Socialutskottets betänkande nr 32 år 1974 SoU 1974:32

Nr 32

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
bestämmelserna rörande hälsofarliga varor inom måleribranschen.

Motionen

I motionen 1974:438 av herr Marcusson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär en översyn av de bestämmelser som rör hanteringen
av hälsovådliga ämnen av det slag som anges i motionen.

Motionärerna anför att den kemiska forskningen inom färgindustrin i
huvudsak synes ha inriktats på att få fram produkter som ur färgsynpunkt
är tillfredsställande och att tillbörlig hänsyn inte tagits till dem, som skall
arbeta med dessa produkter. Enligt motionärerna leder detta som regel till
att man blundar för de eventuella skadeverkningar som på kort eller lång
sikt kan uppstå. Motionärerna hänvisar till att exempelvis det för närvarande
inte finns bevis för att alkydfärg på sikt inte ger upphov till hjärnskador,
nedsatt luktförmåga eller skador på andra organ och påpekar att det torde
vara helt klart att den som ständigt arbetar i utrymmen där gaser från lösningsmedel
förekommer i relativt höga koncentrationer kan drabbas av inre
skador, t. ex. kroniska besvär i luftvägarna. Motionärerna nämner att undersökningar,
som gjorts beträffande lösningsmedel, redovisat skador som
uppkommit efter relativt kort tidsrymd. Skadeverkningarna på sikt har enligt
motionärerna inte närmare undersökts, men allt talar för att dessa kan bli
förödande. Samma förhållande, nämligen att de anställda utsätts för faror
för skadeverkningar vilka är outredda, synes motionärerna föreligga beträffande
uretanfärger, vilka framställs av två komponenter varav den ena,
ett isocyanat, i oreagerad form är mycket farlig. Motionärerna efterlyser
härvidlag en garanti för att det alltid är en ”ren” produkt.

Om säkrare förhållanden på arbetsplatserna skall kunna skapas är det,
anser motionärerna, ett oeftergivligt krav att de produkter som används
i färgmaterial liksom de lösningsmedel som kommer till användning är
helt ofarliga. Kravet skall gälla såväl kortsiktiga som långsiktiga skadeverkningar.

Allmänt om färgprodukter och hälsorisker

De i motionen omnämnda färgprodukterna används för målning av ytor.

I flertalet ytbehandlingsfärger är pigment och bindemedel på lämpligt sätt
lösta eller dispergerade (uppslammade). Efter målningen avdunstar lösnings -

I Riksdagen 1974. 12 sami Nr 32

SoU 1974:32

eller dispergeringsmedlet, varigenom ett färgskikt bildas. Andra färger åter
är av s. k. tvåkomponentstyp. Före målningen blandas två komponenter,
och när dessa reagerar med varandra börjar en härdningsprocess som resulterar
i ett färgskikt. I endera eller båda komponenterna kan ingå pigment,
lösnings- och dispergeringsmedel m. m.

Som exempel på färger som kräver lösningsmedel kan nämnas alkydfärger,
som används inom byggnadsmåleri, särskilt för målning av väggar och tak.
I alkydfärgerna ingår som råvara ett oljebaserat konstharts och som lösningsmedel
i allmänhet lacknafta. För särskilda, relativt ovanliga, ändamål
finns alkydfärger med kraftigare lösningsmedel. Alkydfärgerna saluförs
i färdigblandat skick för hantverksmåleri. Endast för det fall att färgen skall
sprutmålas behöver ytterligare lösnings- eller dispergeringsmedel tillföras
färgen. Även vattendispergerade alkydfärger finns i marknaden. Som ytterligare
exempel på vattenbaserade färger kan nämnas de s. k. latexfärgerna,
vilka är avsedda bl. a. för inomhusmålning. Den i motionen omnämnda
uretanfärgtypen är baserad på uretanplast, vilken även har mycket stor användning
i andra former såsom skumplast, lim och lack. Till såväl uretanplast
som uretanfärg används ett isocyanat som råvara. Som lösningsmedel
för uretanplasten i enkomponentsfärg används främst lacknafta. I
uretanfärg av tvåkomponentstyp är den ena komponenten ett isocyanat.
Då komponenterna reagerar med varandra bildas värme, vilket underlättar
frigörandet av eventuellt överskott av flyktigt isocyanat. En annan färg av
tvåkomponentstyp baseras påepoxiharts. Som härdare används bl. a. aminer.
Epoxifärg finns även som enkomponentsfärg och är då antingen vattenbaserad
eller lösningsmedelsbaserad. Lösningsmedlen för epoxifärg innehåller
i allmänhet toluen, xylen och butanol.

Lacknafta, som även är känd under bl. a. beteckningarna kristallolja, dilutin,
varnolen och lackbensin, är ett mycket använt lösningsmedel såväl
inom måleribranschen som inom verkstadsindustrin och i hemmen och
består av en blandning av aromatiska och alifatiska kolväten. Då lacknafta
erhålls genom destination av petroleum kan bensen ingå i mindre mängd.
Som lösnings- och utspädningsmedel för lacker, fernissor m. m. används
i stor utsträckning thinner. Thinner brukas även för avfettning, som rengöringsmedel
för penslar m. m. Thinner är ej något entydigt begrepp utan
används som beteckning på förtunningsmedel (på engelska thinner = förtunnare)
med varierande kemisk sammansättning. Thinner utgörs i allmänhet
av en blandning av toluen, ketoner och estrar (t. ex. etylacetat). Bensen
kan ingå som förorening om s. k. teknisk kvalitet av toluen ingår i thinnerpreparatet.

När det gäller hälsorisker vid användning av lösningsmedel inom måleribranschen
kan allmänt sägas att inandning av lösningsmedelsångor kan
medföra risk för påverkan på det centrala nervsystemet och ge en berusande
och sövande effekt. Ju flyktigare lösningsmedlet är, desto större är risken

SoU 1974:32

för påverkan av medlet. Lättflyktiga lösningsmedel och då främst thinnerpreparat
missbrukas inte sällan i berusningssyfte, s. k. sniffning. Med hänsyn
till den mångskiftande sammansättningen av de preparat som används som
lösningsmedel kan av naturliga skäl någon fullständig redogörelse inte lämnas
för skadeverkningarna på grund av inandning av lösningsmedelsångor.
I det följande lämnas därför endast en redogörelse för verkningarna av vissa
ämnen, som ofta förekommer i lösningsmedel.

I ett flertal lösningsmedel, exempelvis lacknafta, ingår naturgas- eller petroleumprodukter,
som kan innehålla alifatiska kolväten. Påverkan av sådana
kolväten kan, beroende på vilka mängder av lösningsmedlet som finns i
inandningsluften och under hur lång tid man utsätts för ångor av medlet,
ge sig till känna som symtom av varierande svårighetsgrad. Vid låga halter
och kort påverkanstid fås allmänna symtom som huvudvärk och illamående.
Vid stigande grad av påverkan - högre halter och längre tid - erhålls i
tilltagande grad berusning med balanssvårigheter, synrubbningar och muskelinkoordination.
Vid högre halter kan medvetandeförlust inträda efter
även kort tids exposition. Effekten på människan av inandning av lacknafta
har nyligen undersökts vid arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning.
Undersökningen, som ingår som ett led i ett större forskningsprojekt
vid avdelningen om effekten på människan av lösningsmedel i inandningsluft,
har redovisats i skriftserien Arbete och Hälsa, 1974:1. Undersökningsresultatet
ledde bl. a. till slutsatsen att vid en exposition för 2 500 mg lacknafta
per m’ luft under fysiskt arbete en klar risk föreligger för uppkomst
av subjektiva besvärssymtom och en negativ inverkan på psykomotoriska
och intellektuella funktioner hos den exponerade individen.

