Socialutskottets betänkande nr 28 år 1974

SoU 1974:28

Nr 28

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder mot
nyetablering av enskilda vårdhem.

Motionen

I motionen 1974:441 av herr Signell m. fl. (s) yrkas att riksdagen
begär att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder i syfte att hindra fortsatt
nyetablering av privata vårdhem.

Motionärerna anför bl. a. att när det gäller vissa vårdområden
samhället tycks i alltför hög grad låta privata intressenter ta hand om
omvårdnaden. Det påpekas att det år 1963 i hela riket fanns 147 enskilda
vårdhem för långvarigt sjuka och 42 privatägda riksanstalter för psykiskt
utvecklingsstörda och att antalet dylika institutioner år 1972 uppgick till
215 respektive 44. Det påpekas vidare att den största ökningen av
vårdhem skett under den senaste femårsperioden, då inte mindre än 62
nya privata vårdhem för psykiskt sjuka tillkommit.

Motionärerna framhåller att det långsiktiga målet måste vara att
samhället helt svarar för vården av medborgarna och att detta är så
mycket mer självklart eftersom samhället i regel redan svarar för
huvuddelen av kostnaderna även för privatvården. Motionärerna anför
mot denna bakgrund dels att det är nödvändigt att samhället i högre grad
än vad som nu sker tar över vårdinrättningar som samhället redan så gott
som självt driver och att inga nya sådana tillskapas, dels att det är
angeläget att en ytterligare utbyggnad av privata vårdhem kan stoppas,
vilket bör kunna ske genom att nyetableringar inte kommer att tillåtas.

Bestämmelser om skyldighet att bereda vård på vårdinrättning
Sjukvård

Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) åligger det landstingskommun
och kommun som inte tillhör landstingskommun att för dem, vilka är
bosatta inom landstingskommunens respektive kommunens område
(sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom,
skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg
härom.

Omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun
skall enligt 2 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (omsorgslagen) bereda psykiskt utvecklingsstörda som
är bosatta inom landstingskommunen respektive kommunen undervis -

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 28

SoU 1974:28

ning, vård och omsorger i övrigt i den mån annan inte drar försorg härom.
Omsorgslagen avser enligt 1 § psykiskt utvecklingsstörda, som på grund
av hämmad förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i
samhället eller i övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas bl. a. vårdhem,
specialvårdhem och specialsjukhus.

Barna- och ungdomsvård

Barnavårdsnämnd — eller i förekommande fall social centralnämnd
eller social distriktsnämnd — skall enligt 25 § barnavårdslagen (1960:97,
efter ändringar omtryckt 1971:308) ingripa då missförhållanden föreligger
i underårigs miljö eller beteende. Barnavårdsnämnd skall i första
hand tillgripa förebyggande åtgärder, såsom hjälpåtgärder, varning,
föreskrifter rörande levnadsförhållanden och övervakning. Hjälpåtgärd
kan bl. a. innebära att barnavårdsnämnden tillråder och lämnar erforderligt
bistånd — även ekonomiskt bistånd — för barns placering eller
kvarblivande för kortare eller längre tid i barnavårdsanstalt.

Om hjälpåtgärder bedöms som gagnlösa eller i det särskilda fallet visat
sig ineffektiva, kan barnavårdsnämnd omhänderta den underårige för
samhällsvård.

Omhändertagande för samhällsvård kan vidare komma i fråga i
följande fall. Om någon som inte fyllt aderton år behöver vård och
fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, kan
barnavårdsnämnden, om behovet av vård och fostran inte tillgodoses på
annat sätt, omhänderta honom för samhällsvård (31 § första stycket
barnavårdslagen). Är någon som inte fyllt aderton år i behov av
specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att
föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller eljest underlåter att
tillfredsställande sörja för honom, kan barnavårdsnämnden, om behovet
inte tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras
samtycke omhänderta honom för samhällsvård (31 § andra stycket
bamavårdslagen).

Den som omhändertagits för samhällsvård skall överlämnas till enskilt
hem eller placeras i lämplig anstalt, därvid kommunen står för kostnaderna.

Den som omhändertagits på grund av sitt eget beteende kan intas i
ungdomsvårdsskola. Ungdomsvårdsskolorna drivs av staten.

Nykterhetsvård

Enligt 14 § 1 mom. lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall nykterhetsnämnd
— eller i förekommande fall social centralnämnd eller
social distriktsnämnd — under vissa förutsättningar vidta s. k. hjälpåtgärder
till stöd för den som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Hjälpåtgärd
kan bl. a. avse att söka förmå vederbörande att frivilligt söka lämplig
vård.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk får enligt 18 § under vissa

SoU 1974:28

förutsättningar tvångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är enligt 40 § anstalt eller
avdelning därav, som av staten inrättats för detta ändamål, samt av
landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller
avdelning därav, vilken av Kungl. Maj:t erkänts såsom allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk får enligt 58 § under vissa
förutsättningar även frivilligt ingå på allmän vårdanstalt.

Huvuddelen av kostnaderna för vård av alkoholmissbrukare på
icke-statlig vårdanstalt bestrids genom statsbidrag.

Socialhjälp i form av vård på vårdhem

Enligt 14 § fjärde stycket lagen (1956:2) om socialhjälp skall
socialnämnd - eller i förekommande fall social centralnämnd eller social
distriktsnämnd — om behov av vård föreligger, efter vad med hänsyn till
vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föranstalta
om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så
erfordras, att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats
bereds honom på sjukvårdsinrättning eller på annan vårdanstalt eller i
ålderdomshem. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem får inte ske
med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes
kommer att få en god omvårdnad.

Vård av åldringar m. fl.

Enligt 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna och
driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller
tillsyn som inte eljest tillgodoses. Om särskilda skäl föreligger, får
länsstyrelse tills vidare befria kommun från skyldighet att ha sådant hem.
Har så skett åligger det likväl kommunen att sörja för att behovet av vård
eller tillsyn blir tillgodosett.

