Socialutskottets betänkande nr 7 år 1974

Nr 7

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesteroch
arbet stid slagstift ningen m. m.

Motionerna

I motionen 1974:65 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en generell arbetstidsförkortning
till 35 timmar i veckan att börja genomföras från 1975.

1 motionen 1974:161 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar sig för en ändring av gällande semesterlagstiftning
innebärande en till 30 dagar förlängd betald semester och hemställer hos
regeringen att skyndsamt utarbeta förslag om härav föranledda lagtextändringar.

1 motionen 1974:162 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås
(fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av
semesterlagens kvalifikationskrav.

I motionen 1974:212 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk)
hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande A),

A. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om omedelbar
sänkning av arbetstiden för:

1. kontinuerligt skiftarbete till 33,6 timmar i veckan per arbetsvecka
samt att för berörda anställda vid storhelgsdrift tillerkänna driftsavbrott
under minst 24 timmar,

2. två- och treskiftsarbetare till en 35 timmar i veckan sänkt arbetstid,

3. underjordsarbetare en till 35 timmar per arbetsvecka sänkt
arbetstid,

4. arbetare inom transportnäringen sysselsatta i oregelbundet arbete,
jämförbart med skiftarbete, en till 35 timmar sänkt arbetsvecka.

Ett i motionen framställt yrkande om åtgärder för att begränsa
skiftarbete (yrkande B) behandlas i SoU 1974:4.

I motionen 1974:214 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar om omedelbart slopande av kvalifikationskravet på
åtta dagar för semester och att anställda berättigas till semester efter
arbetad tid.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1974:214 finns i motionen
1974:253.

I motionen 1974:284 av herr Fransson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om förkortning av arbetstiden
till 36 timmar per vecka för dem som är sysselsatta i kontinuerlig drift.

SoU 1974:7

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 7

SoU1974:7

I motionen 1974:285 av herr Fransson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag om införande av
minimisemester om 30 dagar.

1 motionen 1974:430 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den aviserade utredningen
för översyn av semesterlagen även ges i uppdrag att lägga fram förslag om
rätt till längre sammanhängande ledighet i enlighet med i motionen
anförda riktlinjer,

2. att riksdagen uttalar att det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen
bör vara sex timmars arbetsdag.

I motionen 1974:715 av herr Wiklund m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av arbetstidslagstiftningen.

I motionen 1974:1323 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om att 10 § allmänna
arbetstidslagen angående tillåten övertid begränsas till följande stadgande:
”När synnerliga skäl föreligger får arbetarskyddsstyrelsen medge övertid
med högst 150 timmar under ett kalenderår.”

1 motionen 1974:1334 av fru tredje vice talmannen Nettelbrandt
m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning
angående möjlighet till att utnyttja långledighet (sabbatsperiod) under
den aktiva perioden enligt de riktlinjer som angivits i motionen.

Gällande ordning

Semester m. m.

Enligt 7 § semesterlagen (1963:114) utgår semester med två dagar för
varje månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar.
Den som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta
dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är
anställd hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i
semestern inte inräknas söndagar — i princip fyra veckor. Arbetsdagarna
behöver inte hänga samman utan kan infalla under olika perioder under
kalendermånaden. Med arbetsdag förstås inte bara dag med full arbetstid
utan även sådan dag under vilken arbetstagaren endast del av dagen,
exempelvis någon eller några arbetstimmar, haft arbete för arbetsgivarens
räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad
är således berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju
hela dagar under en månad. I detta sammanhang kan erinras om att LO
och SAF i den år 1974 träffade preliminära överenskommelsen antagit en
rekommendation till medlemsförbunden angående deltidsarbete, innebärande
bl. a. att där så är praktiskt möjligt arbetstiden skall bestämmas
så att den enskilde blir berättigad till vissa sociala förmåner, expempelvis
semester.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs.

SoU1974:7

ledighet med lön, dels särskild semesterlön för okontrollerade arbetstagare,
dels semesterersättning, som utgår i samband med anställnings
upphörande. Semester skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret
men får efter överenskommelse åtnjutas tidigare. Går semesteråret till
ända utan att arbetstagaren beviljats semester, erhåller han i stället rätt
till ersättning.

Semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning, och arbetstagare kan
genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen föreskriver. I
fråga om semesterns längd är sådana avtal inte ovanliga till förmån för
statligt och kommunalt anställda.

På det statliga området gäller enligt allmänna avlöningsavtalet för
statliga och vissa andra tjänstemän (AST) att om semestern, som enligt
avtalet skall utgå under kvalifikationsåret, ej kunnat utfås under
kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner skäl därtill, semestern får
åtnjutas under tiden den 1 januari—den 31 maj året därefter. Således
finns viss möjlighet för en statstjänsteman, som avstått från semester ett
år, att påföljande år åtnjuta en relativt lång ledighet om han bereds
tillfälle att ta ut semestern för båda åren i en följd.

I fråga om annan ledighet för arbetstagare än semester saknas generella
regler.

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1945:844)
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap och
havandeskap m. m. är manliga och kvinnliga arbetstagare berättigade att i
samband med havandeskap och barnsbörd i princip vara lediga sex
månader från arbetet och därunder uppbära föräldrapenning. Föräldrapenning
utgår under havandeskapet till modern. Efter barnets födelse kan
föräldrarna själva bestämma vem av dem som skall stanna hemma och
sköta barnet och därigenom bli berättigad till föräldrapenningen.
Motsvarande rättigheter tillkommer foster- och adoptivföräldrar, dock
längst till den 240:e dagen efter barnets födelse. Föräldrapenningen utgår
med samma belopp som sjukpenningen, dock lägst med 25 kr. om dagen.

Vid årets riksdag har beslutats (SfU 1974:5) att ersättningstiden för
föräldrapenningen fr. o. m. den 1 januari 1975 skall förlängas från sex till
sju månader.

Enligt AST har statliga tjänstemän möjlighet att i vissa fall delvis
bibehålla lönen under tjänstledighet för enskild angelägenhet. Nämnas
kan också att kvinnlig tjänsteman äger rätt till tjänstledighet med full lön
under 180 dagar i samband med havandeskap och barnsbörd. Vid vård av
adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget fosterbarn erhåller adoptiveller
fostermodern lön med B-avdrag längst t. o. m. 90:e dagen efter den
då barnet kom i hennes vård.

Arbetstid

I vissa av de i detta betänkande behandlade motionerna tas upp frågor
om arbetstiden för skiftarbetare och om övertid. I en motion tas upp
vissa särskilda spörsmål i arbetstidslagstiftningen, bl. a. om dygnsmaximum,
begränsningsperiodens längd, privilegierad frånvaro, jourtid och

1* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 7

SoU 1974:7

beredskapstjänstgöring. Med anledning härav kan inledningsvis lämnas en
redogörelse för vissa begreppsbestämningar.

I arbetstidskommitténs betänkande (SOU 1968:66) Allmän arbetstidslag
lämnas följande definitioner på skiftarbete.

Med skiftarbete förstås sådant arbete där två eller flera arbetslag
regelbundet avlöser varandra på bestämda tider varje fullt arbetsdygn.
För att skiftarbete skall anses föreligga krävs att det arbete som varje
skiftlag utför ingår som ett led i en enhetlig och sammanhängande
arbetsprocess. Skiftarbetet skall också vara av viss beständighet.

Vid tvåskiftsarbete bedrivs arbetet med två arbetslag, varav det ena
som regel arbetar på förmiddagen och det andra på eftermiddagen.
Arbetstiden är vanligen förlagd till fem dagar i veckan och endast
undantagsvis till sön- och helgdagar.

Vid treskiftsarbete bedrivs arbetet med tre eller flera skiftlag som
avlöser varandra på sådant sätt att arbetet pågår dygnet runt. Treskiftsarbete
kan antingen vara diskontinuerligt eller intermittent, varvid
uppehåll i arbetet görs på söndagar och i vissa fall även på helgdagar, eller
också kontinuerligt, varvid arbetet pågår utan söndagsuppehåll och i
många fall utan helgdagsuppehåll.

Med jourtid avses tid, varunder arbetstagare står till arbetsgivares
förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer kunna utföra
arbete.

Med jourtid skall ej förväxlas s. k. beredskapstid, varvid arbetstagaren
skall vara anträffbar i sin bostad eller annorstädes för att då så särskilt
behövs inställa sig på arbetsplatsen och utföra arbete.

Med anledning av att i motionen 1974:615 uttryckts önskemål om att
begreppet privilegierad frånvaro skall införas vid registrering av övertid
kan framhållas att enligt semesterlagen frånvaro av vissa anledningar inom
angivna gränser jämställs med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledningarna
är - förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap
samt militär- och civilförsvarstjänstgöring. I arbetstidslagen saknas
regler om privilegierad frånvaro.

