Socialutskottets betänkande nr 8 år 1974

SoU 1974:8

Nr 8

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av
hälsovård och sjukvård, m. m.

Motionerna

1) I motionen 1974:439 av herr Nygren m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller om utredning om hälsocentrumanläggningar
enligt i motionen skisserade förslag.

2) I motionen 1974:1333 av herr Molin (fp) yrkas

a. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att ett samlat program
för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvården framläggs för
riksdagen,

b. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av det
nuvarande jourläkarsystemet,

c. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till system för
statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen,

d. att riksdagen beslutar överlämna motionen till utredningen om
kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.

3) I motionen 1974:1343 av herr Werner i Malmö (m) yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en parlamentarisk utredning
med uppgift att undersöka verkningarna av enhetstaxereformen inom
sjukvården.

1 motionen 1974:439 erinras om att vid 1971 års riksdag en motion
väcktes med begäran om en utredning beträffande förläggning i Vindeln
av en anläggning för förebyggande hälsovård — ett hälsocentrum — därvid
bl. a. skulle utredas hur en sådan anläggning skulle utformas och vilken
inriktning och omfattning en sådan anläggning borde ha samt att
motionen i anledning av förslag av socialutskottet kom att överlämnas till
kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.
Motionärerna anför att kommittén emellertid inte haft möjlighet att göra
en sådan utredning. Motionärerna framhåller att de anser det angeläget
med en särskild utredning som kan kartlägga behovet av och möjligheterna
att tillskapa hälsocentrumanläggningar samt att denna utredning
bör också pröva frågan om de ekonomiska möjligheterna att tillskapa
sådana anläggningar och frågan om huvudmannaskapet för dem.

1 motionen 1974:1333 påpekas bl. a. att jourläkarsystemet — vilket
enligt motionärerna innebär att läkare efter en natts jourtjänst fullgör
sina vanliga sysslor inom sjukvården påföljande dag — innebär en orimlig
belastning på de enskilda läkarna och utgör en fara för patienterna och
bör därför snarast ses över så att inte läkare på grund av tjänstgöringssystemet
tvingas utföra sitt ansvarsfulla arbete i uttröttat tillstånd.

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 8

SoU 1974:8

I motionen påpekas vidare att det föreligger en betydande diskrepans
mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården samt att det av flera skäl
finns anledning tro att denna diskrepans kommer att bestå. Mot
bakgrund av ett uttalande att vi nu är nära den gräns där samhället inte
har råd att ställa alla medicinska möjligheter till alla behövandes
förfogande framhålls att i det läget måste utnyttjandet av sjukvårdsresurserna
styras av bestämda värderingar samt att samhället måste ta
ansvar för den samlade sjukvårdssituationen i landet och försäkra sig om
att en prioritering kommer till stånd på politiska grunder.

Motionären framhåller olika åtgärder varigenom sjukvårdssituationen
kan förbättras såsom t. ex. nivåstrukturering, organiserande av sorteringscentraler
(s. k. jourcentraler), inrättande av fler ordinarie läkartjänster,
understödjande av läkarhus och flerläkarstationer, samordning av sjukvården
och socialvården. Det anförs att även om olika konkreta åtgärder i
många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen är det ändå
osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras, om inte
ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. Det framhålls att för att
säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste
riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att tillräckliga resurser
ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt att staten måste ta sin
del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården.

I motionen 1974:1343 erinrar motionären om att han i motioner till

1972 års och 1973 års riksdagar anfört en rad skäl för en parlamentarisk
utredning om verkningarna av den per den 1 januari 1970 genomförda
enhetstaxereformen (då kallad sjukronorsreformen) inom den öppna
läkarvården. Motionären framhåller bl. a. att det viktigaste argumentet
för en utvärdering — den orimligt långa väntetiden för patienterna i
öppenvården — tycks kvarstå samt att den nästan lika väsentliga
nackdelen med reformen — den bristande läkarkontinuiteten — är också
ett synnerligt skäl för den begärda utredningen. Vidare anförs att
enhetstaxereformen inte är någon ekonomisk succé för landstingen och
därvid påpekas att i Malmöhus län motsvarar avgiftsintäkterna mindre än
en procent av de totala inkomsterna.

Motionären framhåller bl. a. att socialstyrelsens pågående utredningsarbete,
liksom socialdepartementets, riksförsäkringsverkets och Landstingsförbundets
uppföljningar koncentreras på den nuvarande sjukvårdspolitiken
medan en parlamentarisk utredning skulle syfta djupare och
avse frågeställningen vilka för- och nackdelar enhetstaxereformen skapat
för människor och samhälle.

Om huvudmannaskap, kostnadsansvar och planering beträffande hälsovård
och sjukvård

Huvudmannaskapet för hälsovård och sjukvård

I betänkandet SoU 1973:4 lämnades en närmare redogörelse för
huvudmannaskapet för olika delar av hälsovården. Utskottet begränsar sig

SoU 1974:8

här till att påpeka att landstingskommunerna har allmän kompetens
beträffande angelägenheter avseende hälsovården — liksom beträffande
angelägenheter avseende sjukvården. Enligt 4 § landstingslagen
(1954:319) äger nämligen landstingskommun att själv, efter vad i
landstingslagen närmare bestäms, vårda sina angelägenheter avseende
hälso- och sjukvård, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.

Huvudmannaskapet för sjukvården åvilar landstingen samt kommunerna
utanför landsting. I det följande förstås med landstingskommun
jämväl kommun som inte tillhör landstingskommun. Enligt 3 § sjukvårdslagen
(1962:242) åligger det landstingskommun att för dem, vilka är
bosatta inom landstingskommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja
såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. Samma skyldighet
att ombesörja vård har landstingskommun för dem, som vistas inom
sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar vård
föreligger.

Vård som meddelats den som intagits på anstalt (sjukhus) kallas sluten
vård. Vård som meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus
kallas öppen vård. Den öppna vården kan bedrivas vid sjukhus eller
utanför sjukhus. För den öppna vården utanför sjukhus är sjukvårdsområdena
indelade i läkardistrikt.

Statsmakterna beslutade hösten 1972 vissa ändringar i sjukvårdslagen
m. fl. författningar som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården
och en decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning
kan vara tillgänglig även ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en
bättre närhet sservice inom den öppna hälso- och sjukvården (prop.
1972:104, SoU 1972:37).

Under de senaste åren har en prioritering skett på hälso- och
sjukvårdens område av utbyggnaden av läkarstationer och vårdcentraler
för den öppna sjukvården utanför sjukhusen, sjukhem för åldringssjukvården
samt psykiatriska kliniker. Sålunda har byggnadsföretag för dessa
områden prioriterats inom sjukvårdens investeringsramar och ett läkarfördelningsprogram
för åren 1973—1977 (LP 77), som utarbetats av
socialstyrelsen på uppdrag av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
och i juni 1973 fastställts av sjukvårdsdelegationen, möjliggör en
prioritering av dessa områden vid fördelning av läkartjänster.

Kostnadsansvaret beträffande sjukvården m. m.

Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen att den
som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket
belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård.
Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i
dessa lagar är stadgat.

Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhus 1

* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 8

SoU 1974:8

vård på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde
(inomlänspatient) utgör 15 kr. per dag, för vilken avgift ersättning
utgår från den allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig
i förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att
sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården
skattevägen.

För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter)
debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga
driftkostnaderna. Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting
emellan så att patienten inte behöver debiteras högre avgift än 15 kr. per
dag, vilken avgift slutligen erläggs av den allmänna försäkringen.