När det gäller skadeverkningar av thinner han hänvisas till en redogörelse
i socialutskottets betänkande SoU 1972:33 i anledning av motioner om åtgärder
mot thinnermissbruk. I redogörelsen refereras vissa uppgifter som
lämnats av narkomanvårdskommittén (SOU 1969:52, s. 139 f.). Enligt dessa
uppgifter har toluen inte någon säkert påvisad kvarstående effekt på kroppens
organ, men vid missbruk har man iakttagit följande övergående förändringar:
leverförstoring och nedsatt leverfunktion, påverkan av blodbildningen i benmärgen
med lätta förändringar av blodbilden samt vita blodkroppar i urinen.
Härutöver kan tilläggas att kronisk exposition för bensen kan ge skador
på blodbildande organ och svårartad anemi, att inandning av etylacetat kan
ge upphov till hosta, huvudvärk, trötthet och medvetslöshet samt att butanolångor
kan föranleda irritation i ögon, näsa och hals samt hosta, huvudvärk
och svindel.

Här kan också nämnas att effekten av toluen i inandningsluft studerats
vid arbetarskyddsstyrelsen inom ramen för det tidigare omnämnda lösningsmedelsprojektet.
Undersökningsresultaten har publicerats i arbetarskyddsstyrelsens
skriftserie Arbete och Hälsa, 1972:20. Dessa visade att man kan
befara en försämring av vissa psykomotoriska funktioner vid exposition

SoU 1974:32

samtidigt med arbetsbelastning vid halter i närheten av det rekommenderade
hygieniska gränsvärdet. Det bör även påpekas att en kraftig lösningsmedelspåverkan,
även om den ej förorsakar organskada, kan ge upphov till
olycksfall på grund av effekten på nervsystemet (omdömesrubbning, balanssinnesrubbning
m. m.)

Hälsorisker vid inandning av ångor från flyktiga isocyanater har påtalats
bl. a. i en artikel år 1972 i Läkartidningen (1972:44 s. 5077-5080). Isocyanater
kan reagera med vätejoner i exempelvis proteiner och med vatten i biologiskt
material och är därigenom fysiologiskt aktiva. Framför allt drabbas luftvägarnas
slemhinnor. Vid kraftig exposition uppstår slemhinneirritation med
besvär från såväl ögon som luftvägar. Hudförändringar eller tecken på allmän
förgiftning är ovanliga. Hos många arbetstagare utvecklas efter exposition
för flyktiga isocyanater en ökad känslighet som yttrar sig i andningssvårigheter,
trånghetskänsla i bröstet och torrhosta. Plötslig andnöd som liknar
ett astmatiskt tillstånd kan också inträda. De akuta besvären avklingar snabbt
om expositionen avbryts, men hos enstaka individer går det akuta eller subakuta
skedet över i ett kroniskt bronkitliknande tillstånd. Till skillnad
från de subjektiva symtomen kvarstår en nedsatt lungfunktion under lång
tid. Under denna tid reagerar individen mycket lätt med luftvägsbesvär
vid förnyad isocyanatexposition och även för andra luftvägsirriterande ämnen
och gaser. Exposition för åtminstone ett isocyanat - toluendiisocyanat

- leder hos många till en ökad känslighet. Kliniska symtom kan sålunda
uppstå efter kontakt med ytterst låga koncentrationer av detta flyktiga isocyanat.
Symtomen kan komma i direkt anslutning till expositionen men
kan även uppträda som astmaliknande andningsbesvär efter några timmars
latenstid, och många av dem utvecklas till en bestående försämring av lungfunktionen.

Beträffande epoxiprodukter bör nämnas att vissa sådana kan ge hudskador
genom överkänslighetsreaktioner, särskilt hos härför disponerade personer.

Gällande ordning m. m.

Inledningsvis kan här nämnas att betydelsefulla ändringar i arbetarskyddslagstiftningen
trädde i kraft den 1 januari 1974. Ändringarna innebar i korthet
följande.

De anställdas inflytande på de lokala skyddsfrågorna ökades väsentligt
genom att bl. a. skyddsombudens lagfästa befogenheter utvidgades. Skyddskommitté
skall nu tillsättas i vidgad omfattning varjämte kommittéernas
uppgifter breddades. Reglerna om förhandsprövning av nya eller ändrade
arbetslokaler m. m. skärptes. Nya lagregler infördes om samordning av och
ansvar för skyddsåtgärderna på arbetsställen, som är gemensamma för flera
arbetsgivares anställda. 1 detta hänseende gäller numera enligt 7 a ^ arbetarskyddslagen
(1949:1) bl. a. att den som låter uppföra byggnad eller an -

SoU 1974:32

läggning (byggherre) är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot
ohälsa och olycksfall på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet.
Byggherren kan överlåta ansvaret för samordningen till arbetsgivare på arbetsstället.
Den som har sådant ansvar skall tillse att samordning sker av
skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och på arbetsstället sysselsatta
arbetstagare är skyldiga att följa de anvisningar han i detta syfte
lämnar. Reglerna i 7 a 5 äger motsvarande tillämpning på den som driver
verksamhet utan att ha arbetstagare anställd. Slutligen innebar ändringarna
en effektivisering av sanktionsbestämmelserna och en kraftig utbyggnad
av utbildningen för bl. a. skyddsombud.

Såväl arbetarskyddslagen som arbetarskyddskungörelsen (1949:208) innehåller
åtskilliga bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarna mot
kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Enligt 10 $ arbetarskyddslagen skall tillfredsställande
luftväxling vara anordnad i sluten arbetslokal samt på annan
plats, där arbete bedrivs, i den mån så är påkallat. Lämpliga anordningar
skall såvitt möjligt vidtas för att hindra att bl. a. rök, gas eller ånga sprids
i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd. I 11 $ stadgas bl. a.
att till förebyggande av att arbetstagare skadas genom giftiga eller eljest
hälsofarliga ämnen sådana åtgärder skall vidtas att fara härför i möjligaste
mån undgås. Om annan åtgärd inte kan vidtas eller skäligen påfordras till
vinnande av nödigt skydd mot ohälsa skall enligt 12 5 personlig skyddsutrustning
av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är
skyldig att använda utrustningen och väl vårda den.

I arbetarskyddskungörelsen stadgas bl. a. att arbetsgivare skall tillse att
hos honom sysselsatta arbetstagare erhåller kännedom om de särskilda risker
för ohälsa som är förbundna med arbetet samt, där så erfordras, meddela
de föreskrifter och förhållningsregler som arbetstagare skall iaktta för att
undgå dessa risker. Vid arbetsplats där bl. a. rök, gas eller ånga sprids i
en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd skall i den mån det
är möjligt arbetsprocessen utföras i sluten apparat eller arbetet förläggas
till avskild lokal eller inbyggd plats. Om så ej kan ske, skall tillfredsställande
anordningar för uppsamling och bortförande eller oskadliggörande på annat
sätt av röken, gasen eller ångan såvitt möjligt anbringas vid den plats där
sådan luftförorening uppstår och kan spridas. Vidare stadgas att utsugningsanordning
inte får förläggas på sådant sätt att arbetstagare genom förorenad
luft därifrån utsätts för påverkan. Finnes visst arbete eller visst slag av
arbete medföra särskild fara för ohälsa på grund av förekomsten av rök
etc. äger arbetarskyddsstyrelsen som villkor för arbetstagares användande
i arbetet föreskriva att undersökning av luftförhållandena skall ske. Styrelsen
bestämmer då omfattningen av undersökningen och meddelar även i övrigt
erforderliga föreskrifter rörande undersökningens genomförande. Vid arbete,
där gift eller annan hälsofarlig vara kommer till användning eller där arbetsförhållandena
eljest kan medföra förgiftnings- eller smittofara, skall be -

1* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 32

SoU 1974:32

tryggande skyddsåtgärder vara vidtagna. Gift eller annan hälsofarlig vara
skall, i den mån så med hänsyn till förhållandena skäligen kan ske, ersättas
med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara. Personlig skyddsutrustning
såsom andningsskydd m. m. skall, i den mån arbetarskyddsstyrelsen så föreskriver,
vara godkänd av styrelsen. Då så är möjligt skall den tid, varunder
arbetstagare används till arbete som medför särskild hälsofara, tillbörligen
inskränkas genom att han sätts till annat ej hälsofarligt arbete viss tid varje
arbetsdag eller vecka eller under längre perioder.

I kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minderårig till vissa
arbeten stadgas att till arbete som anges i en vid kungörelsen fogad förteckning
får arbetstagare under 18 år (minderårig) användas endast i den
mån som följer av förteckningen (1 S). Enligt denna förteckning får minderårig
användas vid bl. a. arbete vid vilket damm, rök, gas eller ånga med
giftig, frätande eller på annat sätt skadlig inverkan uppkommer och sprids
i farlig mängd endast om han fyllt 16 år och om yrkesinspektionen godkänt
arbetssättet och ventilations- och utsugningsanordningarna samt medgivit
att minderårig används till arbetet.

Uppfyller arbetsställe ej de krav som gäller enligt arbetarskyddslagen eller
föreskrifter eller anvisningar som meddelats med stöd av lagen får yrkesinspektionen
förelägga arbetsgivaren att avhjälpa missförhållandet eller också
förbjuda honom använda viss maskin, redskap eller annat hjälpmedel,
visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta villkor som
angivits när förbudet meddelades. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma
föreläggande kan yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Arbetsgivare är skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen
föranstalta om undersökning av ämne eller material som
han använder eller framställer i sin verksamhet eller tillhandahålla prov
för sådan undersökning. Innebär arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens
liv eller hälsa kan skyddsombud under vissa förutsättningar
avbryta arbetet.

Tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas centralt
av arbetarskyddsstyrelsen som äger meddela råd och anvisningar till
ledning vid tillämpning av lagstiftningen samt av yrkesinspektionen ochnär
det gäller mindre arbetsplatser - av kommunala tillsyningsman. Arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen har under senare år tillförts betydande
resursförstärkningar för att bl. a. tillgodose arbetslivets ökade krav
på arbetarskyddsanvisningar respektive ge ytterligare kapacitet för tillsynen
på arbetsplatserna. För innevarande budgetår har sålunda medel anvisats
för 40 nya tjänster vid arbetarskyddsstyrelsen och 37 nya tjänster vid yrkesinspektionen
(se SoU 1974:3).

Åtgärder mot hälsorisker vid målningsarbete behandlas i några av arbetarskyddsstyrelsen
utfärdade anvisningar. Enligt "Anvisningar om skydd
mot yrkesfara vid sprutmålning” (1971:12) skall sprutmålning, som utförs
inomhus, ske i sprutrum, sprutbox eller sprutskåp. Under vissa närmare

SoU 1974:32

angivna förutsättningar för dock sprutmålning ske öppet inomhus. I anvisningarna
lämnas vissa föreskrifter rörande ventilation, bl. a. vid torkning
av sprutmålat föremål, som vid torkning avger hälsofarlig gas eller ånga,
om tillredning och förtunning av färg, som vid arbetet avger hälsofarlig
gas eller ånga, samt om personlig skyddsutrustning. Målning vid byggnadsarbete
regleras i år 1972 utfärdade "Bygganvisningar”, nr 32, som bl. a. innehåller
särskilda bestämmelser om invändig målning i cistern, tank eller
iiknande och om arbete med vissa träskyddande medel. I anvisningarna
lämnas även en redogörelse för det s. k. YSAM-systemet, som utarbetats
av en kommitté, representerande dåvarande arbetsmedicinska institutet (numera
integrerat i arbetarskyddsstyrelsen), Bygghälsan, Målarmästarnas riksförening,
Svenska målareförbundet och Sveriges färgfabrikanters förening,
i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. Systemet avser att ge anvisningar
om åtgärder till skydd mot hälsorisker vid inandning av lösningsmedelsångor
vid användning av färger, lacker, förtunningar m. fl. produkter från färgindustrin
samt innebär att produkterna klassificeras och märks på visst sätt
med hänsyn till deras hälsofarlighet. YSAM-beteckningen, som inte gäller
vid sprutmålning, avser bruksfärdig färg, dvs. inklusive föreskrivna spädningsmedel
m. m., och ger upplysning om vilka skyddsåtgärder som bör
vidtas. I anslutning härtill kan nämnas att i gällande kollektivavtal mellan
Målarmästarnas riksförening och Svenska målareförbundet stadgas dels att
arbetsgivare skall tillse att i hans rörelse förekommande färgprodukter är
YSAM-märkta, dels att arbetstagare inte är skyldig att arbeta med färgprodukter
som saknar YSAM-beteckning.

Arbetarskyddsstyrelsen har i dagarna utfärdat anvisningar angående hygieniska
gränsvärden för luftföroreningar från bl. a. lacknafta och ett antal
ämnen som ingår i färgprodukter och lösningsmedel. Anvisningarna ersätter
den lista över rekommenderade hygieniska gränsvärden som utfardats år
1969 av dåvarande arbetsmedicinska institutet.

Här kan också redovisas att arbetarskyddsstyrelsen i anledning av en till
styrelsen från Sveriges färgfabrikanters förening inkommen skrivelse rörande
användning av alkydfarger för husbyggnadsmåleriet i skrivelse den 28 april
1971 fäst yrkesinspektionens uppmärksamhet på möjligheten att i ökad utsträckning
använda vattenbaserade färger. Arbetarskyddsstyrelsen framhöll
därvid att det kunde konstateras att användning av alkydfärger på stora
ytor som väggar och tak ställde stora krav på skyddsåtgärder i form av
ventilation anpassad till arbetsintensiteten samt att lämpligt andningsskydd
skulle tillhandahållas och användas där så erfordrades.

Med hänsyn till att vid målning kan uppkomma samma eller liknande
skadeverkningar som vid limningsarbeten bör också nämnas att arbetarskyddsstyrelsen
år 1971 utfärdat limningsanvisningar, vari bl. a. ges stränga
föreskrifter för lösningsmedelshaltiga lim och särskilda regler beträffande
speciallim som epoxilim och polyuretanlim, vilka produkter delvis innehåller

SoU 1974:32

samma råvaror som epoxifärg och uretanfärg. Vidare kan anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen
i skrivelse den 1 mars 1971 meddelat yrkesinspektionen
vissa anvisningar rörande isoleringsarbeten med uretancellplast, som bl. a.
innehåller isocyanat.

Vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen gäller bestämmelserna i lagen
(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Under förarbetena till nämnda lag
anförde departementschefen följande beträffande lagstiftningens tillämpningsområde
(se prop. 1973:17 s. 91).

Jag vill sedan något närmare ta upp frågan hur den nu föreslagna lagstiftningen
bör förhålla sig till arbetarskyddslagstiftningen. Med det vidsträckta
tillämpningsområde som föreslagits förden nya lagstiftningen kommer
detta att i vissa avseenden sammanfalla med tillämpningsområdet för
arbetarskyddslagstiftningen. Det gemensamma området blir som tidigare
anförts i princip ali yrkesmässig hantering av hälso- och miljöfarliga varor
såvitt avser skyddet av arbetstagarnas hälsa.

Jag vill understryka att det givetvis inte är meningen att arbetarskyddslagstiftningen
skall sättas ur spel genom den föreslagna lagen. Den nu
föreslagna lagen bör gälla vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen. Det innebär
bl. a. att sådana allmänna restriktioner av betydelse för användningen
av produkter i olika hanteringsled - i eller utanför arbetslivet - som utfärdas
med stöd av den nu föreslagna lagen bör av arbetarskyddsmyndigheterna
läggas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav
som under alla omständigheter måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts
att arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagstiftningen
meddelar andra eller strängare föreskrifter, när så påkallas för att uppfylla
arbetarskyddets krav. Dessa föreskrifter skall ”ta över”. De risker för arbetstagarnas
hälsa som är förenade med själva tillverkningen av hälso- och
miljöfarliga varor och med den yrkesmässiga hanteringen av sådana varor
skall alltså liksom f. n. främst mötas med arbetarskyddsåtgärder.

