Socialutskottets betänkande nr 21 år 1974

SoU 1974:21

Nr 21

Socialutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:70 med
förslag till abortlag, m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974:70 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att

dels antaga följande vid propositionen fogade förslag till

1. abortlag,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering,

4. lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m.,

dels till Information om vissa abortförebyggande åtgärder m. m. för
budgetåret 1974/75 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kr.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet
till vad utskottet anför på s. 17 och 18.

1 samband med propositionen behandlar utskottet tre vid riksdagens
början väckta motioner, 1974:35, 1974:431 och 1974:1316, samt 21 i
anledning av propositionen väckta motioner, 1974:1644, 1974:1687,
1974:1696 och 1974:1727-1744. Motionsyrkandena redovisas nedan på
s. 11-17.

Företrädare för Svenska ekumeniska nämnden har inför utskottet
utvecklat sin syn på den föreslagna abortlagstiftningen. 1 ärendet har till
utskottet också inkommit ett antal skrivelser.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 21

SoU 1974:21

1 Förslag till
Abortlag

Härigenom förordnas följande.

1 § Begär kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas och kan åtgärden
ske före utgången av havandeskapets tolfte vecka, får abort utföras, om ej
åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antagas medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa.

2 § Har havandeskap pågått längre tid än tolv veckor och kan det efter
särskild utredning angående kvinnans personliga förhållanden konstateras,
att hinder som avses i 1 § ej föreligger mot abort, får sådan åtgärd
på kvinnans begäran företagas intill utgången av adertonde havandeskapsveckan.

Utredning som avses i första stycket får underlåtas, om det med
hänsyn till tillämplig abortmetod eller av annan särskild anledning är
uppenbart att hinder mot aborten ej föreligger.

3 § Efter utgången av adertonde havandeskapsveckan får abort utföras
endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant
tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.

Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning
antaga att fostret är livsdugligt.

4 § Vägras abort i fall som avses i 1 eller 2 §, skall frågan omedelbart
underställas socialstyrelsens prövning.

5 § Abort får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller
bosatt här i riket eller om socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl
lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort.
Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning
som socialstyrelsen godkänner.

6 § Kan det antagas att havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får
socialstyrelsen lämna tillstånd till abort utan hinder av bestämmelsen i
3 § andra stycket.

Abort på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket
får utföras av den som är behörig att utöva läkaryrket utan hinder av
bestämmelserna i 3 och 5 §§, om ej åtgärden kan anstå utan våda för
kvinnan.

7 § Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort får talan

ej föras.

SoU 1974:21

8 § Den som har tagit befattning med abortärende får ej obehörigen
yppa vad han därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller
fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

9 § Den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför
abort på annan, dömes för illegal abort till böter eller fängelse i högst ett
år.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om gärningen skett vanemässigt eller för vinnings
skull eller inneburit särskild fara för kvinnans liv eller hälsa.

För försök till illegal abort dömes till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

10 § Åsidosätter läkare uppsåtligen föreskrift i 4 § eller, om ej annat
följer av 6 § andra stycket, i 3 eller 5 §, dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975, då lagen (1938:318) om
avbrytande av havandeskap skall upphöra att gälla.

SoU 1974:21

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,

dels att 3 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 10 och 11 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

10 §

För försök eller förberedelse till
mord, dråp, barnadråp eller sådan
misshandel som ej är ringa eller
försök till fosterfördrivning, så
ock för stämpling till mord, dråp
eller grov misshandel eller underlåtenhet
att avslöja sådant brott
dömes till ansvar enligt vad i 23
kap. stadgas.

För försök eller förberedelse till
mord, dråp, barnadråp eller sådan
misshandel som ej är ringa, så ock
för stämpling till mord, dråp eller
grov misshandel eller underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas.

11 §

För fosterfördrivning eller försök
därtill må kvinnan själv ej
åtalas av åklagare, med mindre
åtal av särskilda skäl finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller
försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast
om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur
allmän synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt,
åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

SoU 1974:21

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1941:282) om sterilisering skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Finnes vid avbrytande av havandeskap
enligt 7 § lagen den 17
juni 1938 om sådant ingrepp grundad
anledning till antagande, att
sjukdom eller kroppsfel som föranleder
ingreppet kommer att vid
nytt havandeskap medföra allvarlig
fara för kvinnans liv eller hälsa,
må den läkare, som utför ingreppet,
samtidigt å kvinnan företaga
sterilisering utan hinder av vad
ovan i 3 och 4 §§ sägs. Saknar
kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet
förmåga att lämna giltigt
samtycke, skall läkaren, om så
kan ske utan menligt dröjsmål,
inhämta samtycke av anhörig till
henne.

Föreslagen lydelse

Finnes vid abort enligt 6 § andra
stycket abortlagen (1974:000)
grundad anledning till antagande,
att sjukdom eller kroppsfel som
föranleder ingreppet kommer att
vid nytt havandeskap medföra allvarlig
fara för kvinnans liv eller
hälsa, må den läkare, som utför
ingreppet, samtidigt å kvinnan
företaga sterilisering utan hinder
av vad ovan i 3 och 4 §§ sägs.
Saknar kvinnan på grund av rubbad
själsverksamhet förmåga att
lämna giltigt samtycke, skall läkaren,
om så kan ske utan menligt
dröjsmål, inhämta samtycke av anhörig
till henne.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

SoU 1974:21

4 Förslag till

Lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.

Härigenom förordnas följande.

1 § Staten, landstingskommun eller kommun får enligt vad nedan sägs
ersättning för kostnader för rådgivning i födelsekontrollerande syfte som
vid personligt besök meddelas den som omfattas av sjukförsäkring enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Motsvarande ersättning utgår
även till organisation, som med socialstyrelsens tillstånd bedriver sådan
rådgivning.

Ersättning till privatpraktiserande läkare för rådgivning i födelsekontrollerande
syfte utgår enligt grunder som regeringen fastställer.

Ersättning enligt denna lag utgår även för rådgivning angående abort.

2 § Ersättning utgår för varje rådgivningstillfälle med belopp som
regeringen fastställer. Ersättningen omfattar även kostnaderna för preventivmedel
som vid besöket utlämnas till den försäkrade.

3 § Ersättning enligt denna lag utgår endast om rådgivning och i anslutning
därtill utlämnade preventivmedel tillhandahålles den försäkrade
kostnadsfritt.

4 § Ersättning enligt denna lag bestrides av allmän försäkringskassa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

SoU 1974:21

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4, 6 och 7 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

4 §2

Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med tre och åtta
tiondels procent av det belopp,
varå avgiften skall beräknas. Influtna
avgifter fördelas mellan de
allmänna försäkringskassorna i
förhållande till deras utgifter under
året för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat de utgifter för
läkemedel och kostnader enligt
lagen (1974:000) om ersättning
för viss födelsekontrollerande
verksamhet m. m., som åvila kassorna,
samt för förvaltning. Regeringen
äger förordna, att viss del
av medlen skall ingå till en fond,
benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken
förvaltas enligt grunder som
fastställas i enahanda ordning.

I fråga om sådan arbetstagare hos redare som avses i 1 § första stycket
förordningen (1958:295) om sjömansskatt beräknas avgiften till sjukförsäkringen
enligt procentsats som regeringen fastställer. Procentsatsen
skall för visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna
procentsatsen. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan antalet
svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i
medeltal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år
då procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en
bruttodräktighet understigande trehundra registerton. Procentsatsen beräknas
med två decimaler.

1 Lagen omtryckt 1973:908.

I paragrafen har ordet Konungen byttsutmot regeringen enligt prop. 1974:104,
sorn tillstyrkts i SfU 1974:23.

Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med tre och åtta
tiondels procent av det belopp,
varå avgiften skall beräknas. Influtna
avgifter fördelas mellan de
allmänna försäkringskassorna i
förhållande till deras utgifter under
året för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat de utgifter för
läkemedel, som åvila kassorna,
samt för förvaltning. Regeringen
äger förordna, att viss del av medlen
skall ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken
förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.

SoU 1974:21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§*

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den
allmänna försäkringskassans hörande. Sådan avgift beräknas för helt år
och utgår för varje avgiftspliktig med visst belopp i hela kronor, varvid
öretal bortfaller.

Avgiften skall vara avvägd så,
att den i förening med andra
medel som äro tillgängliga för
motsvarande ändamål förslår till
bestridande av den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat
de utgifter för läkemedel som
åvila kassan, samt till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering.

Avgiften skall vara avvägd så,
att den i förening med andra
medel som äro tillgängliga för
motsvarande ändamål förslår till
bestridande av den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat
de utgifter för läkemedel och
kostnader enligt lagen (1974:000)
om ersättning för viss födelsekontrollerande
verksamhet m. m.,
som åvila kassan, samt till förvaltningskostnader
och erforderlig
fondering.

Avgiften består av en fast och en rörlig del. Den fasta delen skall vara
lika stor för samtliga avgiftspliktiga försäkrade i landet. Den rörliga delen
skall utgöra en kvotdel av den försäkrades inkomst av förvärvsarbete det
år avgiften avser. Vid fastställande av denna kvotdel skall beaktas om
inkomsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Härrör
inkomsten från annat förvärvsarbete än anställning skall även beaktas om
karenstid gäller för sjukpenningförsäkringen.

Vid beräkning av inkomst enligt tredje stycket gälla bestämmelserna i
3 kap. 2 § i tillämpliga delar. Hänsyn tages dock ej till lön eller annan

gottgörelse som utgör beskattningsbar inkomst enligt förordningen

(1958:295) om sjömansskatt eller enligt 1 § 2 mom. nämnda förordning
skattepliktig dagpenning.

Försäkrads sjukförsäkringsavgift må icke överstiga ett belopp motsvarande
en tiondel av hans till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst vid taxering året närmast efter det år avgiften avser.

7 §

Statsbidrag utgår för varje
år med en tredjedel av allmän
försäkringskassas utgifter för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat
de utgifter för läkemedel som
åvila kassan, samt för förvaltning.

Statsbidrag utgår för varje
år med en tredjedel av allmän
försäkringskassas utgifter för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat
de utgifter för läkemedel och
kostnader enligt lagen (1974:000)

1 Fjärde stycket redovisas i lydelsen enligt prop. 1974:117, som tillstyrkts i Skl)
1974:36.

SoU 1974:21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

om ersättning för viss födelsekontrollerande
verksamhet m. m.,
som åvila kassan, samt för förvaltning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

SoU1974:21

6 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria och
prisnedsatta läkemedel m. m.

Härigenom förordnas, att i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m.1 skall införas en ny paragraf,

3 a §, av nedan angivna lydelse.

3 a § Bestämmelserna i 3 § äga motsvarande tillämpning i fråga om medel
på vilket läkemedelsförordningen (1962:701) är tillämplig och som
förskrives enbart i födelsekontrollerande syfte. Vid beräkning av prisnedsättning
får kostnaden för sådant medel dock ej räknas samman med
kostnaden för läkemedel som avses i 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

1 Senaste lydelse av rubriken 1972:188.

SoU 1974:21

Motionerna

A. Vid riksdagens början väckta motioner

I motionen 1974:35 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att förslag till ny abortlagstiftning
skyndsamt framlägges.

I motionen 1974:431 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära att förslag till ny abortlagstiftning
skyndsamt framlägges.

I motionen 1974:1316 av fröken Andersson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en samlad plan för preventivrådgivningen
i syfte att

a) åstadkomma en snabb utbyggnad av samhällets preventivrådgivning,

b) minska den enskildes kostnader för preventivrådgivning och
preventivmedel.

B. I anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1974:1644 av herr Nilsson i Agnäs (m) hemställs att
riksdagen avslår propositionen 1974:70.

I motionen 1974:1687 av fru Ström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar

1. att anslaget på 2 milj. kr. till information genom ungdoms- och
kvinnoorganisationer om förslaget till ny abortlag skall användas för
organisationernas planering och förberedelsearbete,

2. att erforderligt anslag för genomförandet av informationsverksamheten
upptas i 1975 års statsverksproposition.