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft.
Genom denna infördes ett radikalt förenklat ersättningssystem för den
öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos provinsialläkare (numera distriktsläkare) m. m.
Systemet innebär att varje patient betalar en enhetlig avgift på sju kr.
(fr. o. m. den 1 januari 1973 tolv kr.) för besök hos läkare och 15 kr.
(fr. o. m. den 1 januari 1973 20 kr.) för hembesök av läkare. Avgiften
tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som också får ersättning från den
allmänna försäkringen med 31 kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 48 kr.)
per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för
besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar
m. m., vartill patienten kan bli remitterad. Dessa ersättningar
täcker i regel inte de faktiska kostnaderna för den öppna vården, vilket
innebär att sjukvårdshuvudmännen även härvidlag har att finansiera en
del av kostnaderna skattevägen.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller
alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln
utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av
försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna
överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att
ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av de i taxan angivna beloppen.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har i december 1973 framlagt
förslag om ett nytt system för ersättning vid privatläkarvård, varom
närmare uppgifter lämnas på s. 6.

Statsbidrag till sjukvårdshuvudmännens kostnader för deras hälso- och
sjukvårdande verksamhet utgår numera i vad avser verksamhet för stöd
och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte, försöksvis
anordnad familjerådgivning, psykisk barna- och ungdomsvård, den från
staten övertagna psykiatriska vården samt anordnande av radioterapevtiska
kliniker vid vissa regionsjukhus. Härjämte utgår statsbidrag i vad
avser kommunala undervisningssjukhus med anledning av de merkostnader
m. m. som utbildningsverksamheten m. m. medför.

Fram till år 1969 utgick särskilda statsbidrag till ett stort antal grenar
av hälso- och sjukvården utöver i föregående stycke nämnda. Dessa

SoU 1974:8

statsbidrag ersattes fr. o. m. den 1 januari 1967 av statsbidraget till viss
hälso- och sjukvård. Ett särskilt statsbidrag till psykiatriska kliniker i
Stockholm, Göteborg och Malmö utgick emellertid fortsättningsvis.
Enligt en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen som redovisats i
förenämnda prop. 1972:104 har den särskilda bidragsgivningen som avses
med bidraget till viss hälso- och sjukvård samt bidraget till psykiatriska
kliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö upphört fr. o. m. år 1973.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplanering är fördelat mellan socialdepartementet,
socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30,
har utskottet lämnat en närmare redogörelse för arbetsfördelningen
mellan nämnda instanser, varför utskottet här begränsar redogörelsen till
följande.

Sjukvårdslagstiftningen innehåller inte någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen
att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens
granskning men sjukvårdsstyrelse bör enligt 4 § andra stycket
sjukvårdskungörelsen (1972:676) ”efter samråd med berörda myndigheter
göra upp översiktsplaner för sjukvården och olika grenar av denna”.
Bland ”berörda myndigheter” har åsyftats socialstyrelsen, som enligt 3 §
första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a har att följa och stödja
den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39)
samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen — i vilken
finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga
myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och
samhällsekonomi — har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna
i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen.
På socialstyrelsen ankommer att handlägga frågor rörande riksplanering
av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad
med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som
behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad
arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande
planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala
huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården
är i första hand en kommunal uppgift och som konsekvens härav
ankommer det på de kommunala huvudmännen att upprätta och
fastställa planer för vårdområdet.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och
sjukvården. Huvudmän för Spri är staten och en stiftelse, i vilken Lands -

SoU 1974:8

tingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner ingår
som medlemmar.

Utredningar berörande kostnadsfrågor inom sjukvården

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 har tillsatts
sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32) för att utreda vissa frågor
rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en samhällsekonomisk
analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning
rörande verkningarna individuellt och kollektivt av nuvarande
metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 har tillsatts
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08) för att utreda kommunernas
ekonomi. Utredningen avser såväl den primärkommunala som den
landstingskommunal verksamheten. Utredningen skall bl. a. göra en
fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och sjukvårdens
områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet åt
frågan hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa
restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster
på det kommunala området och de därmed sammanhängande
anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida
kommunala finansieringssituationen.

Sedan riksförsäkringsverket i november 1969 lagt fram ett betänkande
(Ds S 1969:6) rörande ersättning vid privatläkarvård och detta betänkande
remissbehandlats, uppdrog Kungl. Maj:t i april 1970 åt riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen att gemensamt verkställa en fortsatt utredning
av frågor rörande ersättning från den allmänna försäkringen för öppen
vård som meddelats av läkare i enskild praktik. Vid utredningen, som
skulle ske i samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Sveriges läkarförbund, skulle enligt direktiven särskild uppmärksamhet
ägnas frågor om vård meddelad av läkare i gruppmottagningar.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har i december 1973 till
fullgörande av sitt uppdrag till chefen för socialdepartementet överlämnat
betänkandet (Ds S 1973:5—6) Sjukförsäkringens ersättningsregler vid
privatläkarvård. I betänkandet föreslås ett ersättningssystem som ger
patienterna hos privatpraktiserande läkare ett ekonomiskt skydd som är
likartat med det som gäller i offentlig öppen vård. Förslag läggs fram om
patientavgifter om 20—30 kr. vid privatläkarbesök och om att resterande
del av läkararvodet skall betalas av de allmänna försäkringskassorna.
Remissbehandlingen av betänkandet är avslutad. Förslag grundade på
betänkandet beräknas komma att föreläggas årets riksdag.

År 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en
utredning angående hälsoundersökningar och annan förebyggande vård.
Det uppdrogs åt socialstyrelsen att i samband med denna utredning i
samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder
som ersätts från den allmänna försäkringen. Resultat från detta

SoU 1974:8

utredningsarbete beräknas komma att framläggas under sensommaren
1974.

Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso- och
sjukvården

År 1971 beslutade socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsätta
en arbetsgrupp med direktiv att på grundval av en analys rörande de
faktorer som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till
delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt
uppbyggda sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen utsågs företrädare
för sjukvårdshuvudmännen, Spri, socialstyrelsen och berörda departement.
Arbetsgruppen, som antog namnet Ag S-plan, skulle främst dels
föreslå hjälpmedel och underlag till sjukvårdshuvudmännen för att dessa
skulle kunna förbättra sin planering och bygga upp den så att jämförelser
mellan olika sjukvårdsområden och regioner möjliggjordes, dels ge
förslaget till sjukvårdsplaneringssystem en sådan utformning att en
kontinuerlig återföring av information skedde till centrala organ.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation översände som stöd för den
fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen sommaren
1972 till sjukvårdshuvudmännen en förberedande studie i en
promemoria Information om pågående utredningsarbete för ett system
med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Däri redovisades grunderna för
ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Underlag för detta
utgjorde en modell, som redovisats i en av Spri år 1971 framlagd
utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering
och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1) utvecklingsskisser
på ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10—15 års sikt och (3) femåriga
finansierings- och verkställighetsplaner.

Planeringssystemet bygger på att principplanerna skall förnyas i
princip vart femte år. I förenämnda promemoria angavs bl. a. vissa
minimikrav beträffande principplanerna som borde gälla samt att den
första omgången principplaner borde föreligga omkring årsskiftet
1974/75 och vara inriktad på förhållandena år 1985.

I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de
skall vara ”rullande” och att de skall årligen redovisas i en samordnad
s. k. LKELP/RUPRO-undersökning. Insamling av data från landstingens
planer för sammanställning och analys på central nivå har tidigare
genomförts av socialstyrelsen i form av RUPRO-undersökningar (Äflande
/>/?Ognosundersökningar) och av Landstingsförbundet i form av en
LKELP-undersökning (Z-andstings^ommunal Ekonomisk Långtidsplanering).
År 1972 beslutade socialstyrelsen och Landstingsförbundet att

1973 års RUPRO- och LKELP-undersökningar skulle kombineras i en
undersökning, som skulle genomföras av Landstingsförbundet i samråd
med socialstyrelsen.

Arbetet med att förverkliga planeringssystemet är i full gång. Resultat
från en LKELP/RUPRO-undersökning (LKELP/RUPRO 73) avseende

1 * * Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 8

SoU 1974:8

landstingens planer för åren 1972—1978 har redovisats i februari i år.

Det har förutsatts att resultaten av vissa hos de centrala organen
bedrivna utvecklingsprojekt skall lämna underlag för planeringsarbetet
hos sjukvårdshuvudmännen. Ett flertal sådana utvecklingsprojekt bedrivs
hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet och avser målsättningsfrågor,
planeringsmetodik, ekonomisk planering och kostnadsredovisning,
personalplanering samt vårdstruktur och vårdefterfrågan. Bland
dessa projekt får nämnas följande.