Hnligt allmänna arbetstidslagen (1970:103) får fr. o. m. år 1973 den
ordinarie arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej
inräknade. Som arbetstid räknas all tid under vilken arbetstagaren är
skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen. Beredskapstid räknas således ej
in i arbetstiden. Regeln om 40-timmarsarbetsveckan är liksom motsvarande
regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad som en maximiföreskrift.
Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan tillämpas utan att
parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning av lagen. När det
behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt
får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av
högst fyra veckor.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal,
andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m. Sedan lång tid
tillbaka har för olika avtalsområden eller arbetstagargrupper avtal träffats
om kortare ordinarie arbetstid än som maximalt medges. I detta

SoU 1974:7

sammanhang finns skäl att särskilt nämna att i början av 1950-talet — då
maximiarbetstiden var 48 timmar i veckan — skiftarbetare i kontinuerlig
drift tillerkändes 42 timmars arbetsvecka. Vidare kan erinras om att
enligt den preliminära överenskommelse som träffats mellan LO och SAF
den 25 januari 1974 förhandlingsorganisationerna rekommenderat berörda
förbund att uppta förhandlingar om förkortning av arbetstiden för
arbetare i kontinuerlig och intermittent treskiftsdrift samt i underjordsarbete.
Parterna är enligt överenskommelsen ense om att målet för dessa
förhandlingar skall vara att arbetstiden i genomsnitt per helgfri vecka och
år skall vara 36 timmar för underjordsarbetare och för skiftarbetare i
kontinuerligt treskiftsarbete samt 38 timmar för skiftarbetare i intermittent
treskiftsarbete. Vidare rekommenderas att arbetstidsförkortningen
skall genomföras successivt under perioden fr. o. m. respektive
avtals ikraftträdande år 1975 t. o. m. respektive avtals utlöpningsdag år
1977 om inte förbundsparterna överenskommer annat.

Arbetstidslagstiftningen medger i och för sig att arbetsgivaren tar ut
40 timmar per vecka av sina anställda året om. Den omständigheten att
en helgdag infaller under veckan föranleder inte något undantag från
denna regel. Skulle en helgdag inträffa på en veckodag, som normalt
utgör arbetsdag, har arbetsgivaren enligt gällande bestämmelser möjlighet
att — för det fall arbete inte pågår på helgdagen — kompensera sig för
arbetstidsbortfallet genom att förlänga arbetstiden de övriga arbetsdagarna
i veckan. Denna ordning för uttag av arbetstid brukar man
sammanfatta under begreppet hård arbetsvecka. Av avtal eller sedvänja
följer emellertid ofta att helgdagar liksom söndagar i princip skall vara
arbetsfria utan att arbetstiden övriga dagar i veckan förlängs, mjuk
arbetsvecka.

Hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare.
Den mjuka arbetsveckan är helt dominerande och förekommer
även till övervägande del i arbete som pågår kontinuerligt (utan
söndagsuppehåll). Arbetstagare tillerkänns i senare fall kompensation i
form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat.

De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på en
vardag anses motsvara i stort sett 1 timme 30 minuter per vecka i
genomsnitt under ett år.

Utöver den ordinarie arbetstiden kan enligt allmänna arbetstidslagen
en arbetstagare åläggas att fullgöra jourtid och övertid. Jourtid får uttas
om det är nödvändigt på grund av verksamhetens natur med högst 48
timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en
kalendermånad. Som jourtid anses inte tid då arbetstagaren utför arbete
för arbetsgivarens räkning. Övertid kan förekomma i fyra former,
nämligen övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- eller
avslutningsarbeten, allmän övertid och extra övertid.

Övertid för nödfallsarbete får tas ut i obegränsad omfattning då i lagen
närmare angiven nödfallssituation föreligger (8 §). Till förhindrande av
missbruk åläggs arbetsgivaren viss anmälnings- och ansökningsskyldighet.

SoU 1974:7

Övertid för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten får uttas
med högst sex timmar i veckan eller — om fyra veckors begränsningsperiod
i fråga om arbetstiden tillämpas — med högst 24 timmar under en
tid av fyra veckor (9 §). Allmän övertid får förekomma när särskilda skäl
påkallar det i högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50
timmar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar om året (10 §
första stycket). Extra övertid får tas ut när synnerliga skäl föreligger efter
dispens av arbetarskyddsstyrelsen med högst 150 timmar om året (10 §
andra stycket).

Från begränsningsreglerna beträffande jourtid och allmän övertid får
avsteg göras genom kollektivavtal.

Den dagliga arbetstidens förläggning regleras i 19 och 20 §§ i
arbetarskyddslagen (1949:1). Arbetstagare äger i princip rätt till ledighet
för nattvila, i vilken ledighet skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Från
huvudregeln får avvikelse ske om visst arbete med hänsyn till sin natur,
allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå
jämväl nattetid eller eljest å tid efter kl. 24 eller före kl. 5. Om särskilda
skäl påkallar det får arbetarskyddsstyrelsen medge att arbetstagare
användes till arbete mellan kl. 24 och 5 i vidare utsträckning än nyss
sagts. Undantag kan också medges efter framställning från arbetstagarhåll.

Enligt 21 § äger arbetstagare rätt till minst 24 timmars sammanhängande
veckovila, vilken såvitt möjligt skall förläggas till söndag och till
samma tider för alla med ett arbetsställe. Undantag härifrån kan medges
av arbetarskyddsstyrelsen efter hörande av arbetsgivare och arbetstagare.
Görs inskränkning i veckovilan skall motsvarande ledighet från arbete
såvitt möjligt beredas.

Historik

Semester m. m

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1973:2 behandlade
utskottet bl. a. motioner som tog upp frågor om förlängning av den
lagstadgade semestern och om semesterförmåner för deltidsarbetande.
Motionerna avstyrktes. Utskottet hänvisar till nämnda betänkande såvitt
avser historik och internationellt samarbete.

Även frågan om rätt för arbetstagare till en längre sammanhängande
ledighet behandlades av utskottet år 1973 i betänkandet SoU 1973:16.
Utskottet avstyrkte motionen i fråga och riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan. Utskottet hänvisar till detta betänkande såvitt
avser vissa bestämmelser om semester och annan ledighet m. m. samt såvitt
avser ledighet för vuxenstudier, studiefinansiering, kartläggning angående
semester och längre ledighet och tidigare riksdagsbehandling.

Arbetstid

Vid 1973 års riksdag behandlade socialutskottet motioner vari
framställdes i huvudsak samma yrkanden om sänkning av den generella

SoU1974:7

arbetstiden och av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper som i de nu
förevarande motionerna 1974:65, 1974:212 och 1974:284. I en motion
yrkades också att de som arbetar i storhelgsdrift för varje arbetad helgdag
skulle erhålla en ledig dag jämställd med semester. I sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1973:14 avstyrkte utskottet bifall till
motionerna. I betänkandet lämnas en redogörelse för förarbetena till
arbetstidslagen och tidigare riksdagsbehandling av frågor angående
arbetstidssänkning, vartill utskottet hänvisar.

I samband med prop. 1970:5 med förslag till den nu gällande allmänna
arbetstidslagen behandlade andra lagutskottet motioner angående begränsning
av den ordinarie arbetstiden per dygn och om övertid. I två
motioner yrkades sålunda att i enlighet med vad som föreskrevs i då
gällande arbetstidslag arbetstiden per dygn skulle maximeras till nio
timmar, och i en motion yrkades att arbetstiden skulle få uppgå till högst
åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. I två motioner ville man — i
överensstämmelse med yrkandet i motionen 1974:1323 — slopa möjligheterna
att ta ut allmän övertid.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (2 LU 1970:1) avstyrkte
andra lagutskottet motionerna och anförde därvid följande beträffande
frågan om dygnsmaximum.

En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till så gott som alla
verksamhetsområden är att lagstiftningen i betydande omfattning
medger en längre dygnsarbetstid än 9 timmar. Arbetstidskommittén har
prövat olika alternativ till liberaliserande bestämmelser. Kommittén har
emellertid konstaterat att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i
princip all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan
åstadkommas om lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av
arbetstiden per dygn. Eftersom arbetarskyddslagen innehåller regler om
nattvila och veckovila samt enskilda anställningsavtal, reglementen m. m
regelmässigt innehåller bestämmelser om den dagliga arbetstidens förläggning
och längd, har kommittén föreslagit att arbetstidslagen inte skall
uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per
dygn. Departementschefen har följt kommitténs förslag, varvid han
uttalat att slopandet av bestämmelserna om dygnsmaximum inte får tas
till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom områden där det hittills
funnits begränsningar i lagstiftningen.

Utskottet kan för sin del också ansluta sig till arbetstidskommitténs
förslag. Enligt utskottets uppfattning står man inför ett val antingen att
ha kvar en dygnsreglering av arbetstiden och på grund därav låta åtskilliga
arbetstagare stanna kvar utanför arbetstidslagens tillämpningsområde
eller att slopa dygnsregleringen och ge lagen en allmängiltig omfattning. I
detta val ansluter sig utskottet av många skäl till den sistnämnda
lösningen. Eventuella skyddsaspekter på frågan bör enligt utskottets
bedömande tillgodoses genom arbetarskyddslagens bestämmelser. De
med stöd av ingångna avtal och utfärdade tjänstgöringsreglementen sedan
lång tid etablerade arbetstidsförhållandena ute på arbetsplatserna talar
också för att slopandet av dygnsregleringen inte kommer — allra minst
som den ordinarie arbetstiden samtidigt minskat — att leda till en för
arbetstagarsidan negativ utveckling mot en oskälig anhopning av den
dagliga arbetstiden. Liksom departementschefen vill utskottet understryka
att avsaknaden av dygnsmaximum inte får tas till intäkt för ett

1** Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 7

SoU1974:7

regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad
som gäller i dag. Det kan bli en uppgift för den förutskickade
utredningen angående arbetarskyddslagen att särskilt uppmärksamma
denna fråga.