Bestämmelser om enskilda vårdinrättningar

Det får inledningsvis påpekas att hotellförordningen (1966:742) inte
är tillämplig på rörelse som avser att tillhandahålla bostad såsom led i
verksamhet för vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

Stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m.

För de enskilda vårdinrättningarna gäller med vissa undantag stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem m. m., vilken utfärdats efter riksdagens
hörande (prop. 1970:17, 2LU 1970:9).

Med enskilt vårdhem avses enligt stadgan inrättning, som drivs av
annan än staten, kommun eller landstingskommun och som har minst tre
vårdplatser för sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn
(1 §)•

1 * Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 28

SoU1974:28

Från stadgans tillämpningsområde är undantagna vissa inrättningar för
vilka särskilda föreskrifter gäller (2 § första stycket). Dessa inrättningar
anges i det följande.

För enskilt vårdhem som inrättats med bidrag av statsmedel eller till
vars drift statsbidrag utgår tillämpas stadgan endast i den mån den inte
strider mot statsbidragsbestämmelserna (2 § andra stycket).

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över de enskilda vårdhemmen.
Närmast under socialstyrelsen utövas tillsynen av länsläkaren eller, i
kommun som inte tillhör landstingskommun utom Gotlands kommun,
förste stadsläkaren i samverkan med statens socialvårdskonsulent. Socialstyrelsen
får dock föreskriva att tillsynen skall utövas av annan läkare
som socialstyrelsen förordnar. Socialnämnden — eller i förekommande
fall den sociala centralnämnden eller social distriktsnämnd — i den
kommun där vårdhem är beläget skall utöva löpande tillsyn i socialt
hänseende över hemmet. Skolöverstyrelsen har tillsyn över undervisning
som bedrivs vid enskilt vårdhem (3 §).

Läkare som utövar tillsyn enligt 3 § (tillsynsläkare) får förordna att
person, som inte lämpligen kan vårdas på vårdhemmet eller som
väsentligt försvårar vården av andra som vistas på hemmet, skall förflyttas
därifrån (4 §).

Enskilt vårdhem skall ha de lokaler, den utrustning och den personal
som behövs för att god vård skall kunna meddelas (5 §).

Enskilt vårdhem skall förestås av person som är lämplig för uppgiften
och vars kompetens godkänts av socialstyrelsen. Vården vid vårdhemmet
skall stå under tillsyn av läkare (vårdhemsläkare), dock att socialstyrelsen
får — om särskilda omständigheter påkallar det — medge undantag från
skyldigheten att ha sådan läkare (6 §).

Enskilt vårdhem får inte drivas utan tillstånd av socialstyrelsen.
Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om (1) den kategori
vårdbehövande för vilken vårdhemmet avses, (2) vårdhemmets benämning
och belägenhet, (3) antalet vårdplatser, (4) brandskyddsåtgärder och
sanitära anordningar, (5) avsedd föreståndare, dennes utbildning och
praktiska yrkeserfarenhet, (6) avsedd vårdhemsläkare samt (7) övrig
personal och dennas utbildning. Till ansökningshandlingarna skall bl. a.
fogas ritningar som visar lokalernas storlek, inredning och användning
samt, om byggnadslov meddelats för vårdhemmet, handlingar som visar
detta (7 §).

Beviljas tillstånd skall socialstyrelsen utfärda skriftligt bevis (9 §).

Tillstånd att driva enskilt vårdhem meddelas att gälla tills vidare men
kan avse begränsad tid, om särskilda skäl föreligger (10 §).

För flyttning eller utvidgning av vårdhem, byte av föreståndare eller
ändring eljest av verksamheten eller hemmet krävs tillstånd av socialstyrelsen
(11 §).

Ombesörjes inte vården på enskilt vårdhem på tillfredsställande sätt
eller föreligger annat uppenbart missförhållande får socialstyrelsen
återkalla tillståndet, om rättelse inte sker (13 §).

I stadgan finns vidare bestämmelser bl. a. om föreståndares och

SoU 1974:28

vårdhemsläkares åligganden, om besvär, om straffpåföljd vid överträdelse
av stadgan och om tystnadsplikt.

Vissa av stadgans bestämmelser — bl. a. bestämmelserna om tillsyn och
tillstånd - gäller enligt 17 § i tillämpliga delar även för enskild vård utom
vårdhem som innebär yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för
sjukvård, såvida inte Kungl. Majit förordnat annat eller vården drivs enligt
avtal med sjukvårdsstyrelse.

Enligt 2 § första stycket är stadgan inte tillämplig på (1) omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, varom finns särskilda bestämmelser, (2)
vård av handikappade, till vilken statsbidrag utgår, (3) kontrollerad
familjevård eller därmed jämförlig vård, (4) anstalt, avsedd för riksförsäkringsverkets
sjukvårdande verksamhet, (5) barnavårdsanstalt, (6)
anstalt eller inackorderingshem (behandlingshem) för missbrukare av
alkohol eller narkotika, till vilket statsbidrag för anordnande eller drift
utgår, samt (7) annat i 1 § stadgan avsett vårdhem för vilket Kungl. Majit
meddelat särskilda föreskrifter. De bestämmelser som gäller för här
avsedda inrättningar behandlas i det följande.

Undantagandet från stadgans tillämpningsområde av vård av handikappade,
till vilken statsbidrag utgår, avsåg vanföreanstalterna, vilkas
verksamhet numera överförts till sjukvårdshuvudmän. Undantagandet av
vårdhem, för vilket Kungl. Maj:t meddelat särskilda föreskrifter, avser
vissa större enskilda vårdhem av lasarettskaraktär.

Vissa andra bestämmelser om enskilda vårdinrättningar m. m.