Det är naturligtvis angeläget att åstadkomma samordning mellan produktkontrollorganets
generella föreskrifter rörande en viss vara och sådana
anvisningar eller föreskrifter som arbetarskyddsmyndigheterna med stöd
av arbetarskyddslagen meddelar om användningen av samma vara på arbetsplatser.
Den samordning som behövs för detta ändamål avses komma
till stånd på följande sätt. Som senare skall framgå närmare avser jag att
produktkontrollorganet skall få en sammansättning som garanterar att arbetarskyddssynpunkter
beaktas. Vidare skall tillsynen över efterlevnaden
på arbetsplatserna av den nya lagstiftningen åvila arbetarskyddsmyndigheterna.
Vid den revision av arbetarskyddslagen som väntas ske om några
år får man som nämnts ta upp frågan om det behövs någon ändring när
det gäller tillämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor syftar till att förhindra eller förebygga
skador och medger en långtgående produktkontroll över varor som
med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering
kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är
av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt kan Kungl. Maj:t
föreskriva att lagen även skall tillämpas på annan vara. Lagen innehåller

SoU 1974:32

grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering
och import av hälso- och miljöfarliga varor samt bemyndigar Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer att ingripa mot olika kemiska
varor bl. a. genom föreskrift att viss vara får hanteras eller importeras endast
efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall
gälla annat särskilt villkor. Även totalförbud mot viss vara kan meddelas.

En grundregel i lagen är att den som hanterar hälso- och miljöfarliga
varor skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs
för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Härvid
skall särskilt den som tillverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka
varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och
miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall
anges på varan. En grundsats är att redan en på goda vetenskapliga grunder
uppkommen misstanke om risk som inte är praktiskt verifierad skall utgöra
tillräckligt underlag för åtgärder. För att underlätta myndigheternas arbete
har införts en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.

För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor enligt lagen finns
en särskild produktkontrollnämnd, som är självständigt beslutande men
som i administrativt hänseende är anknuten till naturvårdsverket. Den löpande
tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen
när det gäller hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor
i verksamhet varöver arbetarskyddsstyrelsen utövar tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen.
I övrigt åvilar tillsynen naturvårdsverket. På regional
nivå är yrkesinpektionen och länsstyrelsen tillsynsmyndigheter. Den lokala
tillsynen slutligen ankommer på hälsovårdsnämnderna. Tillsynsmyndighet
äger rätt att på begäran fö upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen samt att meddela föreläggande eller förbud som behövs för lagstiftningens
efterlevnad.

Tillämpningsföreskrifter till lagen om hälso- och miljöfarliga varor har
meddelats i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt
kungörelsen indelas ämnen som kan befaras orsaka skada på människor i gifter
och vådliga ämnen. Till gift hänförs dels ämne som huvudsakligen används
vid framställning av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat vara gift,
dels annat ämne vars hantering är förenad med mycket stor hälsorisk. Övriga
ämnen hänförs till vådliga ämnen. I kungörelsen ges vissa föreskrifter om
ykresmässig användning av gift. Vidare stadgas att förpackning till gift eller
vådligt ämne som överlåts skall vara tydligt och otvetydigt märkt på svenska
med bl. a. varans namn och uppgift om dess karaktär av gift eller hälsovådligt
ämne, varningstext med upplysning om risker som är förbundna med varan
samt de anvisningar i övrigt om lämplig hantering av varan som kan behövas
till skydd mot skada samt uppgifter om vilket eller vilka ämnen som ger
varan dess hälsofarliga egenskaper. Det åligger produktkontrollnämnden att

SoU 1974:32

utge vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen.

I detta sammanhang bör också nämnas att årets riksdag godkänt vissa
riktlinjer för utveckling av ett informationsystem för miljövården (se prop.
1974:46, Joli 1974:20). Syftet med systemet är att med hjälp av bl. a. ADBteknik
ge myndigheter, organisationer och enskilda tillgång till för reformarbetet
på miljöområdet erforderliga data. I miljövårdens informationssystem
skall bl. a. ingå information om hälso- och miljöfarliga varor samt
information av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Systemet skall utvecklas
successivt under anpassning till aktuella krav. Ansvaret för utvecklingsarbetet
ankommer på en särskild miljödatanämnd, som bl. a. har till uppgift
att lämna förslag till det närmare innehållet i informationssystemet.

Utredningar m. m.

År 1970 tillsattes en utredning (S 1970:35) för att verkställa en översyn
av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som svarar mot
en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt direktiven till arbetsmiljöutredningen,
vilka är mycket vittgående, skall lagstiftningen allmänt sett
ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer.
En grundtanke skall vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska
hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. I direktiven
framhålls vidare att den nya lagstiftningen skall ge ett fast underlag för
åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område
än den nuvarande lagen. Insatserna mot olycksfall och yrkessjukdomar behöver
intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher
och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna
att genom skärpt eller annan ändrad lagstiftning bidra till att undanröja
eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift för utredningen är att uppmärksamma
yrkesfaror - ofta av helt ny typ - som hänger samman med
den tekniska och strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på
sådana faror nämns bl. a. förgiftningsrisker på grund av olika slags luftföroreningar.
Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med
de problem som här möter. Det framhålls att grunden för de vidgade skyddsinsatserna
skall läggas i lagstiftningen.

Utredningen bör undersöka om lagstiftningens materiella regler bör omgestaltas
för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. I direktiven anges
vissa frågor som kan förtjäna uppmärksamhet i detta sammanhang. Bl. a.
framhålls att en del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov
i luftföroreningar, inte kan definitivt konstateras utan att särskilda, kanske
kostnadskrävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör
pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade
och i samband härmed även ta upp frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena.

SoU 1974:32

I utredningsuppdraget ingick också en översyn av den offentliga tillsynsorganisationen,
en utbyggnad av den lokala skyddsverksamheten under särskilt
beaktande av skyddsombudens ställning och handlingsmöjligheter
ävensom en prövning av bestämmelserna om organiserad samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende. Utredningen avgav år 1972
ett delbetänkande (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö, vari framlades förslag
om bl. a. samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende,
det lokala skyddsarbetet, förhandsprövning av arbetslokaler m. m. och det
offentliga arbetarskyddets organisation.

Betänkandet bildade utgångspunkt för statsmakternas beslut år 1973 angående
dels omorganisation av tillsynsmyndigheterna (se prop. 1973:1 bil.
7, SoU 1973:5), dels ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder
för bättre arbetsmiljö (se prop. 1973:130, SoU 1973:25). För en fullständigare
redovisning av arbetsmiljöutredningens direktiv och de av riksdagen
godkända reformerna hänvisas till utskottets betänkande SoU 1974:4
s. 3-5.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (JU
1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. 1 direktiven
anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan
anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet
eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består
medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma
att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i
denna mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande
på marknaden, framstår det från både sociala, psykologiska
och samhällsekonomiska synpunkter som angeläget att bereda ett bättre
ekonomiskt skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt
direktiven är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga
kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser
om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast
sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder
specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas
vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska
bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller
detaljhandelsledet.

År 1973 tillkallades efter Kungl. Maj:ts bemyndigande särskilda sakkunniga
för att utreda hur en samordning organisatoriskt kan ske av laboratorieresurser
för arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket. De sakkunniga
redovisade helt nyligen sitt uppdrag i betänkandet (Stencil Ds A 1974:3)
Institut för miljömedicin. I betänkandet föreslås att den till naturvårdsverket
provisoriskt anknutna omgivningshygieniska avdelningen, som har till upp -

SoU 1974:32

gift att studera effekter på människan av skilda omgivningshygieniska omständigheter,
bör skiljas från verket och bilda bas för ett statens institut
för miljömedicin. Institutet föreslås få till uppgift att bedriva utredningsoch
forskningsverksamhet inom miljömedicin och allmän hälsovård och
skall i första hand biträda bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, naturvårdsverket
och produktkontrollnämnden. Betänkandet har remissbehandlats och är f. n.
föremål för överväganden inom arbetsmarknadsdepartementet.

