåva eller om
förvärvaren därvid har haft vetskap om
eller skälig anledning till antagande
om sambandet mellan det förvärvade
och åtgärden eller åsidosättandet av
villkoret.

Föreläggande enligt första stycket får
ej meddelas, om egendomen, vederlag
för den eller dess värde har förklarats
förverkat.

13 b §

Tillstånd eller föreskrift som meddelas
med stöd av denna förordning får
förenas med villkor att avgift skall utgå
och att avgiften skall tillfalla riksbanken.

18 S7

Den som åsidosätter föreskrift,
som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, dömes,
där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, till dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 §
valutalagen avses, dömes ock till dagsböter,
om han ej är underkastad ansvar
för tjänstefel.

Den som åsidosätter föreskrift,
som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, dömes,
där ej gärningen är belagd med straff
i 9 eller 10 8 valutalagen (1939:350),
till böter.

20 §

Brott mot denna förordning må av
allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse, såvitt angår i 18 § andra
stycket omförmäld förseelse, vilken ej
innefattar tjänstefel, av mdlsäganden
och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol.

7 Senaste lydelse 1964:267.

Brott mot 18 § må av allmän åklagare
åtalas endast efter angivelse av
riksbanken. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol.

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det ankommer pä vederbörande
länsstyrelse alt pä framställning av
riksbanken, efter prövning av förekommandeförhållanden,
förordna om
uttagande av vite, som i 13 § fjärde
stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1975 utom såvitt avser den
ändring av

1. 18 § som innebär att andra stycket upphäves,

2. 20 § första stycket som innebär att hänvisningen till 18 § andra stycket
upphäves.

I de hänseenden som avses i 1 och 2 träder förordningen i kraft den
1 januari 1976.

Kungörelsen (1960:485) om förbud i vissa fall mot införsel och utförsel
av obearbetat guld m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad

1975.

4 Förslag till

Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)

Härigenom föreskrives att valutaförordningen (1959:264), som enligt
kungörelse (1974:461) gäller till utgången av juni 1975, skall äga fortsatt
giltighet till utgången av juni 1976.

Den lagliga grunden för valutaregleringen är 1939 års valutalag (SFS
1939:350). Valutalagen är en fullmaktslag som ger regeringen möjlighet att
under vissa i lagen angivna betingelser förordna om valutareglering. Med
stöd av riksdagens bemyndigande har sådant förordnande givits varje år
sedan 1939.

1 propositionen redogör föredraganden, statsrådet Sträng, för den drastiska
omsvängning som inträffade i den svenska bytesbalansen under 1974. Medan
bytesbalansen 1973 visade ett överskott på över 5 miljarder kr. gav den

1974 ett underskott på över 4 miljarder kr. Underskottet medförde en nedgång
av vår valutareserv med 3,5 miljarder kr. Enligt föredraganden är det
självklart att Sverige på sikt inte kan tåla en sådan bytesbalanssituation.

I det läge vari Sverige liksom för övrigt en rad andra länder nu befinner
sig kommer möjligheter att styra valutarörelserna att spela en inte oväsentlig
roll. Den ekonomiska politiken behöver som ett komplement en reglering
på valutaområdet,även om en sådan reglering aldrig kan erbjuda ett fullgott
skydd mot oönskade betalningsströmmar.

FiU 1975:20

Denna inställning delas av remissinstanserna. Fullmäktige i riksgäldskontoret,
Svenska sparbanksföreningen samt Post- och kreditbanken (PK-banken)
har ingen erinran mot fortsatt valutareglering. Svenska bankföreningen
accepterar också en fortsatt förlängning av valutaregleringen under hänvisning
till bytesbalansläget.

Mot denna bakgrund förordas i propositionen - efter förslag av fullmäktige
i riksbanken - att förordnande om valutareglering meddelas för ytterligare
ett år, dvs. för tiden 1 juli 1975 till 30 juni 1976.

