Socialutskottets betänkande nr 36 är 1974

SoU 1974:36

Nr 36

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om behörighetsbestämmelser
för alderdomshemsföreståndare och om planering av
åldringsvården.

Motionsyrkandena

1) I motionen 1974: 218 av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Sellgren
(fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till de
lagändringar som erfordras för att behörighetsbestämmelser för föreståndare
för ålderdomshem skall kunna utfärdas.

2) I motionen 1974:287 av herr Karlehagen m. fl. (c) yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar sig för att i samarbete mellan
socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet planeringsmodeller utarbetas
och anvisningar utfärdas för en kommunal översiktsplanering av
åldringsvården.

Gällande bestämmelser om ålderdomshem

Bestämmelser om ålderdomshem har meddelats i 18-21 §§ lagen
(1956:2) om socialhjälp.

Enligt 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna och
driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller
tillsyn som inte eljest tillgodoses. Två eller flera kommuner får
gemensamt ha dylikt hem. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelse
tills vidare befria kommun från skyldighet att ha sådant hem.

Ålderdomshem och därmed jämställt hem skall enligt 19 § första
stycket vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav på trevnad och
hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna möjliggörs.
Innan sådant hem uppförs eller i mera avsevärd omfattning ändras genom
om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat
ändamål, skall enligt 19 § andra stycket länsstyrelsen ha godkänt plan för
hemmet efter att ha inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Vid hemmet
skall enligt 19 § tredje stycket finnas anställda befattningshavare till det
antal och med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kan
erhålla tillfredsställande vård och tillsyn.

1 19 a § finns bestämmelser om avgift för vård i ålderdomshem.

Enligt 20 § skall de som beretts plats i hemmet fördelas på olika rum
eller avdelningar på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i
hemmet och övriga omständigheter finns mest ändamålsenligt. Vidare
skall finnas tillfälle till sysselsättning för dem som så önskar.

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 36

SoU 1974:36

Kommunens socialnämnd (eller i förekommande fall kommunens
sociala centralnämnd) har ansvaret för ålderdomshem och dess verksamhet,
såvida inte kommunens fullmäktige uppdragit åt annat organ att i
socialnämndens ställe handha skötseln av ålderdomshem. Det ankommer
på länsläkarorganisationen att i den utsträckning socialstyrelsen bestämmer
ha tillsyn över ålderdomshem. Länsstyrelse utövar med stöd av
bestämmelser i 52 § socialhjälpslagen tillsyn över ålderdomshem. Statens
socialvårdskonsulenter har enligt instruktionen (1965:789) för statens
socialvårdskonsulenter bl. a. till uppgift att övervaka omvårdnaden m. m.
vid ålderdomshem. De skall bl. a. övervaka att tillräcklig och för sina
uppgifter lämplig personal finns anställd vid ålderdomshem.

Behörighetsbestämmelser för ålderdomshemsföreståndare
Motionen

I motionen 1974:218 påpekas att i sjukvårdskungörelsen (1972:676)
föreskrivits att tjänst som bl. a. sjuksköterska får tillsättas endast med
den som har legitimation, och i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem
m. m. att enskilt vårdhem skall förestås av person som är lämplig för
uppgiften och vars kompetens godkänts av socialstyrelsen men att, när
det gäller föreståndare för ålderdomshem, inte uppställts andra krav än en
bestämmelse i 19 § lagen (1956:2) om socialhjälp om att vid ålderdomshem
skall finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan
utbildning att de som beretts plats i hemmet kan erhålla tillfredsställande
vård och tillsyn.

I motionen påpekas vidare att socialhjälpslagen inte innehåller något
bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser
angående tillämpningen av densamma.

Motionärerna framhåller att det är angeläget att behörighetsbestämmelser
fastställs för ålderdomshemsföreståndare mot bakgrund av att
ålderdomshemsföreståndaren är en nyckelperson inom åldringsvården.
Pensionärerna, personalen och samhället är, betonas det, beroende av hur
föreståndaren fyller sin uppgift. Motionärerna framhåller vidare att det är
viktigt att ålderdomshemsföreståndaren har en god och till uppgiften
anpassad utbildning och att det är angeläget att de som har en sådan
utbildning verkligen får ledigblivna tjänster. Det påpekas att det finns
inte så få exempel på att de som haft denna utbildning blivit förbigångna
av andra, som saknat en sådan utbildning, därför att behörighetsvillkor
saknas.

Utbildningen för ålderdomshemsföreståndare m. m.

Svenska socialvårdsförbundet bedrev till år 1965 utbildning av
ålderdomshemsföreståndare. Därefter överfördes utbildningen till den
reguljära yrkesutbildningen.

Statsmakterna beslutade år 1965 om en ny studieordning för
grundutbildning av sjuksköterskor/sjukskötare. I anknytning härtill fatta -

SoU1974:36

de statsmakterna år 1968 beslut om vidareutbildningen av sjuksköterskor/sjukskötare,
därvid bl. a. en särskild linje i åldringsvård för
utbildning av sjuksköterskor/sjukskötare till föreståndare för ålderdomshem
och för verksamhet i öppen åldringsvård infördes.