För att undersöka behovet av forskning och utvecklingsarbete beträffande
kemiska hälsorisker i arbetsmiljön tillsatte arbetarskyddsfonden år 1972 en
arbetsgrupp. Resultatet av gruppens undersökningar framlades i mars 1973
i en rapport (Arbetarskyddsfonden Rapport 1973:3). Arbetsgruppen har haft
som målsättning bl. a. att överblicka den pågående forskningen, kartlägga
och prioritera problem samt att framlägga förslag om lämpliga konkreta
åtgärder. Arbetsgruppen anser att de mest påträngande behoven av forskning
finns inom bl. a. områdena gaser eller ångor, plaster och ämnen i plastindustrin,
ämnen med skadlig effekt på hud samt eliminationsteknik i allmänhet.
På längre sikt anser gruppen att arbetarskyddsfonden dessutom
bör ha uppmärksamheten riktad mot bl. a. allergena ämnen. Som konkreta
åtgärder föreslår arbetsgruppen bl. a. att en utredning initieras om förekomsten
av kemiska ämnen och arbetshygieniska problem i plastindustrin och
att anslag utlyses till ansökan för forskning rörande de skadliga effekterna
av lösningsmedel och möjligheterna till deras elimination. I rapporten framhålls
att det med tanke på den omfattning i vilken lösningsmedel används
i arbetslivet måste betraktas som angeläget att effekten av olika lösningsmedel
under fysiskt arbete studeras för att få till stånd bl. a. mer korrekta
gränsvärden. Även effekterna på lång sikt bör härvidlag studeras. Vidare
bör det vara angeläget att ur teknisk synvinkel utvärdera behovet av olika
lösningsmedel så att det blir möjligt att välja ut de lösningsmedel som
är minst toxikologiskt aktiva men samtidigt har fullgoda tekniska egenskaper.
Enligt rapporten torde det även finnas anledning att utvärdera när
behov av lösningsmedelsbaserade processer verkligen behövs, t. ex. inom
måleribranschen. Beträffande kemiska ämnen i plastindustrin syns det angeläget
att fullständigt kartlägga vilka ämnen som används och vilka mellanoch
biprodukter som bildas under framställningsprocessen samt vilka arbetshygieniska
och yrkesmedicinska problem som finns vid framställning
och användning av t. ex. epoxiplaster. Därefter, framhålls det vidare i rapporten,
får närmare kartläggas behovet av toxikologiska, bl. a. allergologiska,
undersökningar av dessa ämnen alternativt vissa speciella toxikologiska ämnen
ersättas, t. ex. isocyanater.

F. n. pågår flera forskningsprojekt som berör eller har anknytning till det
i motionen upptagna spörsmålet. Förutom den under avsnittet Allmänt om
färgprodukter och hälsorisker (s. 1^) redovisade undersökningen av effekten

SoU 1974:32

på människa av lösningsmedel i inandningsluft pågår vid arbetarskyddsstyrelsen
flera undersökningar angående skadeverkningar av lösningsmedel.
Vid regionsjukhuset i Örebro sker en kontinuerlig registrering av isocyanatkoncentration
i uretanplastindustri. Avsikten med undersökningen är
att erhålla en uppfattning om hur den hygieniska situationen från isocyanatsynpunkt
ter sig under en längre tidsrymd i ett företag. Vid samma
sjukhus har nyligen slutförts en undersökning som avsett att belysa huruvida
yrkesmålare inom byggnadsbranschen genom målarfärgers inverkan drabbas
av kroniska hjärnskador. Vid undersökningen jämfördes ett antal målare
med en grupp industriarbetare med motsvarande åldersfördelning. Undersökningsresultaten
visade sammanfattningsvis att grupperna var jämställda
i relevanta bakgrundsvariabler och att man i den medicinska hälsokontrollen
inte kunde finna några korrelat till rapporterade subjektiva besvär. Man
fann emellertid skillnader mellan målare och kontrollpersonerna i psykometriska
test som mäter logisk förmåga och finmotorik, medan något samband
mellan testresultat och de i undersökningen använda expositionsmåtten
inte kunde påvisas.

Vidare har anslag från arbetarskyddsfonden beviljats till en undersökning
av yrkesrisker vid billackeringsverkstäder, som skall utföras vid Motorhälsan,
en företagshälsovårdscentral driven av bilbranschen i Stockholm. Avsikten
med projektet är att undersöka effekten på sprutmålare av lösningsmedel,
bl. a. thinnerprodukter, och vissa färgprodukter, bl. a. tvåkomponentsfärger
med isocyanat. Vid Bygghälsan har nyligen påbörjats en undersökning
av arbetshygieniska problem vid måleriarbete. Vid undersökningen
skall bl. a. skadeverkningarna av ett antal färgprodukter studeras,
bl. a. epoxifärg.

Som ett led i sitt anvisningsarbete höll arbetarskyddsstyrelsen den 24
april i år en konferens om epoxiprodukter. Arbetarskyddsstyrelsen är även
representerad i en arbetsgrupp, som tillsatts av Sveriges plastförbund för
att studera hälsoriskerna vid användning av olika byggplaster, främst epoxiprodukter.

Avslutningsvis kan under detta avsnitt också anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen
i sina nyligen avgivna anslagsäskanden för budgetåret 1975/76
bl. a. framhållit att produktkontrollen beräknas bli en av de tyngre arbetsuppgifterna
i fortsättningen för den ena av styrelsens kemisektioner, samt
att utarbetande och revidering av hanteringsföreskrifter, skyddsblad och
meddelanden och anvisningar i anslutning härtill ävensom uppföljning av
utfärdade anvisningar är andra och påträngande arbetsuppgifter. För dessa
åligganden och för forskningsuppgifter beträffande lösningsmedel begär arbetarskyddsstyrelsen
vissa personalförstärkningar.

SoU 1974:32

Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från statens naturvårdsverk, som
yttrat sig genom produktkontrollnämnden, arbetarskyddsstyrelsen. Sveriges
industriförbund. Sveriges färgfabrikanters förening, Svenska byggnadsarbetareförbundet
och Svenska målareförbundet. Sveriges industriförbund har
angett att yttrandet avgivits efter samråd med Sveriges kemiska industrikontor
och Svenska arbetsgivareföreningen.

Svenska målareförbundet tillstyrker bifall till motionen medan övriga remissinstanser
avstyrker bifall till densamma.

Produktkontrollnämnden anför att lagen om hälso- och miljöfarliga varor
tar sikte på att motverka skador såväl på kort som på lång sikt samt att
härvidlag inte något behov finns av en särskild översyn av bestämmelserna.
Enligt nämnden har lagen såtillvida sin begränsning i tillämpningen att
större krav på undersökningsskyldighet rörande en varas hälso- och miljöfarlighet
än den aktuella vetenskapliga kunskapsnivån medger inte rimligen
kan uppställas. Beslut och åtgärder hos producenter och hos ansvariga
myndigheter måste grundas på vad som är bedömningsbart i ett visst ögonblick.
Detta innebär samtidigt, anförs det vidare, att kontrollen över en
vara ständigt måste fortgå. Successivt framkommande nya riskaspekter måste
följas upp, äldre undersökningar måste göras om med moderna metoder
etc. Ingen kan, enligt nämnden, någonsin garantera att en viss vara för
all framtid och i alla lägen är ”ofarlig”.

Beträffande lösningsmedel och isocyanat framhåller nämnden att det i
flertalet fall rör sig om klart hälsofarliga varor. I den mån dessa inte kan
undvaras på arbetsplatserna anser nämnden att riskerna skall mötas med
lämplig instruktion och skyddsåtgärder, så att människor inte utsätts för
farliga mängder av ämnet. Produktkontrollnämnden har här möjlighet bl. a.
att genom särskilda anvisningar och föreskrifter beträffande märkningen
av hälsofarliga varor fä till stånd en bättre information till brukaren. Sådana
arbeten pågår. Lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor öppnar, påpekas
det vidare, ytterligare möjlighet för kontroll, t. ex. i tillsynen vad
gäller produkternas renhet, dvs. frihet från oreagerat isocyanat. Nämnden
anser att omfattningen av kontrollen här liksom i många andra sammanhang
blir en resursfråga och att därvid frågan om laboratoriemässiga resurser inte
är minst viktig.

Avslutningsvis anför nämnden följande.