Beträffande frågan om slopande av möjligheten att ta ut övertid
anförde utskottet:

Uppenbarligen måste man även i framtiden lämna utrymme för uttag
av övertid i viss omfattning vid sidan av den ordinarie arbetstiden. Inom
alla verksamhetsområden inträffar från tid till annan tillfälliga behov av
ökat arbetstidsuttag då särskilda omständigheter föreligger. Att i alla
dessa fall hänvisa arbetsgivaren att söka dispens hos arbetarskyddsstyrelsen
för uttag av övertid skulle medföra en omotiverad byråkratisering.
Genom föreskriften att allmän övertid får tas ut endast då särskilda
skäl föreligger har man på ett tillfredsställande sätt sörjt för att övertid
skall betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Arbetsgivarens
skyldighet att föra anteckning om uttag av övertid garanterar också att
tillsynsmyndigheten får praktiska möjligheter att kontrollera bestämmelsens
efterlevnad.

I propositionen 1970:5 tog föredragande departementschefen upp
frågan om begränsningsperiodens längd (s. 108). Han uttalade därvid att
han fann kommitténs lösning, vilken innebar en huvudregel om en veckas
begränsningsperiod samt kompletterande regel om utsträckning till fyra
veckor i vissa fall, tillfredsställande. Enligt departementschefen gav den
jämfört med dåläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstidsuttag
utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen
uppges där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodosågs
också så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmelsens
tillämpning angavs i en allmän formulering undvek man
svårigheterna med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer
eller verksamheter som borde medges förlängd begränsningsperiod.
Departementschefen framhöll vidare att några större problem inte torde
behöva uppstå då det gäller att fastställa när arbetsförhållandena är
sådana att en längre begränsningsperiod än veckan skall få tillämpas.

Även frågan om beredskapstjänstgöring berördes av departementschefen,
som fann att bundenhet till arbetsstället med fördel kunde tjäna
som kriterium på att arbetstid förelåg. Just genom förefintlig skyldighet
att vistas på arbetsplatsen begränsades som regel arbetstagarens handlingsalternativ
så att det tedde sig främmande att tala om fritid. Generellt sett
rådde enligt departementschefen en helt annan och större personlig frihet
för arbetstagaren vid sådan beredskap som fullgjordes i hemmet eller i
övrigt utanför arbetsstället.

Departementschefens uttalanden i fråga om begränsningsperiodens
längd och beredskapstjänstgöring lämnades utan erinran av andra
lagutskottet.

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion, vari bl. a. begärdes utredning
om fyra dagars arbetsvecka med utgångspunkt från en oförändrad
nettoarbetstid av 40 timmar i veckan. 1 sitt av riksdagen godkända
betänkande SoU 1971:34 avstyrkte utskottet motionen och redovisade

SoU 1974:7

därvid utförligt vad 1963 års arbetstidskommitté anfört i fråga om den
dagliga arbetstidens längd. Utskottet hänvisar till nämnda del av
betänkandet.

Pågående översyn m. m.

Semester m. m,

Efter uppdrag av Nordiska socialpolitiska kommittén framlade ett
ämbetsmannautskott med ledamöter från Sverige, Danmark, Finland och
Norge en utredning om möjligheterna till samordning av semesterreglerna i
enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet år 1965. Rapporten
utmynnar i förslag om att ändringar i lagstiftningen på ett antal punkter
bör övervägas i ett eller flera av länderna.

Enligt direktiven till den år 1972 tillkallade semesterutredningen (S
1972:03) skall utredningen överväga lämpligheten av lagändringar på
grundval av den genomgång som skett i den nordiska rapporten. I
direktiven framhålls att de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som
främst berörs av rapporten är reglerna om rätt till semester för korttidsoch
deltidsanställda. I detta avseende ifrågasätts i rapporten om inte varje
anställning i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning bör
kvalificera för semesterrätt i vart fall i form av rätt till ekonomisk
gottgörelse.

Den 1 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en
allmän översyn av semesterlagstiftningen. I utredningsdirektiven anförs
bl. a. att de uppgifter som framgår av semesterutredningens direktiv bör
tas över av de sakkunniga. De sakkunniga bör vidare utreda förutsättningarna
för att vid lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade semestern
från fyra till fem veckor. I direktiven framhålls att olika förslag rörande
uttag av en femte semestervecka har nämnts i debatten. Bl. a. har Svenska
metallarbetareförbundet fört fram tanken på att arbetstagaren bör ha
möjlighet att spara en intjänad femte semestervecka till en längre tids
sammanhängande ledighet. De sakkunniga bör undersöka olika lösningar
med avseende på utformningen av en femveckorssemester. I direktiven
anförs vidare att semesterförmånerna för deltids- och korttidsanställda
redan nämnts i samband med semesterutredningens direktiv. Det finns
emellertid också problem för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden
samt för arbetstagare som byter anställning. En viktig uppgift för de
sakkunniga blir att närmare undersöka behovet av och möjligheterna att
förbättra semesterrätten för olika kategorier av arbetstagare som med
gällande regler inte får semesterförmåner som svarar mot vad de enligt
rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen bör överväga en årlig
minimisemester för i princip alla arbetstagare. En annan möjlighet som
kan bidra till att lösa vissa problem och därför kan behöva undersökas
närmare är att ändra kvalifikationsåret.

Med anledning av motionsyrkandena om en längre sammanhängande
ledighet kan erinras om att familjepolitiska kommittén i sitt utbyggnads -

SoU 1974:7

program för familjepolitiken (SOU 1972:34) föreslog att den tid under,
vilken föräldrapenningen utgår skulle byggas ut till åtta månader.

Den 4 januari 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att utreda vissa frågor inom
föräldraförsäkringen. I direktiven anförs bl. a. följande.

Den sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs
förslag, närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör
undersökas möjligheterna att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt
att försäkringen underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad
arbetstid under en viss period efter det rätten till hel föräldrapenning
upphört. Vid bedömningen av denna fråga bör den sakkunnige, förutom
de tekniska och administrativa förutsättningarna, även pröva erfarenheterna
och de pedagogiska förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper
i daghem. Vidare bör prövas möjligheterna att få anställning med
reducerad arbetstid av nämnda slag liksom återverkningarna av ett sådant
system på småbarnsföräldrarnas ställning på arbetsmarknaden.

Vidare kan framhållas att vissa andra ledighetsformer är föremål för
utredning. Med anledning av en hemställan från LO och TCO om
lagreglering av de grundläggande förutsättningarna för arbetstagarnas
ledighet för studier tillsattes år 1973 en interdepartemental arbetsgrupp
under ledning av statsrådet Lidbom. Gruppen beräknar att under våren
1974 framlägga ett förslag till generell lagstiftning. Man förutsätter att
parterna på arbetsmarknaden kompletterar de särskilda lagreglerna med
avtalsbfestäm melser.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades i januari 1974 en
sakkunnig (Jo 1974:1) för att utreda frågan om ett avbytarsystem inom
jordbruket med inriktning på att bereda jordbrukarna möjlighet till
ledighet.

Slutligen kan erinras om att den år 1970 tillsatta pensionsålderskommittén
(S 1970:40), som prövar frågan om ökad flexibilitet i
pensionssystemet, avlämnat ett delbetänkande (SOU 1974:15) med bl. a.
förslag om sänkning av den lagstadgade pensionsåldern till 65 år fr. o. m.
den 1 januari 1976.

Arbetstid

Den år 1970 tillsatta arbetsmiljöutredningen (S 1970:35) skall företa
en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny
lag som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt
direktiven fordrar bl. a. spörsmålen som gäller arbetstidens förläggning en
grundlig genomgång, och skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet
vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och
arbetspauser. På grundval av förslag, som framlagts av arbetsmiljöutredningen
i delbetänkandet SOU 1972:86 fattade statsmakterna år 1973
beslut om ändringar i arbetarskyddslagen, vilka innebar att de anställdas
inflytande på de lokala skyddsfrågorna väsentligt utökades genom att
bl. a. skyddsombudens lagfästa befogenheter utvidgades, samt om ut -

SoU1974:7

byggnad och förstärkning av den offentliga tillsynsorganisationen på
arbetarskyddets område.

Frågor rörande de anställdas inflytande på arbetsmiljön har också nära
samband med spörsmålet om arbetsledningsrätten, som f. n. utreds av
arbetsrättskommittén (In 1971:03). Enligt direktiven bör utredningsarbetet
i första hand inriktas på att skapa förutsättningar för ett verkligt
arbetstagarinflytande på områden som berör den enskilde arbetstagaren
nära och dagligen. Förhandlingsrätten bör enligt direktiven emellertid
vara än mer vidsträckt så att förhandlingar kan inledas i alla frågor på
olika beslutsnivåer.