Numera finns tre vägar för utbildning av föreståndare för ålderdomshem
och öppen åldringsvård. 1 form av specialkurser inom gymnasieskolan
finns (1) en fem terminers utbildning samt (2) en två terminers
kompletterande utbildning för utbildning av personer med minst tre års
praktisk erfarenhet. Härjämte finns (3) vidareutbildningslinje i åldringsvård
vid sjuksköterskeskolor om en termin för sjuksköterskor/sjukskötare.

Omfattningen av utbildningen av föreståndare för ålderdomshem och
öppen åldringsvård är under läsåret 1974/75 följande.

Femterminskurser bedrivs på fem kursorter med sammanlagt ca 210
elever, tvåterminskurser bedrivs på åtta kursorter med sammanlagt ca 130
elever, och enterminskurser inom ramen för vidareutbildningen av
sjuksköterskor/sjukskötare bedrivs på fyra kursorter med sammanlagt ca
120 elever.

Skolöverstyrelsen har i juni i år fastställt läroplan för en tre terminers
utbildning till föreståndare för ålderdomshem och öppen åldringsvård för
personer som i gymnasieskolan genomgått vårdlinjen, gren för hälso- och
sjukvård samt åldringsvård, alternativt gren för psykiatrisk vård eller som
har undersköterske-, hemvårdarinne- eller skötarutbildning. Denna utbildning
beräknas kunna startas under läsåret 1975/76.

Nedan redovisas vissa uppgifter per den 31 december 1972 om
föreståndare och biträdande föreståndare vid ålderdomshem och deras
utbildning med specificering efter hemmens storlek.

	Antal per- soner	Antal personer per hem med nedanstående antal platser
-10	11-20	21-30	31-40	41-50	51-100	101-
Ålderdomshemsföreståndare	1 188	28	170	146	212	186	347	99
Bitr. åldcrdomshemsförest.	1 697	2	59	113	211	225	688	399
Summa	2 885	30	229	1 259	423	411	1 035	498
Därav med
3-årig föreståndareutbildning	904	3	21	46	110	123	418	183
1-årig föreståndareutbildning	256	3	29	32	46	48	85	13
sjuksköterskeexamen	598	-	17	40	36	52	230	223
undersköterskeutbildning	333	-	33	42	56	61	117	24
hemvård areutbildning	126	6	24	23	28	20	19	6
men talskö tareutbildning	221	-	23	15	41	43	77	22
annan utbildning	359	12	66	49	89	49	75	19

Enligt specialbestämmelser för anställningar som ålderdomshemsföreståndare,
vilka tillämpas av kommunerna, krävs för placering i de för
ålderdomshemsföreståndare och biträdande ålderdomshemsföreståndare
angivna lönegraderna att tjänstemannen skall med godkända vitsord ha
genomgått av skolöverstyrelsen godkänd utbildning för ålderdomshemsföreståndare.
Med sådan utbildning jämställs genomgång med godkända

SoU 1974:36

vitsord av treårig utbildning för ålderdomshemsföreståndare, anordnad av
Svenska socialvårdsförbundet, eller sjuksköterskeutbildning enligt äldre
studieordning. Tjänsteman sorn inte har nu nämnd utbildning placeras i
s. k. minus-lönegrad.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialministern, statsrådet Aspling, besvarade i andra kammaren den
29 februari 1968 (prot. 11:9 s. 118) en enkel fråga (nr 11:58) om när man
kunde förvänta bestämmelser om legitimation för ålderdomshemsföreståndare
och bestämmelser om behörighetsvillkor för sökande till tjänst
som ålderdomshemsföreståndare.

Statsrådet Aspling anförde bl. a. följande.

Frågan om legitimation av ålderdomshemsföreståndare har aktualiserats
i olika sammanhang, kommunförbunden har i anslutning härtill
uttalat sig för en utredning om föreståndarutbildningens innehåll och
omfattning. Skolöverstyrelsen har i december 1967 efter nära samråd
med bl. a. socialstyrelsen och kommunförbunden lagt fram förslag om att
jämte den nuvarande utbildningsformen inrätta en särskild utbildningslinje
för åldringsvård inom ramen för vidareutbildning av sjuksköterskor.
Detta förslag prövas f. n. i utbildningsdepartementet, och avsikten är att
det skall behandlas i en proposition till årets riksdag.

Det är enligt min mening angeläget att på olika vägar skapa ökade
förutsättningar för en god utbildning av denna personal vid ålderdomshemmen
så att den väl kan fylla de krav som måste ställas på den. Ett
särskilt förfarande med legitimation för denna personalkategori ställer jag
mig av praktiska skäl tveksam till.

Socialministern, statsrådet Aspling, besvarade den 17 januari 1974
(prot. 6 s. 5) en enkel fråga (nr 2) om han ville medverka till att
bestämmelser utfärdas om behörighetsvillkor för sökande till tjänst som
ålderdomshemsföreståndare.

Statsrådet Aspling anförde bl. a. följande.

Det är angeläget att den som skall tjänstgöra som föreståndare vid
ålderdomshem eller vid hem av liknande slag har god utbildning och
praktisk erfarenhet. För att göra det möjligt för kommunerna att
rekrytera personal med lämplig utbildning på dessa tjänster har åtgärder
under senare år vidtagits för att på olika vägar öka utbildningskapaciteten
till detta yrkesområde. Antalet intagningsplatser vid kurser för ålderdomshemsföreståndare
har ökat från omkring 100 för några år sedan till
över 300 platser för att möta det personalbehov som föreligger.
Utbildningen utgörs dels av längre kurser av mera reguljär karaktär, dels
av kortare kurser för dem som har längre tids praktisk erfarenhet på
området. Frågan om den framtida utformningen och omfattningen av
denna utbildning liksom av vissa andra yrkesinriktade utbildningar inom
vårdområdet behandlas för närvarande av 1968 års utbildningsutredning.