Landstingsförbundet beslutade år 1972 inleda ett utredningsprojekt
SPUP 72 — sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram. Inom projektet skall
behandlas övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor. Vidare
skall bl. a. den ekonomiska långtidsplaneringen utvecklas. Utredningsarbetet
avses komplettera landstingens sjukvårdsplanering därigenom att
resultaten av utredningsarbetet avses skola ge landstingen stöd och
vägledning samt bidra till utvecklingen av sjukvårdsplaneringen och
planeringsinstrumenten. Resultat från SPUP 72 beräknas komma att
framläggas vid Landstingsförbundets kongress sommaren 1974.

I ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvård inför 80-talet, förslag
till ett principprogram, som hösten 1973 framlagts för socialstyrelsens
styrelse har gjorts en sammanfattning och sammanvägning av inom
socialstyrelsen bedrivna utredningar om vårdstrukturen. I betänkandet
ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård
och regionsjukvård. Det ger också synpunkter på organisation inom
sjukvårdsområde och inom sjukvårdsinrättningar. Till betänkandet har
fogats särskilda bilagor om invärtesmedicin, barnmedicin och kirurgi.
Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Betänkandet
jämte remissvaren däröver avses skola utgöra underlag för en s. k.
policy-förklaring av socialstyrelsen i sjukvårdspolitiskt avseende. I betänkandet
har angivits att en strävan i utredningsarbetet har varit att
utforma organisationen på ett sådant sätt att de mänskliga kontakterna
mellan vårdtagare och vårdgivare underlättas och att kontinuiteten i
kontakterna dem emellan kan upprätthållas i rimlig utsträckning. Det kan
nämnas att primärvården, som skall bedrivas vid lokala öppenvårdsenheter,
avses omfatta all hälsovård och i princip all sjukvård som kan
bedrivas utanför sjukhus och centrala sjukhem — uppskattningsvis 85
procent av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och den
övervägande delen av all långtidssjukvård.

Resultat av det inom socialstyrelsen bedrivna utredningsarbetet om
vårdstrukturen har i vad avser förlossningsvård och psykiatrisk vård
presenterats i särskilda betänkanden under år 1973, nämligen i betänkandet
Förlossningsvårdens organisation (Socialstyrelsen redovisar nr 35)
respektive Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation.

Särskilda strukturutredningar pågår inom socialstyrelsen om långtidssjukvården,
rehabiliteringsverksamheten och medicinska servicefunktioner.
Huvuddragen av vårdstrukturen för långtidssjukvård och rehabiliteringsverksamhet
har med utnyttjande av då framkomna resultat av de
på dessa områden bedrivna utredningarna beskrivits i betänkandet Hälsooch
sjukvård inför 80-talet, förslag till ett principprogram.

SoU 1974:8

Jour och beredskap för läkare inom sjukvården

Gällande bestämmelser

I 1963 års arbetstidskommittes betänkande (SOU 1968:66) Allmän
arbetstidslag, som legat till grund för den gällande allmänna arbetstidslagen
(1970:103), beskrivs på s. 52—53 jourtid och beredskapstid enligt
följande.

Med jourtid avses tid, varunder den anställde måste kvarstanna på
arbetsstället för att vid påkommande behov utföra arbete för arbetsgivarens
räkning. Det anges att inom verksamhetsområden på vilka arbetstidslagarna
äger tillämpning jämställs jourtid enligt rådande praxis med
lagstadgad arbetstid och att jourtid följaktligen måste rymmas inom
ramen för den ordinarie arbetstiden och övertiden, vilket i dessa fall
inte medför någon annan ökning av den formella arbetstiden än den som
kan ligga i en ökning av övertiden.

Med beredskapstid avses tid då den anställde skall vara anträffbar i sin
bostad eller annorstädes för att då så särskilt behövs inställa sig på
arbetsplatsen och utföra arbete. Det anges att beredskapstid i allmänhet
inte betraktas som arbetstid.

Enligt allmänna arbetstidslagen (1970:103) får den ordinarie arbetstiden
uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. Som
arbetstid räknas all tid under vilken arbetstagaren är skyldig uppehålla sig
på arbetsplatsen, vilket innebär att jourtid inräknas men inte beredskapstid.

I 5 § är föreskrivet att om det på grund av verksamhetens natur är
nödvändigt att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället
för att när behov uppkommer utföra arbete, får jourtid tas ut
härför med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under en kalendermånad. Vidare är föreskrivet att som jourtid anses inte
tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning.

Enligt 6 § får avsteg från begränsningarna i 5 § göras genom
kollektivavtal och enligt 7 § får arbetarskyddsstyrelsen medge undantag
från 5 § om det stora flertalet av de arbetstagare som berörs samtycker
eller annars särskilda skäl föreligger.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal,
andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m.

Jour- och beredskapstjänsten inom en sjukhusklinik är i allmänhet
organiserad så att underordnade läkare befinner sig på sjukhuset och har
”jour” eller ”primärjour” medan överläkare eller biträdande överläkare,
vilka har det slutliga medicinska ledningsansvaret, befinner sig i bostaden
(eller i förekommande fall på annan plats utanför sjukhuset) och har
”bakjour”. Bakjour innebär enligt de begreppsbestämningar, som angivits
i det föregående, beredskap.

Enligt bestämmelser i anslutning till gällande kollektivavtal mellan
Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund äger läkare för jour och
beredskap erhålla kompensationsledighet under ordinarie arbetstid med

SoU 1974:8

vissa andelar av den tid vederbörande haft jour och beredskap och inte
utfört arbete. För arbetad tid under jour och beredskap utgår kompensationsledighet
under ordinarie arbetstid motsvarande den arbetade tiden.
Läkare sorn inte kunnat beredas kompensationsledighet inom tre
kalendermånader efter utgången av den kalendermånad under vilken jour
eller beredskap fullgjorts kan i stället för kompensationsledighet erhålla
kontant ersättning.

Det har förutsatts att kompensationsledigheten skall tas ut i så nära
anslutning till arbetspasset som möjligt. Vanligt är emellertid att
kompensationsledigheter sammanläggs till sammanhängande ledighetsperioder.

Utredningar m. m.

Socialstyrelsen framlade i juni 1973 ett förslag till läkarfördelningsprogram
för åren 1973-1977 (LP 77), avsett att läggas till grund för
inrättandet av nya läkartjänster inom offentlig hälso- och sjukvård under
sagda år, vilket i juni 1973 fastställdes av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Under tidsperioden 1973—1977 beräknas den slutna sjukvården
få ett tillskott av närmare 1 000 tjänster för vidareutbildade läkare,
vilka kan delta i jourtjänstgöring. Härutöver har ca 500 läkartjänster
inrättats vid socialstyrelsens senaste fördelningstillfälle i januari 1974 för
att i första hand vid regionsjukhusen bereda befintliga s. k. ständiga
vikarier fastare anställningsförhållanden.

Inorrt Spri bedrivs ett utredningsarbete om akutvårds- och jourorganisationens
utformning, vilket syftar till att underlag skall redovisas för
beslut om den framtida akut- och jourorganisationens utformning.
Rapport om utredningsarbetet beräknas komma att avges under år 1975.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkanden om ett program för den
fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården och om kostnadsfördelningen
för sjukvården, m. m.