Arbetstidsfrågor har också stor betydelse för sysselsättningen i landet.
Kungl. Maj:t har helt nyligen bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att tillkalla en parlamentarisk utredning om den långsiktiga
sysselsättningspolitiken. 1 direktiven framhålls att det krävs
betydande insatser för att skapa en ökning i antalet arbetstillfällen, vilka
svarar mot medborgarnas förväntade anspråk på sysselsättning. En allmän
expansion av efterfrågan på arbetskraft är emellertid inte tillräcklig för
att åstadkomma arbete åt alla. Departementschefen redovisar en rad
områden på vilka förändringar kan behöva ske för att en bättre anpassning
skall kunna uppnås på arbetsmarknaden. När det gäller arbetstiden kan
förändringar övervägas som gör arbetslivet mera lättillgängligt. Som ett
exempel nämns tanken på att möjliggöra en kombination av deltidsarbete
och delpension för äldre arbetstagare. Över huvud taget — fortsätter
föredragande departementschefen — har tanken på större individuell
frihet i valet mellan å ena sidan arbetstidens förläggning och å andra sidan
studier, semester, pension och andra ledighetsperioder vunnit allt större
aktualitet under senare år. Vad gäller arbetstidens längd delar departementschefen
den av arbetstagarorganisationerna framförda uppfattningen
att den framtida arbetstidsförkortningen bör genomföras genom att
dagarbetstiden reduceras. För en sådan lösning talar både sociala och
sysselsättningspolitiska skäl. Enligt direktiven bör de sakkunniga ge en
översiktlig bedömning av behovet av åtgärder för att förändra arbetslivet
efter människornas krav. Över huvud taget bör det undersökas hur
företag och förvaltningar genom lämpliga åtgärder skall kunna stimuleras
att i sin anställningspolitik och interna personalpolitik medverka till att
förverkliga det sociala och samhällsekonomiska målet att upprätthålla
stadig sysselsättning inte endast för den mest attraktiva personalen utan
även för dem som under nuvarande förhållanden har en svagare ställning
på arbetsmarknaden. Det är här fråga om att utarbeta riktlinjer för att
systematiskt bryta ned olika typer av förvärvshinder och därigenom öka
utbudet av arbetskraft samtidigt som företagens efterfrågan skall påverkas
så att den bättre svarar mot individernas krav och förutsättningar.

SoU 1974:7

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett flertal motioner, som
syftar till att bereda arbetstagarna kortare arbetstid eller längre semester
eller till att eljest åstadkomma förbättringar för dem genom ändringar i
den lagstiftning som gäller på områdena.

Den standardhöjning som resurstillväxten i samhället bereder utrymme
för kan tas ut på olika sätt, exempelvis i form av ökad fritid eller
bättre kontantlöneförmåner. Vilket av de nämnda alternativen eller av
andra möjliga alternativ som skall väljas är en fråga om prioritering
mellan olika aktuella behov. Liksom hittills är det i första hand
arbetstagarnas sak att göra denna avvägning. Detta gäller även frågan om
en ökad fritid skall tas ut i form av längre semester eller kortare arbetstid
eller — om frågan ses i ett längre perspektiv - vilken kombination av
dessa alternativ som skall väljas. 1 det aktuella läget har arbetstagarnas
organisationer gett förtur åt en förlängning av semestern. Samtidigt måste
framhållas att under senare tid arbetstidsfrågorna kommit att alltmer dra
till sig uppmärksamheten såväl på fackligt håll som i den allmänna
debatten. Detta är bl. a. en följd av det intresse som finns att skapa
jämställdhet i samhällslivet mellan män och kvinnor. Även starka sociala
och familjepolitiska skäl har bidragit till att arbetstidsfrågorna uppmärksammats.
Åtgärder som siktar till att förändra arbetstiden är av stor
betydelse för möjligheterna att göra arbetslivet mera lättillgängligt.
Sådana åtgärder är också av betydelse för sysselsättningen. Kungl. Maj:t
har helt nyligen bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet att
tillkalla en parlamentarisk utredning om den långsiktiga sysselsättningspolitiken.
Enligt direktiven skall utredningen bl. a. ge en översiktlig
bedömning av behovet av åtgärder för att förändra arbetslivet efter
människornas krav. I direktiven redovisas en rad områden på vilka
förändringar kan behöva ske för att en bättre anpassning skall kunna
uppnås på arbetsmarknaden, bl. a. arbetstidens längd och förläggning.
Över huvud taget bör utredningen undersöka hur företag och förvaltningar
skall kunna stimuleras genom lämpliga åtgärder att i sin
anställnings- och personalpolitik medverka till att förverkliga det sociala
och samhällsekonomiska målet att upprätthålla stadig sysselsättning inte
endast för den mest attraktiva personalen utan även för dem som under
nuvarande förhållanden har en svagare ställning på arbetsmarknaden.

I det följande behandlar utskottet i skilda avsnitt de i motionerna
upptagna spörsmålen om semester m. m. och arbetstid.

Semester m. m.

Som en bakgrund till de motionsyrkanden som berör semesterrätten
vill utskottet erinra om följande. På uppdrag av Nordiska socialpolitiska
kommittén framlade ett nordiskt ämbetsmannautskott år 1971 en
rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning,
vari föreslogs vissa ändringar i lagstiftningen. Efter bemyndigande av
Kungl. Majit tillkallades år 1972 en sakkunnig för att på grundval av

SoU 1974:7

rapporten överväga lämpligheten av ändringar i semesterlagstiftningen
(semesterutredningen). Därefter — i mars månad i år — har chefen för
arbetsmarknadsdepartementet likaledes efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
och innan den sakkunnige avslutat sitt utredningsarbete tillkallat
särskilda sakkunniga för en allmän översyn av lagstiftningen om semester.
Enligt utredningsdirektiven bör de uppgifter som framgår av semesterutredningens
direktiv tas över av de sakkunniga.

Enligt 1963 års semesterlag har en arbetstagare rätt till semester med
två dagar för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete hos
arbetsgivaren i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst
åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. Antalet arbetade dagar
behöver inte vara sammanhängande, och den dagliga arbetstidens längd
saknar betydelse för frågan om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär
således att den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar blir berättigad
till semester men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden.
En arbetstagare som arbetat hela året har rätt till 24 dagars semester eller,
eftersom i semestern inte inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Under
semesterdagarna skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga
lönen för arbetstagare som har lön beräknad per vecka eller längre
tidsenhet. För andra arbetstagare, exempelvis timavlönade, är semesterlönen
nio procent av arbetstagarens lön i anställningen under kvalifikationsåret.

I motionen 1974:161 av herr Hermansson m. fl. (vpk) och motionen
1974:285 av herr Fransson m. fl. (c) framställs yrkanden som går ut på
att den lagstadgade minimisemestern skall förlängas till 30 dagar.

1 de tidigare nämnda direktiven som utfärdats i år för en allmän
översyn av semesterlagstiftningen anförs att de sakkunniga bör utreda
förutsättningarna att vid lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade
semestern från fyra veckor till fem veckor. Någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionerna 1974:161 och 1974:285 är således inte
erforderlig.

1 två motioner tas upp frågor angående semesterrätten för korttidsoch
deltidsanställda, nämligen motionen 1974:162 av herrar Hörberg (fp)
och Jonsson i Alingsås (fp), vari begärs en översyn av semesterlagens
kvalifikationskrav, och motionen 1974:214 av herr Hermansson m. fl.
(vpk), vari yrkas att kvalifikationskravet på åtta dagars arbete för
semester omedelbart slopas samt att de anställda berättigas till semester i
förhållande till arbetad tid.

Det tidigare nämnda nordiska ämbetsmannautskottet föreslog i sin
rapport att varje anställning borde i princip, oberoende av arbetsuppgifternas
omfattning, kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av
ekonomisk gottgörelse. I direktiven till den år 1972 tillkallade semesterutredningen,
som skulle överväga lämpligheten av ändringar i semesterlagstiftningen
på grundval av rapporten, anförs att de bestämmelser som
främst berörs av förslaget är reglerna om semester för korttids- och
deltidsanställda. Semesterlagens kvalifikationskrav berörs även i direktiven
till den nyligen tillkallade utredningen på området. Föredragande
departementschefen framhåller att det finns problem i semesterhän -

SoU 1974:7

seende inte blott för korttids- och deltidsanställda utan även för ny- och
återinträdande på arbetsmarknaden samt för de arbetstagare som bytt
anställning. Enligt direktiven är det en viktig uppgift för de sakkunniga
att undersöka behovet av och möjligheterna att förbättra semesterrätten
för olika kategorier av arbetstagare som med gällande regler inte får
semesterförmåner som svarar mot vad de enligt nu rådande allmän
uppfattning bör ha. Utredningen bör överväga en årlig minimisemester
för i princip alla arbetstagare. En annan möjlighet som kan bidra till att
lösa vissa problem och därför kan behöva undersökas närmare är enligt
direktiven att ändra kvalifikationsåret så att det sammanfaller med
semesteråret.