1 motionen 1974:1696 av herrar Nyquist (fp) och Hörberg (fp)
hemställs att riksdagen beslutar

1. att kvinnan före sitt beslut om abort före utgången av havandeskapets
tolfte vecka alltid skall beredas tillfälle till samtal med läkare,
sjuksköterska, barnmorska eller kurator i syfte att ge henne upplysning
om frågor som sammanhänger med aborten,

2. att skyldighet ålägges sjukvårdsstyrelse att ombesörja att kvinna,
som uppfyller förutsättningarna för abort enligt den nya lagstiftningen
också får abort utförd, samt

3. att lämpliga insatser från samhällets sida ofördröjligen görs för en
ökad preventivmedelsforskning.

I motionen 1974:1727 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) hemställs
att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:70 beslutar

1. att uttala att i abortlagens tillämpningsföreskrifter skall komma till
uttryck dels att läkare och annan personal, som har första kontakten med
abortsökande kvinna, åläggs att ge upplysning om vilka informationer,

SoU 1974:21

stöd och hjälpmöjligheter som samhället kan erbjuda, dels att sjukvårdshuvudmännen
åläggs att garantera att det vid varje sjukvårdsenhet, dit
man kan vända sig för att söka abort, skall finnas tillgång till personal
med kurativ inriktning,

2. att uttala att vidareutbildningen av barnmorskor för preventivmedelsrådgivning
bör byggas ut,

3. att i sjukvårdslagen införs en särskild bestämmelse som fastslår
sjukvårdshuvudmännens ansvar för att beviljad abort utförs,

4. att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts angående
effekterna av de föreslagna förändringarna i fråga om tillhandahållande av
preventivmedel,

5. att uttala att en ökad satsning bör ske på forskning och
preventivmedel, främst med syfte att finna säkra preventivmetoder utan
biverkningar.

I motionen 1974:1728 av fru Berglund m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att initiativ tas som syftar till en
breddning av informationen om samlevnadsfrågor så att man genom ökad
resurstilldelning i samband med abortlagens genomförande i större
utsträckning kan nå även vuxna män.

I motionen 1974:1729 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar

1. att avslå propositionen 1974:70 i vad avser förslag till ny abortlag,

2. att abort även fortsättningsvis i princip skall vara förbjuden,

3. att havandeskap t. o. m. tolfte veckan därav skall kunna avbrytas,

a. om det kan antas att kvinnans hälsa kan råka i fara eller hennes
krafter allvarligt nedsättas, om havandeskap fortsätter,

b. om det kan antas att det barn hon sannolikt skulle föda, om
hennes havandeskap fortsätter, kommer att lida av svårartad sjukdom
eller svårt lyte,

c. om det av någon anledning är oskäligt betungande för kvinnan att
hennes havandeskap fortsätter,

4. att för avbrytande av havandeskap mellan tolfte och sextonde
veckan skall krävas synnerliga skäl,

5. att havandeskap efter sextonde veckan må avbrytas, endast om
starka medicinska indikationer föreligger och efter tillstånd av socialstyrelsen,

6. att tillstånd till abort ej får lämnas, om det kan antas att fostret är
livsdugligt,

7. att abort skall ske så tidigt som möjligt med för kvinnan
skonsammaste möjliga metod,

8. att erforderlig tid skall anslås för samråd med läkare och kurator
före abort,

9. att mannens uppfattning i abortärendet skall inhämtas, såvida icke
särskilda skäl talar häremot,

10. att läkare och annan sjukvårdspersonal icke mot sin vilja skall
behöva medverka vid abort,

SoU 1974:21

11. att abortsökande kvinna skall ha rätt till fritt läkarval och vara
obunden av tillhörighet till sjukvårdsområde,

12. att påföljd enligt vad som anges i propositionens förslag till
abortlag skall förekomma både för den som utan att vara behörig att
utöva läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan och för läkare som
handlar i strid med vad som ovan sägs i punkterna 3, 4 och 5,

13. att anstiftan till och medhjälp till illegal abort skall bestraffas med
böter eller fängelse på sätt i motionen närmare anges,

14. att läkares beslut att avslå abortansökan skall kunna överklagas
hos socialstyrelsen,

15. att bifalla de bestämmelser som föreslås i 5—7 §§ i propositionens
förslag till abortlag.

I motionen 1974:1730 av herr Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen
med avslag på propositionen 1974:70 beslutar att som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna att förslag till abortlag bör tas upp av den riksdag
vars sammansättning bestäms i nästkommande val, så att väljarna får
möjlighet att själva påverka utgången i en så allvarlig samvetsfråga.

I motionen 1974:1731 av fru Håvik m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag
att under ett år göra en uppföljning och utvärdering av de obligatoriska
kuratorsutredningarna,

2. att riksdagen beslutar att de fackliga organisationerna skall ges
resurser för upplysningsverksamhet bland invandrarna.

I motionen 1974:1732 av fröken Hörlén m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen

1. beslutar avslå propositionen 1974:70 i den del som gäller förslaget
till abortlag,

2. hos Kungl. Maj:t begär att en skyndsam översyn av nu gällande
abortlagstiftning och dess tillämpning sker med utgångspunkt i fem
punkter, som anges i motionen,

3. hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning angående sociala och
ekonomiska faktorers betydelse för abortsökande kvinnor samt förslag
till nödvändiga sociala hjälpåtgärder i det enskilda fallet,

4. beslutar att till Information om vissa abortförebyggande åtgärder
m. m. för budgetåret 1974/75 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kr.

I motionen 1974:1733 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c)
hemställs att riksdagen

1. avslår propositionen 1974:70 i vad avser förslag till abortlag,

2. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts
om behovet av ökad information i abortfrågan samt om bättre socialt och
ekonomiskt stöd,

3. hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning genom en allsidigt
sammansatt kommitté med uppgift att framlägga förslag till ny abortlag,

SoU 1974:21

varvid abortfrågan skall allsidigt behandlas och frågan om de negativa
effekterna av abort särskilt belysas.

I motionen 1974:1734 av herr Karlehagen m. fl. (c) hemställs att
riksdagen

1. beslutar avslå propositionen 1974:70 i den del som gäller förslaget
till abortlag,

2. hos Kungl. Maj:t begär att en skyndsam översyn av nu gällande
abortlagstiftning och dess tillämpning sker med utgångspunkt i fem
punkter, som anges i motionen,

3. hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning angående sociala och
ekonomiska faktorers betydelse för abortsökande kvinnor samt om
förslag till nödvändiga sociala hjälpåtgärder i det enskilda fallet,

4. beslutar att till Information om vissa abortförebyggande åtgärder
m. m. för budgetåret 1974/75 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kr.

I motionen 1974:1735 av herr Lundgren m. fl. (s) hemställs att
riksdagen med tillstyrkan av propositionen 1974:70 beaktar vad i
motionen anförts.

I motionen 1974:1736 av herr Molin (fp) hemställs

1. att riksdagen bifaller propositionen 1974:70 med förslag till
abortlag, m. m.,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag snarast till
sådan ändring av lagen om sterilisering att möjligheterna till sterilisering
av män ökar,

3. att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om
utökad forskning och rådgivning om preventivmedel för män.

I motionen 1974:1737 av herr Romanus (fp) hemställs att riksdagen
till Information om vissa abortförebyggande åtgärder m. m. för budgetåret
1974/75 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av

4 500 000 kr., varav 500 000 kr. avses för bidrag till Riksförbundet för
sexuell upplysning.

I motionen 1974:1738 av fru Tillander m. fl. (c) hemställs att
riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:70 beslutar

1. att godkänna vad som i motionen anförts angående den etiska
konflikt mellan olika värderingar som föreligger i abortfrågan och därvid
understryka att abort är en nödlösning,

2. att lagstadgad obligatorisk information om alternativ till abort skall
ges till alla abortsökande kvinnor,

3. att hos Kungl. Maj:t begära en utredning med uppgift att utröna
vilka åtgärder samhället skall kunna erbjuda kvinnan som alternativ till
abort i en abortsituation,

4. att avslå 2 § i förslaget till ny abortlag och i 3 § utbyta adertonde
havandeskapsveckan mot tolfte havandeskapsveckan.

I motionen 1974:1739 av fru Tillander m. fl. (c) hemställs att

SoU 1974:21

riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:70 beslutar att
vårdpersonal vid sjukhus och polikliniker ges rätt att vägra medverka vid
utförandet av abort.

I motionen 1974:1740 av herr Werner i Tyresö m. fl. (vpk) yrkas

A. att följande ändringar företages i den föreslagna lagen om abort:

1. § 1 — orden ” tolfte vecka får ” ersätts med orden

” adertonde vecka skall ”

2. § 2 får följande formulering:

”Om kvinnan så begär eller det eljest av särskilda skäl befinnes
angeläget, skall hon beredas tillfälle rådgöra med kurator eller psykiater.”

3. § 4 — orden ” eller 2 ” utgår,

B. att en informationsbroschyr i abortfrågan distribueras till samtliga
landets hushåll samt via grundskolan,

C. att p-piller uppförs på förteckningen över kostnadsfria läkemedel,

D. att propositionen i övrigt godkänns.

I motionen 1974:1741 av fru Lindquist m. fl. (m) hemställs att
riksdagen

A. antager följande förslag till abortlag.

Härigenom förordnas följande.

1 § Begär kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas skall hennes
begäran bifallas om den är allvarligt grundad. Abort får dock ej utföras
om åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antagas medföra
allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Beslut om abort skall föregås av samråd i sociala och medicinska
frågor enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t.

2 § Efter utgången av tolfte havandeskapsveckan får abort utföras
endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant
tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.

Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning
antaga att fostret är livsdugligt.

3 § Vägras abort i fall som avses i 1 § skall frågan omedelbart
underställas socialstyrelsens prövning.

4 § Abort får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller
bosatt här i riket eller om socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl
lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort.
Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning
som socialstyrelsen godkänner.

5 § Kan det antagas att havandeskapet på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får
socialstyrelsen lämna tillstånd till abort utan hinder av bestämmelsen i

2 § andra stycket.

Abort på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket
får utföras av den som är behörig att utöva läkaryrket utan hinder av

SoU 1974:21

bestämmelserna i 2 och 4 §§, om ej åtgärden kan anstå utan våda för
kvinnan.

6 § Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort får talan
ej föras.

7 § Den som har tagit befattning med abortärende får ej obehörigen
yppa vad han därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller
fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

8 § Den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen
utför abort på annan dömes för illegal abort till böter eller fängelse i
högst ett år.

För försök till illegal abort dömes till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

9 § Åsidosätter läkare uppsåtligen föreskrift i 4 § eller, om ej annat
följer av 5 § andra stycket, i 2 eller 4 §, dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975, då lagen (1938:318) om
avbrytande av havandeskap skall upphöra att gälla.

B. ger Kungl. Maj:t till känna vad i övrigt i motionen anförts.

I motionen 1974:1742 av herr Åkerlind m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar avslå propositionen 1974:70 med förslag till abortlag,
m. m. samt att nytt förslag till abortlagstiftning förelägges riksdagen med
beaktande av de synpunkter som framförts i motionen.

I motionen 1974:1743 av herr Åkerlind (m) och fru Troedsson (m)
hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:70
beslutar ge Kungl. Maj:t till känna att preventivmedel på vilka läkemedelsförordningen
ej äger tillämpning bör tillhandahållas enligt de regler
som anges i motionen.

I motionen 1974:1744 av fru Åsbrink (s) hemställs

A. att riksdagen avslår propositionen 1974:70 i vad avser förslag till
abortlag,

B. att riksdagen antar förslaget till

1. lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet,

2. lag om ändring i lagen oir allmän försäkring,

3. lag om ändring i förordningen rörande kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel,

C. att riksdagen till Information om vissa abortförebyggande åtgärder

SoU 1974:21

m. m. för budgetåret 1974/75 under femte huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag av 4 000 000 kr. varav 2 000 000 kr. tilldelas ungdomsorganisationer
samt politiska och ideella organisationer.