Inrättningar för omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda

Landstingskommun respektive kommun som inte tillhör landstingskommun
skall enligt 8 § omsorgslagen upprätta plan för ordnandet av
omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda. I planen skall upptas de
inrättningar för psykiskt utvecklingsstörda som behövs. Detta innebär att
även enskilda inrättningar, vilkas platser disponeras, skall upptas i planen.

Landstingskommun respektive kommun svarar enligt 9 § omsorgslagen
för kostnaderna för enskild inrättning, som upptagits i plan.

Enligt 10 § första stycket omsorgslagen får annan än staten driva
inrättning för psykiskt utvecklingsstörda endast om den är godkänd i den
ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Utan sådant godkännande får annan än
staten eller landstingskommun inte heller i övrigt driva verksamhet, som
innefattar mottagande av psykiskt utvecklingsstörda för yrkesmässigt
bedriven undervisning eller vård som inte meddelas enligt avtal med
landstingskommun. Drives godkänd inrättning inte på tillfredsställande
sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande och sker inte rättelse
kan enligt 10 § andra stycket godkännandet återkallas.

För bl. a. vårdhem skall finnas föreståndare samt en läkare som är
ansvarig för den medicinska vården (11 § omsorgslagen).

Den som driver enskild inrättning utan godkännande kan enligt 57 §

SoU 1974:28

första stycket omsorgslagen ådömas straff.

Enligt 10 § i den till omsorgslagen knutna stadgan (1968:146)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omtryckt
1972:456) har landstingskommunens respektive kommunens styrelse för
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda tillsyn över enskild inrättning.
Högsta tillsynen har enligt 8 § omsorgsstadgan socialstyrelsen eller om
fråga är om inackorderingshem för särskolelever m. fl. inrättningar
skolöverstyrelsen.

Huvudtillsynsmyndigheten beslutar om godkännande av enskild inrättning.
Är socialstyrelsen huvudtillsynsmyndighet skall yttrande inhämtas
från skolöverstyrelsen och är skolöverstyrelsen huvud tillsynsmyndighet
skall yttrande inhämtas från socialstyrelsen. Inrättning får godkännas
endast om den är lämplig för sitt ändamål med hänsyn till belägenhet,
utformning, utrustning och övriga förhållanden. Vid godkännandet
fastställes antalet platser vid inrättningen. Mera betydande ändring av
inrättning eller tillhörande markområde får inte göras utan huvudtillsynsmyndighetens
tillstånd (13 § omsorgsstadgan).

Vid enskild inrättning skall, förutom föreståndare, finnas personal i
den omfattning som verksamheten kräver (14 § andra stycket omsorgsstadgan).

Socialstyrelsen meddelar bestämmelser om behörighet för föreståndare
för vårdhem och med visst undantag för inackorderingshem. Beslut
om utseende av föreståndare skall anmälas till socialstyrelsen (102 §
omsorgsstadgan).

Enligt kungörelsen (1968:350) angående statsbidrag till omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda kan, om särskilda skäl föreligger,
byggnadsbidrag utgå till enskild, förening eller stiftelse för vårdhem eller
specialsjukhus. Byggnadsbidrag beviljas och betalas ut av huvudtillsynsmyndigheten,
dvs. socialstyrelsen.

Inrättningar för kontrollerad familjevård
eller därmed jämförlig vård

Enligt 30 § sjukvårdslagen (1962:242) får i anslutning till sjukhus, där
sluten psykiatrisk vård meddelas, för patienterna anordnas vård i enskilt
hem (kontrollerad familjevård).

Den kontrollerade familjevården innebär att patient i familjevård i
rättslig bemärkelse fortfarande är intagen på vederbörande sjukhus och
under vården i det enskilda hemmet står under särskild uppsikt av läkare
vid sjukhuset. Patienten är skyldig att i vanlig ordning erlägga vårdavgift
till sjukhuset, medan detta betrider ersättning till det enskilda hemmet.

Vid landstingens lasarett för psykiatrisk vård vårdades i slutet av år

1969 sammanlagt ca 910 patienter i kontrollerad familjevård.

SoU 1974:28

Anstalter för riksförsäkringsverkets sjukvårdande
verksamhet

Folkpensioneringsfonden äger och AB Kurortsverksamhet driver tre
sjukhus för långvårdsmedicin, nämligen ett i Nynäshamn med ca 245
vårdplatser, ett i Tranås med ca 195 vårdplatser och ett i Åre med ca 147
vårdplatser.

Enskilda b a r n a v å r d s a n s t a 1 t e r

Bestämmelser om bamavårdsanstalter, bland vilka barnhem av olika
slag - såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem
— utgör en kategori, finns i 8 kap. barnavårdslagen (1960:97) och stadgan
(1960:595) för bamavårdsanstalter. Bestämmelserna avser såväl av
kommun och landstingskommun drivna bamavårdsanstalter som av
enskilda drivna sådana anstalter, och innefattar bl. a. föreskrifter om
tillsyn, anstalts beskaffenhet, föreståndare, personal, vård och fostran
samt läkarvård.

Anstalter eller inackorderingshem (behandlingshem)
för missbrukare av alkohol eller narkotika Enligt

kungörelsen (1957:144) om statsbidrag till anordnande av
vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. kan bl. a. förening eller
stiftelse erhålla statsbidrag för anordnande av erkänd vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, av enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller
av inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

Enligt kungörelsen (1955:426) om statsbidrag till driftkostnader vid
vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. kan erkänd vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare och
inackorderingshem för alkoholmissbrukare erhålla statsbidrag till driftkostnaderna.

Enligt bestämmelser meddelade av Kungl. Maj:t i regleringsbrev för de
under femte huvudtiteln uppförda anslagen till bidrag till anordnande av
erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. och till bidrag till
driftkostnader vid erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.
kan bl. a. förening eller stiftelse erhålla statsbidrag till anordnande av
behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare respektive
kan statsbidrag utgå till driften av behandlingshem och inackorderingshem
för narkotikamissbrukare.