Då således den i motionerna upptagna frågan kommer att prövas av
utredningen är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna inte
erforderlig. Utskottet vill tillägga att även utgången av årets avtalsuppgörelse
mellan LO och SAF kan antas bli av viss betydelse för de korttidsoch
deltidsanställdas semesterförmåner. I avtalet finns nämligen en
rekommendation till medlemsförbunden om att arbetstiden för deltidsarbetande
där så är möjligt skall bestämmas så att den enskilde blir
berättigad till vissa sociala förmåner, bl. a. semester.

I motionen 1974:430 (yrkande 1) av herr Helén m. fl. (fp) hemställs
att den nytillsatta utredningen för översyn av semesterlagen även skall ges
i uppdrag att lägga fram förslag om rätt till längre sammanhängande
ledighet i enlighet med i motionen anförda riktlinjer. I motionen pekas
på möjligheten att låta den som vill spara den femte semesterveckan i
flera år få en längre sammanhängande ledighet. Utredningen bör enligt
motionärerna också ges i uppdrag att utarbeta förslag som ger den
anställde rätt att under den aktiva yrkesperioden kunna ta ut en betydligt
längre sammanhängande ledighet än som kan uppnås genom att spara
semesterveckor samt att varva studier med yrkesarbete.

Även i motionen 1974:1334 av fru tredje vice talmannen Nettelbrandt
m. fl. (fp) framställs önskemål om en längre sammanhängande ledighet
under den aktiva perioden. Motionärerna anser att det bör ges möjligheter
för den enskilde att själv få bestämma hur arbetstiden skall fördelas
över hela levnadsperioden. Samma totala arbetstid fastän annorlunda
fördelad skall enligt motionärerna kunna fullgöras till samma samlade
förmån av lön och pension. En sådan längre ledighet skulle kunna
användas för bl. a. studier och förkovran i yrket, för skötsel av hem och
barn eller för återhämtning i ett stressat yrke med hårt tempo. Med
hänsyn till att problemen med en sådan ledighet är komplicerade och
vittomfattande bör utredningsarbetet enligt motionärerna sättas igång
snarast.

Motioner om en längre sammanhängande ledighet, sabbatsperiod, har
upprepade gånger prövats av riksdagen och härvid avslagits, senast år

1973 (SoU 1973:16). Som skäl för riksdagens ställningstagande har
åberopats bl. a. dels att om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det
önskvärt och lämpligt att arbetstagare beredes en längre sammanhängande
ledighet detta torde som hittills kunna lösas genom överens -

SoU 1974:7

kommelser, dels att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den
omfattning som motionärerna åsyftade skulle medföra mycket höga
kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav
införandet av en sådan ledighet måste betecknas som mindre angelägen.

Enligt utskottets mening äger de tidigare åberopade skälen alltjämt
giltighet. Utskottet vill också hänvisa till att syftet med de nu aktuella
motionerna kan komma att bli delvis tillgodosett som resultat av nu
pågående utredningsverksamhet. Sålunda håller en interdepartemental
arbetsgrupp under ledning av statsrådet Lidbom på att med anledning av
en hemställan från LO och TCO utreda frågan om en lagreglering av de
grundläggande förutsättningarna för arbetstagarnas ledighet för studier.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer arbetsgruppen att under våren

1974 framlägga ett förslag till generell lagstiftning. Det förutsätts att
parterna på arbetsmarknaden kompletterar de särskilda lagreglerna med
avtalsbestämmelser. Vidare bör nämnas att efter Kungl. Majrts bemyndigande
en sakkunnig tillkallats innevarande år för att utreda vissa frågor
inom föräldraförsäkringen. Den sakkunnige skall bl. a. med utgångspunkt
i familjepolitiska kommitténs förslag om att föräldrapenning skulle utgå
under åtta månader närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Här
bör slutligen framhållas att i debatten om hur en femte semestervecka
skall kunna uttas bl. a. Svenska metallarbetareförbundet har fört fram
tanken på att arbetstagaren bör ha möjlighet att spara en intjänad femte
semestervecka till en längre tids sammanhängande ledighet och att enligt
direktiven till den tidigare omnämnda utredningen för en allmän översyn
av semesterlagstiftningen de sakkunniga bör undersöka olika lösningar
med avseende på utformningen av en femveckorssemester.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen
1974:430 i här aktuell del och motionen 1974:1334.

Arbetstid

I motionen 1974:65 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs en
generell förkortning av arbetstiden till 35 timmar i veckan därvid
förkortningen skall börja genomföras nästa år. I motionen 1974:430
(yrkande 2) av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen uttalar att
det långsiktiga målet för en arbetstidsförkortning bör vara sex timmars
arbetsdag. Motionärerna ser det som ett av de viktigaste argumenten för
kortare arbetsdag — jämfört med alternativet att få ytterligare en ledig
dag i veckan — att förvärvsarbetande föräldrar får mera tid över för den
dagliga tillsynen av hemmet och för samvaro med barnen. Enligt
motionärerna bör riksdagen som sin mening uttala att den stegvisa
förkortning av arbetstiden som blir möjlig genom resurstillväxten bör tas
ut som en förkortning av arbetsdagen i stället för som förkortning av
arbetsveckan till fyra dagar.

Enligt allmänna arbetstidslagen är arbetstiden fr. o. m. år 1973 högst
40 timmar i veckan. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller
arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan

SoU 1974:7

i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Frågan om en förkortning av
arbetstiden till 35 timmar i veckan prövades av riksdagen förra året i
anledning av en motion. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU
1973:14) avstyrkte socialutskottet motionen och framhöll därvid att
liksom då det gäller frågan om förlängning av semestern frågan om
förkortning av arbetstiden i första hand är att se som en fråga om
samhällsekonomisk prioritering. Utskottet erinrade om att 1973 års
riksdag uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern och ansåg sig inte
kunna förorda en förkortning av den ordinarie arbetstiden enligt
allmänna arbetstidslagen och därigenom i motsvarande mån minska
utrymmet för andra förbättringar för arbetstagarna. Vad utskottet
sålunda anfört är alltjämt bärande. Med hänsyn härtill och med
beaktande av att pensionsålderskommittén helt nyligen framlagt ett i
denna del enhälligt förslag om sänkning av pensionsåldern till 65 år
fr. o. m. år 1976 och att frågan om förlängning av semestern med en
vecka f. n. är föremål för utredning avstyrker utskottet yrkandet i
motionen 1974:65 om en förkortning av arbetstiden till 35 timmar,
vilken reform skulle börja genomföras redan nästa år.

Vad härefter angår det i motionen 1974:430 aktualiserade spörsmålet
vill utskottet erinra om att gällande arbetstidslag saknar bestämmelser om
begränsning av arbetstiden per dygn. Lagstiftningen utgör således inte
hinder för att fördela arbetstiden på fyra dagar i veckan. Under
förarbetena till arbetstidslagen övervägde 1963 års arbetstidskommitté
noga frågan om huruvida en regel om den maximala arbetstiden per dygn
skulle införas i arbetstidslagen i enlighet med vad som tidigare gällde.
Kommittén stannade för att inte införa en sådan regel och åberopade
därvid i främsta rummet att ett slopande av regler om dygnsmaximum
framstod som nödvändigt om den nya lagstiftningen skulle kunna
omfatta huvudparten av arbetstagarna. Kommittén underströk starkt att
avsaknaden av dygnsmaximum inte fick tas till intäkt för ett regelbundet
utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som då
gällde och ansåg att en utveckling mot en arbetstidsförläggning med tio
timmar om dagen under fyra dagar i veckan framstod som klart
olämpligt. Vid 1971 års riksdag väcktes en motion som syftade till att
inom ramen för gällande nettoarbetstid införa fyra dagars arbetsvecka. I
sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971:34 avstyrkte socialutskottet
motionen. Utskottet anslöt sig därvid helt till de synpunkter
arbetstidskommittén — med utgångspunkt i en 40 timmars arbetsvecka —
anfört mot att fördela arbetstiden på endast fyra dagar i veckan.
Utskottet framhöll att även om det för vissa arbetstagargrupper med ett
intressant och stimulerande arbete skulle vara möjligt att göra en sådan
arbetstidsfördelning utan några egentliga nackdelar måste en sådan
utveckling som åsyftades i den då aktuella motionen anses stå i strid mot
de strävanden som fanns då det gällde arbetstidens förläggning för de
stora arbetstagargrupper som har ett både fysiskt krävande och stressande
arbete. Utskottet erinrade även om att låginkomstutredningen kort tid
dessförinnan framlagt en rapport av vilken det framgick att många

SoU 1974:7

arbetstagare framför allt i storstadsområdena redan med nuvarande
arbetstidsförhållanden — då arbetstiden normalt är fördelad på fem dagar
i veckan — har mycket lång frånvarotid från hemmet. Enligt utskottet
upplevs detta som ytterst pressande.