Utskottet

Inledning

1 propositionen läggs fram förslag till ny abortlagstiftning. De
grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna för abort och
förfarandet i abortärenden föreslås bli intagna i en helt ny lag, benämnd
abortlag. Vid sidan av lagstiftningen föreslås kraftigt ökade insatser i
fråga om preventivmedelsrådgivning och andra förebyggande åtgärder.
Det huvudsakliga innehållet i förslagen redovisas i nästa avsnitt. Om
bakgrunden till förslagen vill utskottet här anföra följande.

De nuvarande reglerna om abort finns i lagen (1938:318) om
avbrytande av havandeskap. År 1965 tillkallade chefen för justitiedepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för
utredning om abortlagens tillämpning och därmed sammanhängande
spörsmål samt för allmän översyn av abortlagstiftningen. De sakkunniga
— 1965 års abortkommitté — avlämnade år 1971 sitt betänkande (SOU
1971:58) Rätten till abort. Betänkandet innehåller bl. a. förslag till lag
om rätt till abortoperation samt till abortförebyggande åtgärder. Betänkandet
har remissbehandlats. Avgivna yttranden har - med några
undantag — publicerats i betänkandet (SOU 1972:39) Abortfrågan.

Med hänsyn bl. a. till vad som kommit fram under remissbehandlingen
av abortkommitténs betänkande tillsatte chefen för justitiedepartementet

1 september 1972 en arbetsgrupp med uppgift att bredda underlaget för
Kungl. Maj:ts ställningstagande till frågan om en ny abortlagstiftning.
Arbetsgruppen har i böljan av detta år redovisat resultatet av sitt arbete i
en promemoria benämnd Kartläggning av vissa resursfrågor i anslutning
till betänkandet (SOU 1971:58) Rätten till abort.

De i propositionen framlagda förslagen har i huvudsak utarbetats på
grundval av det sålunda föreliggande materialet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt den föreslagna abortlagen avgörs frågan om abort före utgången
av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast
om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna
förutsättning prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången
av 18:e veckan fordras i regel utöver vad som gäller vid tidigare abort, att
det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort,
är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för
förnyad prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i
undantagsfall. För abort krävs då socialstyrelsen tillstånd, som får lämnas
endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att
fostret är livsdugligt får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på
grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för

2 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 21

SoU 1974:21

hennes liv eller hälsa.

Sorn allmän förutsättning för abort gäller enligt förslaget till abortlag
att kvinnan är svensk medborgare eller bosatt här i riket. När särskilda
skäl talar för det kan socialstyrelsen medge abort även beträffande
utländsk kvinna som inte är bosatt här. Abort skall företas på sjukhus
eller annan godkänd sjukvårdsinrättning. Samhällets insatser i fråga om
abortrådgivning ökas. Kontakt med rådgivningsverksamheten föreslås
vara helt frivillig.

De bestämmelser beträffande abort som nu finns i brottsbalken
föreslås upphävda. Straffhotet mot kvinnan avskaffas. Straffbestämmelser
för den som utan att vara läkare utför abort på annan samt för
läkare som överträder vissa föreskrifter angående abortförfarandet
föreslås bli intagna i abortlagen.

1 propositionen betonas att abort alltjämt måste betraktas som en
nödfallsutväg och att födelsekontrollen måste ske med hjälp av olika
preventiva åtgärder. Inom socialdepartementets verksamhetsområde föreslås
därför kraftigt ökade insatser för att på olika sätt förebygga
oönskade graviditeter och därmed motverka förekomsten av aborter.

För att få till stånd en utbyggnad av de förebyggande åtgärderna
föreslås att sjukvårdshuvudmännen får en lagfäst rätt till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för preventivmedelsrådgivning och information
m. m. Motsvarande ersättning skall också kunna utgå till
organisationer och andra som med socialstyrelsens tillstånd bedriver
preventivmedelsrådgivning. Huvudansvaret för preventivmedelsrådgivningen
föreslås vila på sjukvårdshuvudmännen. Rådgivningen skall vara
kostnadsfri för den enskilde. Preventivmedel skall i viss omfattning
tillhandahållas kostnadsfritt i samband med rådgivningen. Vidare föreslås
att p-piller skall omfattas av sjukförsäkringens läkemedelsrabattering även
då de förskrivits i enbart födelsekontrollerande syfte. Ersättning för
abortrådgivning, som även den skall vara kostnadsfri för den enskilde,
föreslås utgå i samma ordning som ersättningen för preventivmedelsrådgivningen.

Sjukförsäkringens kostnader för nämnda åtgärder beräknas till drygt
30 milj. kr. per år.

Till ökade insatser för information om familjeplanering föreslås
därutöver ytterligare 1 milj. kr. om året till socialstyrelsens nämnd för
hälsoupplysning. Vidare föreslås att det anvisas ett belopp på 2 milj. kr.
för information om familjeplanering genom ungdoms- och kvinnoorganisationer
och ett belopp på 1 milj. kr. för information genom massmedia
om den nya abortlagstiftningen.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.

Behovet av ny abortlagstiftning. Frågan om ytterligare utredning erfordras Under

den tid som förflutit, sedan 1938 års lag om avbrytande av
havandeskap kom till, har i vårt samhälle ett stort antal familjepolitiska

SoU 1974:21

och andra sociala reformer genomförts, som i väsentliga avseenden
förbättrat kvinnans ställning. Vidare har den medicinska forskningen
gjort betydande framsteg. Bl. a. har nya och effektivare preventivmetoder
på ett helt annat sätt än tidigare gjort det möjligt för kvinnan att själv
bestämma om och när hon vill bli gravid. Då det gäller abortingrepp har
nya och mer skonsamma metoder kommit i bruk. Detta gäller särskilt i
fråga om tidigaborter. Även om abortlagstiftningen i huvudsak lämnats
oförändrad har en vidareutveckling skett genom att tillämpningen efter
hand undergått betydande förändringar. Dessa har, som framgår av den
översiktliga redovisningen i propositionen (s. 21—25), varit särskilt stora
under den senaste tioårsperioden. Antalet legala aborter, som under
1950-talet och början av 1960-talet uppgick till 2 000-3 000 per år, har
sedan mitten av 1960-talet stigit till ca 26 000 förra året. Samtidigt har
det skett en förskjutning från aborter efter tillstyrkande av socialstyrelsen
till aborter med stöd av s. k. tvåläkarintyg så att ca 85 % av
abortingreppen numera utförs efter tvåläkarintyg. Av de ansökningar som
behandlas av socialstyrelsen bifalls 98—99 %. För närvarande utförs ca
80% av alla ingrepp med lindrig metod före utgången av 12:e
graviditetsveckan. Beträffande tillämpningen av de olika abortindikationerna
kan nämnas att f. n. 98—99 % av samtliga aborter sker enligt de
medicinska och socialmedicinska indikationerna. 1 fråga om den inbördes
fördelningen mellan indikationerna har det under senare år skett en
kraftig förskjutning mot den socialmedicinska indikationen (förutsedd
svaghet), som numera åberopas som grund för mer än tre fjärdedelar av
aborterna. Motsvarande antal år 1965 var en tiondel. Denna utveckling
synes, som chefen för justitiedepartementet anför, ge vid handen att det i
dag till stor del är läkarens subjektiva uppfattning som avgör vilken
indikation som kan anses vara tillämplig i de enskilda fallen. Det kan
också finnas skäl att framhålla att de straffrättsliga bestämmelserna om
fosterfördrivning inte tillämpats mot kvinnan under de senaste åren.

1 propositionen anförs att nu antydda förhållanden gör att den
nuvarande abortlagstiftningen i flera avseenden framstår som föråldrad
och motiverar att den blir föremål för en genomgripande omarbetning i
syfte att få bestämmelserna bättre anpassade till de förhållanden och
värderingar som råder i samhället i dag och till de nya rön som har gjorts
inom bl. a. den medicinska forskningen. Härtill kommer, som närmare
utvecklas i propositionen (s. 56), att tillämpningen av nu gällande
bestämmelser på området också är förenade med vissa allvarliga praktiska
olägenheter. Exempel på sådana utgör enligt propositionen de skillnader
som föreligger bl. a. på det lokala planet såväl i fråga om tolkningen av
abortindikationerna som när det gäller villigheten att utfärda tvåläkarintyg.
En annan nackdel är att det alltjämt på sina håll förekommer att
utredningen blir en alltför utdragen och omständlig procedur för kvinnan
med onödigt sen abort som följd.

Mot bakgrund av det anförda och i överensstämmelse med den
uppfattning som direkt eller indirekt kommer till uttryck i så gott som
samtliga motioner, som väckts i anledning av propositionen, framstår det

SoU 1974:21

enligt utskottets mening som nödvändigt att en ny lagstiftning om abort
utan dröjsmål kommer till stånd. Ställningstagandet innebär att motionen
1974:1644 av herr Nilsson i Agnäs och motionen 1974:1744 av fru
Åsbrink avstyrks, såvitt i motionerna framställs yrkanden om avslag på
propositionen helt eller delvis.

Utskottet kan inte biträda motionen 1974:1730 av herr Fridolfsson,
vari — i förening med ett yrkande om avslag på propositionen — yrkas att
riksdagen bör ge Kungl. Maj:t till känna att förslag till abortlag bör tas
upp av den riksdag vars sammansättning bestäms i nästkommande val.
Med anledning av motionärernas påstående att propositionen framlagts
med kort varsel och att lagstiftningsärendet hanterats på ett lättvindigt
sätt vill utskottet erinra om att abortfrågan under avsevärd tid - och
långt före det senaste riksdagsvalet — ingående diskuterats såväl inom de
olika partierna som inom deras ungdoms- och kvinnoorganisationer och
att en omfattande publicitet givits dessa överläggningar och de i samband
därmed gjorda ställningstagandena.

Under åberopande av att det utredningsmaterial, som föreligger, är
otillräckligt för att bedöma hur en ny abortlagstiftning bör utformas,
framställs i motionen 1974:1733 av herr Johansson i Skärstad m. fl.
uttryckligen yrkanden om ytterligare utredning. Motionärerna vill att en
allsidigt sammansatt kommitté skall få i uppgift att framlägga förslag till
ny abortlag, varvid abortfrågan skall behandlas i belysning av alla de
problem som är förknippade med denna och att därvid frågan om de
negativa effekterna av abort särskilt skall belysas; i sistnämnda hänseende
synes motionärerna grunda sitt yrkande på ett i motionsskälen framfört
påstående om att det är väl känt att många kvinnor ångrar sig och inte
sällan drabbas av psykiska skador efter abort. 1 två motioner, vilka
innehåller identiska yrkanden och i huvudsak samma motivering —
motionen 1974:1732 av fröken Hörlén m. fl. och motionen 1974:1734
av herr Karlehagen m. fl. - yrkas att förslaget till abortlag skall avslås och
att riksdagen skall begära en skyndsam översyn av nu gällande abortlagstiftning
och dess tillämpning med utgångspunkt i fem i motionerna
angivna punkter. Motionärerna vill att i en ny abortlag klart skall
markeras att abort är en nödfallsåtgärd och att ett abortbeslut innefattar
en avvägning mellan två liv, att modern och om möjligt även fadern till
det väntade barnet skall beredas möjligheter att ta väl överlagd ställning i
abortfrågan under insikt om bl. a. de möjligheter samhället har att lämna
bistånd på det personliga och sociala planet. Vidare vill motionärerna att
ett samhällsorgan skall vara delaktigt i vaije abortbeslut och att
abortutredning skall vara obligatorisk. Motionärerna vill också att den
princip i det i propositionen framlagda förslaget till abortlag skall
behållas, som innebär att endast illegal abort utförd på annan betraktas
som brott samt att sjukvårdspersonalen skall tillförsäkras rätt att avstå
från att medverka vid abort. Slutligen yrkas i motionen 1974:1742 av
herr Åkerlind m. fl. att propositionen skall avslås och att nytt förslag till
abortlagstiftning skall föreläggas riksdagen med beaktande av synpunkter
som anförs i motionen. Motionärerna vill bl. a. att läkare alltid skall

SoU 1974:21

fatta det avgörande beslutet huruvida abort skall få äga rum, att de nu
gällande abortindikationerna med undantag för den socialmedicinska i
huvudsak skall kvarstå, och att brottsbalksbestämmelserna om fosterfördrivning
inte skall upphävas.