Bestämmelser om erkännande av enskild vårdanstalt såsom allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt om tillsyn och behandlingen av
de intagna m. m. på erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare finns i
lagen (1954:579) om nykterhetsvård, kungörelsen (1955:529) om erkännande
av anstalt eller avdelning därav såsom allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare samt stadgan (1956:551) för allmänna vårdanstalter

SoU 1974:28

för alkoholmissbrukare.

I kungörelsen (1955:528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen
(1954:579) om nykterhetsvård finns bestämmelser om bl. a. tillsyn av
enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare och av inackorderingshem
för alkoholmissbrukare.

Landstingskommunernas och kommunernas insyn i de enskilda vårdhemmens
verksamhet, m. m.

Landstingsförbundet har med De enskilda anstalternas förbund för
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker (DEAF) och
med Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård (Reså) träffat
överenskommelser rörande normer för budgetgranskning avseende enskilda
anstalter anslutna, till förbunden och rekommenderat Landstingsförbundets
medlemmar att anta normerna för tillämpning.

Svenska kommunförbundet har träffat en motsvarande överenskommelse
med Reså och rekommenderat medlemskommunerna att anta
de överenskomna normerna.

1 benämningen på enskilda vårdhem kan ingå ord som närmare
preciserar verksamheten, t. ex. sjukhus, sjukhem, ålderdomshem eller
konvalescenthem.

Totalantalet vårdplatser vid enskilda inrättningar för sjukvård och
åldringsvård m. m. beräknas uppgå till ca 9 000 och vid enskilda
inrättningar för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och epileptiker
till ca 2 500.

Tidigare riksdagsbehandling

1967års riksdag

I prop. 1967:142 framlades för riksdagen förslag till omsorgslagen
m. m. Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande
(s. 110-111).

F. n. finns det åtskilliga enskilda institutioner för
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. De kan vara upptagna i en
landstingskommuns plan för sådana omsorger (enskilda plananstalter)
eller ha fått statligt godkännande utan att ha tagits upp i fastställd plan
(riksanstalter). Det finns emellertid också enskilda inrättningar som drivs
helt vid sidan om 1954 års lag och som alltså varken är plananstalter eller
riksanstalter.

Enligt utredningens bedömande kommer enskilda inrättningars platser
att behövas under en lång följd av år, även om man på längre sikt bör
räkna med att samhället har hand om alla omsorger om de psykiskt
utvecklingsstörda. I fråga om de enskilda inrättningarnas betydelse för
landstingskommunerna föreslår utredningen inte någon ändring i vad som
gäller nu. Landstingskommunerna skall alltså fortfarande vid sin planläggning
få utgå från de enskilda institutionernas resurser men det
yttersta ansvaret för tillräckliga omsorger skall alltid åvila landstingskommunerna.
Utredningens förslag i denna del har i huvudsak lämnats
utan erinran under remissbehandlingen.

För egen del kan jag instämma i vad utredningen sålunda anför om de
enskilda inrättningarna för psykiskt utvecklingsstörda.

SoU 1974:28

Andra lagutskottet, som i ärendet avgav utlåtandet 2LU 1967:67,
hade inte något att erinra mot vad föredragande departementschefen
sålunda anfört.

1968 års riksdag

I två likalydande motioner till 1968 års riksdag begärdes översyn av de
bestämmelser som gällde beträffande möjligheten att starta och driva
privata sjuk- och vårdhem.

Andra lagutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända utlåtande
2LU 1968:51 avslag på motionerna. Utskottet — som ansåg det angeläget
att möjligheter skapades till utsträckt och effektiviserad kontroll över
olika enskilda inrättningar där stadigvarande vård och omsorger erbjuds
sjuka, gamla eller handikappade — hänvisade till att socialstyrelsen i
februari 1968 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag till
bestämmelser om tillsyn över enskilda ålderdomshem m. m.

1970 års riksdag

I prop. 1970:17 begärdes riksdagens yttrande över ett förslag till den
senare samma år antagna, nu gällande stadgan om enskilda vårdhem
m. m. Förslaget byggde på en framställning av socialstyrelsen.

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande (s. 21).

De enskilda institutioner som meddelar sjukvård har länge varit
underkastade kontroll från samhällets sida. Nu gällande bestämmelser
finns i sjukhemsstadgan. För enskilda institutioner som meddelar annan
vård än sjukvård finns däremot inga motsvarande bestämmelser om
tillsyn och kontroll.

Socialstyrelsen har föreslagit att alla enskilda institutioner, som
meddelar sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn, i princip
skall underkastas enhetliga bestämmelser om tillsyn och kontroll.
Socialstyrelsens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna.

För egen del vill jag understryka att ansvaret för de vårduppgifter som
det här är fråga om naturligen vilar på samhället. Samhällets resurser för
långtidssjukvård och åldringsvård byggs också ut kraftigt. Inom långtidssjukvården
kommer under år 1970 att finnas drygt 40 000 platser och vid
ålderdomshemmen beräknas platsantalet vid samma tid uppgå till
omkring 60 000. Sammanlagt innebär detta en ökning av vårdplatserna
på sjukhem och ålderdomshem under 1960-talet från omkring 65 000 till
omkring 100 000. Även den öppna vård som bedrivs av samhället i form
av hemsjukvård och social hemhjälp förstärks kraftigt. Utbyggnaden av
den sociala hemhjälpen till åldringar och handikappade har medfört att
antalet hjälpta personer ökat från omkring 80 000 år 1960 till omkring
240 000 år 1969. Behovet av omsorger av olika slag ökar emellertid
samtidigt, inte minst på grund av att antalet åldringar stiger. Trots den
omfattande utbyggnaden kommer det därför under avsevärd tid framåt
att finnas ett behov av enskild vårdverksamhet.