Vid 1973 års riksdag framställdes motionsyrkanden om ett program
för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården, om ett system för
statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen och om överlämnande
av vederbörande motion till kommunalekonomiska utredningen
med likartat innehåll och likartad motivering som i motionen 1974:1333.
Motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och
sjukvårdspolitiskt program väcktes vidare vid 1971, 1972 och 1973 års
riksdagar. Sistnämnda yrkanden av åren 1971 och 1972 avsåg även
program för utbyggnaden av närliggande uppgifter inom socialvården. I
1971 års motion framställdes dessutom yrkande om att — i avsikt att
skapa underlag för programarbetet — sjukvårdskostnadsutredningens
direktiv skulle vidgas till att utöver erforderliga kostnadsundersökningar
omfatta utarbetandet av alternativa förslag till fördelning av kostnaderna
mellan stat och kommun samt att utredningen därvid skulle ges

SoU 1974:8

parlamentarisk förankring. Ett sådant motionsyrkande framställdes även
vid 1970 års riksdag. Vid 1969 och 1970 års riksdagar framställdes vidare
motionsyrkanden om ett program för samhällets vårdsektor. Riksdagen
har avslagit yrkandena. Närmare uppgifter om den tidigare riksdagsbehandlingen
finns i socialutskottets betänkanden SoU 1971:30, 1972:12
och 1973:4.

Utskottet anförde i betänkandet till 1973 års riksdag bl. a. följande.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård
och sjukvård har utskottet behandlat även vid 1971 och 1972 års
riksdagar med anledning av motinsyrkanden om en parlamentarisk
utredning om ett sådant program. Utskottet har därvid framhållit att en
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp har i
uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande
system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner samt att i både
delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för huvudmännen.
Sjukvårdsdelegationen har som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och
samordningen av sjukvårdsplaneringen år 1972 till sjukvårdshuvudmännen
översänt en förberedande studie i form av en promemoria, vari
redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner.
En av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) framlagd utredning om riktlinjer för hälso- och
sjukvårdsplanering utgör bl. a. underlag för promemorian. Sjukvårdshuvudmännens
synpunkter i anledning av denna promemoria skall utgöra
underlag för det fortsatta utredningsarbetet. Utskottet framhöll i fjol att
inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering
inom sjukvården, vilket bl. a. avser överväganden om hur sjukvårdens
resurser bäst skall utnyttjas. Vidare pekade utskottet på att Svenska
landstingsförbundet beslutat om insatser från förbundets sida i syfte att
bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Vissa
närmare uppgifter om socialstyrelsens utredningsarbete med nivåstrukturering
och Landstingsförbundets utredningsprojekt, sjukvårdspolitiskt
utvecklingsaprogram, SPUP 72, har lämnats i ett föregående avsnitt i
detta betänkande (s. 12).

Beträffande frågan om vårdfinansieringen får utskottet erinra om att
utskottet år 1971 uttalade att frågan om formerna för beredningen av
sjukvårdskostnadsfrågorna bör avgöras sedan sjukvårdskostnadsutredningen
slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial för bedömningarna.
Samma år tillsattes den kommunalekonomiska utredningen. Denna skall
göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och
sjukvårdens områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet
åt hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa
restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster
på det kommunala området och de därmed sammanhängande
anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida
kommunala finansieringssituationen.

Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som sålunda pågår
beträffande sjukvårdsplaneringen samt beträffande sjukvårdskostnaderna
och finansieringen av dessa anser utskottet att det inte är motiverat att en
parlamentarisk utredning med uppgift att framlägga ett program för den
fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen
för denna tillsätts. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:1180 i
denna del.

Den ovan redovisade utredningsverksamheten tillgodoser vidare syftet
med ett av yrkandena i motionen 1973:1201, nämligen att ett samlat

SoU 1974:8

program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården skall framläggas.
Utskottet avstyrker därför yrkandet.

Under hänvisning till sjukvårdskostnadsutredningens och kommunalekonomiska
utredningens arbete avstyrker utskottet motionen
1973:1201, såvitt däri tas upp frågan om ett system med statsbidrag till
de kommunala sjukvårdshuvudmännen.

Anledning till överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska
utredningen, vilket också yrkas i denna motion, föreligger
inte.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkande om en hälsocentrumanläggning,
m. m.

Vid 1971 års riksdag framställdes ett motionsyrkande om att
riksdagen skulle begära en skyndsam utredning om förläggande av ett
hälsocentrum i Vindeln i Västerbotten. 1 motiveringen framhölls att
verksamheten skulle ha stor bredd, från hälsoinriktad semesterrekreation
och förebyggande hälsovård till rehabilitering och konvalescentvård.
Motionärerna framhöll särskilt att ett sådant hälsocentrum i Vindeln
skulle kunna få betydelse för den medicinska forskningen vid Umeå
universitet. Den föreslagna anläggningen angavs vara motiverad i huvudsak
av sysselsättningsskäl.

På hemställan av socialutskottet i betänkandet SoU 1971:22 anhöll
riksdagen hos Kungl. Maj:t att motionen skulle överlämnas till den med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillkallade kommittén (Jo
1970:22) för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.
Utskottet anförde bl. a. följande.

Vid förra årets riksdag avslogs två motioner, i vilka framställdes ett
yrkande som är likartat med det nu behandlade. Därvid anfördes bl. a. att
strävandena att förbättra sysselsättningssituationen i Vindelådalen främst
borde inriktas på att söka lösa hithörande problem inom ramen för en
totalplanering för området och att det ingav betänkligheter att bryta ut
ett speciellt projekt sådant som det av motionärerna föreslagna ur sitt
sammanhang med planeringen i stort.

Utskottet anser att detta uttalande fortfarande äger giltighet och kan
därför inte tillstyrka att en särskild utredning av det slag som anges i
motionen kommer till stånd. Det finns emellertid anledning att i detta
sammanhang erinra om det utredningsuppdrag som ankommer på
sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.
De sakkunniga skall enligt sitt huvuduppdrag utarbeta och successivt
lägga fram förslag rörande lokalisering och utformning av anläggningar
och områden för turism och friluftsliv. De skall bl. a. beakta vikten av att
olika åldersgrupper kan få behovet av rekreation och motion tillgodosett.
Särskild vikt bör läggas vid att underlätta för äldre och handikappade att
utnyttja friluftsområden och anläggningar. De sakkunniga har också i
tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utarbeta ett program för turism och
friluftsliv inom Vindelälvsområdet. Det finns också anledning att peka på
att de sakkunniga, likaledes enligt tilläggsdirektiv, även skall utreda
lokaliseringsstödet till turistnäringen. Därvid bör de sakkunniga bl. a.
pröva om stöd också bör utgå till sådana gemensamma anläggningar som
är av positiv betydelse för turismens utveckling inom områden som kan
komma i fråga för lokaliseringsstöd. Av det anförda framgår att den i

SoU 1974:8

motionen förordade anläggningen skulle få en inriktning som i vissa
avseenden har anknytning till de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn
härtill finner utskottet det vara befogat att motionen överlämnas till de
sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.

I ett motionsyrkande vid 1973 års riksdag begärdes utredning och
förslag om möjligheterna att under lågsäsong utnyttja turistanläggningar
inom det allmänna stödområdet för konvalescentvård och eftervård av
sjuka personer.

I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande NU 1973:16
(s. 10) föreslog näringsutskottet avslag på yrkandet. Utskottet anförde
bl. a. följande.

Enligt utskottets bedömning torde det i regel vara förenat med
betydande svårigheter att genomföra denna idé med hänsyn till anläggningarnas
beskaffenhet, bristande tillgång på personal osv. Sorn motionärerna
påpekar är sjukvården i första hand en angelägenhet för landstingen.
Om förutsättningar i vissa fall föreligger för arrangemang enligt
motionärernas intentioner förutsätter utskottet att berörda intressenter
kan ta initiativ därtill utan särskilda åtgärder från statens sida. Någon
statlig utredning på detta område — såsom föreslås i motionen — är
utskottet alltså inte berett att förorda.

I motionen 1974:178 till årets riksdag, vilken remitterats till näringsutskottet,
har framförts ett likartat yrkande.