Den i motionen 1974:1733 upptagna frågan om risken för komplikationer
av psykisk art efter abortingrepp måste enligt utskottets mening
vidgas till att omfatta även en bedömning av riskerna av psykisk art om
en oönskad graviditet får fortsätta. Utskottet vill erinra om att frågan i
hela dess vidd har behandlats av abortkommittén och vill härutöver peka
på att den erhållit ytterligare belysning genom yttranden av medlemmar
av socialstyrelsens vetenskapliga råd, vilka yttranden fogats vid styrelsens
remissyttrande. Utskottet vill också instämma i vad departementschefen
anför i anledning av den kritik som under remissbehandlingen framförts
mot abortkommitténs förslag och som innebär att kommittén inte
tillräckligt analyserat den intressekollision som föreligger mellan fostrets
rätt till skydd för sitt liv och kvinnans rätt att bestämma över
graviditetens förlopp. Departementschefen anför bl. a. att man får hålla i
minnet att flertalet av de frågor som hör ihop med abortproblematiken -däribland det etiska spörsmålet — inte är nya utan mer eller mindre
kontinuerligt har varit föremål för utredningar och en livlig offentlig
debatt under de senaste decennierna. Det bör också beaktas att de
problem som kommittén enligt remissinstanserna behandlat alltför
knapphändigt genomgående har ägnats stort utrymme i remissyttrandena.
Utskottet vill även erinra om att då det gäller bl. a. aborternas betydelse
för sjukvårdens resurser underlaget för statsmakternas ställningstagande
breddats avsevärt genom det material som har presenterats av den tidigare
nämnda arbetsgruppen inom justitiedepartementet.

En samlad bedömning ger enligt utskottets mening vid handen att det
föreliggande utredningsmaterialet är tillräckligt som underlag för ett
ställningstagande från riksdagens sida till innehållet i ny abortlagstiftning.
Utskottet avstyrker därför de här aktuella motionsyrkandena i motionerna
1974:1732, 1974:1733, 1974:1734 och 1974:1742. Tilläggas bör
att flertalet av de frågeställningar rörande innehållet i abortlagstiftningen,
som tagits upp i nämnda motioner, kommer att behandlas i det följande.

Utformningen av abortlagstiftningen

Allmänt

Abortfrågan är ett etiskt-socialt spörsmål, som inte kan bedömas
isolerat från den större frågan om familjeplanering. Samhällets insatser
måste enligt utskottets mening i första hand inriktas på att kraftigt öka
de preventiva insatserna. Jämsides härmed måste fortsatta insatser göras
inom familje- och socialpolitiken så att, vid inträffad graviditet, abort
inte av sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet. På
det familjepolitiska planet vill utskottet erinra om den utbyggnad som
ägt rum under de senaste årtiondena och alltjämt fortgår. 1 fråga om

SoU 1974:21

insatserna för att förebygga oönskade graviditeter är det uppenbart att
samhällets åtgärder hitintills inte varit tillräckliga. Som inledningsvis
angivits och som skall närmare behandlas i ett följande avsnitt föreslås
emellertid i propositionen betydligt ökade insatser i nämnda avseende.

Nyssnämnda synsätt på abortfrågan står helt i överensstämmelse med
de överväganden, som redovisas i propositionen. Utskottet understryker
att abort måste vara en nödfallsutväg och under inga omständigheter får
betraktas som en preventivmetod. Det kan tilläggas att socialstyrelsen
anfört i sitt yttrande över abortkommitténs betänkande att alla abortingrepp
— även de skonsammaste — till sin natur är sådana att kvinnor
knappast kan förväntas medvetet föredra dem framför gängse preventivmetoder.

Nu anförda synpunkter innebär att utskottet ansluter sig till de
tankegångar som i berört avseende framförs i motionerna 1974:1735 av
herr Lundgren m. fl. och 1974:1738 av fru Tillander m. fl. Motionerna
får härigenom anses besvarade i motsvarande delar.

Den fråga rörande innehållet i abortlagstiftningen, som torde ha
tilldragit sig störst uppmärksamhet i den allmänna debatten, är frågan om
lagstiftningen bör bygga på principen att kvinnan själv skall få bestämma
om hon skall fullfölja havandeskapet eller ej, eller om fostret av hänsyn
till livets helgd skall skyddas under alla stadier av graviditeten. Ett tredje
alternativ är att fostret bör åtnjuta visst skydd, som förstärks allteftersom
havandeskapet fortskrider. Frågeställningen, som också berörs i åtskilliga
av remissyttrandena över abortkommitténs betänkande och i föreliggande
motioner, måste även enligt utskottets mening tillmätas central betydelse
i lagstiftningsärendet. Lösningen blir uppenbarligen av avgörande betydelse
för den närmare utformningen av lagstiftningen på området.
Utskottet kommer i det följande att göra sin bedömning i anslutning till
behandlingen av föreliggande motionsyrkanden och med utgångspunkt i
bl. a. de konsekvenser som kan bedömas bli följden av att den ena eller
andra lösningen väljs.

Utgångspunkt för lagstiftningen

Utgångspunkten för den i propositionen föreslagna abortlagstiftningen
är att, om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den
lämpligaste lösningen av de problem som en oönskad graviditet medför,
hon också skall få abort. Såväl i flera av de ovan behandlade motionerna,
där avslag yrkas på förslaget till abortlag, som i motionen 1974:1729 av
herr Bohman m. fl. riktas stark kritik mot en sådan utgångspunkt för
lagstiftningen. 1 sistnämnda motion anförs att ett foster har liv och bör
som blivande människa ges rättsskydd, varför den ofta framförda tesen
att varje människa själv bör få bestämma över sin egen kropp måste
avvisas. Ett accepterande av tesen skulle innebära, anförs det, att
människan fritt förfogar över livet — i abortsammanhang över sitt eget
och minst ytterligare ett — och en sådan uppfattning är oförenlig inte
bara med den kristna etiken utan också med den västerländska

SoU 1974:21

civilisationens djupaste rättstraditioner. Om abort i princip är förbjuden
medför lagstiftningens normbildande verkan, menar motionärerna, att en
kvinna som befinner sig i en icke önskad graviditet i första hand utgår
från att barnet skall födas. En i det närmaste obegränsad rätt till abort
kan däremot leda till att alternativet att föda barnet inte övervägs
tillräckligt allvarligt och att abort allt mindre skulle betraktas som en
nödlösning. Motionärerna menar att abort även framdeles i princip bör
vara förbjuden och att abortlagen skall ha karaktären av undantagslagstiftning
i vilken regleras de fall, då undantag från förbudet kan
medges. Härvidlag bör fostrets rättsskydd avvägas mot andra legitima
intressen. Motionärerna framhåller i sammanhanget att kvinnans uppfattning
naturligtvis alltid måste tillmätas stor betydelse. 1 motionen yrkas i
här aktuell del att propositionens förslag till abortlag skall avslås - ett
yrkande som med hänsyn till övriga yrkanden i motionen formellt bör ses
som ett krav på mycket långtgående ändringar i nämnda lagförslag och
därför inte påkallar något riksdagens ställningstagande - att abort även
fortsättningsvis skall vara förbjuden och att havandeskap t.o.m. 12:e
veckan därav skall kunna avbrytas om vissa i lagen preciserade omständigheter
föreligger, nämligen (a) om det kan antas att kvinnans hälsa kan
råka i fara eller hennes krafter allvarligt nedsättas, om havandeskapet
fortsätter, (b) om det kan antas att det barn hon sannolikt skulle föda,
om hennes havandeskap fortsätter, kommer att lida av svårartad sjukdom
eller svårt lyte, (c) om det av någon anledning är oskäligt betungande för
kvinnan att hennes havandeskap fortsätter. Frågan om förutsättningarna
för abort efter 12:e havandeskapsveckan — där motionärerna anser att
ännu strängare indikationer bör uppställas - behandlas i de följande
avsnitten.

Såväl i motionen 1974:1729 som i motionen 1974:1741 av fru
Lindquist m. fl. framhålls att det etiska dilemmat i abortfrågan uppkommer
genom att det inträffar en konflikt mellan två principer, som
motionärerna uppfattar som var för sig absoluta och okränkbara,
nämligen principen om livets helgd och principen om humanitet och
barmhärtighet mot en människa i en nödsituation. I andra motioner
framställs den etiska konfliktsituationen på likartat sätt. 1 nyssnämnda
motioner framhålls att i ett sådant konfliktläge, som här föreligger,
lagstiftaren har ett ofrånkomligt ansvar när det gäller att göra en
avvägning som innebär att den ena principen aldrig träds för när mer än
vad som är alldeles nödvändigt med hänsyn till den andra principen.

Utskottet kan i och för sig dela sistnämnda uppfattning men vill
samtidigt framhålla att den angivna utgångspunkten för lagstiftningen
inte ger någon som helst ledning för ställningstagandet till hur lagstiftningen
skall utformas. Avvägningen mellan de båda angivna principerna
blir nämligen under alla omständigheter en värderingsfråga. Vid ställningstagandet
till denna måste enligt utskottets mening hänsyn tas till
vilka konsekvenser som följer av att lagstiftningen utformas på det ena
eller andra sättet. Härvidlag bör framhållas att en lagstiftning, som i
likhet med propositionens förslag bygger på huvudprincipen om kvinnans

SoU 1974:21

rätt att avgöra om hon skall fullfölja sitt havandeskap eller ej — förutom
fördelar av annat slag - mycket väl kan utformas på ett sådant sätt att
den leder till ett lika stort eller större hänsynstagande till principen om
fostrets rättsskydd som den nuvarande lagstiftningen eller som en ny
lagstiftning vilken i överensstämmelse med vad som föreslås'i motionen
1974:1729 bygger på ett förbud mot abort som kan genombrytas om
vissa indikationer föreligger. Detta synsätt vinner enligt utskottets
mening stöd av det resonemang, som förs i motionen 1974:1741.
Motionärerna förordar nämligen med samma utgångspunkt som motionärerna
i motionen 1974:1729 att kvinnan under den första havandeskapstiden
själv skall få träffa avgörandet i abortfrågan.

Utskottet vill här skjuta in att, genom vad som anförts om den
föreliggande etiska konflikten, utskottet anser sig ha besvarat motionen
1974:1738 av fru Tillander m. fl. i motsvarande del.

1 brottsbalken finns bestämmelser om fosterfördrivning. Den nuvarande
abortlagstiftningen bygger på dessa bestämmelser. Utanför det
straffbara området faller aborter som sker enligt bestämmelserna i 1938
års lag. För att abort skall vara tillåten fordras bl. a. att någon av de i
lagen uppställda fem abortindikationerna är uppfylld (se prop. s. 59).
Prövningen sker antingen av två läkare (tvåläkarintyg) eller av socialstyrelsen.
Som delvis berörts i det föregående och som närmare redovisas
i propositionen har det successivt skett en sådan förskjutning i
abortpraxis, att kvinnan numera vägras abort i endast omkring 0,5 % av
fallen. Den praxis som har utbildats på området innebär i realiteten att en
kvinna som i dag inte önskar fullfölja sin graviditet är tillförsäkrad abort,
om ingreppet kan utföras innan den övre tidsfristen — i allmänhet
utgången av 20:e havandeskapsveckan - har passerats och det inte finns
starkt vägande skäl mot aborten.