Utöver förslaget om förlängning av valutaregleringen innehåller propositionen
också vissa förslag till ändringar i valutalagen och valutaförordningen.
Dessa ändringar är framfor allt av två slag. Dels innebär de en
anpassning av valutalagstiftningen till bestämmelserna i den nya regeringsformen
(RF), dels avser de vissa ändringar i fråga om föreläggande av vite,
borgen av valutautlänning och särskild avgift, som fullmäktige i riksbanken
fört fram i sin skrivelse den 30 januari 1975 om fortsatt valutareglering.
De senare förslagen har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Den i propositionen föreslagna anpassningen av valutalagstiftningen till
den nya regeringsformen innebär i huvudsak följande.

För det första skall förordnande om valutareglering i fortsättningen i överensstämmelse
med principerna i den nya RF meddelas av riksdagen i form
av lag. Tidigare har sådant förordnande beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt. 1 detta sammanhang föreslår föredraganden att det lämpligen
bör åligga riksbanksfullmäktige att göra framställning hos regeringen
om valutareglering när det i fredstid bedöms nödvändigt för att nå de centrala
målen för den ekonomiska politiken. Den nu gällande bestämmelsen i 1 S
tredje stycket valutalagen har inneburit att Kungl. Maj.t i fredstid icke har
kunnat väcka förslag i riksdagen om valutareglering annat än på framställning
av riksbanksfullmäktige. Den har genom att den krävt initiativ från
riksbanksfullmäktige inneburit en begränsning av regeringens förslagsrätt
som ej är förenlig med 4 kap. 3 S första stycket nya RF.

För det andra har valutalagens och valutaförordningens reglering av straff
och förverkandepåföljderna anpassats till den nya regeringsformen. Enligt
departementschefens mening bör i valutalagen föreskrivas samma påföljder
som nu anges i valutaförordningen för den som bryter mot förbud eller
villkor som meddelas med stöd av valutalagen eller åsidosätter uppgiftsskyldighet
som föreskrivs med stöd av lagen. Bestämmelserna om förverkande
bör också överföras från valutaförordningen till valutalagen. De föreslagna
bestämmelserna är inte avsedda att medföra någon ändring i sak.
Bestämmelsen om förverkande har dock utformats i närmare anslutning
till brottsbalkens förverkandebestämmelser.

Föredraganden biträder i allt väsentligt de förslag till ändringar i valutalagstiftningen
som fullmäktige i riksbanken lagt fram i sin skrivelse till
regeringen. Sålunda föreslås i propositionen att möjligheten att förelägga
vite inom valutaregleringens område inte som för närvarande begränsas

FiU 1975:20 15

till fall då någon har underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet utan vidgas
till att allmänt avse rättelse av oriktigt företagna förmögenhetsdispositioner
och uppfyllande av villkor som riksbanken har uppställt med stöd av valutaforordningen.
En utförlig diskussion av vitesproblemet finns i propositionen
på s. 27-31, till vilken hänvisas.

Tidigare har valutaförordningen innehållit en föreskrift att riksbankens
tillstånd fordrades för försträckning mot säkerhet av borgen av valutautlänning,
dvs. någon som är bosatt i utlandet. Denna föreskrift slopades
som obehövlig år 1960. Då det i nuvarande valutaläge visat sig önskvärt
att på nytt kunna övervaka att utländska moderbolag iämnar skäliga bidrag
till dotterbolagens finansiering av investeringar i Sverige har riksbanksfullmäktige
föreslagit att en sådan föreskrift åter införs. Förslaget har i denna
del inte mött någon erinran i remissbehandlingen. Det biträds också av
föredraganden.

Vidare har med anledning av riksbanksfullmäktiges förslag reglerna om
uttagande av avgift i de fall då föreskrivna villkor enligt valutalagstiftningen
inte iakttas undergått en viss överarbetning. I propositionsförslaget har 2 S
forsta stycket 8) valutalagen ändrats så att det uttryckligen anges att regeringen
kan föreskriva att det med stöd av valutaförordningen får bestämmas
såväl att avgift skall utgå som att sådan avgift skall tillfalla riksbanken.
Den motsvarande bestämmelsen i valutaförordningen har anpassats härtill.

Det har visat sig att valutabrott ofta är kombinerade med skattebrott.