Det är angeläget att fortsatt uppmärksamhet ägnas åt behovet av
lämpliga utbildningsvägar för den personal som skall svara för vården av
våra åldringar. Enligt min mening leder åtgärder av det slag som här
beskrivits till bättre resultat än vad som skulle uppnås genom införande
av särskilda behörighetsvillkor.

SoU 1974:36

Låt mig understryka att det är kommunerna som har ansvaret för
ålderdomshemmen liksom för åldringsvården i övrigt bortsett från den
rena sjukvården. Jag utgår från att kommunerna ser till de boendes och
vårdbehövandes bästa och vid tillsättning av tjänster försöker att få den
mest kvalificerade för uppgiften. Jag kan nämna att i det kommunala
normalavtal som gäller för föreståndartjänster vid ålderdomshem finns
preciserade utbildningskrav.

Jag vill också erinra om den utveckling som pågår inom åldringsvården
och som innebär att nya boende- och vårdformer växer fram vid sidan av
de traditionella ålderdomshemmen. Arbetsområdet för ålderdomshemsföreståndarna
kan därför komma att innefatta flera olika boende- och
vårdformer vid sidan av de hittilllsvarande ålderdomshemmen. Detta har
sin betydelse även när det gäller den gamla frågan om behörighetsbestämmelser
för ålderdomshemsföreståndare.

Utredningar

Socialutredningen (S 1969:29), vilken har i uppdrag att göra en allmän
översyn av den sociala vårdlagstiftningen, skall enligt sina direktiv bl. a.
pröva uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem, t. ex.
hem och servicebostäder för handikappade och åldringar.

1968 års utbildningsutredning (U 1969:47) (U 68), vilken har i
uppdrag att utreda den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala
utbildningssystemet m. m. och vilken i januari 1973 avgav sitt huvudbetänkande
(SOU 1973:2) Högskolan, har klassificerat utbildning till
ålderdomshemsföreståndare som högskoleutbildning. 1 ett till chefen för
utbildningsdepartementet i oktober 1973 avgivet specialbetänkande
(SOU 1973:58) Högskoleutbildning - hälso- och sjukvårdslinje, social
servicelinje, medicinsk assistentlinje, arbetsterapeut- och sjukgymnastlinje
har U 68 framlagt förslag om bl. a. studieorganisationen för utbildning
för föreståndare i öppen och sluten åldringsvård inom en social
servicelinje. Betänkandet är föremål för remissbehandling.

I mars i år tillkallades sex parlamentariker för att som sakkunniga
inom utbildningsdepartementet medverka i beredningen av de förslag
som avgivits av U 68 i huvudbetänkandet Högskolan samt därmed
sammanhängande frågor. De sakkunniga (U 68-beredningen) har i september
i år avslutat sitt arbete och överlämnat till chefen för utbildningsdepartementet
promemorian (Ds U 1974:6) Högskolereform.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:218 från
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), Svenska kommunförbundet och
Föreningen Sveriges ålderdomshemsföreståndare (FSÅ). Yttrandena re -

SoU 1974:36

dovisas — i förekommande fall i sammandrag och med vissa redaktionella
jämkningar — i följande sammanställning.

Ställningstaganden till motionsyrkandet

Av remissinstanserna tillstyrker endast Föreningen Sveriges ålderdomshemsföreståndare
motionsyrkandet.

Socialstyrelsen — som framhåller att det är angeläget att den som
innehar tjänst vid ålderdomshem eller vid hem av liknande slag har goda
kunskaper inom skilda områden — anför bl. a. att ett fastställande av
behörighetskrav för ålderdomshemsföreståndare skulle innebära att man
markerar en särställning för ålderdomshemmen men samtidigt hävdar att
de utgör en integrerad del av åldringsvårdens samlade utbud av service
och omvårdnad samt att det, såvitt socialstyrelsen känner till, inte heller
finns legitimations- eller behörighetsbestämmelser för någon annan grupp
av befattningshavare inom socialvården.

Socialstyrelsen påpekar att utbildningskapaciteten ökats och förväntas
öka samt framhåller att fortsatt höjd utbildningskapacitet, ökad information
till kommunerna om värdet av välutbildad personal, fastställande av
yrkeskrav för olika befattningar etc. är bättre vägar att få rätt utbildad
personal på ledande tjänster än att införa behörighetsbestämmelser.

SÖ avstyrker för närvarande bifall till motionen.

SÖ anför att timplan och kursplaner för utbildning till föreståndare
för ålderdomshem och öppen åldringsvård om fem terminer är i behov av
revidering, beroende på utvecklingen inom området sedan läroplanen
fastställdes år 1970, men att sådan omarbetning dock inte kan påböijas
för närvarande, då utbildningen behandlats av U 68 och förslag till
studieorganisation framlagts i U 68:s vårdbetänkande (SOU 1973:58).

SÖ påpekar att inte heller behörighetsfrågorna bör behandlas förrän
beslut föreligger med anledning av U 68 :s förslag.