De skäl som tidigare åberopats mot införande av en fyradagarsarbetsvecka
om 40 timmar har i viss mån aktualitet även när det gäller frågan
om en framtida arbetstidsförkortning skall tas ut genom en minskning av
antalet arbetstimmar per dag eller av antalet arbetsdagar i veckan.
Motionens syfte stämmer därför väl överens med utskottets tidigare
ställningstagande. Enligt utskottets mening bör det liksom hittills
ankomma på arbetstagarna att föra fram önskemål i fråga om hur en
framtida förkortning av arbetstiden skall ske liksom när det gäller
spörsmålen i övrigt om formerna för uttag av standardhöjningar för
arbetstagarna. Utskottet vill även erinra om att det åligger den inledningsvis
omnämnda sysselsättningsutredningen att ge en översiktlig bedömning
av behovet av åtgärder för att förändra arbetslivet efter människornas
krav. I direktiven redovisar departementschefen en rad områden på vilka
förändringar kan behöva ske för att en bättre anpassning skall kunna
uppnås på arbetsmarknaden och nämner därvid bl. a. en förkortning av
den dagliga arbetstiden.

Mot nu angivna bakgrund anser utskottet att det inte förligger skäl att
i anledning av motionen 1974:430 göra ett principuttalande om det
långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen. Utskottet avstyrker alltså
motionen 1974:430 i förevarande del.

I motionen 1974:212 (yrkande A) av herr Hagberg i Borlänge m. fl.
(vpk) och motionen 1974:284 av herr Fransson m. fl. (c) tas upp frågor
om arbetstiden för vissa arbetstagargrupper. I den förstnämnda motionen
föreslås att riksdagen skall begära förslag om att arbetstiden omedelbart
skall sänkas för skiftarbetare i kontinuerlig drift till 33,6 timmar per
arbetsvecka och att berörda anställda vid storhelgsdrift skall tillerkännas
skiftavbrott under minst 24 timmar. Motionärerna vill vidare att
riksdagen skall begära förslag om omedelbar sänkning av arbetstiden till
35 timmar i veckan för två- och treskiftsarbetare, underjordsarbetare
samt arbetare inom transport- och servicenäringar med oregelbunden
arbetstid som är jämförbar med skiftarbete. I motionen 1974:284 yrkas
att riksdagen skall begära förslag om förkortning av arbetstiden till 36
timmar i veckan för dem som är sysselsatta i kontinuerlig drift.

I båda motionerna åberopas i främsta rummet skyddsskäl till stöd för
motionsyrkandena. Det framhålls att den fysiska och psykiska pressen
som arbetstagarna utsätts för motiverar ett ökat utrymme för vila och
rekreation.

Riksdagen har ettvart av åren 1971-1973 haft att pröva motioner vari
framställts yrkanden om förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper,
bl. a. skiftarbetare och underjordsarbetare. Motionerna har
avslagits på hemställan av socialutskottet. Utskottet har hänvisat till
statsmakternas ställningstagande i frågan vid arbetstidslagens tillkomst år
1970. Som då uttalades bör i arbetstidslagen inte införas undantagsregler

SoU 1974:7

för tillgodoseende av skyddssynpunkter. Skyddsaspekterna på arbetstidsområdet
bör i stället beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen,
vilken f. n. är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen. Som
utskottet framhöll förra året kan det förutsättas att utredningen kommer
att beakta de särskilda problem som uppkommer vid skift- och
underjordsarbete samt annat därmed jämförligt arbete (SoU 1973:14).
Utskottet vidhåller vidare sin tidigare uppfattning att de differentierade
anställningsförmåner som kan vara motiverade med hänsyn till att
olika arbeten är olika krävande liksom hittills i första hand bör lösas
avtalsvägen. I anslutning härtill finns det skäl att erinra om att i årets
avtalsuppgörelse mellan LO och SAF en rekommendation till berörda
förbund intagits om successiv förkortning under avtalstiden av arbetstiden
för arbetare i kontinuerligt treskiftsarbete och i underjordsarbete
till 36 timmar i veckan samt för arbetare i intermittent treskiftsarbete till
38 timmar i veckan. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
motionen 1974:212 i här aktuell del och motionen 1974:284.

I motionen 1974:715 av herr Wiklund m. fl. (s) tas upp flera
problemställningar inom arbetstidsområdet. Motionärerna pekar på att
den nuvarande arbetstidslagens avsaknad av regler om dygnsmaximum för
arbetstiden starkt kritiserats från arbetstagarhåll under remissbehandlingen
av förslaget till arbetstidslagen. Vidare framhåller motionärerna att
utformningen av den regel, som medger en längre begränsningsperiod för
arbetstiden än en vecka, gör det möjligt för arbetsgivarna att ensidigt
bestämma att den längre begränsningsperioden skall tillämpas. Motionärerna
ifrågasätter detta tolkningsföreträde och hänvisar till att tolkningsföreträdet
avskaffats i vissa delar av arbetarskyddslagstiftningen. Även
begränsningsperiodens längd kritiseras av motionärerna. De framhåller
vidare att vissa betydande missförhållanden skulle kunna elimineras om
begreppet privilegierad frånvaro infördes vid registrering av övertid.
Motionärerna pekar också på ett problem från arbetstidssynpunkt som
uppstår då arbetstagare efter tjänstgöring utomlands återkommer till
landet. Enligt motionärerna påkallar även andra förhållanden en översyn
av arbetstidslagen, bl. a. att restiden inte inräknas i arbetstiden, att
beredskapstjänstgöring inte regleras i lagen och att jourtid tas ut på ett
sätt som inte varit avsett. Yrkandet går ut på att riksdagen skall begära en
översyn av arbetstidslagstiftningen.

Allmänna arbetstidslagen trädde i kraft år 1971 och innebar en radikal
omgestaltning av tidigare gällande lagstiftning på arbetstidsområdet. För
att lagen skulle kunna anpassas till det moderna arbetslivets krav måste
ett helt nytt synsätt anläggas i grundläggande frågor. Till grund för
arbetstidslagen låg ett förslag från arbetstidskommittén som i allt
väsentligt godtogs av statsmakterna (prop. 1970:5, 2 LU 1970:1). Flera
av de i motionen upptagna spörsmålen, bl. a. om dygnsmaximering av
arbetstiden och om begränsningsperiodens längd, var föremål för noggranna
överväganden under förarbetet till lagen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer en arbetsgrupp att tillsättas
inom arbetsmarknadsdepartementet med uppdrag att göra en allmän

SoU1974:7

analys av utvecklingen på arbetstidsområdet under de tre år som
allmänna arbetstidslagen varit i kraft. Därjämte skall gruppen göra en
kartläggning av bl. a. utvecklingen i fråga om begränsningsperiodens
längd, dygnsarbetstiden, övertid, jourtid och beredskapstjänstgöring.
Flertalet av de i motionen aktualiserade spörsmålen kommer således att
omfattas av arbetsgruppens uppdrag. Eftersom resultatet av gruppens
arbete uppenbarligen blir av väsentlig betydelse för en bedömning av
behovet av en översyn av arbetstidslagen — samt inriktningen och
omfattningen av en sådan översyn — bör gruppens arbete avvaktas innan
slutlig ställning tas till den i motionen upptagna frågan. Med hänsyn
härtill och då utskottet utgår från att arbetsgruppen kommer att arbeta
med skyndsamhet bör motionen 1974:715 inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motionen 1974:1323 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) tas upp
en fråga om övertid. Enligt 10 § första stycket allmänna arbetstidslagen
får övertid förekomma när särskilda skäl påkallar det i högst 48 timmar
under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad.
Den totala övertiden under ett år får dock inte överstiga 1 50 timmar.
Från begränsningarna får enligt tredje stycket avsteg göras genom
kollektivavtal. Vidare stadgas i 10 § andra stycket att när synnerliga skäl
föreligger arbetarskyddsstyrelsen får medge ytterligare övertid med högst
150 timmar under ett kalenderår.

I motionen yrkas att paragrafen skall ändras så att uttag av övertid
endast får ske under de i paragrafens andra stycke angivna förutsättningarna.

I anslutning till propositionen med förslag till allmänna arbetstidslagen
behandlade andra lagutskottet en motion med samma syfte som den nu
aktuella motionen. Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (2 LU 1970:1), att man även i framtiden uppenbarligen
måste lämna utrymme för uttag av övertid i viss omfattning vid sidan av
den ordinarie arbetstiden. Enligt utskottet skulle det medföra en
omotiverad byråkratisering att hänvisa arbetsgivarna till att söka dispens
för uttag av övertid i alla de fall då tillfälliga behov av ökat
arbetstidsuttag av särskilda skäl föreligger. Utskottet hänvisade även till
att arbetsgivarens skyldighet att föra anteckning om uttag av övertid
garanterar att tillsynsmyndigheten får praktiska möjligheter att kontrollera
bestämmelsens efterlevnad.

Vad andra lagutskottet sålunda anförde är enligt utskottets mening
alltjämt bärande. Utskottet vill också hänvisa till att, liksom när det gäller
arbetstidens längd, eventuella skyddsaspekter bör beaktas inom ramen
för arbetarskyddslagstiftningen vilken f. n. är föremål för översyn av
arbetsmiljöutredningen. I detta sammanhang bör också erinras om att
den i det föregående omnämnda arbetsgruppen inom arbetsmarknadsdepartementet
bl. a. skall göra en undersökning av arbetstidslagens regler
om övertid. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen
1974:1323.