I propositionen föreslås därför att preskriptionstiden för valutabrott skall
förlängas så att den blir lika med den som gäller för skattebrott. En bestämmelse
om en preskriptionstid av fem år för ordinära valutabrott och
tio år för grova valutabrott föreslås därför införd i valutalagen.

Utöver nu behandlade sakliga förändringar innehåller propositionen förslag
till vissa andra huvudsakligen formella jämkningar i valutalagstiftningen.
Beträffande dessa hänvisas till propositionen.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat de vid början av riksmötet
1975 väckta motionerna

1975:421 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen beslutar
följande ändring i valutalagen (1939:350):

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

1 a g

(Ny paragraf) Svenska och utländska betalnings medel,

fordringar och värdepapper må
icke utföras ur riket eller på annat sätt
över/öras till utlandet eller överlåtas på
den som är bosatt i utlandet, för inves -

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

Förordnande enligt denna lag
skall av riksbanken ianspråktagas för
att främja penning- och valutapolitiken.
Därvid får industri- och sysselsättningspolitiska
strävanden beaktas.
Hänsyn av sistnämnda slag får
dock föranleda avslag på framställning
endast då denna på grund av
beloppets storlek eller andra faktorer
skulle åsamka landets intressen
utomordentlig skada.

(Ny paragraf)

Motionärernas förslag
teringar i områden under kolonialt förtryck,
i stater som utövar sådant kolonialt
förtryck eller har fascistisk eller
rasistisk regim.

För att utrikes investeringar eljest
skall få äga rum fordras att den som
skall göra investeringen nöjaktigt kan
visa att investeringen icke är föranledd
av strävan art sänka lönekostnader,
icke medför sysselsättningsproblem i
Sverige, icke är led i någonförm av kapitalflykt
eller skatteundanhållande eller
följd av syften som i övrigt strider
mot folkflertalets ekonomiska, sociala
eller politiska intressen och rättigheter.

Den som ansöker om att få investera
utomlands måste också kunna styrka
att investeringen icke är till men för det
mottagande landets ekonomi och arbetande
befolkning eller utgör ted i försök
att vidmakthålla en regim som
motsätter sig ekonomisk och social utveckling
och utjämning.

Förordnande enligt denna lag
skall av riksbanken ianspråktagas för
att främja penning- och valutapolitiken.
Därvid skall industri- och sysselsättningspolitiska
strävanden beaktas.
Framställning skall avslås om
den strider mot de arbetandes intressen.

Generellt förbud mot investeringar
utomlands kan förordnas för viss tid.

Före behandlingen i valutastyrelsen
av ansökan om tillstånd för företag att
företaga direktinvestering utomlands
bör yttrande inhämtas från de i företaget
företrädda fackliga organisationerna.

FiU 1975:20

1975:1024 av herr Granstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att förbjuda svenska investeringar i utlandet som kan a) bidra till att
stärka en regim som tillämpar rasistiskt, kolonialt eller annat förtryck av
folkgrupper, b) innebära ett otillbörligt utnyttjande av ett lågt löneläge eller
andra bristfälliga arbetsvillkor, c) innebära långsiktigt skadliga effekter på
värdlandets ekonomi,

2. att prövningen av utlandsinvesteringarna med hänsyn till deras effekter
i värdlandet anförtros åt ett särskilt organ knutet till riksbanken och med
företrädare för de politiska partierna och arbetsmarknadens parter,

3. att inga utlandsinvesteringar för godkännas utan bifall från de anställda
i det berörda företaget.

1975:1033 av herr Pettersson i Lund m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
av regeringen begär förslag till en utökad kontroll av svenska företags utlandsinvesteringar
i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen 421 av herr Hermansson m. fl. (vpk) konstateras att kapitalexporten
från Sverige och därmed de svenska utlandsinvesteringarna fortsätter
att öka. 1973 arbetade runt 260 000 personer utomlands hos de 25
största svenska s. k. multinationella företagen.