Svenska kommunförbundet avstyrker motionen.

Kommunförbundet framhåller att uppgiften som ålderdomshemsföreståndare
ställer stora krav på insikter och kunnande på skilda områden,
att det därför är viktigt att ålderdomshemsföreståndaren har en god och
för uppgiften anpassad utbildning samt att detta avspeglas i avlöningsbestämmelserna
genom kraven på viss utbildning när det gäller lönegradsplaceringen.
Kommunförbundet redovisar uppgifter som visar att en
ökning skett av andelen ålderdomshemsföreståndare som uppfyller de i
avlöningsbestämmelserna angivna utbildningskraven. Kommunförbundet
anför härefter följande.

Emellertid är inte utbildningsläget avgörande utan från principiell
synpunkt måste lämpligheten av strikta behörighetsbestämmelser starkt
ifrågasättas. Enligt styrelsens uppfattning har den allmänna synen på
värdet av behörighetsregler i samhället alltmer förändrats och lett till att
de yrkesområden, där formella behörighetsregler varit uppställda, kraftigt

SoU 1974:36

minskat i antal till förmån för den reella kompetensen och lämpligheten.
Att i strid mot denna utveckling på detta område införa direkta
behörighetsregler anser styrelsen inte vara motiverat. Denna ståndpunkt
förstärks genom den ännu föreliggande stora bristen på adekvat utbildade
ålderdomshemsföreståndare. Det politiska ansvaret och tjänstemannaansvaret
hos för anställandet och driften ansvarig personal bör enligt
styrelsens mening utgöra garanti för att olämpliga personer inte anställs
och får tjänstgöra på de viktiga ålderdomshemsföreståndarbefattningarna.

Verksamheten inom åldringsvården är i ringa utsträckning reglerad
genom statliga bestämmelser. Det är styrelsens mening att kommunerna
mycket väl motsvarar det ansvar för verksamhetens innehåll och
utformning som friheten från statlig detaljreglering innebär. Styrelsen
finner inte bärande skäl föreligga för det betydande avsteg från
hittillsvarande ansvarsfördelning som bifall till motionen skulle innebära.

Styrelsen vill i stället framhålla att det eftersträvansvärda syftet med
motionen bäst uppnås genom att ökade resurser satsas på utbildning till
ålderdomshemsföreståndare i såväl ungdoms- som vuxenutbildningens
form. Kommunerna är för sin del alltmer medvetna om sitt ansvar i detta
avseende.

Föreningen Sveriges ålderdomshemsföreståndare anför att den ställer
sig positiv till motionen och framhåller att det är av största vikt att
behörighetsbestämmelser för ålderdomshemsföreståndare fastställs och
utformas så att de följer med utvecklingen inom den primärkommunala
servicen till äldre och handikappade.

Ålderdomshems föreståndarnas uppgifter

Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

Den utveckling som pågår inom åldringsvården innebär bl. a. att nya
boende- och vårdformer växer fram. Ålderdomshem i den traditionella
meningen kommer förmodligen att få allt mindre betydelse. Arbetsområdet
för ålderdomshemsföreståndarna är redan på väg att förändras.
Deras verksamhetsområde har vidgats till att även omfatta arbetsuppgifter
inom den öppna åldringsvården. Nya utbildningslinjer planeras som
tar hänsyn till denna utveckling.

I samband med att man genom kommunsammanläggningar fått ansvar
för fler ålderdomshem i den nya kommunen förändras även personalorganisationen
vid hemmen. Allt fler kommuner anställer en förste
föreståndare med administrativt huvudansvar för kommunens samtliga
ålderdomshem i syfte att bl. a. åstadkomma en likvärdig förhöjd
omvårdnadsstandard vid hemmen. Föreståndarpersonalen vid det enskilda
ålderdomshemmet befrias på så sätt från vissa administrativa
uppgifter för att få mer tid för andra viktiga arbetsuppgifter av
kontaktskapande och aktiverande karaktär.

Ålderdomshemsföreståndaren är sålunda på väg mot nya yrkesroller i
samband med pågående utveckling inom åldringsvården, där nya boendeoch
vårdformer växer fram vid sidan av de traditionella ålderdomshemmen.

SoU1974:36

Frågan huruvida utbildade ålderdomshemsföreståndare blir förbigångna
vid tjänstetillsättningar

Socialstyrelsen anför att man från kommunernas sida är väl medveten
om värdet av välutbildad personal inom åldringsvården och att socialstyrelsen
från socialvårdskonsulenterna i landet har erfarit att det mycket
sällan förekommer att utbildad föreståndare vid tjänstetillsättning blir
förbigången av sökande som saknar utbildning.

Föreningen Sveriges ålderdomshemsföreståndare anför bl. a. följande.

Utbildningskapaciteten har de senaste åren ökat väsentligt och
kommande år planerar ytterligare sex skolorter starta avkortad utbildning
för föreståndare med viss praktisk erfarenhet. Detta förhållande till trots
anställes fortfarande personal med utbildning till mentalskötare, undersköterskor,
hemvårdarinnor, kontorister m. fl. vilka i sin utbildning
saknar kunskaper om individen, bevarande av personlig integritet,
självbestämmandeprincipen, normaliseringsprincipen m. m.