De i motionen 1974:1729 framställda yrkandena innebär krav på att
nuvarande principiella uppbyggnad av abortlagstiftningen - med förbud
mot abort som får genombrytas endast om någon av i abortlagen angivna
indikationer befinns föreligga — skall bibehållas. De indikationer, som
motionärerna föreslår skall gälla under den första havandeskapstiden och
som ovan redovisats, är så gott som identiska med dem, som föreslagits av
abortkommittén. Enligt vad kommittén anfört i anslutning till de av
kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande avseende skall —
trots bestämmelsernas utformning - utgångspunkten vid den praktiska
bedömningen vara att kvinnan inte är skyldig att finna sig i att
graviditeten fortsätter. Om hon vill ha abort hellre än att ta ansvaret för att
föda, skall ingreppet utföras. Av motionsmotiveringen framgår, att
motionärerna inte menar att den av dem föreslagna abortindikationen
skall ges en så långtgående tolkning, som abortkommittén förordat. Till
frågan om ett fortsatt havandeskap skall anses ”oskäligt betungande”
bör, anför motionärerna, vederbörande läkare ta ställning efter en samlad
bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, såväl de
medicinska som de psykologiska och sociala. Exempel på omständigheter,
som inte bör medföra att beslut om abort skall få lämnas

SoU 1974:21

med stöd av nämnda indikation, är om ett havandeskap rubbar planer
med avseende på studier eller yrkesliv.

Med hänsyn till det anförda — och med beaktande av att motionärerna
motsätter sig att kvinnan i princip själv skall få avgöra om hennes
havandeskap skall fortsätta - synes motionen böra förstås så, att den
syftar till en skärpning i förhållande till nuvarande abortpraxis även då
det gäller abort under ett tidigt skede av graviditeten. Som framhålls i
propositionen skulle en återgång till en mera restriktiv linje i abortfrågan
medföra risk för ökning av antalet illegala aborter. Utskottet anser liksom
departementschefen att en sådan utveckling ovillkorligen måste förhindras.

Enligt utskottets mening skulle ett genomförande av motionärernas
förslag även medföra andra allvarliga, inte önskvärda konsekvenser.
Utskottet vill härvidlag hänvisa till att - trots den liberala praxis som nu
råder — den nuvarande lagstiftningen med bestämda abortindikationer
fört med sig att handläggningen av abortärendena varierar avsevärt mellan
olika platser i landet och att, som också framhålls i propositionen,
förfarandet på sina håll inte sällan innebär en utdragen, omständlig och
många gånger psykiskt påfrestande procedur för kvinnan. Den omständigheten
att, som motionärernas förslag innebär, en läkare ensam skulle
pröva abortfrågan ger befogad anledning till antagande att vid ett
genomförande av motionärernas förslag variationerna i handläggningen
skulle bli än större än för närvarande, i all synnerhet som de
abortindikationer som föreslagits av motionärerna torde vara alltför vagt
utformade för att kunna ge tillräckligt stöd och ledning vid praktisk
tillämpning. Med hänsyn härtill och med beaktande av de överprövningsmöjligheter
som motionärerna förordar skulle det många gånger för
kvinnan påfrestande förfarandet i ett abortärende bli ännu vanligare än
för närvarande. Detta skulle från humanitär synpunkt inte vara tillfredsställande.
Tilläggas bör att det inte torde vara möjligt att - om man
håller fast vid den princip, som motionärerna förordar - undvika angiva
konsekvenser även om en större precisering i fråga om abortindikationerna
görs, något som torde åsyftas i vissa av de inledningsvis behandlade
motionerna.

Beträffande konsekvenserna i olika hänseenden aven abortlagstiftning,
som utgår från att kvinnan skall ha en principiell rätt att bestämma om
hennes graviditet skall avbrytas eller ej, finns skäl anföra följande. En
sådan lagstiftning kan utformas så att det formella förfarandet görs
mycket okomplicerat, vilket i sin tur generellt sett bör få till följd att
abort kan utföras i ett mycket tidigt skede. Detta minskar dels riskerna
för medicinska komplikationer för kvinnan, dels belastningen på sjukvårdsresurserna
genom att aborterna kan utföras i öppen vård. En lagstiftning
med sådan innebörd har emellertid framför allt den fördelen, att redan
existensen därav avsevärt kan lätta den psykiska pressen för en kvinna,
som råkar i en icke önskad graviditet. Om hon känner till att hon har en
principiell rätt till abort, behöver graviditeten inte innebära samma
belastning för henne som vid en abortlagstiftning av det slag, som vi nu

SoU 1974:21

har, även om den tillämpas mycket liberalt.

Frågan huruvida en ny abortlag, som bygger på de principer som
förordas i propositionen, kommer att föra med sig ett ökat antal aborter
är naturligtvis svårbesvarad. Rådande abortpraxis synes ge ett visst stöd
för att i vart fall någon väsentlig stegring i abortfrekvensen inte kommer
att ske. Det kan tilläggas att den arbetsgrupp inom justitiedepartementet,
som utrett vissa resursfrågor på abortområdet, anfört att den tidigare
kraftiga ökningen av antalet aborter synes ha brutits under andra halvåret
1972.

Anförda synpunkter talar enligt utskottets mening för att den princip,
på vilken den nuvarande lagstiftningen vilar, bör överges till förmån för
den i propositionen förordade principen om kvinnans rätt att själv
bestämma om hennes graviditet skall avbrytas. 1 samma riktning verkar
enligt utskottets mening att kvinnan som regel torde ha bättre möjligheter
än den läkare, som kvinnan anlitar, eller särskild nämnd - en sådan
har föreslagits av abortkommittén - att bedöma de omständigheter, som
påverkar frågan om graviditeten skall fullföljas eller ej. Att så är fallet
vinner stöd av de synpunkter rörande den förändrade syn på kvinnan och
hennes roll i samhället, som i övrigt redovisas av departementschefen.

Det av utskottet förda resonemanget bygger självfallet på förutsättningen
att samhället på ett effektivt sätt kan erbjuda all den hjälp och allt
det stöd kvinnan behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan. Utskottets
överväganden grundar sig också på det förhållandet att vi har en hög
antikonceptionell standard i landet och på att särskilda åtgärder sätts in
för att ytterligare förbättra möjligheten för alla att få preventivmedel och
att sprida kunskaper om deras användning. Härtill återkommer utskottet
i det följande.

På anförda skäl anser utskottet att utgångspunkten för en ny
abortlagstiftning bör vara kvinnans principiella bestämmanderätt. Anser
hon efter moget övervägande att abort är den lämpligaste lösningen av de
problem som en oönskad graviditet medför, skall hon få abort. Detta
ställningstagande får emellertid lika litet som motsvarande ställningstagande
i propositionen tolkas så att utskottet förordar en lösning som
innebär att kvinnan alltid skall ha en ovillkorlig rätt att få abort utförd
när hon begär det. Som departementschefen framhåller måste i abortsammanhang
tillbörlig hänsyn tas både till det förhållandet att varje
abortingrepp är förenat med vissa mer eller mindre allvarliga risker för
kvinnan och till att fostret under graviditeten successivt utvecklas till en
livsduglig varelse vars rätt till liv måste respekteras.

1 enlighet med det ovan anförda avstyrker utskottet motionen
1974:1729 i behandlade delar.

Tidsgräns för abort

För närvarande gäller att abort inte får utföras efter 20:e havandeskapsveckan.
Vid synnerliga skäl kan dock socialstyrelsen ge tillstånd till
ingrepp intill utgången av 24:e veckan. För abort på grund av sjukdom
eller kroppsfel hos kvinnan gäller ingen särskild tidsgräns.

SoU 1974:21

Det i propositionen framlagda förslaget till abortlag innebär att frågan
om abort i princip skall få avgöras av kvinnan själv om åtgärden kan
utföras före utgången av 18:e havandeskapsveckan, dock att det för abort
efter 12:e havandeskapsveckan i allmänhet skall krävas en särskild
utredning av kurator. Efter 18 :e havandeskapsveckan skall abort få
företas bara i undantagsfall och då efter prövning av socialstyrelsen.
Tillstånd skall få lämnas endast om synnerliga skäl för åtgärden föreligger
och det inte kan antas att fostret är livsdugligt.

1 två motioner, nämligen motionen 1974:1738 av fru Tillander m. fl.
och motionen 1974:1741 av fru Lindquist m. fl., förordas att den övre
gränsen för kvinnans bestämmanderätt skall sättas redan vid utgången av
12:e havandeskapsveckan och att för senare aborter skall gälla de regler
som propositionen ger för aborter efter 18:e havandeskapsveckan. Här
bör också redovisas att i den ovan berörda motionen 1974:1729 av herr
Bohman m. fl. — vari yrkas att rätten till abort skall avgöras av annan än
kvinnan under de första 12 veckorna av havandeskapet — även
föreslås dels att läkaren från 12:e till utgången av 16:e havandeskapsveckan
skall få medge abort endast om synnerliga skäl föreligger, dels att
det för ännu senare aborter skall föreligga starka medicinska indikationer.
Prövningen härvidlag skall enligt motionärerna ankomma på socialstyrelsen.

De nu aktuella förslagen — i propositionen och i motionerna —
innebär att det skall sättas en tidsgräns vid utgången av 12:e eller 18:e
havandeskapsveckorna, efter vilken gräns i princip abort inte skall få
företas.

Utskottet ansluter sig till den kraftiga opinion, som framkommit i
yttranden över abortkommitténs betänkande och som innebär att det
även i en ny abortlag finns anledning att skapa särskilda garantier för att
abort inte företas på ett sent stadium av graviditeten utan att starka skäl
för åtgärden föreligger. Redan angelägenheten av att sådana garantier
skapas motiverar enligt utskottets mening en särskild tidsgräns, efter
vilken abort i princip inte skall få företas.

Som stöd för att en tidsgräns skall sättas så tidigt som vid utgången av
12:e havandeskapsveckan har i motionen 1974:1738 åberopats att det
ligger i kvinnans intresse att en eventuell abort utförs så tidigt som
möjligt och att detta är önskvärt även av medicinska, psykologiska och
sociala skäl. Även i motionen 1974:1741 åberopas att riskerna för
komplikationer hos kvinnan ökar betydligt vid abort efter nämnda
tidpunkt. Motionärerna framhåller också att sådana aborter som regel
kräver abortmetoder som förutsätter sjukhusvård och att ett sådant ökat
ianspråktagande av sjukvårdsresurserna inte är önskvärt.

1 båda motionerna anförs också att det av hänsyn till fostrets
utveckling bör sättas en gräns vid 12:e veckan. Samma hänsynstagande
ligger uppenbarligen bakom ställningstagandena i motionen 1974:1729.

Utskottet vill framhålla, att under senare år en väsentlig förskjutning
ägt rum mot tidiga aborter, dvs. aborter som sker före utgången av 12:e
graviditetsveckan. Medan år 1968 den procentuella andelen tidigaborter

SoU 1974:21

var 43,0 hade andelen år 1972 ökat till 80,3. 1 överensstämmelse med de
tankegångar som förs fram i motionerna finns det enligt utskottets
mening skäl att sträva efter en ytterligare förskjutning från sena till tidiga
aborter. Härvidlag vill utskottet särskilt framhålla att risken för medicinska
komplikationer i samband med abortingrepp är uppemot fyra
gånger så hög vid senabort som vid tidigabort. Nämnas bör också att
enligt socialstyrelsens rekommendationer (MF 1972:59) flertalet tidigaborter
bör kunna utföras i öppen vård, vilket inte bara innebär påtagliga
praktiska fördelar för kvinnan utan även — i överensstämmelse med vad
som anförs i motionen 1974:1741 - en minskad belastning på tillgängliga
sjukvårdsresurser. Det sagda innebär emellertid inte att utskottet för att
tillgodose önskemålet att praktiskt taget alla aborter skall bli tidigaborter
är berett att tillstyrka en så långtgående åtgärd som att abort efter 12:e
havandeskapsveckan i princip skulle förbjudas. Enligt utskottets mening
skulle ett sådant ställningstagande stå mindre väl i överensstämmelse med
de överväganden, som ligger till grund för vad som i det föregående
förordats om kvinnans principiella bestämmanderätt då det gäller abort.
Om kvinnan får möjlighet att själv träffa avgörandet i abortfrågan, torde
detta i och för sig vara ägnat att medföra en förskjutning mot tidigare
aborter, eftersom - enligt vad ovan anförts - en lagstiftning med en
sådan utgångspunkt bör kunna utformas så att den för med sig ett
avsevärt förenklat förfarande i formellt hänseende i förhållande till vad
som gäller enligt den nuvarande lagstiftningen. Utskottet anser för sin del
att det bör vara möjligt att genom främst en effektiv allmän informationsverksamhet
utan ändring av propositionen åstadkomma i huvudsak
vad motionärerna vill genom sitt förslag om ändrade regler. Utskottet vill
härvidlag hänvisa till vad abortkommittén anför som stöd för att - från
sina utgångspunkter — avvisa en 12-veckorsfrist för abortoperation.
Kommittén anför att en saklig upplysning och information om dels
abortoperation och de större påfrestningarna vid sena abortingrepp, dels
möjligheterna att få tidig graviditetsdiagnos kostnadsfritt inom mödrahälsovården
och även hjälp av kurator där, dels ock vikten av att komma
till sjukhuset snarast torde vara en effektivare metod att bespara kvinnan
sen operation än en kort tidsfrist.