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
m. m. överlämnade i december 1973 till chefen för jordbruksdepartementet
sitt slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige.
Kommittén omnämner att till kommittén har under arbetets gång
överlämnats två skrivelser angående förslag till utbyggnad av s. k.
hälsocentra, nämligen dels riksdagens skrivelse i anledning av förenämnda
motion om ett hälsocentrum i Vindeln, dels en skrivelse av jordbruksdepartementet
med överlämnande av en utredning med förslag till
utvecklingsplan för rekreationsområde på norra Öland. Kommittén anför
emellertid att från kommitténs utgångspunkt har det inte varit möjligt att
ta upp dessa skrivelser till behandling eftersom båda förslagen innehåller
viktiga moment av hälso- och sjukvård och kommittén inte har den
sammansättningen att sjukvårdsfrågor kan behandlas inom dess ramar.
Kommittén anför bl. a. följande (s. 172-173).

Kommittén vill dock betona att det föreligger ett växande behov av
att rehabilitera nedslitna männsikor eller att ge konvalescentvård efter
den egentliga sjukvårdsbehandlingen.

Behovet av sådana anläggningar finns redan i dag och flera utvecklingstendenser
i samhällsutvecklingen pekar dessvärre mot att behovet av
sådana anläggningar med tiden kommer att öka. Det torde därför vara en
angelägen fråga att utreda hur sådana anläggningar bör kunna utformas
och lokaliseras. Enligt kommitténs uppfattning bör regeringen i samråd
med huvudmännen för sjukvården låta utreda frågan vidare.

Kommittén vill emellertid deklarera att det är angeläget att det akuta
behovet av rehabilitering och institutionellt bedriven hälsovård kan
tillgodoses i avvaktan på att konkreta planer växer fram för hur

SoU 1974:8

hälsocentra skall organiseras och bedrivas. Kommittén kan med ett
exempel från Kopparbergs län visa att det akuta behovet av anläggningar
kan kompenseras genom att utnyttja den överkapacitet de flesta
turisthotellanläggningar har under större delen av året. I Kopparbergs län
har landstinget sedan 1967 arrenderat huvudbyggnaden på Sälens
högfjällshotell under perioden maj—september. Dit skickas patienter med
handikapp i syfte att få rekreation. Avsikten är att patienterna genom
vistelsen skall kunna bibehålla den status den medicinska rehabiliteringen
givit dem. Genom mycket begränsade insatser har anläggningen kunnat
göras godtagbart handikappvänlig. Frånsett ett begränsat antal specialfunktioner
utnyttjas hotellets ordinarie personal för verksamheten.

Även om målsättningen med ett hälsocentrum kan avvika från den
som bedrives i Sälen förutsätter kommittén att de anläggningstekniska
kraven för att bedriva hälsocentrumsverksamhet inte kan avvika i större
omfattning från de som ställes i Sälen. Samtidigt som de miljömässiga
faktorerna som eftersträvas vid ett hälsocentrum knappast kan bli bättre
har de flesta hotellanläggningarna skaffat en viss basutrustning för
friskvårdande ändamål. I avvaktan på en närmare precisering av frisk- och
hälsovårdens krav på utformning av anläggningar kan från ekonomisk och
därigenom sysselsättningssynpunkt många fördelar vinnas genom att
förlägga hälsocentrumverksamheten till etablerade hotellanläggningar.

I detta sammanhang vill kommittén däremot peka på att det även i
Västerbotten borde finnas samma möjligheter som i Kopparbergs län att
kunna utnyttja stora och dåligt utnyttjade befintliga hotellanläggningar
för kombinerade former av frisk- och sjukvård.

Kommittén vill framhålla vikten av att anläggningar som planeras och
byggs för det rörliga friluftslivet i allmänhet bör vara utrustade så att de
kan utnyttjas av de som har olika former av fysiska handikapp. Inte
minst är det viktigt att de primära rekreationsområdena därvidlag
utrustas på ett tillfredsställande sätt. Vid projektering av nya anläggningar
för turism och rekreation bör möjligheterna att kunna utnyttja
dem allsidigt särskilt studeras och i möjligaste mån utnyttjas.

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling. Remisstiden
utgår den 1 maj 1974.

Beträffande engagemang av landsting i hälso centrumanläggningar

o. d. får — förutom det av förenämnda kommitté nämnda initiativet av
Kopparbergs läns landsting avseende Sälens högfjällshotell - framhållas
följande.

Vid anläggningarna Hemlingby i Gävle och Bolleberget i Bollnäs, vilka
drivs av vederbörande kommun i samverkan med Skid- och friluftsfrämjandet,
svarar Gävleborgs läns landsting för hälsoundersökningar
genom läkare av dem som utnyttjar anläggningarna. Landstinget anordnade
våren 1973 vid Hemlingbyanläggningen i samarbete med den
allmänna försäkringskassan för ca 15 långtidssjukskrivna personer ett
program för motions- och konditionsträning om ca tre timmar per dag
under sex veckor. Detta avses skola upprepas under våren 1974 i större
omfattning.

Södermanlands läns landsting har beslutat att det tidigare internatläroverket
Solbacka, vilket ägs av en stiftelse i vilken landstinget är
huvudintressent, skall användas för idrotts- och friskvårdsverksamhet.

Landstingen är vidare — antingen som ägare eller genom att lämna

SoU 1974:8

ekonomiskt stöd — engagerade i driften av konvalescenthem. Vidare ger
landstingen ekonomiskt stöd för motions- och fritidsanläggningar m. m.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkanden om en utredning om
verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården, m. m.

Både år 1972 och år 1973 behandlade socialutskottet motionsyrkanden
om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen
inom den öppna läkarvården samt om utarbetande av organisatoriska
modeller för en bättre vårdkontinuitet. Yrkandena om en parlamentarisk
utredning om verkningarna om enhetstaxereformen inom den
öppna läkarvården var likartade med yrkandet i nu föreliggande motion
1974:1343. På hemställan av utskottet avslogs motionsyrkandena (SoU
1972:12 och 1973:4). Utskottet anförde i betänkandet SoU 1973:4 bl. a.
följande.

Då det gäller förslaget i motionen 1973:166 om en parlamentarisk
utredning om verkningarna av enhetstaxereformen vill utskottet först
framhålla följande. Under de senaste åren har den sjukvårdspolitiska
målsättningen alltmera inriktats på att få till stånd en omstrukturering av
sjukvården. Den mindre kostnadskrävande sjukvården vid läkarstationer
och vårdcentraler har därvid ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än
tidigare. Olika åtgärder har vidtagits för att i första hand ställa nya
sjukvårdsresurser till förfogande för den decentraliserade öppna sjukvården.
Sålunda prioriteras bl. a. den öppna sjukvården vid fördelningen av
de ökade läkarresurser som tillförs samhället genom utbyggnaden av
läkarutbildningen, vilken väntas leda till en ökning av antalet läkare från
ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975. En prioritering till förmån för
den öppna sjukvården sker även då det gäller investeringarna på
sjukvårdsområdet, där bl. a. nya läkarstationer och vårdcentraler ges
förtur. Den 1 januari i år genomfördes vissa ändringar i sjukvårdslagstiftningen
som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en
decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir
tillgänglig ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhetsservice
inom den öppna hälso- och sjukvården.

Motionären menar att väntetiderna — såväl inom den öppna som inom
den slutna vården — har ökat som en följd av enhetstaxereformen. De
vårdplaneringslistor, som socialstyrelsen fortlöpande infordrar från sjukhusen,
visar emellertid att någon ökning av antalet personer som väntar
på att bli intagna på sjukhus inte skett under 1972. Socialministern har
också för kort tid sedan i riksdagen framhållit att den slutna sjukvårdens
platser utnyttjats på ett effektivare sätt än tidigare och att ett större antal
intagningar kunnat noteras samt att en kontinuerlig ökning av antalet
besök i öppen vård hos läkare ägt rum under senare år.