Föreståndarens utbildning är specialinriktad för service till äldre och
handikappade. FSÅ ser därför med oro på tjänstetillsättningar där
målgruppens intressen löper risken att ej tillvaratagas på grund av
bristande kunskaper i utbildningen hos den som leder verksamheten.

Planering av åldringsvården
Motionen

I motionen 1974:287 påpekas bl. a. att beräkningar över befolkningsutvecklingen
visar att vi under de kommande åren får en kraftig ökning
av antalet åldringar och att denna ökning av antalet åldringar kommer att
skärpa behovet av samhällsinsatser, därvid primärkommunerna har en
nyckelroll. Det framhålls att det därför är nödvändigt att kommunerna
höjer sin beredskap för sociala vårdinsatser inriktade på åldringar och att
en första åtgärd i detta syfte bör vara en framtidsinriktad analys av
behovet av skilda vårdinsatser.

Motionärerna anför att utifrån beräkningar av befolkningsutvecklingen
det bör vara möjligt att med ganska god precision för olika perioder göra
en kvantitativ bedömning av nödvändiga åtgärder och att med utgångspunkt
i denna behovsanalys varje kommun sedan bör upprätta en
översiktsplan för åldringsvården inom sitt område, av vilken plan bör
framgå hur behovet av fritidsverksamhet, hemtjänst, färdtjänst, platser på
servicehus och ålderdomshem m. m. skall tillgodoses. Översiktsplaneringen
bör, anförs det vidare, vara ”rullande”, dvs. planeringen bör
förnyas med täta mellanrum.

Motionärerna påpekar att åldringar i stor utsträckning är i behov av
vårdinsatser för vilka landstingen är huvudmän och att primärkommunernas
planering av åldringsvården därför måste ske i nära samråd med
landstingen.

Socialstyrelsen bör enligt motionärerna närmare utarbeta tänkbara

SoU1974:36

planeringsmodeller samt i övrigt utfärda de anvisningar som är nödvändiga
för att planeringen skall genomföras.

Uppgiftsfördelningen beträffande planering på socialvårdsområdet

Arbetet med planering på socialvårdsområdet är fördelat mellan
socialdepartementet, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (Spri) och de kommunala huvudmännen.
I betänkandet SoU 1971:30 har utskottet lämnat en närmare
redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser i fråga om
planeringen på bl. a. socialvårdsområdet, varför utskottet här begränsar
redogörelsen till följande.

Riksplaneringen omhändertas under socialdepartementet av socialstyrelsen
på verksplanet.

Socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen innebär emellertid
inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter
i fråga om socialvårdens planering. Socialvården är i första hand en
kommunal uppgift, och som konsekvens härav ankommer det på de
kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. socialvården.
Huvudmän för Spri är staten och en stiftelse, i vilken Landstingsförbundet
samt Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner ingår som
medlemmar.

Socialdepartementet, socialstyrelsen, de kommunala huvudmännen
och Spri har motsvarande uppgifter i fråga om planeringen av hälso- och
sjukvården. Härvid har även socialdepartementets sjukvårdsdelegation
vissa uppgifter.

Det kan här nämnas att socialstyrelsen hösten 1970 redovisade
resultatet av en utredning rörande utvecklingen av socialvårdens resurser
under åren 1968—1975. Utredningen avsåg den beräknade utvecklingen
beträffande platser, service, personal och kostnader m. m. inom socialvårdens
område och baserades på bl. a. material som inhämtats genom en
särskild enkät (LU-SoS) till samtliga primärkommuner.

Vissa av socialstyrelsen utfärdade råd och anvisningar för kommunerna

Socialstyrelsen har i augusti 1970 utgivit Råd och anvisningar nr 18
om planering av ålderdomshem.

Under rubriken Planering i kommunblock anförs följande.

Kommunreformen kommer 1974 att i stort sett vara helt genomförd.
Det är angeläget att vårdresurserna planeras så att de får en från olika
synpunkter lämplig fördelning i de nya kommunerna. Åldringsvården bör
därför planeras med utgångspunkt från hela kommunblockets behov och
förutsättningar. Genom en sådan planering kan man undvika felinvesteringar
och effektivare utnyttja tillgängliga resurser. Socialstyrelsen

SoU 1974:36

förordar därför att kommunblockens samarbetsnämnder — där så inte
redan skett — gör upp översiktsplaner på åldringsvårdens område innan
enstaka projekt läggs fram.

Dessa planer bör redovisa befolkningsutveckningen, tillgången på olika
slags service och öppna hjälpformer, pensionärernas bostadsförhållanden,
ålderdomshemsvården och landstingets vård av långvarigt sjuka samt
utmynna i förslag till den fortsatta utbyggnaden av kommunblockets
åldringsvård.

Planer av detta slag underlättar välgrundade beslut rörande den slutna
vården. Genom kartläggningen av vilka insatser som behövs för den
öppna vården, stimuleras aktiviteten inom detta viktiga fält.

Förutom denna översiktliga planering bör kommunerna upprätta
lokalprogram för de projekt som avses utföras, innan kommunen lämnar
ut uppdrag om projektering. Därvid bör man tänka igenom vilka
aktiviteter och funktioner som skall finnas i anläggningen, vilka lokaler
som kan behövas, hur personalen skall utnyttjas m. m.