I anslutning till det anförda bör tilläggas att, som föreslås i
propositionen och som närmare behandlas i det följande, det kan vara
lämpligt att inom ramen för en 18-veckorsfrist uppställa regler, som är
ägnade att leda till en förskjutning mot tidigaborter. Sådana regler torde
också vara att föredra framför en generell 12-veckorsgräns med hänsyn
till att en kvinna, som är ambivalent till frågan om hon skall underkasta
sig abort, annars kan känna sig tvungen att genomgå abort innan gränsen
passerats av rädsla för att eljest inte få abort.

Beträffande det andra huvudskälet, som åberopats mot förslaget i
propositionen i förevarande del och för en 12-veckorsgräns, nämligen att
hänsyn i stor utsträckning måste tas till fostrets rätt, får utskottet anföra
följande. Det ligger i sakens natur att ju lägre den aktuella gränsen sätts,
desto större rättsskydd erhåller fostret. Ett ökat sådant skydd ger

SoU 1974:21

emellertid som delvis berörts i det föregående upphov till en konflikt
med den av utskottet ovan förordade principen om kvinnans bestämmanderätt.
Vid en avvägning mellan de intressen som sålunda står mot
varandra har utskottet stannat för att principen om kvinnans bestämmanderätt
när det gäller att avgöra om hon skall föda eller ej bör väga
över intill den tidsgräns som bl. a. socialstyrelsen, Läkarförbundet och
Läkaresällskapet föreslagit som gräns, efter vilken abort i princip inte skall
få företas. Denna tidsgräns är 18 havandeskapsveckor. Vid sitt ställningstagande
har utskottet särskilt beaktat de omständigheter som redovisas i
propositionen (s. 66—68) och som utförligare berörs nedan i avsnittet om
straffrättsliga frågor. Det anförs bl. a. att man bör sträva efter att skapa
en betryggande säkerhetsmarginal mot ingrepp, där det kan tas fram
foster som företer livstecken och som eventuellt kan bringas att överleva
med de förbättrade metoder för prematurvård som numera föreligger
eller inom en inte alltför avlägsen framtid kan väntas stå till läkarnas
förfogande. Vidare hänvisas bl. a. till att det finns ökade risker för
psykiska följdverkningar för kvinnan i samband med att kvinnan känner
fosterrörelser och att dessa brukar bölja uppträda under 18:e— 20:e
havandeskapsveckan, en omständighet som således får betydelse för
frågan om var en särskild tidsgräns skall dras till skydd för fostret. 1
enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionerna i här aktuell del
och tillstyrker propositionen i motsvarande mån.

Förutsättningar för abort före utgången av 18:e havandeskapsveckan.
A bortrådgivning

Då det gäller frågan om vilka förutsättningar som med den inställning
till kvinnans bestämmanderätt som utskottet redovisat i det föregående
skall gälla för abort intill utgången av 18 :e havandeskapsveckan
får utskottet anföra följande.

Som delvis berörts ovan föreslås att abort skall få utföras på kvinnans
begäran om ej åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas
medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. För abort efter 12:e
veckan krävs att det till underlag för denna bedömning företas en särskild
utredning angående kvinnans personliga förhållanden (kuratorsutredning).
Utredning får dock underlåtas om det med hänsyn till lämplig
abortmetod eller av annan särskild anledning är uppenbart att hinder mot
aborten inte föreligger. 1 ett senare avsnitt behandlas i anledning av
motionsyrkanden den för alla abortärenden gemensamma frågan om vilka
personer som bör höras utöver kvinnan själv.

Erinringar mot förslaget om att kuratorsutredning i princip skall
föregå alla aborter efter 12:e havandeskapsveckan framförs i motionen
1974:1740 av herr Werner i Tyresö m. fl. Motionärerna menar att det
inte krävs någon detaljgranskning av den sökandes allmänna personförhållanden
för att fastslå om det föreligger någon medicinsk kontraindikation
för abort. En kuratorsutredning är endast ägnad att fördröja ärendet
— något som är särskilt otillfredsställande med hänsyn till att det är fråga

SoU 1974:21

om senaborter — och ger utrymme för obehöriga påtryckningar eller
onödig granskning av den sökandes privatliv. De legala förutsättningarna
för aborter bör därför vara lika för alla aborter före 18 :e havandeskapsveckan.
Endast i fall där särskilda skäl talar för det bör kurator eller
psykiater kopplas in. Särskilda skäl kan vara att kvinnan själv begär
konsultation av angivet slag, att hennes psykiska situation uppenbart
talar för det, att hon är oklar i sin övertygelse om att hon vill ha abort
eller att hon är utsatt för påtryckningar. I vissa fall kan även kvinnans
minderårighet betraktas som ett särskilt skäl. Motionärerna yrkar av
redovisade skäl, att kravet på kuratorsutredning mellan 12:e och
utgången av 18:e havandeskapsveckan skall utgå samt att det införs en
bestämmelse — som skall avse alla aborter före sistnämnda tidsgräns — av
innehåll att, om kvinnan så begär eller det eljest av särskilda skäl befinns
angeläget, hon skall beredas tillfälle rådgöra med kurator eller psykiater.
Även i ett flertal andra motioner tas upp frågan om obligatorisk
information eller rådgivning i abortärenden. Det gäller motionen
1974:1696 (yrkandet 1) av herrar Nyquist och Hörberg, motionen
1974:1727 (yrkandet 1) av herr Andersson i Nybro m. fl., motionen
1974:1729 (yrkandet 8) av herr Bohman m. fl., motionen 1974:1735
(delvis) av herr Lundgren m. fl., motionen 1974:1738 (yrkandet 2) av fru
Tillander m. fl., motionen 1974:1740 (2 § i förslaget till abortlag) av herr
Werner i Tyresö m. fl. och motionen 1974:1741 (1 § andra stycket
förslaget till abortlag) av fru Lindquist m. fl. I motionerna framhålls att
varje abortsökande kvinna skall få eller beredas tillfälle få information
och råd rörande bl. a. de personella, ekonomiska och sociala hjälpåtgärder,
som samhället kan ge en kvinna som vill föda sitt barn. Rörande det
närmare innehållet i motionsyrkandena hänvisar utskottet till motionerna.

Innan utskottet övergår till frågan om behovet av kuratorsutredning
m. m. vill utskottet behandla ett förslag i motionen 1974:1741 som
innebär att det i lagtexten uttryckligen skall anges att begäran av kvinnan
att havandeskapet skall avbrytas skall bifallas ”om den är allvarligt
grundad”.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att läkaren måste övertyga
sig om att kvinnans begäran om abort är allvarligt grundad innan han
utför aborten. Utskottet anser emellertid inte att det är påkallat att den i
propositionen föreslagna lagtexten ändras för att särskilt markera detta.
Utskottet avstyrker därför motionen 1974:1741 i motsvarande del.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att utskottet i det
föregående avsnittet avstyrkt ett i sistnämnda motion liksom i motionerna
1974:1729 och 1974:1738 framfört yrkande om en tolvveckorsgräns
för aborter (s. 26-29). 1 enlighet härmed avstyrker utskottet även
motionerna såvitt däri framförs önskemål om att som förutsättning för
abort efter utgången av nämnda tidsgräns skall gälla att socialstyrelsen
skall ge tillstånd till åtgärden och att synnerliga skäl för åtgärden eller
starka medicinska indikationer skall föreligga.

Vad härefter gäller frågan om kuratorsutredning m. m. kan framhållas

SoU 1974:21

att departementschefen i propositionen (s. 62—64) ingående diskuterar
frågan om det med hänsyn till risken för medicinska kontraindikationer
är motiverat att ställa upp mer restriktiva villkor för abort efter utgången
av 12:e havandeskapsveckan än före. Han konstaterar att den i
propositionen lämnade redovisningen rörande medicinska komplikationer
vid abort visar att såväl fysiska som psykiska följdverkningar av det slag
som bör utgöra hinder mot abort är jämförelsevis obetydliga när
ingreppet sker med lindrig abortmetod före utgången av 12:e havandeskapsveckan.
Vidare uttalas att erfarenheten visar att de medicinska
hinder som kan förekomma under ett tidigt skede av graviditeten som
regel är av endast övergående natur. Mot denna bakgrund saknas enligt
departementschefen anledning att som förutsättning för abort som utförs
före utgången av 12 :e havandeskapsveckan ställa upp ett obligatoriskt
krav på kuratorsutredning vid sidan av den genomgång som görs av
läkaren i samband med den gynekologiska undersökningen. Utskottet
delar denna bedömning.

Då det gäller senare aborter får som framhållits i det föregående i regel
en mer ingripande och riskfylld abortmetod tillgripas. Samtidigt ökar
faran för komplikationer. Härtill kommer att det i sådana fall oftare än
vid tidig abort förekommer att kvinnan är mer eller mindre osäker om
hon vill fullfölja graviditeten eller avbryta den. Man får också räkna med
att i fall då kvinnan är utsatt för påtryckning från andra personer, som av
skilda anledningar önskar se havandeskapet avbrutet, trycket på henne
från omgivningens sida ökar efter hand som graviditeten fortskrider,
samtidigt som det blir allt svårare och mer konfliktfyllt för henne att
utstå detta tryck och träffa sitt avgörande. Dessa synpunkter, som också
framförs av departementschefen, gör att de medicinska kontraindikationerna
kan få större styrka vid aborter som sker efter 12:e havandeskapsveckans
utgång än vid de tidiga aborterna. Generellt sett torde det därför,
som departementschefen anför, i dessa fall vara motiverat att göra en
noggrannare undersökning angående kvinnans aktuella situation, för att
därigenom få fram ett säkrare underlag för den medicinska bedömningen
av riskerna med ingreppet. Utskottet anser också att det bl. a. med
hänsyn till fostrets utvecklingsgrad i dessa fall framstår som särskilt
angeläget att kvinnan till underlag för sitt eget ställningstagande får den
mera allsidiga belysning av sin egen situation som kontakt i form av
rådgivande samtal med en kurator kan ge. Det bör också framhållas att
den angivna skillnaden i villkoren för abort före och efter 12 :e veckans
utgång kan få till följd en ytterligare förskjutning från sena till tidiga
aborter, eftersom det kan antas att många kvinnor vill undvika det
särskilda utredningsförfarandet efter 12:e veckan. Vad sålunda anförts
leder enligt utskottets mening fram till en huvudregel att särskild
kuratorsutredning skall företas vid abort efter utgången av 12:e havandeskapsveckan.
Det sagda innebär att utskottet med avstyrkande av
ändringsyrkandet i motionen 1974:1740 i motsvarande del tillstyrker
propositionsförslaget. Utskottet vill dock framhålla att, som också anges i
propositionen, kuratorsutredning i undantagsfall skall kunna underlåtas,

SoU1974:21

när det med hänsyn till tillämplig abortmetod eller av annan särskild
anledning är uppenbart att hinder mot aborten inte föreligger.