I fråga om väntetider inom sjukvården får utskottet vidare framhålla
att socialdepartementets sjukvårdsdelegation ägnat särskilt strukturfrågorna
inom sjukvården mycket stor uppmärksamhet. Som utskottet
angivit i det föregående har år 1972 redovisats grunderna för ett system
med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner som stöd för huvudmännens
planering av sjukvårdsorganisationen. Vad det härvidlag gäller är inte
minst att kunna nedbringa väntetiderna. Socialstyrelsens pågående
utredningsarbete beträffande nivåstrukturering inom sjukvården, vilket
också omnämnts i det föregående, kan väntas leda till en effektivare
vårdplanering med kortare väntetider. När det gäller väntetider inom

SoU 1974:8

sjukvården bör även framhållas att väntelistorna för sjukhusvård inte ger
en helt rättvisande bild av situationen. Väntelistorna återspelgar inte
alltid en aktuell efterfrågan på sjukhusvård, då en del patienter med icke
akuta sjukdomstillstånd av personliga skäl själva önskar skjuta på
intagningen, då patienter ofta väljer att inte lägga in sig på sjukhus t. ex.
före helger och semestrar även om vård då skulle kunna beredas dem och
då väntelistorna omfattar även patienter som skall få seriebehandlingar av
olika slag, vilka ofta skall ske med vissa bestämda intervaller och för vilka
tid för närmast följande behandling i regel sätts ut långt i förväg.

Utskottet hänvisade förra året i anledning av en motion, i vilken också
togs upp enhetstaxereformens verkningar, till att reformen är av väsentlig
betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att
underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna, mera resurskrävande
vården till den öppna, mindre resurskrävande vården och att det
därför är en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning söker sig till
den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Reformen
har inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna, utan i stället
har antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Resultaten i olika
avseenden av reformen följs fortlöpande inom socialdepartementet,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet. Det finns
därför inte anledning att tillsätta en särskild utredning för att utvärdera
reformen.

Någon omständighet som motiverar ett ändrat ställningstagande till
frågan om en sådan utvärdering föreligger inte. Utskottet avstyrker därför
motionen 1973:166.

Beträffande yrkandet i motionen 1973:1180 om utarbetande av
organisatoriska modeller för vårdkontinuitet vill utskottet understryka
att frågan om byten av läkare för patient har samband med frågorna om
organisation, samordning och samverkan inom sjukvården. De åtgärder
och det utredningsarbete som utskottet angivit i det föregående vid
behandlingen av motionsyrkandet om en utredning om verkningarna av
enhetstaxereformen är även ägnade att förbättra förutsättningarna för
upprätthållande av vårdkontinuitet. Utskottet vill särskilt peka på
utökningen av läkarresurserna och på strävandena mot en bättre
närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. Mot denna
bakgrund avstyrker utskottet att riksdagen i anledning av motionen
1973:1180 tar initiativ i fråga om utarbetande av organisatoriska
modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Utskottet

I de tre motioner som behandlas i detta betänkande tas upp vissa
allmänna frågor rörande hälso- och sjukvården. De spörsmål som tas upp
är frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården
och sjukvården, frågan om statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen,
frågan om jourläkarsystemet, frågan om en parlamentarisk
utredning om verkningarna av enhetstaxereformen inom den öppna
läkarvården samt frågan om utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar.

SoU 1974:8

Den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och sjukvården. Fws statsbidragsfråga I

motionen 1974:1433 av herr Molin anförs att det föreligger en
betydande skillnad mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården och
att det av flera skäl finns anledning tro att denna skillnad kommer att
bestå. Motionären påpekar att även om olika konkreta åtgärder, såsom
nivåstrukturering, i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen,
det är osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle
förbättras om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. För
att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste
enligt motionären riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att
tillräckliga resurser ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt
staten ta sin del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården.
Motionären begär mot denna bakgrund ett samlat program för den
fortsatta utbyggnaden av sjukvården och förslag till system för statsbidrag
till de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Vidare vill motionären
att motionen skall överlämnas till utredningen om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården
och sjukvården har utskottet i anledning av motionsyrkanden behandlat
även vid 1971, 1972 och 1973 års riksdagar. Utskottet har därvid
framhållit att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt
arbetsgrupp haft i uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett
riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner samt att
i både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för huvudmännen.
Utskottet nämnde i fjol bl. a. att sjukvårdsdelegationen år 1972
som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen
till sjukvårdshuvudmännen hade översänt en promemoria,
vari redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda
sjukvårdsplaner, och att en av Spri framlagd utredning om riktlinjer för
hälso- och sjukvårdsplanering utgjorde bl. a. underlag för promemorian.
Grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner
innebär att utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, principplaner på 10—15
års sikt samt femåriga, ”rullande” finansierings- och verkställighetsplaner
skall utarbetas. Arbetet med att förverkliga planeringssystemet är i full
gång hos sjukvårdshuvudmännen. En första omgång principplaner har
förutsatts skola föreligga omkring årsskiftet 1974—1975 och vara
inriktad på förhållandena år 1985. Hos socialstyrelsen, Spri och
Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som skall lämna underlag
för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen. I ett föregående avsnitt
i detta betänkande (s. 7—8) har lämnats närmare uppgifter om detta
utredningsarbete. Arbetet omfattar bl. a. ett utredningsprojekt — sjukvårdspolitiskt
utvecklingsprogram, SPUP 72 — hos Landstingsförbundet
och utredningar inom socialstyrelsen om strukturering inom sjukvården.

Den verksamhet som sålunda pågår beträffande sjukvårdsplaneringen
tillgodoser enligt utskottets mening syftet med motionen 1974:1333,
såvitt däri yrkas, att ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden av

SoU 1974:8

hälso- och sjukvården skall framläggas. Utskottet avstyrker därför
motionen i denna del.

Även vid 1973 års riksdag behandlade utskottet frågan om statsbidrag
till de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Utskottet erinrade därvid om
sjukvårdskostnadsutredningens och kommunalekonomiska utredningens
uppdrag. Sjukvårdskostnadsutredningen skall bl. a. göra en samhällsekonomisk
analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och en teknisk
undersökning rörande verkningar individuellt och kollektivt av nuvarande
metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering. Kommunalekonomiska
utredningen skall med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster
på det kommunala området och de därmed sammanhängande
anspråken på reala resurser bedöma den framtida kommunala finansieringssituationen.

Med hänvisning till de uppdrag som ankommer på de nämnda
utredningarna avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1974:1333 om
att ett förslag till system för statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen
skall begäras.

Anledning till överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska
utredningen, vilket också yrkas i denna motion, föreligger
inte.

Jourläkarsystern et

I motionen 1974:1333 av herr Molin begärs även en översyn av
joursystemet för läkare. Motionären påpekar att systemet innebär en
orimlig belastning på de enskilda läkarna eftersom de efter en natts
jourtjänst skall fullgöra sina vanliga sysslor inom sjukvården påföljande
dag. Detta förhållande innebär även en fara för patienterna. Det framhålls
att läkare inte på grund av tjänstgöringssystemet bör tvingas utföra sitt
ansvarsfulla arbete i uttröttat tillstånd.

Jourläkarsystemet innebär att underordnade läkare har skyldighet att
befinna sig på sjukhuset under kvälls- och nattid för att vid uppkommande
akuta behov träda i arbete (s. k. primärjour) medan överläkare eller
biträdande överläkare, som har det slutliga medicinska ledningsansvaret,
har beredskap i hemmet eller på annan plats utanför sjukhuset med
skyldighet att vid behov träda i arbete (s. k. bakjour). Enligt bestämmelser
i anslutning till gällande kollektivavtal för läkare skall kompensationsledighet
utgå för jour och beredskap. Det har förutsatts att kompensationsledigheten
skall tas ut i så nära anslutning till arbetspasset som
möjligt. Det är emellertid vanligt att kompensationsledigheter sammanläggs
till sammanhängande ledighetsperioder. Detta kan orsakas av att det
finns brist på läkarpersonal men kan också bero på att läkarna har
önskemål om sådana ledighetsperioder.