Antalet ”varor” i det moderna samhället är mycket stort. Omkring år
1960 uppskattade giftstadgeutredningen enbart de i marknaden varande kemisk-tekniska
preparaten till lågt räknat 20 000. Miljökontrollutredningen
anför(SOU 1972:31) att antalet säkerligen inte är mindre nu. Härtill kommer
enligt utredningen den tilltagande användningen av syntetiska föremål och
materiel av olika slag. Det är sålunda utomordentligt omfattande uppgifter

SoU 1974:32

som möter de produktkontrollerande organen. Det är inte heller enbart de
områden och produkter som motionärerna tar upp, där det ter sig angeläget
med en fördjupad kontroll. Prioriteringar måste därför kontinuerligt göras
såväl i fråga om riskmoment som produktgrupper i kontrollen. Även om
åtskillig kunskap från tillämpningen av tidigare produktkontrollbestämmelser
kan nyttiggöras, är erfarenheterna av den nya, utvidgade lagstiftningen
på området ännu så länge begränsade. Någon anledning att nu göra en
översyn över lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan inte föreligga. Tiden
får utvisa vilka ytterligare tillämpningsföreskrifter som kan bli nödvändiga.
Detsamma gäller frågor om myndigheternas befogenheter att agera med
stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och om fördelningen av
ansvaret mellan de olika organen. Här kan också hänvisas till den sittande
arbetsmiljöutredningen.

Arbetarskyddsstyreisen, som uppfattat motionen som främst gällande problem
i arbetsmiljön, framhåller att alla organiska lösningsmedel medför risk
för påverkan främst på det centrala nervsystemet, varför man aldrig kan
uppnå att helt ofarliga lösningsmedel kan användas, men påpekar samtidigt
att skillnaderna mellan olika lösningsmedel från risksynpunkt kan vara stora.
Enligt styrelsen torde de farligaste ämnena bland lösningsmedlen ha utgått
ur det svenska färgsortimentet samt kan i många fall, särskilt inom byggnadsindustrin,
vattenbaserade färger utan organiska lösningsmedel eller med
lösningsmedel i ringa mängd användas med gott resultat. Alla vattenbaserade
färger är dock - fortsätter styrelsen - inte invändningsfria. Så kan
t. ex. vissa vattenbaserade epoxifärger medföra allergirisk. Styrelsen tillägger
i detta sammanhang att vattenbaserade färger ställer stora krav på bindemedlets
natur och att kraftig teknisk utveckling på området f. n. pågår.

En annan möjlighet att undvika lösningsmedel är enligt styrelsen att använda
lösningsmedelsfria färger. En återgång till oljefärg torde emellertid
få bedömas som orealistisk och andra s. k. lösningsmedelsfria färger, t. ex.
av epoxityp, kan f. n. ej användas för flertalet ändamål inom byggnadsindustrin.
Till dessa färger anser styrelsen även kunna räknas pulver av
olika slag som anbringas med s. k. pulversprutning och sedan sintras till
ett homogent skikt vid förhöjd temperatur. Pulversprutning förekommer
i stor skala vid produktmålning inom främst verkstadsindustrin.

Fortsättningsvis nämner styrelsen att den sedan många år stått i kontakt
med Sveriges färgfabrikanters förening och andra branschorgan m. m. på
brukarsidan och på olika sätt sökt verka för en produktutveckling mot mindre
farliga produkter. Många av dagens färgprodukter vållar enligt styrelsen otvivelaktigt
problem och ställer höga krav på skyddsåtgärder. En aktiv och
säkerhetsinriktad produktutveckling anser styrelsen nödvändig för att eliminera
problemen. I fråga om uretanfärger påpekar styrelsen att isocyanat
kan ge astma eller astmaliknande reaktioner och att det är viktigt att färgernas
isocyanathalt är utomordentligt låg, varför en fortlöpande tillverkningskontroll
är väsentlig.

SoU 1974:32

Styrelsen anför vidare att limningsanvisningarna i praktiken lett till en
produktkontroll av sådana lim, ett slags typgodkännande, baserat på produktens
riskegenskaper i praktisk användning. Anvisningarna har medfört
en betydande reducering av såväl antalet farliga limtyper som deras användning.
Styrelsen har för avsikt att utfärda anvisningar - arbete pågår

- om epoxiprodukter och uretanprodukter, som även kommer att omfatta
färger av sådant slag. Dessa anvisningar avses komma att präglas av samma
synsätt som limningsanvisningarna. Detsamma gäller planerade allmänna
målningsanvisningar. Vidare har förarbete gjorts till anvisningarom tekniska
lösningsmedel. Styrelsen anser sig dock sakna resurser att utarbeta anvisningar
i den takt som bl. a. utvecklingen på det kemiska området kräver.
De allmänna målningsanvisningarna har bedömts som en omfattande uppgift.
Det utgör enligt styrelsen också f. n. ett osäkerhetsmoment i arbetet
att den i limningsanvisningarna använda tekniken möjligen i nuläget kan
anses ligga inom produktkontrollnämndens ansvarsområde. Underlag för
anvisningsarbetet erhålls delvis från styrelsens eget forskningsprojekt lösningsmedel,
vilket redan givit värdefulla rön. Genom egen forskning, erfarenheter
från fältet och kontakt med utomstående forskare t. ex. vid de
yrkesmedicinska klinikerna följer styrelsen utvecklingen t. ex. beträffande
synen på de av motionärerna nämnda problemen.

Avslutningsvis framhåller arbetarskyddsstyrelsen att resultatet av arbetsmiljöutredningens
arbete bör avvaktas innan annan åtgärd övervägs.

Sveriges industriförbund framhåller inledningsvis att inom färgindustrin
sedan flera decennier arbete fortgår med att minimera - och i bästa fall
eliminera - riskerna vid framställning och användning av produkterna men
anser det i dag vara en orimlighet att begära att alla färger skall vara helt
ofarliga i alla sammanhang. Industriförbundet pekar på att hanteringen av
kemiska produkter ej sällan innebär en viss risk, vilken kan bli särskilt
påtaglig om givna hanteringsanvisningar ej följs. Man kan således, anförs
det vidare, inte bara se till produktens sammansättning utan måste även
ta hänsyn till dess avsedda hantering och därmed på vilka sätt man kan
komma att exponeras för produkten. Som exempel på förbättringssträvanden
inom färgindustrin nämns att man i betydande utsträckning ersatt organiska
lösningsmedel med vatten, vilket möjliggjorts genom ett intensivt forskningsarbete,
samt att man i stor utsträckning arbetat på att eliminera hälsofarliga
pigment.

Beträffande alkydbaserade färger, som varit i praktisk användning sedan
mer än 30 år, framhåller Industriförbundet att dessa volymmässigt intar
en betydande plats inom ytbehandlingsområdet och används dels för industriell
applicering dels om än numera i mindre utsträckning för hantverksmåleri.
I det förra fallet finns enligt Industriförbundet goda möjligheter

SoU 1974:32

att genom lämpliga tekniska anordningar förhindra exponering för ångor
från lösningsmedel. I det senare fallet ställer sig detta av naturliga skäl
svårare varför kraven på individens uppmärksamhet, när det gäller skyddsåtgärder,
exempelvis ventilation, blir större. Samtidigt bör det dock beaktas,
anförs det, att lösningsmedel i alkydfärger för hantverksmåleri i stor utsträckning
utgörs av alifatiska och mindre hälsovårdliga kolväten. Industriförbundet
anser det osannolikt att man för hela varuområdet kan komma
fram till helt ofarliga produkter med hänsyn till att vissa material inte är
lämpliga att målas med vattenbaserad färg utan kräver att organiska lösningsmedel
ingår och att i andra sammanhang en viss bekämpningseffekt
eftersträvas t. ex. i skeppsbottenfärger.

Vad angår hälsorisker på grund av isocyanat framhåller Industriförbundet
att dessa blir särskilt påtagliga om ett lättflyktigt isocyanat används. För
att minska riskerna används numera kemiskt modifierade isocyanater med
betydligt lägre flyktighet än som tidigare varit fallet.

Enligt Industriförbundet beror problem med färg på arbetsplatserna ofta
på en felhantering av något slag. Man har inte följt eller inte kunnat följa
hanteringsanvisningarna. Dessa förhållanden understryker, anser Industriförbundet,
vikten av god information och praktiska instruktioner i samband
med målning.