Motionärerna pekar på att vänsterpartiet kommunisterna flera gånger krävt
skärpt restriktivitet för investeringar utomlands. Man har påyrkat direkt
förbud mot svenska investeringar i stater under kolonialt förtryck eller som
utövar sådant förtryck samt i fasciststater. Vid den revision av valutalagstiftningen
som 1974 års riksdag genomförde beaktades dock icke dessa
krav. Motionärerna anser det emellertid mot bakgrund av bl. a. den svenska
imperialismens expansion i fascismens Brasilien nödvändigt att frågan tas
upp till förnyad prövning.

De framhåller också att det är nödvändigt att möjligheterna till generell
restriktivitet vid prövning av tillstånd till utlandsinvesteringar ytterligare
ökas. Den faktiska utvecklingen visar att det av konjunkturpolitiska skäl
kan vara motiverat att ett generellt förbud mot kapitalexport skall kunna
utfärdas. Man kräver att godkännande av fackföreningarna på företagen
till kapitalexport alltid skall inhämtas. Kapitalexportörerna måste också själva
kunna visa att den av dem begärda kapitalexporten icke medför sysselsättningsproblem
i Sverige, att den icke har som mål att sänka företagets
lönekostnader och därigenom är riktad mot den fackliga rörelsen, att den
icke är led i någon form av kapitalflykt från Sverige, att den icke är skatteundanhållande
eller föranledd av annan mot svenska folkflertalets intresse
stridande anledning. En kapitalexportör måste också visa att hans export
icke är till men för det mottagande landet.

Tankegångar av samma slag återfinns i motionen 1024 av herr Granstedt
m. fl. (c), vilka anser att utlandsinvesteringarna även bör prövas med beaktande
av våra utrikespolitiska målsättningar. Motionärerna framhåller att

Fili 1975:20

betydande svenska investeringar genom åren gjorts i Sydafrikanska republiken
och att investerare i detta land kan sägas inte bara medverka i apartheidpolitiken
utan också dra nytta av den. I motionen sägs att den sydafrikanska
regimen med utländska investeringars hjälp försöker stärka sitt
grepp över det ockuperade Namibia.

Likartade förhållanden anser man kan iakttas i vissa andra ekonomiskt
mindre utvecklade länder med högerdiktaturer, bl. a. Brasilien.

Motionärerna hävdar att en studie av svenska multinationella företags
investeringar i fattiga länder i många fall visar på en allvarlig klyfta gentemot
den politik Sverige står för, exempelvis i FN och andra internationella organ,
och den utveckling vi försöker gynna genom vår biståndspolitik. Det måste
därför skapas möjligheter att förhindra investeringar som kan förväntas bidra
till att stärka en regim som tillämpar rasism eller kolonialt förtryck eller
på annat sätt utövar förtryck av folkgrupper. Vidare måste sådana svenska
utlandsinvesteringar kunna förhindras som kan förväntas utnyttja ett orimligt
lågt löneläge och andra otillfredsställande arbetsvillkor eller som kan
få långsiktigt skadliga effekter på värdlandets ekonomi.

Denna kontroll, anser motionärerna, bör anförtros åt ett särskilt, till riksbanken
knutet, organ med företrädare för de politiska partierna och arbetsmarknadens
parter. De anställda i det investerande företaget bör tillerkännas
vetorätt gentemot alla utländska investeringar.

Även i motionen 1033 av herr Pettersson i Lund m. fl. (s) krävs en skärpning
av valutalagstiftningen vad gäller direktinvesteringar i utlandet. Den
ändring som riksdagen beslutade om 1974 anser man inte tillräcklig,eftersom
denna innebar att riksbanken av sysselsättningspolitiska skäl endast kan
avslå en framställning, om den enskilda utlandsinvesteringen skulle åsamka
landets intressen utomordentlig skada. Hänsyn kan alltså varken tas till
regionala aspekter eller till de anställdas krav i det enskilda företaget, om
det inte rör sig om väldigt omfattande utlandsinvesteringar. Man anser det
nödvändigt att komplettera den nuvarande valutalagstiftningen så att framför
allt de anställdas synpunkter på utlandsinvesteringarna kan beaktas på
ett helt annat sätt än tidigare. En lösning vore därvid att ge de anställda
en direkt medbestämmanderätt över företagens utlandsinvesteringar via företagsnämnden.