Det är därför viktigt med en effektiv tillsyn över denna verksamhet.
Jag finner det angeläget att bestämmelser meddelas om tillsyn och
kontroll även över de enskilda institutioner på vilka den nuvarande
sjukhemsstadgan inte är tillämplig, så att standarden på dessa institu -

SoU 1974:28

tioner kan hållas i nivå med standarden på motsvarande samhälleliga
institutioner. Socialstyrelsens förslag synes väl awägt och jag förordar att
en stadga angående de enskilda vårdhemmen meddelas i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget.

Under riksdagsbehandlingen (2LU 1970:9) framfördes inte någon
erinran mot vad föredragande departementschefen sålunda anfört.

Vissa utredningsförslag

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 tillkallade
arbetsgruppen (S 1970:42) för översyn av reglerna om statsbidrag till
särskolverksamheten avgav i december 1973 till chefen för socialdepartementet
diskussionspromemorian (Ds S 1973:7) Vissa frågor om
byggnadsbidrag enligt kungörelsen (1968:350) angående statsbidrag till
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda i samband varmed arbetsgruppen
slutförde sitt uppdrag.

I diskussionspromemorian belyses vissa problem i statsbidragshänseende
som uppkommer bl. a. om vårdhem och elevhem förläggs till
mindre enheter med hemliknande atmosfär av typen elevhushåll.

Diskussionspromemorian är för närvarande föremål för beredning
inom Kungl. Maj:ts kansli.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillkallade
fosterbarnsutredningen (S 1970:30) — vilken haft i uppdrag att utreda
vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem,
barnhem och andra barnavårdande institutioner — har i början av år 1974
till slutförande av sitt uppdrag till chefen för socialdepartementet avgivit
betänkandet (SOU 1974:7) Barn-och ungdomsvård.

Fosterbarnsutredningen anför i betänkandet (s. 35—36) bl. a. att en
ökad förebyggande vård och tillkomsten av nya vårdformer gör det
möjligt att i framtiden minska omfattningen av vård i institution och att
denna vårdform bör väljas endast när behovet är sådant att en mera
öppen vårdform inte kan erbjuda de speciella behandlingsresurser som
behövs. Fosterbarnsutredningen föreslår att de institutioner som används
för vård av barn och ungdom i framtiden kallas barn- och ungdomshem,
vilken benämning skall ersätta det nuvarande utrycket barnavårdsanstalt.
Varje primärkommun bör enligt fosterbarnsutredningen ensam eller i
förening med andra kommuner sörja för att behovet av platser i barnoch
ungdomshem blir tillgodosett, vilket innebär att landstingens och
privata organisationers huvudmannaskap över barnhemsvården skall
upphöra. Det föreslås att primärkommunernas övertagande av huvudmannaskapet
för barn- och ungdomshemmen skall ske successivt under
perioden 1975 — 1979.

Betänkandet är efter remissbehandling för närvarande föremål för
beredning inom Kungl. Maj:ts kansli.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1967 tillkallade
socialutredningen (S 1969:29) — vilken har i uppdrag att göra en allmän

SoU 1974:28

översyn av den sociala vårdlagstiftningen och vilken enligt sina direktiv
bl. a. skall ägna uppmärksamhet åt registrering, tillsyn m. m. av enskilda
vårdhem samt vård och behandling vid dessa — har i juni 1974 till chefen
för socialdepartementet avgivit betänkandet (SOU 1974:39) Socialvården,
mål och medel jämte en sammanfattning av betänkandet (SOU
1974:40).

I betänkandet, som är ett s. k. principbetänkande, anförs (s. 438)
bl. a. att enskilda organisationer bör på socialvårdsområdet i allmänhet
inte driva institutionell vård som det normalt ankommer på samhället att
ombesörja. Särskilda skäl bör, anförs det, föreligga för avsteg härifrån,
sådana skäl kan vara att verksamheten är av försökskaraktär eller att den
kompletterar samhällets insatser på ett område där dessa inte är fastlagda
eller klart otillräckliga. Det framhålls att i förekommande fall samråd bör
ske med samhällets organ och de ekonomiska förutsättningarna måste
vara klarlagda samt att samhället har att utöva tillsyn över verksamheten
på samma sätt som beträffande samhälleliga institutioner.

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:441 från
socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, De
enskilda anstalternas förbund för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
och epileptiker (DEAF) samt Riksförbundet för enskild sjuk- och
åldringsvård (Reså).

Till Svenska kommunförbundets yttrande, som avgivits av Kommunförbundets
styrelse, har fogats dels ett särskilt yttrande av två ledamöter
av styrelsen, dels en reservation av tre ledamöter av styrelsen.

Till Landstingsförbundets yttrande, som också avgivits av förbundets
styrelse, har fogats ett särskilt yttrande av två ledamöter i styrelsen.

Ställningstaganden till motionsyrkandet

Socialstyrelsen avstyrker motionen.

Det anförs att bristen på vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården
är fortfarande besvärande i hela landet och att för lättskötta
psykiskt sjuka, dvs. den kategori inom den psykiatriska långtidssjukvården
som är aktuell beträffande enskilda vårdhem, råder brist på
vårdplatser framför allt inom Stockholms- och Göteborgsregionerna.
Dessa båda vårdområden är, påpekas det, visserligen prioriterade, och
sjukvårdshuvudmännen stimuleras till en snabb utbyggnad men för att
täcka det ökande behovet av vårdplatser bör ändå en viss enskild
vårdverksamhet accepteras för närvarande.

Vidare anförs att när det gäller vården av psykiskt utvecklingsstörda,
som regleras av bestämmelserna i omsorgslagen, utvecklingen har lett till
att behov av ytterligare vårdhem endast föreligger inom eller i närheten
av Stockholms- och Göteborgsområdena och att utanför dessa områden
numera endast ombyggnad och ersättningsplatser tillåts. Det påpekas att
det inte behövs något förbud, då nyetableringen inom omsorgsvården

SoU 1974:28

minskar automatiskt i och med att samhället erbjuder tillräckligt med
resurser.

Svenska kommunförbundet anför bl. a. följande.