Avslutningsvis anförs det i yttrandet att det ej synes motiverat att nu

- ett år efter produktkontrollnämndens tillkomst - införa några ändringar
i nämndens befogenhet.

Sveriges .färgfabrikanters förening framhåller att färger och lacker används
till många olika ändamål och av många olika kategorier av förbrukare samt
att i många fall applicerings- och torkmetoderna samt kraven på utseende,
hållbarhet m. fl. egenskaper är skiftande. Allt detta kan enligt föreningen
inte åstadkommas med helt ofarliga ämnen. Vid den synnerligen mångsidiga
produktutvecklingen arbetar färgindustrins tekniker inte endast på att finna
i tekniskt avseende tillfredsställande produkter utan också på att uppnå
detta resultat med hjälp av material som medför så små hälsorisker som
möjligt. Vidare påpekas att inom branschföreningen finns en särskild teknisk
kommitté som sysslar med att begränsa användningen av hälsofarliga beståndsdelar
i produkterna och att - i den mån sådana förekommer - utarbeta
anvisningar för hur produkten skall användas med minsta möjliga risk för
hälsan. Föreningen hänvisar även till att föreningen tillskapat en yrkeshygienisk
varuinformation, som är avsedd att vägleda skyddstjänstemän,
arbetsledning och skyddsombud vid deras planläggning och övervakning
av arbete med färgindustrins produkter och som tjänar ett syfte liknande
det med YSAM-systemet.

Sammanfattningsvis anför föreningen bl. a. att den kan instämma i att
den problematik som motionärerna tagit upp är viktig och värd allvarligt
beaktande men att den inte kan godkänna motionärernas negativa fram -

SoU 1974:32

ställning av förhållandena.

Svenska byggnadsarbetareförbundet instämmer inledningsvis i motionärernas
synpunkter att det är mycket angeläget att åtgärder vidtas på området
för att bättre bevakning skall komma till stånd som garanterar riskfrihet
och hälsa. Det gäller här insatser inom ett vitt spektrum av åtgärder där
det i första hand krävs lagstiftning men framför allt resurskrävande insatser
av såväl forskningsmässig som administrativ art. Lösningen måste komma
till stånd genom en kombination av åtgärder i samspel mellan myndigheter,
arbetsmarknadsparter och den lokala arbetarskyddsverksamheten.

Förbundet anser att de problem som gäller bevakningen av risker i samband
med hälsofarliga varor måste ses i vidaste perspektiv och inte begränsade
till ett snävt varusortiment som i detta fallet produkter som används
i färgmaterial samt framhåller vikten av att dessa problem tas upp i ett
sammanhang över hela fältet av riskproblematik som hänger samman med
hälsofarliga kemiska produkter i arbetslivet.

Förbundet hänvisar till pågående utredningsarbeten och nämner härvid
bl. a. att inom produktkontrollnämnden planering f. n. pågår vad gäller sådana
frågor som tillståndsgivning, produktkontroll och märkningsfrågor.
Även frågorna om samordning mellan produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen
i ansvarshänseende är under diskussion mellan dessa
två myndigheter. Mot denna bakgrund synes det förbundet orationellt att
nu tillsätta en ny arbetsgrupp med uppgifter som konkurrerar med pågående
redan tidigare igångsatta initiativ. Risken för dubbelarbete och oklarhet i
ansvarshänseende måste vara överhängande.

Svenska målareförbundet framför inledningsvis samma synpunkter som
byggnadsarbetareförbundet och framhåller härefter att utvecklingen på färgämnesområdet
går snabbt. Trots skyddsmärkning, förbättrad lagstiftning och
inrättandet av ett särskilt övervakningsorgan, anförs det vidare, upplever
yrkesutövande målare alltjämt att prövningen av en ny produkts eventuella
hälsovådlighet i vissa fall sker först sedan larm slagits från en arbetsplats
eller av den fackliga organisationen. Utöver fysiska olägenheter som illamående,
yrsel o. d., som ostridigt förorsakas av färgämneskomponenter,
finns det i dag enligt förbundet bland målarna en oro för att arbetet med
vissa färgprodukter också kan vålla bestående inre skador.

Förbundet anser att den av motionärerna begärda översynen bör kunna
göras inom ramen för arbetsmiljöutredningens uppdrag. Det syns enklast
kunna ske genom att utredningen, som arbetar flexibelt med hjälp av
arbetsgrupper, via en sådan grupp kartlägger produktutvecklingen på färgämnesområdet
under 1970-talet. Förbundet anser kartläggningen kunna bli
en värdefull del av faktaunderlaget för bestämmandet av hygieniska gränsvärden
o. d. i den nya arbetarskyddslagstiftningen. Samtidigt skulle man
enligt förbundet få klarlagt i vad mån det är angeläget att, i avvaktan på
den nya lagstiftningen, redan nu ge arbetarskyddsstyrelsen och produkt -

SoU 1974:32

kontrollnämnden ökade befogenheter respektive resurser att prioritera kontroll,
märkning och tillståndsgivning för importerade eller inom landet tillverkade
färgämnen och färger.

Utskottet

1 detta betänkande behandlar utskottet en motion om hälsofarliga varor
inom måleribranschen. Motionärerna framhåller att skadeverkningarna på
dem som arbetar med produkter från färgindustrin i regel förbises. Enligt
motionärerna gäller detta i synnerhet produkternas skadliga inverkan på
längre sikt. De nämner härvidlag särskilt s. k. alkydfärger, uretanfärger och
lösningsmedel. Om säkrare förhållanden på arbetsplatserna skall kunna skapas,
är det ett oeftergivligt krav, anser motionärerna, att de produkter som
ingår i färgmaterial liksom de lösningsmedel som kommer till användning
är helt ofarliga på både kort och lång sikt. Yrkandet går ut på en översyn
av de bestämmelser som gäller hanteringen av hälsovådliga ämnen av det
slag som ovan angetts.

I flertalet ytbehandlingsfärger är färgpigment och bindemedel lösta eller
dispergerade (uppslammade). Det skyddande färgskiktet bildas då lösningseller
dispergeringsmedlet avdunstar. Det finns också färger av s. k. tvåkomponentstyp.
Före målningen med sådan färg måste komponenterna blandas.
När komponenterna reagerar med varandra börjar en härdningsprocess
som resulterar i ett hårt färgskikt.

Alkydfärg, som ofta används inom byggnadsmåleri ,är baserad på lösningsmedel,
i allmänhet lacknafta, eller på vatten. Även uretanfärg kan vara
lösningsmedelsbaserad. 1 färgen ingår som råvara ett isocyanat och som
lösningsmedel i regel lacknafta. Uretanfärg förekommer också som tvåkomponentsfärg.
I sådan färg utgör ett isocyanat den ena komponenten. Enligt
vad utskottet inhämtat används uretanfärg av sistnämnda typ endast för
speciella ändamål där särskilda krav ställs på färgskiktets kvalitet. En annan
färg som i likhet med uretanfärg kan vara lösningsmedelsbaserad eller av
tvåkomponentstyp är epoxifärg. Även vattenbaserad epoxifärg finns på
marknaden.

Lacknafta är ett mycket vanligt lösningsmedel, som bl. a. innehåller alifatiska
kolväten. Som lösnings- eller utspädningsmedel för lacker, fernissor
m. m. används i stor utsträckning thinner. Thinnerärej ett entydigt begrepp
utan används som beteckning på ett flertal förtunningsmedel med varierande
kemisk sammansättning. Inandning av ångor från lösningsmedel kan medföra
risk för påverkan på det centrala nervsystemet. Påverkan av alifatiska
kolväten, som ingår i lacknafta, kan yttra sig som huvudvärk och illamående
eller - vid högre halter och längre påverkanstid - som berusning, synrubbningar,
muskelinkoordination och medvetslöshet. Vissa beståndsdelar i thinner
kan, som närmare utvecklas i ett föregående avsnitt i betänkandet

SoU 1974:32

(s. 3-4), bl. a. ge upphov till övergående förändringar i levern och i blodet
samt till skador på blodgivande organ. Vid användning av uretanfärg föreligger
hälsorisker främst på grund av inandning av flyktiga isocyanater
som kan finnas i lösningsmedelsbaserad färg eller frigöras vid blandning
av tvåkomponentsfärg. Främst drabbas luftvägarnas slemhinnor. I många
fall uppstår en nedsatt lungfunktion under längre tid med ökad känslighet
för luftvägsirriterande ämnen och gaser. I enstaka fall kan ett kroniskt bronkitliknande
tillstånd uppkomma. Epoxiprodukter kan ge hudskador genom
överkänslighetsreaktioner.