Planering av lokaler för åldringsvården inom kommunblocket utlöses
ofta av att man i en kommun önskar uppföra ett ålderdomshem. Frågan
om byggandet av ålderdomshem för oftast med sig en diskussion om hur
den öppna åldringsvården skall utökas och stärkas. Vissa lokaler behövs
för klubbverksamhet och sysselsättningsverksamhet för gamla, mattjänst,
bad och fotvårdsservice kräver utrymme och personal.

Tillkomsten av lokaler på ålderdomshemmet för den öppna vården
(dagcentral) innebär en önskvärd samordning av den kommunala åldringsvården.
Ålderdomshemmets karaktär av öppen institution framhävs på
detta sätt.

Anställning t. ex. av sjukgymnast och sysselsättningsnandledare för
sluten och öppen åldringsvård ger anledning överväga samgående mellan
flera kommuner för att skapa goda anställningsförhållanden och möjlighet
att förvärva lämpliga krafter.

SLAKO

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslutade i
november år 1969 rekommendera kommunerna och landstingen att på
grundval av vissa riktlinjer vidareutveckla Samarbetet mellan Z,^4 ndstingen
och ^Ommunerna på åldringsvårdens och den öppna och slutna
långtidssjukvårdens områden. Samverkan mellan huvudmännen skulle ske
dels genom länsorgan, dels genom lokalorgan. Rekommendationen
omfattar bl. a. riktlinjer för samplanering och samordning av den
halvöppna och öppna åldringsvården samt långtidssjukvården.

Socialutredningen

Socialutredningen skall enligt sina direktiv i arbetet på en ny
vårdlagstiftning behandla bl. a. frågan om riktlinjer för den sociala
omsorgen om åldringar. Ansvarsfördelningen mellan primärkommuner
och landsting skall närmare preciseras. Möjligheterna till samverkan
mellan primärkommunerna inbördes och mellan dessa och landstingen
skall beaktas särskilt då det gäller bl. a. planeringsfrågor.

SoU 1974:36

Socialutredningen har gjort en analys i syfte att klarlägga dels
förutsättningarna för samhällets socialvård i olika hänseenden, dels
socialvårdens roll inom det socialpolitiska området samt redovisat
resultatet av denna analys i principbetänkandet (SOU 1974:39) Socialvården,
mål och medel. Betänkandet utmynnar i slutsatser och principiella
riktlinjer som bör ligga till grund för en ny social vårdlagstiftning. I
kapitel 7 om målfrågor ägnas ett särskilt avsnitt åt socialvårdens
relationer till sjukvården. Där påpekas bl. a. att gränserna mellan
sjukvårdens och socialvårdens ansvarsområden är oklara och att bland
frågor som bör uppmärksammas i det fortsatta utredningsarbetet är
former av samverkan som syftar till att tillförsäkra de vårdbehövande
adekvat behandling samt samordningen av utbyggnadsplanerna. I kapitel

11 om mål och medel för särskilda målgrupper ägnas ett särskilt avsnitt åt
de äldre. Där anges bl. a. att socialvårdens speciella insatser för de äldre
bör vägledas av självbestämmanderätt och normalisering. Självbestämmanderätten
förutsätter, anförs det, ett differentierat utbud av stöd- och
serviceformer, och tjänsterna skall ges utan ingrepp i den personliga
integriteten. Normaliseringsprincipen innebär, anförs det vidare, att man
söker underlätta möjligheterna att bo i en normal miljö, därvid vård och
service bör i första hand tillhandahållas i bostäder eller i närbelägna
servicelokaler och insatsen bör göras i samma former som för övriga
medborgare med beaktande av de särskilda behov som kan gälla för äldre
personer.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:287 från
socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet.

Socialstyrelsen avstyrker motionen och anför bl. a. följande.

De frågor som motionärerna tar upp har i olika sammanhang
uppmärksammats av socialstyrelsen. Styrelsen har bl. a. i skrivelse till
länsstyrelserna 1966 påpekat att skäl fanns att de dåvarande kommunblocken
skulle upprätta översiktsplaner på åldringsvårdens område.
Rekommendationen tillkom främst på grund av styrelsens befattning
med ärenden rörande byggande av ålderdomshem. Resultatet av denna
rekommendation bedömer socialstyrelsen som mycket gott. Praktiskt
taget alla ålderdomshemsprojekt som tillkommit därefter har ingått i en
samlad översiktlig planering där hela kommunblockets behov har
redovisats. I Råd och Anvisningar nr 18, Planering av ålderdomshem, har
styrelsen ånyo understrukit vikten av att översiktsplaner utarbetas.

Svenska kommunförbundet har i stor utsträckning biträtt kommunerna
med upprättande av översiktsplaner. På grund av vunna erfarenheter
har modellerna för och innehållet i sådana planer successivt
utvecklats till samlade helhetslösningar. Planeringsmedvetandet har efter
hand ökat hos kommunerna inte minst till följd av kommunreformen.
Som en följd av det organiserade samarbetet mellan landsting och

SoU 1974:36

primärkommuner — Slako — har enhetliga utredningsmodeller börjat
tillämpas i några län.

Åldringsvård är emellertid endast en av kommunernas verksamhetssektorer.
Planeringen för denna sektor måste samordnas med den övriga
kommunala planeringen för att uppnå ett effektivt och rationellt
prioriterings- och beslutsunderlag.