Som tidigare nämnts innehåller stadgan regler om tillsyn och kontroll
över enskilda vårdhem m. m. Reglerna har således i stort begränsats till
att gälla frågor om vårdkvaliteten. Enligt styrelsens mening finns även ett
behov av att huvudmännen får insyn och inflytande över frågor som rör
nyetablering och lokalisering av institutioner. Eftersom kostnaderna för
verksamheten i stor utsträckning bestrids av landsting och primärkommuner
är det angeläget att kontakter tas och erforderligt samråd äger
rum mellan dessa huvudmän, socialstyrelsen samt dem som ämnar starta
privata vårdhem, innan nya sådana institutioner etableras. Sjukvårdshuvudmännen
och huvudmännen för åldringsvården harju även var inom
sitt område den bästa kännedomen om behovet av platser och var
lokalisering bör ske. Om ovannämnda samråd sker kan en styrning av
etableringen komma till stånd utan att lagstiftning i syfte att hindra
fortsatt nyetablering av privata vårdhem behöver tillgripas.

Landstingsförbundet anser inte att ett etableringsstopp behöver
aktualiseras.

Landstingsförbundet anför att det av motionärerna önskade etableringsstoppet
för enskilda vårdhem ter sig närmast som en väg att förmå
sjukvårdshuvudmännen att snabbt närma sig målet att vårdhemsverksamheten
skall bedrivas helt integrerad med samhällets vård men att det
emellertid inte finns anledning att betvivla huvudmännens vilja och
ambition i detta avseende.

Det påpekas vidare att samhällets övertagande av enskilda vårdhem
kan i många fall vara mindre lämpligt, därför att när ett övertagande
aktualiseras en bedömning måste ske av anläggningens standard och
vårdens kvalitet och huvudmannen måste pröva, om anläggningen med
hänsyn till sitt geografiska läge och omständigheterna i övrigt inryms i
planerna för den offentliga vårdens fortsatta utbyggnad. Härefter anför
Landstingsförbundet bl. a. följande.

Etableringsstopp jämte övertagande av befintliga vårdhem ter sig av
angivna skäl inte som någon god lösning av problemen. Den skulle
dessutom innebära en kraftig prioritering inom det vårdområde, för vars
helhet sjukvårdshuvudmännen nu och framdeles bär ansvaret.

Styrelsen har redan tidigare givit uttryck åt uppfattningen, att
enskilda vårdhem utgör ett komplement i dagens vårdorganisation. En
realistisk bedömning ger vid handen att de även under överskådlig
framtid kommer att fylla en funktion, men att huvudmännen successivt
kommer att ta det fulla ansvaret för vården genom egna anläggningar.
Med en sådan utveckling uppnås så småningom ett läge, där bidragsgivning
för vistelse på enskilt vårdhem inte längre kommer i fråga.

DE AF hemställer att motionen avslås.

DEAF framhåller sammanfattningsvis att den enskilda vårdverksamheten
för psykiskt utvecklingsstörda etableras och bedrivs under reell kontroll
av statliga och landstingskommunala organ, att den ger ett vårdinnehåll som
fullt ut svarar mot det vid landstingens egna institutioner och att den gör
detta till en kostnad som avsevärt understiger landstingsinstitutio -

SoU 1974:28

nernas. Det framhålls vidare att det viktigaste är inte vem som driver en
institution — landstinget eller den enskilde — utan att den enskilda
människans vårdbehov blir tillgodosett samt att de enskilda institutionerna
fyller väl sin plats inom omsorgsverksamheten. Motionärerna har,
sägs det till sist, inte anfört ett enda bärande motiv för sin motion.

Reså anhåller att motionen inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reså understryker sammanfattningsvis att de enskilda institutionerna
försvarar väl sin plats genom den genomgående goda standard som de har,
genom att kostnaderna vid desamma är lägre än vid motsvarande
offentliga institutioner samt genom att de ger medborgarna valmöjligheter.
Det påpekas beträffande äldre personer att de kan på deras
ålderdom önska få vistas på hem, som motsvarar deras livsinställning
under deras verksamma liv och beträffande psykiskt sjuka eller handikappade
att det visat sig att den mindre institutionen oftast ger större
möjligheter till rehabilitering och anpassning till samhället och dessutom
kan ge en känsla av trygghet och trivsel.

Vårdskyldigheten

Socialstyrelsen framhåller att det i princip är samhällets skyldighet att
svara för den institutionella vården av medborgarna.

Svenska kommunförbundet anser att det långsiktiga målet måste vara
att samhället tillgodoser erforderliga vårdbehov och aktivt arbetar härför.
Det framhålls att institutionsvården i offentlig regi främjar likheter i
vårdkvalitet och garanterar enskilda personers rätt till vård under
likvärdiga förutsättningar.

Landstingsförbundet anser att det långsiktiga målet i fråga om den i
ärendet aktuella slutna vårdverksamheten bör vara, att den skall bedrivas
helt integrerad med samhällets vård. Det påpekas att med hänsyn till den
i lag fastslagna vårdskyldigheten totalansvaret för planering, drift och
finansiering bör i princip samlas hos en huvudman, för att samhället skall
kunna upprätthålla en väl fungerande vårdorganisation med rätt för alla
till vård på samma villkor, varigenom också den personal som utbildas
inom den offentliga vården kan komma till bästa gagn.

Omfattningen av den enskilda vårdhemsverksamheten

Landstingsförbundet anför att trots de snabbt växande resurserna
inom den offentliga sektorn för vård av långtidssjuka och psykiskt
utvecklingsstörda har tillväxten i fråga om enskilda vårdhem varit stark.
Det påpekas att det faktum att sjukvårdshuvudmännen i de flesta fall
täcker hela eller delar av kostnaderna för sådana hem visar att de för
närvarande fullgör en viss kompletterande uppgift i vårdorganisationen.