Som utskottet tidigare anfört bygger utskottets ställningstagande
i fråga om utgångspunkten för abortlagstiftningen på förutsättningen att
samhället på ett effektivt sätt kan erbjuda all den hjälp och allt det stöd
kvinnan behöver för att fatta sitt beslut i abortfrågan. Departementschefen
framhåller att det bör ingå som ett naturligt led i varje
abortärende att kvinnan underrättas om sina möjligheter att få rådgivning
och att hon bereds tillfälle att ta del av informationen. Sådan
underrättelse bör lämnas redan när kvinnan tar den första kontakten i
abortärendet, antingen det är med läkare, kurator eller annan personal
som har befattning med abortfrågan. Då abortutredning i enlighet med
det nyss anförda skall göras torde ett eventuellt behov av rådgivning
kunna tillgodoses inom ramen för den kontakt med kurator som ett
sådant förfarande kommer att innebära.

Utskottet kan helt instämma i de synpunkter, som sålunda anförs av
departementschefen.

Då det gäller frågan om rådgivning bör vara obligatorisk eller ej vill
utskottet erinra om att socialstyrelsen, en del medicinska remissinstanser
och Svensk kuratorsförening framhållit att det bör vara kvinnans egen
önskan som blir helt avgörande. Utskottet delar denna uppfattning. 1
enlighet med vad som också förordas av departementschefen skall alltså
ingen kvinna behöva inställa sig för rådgivning mot sin vilja.

Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anföra följande. Vad
som anförs i de ovan redovisade motionerna visar enligt utskottets
mening att det är ytterst betydelsefullt att understryka att i begreppet
abortrådgivning inte får inläggas den betydelsen att verksamheten har till
syfte att påverka den abortsökande kvinnan att avstå från att begära
abort eller att låta utföra abort. En sådan tolkning av begreppet kan lätt
få den inte önskvärda psykologiska effekten på en kvinna, som överväger
abort, att hon undviker att ta del också av den information hon kan få
om det bistånd, som samhället i olika avseenden kan erbjuda, om hon
fullföljer graviditeten. Utskottet vill därför framhålla att det framstår
som nödvändigt — och detta gäller självfallet i särskilt hög grad fall där
kuratorsutredning inte är aktuell — att kvinnan muntligt underrättas såväl
om att rådgivning finns tillgänglig och hur denna är utformad som om de
alternativa möjligheter hon kan erbjudas i fråga om samtal med personer
som har kännedom om förhållandena på olika områden av betydelse för
kvinnan i en abortsituation. Många gånger torde föreliggande informationsbehov
kunna tillgodoses i direkt anslutning till den första kontakten
i abortärendet. 1 det fall då den första kontakten sker med gynekolog kan
det dock inte krävas att denne alltid skall ha möjlighet att lämna några
mer detaljerade upplysningar om exempelvis samhällets hjälpmöjligheter
för en kvinna som är gravid. De; är därför, i enlighet med det ovan sagda,
viktigt att kvinnan i ett sådant fall tillförsäkras den information hon
behöver som underlag för sitt beslut. Med hänsyn till det anförda finner
utskottet det angeläget att vägledande anvisningar utarbetas rörande

SoU 1974:21

lämplig organisation och utformning av den informationsverksamhet som
utskottet ovan berört. Vad utskottet anfört i anledning av motionerna
1974:1696, 1974:1727, 1974:1729, 1974:1735, 1974:1738, 1974:1740
och 1974:1741 i denna del borges Kungl. Maj:t till känna.

Förutsättningar för abort efter utgången av 18:e havandeskapsveckan

Utskottet har i det föregående tillstyrkt att abort i princip inte skall få
företas efter utgången av 18:e havandeskapsveckan. Enligt 3 § i det i
propositionen framlagda förslaget till abortlag skall efter nämnda
tidsgräns abort få utföras endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan
tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd skall få lämnas endast om
synnerliga skäl föreligger för aborten. Tillstånd skall inte få lämnas om
det finns anledning anta att fostret är livsdugligt. Ett undantag från detta
villkor skall finnas, nämligen om det kan antas att havandeskapet på
grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för
hennes liv eller hälsa (6 § första stycket).

Mot det i propositionen sålunda framlagda förslaget rörande förutsättning
för abort efter 18:e havandeskapsveckan har erinringar framställts
endast i motionen 1974:1729 av herr Bohman m. fl. Som framgår av den
tidigare framställningen yrkas i motionen bl. a. att efter 16:e havandeskapsveckan
havandeskapet skall få avbrytas endast om starka medicinska
indikationer föreligger. Även enligt motionärernas mening skall
socialstyrelsen svara för prövningen.

I enlighet med vad departementschefen anför finns det anledning
räkna med att den nuvarande utvecklingen, som innebär att en allt större
andel av abortingreppen utförs i ett tidigt stadium av graviditeten,
kommer att fortsätta men självfallet kan det även i fortsättningen ibland
uppstå situationer, där abort efter 18:e veckan kommer att framstå som
en angelägen åtgärd. Hit hör t. ex. fall som går in under den nuvarande
eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen. Andra exempel är
situationer, där frågan om abort av skilda orsaker kommer upp först på
ett sent stadium av graviditeten. Enligt utskottets mening bör avgränsningen
av de fall, då abort skall få utföras efter utgången av 18:e
havandeskapsveckan, ske på det sätt, som föreslagits i propositionen.
Utskottet avstyrker således motionen 1974:1729 i motsvarande del.
Utskottet delar däremot motionärernas syn på villkoren för abort efter
nämnda tidsgräns så till vida att, om det föreligger anledning anta att
fostret är livsdugligt, abort inte bör få ske annat än då det föreligger
mycket starka medicinska skäl för åtgärden, dvs. när fortsatt graviditet på
grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa. Detta bör, i enlighet med förslaget i
propositionen, framgå av lagtexten.

Viss fråga rörande förfarandet i abortärende

Frågan om hörande av annan än kvinnan i abortärenden tas upp i
motionerna 1974:1729 av herr Bohman m. fl. och 1974:1735 av herr

3 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 21

SoU 1974:21

Lundgren m. fl. 1 propositionen framhålls i denna del att det inte bör
förekomma att någon hörs utan kvinnans medgivande. Till stöd för denna
ståndpunkt anförs bl. a. att den motsatta lösningen skulle kunna medföra
risk för att kvinnan väljer att utföra abort på illegal väg för att därigenom
slippa de olägenheter som hon finner vara förenade med att andra
personer måste höras. Samtidigt framhålls i propositionen att det kan
vara värdefullt att även höra andra än kvinnan i ett abortärende. Vid
utredningen bör man därför med kvinnan ta upp frågan att kontakta
fadern till det väntade barnet eller när hon är omyndig hennes föräldrar
(vårdnadshavare, förmyndare). Som förutsättning för att kontakta dessa
anhöriga bör dock gälla - förutom att kvinnan ställer sig positiv — att det
kan ske utan tidsutdräkt eller andra olägenheter av betydelse.

I motionen 1974:1729 yrkas att fadern till det väntade barnet skall
höras såvida inte särskilda skäl talar häremot. Motionärerna framhåller att
det inte är rimligt att kvinnan ensam skall ta ställning till om
havandeskapet skall avbrytas och att mannens deltaktighet i och ansvar
för ett beslut om abort skulle understrykas om han gavs tillfälle att yttra
sig. I motionen 1974:1735 framställs önskemålet att underårig abortsökande
bör ägnas särskild omsorg och att frågan om abort normalt bör
tas upp med kvinnans vårdnadshavare. Samma inställning kommer utan att
särskilt yrkande framställs därom till uttryck i motionen 1974:1729. 1
sistnämnda motion uttalas också att föräldrar bör beredas tillfälle att
yttra sig när en kvinna under 16 år söker abort såvida inte särskilda skäl
talar mot det.

Utskottet vill för sin del framhålla att spörsmålet om hörande av andra
än kvinnan naturligtvis är särskilt aktuellt i sådana fall där kuratorsutredning
skall ske och där utredning skall verkställas som underlag för
socialstyrelsens prövning om synnerliga skäl föreligger. Frågeställningen
kan emellertid inte begränsas till sådana situationer utan det bör, som
departementschefen framhåller, ingå som ett normalt led i ett abortärende
att man med kvinnan tar upp frågan huruvida fadern till det väntade
barnet och, när kvinnan är omyndig, hennes föräldrar bör kontaktas i
ärendet. Som motionärerna uttalar är kvinnan i en abortsituation i behov
av allt stöd hennes närmaste kan ge henne och det är av stort värde för
henne att kunna dela ansvaret med dem för det beslut hon fattar. Det sist
sagda synes dock endast gälla om kvinnans relationer till mannen eller
föräldrarna är sådana att hon själv finner anledning att rådfråga dem och
att inte hennes redan svåra situation kan komma att ytterligare förvärras
genom meningsskiljaktigheter med de tillfrågade. Mot denna bakgrund
synes den mening som kommit till uttryck i propositionen vara
välgrundad. Det bör också beaktas att för att en lagstadgad rätt för det
väntade barnets fader eller kvinnans vårdnadshavare att yttra sig skall bli
meningsfull ett visst hänsynstagande måste inrymmas till de skäl för eller
mot abortingreppet som dessa anför. Vad gäller aborter före utgången av
18:e veckan står emellertid en sådan ordning i strid med den i det
föregående av utskottet biträdda grundtanken om kvinnans principiella
rätt att själv avgöra om hon önskar abort eller ej. På anförda skäl bör

SoU 1974:21

enligt utskottets mening motionerna 1974:1729 och 1974:1735 i nu
berörd del inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fullföljdsfrågor

1 fall där läkaren vägrar kvinnan abort med stöd av reglerna om
avbrytande av havandeskap under de första 18 veckorna föreslås i
propositionen ett stadgande i 4 § abortlagen att frågan omedelbart skall
underställas socialstyrelsens prövning. I motionen 1974:1729 av herr
Bohman m. fl. förordas att frågan om prövning hos socialstyrelsen av
läkarens ställningstagande i stället skall göras beroende av att kvinnan
besvärar sig över beslutet.

Utskottet kan inte biträda motionsyrkandet. Om prövningen hos
socialstyrelsen skulle göras beroende av besvär av kvinnan, skulle detta
bl. a. vara ägnat att fördröja ärendets avgörande på ett sätt som inte är
förenligt med de principer för lagstiftningen som utskottet ovan anslutit
sig till. Utskottet tillstyrker därför förslaget i propositionen om obligatorisk
underställning i fall då läkaren finner att han inte kan medge att
kvinnan får abort.

Utskottet biträder förslaget i propositionen att talan inte skall få föras
mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort.

Straffrättsliga frågor

1 propositionen föreslås att de nuvarande bestämmelserna om fosterfördrivning
i 3 kap. brottsbalken upphävs och att i 9 § abortlagen införs
en straffbestämmelse för den som utan att vara behörig att utöva
läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan (illegal abort). Även försök
till illegal abort föreslås bli straffbelagt. Straffskalan upptar böter eller
fängelse i högst ett år. Är brottet grovt skall fängelse i lägst sex månader
och högst fyra år kunna ifrågakomma. Vidare föreslås en särskild
straffbestämmelse (10 §) i fråga om läkare som uppsåtligen åsidosätter
vissa närmare angivna stadganden i abortlagen. Straffet föreslås bli böter
eller fängelse i högst sex månader. Slutligen upptas i 8 § förslaget till
abortlag en särskild regel om tystnadsplikt för den som tagit befattning
med abortärende. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
tystnadsplikten skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Utskottet vill till en början framhålla att brottsbalkens straffbestämmelser
om fosterfördrivning grundats på synsättet att fostret av hänsyn
till livets helgd skall skyddas under graviditeten. 1 enlighet härmed har
straff stadgats för den som olovligen fördriver eller på annat sätt dödar
foster med hjälp av invärtes eller utvärtes medel. Att fördriva foster
innebär att orsaka fostrets död genom dess för tidiga födelse. Någon
definition av begreppet foster ges inte i brottsbalken men straffbestämmelserna
torde vara tillämpliga under hela tiden från befruktningsprocessen
till dess kvinnan börjar föda. Åtgärder som vidtas efter det att
fostret börjat födas och som leder till dess död faller således inte under

SoU 1974:21

bestämmelserna om fosterfördrivning. Sådana åtgärder får i stället
bedömas enligt bestämmelserna i 3 kap. 1—3 §§ och i 5—9 §§
brottsbalken, vilka samtliga avser att bereda skydd för födda och levande
människor till liv och hälsa. Beaktas bör också att enligt 3 § allmänna
läkarinstruktionen (1963:341) vid abort liksom vid annan medicinsk
behandling det åligger varje läkare vare sig han är i allmän tjänst eller
enskilt utövar läkaryrket att i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet såvitt möjligt ge patient den behandling som
patientens tillstånd fordrar. Handlar läkare i strid med vad som sålunda
åligger honom och är förseelsen eljest ej straffbelagd kan han enligt 10 §
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare kan nämnas att
enligt folkbokföringsförordningen (1967:198) barns födelse skall anmälas
till pastorsämbetet. Med barn avses i förordningen nyfödd som efter
födelsen andats eller visat andra livstecken samt dödfödd som avlidit
efter utgången av 28:e havandeskapsveckan.