Svårigheterna av organisatorisk natur att bereda de enskilda läkarna
kompensationsledigheter i anslutning till jourpassen liksom omfattningen
av jourtjänsten för dem minskar i takt med den ökande tillgången på
läkare. Enligt ett läkarfördelningsprogram för åren 1973— 1977, som skall
ligga till grund för inrättandet av nya läkartjänster inom offentlig hälso -

SoU1974:8

och sjukvård under nämnda år och som fastställdes av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation i juni 1973, beräknas den slutna sjukvården få
ett tillskott av närmare 1 000 tjänster för vidareutbildade läkare.
Härutöver har i januari 1974 inrättats ca 500 läkartjänster för att bereda
befintliga s. k. ständiga vikarier fastare anställningsförhållanden. Mot
denna bakgrund och med hänsyn till att inom sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) ett utredningsarbete
bedrivs om den framtida akut- och jourorganisationens utformning
anser utskottet någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen
1974:1333 i här aktuell del inte erforderlig.

Verkningarna av enhetstaxereformen

I motionen 1974:1343 av herr Werner i Malmö begärs en parlamentarisk
utredning med uppgift att undersöka verkningarna av enhetstaxereformen
inom den öppna läkarvården i samhällets regi. Motionären erinrar
om att han i motioner till 1972 och 1973 års riksdagar — vilka motioner
behandlats av socialutskottet — anfört en rad skäl för en sådan utredning
och framhåller särskilt bland dessa långa väntetider, bristande läkarkontinuitet
och ökning av vårdkostnaderna.

I 1973 års betänkande i ämnet, vilket avgavs till vårriksdagen,
redogjorde utskottet utförligt för olika åtgärder för att förstärka den
öppna läkarvården i syfte att skapa en bättre närhetsservice. Utskottet
framhöll att enhetstaxereformen inte visat sig medföra minskning av
sjukvårdsinsatserna utan i stället hade antalet läkarbesök inom den öppna
vården ökat. Utskottet framhöll vidare att när det gällde väntetider inom
sjukvården gav väntelistorna för sjukhusvård inte en helt rättvisande bild
av situationen, då de av olika skäl inte alltid redovisade en aktuell
efterfrågan på sjukhusvård.

Utskottet får här tillägga att det av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
i juni 1973 fastställda läkarfördelningsprogrammet för åren
1973—1977 innebär att den öppna vården under nämnda tidsperiod
kommer att få ett tillskott av 725 nya läkartjänster. Vidare vill utskottet
framhålla att socialstyrelsen hösten 1973 i ett betänkande benämnt
Hälso- och sjukvård inför 80-talet presenterat en sammanfattning och
sammanvägning av inom socialstyrelsen bedrivna utredningar om vårdstrukturen.
I betänkandet framläggs ett konkret förslag till vårdstruktur
inom primärvård (den öppna hälso- och sjukvården), länssjukvård och
regionsjukvård. Det framhålls att en strävan i utredningsarbetet har varit
att utforma organisationen på sådant sätt att de mänskliga kontakterna
mellan vårdtagare och vårdgivare underlättas och att kontinuiteten i
kontakterna dem emellan kan upprätthållas i rimlig utsträckning. Efter
remissbehandling skall socialstyrelsens styrelse ta ställning till förslagen i
betänkandet. Socialstyrelsens utredningsarbete om vårdstrukturen utgör
underlag för sjukvårdsplaneringen. Det kan i detta sammanhang även
förtjäna framhållas att inom Kungl. Maj:ts kansli för närvarande ett
förslag bereds, som framlagts av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen

SoU 1974:8

och som avser ett ersättningssystem som ger patienterna hos privatpraktiserande
läkare ett ekonomiskt skydd som är likartat med det som gäller i
offentlig öppen vård.

Mot bakgrund av det anförda och då resultaten i olika avseenden av
enhetstaxereformen fortlöpande följs inom socialdepartementet, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet finns det inte
anledning att tillsätta en särskild utredning för att utvärdera reformen.
Utskottet avstyrker därför motionen 1974:1343.

Fråga om utredning rörande hälsocentra

I motionen 1974:439 av herr Nygren m. fl. begärs en utredning om
hälsocentrumanläggningar. Motionärerna framhåller att det är angeläget
att behovet av och möjligheterna att tillskapa sådana anläggningar
kartläggs och att i detta sammanhang frågan om huvudmannaskapet för
sådana anläggningar prövas.

Som bakgrund till motionsyrkandet må anföras följande. I en motion
till 1971 års riksdag begärdes skyndsam utredning av frågan om
förläggning av ett hälsocentrum i Vindeln i Västerbotten. Efter förslag av
utskottet (SoU 1971:22) och på hemställan av riksdagen överlämnades
motionen till kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
m. m. I sitt i december 1973 avgivna slutbetänkande (SOU
1973:52) Turism och rekreation i Sverige anför kommittén att den inte
kunnat ta upp den i 1971 års motion aktualiserade frågan liksom inte
heller ett till kommittén överlämnat förslag till utvecklingsplan för
rekreationsområde på norra Öland, då kommittén inte haft den sammansättningen
att sjukvårdsfrågor kunnat behandlas inom densamma. Kommittén
uttalar emellertid att det torde vara en angelägen fråga att utreda
hur hälsocentra bör kunna utformas och lokaliseras samt förordar att
Kungl. Maj:t i samråd med sjukvårdshuvudmännen bör låta utreda frågan
vidare. I anslutning härtill bör framhållas att motionen 1974:1343 har en
mera generell inriktning än den motion som behandlades år 1971 och
som syftade till att få till stånd ett hälsocentrum i viss ort.

Inom olika landsting har — som exemplifieras i den redovisning som
lämnas i ett föregående avsnitt av betänkandet (s. 14) — initiativ tagits
för att främja tillkomsten och driften av konvalescenthem samt motionsoch
fritidsanläggningar m. m. Att sådana initiativ tas står helt i
överensstämmelse med principen att det i första hand ankommer på
landstingen att vidta åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet och således
också att anordna och driva anläggningar av typ hälsocentra. Detta
hindrar inte att det kan finnas skäl att, i enlighet med vad kommittén för
planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. föreslagit,
Kungl. Maj:t i samråd med sjukvårdshuvudmännen låter utreda frågan om
upprättandet av sådana anläggningar. Med hänsyn till detta förslag — som
i likhet med övriga delar av betänkandet är föremål för remissbehandling
— är enligt utskottets mening någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen inte erforderlig.

SoU 1974:8

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar
att riksdagen avslår motionen 1974:439,

2. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av
hälsovården och sjukvården att riksdagen avslår motionen
1974:1333 i motsvarande del,

3. beträffande jourläkarsystemet att riksdagen avslår motionen
1974:1333 i motsvarande del,

4. beträffande statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen
att riksdagen avslår motionen 1974:1333 i motsvarande
del,

5. beträffande överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska
utredningen att riksdagen avslår motionen
i motsvarande del,

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av
enhetstaxereformen att riksdagen avslår motionen 1974:1343.

Stockholm den 19 mars 1974

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Carlshamre (m), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Romanus (fp),
Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s),
Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Marklund
(vpk), fru Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c).

Reservationer

1. beträffande utredning om tillskapande av hälso centrumanläggningar av
herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Akerlind (m) samt fru Marklund
(vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med
”Sorn bakgrund” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande
lydelse:

Som bakgrund (= utskottet) inom densamma. Kommittén,
som påpekar att det föreligger ett växande behov av att
rehabilitera nedslitna människor eller att ge konvalescentvård efter den
egentliga sjukvårdsbehandlingen, anför emellertid att behovet av hälsocentra
finns redan i dag och att flera utvecklingstendenser i samhällsutvecklingen
dessvärre pekar mot att behovet av sådana anläggningar med
tiden kommer att öka. Kommittén uttalar att det torde vara en angelägen
fråga att utreda hur hälsocentra bör kunna utformas och lokaliseras samt
förordar att Kungl. Maj:t i samråd med sjukvårdshuvudmännen bör låta
utreda frågan vidare. Betänkandet är för närvarande föremål för
remissbehandling.

SoU 1974:8

Den omständigheten att betänkandet Turism och rekreation i Sverige
remissbehandlas bör dock inte utgöra anledning till att man väntar med
ett ställningstagande till frågan huruvida en utredning om tillskapande av
hälsocentrumanläggningar skall komma till stånd. Det är som motionären
och kommittén framhåller angeläget att frågan närmare utreds, och detta
utredningsarbete bör igångsättas utan den tidsutdräkt som ett avvaktande
av den fortsatta beredningen av betänkandet innebär.