Socialutredningen kommer i sitt principbetänkande även att ta upp
behovet av planering och samarbete med bl. a. sjukvårdshuvudmännen
samt ange socialstyrelsens uppgifter i detta sammanhang.

Med hänvisning till vad ovan anförts synes det för närvarande inte
erforderligt med något riksdagsuttalande beträffande översiktsplanering
för åldringsvården.

Svenska kommunförbundet framhåller att något behov av anvisningar
för översiktsplanering av åldringsvården föreligger inte utöver vad som
följer av förbundets egna åtgärder.

Kommunförbundet anför bl. a. följande.

Primärkommunerna har sedan 60-talet av flera skäl — främst kommunsammanläggningar
— haft anledning göra översiktsplaner för åldringsvården.

Socialstyrelsen utarbetade i mitten av 60-talet visst material för det
ändamålet. Vid den tidpunkten var man främst inriktad på ålderdomshemmen.
Materialet riktade sig till länsstyrelserna för att dessa skulle
stimulera kommunerna till en sådan planering. Materialet låg sedan till
grund för Råd och Anvisningar nr 18/1970 ”Planering av ålderdomshem”.

Under årens lopp har Kommunförbundet varit kommunerna behjälplig
med att mera konkret utarbeta översiktsplaner för den kommunala
sociala åldringsvården i vidare bemärkelse, innefattande även pensionärshem,
pensionärslägenheter, olika former av serviceboende, hemtjänst- och
fritidsverksamhet m. m., och där hänsyn även tagits till landstingens
långtidsvård och planerade utbyggnad av sjukvårdsresurser.

Modellen och innehållet i dessa översiktsplaner har sedan använts och
vidareutvecklats i vissa län där man nu är inne i ett arbete med en länsvis
samordnad översiktlig planering av den totala åldringsvården i kommunerna.
Erfarenheten av sådana genomgångar sprids sedan till övriga län.

Detta planeringsarbete syftar till att dels bilda underlag för överväganden
om utbyggnaden av åldringsvården i kommunerna under planeringsperioden
dels ligga till grund för överläggningar med landstingen i
sjukvårdsfrågor - främst långtidsvården och de öppna sjukvårdsresurserna.

Uppmärksammas bör att åldringsvården är en del av kommunens
totala planering och att den bör samordnas med övrig planeringsverksamhet.

Utskottet

I betänkandet behandlas frågor om behörighetsbestämmelser för
ålderdomshemsföreståndare och om planering av åldringsvården.

Behörighetsbestämmelser för ålderdomshemsföreståndare

I motionen 1974:218 av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Sellgren

SoU 1974:36

(fp) påpekas att några behörighetsbestämmelser inte finns för ålderdomshemsföreståndare
i motsats till vad som gäller beträffande sjuksköterska i
landstingens sjukvård och föreståndare för enskilt vårdhem. Motionärerna
framhåller att det är angeläget att behörighetsbestämmelser fastställs för
ålderdomshemsföreståndare med hänsyn till befattningshavarnas betydelsefulla
uppgifter inom åldringsvården. Mot denna bakgrund och då
socialhjälpslagen (1956:2), vari bestämmelser om ålderdomshem meddelats,
inte innehåller något bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela
tillämpningsbestämmelser begär motionärerna förslag till de lagändringar
som erfordras för att behörighetsbestämmelser för ålderdomshemsföreståndare
skall kunna utfärdas.

Socialhjälpslagen innehåller i fråga om personal vid ålderdomshem och
därmed jämställda hem en allmänt hållen föreskrift om att vid sådana
hem skall finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan
utbildning att de som beretts plats i hemmen kan erhålla tillfredsställande
vård och tillsyn. Enligt instruktionen (1965:789) för statens socialvårdskonsulenter
skall socialvårdskonsulenterna bl. a. övervaka att tillräcklig
och för sina uppgifter lämplig personal finns anställd vid ålderdomshem.
För placering i den lönegrad, som enligt avtal på det kommunala området
gäller för ålderdomshemsföreståndare och biträdande ålderdomshemsföreståndare,
krävs av skolöverstyrelsen godkänd eller därmed jämställd
utbildning för ålderdomshemsföreståndare.

Utbildning av ålderdomshemsföreståndare och föreståndare för öppen
åldringsvård bedrivs i form av dels en fem terminers utbildning inom
gymnasieskolan, dels en två terminers kompletterande utbildning inom
gymnasieskolan för personer med minst tre års praktisk erfarenhet, dels
ock en vidareutbildning om en termin vid sjuksköterskeskola för
sjuksköterskor/sjukskötare. Skolöverstyrelsen har i år fastställt läroplan
för en ytterligare utbildningsväg, nämligen en tre terminers utbildning för
personer som genomgått vissa grenar i vårdlinjen i gymnasieskolan eller
som har undersköterske-, hemvårdarinne- eller skötarutbildning.

På utskottets begäran har socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, Svenska
kommunförbundet och Föreningen Sveriges ålderdomshemsföreståndare
avgivit yttranden över motionen. Av remissinstanserna tillstyrker endast
Föreningen Sveriges ålderdomshemsföreståndare motionsyrkandet.