SoU 1974:7

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. beträffande semesterns längd att riksdagen avslår motionen
1974:161 och motionen 1974:285,

B. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav att riksdagen
avslår motionen 1974:162 och motionen 1974:214,

C. beträffande längre sammanhängande ledighet att riksdagen
avslår motionen 1974:430 yrkande 1 och motionen
1974:1334,

D. beträffande den ordinarie arbetstidens längd att riksdagen
avslår motionen 1974:65,

E. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen
att riksdagen avslår motionen 1974:430 yrkande 2,

F. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper
att riksdagen avslår motionen 1974:212 yrkande A
och motionen 1974:284,

G. beträffande översyn av arbetstidslagstiftningen att riksdagen
avslår motionen 1974:715,

H. beträffande allmän övertid att riksdagen avslår motionen
1974:1323.

Stockholm den 2 april 1974

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s)*, herrar Romanus (fp), Johnsson i
Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m),
Nilsson i Växjö (s), Signell (s), fru Wigenfeldt (c), fru Troedsson (m),
herrar Karlehagen (c) och Hagberg i Borlänge (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1974:7

Reservationer

1. beträffande semesterns längd (punkt A i hemställan) av herr Hagberg i
Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med ”1
de” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att den nuvarande semesterlagen är utformad
som en skyddslagstiftning. Den skall vara ett skydd mot överansträngning
och förtida förslitning. Den skall garantera en ekonomiskt tryggad
arbetsfri period av sådan längd att tillfälle kan ges till fullständig
avkoppling från arbetet.

Utvecklingen inom arbetslivet för med sig allt snabbare förslitning av
människorna. Rationaliseringar baserade på effektivitetsjakt skruvar upp
arbetstempot. Allvarliga hot skapas mot de arbetandes fysiska och
psykiska hälsa. Dessa förhållanden måste givetvis bekämpas med flera
åtgärder. En sådan åtgärd är en förlängning av semestern.

En femte semestervecka är — liksom en förkortning av arbetstiden —
en anpassning till utvecklingen på arbetslivets område. Utskottet anser
därför att det är hög tid att förlänga den lagstadgade minimisemestern till
30 dagar. I enlighet med vad som anförs i motionen 1974:161 bör därför
förslag om en femte semestervecka skyndsamt utarbetas och föreläggas
riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. beträffande semesterns längd att riksdagen i anledning av
motionerna 1974:161 och 1974:285 ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav (punkt B i hemställan)
av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dete att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 14 som börjar med
”Då således” och slutar med ”bl. a. semester” bort ha följande lydelse:

Önskemålet i motionen 1974:214 om att slopa kvalifikationskravet på
åtta dagar för semester och att i stället semester skall utgå i förhållande
till arbetad tid skall liksom en minim isemester utredas. Emellertid har
under flera år deltidsarbetet ökat och problemen vida brett ut sig. Medan
antalet heltidsanställda minskar anställs allt fler tillfälligt och på allt
kortare arbetstid. Denna utveckling gör att många inte ens får några
sociala förmåner.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet för sin del att
kvalifikationskravet på åtta dagars arbete i månaden för semester snarast
möjligt bör slopas och att de anställda bör berättigas till semester efter
arbetad tid. Förslag till lagstiftning i frågan bör föreläggas riksdagen i
höst. Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1974:214 bör ges
Kungl. Maj:t till känna. Ställningstagandet innebär att någon annan
riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974:162 inte är erforderlig.

SoU 1974:7

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav att riksdagen i
anledning av motionen 1974:162 och motionen 1974:214 ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande längre sammanhängande ledighet (punkt C i hemställan)
av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med
”Motioner om” och slutar på s. 15 med ”motionen 1974:1334” bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i
yttrande över motioner med i huvudsak samma innehåll som de
aktuella, nämligen att frågan om möjligheter för enskilda individer att få
en längre sammanhängande ledighet än semestern är av stort intresse.
Bland annat dagens höga tempo i arbetslivet och den koncentrerade
tätortsmiljön utsätter människor för sådana påfrestningar att en längre
tids vila och miljöbyte kan vara av stort värde.

Utskottet erinrar om att möjligheter till långledighet av åsyftad art
införts i allt fler länder. De utländska erfarenheterna är enligt utskottets
mening värda att noga studeras.

I Sverige ökar anslutningen, inte minst från fackligt håll, till
tankegången om en längre återhämtningsperiod under det aktiva livet.

Nuvarande professorn i arbetsmarknadspolitik Gösta Rehn har under
flera år pläderat för samma tankegångar som motionärerna framför och
därvid bl. a. anfört följande:

På alla områden av arbetslivet kommer vi att möta oemotståndliga
krav på ökad flexibilitet, ökade valmöjligheter, variabilitet i varje särskilt
arbete och ökad differentiering av arbetstidernas längd och förläggning,
både per dag, per vecka, per år och per liv. För att vi skall kunna skapa
denna rörlighet krävs det att vi bygger upp eller rättare sagt komponerar
ihop, alla de försäkringsanordningar, tvångssparandeanordningar och alla
de skatteuttag som för närvarande görs för att klara utbildning av
ungdom och utbildning av äldre, för att klara kanske också semester, för
att klara pensionerna.

Enligt Gösta Rehn skulle finansieringen ske genom någon form av
dragningsrätter. Sett över en tidsperiod skulle systemet egentligen inte
föranleda några kostnader utan endast en större flexibilitet i arbetstiden
över skilda perioder.

Utskottet kan i huvudsak instämma i vad Gösta Rehn anfört och vill
erinra om att riksdagen förra året uttalat sig för en sänkning av
pensionsåldern samt om att pensionsålderskommittén helt nyligen
framlagt förslag om en sänkning av pensionsåldern till 65 år. Man kan
härvid inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas
människor som vill och förmår kvarstå i produktionslivet efter uppnådd
pensionsålder men som kan vara intresserade av att i ett tidigare skede av
sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig åt aktiviteter som den i

SoU 1974:7

motionerna förordade långledigheten är avsedd att ge utrymme åt. Enligt
utskottets mening bör en sådan ledighet om den skall fylla sin uppgift
kunna vara av betydligt längre varaktighet än vad som kan bli möjligt
genom sparande av en femte semestervecka.

Även om arbetstidsfrågor i första hand bör lösas av arbetsmarknadens
parter, torde när det gäller frågan om möjligheten till en längre
sammanhängande ledighet staten böra träda in om möjligheten skall stå
öppen för alla på en rörlig arbetsmarknad och om, som påpekats i
tidigare motioner i ämnet och antytts av Gösta Rehn, någon form av
samordning med den allmänna försäkringen erfordras.

I enlighet med det anförda anser utskottet att frågan om en längre
sammanhängande ledighet för arbetstagarna bör utredas nämare. Med
hänsyn till att enligt direktiven till den tidigare omnämnda utredningen
för en allmän översyn av semesterlagstiftningen de sakkunniga bör
undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en femte
semestervecka anser utskottet det lämpligt att de sakkunniga även tar
upp den näraliggande frågan om en längre sammanhängande ledighet.
Utskottet förordar således att utredningen ges tilläggsdirektiv att framlägga
förslag som gör det möjligt för de anställda att under den aktiva
yrkesperioden kunna ta ut en längre sammanhängande ledighet.

En rad viktiga frågor måste därvid noga undersökas. Det kan
exempelvis vara motiverat att fastställa en viss karenstid innan rätt eller
möjlighet till sammanhängande ledighet kan föreligga. Formerna för
arbetsgivarens medbestämmanderätt måste också utredas. Vidare måste
önskemålet om en sammanhängande ledighet kunna förenas med
funktionsdugligheten på skilda arbetsområden. Det är också väsentligt att
frågan inte får en sådan lösning att arbetskraften binds till ett visst
avtalsområde genom att man ”samlar ihop” ledighet som endast kan tas
ut inom detta område.

dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. beträffande längre sammanhängande ledighet att riksdagen i
anledning av motionen 1974:430 yrkande 1 och motionen
1974:1334 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande den ordinarie arbetstidens längd (punkt D i hemställan) av
herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 15 med
”Enligt allmänna” och slutar på s. 16 med ”nästa år” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att flera åtgärder måste vidtas för att förbättra
lönearbetarnas arbetsvillkor, bl. a. en förkortning av arbetstiden. Arbetstidslagen
är — liksom semesterlagen — den lag som reglerar arbetarens
arbetstid. Lagstadgad arbetstid om 40 timmar i veckan var genomförd
den 1 januari 1973. Detta hade skett i etapper. Emellertid har
utvecklingen inneburit att det allmänt anses som alltför lång arbetstid,

SoU 1974:7

främst med tanke på den stigande arbetsintensiteten. Det är därför
mycket som talar för en arbetstidsförkortning.

Det viktigaste skälet för kortare arbetstid är naturligtvis att arbetsförhållandena
kräver detta. Men från fördelningssynpunkt kommer även
in frågan om att lönearbetarna måste få en betydligt större del av den
tekniska utvecklingens landvinningar. Vinsterna av de tekniska framstegen
tas till större delen av arbetsköparna. Visserligen har många av
arbetslivets tunga och arbetskrävande processer försvunnit, men i stället
har jäkt och stress kommit att alltmer dominera arbetslivet. Rationaliseringar
görs för att öka effektivitet och lönsamhet. Följden blir att varje
arbetare belastas hårdare, samtidigt som ett stort antal tvingas vara
arbetslösa eller undersysselsatta. Arbetstidsförkortningen har inte följt
den takt som den tekniska utvecklingen haft. Arbetarrörelsens gamla
målsättning var att med teknikens utveckling skulle det bli bättre
arbetsförhållanden. Maskinerna skulle överta en stor del av jobbet,
arbetstakt och arbetstid kunde minskas och alla skulle få ett arbete. Det
är dags att förverkliga dessa målsättningar.