DEAF och Reså lämnar vissa uppgifter om antalet institutioner och
vårdplatser, som de representerar. DEAF påpekar att vårdplatsantalet hos
dess medlemsinstitutioner var högst år 1961, då det uppgick till 3 232
vårdplatser, och att det därefter sjunkit så att det år 1973 fanns 2 507
vårdplatser.

SoU 1974:28

Standarden hos de enskilda vårdinrättningarna och kraven härvidlag

Socialstyrelsen framhåller att vårdhemsstadgans krav är stora när det
gäller nyetablering och att en noggrann prövning sker av personal, lokaler
m. m. innan tillstånd meddelas, vilket bidrar till att vårdstandarden på
de hem sorn startas i dag kan hållas på en högre nivå.

Landstingsförbundet framhåller att Landstingsförbundet aktivt
arbetat för att samverkansformerna mellan landsting och av dem anlitade
enskilda vårdhem skall bli så enhetliga som möjligt genom centrala
rekommendationer om vårdavgifter samt generella normer för budgetering
och budgetgranskning. Landstingsförbundet anför vidare bl. a.
följande.

Vid många vårdhem bereds patienterna omvårdnad i en lämplig miljö.
Det vinstintresse, vilket kan utgöra en bevekelsegrund för drivande av
enskilt vårdhem, måste dock sägas innefatta enviss risk för konsekvenser
som inte är önskvärda från vårdmässiga utgångspunkter.

Vårdhemsstadgan från år 1970 kom att medge ett bättre grepp från
samhällets sida över tillkomsten av och verksamheten vid enskilda hem
för långtids- och åldringsvård. En kontinuerlig insyn torde emellertid i
praktiken inte vara möjlig att uppnå för vare sig socialstyrelsen eller
sjukvårdshuvudmännen. Därmed kan patienterna svårligen garanteras rätt
till vård på samma villkor som andra.

DEAF hävdar att vården vid de enskilda institutionerna generellt är av
mycket hög klass och att såväl socialstyrelsens inspektionsrapporter som
tillsynsmännens journaler vittnar om detta. Det påpekas att det är
landstingets vård chef som placerar den utvecklingsstörde på en institution
och att den enskilda inrättningen är helt beroende av att hålla sådan
vårdstandard att institutionen blir attraktiv. DEAF anför i anslutning
härtill bl. a. följande.

Vissa fördelar ur vårdsynpunkt är förknippade med enskild institutionvård.
Institutionerna är genomsnittligt betydligt mindre än landstingsinstitutionerna.
Verksamheten inom institutionen får därigenom en
intimare karaktär, föreståndaren känner vårdtagaren och har möjlighet
att ägna var och en ett mera personligt intresse. I flera fall har
innehavarna aktivt medverkat till en smidig utslussning av vårdtagare från
institutionen genom att dels anordna inackorderingshem dels ta emot
externa elever i terapi- och dagcenterverksamhet. Att landstingens
kostnader för vården på enskilda institutioner generellt blir betydligt
mindre än på landstingens egna är ett faktum, vars betydelse inte bör
underskattas; detta gäller såväl kapital- som egentliga drifts- och
investeringskostnader.

Resa anför att i en undersökning som gjorts av socialstyrelsen och
framlagts i november 1973 hade starkt framhållits att standarden vid de
enskilda vårdhemmen genomgående var högre än vid de offentliga varvid
naturligtvis undantag fanns. Reså framhåller att antalet vårdplatser på de
enskilda hemmen är i regel mindre än på de offentliga och att aktivering
och rehabilitering blir ofta mera intensiv samt att de mindre hemmen ger
också en mera personlig och hemlik karaktär.

Reså framhåller vidare de föreskrifter och den tillsyn de enskilda

SoU 1974:28

vårdhemmen är underkastade och den insyn landstingen och kommunerna
har genom överenskomna normer om budget och årsredovisning m. m.

Etableringskontroll

DEAF framhåller att genom att socialstyrelsen skall pröva frågor om
godkännande av inrättningar och om byggnadsbidrag socialstyrelsen har
erhållit i det närmaste fullständig etableringskontroll över enskilda
inrättningar för vård av psykiskt utvecklingsstörda. DEAF framhåller
vidare att genom överenskommelsen om normer för budgetgranskning
har även landstingen i praktiken erhållit etableringskontroll. Det påpekas
mot denna bakgrund att utan nära samarbete med både socialstyrelsen
och landstinget kan i praktiken ingen nyetablering komma till stånd.

Resä understryker att riksförbundet ställer sig positivt till att samråd
med vederbörande landsting bör äga rum när det gäller att förhindra icke
önskvärd nyetablering av enskilda vårdhem i landet.

Kommunernas och landstingens övertagande av enskilda vårdhem

Svenska kommunförbundet anför att det ställer sig tveksamt till
motionärernas krav att samhället i högre grad än vad som nu sker tar över
privata vårdinrättningar. Det framhålls att huvudmännen själva måste
avgöra i vilka fall och i vilken omfattning ett övertagande av privata
vårdinrättningar bör ske.

Landstingsförbundet anför vissa synpunkter på frågan om övertagande
av enskilda vårdhem, vilka återgivits i det föregående under rubriken
Ställningstaganden till motionsyrkandet.

Utskottet

I motionen 1974:441 av herr Signell m. fl. (s) påpekas att det under
den senaste 1 O-årsperioden skett en ökning av antalet enskilda vårdhem
för vård av långvarigt sjuka, psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt
sjuka. Motionärerna, som anser att det långsiktiga målet måste vara att
samhället helt svarar för den här aktuella vården, begär att åtgärder skall
vidtas för att hindra en fortsatt nyetablering av enskilda vårdhem.

Det totala antalet vårdplatser vid enskilda inrättningar för sjukvård
och åldringsvård m. m. beräknas för närvarande uppgå till ca 9 000 och
vid enskilda inrättningar för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och
epileptiker till ca 2 500. Även inom andra sektorer lämnas vård vid
enskilda inrättningar. Detta är fallet inom bl. a. barnavården och
nykterhetsvården. De enskilda vårdinrättningarna drivs i många fall av
bolag, föreningar och stiftelser men också av enskilda personer.