Med hänsyn till att vid frågans tidigare behandling en lokalisering till
Vindeln av en hälsocentrumanläggning varit aktuell bör i utredningsarbetet
förutsättningarna för en sådan lokalisering närmare prövas. I
1971 års motion framhölls att Vindeln hade ett geografiskt och
kommunikationsmässigt gynnsamt läge samt att samhället också hade
intressant topografi och omväxlande terräng. Till detta kommer — som
också påpekades i motionen — närhet till Umeå universitets medicinska
fakultet och till Umeå lasarett som är ett regionsjukhus. Vid den fortsatta
prövningen av frågan bör även beaktas att en av förutsättningarna för
beslutet att inte bygga ut Vindelälven var att bygden skulle tillföras andra
arbetstillfällen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet motionen 1974:439.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar
att riksdagen med bifall till motionen 1974:439
hos Kungl. Maj:t anhåller om en utredning om hälsocentrumanläggningar,

2. beträffande utredning om tillskapande av hälsocentrumanläggningar
av herr Andreasson i Östra Ljungby (c), fröken Andersson (c), fru
Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c) som anser att det avsnitt i
utskottets betänkande på s. 20 som börjar med ”Sorn bakgrund” och
slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Som bakgrund (= utskottet) frågan vidare.

Utskottet vill understryka angelägenheten av att frågan om tillskapande
av hälsocentrumanläggningar närmare utreds och att detta utredningsarbete
snart kommer till stånd. Utskottet, som vid behandlingen av 1971
års motion i ämnet räknade med att frågan om förläggning till Vindeln av
en sådan anläggning skulle komma att behandlas av kommittén, vill
framhålla angelägenheten av att vid frågans vidare behandling det prövas
om inte en hälsocentrumanläggning skulle kunna förläggas till Vindeln. I
1971 års motion framhölls att Vindeln hade ett geografiskt och
kommunikationsmässigt gynnsamt läge samt att samhället också hade
intressant topografi och en omväxlande terräng. Till detta kommer —
som också påpekades i motionen — närhet till Umeå universitets
medicinska fakultet och till Umeå lasarett som är ett regionsjukhus. Vid
den fortsatta prövningen av frågan bör även beaktas att en av
förutsättningarna för beslutet att inte bygga ut Vindelälven var att
bygden skulle tillföras andra arbetstillfällen.

SoU 1974:8

Med hänsyn till att kommittén för planering av turistanläggningar och
friluftsområden m. m. framlagt ett förslag om en närmare utredning av
frågan om tillskapande av hälsocentrumanläggningar och till att detta
förslag — i likhet med övriga förslag i kommitténs betänkande — för
närvarande är föremål för remissbehandling, påkallar motionen 1974:439
inte något initiativ av riksdagen. Utskottet förutsätter nämligen att
Kungl. Maj:t utan dröjsmål tillsätter den i motionen begärda utredningen.

3. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården
och sjukvården av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind
(m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 17 med
”Den verksamhet” och slutar på s. 18 med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1974:1333 framförda uppfattningen,
att stora krav ställs på politisk prioritering och samlad långtidsplanering
inom vårdsektorn. Behoven av och de tekniska möjligheterna till
offentliga insatser på vårdområdet är närmast obegränsade, medan
samhällets resurser är starkt begränsade. Det förhållandet att bristen på
läkare inte kommer att vara lika besvärande framöver gör samtidigt att
det finns särskilt stora möjligheter att bygga ut de sektorer man finner
vara mest angeläget att bygga ut. Detta bör utnyttjas för att bl. a.
åstadkomma en omprioritering mellan sluten vård och olika former av
förebyggande åtgärder samt öppen vård.

En genomgripande diskussion krävs mot denna bakgrund om vårdens
framtida utbyggnad. Utskottet delar härvid den i motionen 1974:1333
redovisade uppfattningen att det ytterst är riksdagen som bör ta ansvaret
för de prioriteringar som måste göras. Riksdagen bör få tillfälle att
besluta om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovården och
sjukvården. En sådan generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet bör
ligga till grund för huvudmännens egna planer. Med en central ramplanering
skulle en bättre fördelning av vårdresurserna kunna komma till
stånd. Flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas. En ökad kontroll skulle
skapas över den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation
och sjukvårdskostnadsutredningen bör kunna ge ett betydelsefullt
underlag för politisk beredning och beslutsfattande. Det kan dock
enligt utskottets mening inte ersätta den politiska bedömningen.

Utskottet tillstyrker således motionen 1974:1333 i denna del.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av
hälsovården och sjukvården att riksdagen med bifall till
motionen 1974:1333 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t
hemställer att ett sådant program framläggs för riksdagen,

SoU 1974:8

4. beträffande jourläkarsystemet av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som böljar på s. 18 med
”Svårigheterna av” och slutar på s. 19 med ”inte erforderlig” bort ha
följande lydelse:

Svårigheterna av (= utskottet) fastare anställningsförhållanden.
Mot denna bakgrund bör utrymme finnas för att man skall
kunna få fram riktlinjer för jourtjänsten som innebär att sådana
olägenheter som anges i motionen undviks. En översyn av jourläkarsystemet
bör därför komma till stånd i enlighet med yrkandet i
motionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande jourläkarsystemet att riksdagen med bifall till
motionen 1974:1333 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t
hemställer om en översyn av det nuvarande jourläkarsystemet,

5. beträffande överlämnande av motionen 1974:1333 till kommunalekonomiska
utredningen av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med
”Anledning till” och slutar med ”föreligger inte” bort ha följande
lydelse:

Beträffande frågan om överlämnande av motionen 1974:1333 till
kommunalekonomiska utredningen får utskottet framhålla följande.

Även om olika konkreta åtgärder såsom t. ex. nivåstrukturering,
organiserandet av s. k. jourcentraler, inrättande av fler ordinarie läkartjänster,
understödjande av bl. a. flerläkarstationer, samordning av
sjukvården och socialvården i många fall kan förbättra den svåra
sjukvårdssituationen, är det ändå osannolikt att situationen på ett
radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens
förfogande. De totala sjuk- och hälsovårdsinsatserna uppgår för
närvarande till knappt åtta procent av bruttonationalprodukten. För
närvarande läggs en stor del av de nya resurserna på den öppna vården för
att därigenom avlasta den slutna vården. Med hänsyn till de nya
vårdmöjligheter som åstadkoms genom de ökade medicinska kunskaperna
är det emellertid också väsentligt att ökade resurser ges till den slutna
sjukvården för att alla svårt sjuka skall få bästa möjliga vård och största
möjliga personliga integritet. Det är i längden oförsvarligt att allvarligt
sjuka människor icke kan få adekvat vård eller får vänta under lång tid på
att få det. För att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida
sjukvården måste staten ta sin del av kostnaderna för sjukvården. Detta
bör beaktas av kommunalekonomiska utredningen. Motionen 1974:1333
bör därför överlämnas till denna utredning för beaktande i denna del vid
det fortsatta utredningsarbetet.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande överlämnande av motionen 1974:1333 till kom -

SoU 1974:8

munalekonomiska utredningen att riksdagen ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen
av herrar Carlshamre (m), Romanus (fp) och Åkerlind (m)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med
”Mot bakgrund” och slutar med ”motionen 1974:1343” bort ha följande
lydelse:

Nu nämnda åtgärder och förslag får emellertid först på sikt verkningar.
Som det för närvarande är förefaller det dock som om enhetstaxereformen
medverkat till att bl. a. ytterligare öka väntetiderna och försämra
vårdkontinuiteten. Det är därför enligt utskottets mening motiverat att,
liksom borde ske på andra områden där betydelsefulla reformer
genomförs, utvärdera vilka verkningar enhetstaxereformen har fått och
vad som kan göras för att motverka ev. negativa verkningar i olika
avseenden. Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1974:1343.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av
enhetstaxereformen att riksdagen med bifall till motionen
1974:1343 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande
av en sådan utredning.