Om man inte vill gå den vägen, skulle man i stället kunna ta fasta på
den tolkning som regeringen gjorde förra året av hur praxis har utvecklats
beträffande OECD:s kapitalliberaliseringsstadga och göra sådana förändringar
i nuvarande valutalag, att även ett enskilt utlandsinvesteringsprojekt av
mera normal storlek skulle kunna prövas med hänsyn till sysselsättningseffekten
inom den svenska delen av företagskoncernen.

Avslutningsvis säger motionärerna att det finns flera alternativa lösningar
att välja mellan om man är överens om behovet av att kunna motverka
eventuella negativa sysselsättningseffekter av enskilda företags utlandsin -

FiU 1975:20

vesteringar. 1 den mån en närmare utredning behövs kan en sådan med
fördel göras av den sittande utredningen angående utländska övertaganden
av svenska företag, vilken arbetar med en närbesläktad problematik.

Utskottet

Finansutskottet har tidigare i samband med riksdagens årliga ställningstagande
till valutaregleringen tämligen utförligt behandlat bakgrunden till
och motiven för denna reglering. Utskottet hänvisar till sina av riksdagen
godtagna betänkanden FiU 1973:26 och 1974:23.

De fortsatta påfrestningar på det internationella betalningssystemet som
är att emotse under de närmaste åren kan ej väntas lämna Sverige oberört.
Utbredd enighet råder därför om behovet av beredskap på valutaregleringsområdet.
Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund propositionens förslag
om fortsatt tillämpning av vissa delar av valutalagen under tiden 1 juli

1975 till 30 juni 1976.

Utskottet har ej heller någon erinran mot det i propositionen redovisade
förslaget till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen. Utskottet
förordar att riksdagen ger regeringen detta till känna som sin mening.

Utskottet finner det naturligt att valutalagstiftningen så snart ske kan
bringas i överensstämmelse med den nya författningens principer. De förslag
som i detta syfte lagts fram i propositionen kan utskottet biträda.

Inte heller i övrigt har utskottet något att erinra mot de förslag till ändringar
i valutalagstiftningen som regeringen föreslagit.

Utskottet har i detta sammanhang behandlat tre motioner - 421 av herr
Hermansson m. fl. (vpk), 1024 av herr Granstedt m. fl. (c) och 1033 av
herr Pettersson i Lund m. fl. (s).

I samtliga motioner krävs att det skapas ökade möjligheter att beakta
framför allt sysselsättningssynpunkter vid prövning av tillstånd för direktinvesteringar
utomlands. I motionen 421 sägs sålunda att det av konjunkturpolitiska
skäl kan vara motiverat att ett generellt förbud mot kapitalexport
skall kunna utfärdas. Vidare framhålls att fackföreningen på det berörda
företaget bör ge sitt godkännande för att tillstånd till utlandsinvestering
skall lämnas. I motionen 1024 krävs att de anställda i det investerande
företaget tillerkänns vetorätt gentemot utländska investeringar. I motionen
1033 hävdas att det är nödvändigt att komplettera den nuvarande valutalagstiftningen
på så sätt att framför allt de anställdas synpunkter på utlandsinvesteringarna
kan beaktas på ett helt annat sätt än tidigare.

Utskottet vill erinra om att den komplettering av lagstiftningen på valutaområdet
som beslöts i fjol (FiU 1974:23 rskr 274) bl. a. innebar att valutastyrelsen
gavs formellt stöd för att inom valutaregleringen under vissa
förutsättningar beakta också sysselsättningssynpunkter. Den nya lagstiftningen
trädde i kraft den 1 juli 1974. Erfarenheterna av den nya lagens
tillämpning är därför ännu begränsade.