För enskilda inrättningar för sjukvård eller annan personlig omvårdnad
eller tillsyn gäller, i den mån inte särskilda föreskrifter meddelats, stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem m. m. (vårdhemsstadgan). I denna finns
bl. a. bestämmelser om tillsyn av enskilt vårdhem, om tillstånd att driva

SoU 1974:28

sådant vårdhem samt om föreståndare och vårdhemsläkare. I ett tidigare
avsnitt i betänkandet (s. 3-8) har lämnats en närmare redogörelse för
bestämmelserna i vårdhemsstadgan samt för bestämmelser i övrigt om
enskilda vårdinrättningar.

Socialutskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, De enskilda
anstalternas förbund för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och
epileptiker (DEAF) samt Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård
(Reså).

Remissinstanserna avstyrker eller uttalar sig eljest mot ett bifall till
motionen.

Socialstyrelsen anför bl. a. att bristen på vårdplatser inom den
somatiska långtidssjukvården fortfarande är besvärande och att det råder
brist på vårdplatser för lättskötta psykiskt sjuka inom vissa regioner. För
att täcka det ökande behovet av vårdplatser på dessa vårdområden bör
enligt socialstyrelsen en viss enskild vårdverksamhet accepteras för
närvarande. När det gäller vården av psykiskt utvecklingsstörda behövs
enligt socialstyrelsen inte något förbud mot nyetablering, då nyetableringen
inom detta vårdområde minskar automatiskt i och med att
samhället erbjuder tillräckligt med resurser.

Landstingsförbundet, som anser att ett etableringsstopp inte behöver
aktualiseras, påpekar att de enskilda vårdhemmen utgör ett komplement i
dagens vårdorganisation och att en realistisk bedömning ger vid handen
att de även under överskådlig framtid kommer att fylla en funktion men
att huvudmännen successivt kommer att ta det fulla ansvaret för vården
genom egna anläggningar.

Svenska kommunförbundet anser att det finns ett behov av att
huvudmännen får insyn och inflytande över frågor om nyetablering och
lokalisering av enskilda institutioner. Svenska kommunförbundet betonar
angelägenheten av kontakter och samråd mellan landsting, kommuner,
socialstyrelsen och dem som ämnar starta enskilda vårdhem innan sådana
etableras och påpekar att genom sådant samråd en styrning av etableringen
kan komma till stånd utan att lagstiftning i syfte att hindra
fortsatt etablering av privata vårdhem behöver tillgripas.

DEAF påpekar att vårdverksamheten vid enskilda vårdhem etableras
och bedrivs under kontroll av statliga och landstingskommunala organ.
DEAF framhåller bl. a. att den enskilda vårdverksamheten ger ett
vårdinnehåll som fullt ut svarar mot vårdinnehållet vid landstingens egna
institutioner och att detta sker till kostnader som avsevärt understiger
landstingsinstitutionernas. Reså framhåller bl. a. att de enskilda vårdhemmen
har en god standard och att kostnaderna vid dem är lägre än vid
de offentliga institutionerna.

Utskottet vill framhålla att det långsiktiga målet bör vara att samhället
helt kan tillgodose det i motionen omnämnda vårdbehovet. Som
redovisningen av remissyttrandena visar kan man räkna med att utbyggnaden
kommer att fortsätta och att vården därför så småningom helt
kommer att kunna lämnas på institutioner som drivs av samhället. Med

SoU 1974:28

hänsyn till att det kan ta förhållandevis lång tid innan samhällets
vårdresurser är helt utbyggda, vill utskottet understryka betydelsen av att
det fortlöpande sker en effektiv tillsyn av de enskilda vårdhemmen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något initiativ från
riksdagen nu ej är aktuellt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:441.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*,
Svensson i Kungälv (s)*, Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Romanus
(fp), Johnsson i Blentarp (s)*, Andreasson i Östra Ljungby (c)*,
Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herr Signell (s), fru
Lagergren (s), herr Bengtsson i Göteborg (c)* och fru Troedsson (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Åkerlind (m) och fru Troedsson (m) som anser att det avsnitt i
utskottets betänkande som börjar på s. 16 med ”Utskottet vill” och
slutar på s. 17 med ”är aktuellt” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att det sedan länge sker en kraftig satsning på
utbyggnaden av landstingens och kommunernas resurser för de här
aktuella vårduppgifterna. Behovet av omsorger av olika slag ökar
emellertid samtidigt, inte minst på grund av att antalet åldringar stiger.
Enskilda personers och stiftelsers insatser på vårdområdet har därvid
inneburit och innebär ett värdefullt och nödvändigt komplement till
samhällets. Kvalitativt och kvantitativt har dessa insatser betytt mycket
för vårdpolitikens utformning och volym.

Utskottet vill också erinra om att noggrann prövning redan nu sker
från socialstyrelsens sida av personal, lokaler m. m. innan etableringstillstånd
medges för de enskilda vårdhemmen. Även för flyttning eller
utvidgning av vårdhem, byte av föreståndare eller annan ändring av
verksamheten eller hemmet krävs tillstånd av socialstyrelsen. Utskottet
vill också understryka betydelsen av den effektiva tillsyn av vårdhemmen
som fortlöpande skall ske.

Utskottet anser att de enskilda vårdhemmen fyller en viktig funktion i
dagens vårdorganisation samt att de under överskådlig framtid kommer
att vara av betydelse för vården. Även i framtiden bör följaktligen

SoU 1974:28

enskilda vårdhem utnyttjas som ett komplement till samhällsägda
institutioner. Härigenom förbättras patienternas valfrihet samtidigt som
samtliga vårdresurser tas i anspråk på ett meningsfyllt sätt. Motionen
avstyrks därför.

GOTAB 74 7895 S Stockholm 1974