Utskottet vill till en början påpeka att utbildningen av ålderdomshemsföreståndare
ända fram till år 1965 bedrevs utanför den reguljära
yrkesutbildningen. Tillgången på personer med utbildning lämpad för
verksamhet som ålderdomshemsföreståndare har därför varit begränsad.
Av remissyttrandet från Svenska kommunförbundet framgår emellertid
att ett ökande antal sådana befattningshavare har kvalificerad utbildning.
Kommunerna är också medvetna om att av föreståndare för ålderdomshem
och öppen åldringsvård krävs en god utbildning. Inte minst
utvecklingen inom åldringsvården, där nya boende- och vårdformer växer
fram vid sidan av de traditionella ålderdomshemmen, understryker
utbildningskravet. Det ansvar kommunerna har för att åldringsvården

SoU 1974:36

skall fungera väl och utvecklas och det förhållandet att tillgången på
personer med utbildning som ålderdomshemsföreståndare ökar genom
satsningar på utbildningsområdet utgör enligt utskottets mening lika
betryggande garantier som särskilda behörighetskrav skulle utgöra för
att befattningarna som ålderdomshemsföreståndare besätts med väl
kvalificerade personer. Denna uppfattning står i överensstämmelse med
den mening socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet givit uttryck
åt i sina remissyttranden.

På grund av det anförda bör enligt utskottets mening motionen
1974:218 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Planering av åldringsvården

I motionen 1974:287 av herr Karlehagen m. fl. (c) framhålls att den
kraftiga ökningen av antalet åldringar gör det nödvändigt med en
framtidsinriktad analys av behovet av sociala vårdinsatser för åldringarna.
Varje kommun bör med utgångspunkt i en sådan analys upprätta en
översiktsplan för åldringsvården inom kommunen. Av planen bör framgå
hur behovet av fritidsverksamhet, hemtjänst, färdtjänst, platser på
servicehus och ålderdomshem m. m, skall tillgodoses. Planen bör vara
rullande. 1 motionen påpekas bl. a. att kommunernas planering av
åldringsvården måste ske i nära samråd med landstingen, då åldringar i
stor utsträckning är i behov av vårdinsatser för vilka landstingen är
huvudmän.

Motionärerna begär att i samarbete mellan socialstyrelsen och Svenska
kommunförbundet planeringsmodeller skall utarbetas och anvisningar
utfärdas för en kommunal översiktsplanering av åldringsvården.

Utskottet vill framhålla att socialstyrelsen i augusti 1970 utgivit Råd
och anvisningar (nr 18) om planering av ålderdomshem, vari socialstyrelsen
förordat att man i kommunblocken gör upp översiktsplaner på åldringsvårdens
område. I dessa översiktsplaner skall bl. a. befolkningsutvecklingen,
service av olika slag för åldringar och förslag till den fortsatta
utbyggnaden av åldringsvården redovisas. Utskottet vill vidare framhålla
att Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet år 1969 rekommenderat
kommunerna och landstingen att vidareutveckla samarbetet
beträffande bl. a. planering på åldringsvårdens och långtidsjukvårdens
områden.

Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet har i yttranden över
motionen erinrat om dessa initiativ samt bl. a. framhållit att Kommunförbundet
i stor utsträckning biträtt kommunerna med upprättande av
översiktsplaner för den kommunala åldringsvården av det slag som avses
med motionen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att det finns anledning

SoU 1974:36

räkna med att motionens syfte kan tillgodoses utan något riksdagens
initiativ. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

1. beträffande behörighetsbestämmelser för ålderdomshemsföreståndare
att riksdagen avslår motionen 1974:218,

2. beträffande planering av åldringsvården att riksdagen avslår
motionen 1974:287.

Stockholm den 12 november 1974

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Dahlberg (s)*, Larsson i Öskevik (c), fru Skantz (s), herrar Romanus (fp),
Andreasson i Östra Ljungby (c), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fru
Marklund (vpk), herr Signell (s)*, fru Lagergren (s), herrar Bengtsson i
Göteborg (c)*, Alftin (s) och fru Troedsson (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

beträffande behörighetsbestämmelser för ålderdomshemsföreståndare av
herr Romanus (fp) som anfört:

Som motionärerna framhåller i motionen 1974:218 är ålderdomshemsföreståndarna
en väsentlig grupp inom den kommunala åldringsvården.
Det är självfallet angeläget, som motionärerna understryker, att
tjänster som föreståndare för ålderdomshem i första hand tillsätts med
personer som har därför avsedd utbildning. I takt med att tillgången på
personer med sådan utbildning ökar, bör det inte annat än i rena
undantagsfall förekomma att denna princip frångås. Det är angeläget att
den som satsar på utbildning finner att detta ger meritvärde. A andra
sidan är det också en strävan i vårt samhälle att på allt fler områden
möjliggöra för den som saknar formell utbildning, men genom praktiska
yrkesinsatser visat sin lämplighet, att få befattningar med ökat ansvar och
mer kvalificerade arbetsuppgifter. Mot denna bakgrund, och då flertalet
remissinstanser har avstyrkt införande av formella behörighetsregler, kan
jag inte i dag tillstyrka införande av sådana. Som ovan framhållits bör
man kunna räkna med att i framtiden tillsättande av tjänster som
ålderdomshemsföreståndare endast i undantagsfall sker med icke utbildade
personer, eller att utbildade sökande förbigås med icke utbildade.
Skulle utvecklingen ta en annan riktning kan det finnas anledning att åter
överväga frågan om behörighetskrav.

GOTAB 74 8036 S Stockholm 1974