I samband med att den nya lagen trädde i kraft utökades också valu -

FiU 1975:20

tastyrelsen från sju till elva ledamöter vid prövning av ärenden angående
direktinvesteringar i utlandet. Av de tillkommande ledamöterna representeras
LO och TCO av vardera en. Utskottet framhöll i fjol att det får förutsättas
att löntagarrepresentanterna i valutastyrelsen håller nära kontakt
med de lokala fackliga organisationerna och att dessas synpunkter härigenom
kan beaktas vid ärendens prövning i valutastyrelsen. Enligt vad utskottet
erfarit har valutastyrelsen också vid prövning av tillstånd till investeringar
i utländska produktionsföretag regelmässigt inhämtat synpunkter från personalen
i berörda företag. Av det sagda foijer att utskottet ej ser skäl till
att i lagen infora stadgande om obligatoriskt hörande av de lokala fackliga
organisationerna.

Vad sedan gäller frågan om generellt skärpt restriktivitet vid bedömning
av utlandsinvesteringar begränsas våra möjligheter därtill av de åtaganden
som foljerav Sveriges anslutning till OECD och den inom denna organisation
antagna kapitalliberaliseringsstadgan. Sverige har som bekant åtagit sig att
i princip fritt medge utgående direkta investeringar.

Genom tillämpning av undantagsklausulerna i artikel 7 i stadgan kan
emellertid ett medlemsland för kortare eller längre tid begränsa sina liberaliseringsförpliktelser.
Sverige har sedan september 1969 begränsat sina förpliktelser
genom åberopande av artikel 7 (c) avseende betalningsbalanssvårigheter.
Artikeln tar direkt sikte på utvecklingen av en medlemsstats betalningsbalans
och valutareserv. Artikel 7 (b) i stadgan medger däremot
upphävande av liberaliseringsåtagandena då dessa medför allvarliga ekonomiska
och finansiella störningar i en medlemsstat.

I s. k. anmärkningar preciseras bl. a. transaktioner och överföringar vilka
ej behöver godtas trots att de omfattas av den allmänna frilistningsbestämmelsen.
För direkta investeringar, såväl utgående som ingående, finns två
sådana anmärkningar. En av dessa, den s. k. andra anmärkningen, anger
att den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får åsidosättas, om en enskild
investering på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en
utomordentligt skadlig verkan på ett medlemslands intressen. Ett åberopande
av denna anmärkning måste alltså knytas till enstaka investeringar
av företrädesvis betydande omfattning, och OECD skall enligt stadgan underättas
härom.

Från svensk sida har inom OECD vid flera tillfällen framförts synpunkter
syftande till att få en bättre korrespondens mellan tillämpad praxis och kapitalliberaliseringsstadgans
bestämmelser. Utskottet bedömer det angeläget
att detta arbete fortsätter. Däremot anser utskottet det ej lämpligt att Sverige
- som motionärerna vill - skulle frångå sina nuvarande åtaganden enligt
OECD:s kapitalliberaliseringsstadga.

I motionerna 421 och 1024 förs även fram relativt likalydande krav vad
gäller förbud mot investeringar i stater som utövar kolonialt förtryck, diktaturstater
med ojämn inkomstfördelning m. fl. stater.

Motionsyrkanden med samma innebörd behandlades i FiU 1974:23. Ut -

FiU 1975:20

skottet konstaterade då att det inte fann det lämpligt att inrymma förbud
mot investeringar i enstaka länder i valutalagstiftningen. Utskottet ansåg
vidare att om sanktioner mot ett enskilt land skall tillgripas, bör detta ske
genom särskild lagstiftning, såsom skett beträffande Rhodesia. Riksdagen
delade utskottets inställning. Utskottet finner ej att några nya förhållanden
inträtt som skulle motivera ett annat ställningstagande. Ej heller finner
utskottet det motiverat att på sätt som föreslås i motionen 1024 moment 2
vid sidan av valutastyrelsen inrätta ytterligare ett till riksbanken knutet
organ för kontroll av svenska utlandsinvesteringar.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna
421, 1024 och 1033.

Utskottet hemställer att riksdagen

1. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna
1975:421 och 1975:1024 momenten 1 och 3 antar det i propositionen
1975:82 framlagda förslaget till lag om ändring i
valutalagen (1939:350),

2. antar det i propositionen 1975:82 framlagda förslaget till lag
om tillämpning av valutalagen (1939:350),

3. lämnar utan erinran det i propositionen 1975:82 redovisade förslaget
till förordning om ändring i valutaförordningen
(1959:264),

4. lämnar utan erinran det i propositionen 1975:82 redovisade förslaget
till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen
(1959:264),

5. avslår motionen 1975:1024 moment 2,

6. avslår motionen 1975:1033.