Vid prövningen av motionsyrkandet måste bl. a. beaktas innehållet i lagen
om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen syftar till att förhindra eller förebygga
skador och medger en långtgående produktkontroll över varor som med
hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering
kan befaras medföra skador på människor och i miljön. Lagen innehåller
grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering
och import av hälso- och miljöfarliga varor och ger möjlighet till ingrepp
mot olika kemiska varor. En grundregel är att den som hanterar sådan
vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs
för att minska eller motverka skador på människor och i miljön. Den som
tillverkar eller importerar hälso- eller miljöfarlig vara skall noggrant undersöka
varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- och
miljöskyddssynpunkt. Uppgifter av betydelse i sistnämnda hänseende skall
anges på varan. Redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke
om risk utgör tillräckligt underlag för åtgärder, även om risken inte
är praktiskt verifierad. För att underlätta myndigheternas arbete har införts
en omfattande rapporteringsskyldighet för producenter och importörer.

Lagen tar inte särskilt sikte på de risker för arbetstagares hälsa som är
förenade med den yrkesmässiga hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor.
De allmänna restriktioner som utfärdas med stöd av lagen skall betraktas
som minimikrav som under alla omständigheter skall uppfyllas i arbetslivet.
För att tillgodose arbetarskyddets krav kan arbetarskyddsmyndigheterna
med stöd av arbetarskyddslagen och annan arbetarskyddslagstiftning meddela
andra eller strängare föreskrifter.

I arbetarskyddslagstiftningen finns bestämmelser som syftar till att skydda
arbetstagarna mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön. Riskerna i samband
med vissa måleriarbeten har särskilt uppmärksammats i bestämmelser som
utfärdats på området. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda meddelat anvisningar
om skydd mot yrkesfara vid sprutmålning. Måleriarbete på byggplatser
berörs i av styrelsen utfärdade bygganvisningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk,
som yttrat sig genom produktkontrollnämnden, samt från arbetarskyddsstyrelsen,
Sveriges industriförbund. Sveriges färgfabrikanters förening,
Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska målareförbundet.

SoU 1974:32

Flertalet remissinstanser framhåller att det är angeläget att komma till
rätta med hälsoriskerna vid hantering av färgprodukter och lösningsmedel.
Svenska målareförbundet anser att den av motionärerna begärda översynen
bör kunna göras inom ramen för arbetsmiljöutredningens uppdrag i form
av en kartläggning av produktutvecklingen på färgämnesområdet. En sådan
kartläggning skulle kunna utgöra ett värdefullt underlag för bestämmandet
av hygieniska gränsvärden i den nya lagstiftningen. Vid Målareförbundets
nyligen avhållna kongress behandlades de speciella hälsoriskerna inom måleribranschen
varvid behovet av snara åtgärder påtalades. Övriga remissinstanser
intar en mera avvaktande hållning. Sålunda anser produktkontrollnämnden
och Industriförbundet att ytterligare erfarenheter från tillämpningen
av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor bör avvaktas innan
lagstiftningen ses över samt att hälsoriskerna främst skall mötas med arbetarskyddsåtgärder.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att resultatet av arbetsmiljöutredningens
uppdrag bör avvaktas innan någon åtgärd vidtas.
Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller att åtgärder mot kemiska
hälsorisker i arbetsmiljön inte bör begränsas till ett snävt varusortiment
utan måste ses i ett vidare perspektiv och tas upp i ett sammanhang. Mot
bakgrund av pågående utredningsarbeten anser förbundet det orationellt
att nu tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgifter som konkurrerar med
dessa.

Såväl remissyttrandena som föreliggande vetenskapliga undersökningar
visar enligt utskottets mening att åtskilliga hälsorisker - en del av mycket
allvarlig art-är förknippade med hanteringen av färger och lösningsmedel
inom måleribranschen. I många avseenden är emellertid, som motionärerna
framhåller, våra kunskaper om dessa produkters inverkan på människan
begränsade. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är i hög grad
angeläget att åtgärder vidtas för att eliminera hälsoriskerna för yrkesmålare.
Det måste här bli fråga om insatser på ett vitt fält i samspel mellan olika
myndigheter och organ där det inte bara gäller att åstadkomma en effektiv
lagstiftning utan även krävs forskning och en kontinuerlig övervakning av
produktutvecklingen. Enligt utskottets mening bör liksom hittills de risker
för arbetstagarnas hälsa som är förenade med hanteringen av hälsofarliga
varor främst mötas genom arbetarskyddsåtgärder.

I likhet med Svenska byggnadsarbetareförbundet anser utskottet att åtgärder
mot kemiska hälsorisker inte lämpligen bör begränsas till ett snävt
varusortiment eller en viss bransch utan bör tas upp i ett vidare perspektiv
med sikte på att åstadkomma enhetliga och effektiva insatser över hela
riskområdet. Åtgärder mot kemiska hälsorisker i arbetsmiljön är f. n. föremål
för överväganden inom arbetsmiljöutredningen, som har att verkställa en
översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som
svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt utredningsdirektiven,
som är mycket vittgående, skall lagstiftningen allmänt sett ge

SoU 1974:32

ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga miljöer.
Utredningen skall pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad
lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna. En väsentlig
uppgift för utredningen anges vara att uppmärksamma yrkesfaror - ofta
av en helt ny typ - som hänger samman med den tekniska och strukturella
utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror nämns förgiftningsrisker
på grund av olika slag av luftföroreningar. Det påpekas att en
del yrkesrisker - inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar

- inte kan definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande
undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen skall pröva hur föreskrifterna
rörande sådana undersökningar skall vara utformade och ta upp
frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena. I samband med tillkomsten
av lagen om hälso- och miljöfarliga varor har uttalats att arbetsmiljöutredningen
också bör överväga samordningen mellan denna lag och arbetarskyddslagstiftningen.

Med hänsyn till att det i enlighet med det anförda faller inom ramen
för arbetsmiljöutredningens uppdrag att verkställa en sådan översyn som
begärs av motionärerna anser utskottet att det skulle vara mindre rationellt
att nu tillsätta en särskild utredning för ändamålet.

Arbetarskyddsstyrelsen har i dagarna utfärdat anvisningar angående hygieniska
gränsvärden för luftföroreningar från bl. a. lacknafta och ett antal
ämnen som ingår i färgprodukter och lösningsmedel. Enligt utskottets mening
är det synnerligen angeläget att - i avvaktan på resultatet av arbetsmiljöutredningens
arbete - även andra åtgärder, som är ägnade att skydda
arbetstagarna inom måleribranschen mot hälsorisker, vidtas inom ramen
för gällande lagstiftning. Som framgår av arbetarskyddsstyrelsens remissvar
utarbetas f. n. inom styrelsen anvisningar om epoxi- och uretanprodukter,
som även kommer att omfatta färger. Förarbete har också gjorts till anvisningar
om tekniska lösningsmedel. Vidare planerar styrelsen att utfärda
allmänna målningsanvisningar. Inom styrelsen pågår också flera forskningsprojekt
avseende hälsorisker på grund av lösningsmedel. Utskottet vill understryka
vikten av att de sålunda pågående och planerade arbetena fullföljs
så snabbt som möjligt samt att arbetarskyddsmyndigheterna med uppmärksamhet
följer utvecklingen inom måleribranschen, såvitt avser behovet av
arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
i anledning av motionen inte erfordras.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:438.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1974:32

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*,
Carlshamre (m), Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
i Östra Ljungby (c), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s)*, fru Marklund
(vpk), herr Signell (s)*, fru Wigenfeldt (c), fru Lagergren (s), herrar Bengtsson
i Göteborg (c) och Alftin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7936 S Stockholm 1974