Inte minst viktig är en arbetstidsförkortning för att uppnå jämställdhet
mellan män och kvinnor. Både män och kvinnor måste i sitt
förvärvsarbete få sådana förhållanden och arbetstider som ger möjlighet
att gemensamt ta del av hemarbete och barnens uppfostran.

Utifrån dessa ståndpunkter talar allt för att arbetstidsförkortningen
tas ut som en förkortning av dagarbetstiden. Men även utifrån de
förhållanden som råder på arbetsplatserna — med hög arbetsintensitet —
är en förkortning av dagarbetstiden den mest lämpliga. Det är därför
angeläget att 35 timmars arbetsvecka med 7 timmars arbetsdag genomförs
senast 1977.

Arbetstidsförkortningen bör insättas i en plan där:

35 timmars arbetsvecka med 7 timmars arbetsdag genomförs senast 1977,
30 timmars arbetsvecka med 6 timmars arbetsdag genomförs i början på
1980-talet.

Utskottet ansluter sig därför till önskemålet i motionen 1974:65 om
att förslag bör föreläggas riksdagen om en arbetstidsförkortning till 35
timmar i veckan, vilken skall börja genomföras 1975 och vara helt
genomförd 1977. Vad utskottet anfört borges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under D bort ha följande lydelse:

D. beträffande den ordinarie arbetstidens längd att riksdagen i
anledning av motionen 1974:65 ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

5. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen (punkt E
i hemställan) av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 17 som börjar med
”De skäl” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande lydelse:

Samma skäl som åberopas mot införande av en fyra dagars arbetsvecka
om fyrtio timmar talar för att den framtida arbetstidsförkortningen tas

SoU 1974:7

ut genom en minskning av antalet arbetstimmar per dag. Enligt utskottets
mening är en förkortning av den dagliga arbetstiden, i stället för en
minskning av antalet arbetsdagar i veckan, motiverad framför allt för att
ge förvärvsarbetande föräldrar mer tid för den dagliga samvaron med
barnen och för att ge både män och kvinnor möjlighet att svara för sin
del av de gemensamma uppgifterna i hemmet. En kortare daglig arbetstid
skulle också minska uttröttningen och därmed risken för olycksfall i
arbetet. En förkortning av arbetsdagen skulle även underlätta en jämnare
spridning av arbetstiderna över dagen, och därmed möjliggöra ett bättre
utnyttjande av trafikmedel, vägar m. m. Mot bakgrund av det anförda
anser utskottet i likhet med motionärerna, att den framtida arbetstidsförkortning
som blir möjlig genom resurstillväxten i samhället inte bör tas ut
genom en minskning av antalet arbetsdagar i veckan utan bör vara
inriktad mot en reducering av den dagliga arbetstiden därvid målet bör
vara sex timmars arbetsdag. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Majit till
känna.

dels att utskottets hemställan under E bort ha följande lydelse:

E. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen
att riksdagen med bifall till motionen 1974:430 yrkande 2
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper
(punkt F i hemställan) av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 17 med
”Riksdagen har” och slutar på s. 18 med ”motionen 1974:284” bortha
följande lydelse:

Nuvarande arbetstidslag är utformad som en normlag vilket innebär
att inga särskilda hänsyn tas till de problem som skift- och underjordsarbetare
samt därmed jämförliga arbetare har. Detta förhållande innebär
att dessa grupper, som gör en stor uppoffrande arbetsinsats, inte har stöd
i lagstiftningen för en kortare arbetstid. I stället är de utelämnade till
förhandlingar där kompromisser försämrar de resultat som vore önskvärda.

1 den avslutade avtalsrörelsen mellan LO och SAF utgick en
rekommendation om kortare arbetstid. Resultatet av den uppgörelsen är
bristfällig. Resultaten på de olika förbunden är ojämn. Likaså har den
så viktiga arbetstidsförkortningen förskjutits något år i framtiden.
Tvåskiftsarbetarna berörs inte alls av arbetstidsförkortningen. Med dessa
brister i förhållandena för skift- och underjordsarbetarna och jämförbara
grupper bör riksdagen begära av regeringen att dessa gruppers arbetstid
regleras i arbetstidslagen för att därmed uppnå de rättmätiga krav som
dessa grupper har.

Utskottet anser därför att förslag bör föreläggas riksdagen om
omedelbar sänkning av arbetstiden för:

1. kontinuerligt skiftarbete till 33,6 timmar i veckan per arbetsvecka

SoU 1974:7

samt för berörda anställda vid storhelgsdrift driftsavbrott under minst 24
timmar;

2. två- och treskiftsarbetare till en 35 timmar i veckan sänkt arbetstid;

3. underjordsarbetare en till 35 timmar per arbetsvecka sänkt
arbetstid;

4. arbetare inom transportnäringen sysselsatta i oregelbundet arbete,
jämförbart med skiftarbete, en till 35 timmar sänkt arbetsvecka.

Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1974:212 i här aktuell
del bör ges Kungl. Maj:t till känna. Utskottets ställningstagande innebär
att yrkandet i motionen 1974:284 blir tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under F bort ha följande lydelse:

F. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper
att riksdagen i anledning av motionen 1974:212
yrkande A och motionen 1974:284 ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

7. beträffande allmän övertid (punkt H i hemställan) av herr Hagberg i
Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 19 som börjar med ”1
anslutning” och slutar med ”motionen 1974:1323” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att om en arbetstidslag skall få den effekt den avser,
övertid inte får utnyttjas annat än i undantagsfall. Accepterande av
termen ”allmän övertid” är att se övertiden som något normalt. Detta
synsätt får negativa konsekvenser. Det finns exempel på att företag
räknar med övertid som något normalt i produktionen och planerar
arbetet därefter.

Övertiden måste i arbetstidslagen få en ny innebörd. Övertid skall
bara kunna tillgripas som nödfallsarbete, där eljest fara skulle hota person
eller egendom. Övertidsparagrafen skulle därmed kunna begränsas till att
medge rätt till att ”då synnerliga skäl föreligger” arbetarskyddsstyrelsen
får medge övertid med högst 150 timmar om året. Regler kan även
utarbetas som reglerar övertid vid nödfallsarbete. Utskottet ansluter sig
därför till önskemålet i motionen 1974:1323 om att övertiden måste
begränsas och anser att förslag om lagändring snarast bör föreläggas
riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under H bort ha följande lydelse:

H. beträffande allmän övertid att riksdagen i anledning av
motionen 1974:1323 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört.

Särskilda yttranden

1. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav (punkt B i hemställan)
av herrar Romanus (fp), Åkerlind (m) och fru Troedsson (m) som anfört:

SoU 1974:7

Semesterlagens kvalifikationsregler medför att många korttids- och
deltidsanställda ej blir berättigade till semester eller också får en alltför
kort semester. Alltsedan år 1969 har i riksdagen framförts krav om
ändring av den nuvarande semesterlagen i syfte att förbättra semesterförmånerna
för dessa arbetstagargrupper. År 1971 fann riksdagen för gott
att i anledning av kraven begära en översyn av reglerna om semesterförmåner
för korttids- och deltidsanställda. År 1972 tillkallades en
sakkunnig för att bl. a. göra en sådan översyn. Utredningens uppgifter har
i år övertagits av särskilda sakkunniga som tillkallats för att göra en
allmän översyn av hela semesterlagstiftningen. Sistnämnda utredningsuppdrag
är såvitt nu kan bedömas tidskrävande och kan således befaras
ytterligare försena en angelägen lösning av semesterproblemen för de
korttids- och deltidsanställda. Enligt vår mening bör därför frågan om
semesterrätten för de korttids- och deltidsanställda utredas med förtur.

2. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen (punkt E
i hemställan av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Andreasson i Östra
Ljungby (c), fru Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c) som anfört:

Enligt vår mening bör man vid en framtida förkortning av arbetstiden
prioritera en förkortning av arbetstiden per dag framför fyradagarsvecka.
I familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar — vilket blir allt vanligare
— ger en kortare arbetsdag större möjlighet till familjeliv och samvaro
med barnen. Minst lika viktigt är det för ensamföräldern att få större
möjligheter till mera daglig samvaro med sina barn. En minskning av den
dagliga arbetstiden skulle också innebära att den tid per dag då barnen
vistas på daghem kunde minskas, vilket är angeläget, särskilt för små
barn. De möjligheter till ökade kontakter mellan föräldrar och barn som
skapas genom en kortare arbetsdag är av ovärderlig betydelse. När det
gäller en eventuell förkortning av arbetstiden genom en ytterligare
semestervecka synes opinionen vara splittrad, och många prioriterar även
här en förkortning av den dagliga arbetstiden framför den femte
semesterveckan.

GOTAB 74 7157 S Stockholm 1974