Stockholm den 22 april 1975

På finansutskottets vägnar
NILS G. ÅSLING

Närvarande: herrar Åsling (c), Ekström (s), Kristiansson (c). Franzén (s),
Löfgren (fp), Larsson i Karlskoga (s). Fågelsbo (c), Jansson (s), Söderström
(m), Pettersson i Malmö (s), Hermansson (vpk). Gadd (s) och af Ugglas
(m).

FiU 1975:20

Reservation

av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Finansutskottet
har” och slutar med ”och 1974:23” bort ha följande lydelse:

Finansutskottet har tidigare i samband med riksdagens årliga ställningstagande
till valutaregleringen tämligen utförligt behandlat bakgrunden till
och motiven för denna reglering. De kritiska synpunkter som därvid anförts
och som krävt strängare regler för att begränsa de svenska kapitalisternas
investeringar utomlands kräver enligt utskottets mening allt större beaktande.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 21 slutar med ”1024 och 1033” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att kapitalexporten från Sverige fortsätter att öka.
Medan år 1973 tillstånd av valutastyrelsen till svenska direkta investeringar

1 utlandet lämnades för 1 503 miljoner kr. var motsvarande summa år 1974

2 430 miljoner kr. Vid den revision av valutalagstiftningen som genomfördes
av 1974 års riksdag gavs regeringen möjlighet att förordna att industri- och
sysselsättningspolitiska strävanden beaktas vid beviljande eller avslag på
framställning om investering utomlands. Detta beredskapsstadgande ger
möjlighet till ökad restriktivitet, även om det inte medför någon mera märkbar
förändring mot tidigare praxis. Det är emellertid nödvändigt att möjligheterna
till restriktivitet ytterligare ökas. Den 1974 antagna förändringen
av valutalagstiftningen innebär att kapitalexportärenden skall granskas från
fall till fall. Den faktiska utvecklingen visar emellertid att det av konjunkturpolitiska
skäl kan vara motiverat att ett generellt förbud mot kapitalexport
skall kunna utfärdas. Utskottet anser att valutalagens paragraf 2 a bör ändras
i enlighet härmed såsom föreslås i motionen 421.

1 de fall kapitalexport kan tillåtas, t. ex. i form av investeringar i progressiva
u-länder som begär detta och där äganderätten är avsedd att övergå till
den mottagande staten, bör de fackliga organisationerna i vederbörande företag
ge sitt godkännande såsom villkor för kapitalutförseln. Utskottet noterar
att enligt uppgift från valutastyrelsen denna, vid prövning av tillstånd
till investeringar i utländska produktionsföretag, numera inhämtar synpunkter
från personalen i berörda företag. Detta ser utskottet som ett tillmötesgående
av synpunkter som framfördes i motioner bl. a. till 1974 års riksdag.
Utskottet anser det emellertid lämpligt att säkra denna nya praxis genom
att i lagen införa stadgande om obligatoriskt hörande av de lokala fackliga
organisationerna samt om vetorätt för dessa organisationer. Utskottet tillstyrker
därför bifall till motionerna 421 och 1024 i denna del och anser
att syftet med motionen 1033 därmed är tillgodosett. Frågan kan, såsom
föreslås i motionen 421, lämpligen regleras genom att en ny paragraf 2 b

FiU 1975:20

tillföres valutalagen.

Villkoren för tillstånd till kapitalexport bör emellertid enligt utskottets
mening även på annat sätt skärpas. Kapitalexportörerna måste själva kunna
visa att den av dem begärda kapitalexporten icke medför sysselsättningsproblem
i Sverige, att den icke har som mål att sänka företagens lönekostnader
och därigenom är riktad mot den fackliga rörelsen, att den icke
är led i någon form av kapitalflykt från Sverige, att den icke är skatteundanhållande
eller föranledd av annan mot det svenska folkflertalets intressen
stridande anledning. En kapitalexportör måste också visa att hans export
icke är till men för det mottagande landet, att den icke snedvrider mottagarlandets
ekonomiska struktur eller är led i försök att vidmakthålla en
regim som motsäger ekonomisk och social utveckling och utjämning. Utskottet
delar den i motionerna 421 och 1024 uttryckta meningen att detta
bör komma till uttryck i valutalagstiftningen och tillstyrker förslaget att
valutalagen i detta syfte utökas med en ny paragraf I a av lydelse som
föreslås i motionen 421.

Mot kraven om en generellt skärpt restriktivitet vid bedömning av utlandsinvesteringar
brukar anföras, att våra möjligheter därtill begränsas av
de åtaganden som följer av Sveriges anslutning till OECD och den inom
denna organisation antagna kapitalliberaliseringsstadgan. Utskottet anser för
sin del icke de här föreslagna skärpningarna vara oförenliga med denna
stadga, men om detta befinnes vara fallet bör Sveriges anslutning till kapitalliberaliseringsstadgan
omprövas. Utskottet anser det i vart fall angeläget
att arbetet fortsätter för att ge stadgan en mera realistisk utformning.

Motionsyrkanden med samma innebörd behandlades i FiU 1974:23. Utskottet
anser att de i motionerna påtalade förhållandena tillspetsats och ännu
starkare motiverar ett direkt förbud mot investeringar i stater med fascistiska
eller rasistiska regimer. Utskottet instämmer därför i motionernas krav.
Lämpligt är att detta förbud uttryckes i den till valutalagen förda nya pa ragrafen

1 a såsom föreslås i motionen 421.

Förslaget i motionen 1024 moment 2 att vid sidan av valutastyrelsen
inrätta ytterligare ett till riksbanken knutet organ för kontroll av svenska
utlandsinvesteringar finner utskottet däremot ej tillräckligt motiverat. Vill
man ytterligare utöka löntagarorganisationernas inflytande kan detta ske
genom utökning av deras representation i valutastyrelsen. Utskottet erinrar
i detta sammanhang också om den föreslagna vetorätten förde lokala fackliga
organisationerna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. med anledning av regeringens förslag och med bifall till mo tionerna

1975:421 och 1975:1024 momenten 1 och 3 antar det

FiU 1975:20

i propositionen 1975:82 framlagda förslaget till lag om ändring

i valutalagen (1939:350) med följande tillägg och ändringar:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag enligt reservationen

1 a S

Svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper må
icke utföras ur riket eller pä annat sätt
överföras till utlandet eller överlåtas på
den som är bosatt i utlandet, för investeringar
i områden under kolonialt
förtryck, i stater som utövar sådant kolonialt
förtryck eller har fascistisk eller
rasistisk regim.

För att utrikes investeringar eljest
skall få äga rum fordras att den som
skall göra investeringen nöjaktigt kan
visa att investeringen icke är föranledd
av strävan att sänka lönekostnader,
icke medför sysselsättningsproblem i
Sverige, icke är led i någon form av
kapitalflykt eller skatteundanhållande
eller följd av sy ften som i övrigt strider
mot folkflertalets ekonomiska, sociala
eller politiska intressen och rättigheter.

Den som ansöker om att få investera
utomlands måste också kunna styrka
att investeringen icke är till men för
det mottagande landets ekonomi och
arbetande befolkning eller utgör led i
försök att vidmakthålla en regim som
motsätter sig ekonomisk och social utveckling
och utjämning.

2 a ?:

Förordnande enligt denna lag
skall av riksbanken ianspråktagas för
att främja penning- och valutapolitiken.
Därvid.får industri- och sysselsättningspolitiska
strävanden beaktas.
Hänsyn av sistnämnda slag får
dock föranleda avslag på framställning
endast då denna på grund av beloppets

2 a S

FiU 1975:20

Nuvarande lydelse

storlek eller andra faktorer skulle
åsamka landets intressen utomordentlig
skada.

Utskottets förslag enligt reservationen

Generellt förbud mot investeringar
utomlands kan förordnas för viss tid.

2b<i