1 den allmänna debatten och delvis också i motioner som väckts i
detta ärende har gjorts gällande att ett upphävande av fosterfördrivningsbestämmelserna
skulle medföra en väsentlig försvagning av det skydd som
lagstiftningen tillerkänt fostret. 1 denna fråga vill utskottet understryka
att syftet med propositionens förslag i denna del främst är att avskaffa
det straffhot mot kvinnan som de nuvarande reglerna innebär. Som
framgår av 1938 års lag har i vissa angivna situationer fostrets rätt fått
vika av hänsyn till kvinnans intressen. 1 tillämpningen av lagen har, som
utskottet tidigare berört, utvecklats en praxis vilken i realiteten innebär
att en kvinna som i dag inte önskar fullfölja sin graviditet är tillförsäkrad
abort om ingreppet kan utföras före den 20:e havandeskapsveckan och
det inte finns mycket starkt vägande skäl mot aborten. En bidragande
orsak till denna utveckling är naturligtvis den förändrade syn på kvinnans
ställning i familjen och samhället som successivt vuxit fram och som
numera allmänt omfattas av människorna i vårt land. Även de ökade
möjligheterna till födelsekontroll och den växande insikten om att
föräldrar har rätt att planera barnafödandet torde varit av betydelse
härvidlag. Utvecklingen innebär också ett ökat hänsynstagande till de
påfrestningar som en inte önskad graviditet och ett ovälkommet barn kan
medföra samt till att barnet skall vara välkommet om det skall kunna ges
så goda förutsättningar som möjligt för sin uppväxt och utveckling. De
angivna förändringarna har medfört att de värderingar som präglat
nuvarande bestämmelser om fosterfördrivning blivit föråldrade och att
det ter sig både inhumant och från ailmänpreventiv synpunkt meningslöst
att bibehålla ett straffhot mot kvinnan när det gäller abort. Som chefen
för justitiedepartementet framhåller återspeglas utvecklingen också i det
förhållandet att åtal mot kvinna för fosterfördrivning efter hand blivit
allt ovanligare och sedan åtskilliga år i praktiken helt upphört. Den nu
föreslagna avkriminaliseringen skall vidare ses mot bakgrund av utskottets
ställningstagande i ett tidigare avsnitt att utgångspunkten för en ny
abortlagstiftning bör vara kvinnans principiella bestämmanderätt. Om
kvinnan blir berättigad att på begäran få abort saknas enligt utskottets

SoU 1974:21

mening anledning att bibehålla en straffbestämmelse beträffande fosterfördrivning
som riktar sig mot kvinnan. Däremot bör det fortfarande vara
straffbart för annan än läkare att göra ingrepp på kvinnan i fosterfördrivande
syfte. Likaså bör läkare som uppsåtligen åsidosätter sina åligganden
enligt abortlagen kunna drabbas av straffansvar.

1 sammanhanget vill utskottet särskilt understryka att ett upphävande
av straffbestämmelserna om fosterfördrivning inte innebär att fostrets
intresse alltid skall vika av hänsyn till kvinnan. Som tidigare framhållits
måste tillbörlig hänsyn tas bl. a. till att fostret under graviditeten
successivt utvecklas till en livsduglig varelse vars rätt till liv måste
respekteras. 1 ett tidigare avsnitt har utskottet också ställt sig bakom
förslaget i propositionen om att i abortlagen skall införas särskilda regler
som garanterar att abort inte företas så sent att det finns risk för att
ingreppen kommer att avse livsdugliga varelser. Enligt chefen för
justitiedepartementet torde viabilitet, dvs. fostrets möjligheter att överleva
abortingreppet, f. n. inträda någon gång mellan 24:e och 28 :e
havandeskapsveckan. Utvecklingen inom prematurvården har emellertid
medfört ökade möjligheter att bringa svagt livsdugliga foster att överleva
och föranlett förslag inom världshälsoorganisationen om att gränsen
mellan abort och födelse, vilken f. n. dras vid 28 :e havandeskapsveckan, i
fortsättningen skall dras vid en fostervikt av 500 gram, motsvarande
ungefär 22 veckors graviditet.

I förhållande till vad som gäller enligt 1938 års lag innebär den i
propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta ordningen att den
tidsgräns, efter vilken abort endast får ske i undantagsfall och efter
tillstånd av socialstyrelsen, sänks från utgången av 20:e havandeskapsveckan
till utgången av 18:e veckan. Vidare kommer i princip alla aborter
efter utgången av nämnda tidsgräns att prövas av socialstyrelsen. F. n.
fordras inte tillstånd av socialstyrelsen då åtgärden sker på grund av
sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan. Slutligen tas i den nya lagen in en
uttrycklig bestämmelse om att tillstånd till abort inte får lämnas om det
kan antas att fostret är livsdugligt. Undantag från regeln får göras blott i
fall då fortsatt graviditet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Enligt utskottets
mening innebär den nya lagen en klar förbättring av det lagfästa skyddet
för livsdugliga foster.

Mot bakgrund av det ovan anförda tillstyrker utskottet att i enlighet
med förslagen i propositionen bestämmelserna om fosterfördrivning i
brottsbalken upphävs samt att i den nya lagen tas in en straffbestämmelse
beträffande illegal abort. Likaså bör i lagen införas en straffbestämmelse i
fråga om läkare som uppsåtligen handlar i strid med abortlagens
föreskrifter.

1 motionen 1974:1729 av herr Bohman m. fl. begärs en skärpning av
den i propositionen föreslagna straffskalan — böter eller fängelse i högst
sex månader — beträffande läkare som åsidosätter sina åligganden.
Förslaget bygger på i samma motion framförda yrkanden om att abort
t. o. m. 12:e havandeskapsveckan skall få avbrytas endast på vissa

SoU 1974:21

närmare angivna indikationer och att för tiden därefter för rätt till abort
skall krävas synnerliga skäl eller starka medicinska indikationer. I linje
med dessa önskemål hemställer motionärerna att läkare som handlar i
strid med de i motionen föreslagna föreskrifterna skall kunna dömas till
samma straff som i propositionen föreslås beträffande brottet illegal
abort.

I ett tidigare avsnitt har utskottet avstyrkt motionärernas förslag när
det gäller förutsättningarna för abort och tillstyrkt förslaget i propositionen
om att den övre tidsgränsen för kvinnans bestämmanderätt skall
dras vid utgången av 18:e veckan. Vad gäller påföljden för läkare som
uppsåtligen åsidosätter sina åligganden enligt abortlagen t. ex. genom att
utföra abort utan föreskrivet tillstånd av socialstyrelsen bör den i
propositionen föreslagna straffskalan ses mot bakgrund av de sanktioner i
övrigt som drabbar läkare som begår brott. Som ovan berörts kan enligt
läkarinstruktionen läkare ådömas straff för åtgärder som sker av
oaktsamhet eller annorledes i strid med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Vidare gäller enligt 3 § lagen (1960:408) om behörighet att
utöva läkaryrket att socialstyrelsen kan återkalla legitimation för läkare,
som genom lagakraftvunnen dom dömts bl. a. till fängelse eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som läkare för brott som han förövat under
utövning av läkaryrket, om han genom brottet visat sig inte vara skickad
att utöva läkaryrket. På grund av det anförda tillstyrker utskottet
förslaget i propositionen i denna del och avstyrker motionen 1974:1729 i
motsvarande del.

I samma motion tas även upp en fråga om ansvar för anstiftan och
medhjälp till abort. Yrkandet går ut på att den som anstiftar eller är
kvinna behjälplig att själv utföra abort skall kunna dömas till böter eller
fängelse.

Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken skall alla som medverkat vid ett brott
straffas. Varje medverkande är självständigt ansvarig, dvs. oberoende av
om annan medverkande kan straffas eller ej t. ex. på grund av att han ej
fyllt 15 år. För att medverkansreglerna skall bli tillämpliga förutsätts
dock att ett brott rent objektivt blivit begånget eller att straffbart försök
eller straffbar förberedelse föreligger. Förutom den eller de som utfört
den straffbelagda gärningen, gärningsmännen, straffas anstiftare och
medhjälpare. Anstiftare är den som förmått annan att begå brott. Som
medhjälpare betecknas medverkande som inte är gärningsman eller
anstiftare och som lämnat fysisk eller psykisk (råd) hjälp. Bestämmelserna
om medverkan vid brott är till sin lydelse tillämpliga enbart vid brott
som är upptagna i brottsbalken men tillämpas i stor utsträckning också
inom specialstraffrätten.

Med hänsyn till utformningen av de allmänna medverkansreglerna i
brottsbalken förutsätter enligt utskottets mening ett tillgodoseende av
motionärernas önskemål antingen att det nuvarande straffsanktionerade
förbudet mot abort bibehålls eller att i abortlagen införs en bestämmelse
av innebörd att ansvar för anstiftan och medhälp till abort skall kunna
ådömas oaktat gärningsmannens handlande inte är straffbelagt. Tanken

SoU 1974:21

på ett bibehållande av förbudet mot abort har utskottet i det föregående
bestämt avvisat. Mot det andra alternativet kan anföras att införande av
en straffbestämmelse av antydd art skulle strida mot den grundläggande
principen för medverkansreglerna att ett brott måste ha kommit till
stånd för att ansvar för medverkan skulle kunna ifrågakomma.

Utöver nu angivna betänkligheter av principiell natur kan mot
motionärernas förslag anföras att det i praktiken inte torde komma att
föreligga något behov av straffansvar för anstiftan eller medhjälp till
abort utförd av kvinnan själv. Enligt utskottets mening kan det nämligen
på goda grunder antas att ett genomförande av den föreslagna abortlagstiftningen
kommer att leda till att abortingrepp av kvinnan själv helt
kommer att upphöra i vart fall fram till utgången av 18:e havandeskapsveckan.
Abort efter 18:e veckan torde regelmässigt kräva så vittgående
ingrepp att det kan anses uteslutet att kvinnan själv kan utföra den utan
biträde av annan person. Den som hjälper henne vid en sen abort torde i
allmänhet medverka i sådan väsentlig mån att han blir att anse som
gärningsman och alltså kan dömas för illegal abort. Vad gäller anstiftan
vill utskottet särskilt peka på de bevissvårigheter som skulle föranledas av
ett bifall till motionärernas förslag. Det bör också noteras att i grova fall
övertalning att utföra abort kan bli att bedöma enligt bestämmelserna om
olaga tvång och olaga hot i 4 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:1729 i
förevarande del.

Under detta avsnitt vill utskottet slutligen ansluta sig till förslaget i
propositionen om en straffsanktionerad regel om tystnadsplikt i abortärenden.
En sådan regel är en förutsättning för att de abortsökande och
deras närstående skall kunna garanteras en total sekretess. Genom
straffbestämmelsen utesluts möjligheten att tillämpa bestämmelsen i 20
kap. 3 § brottsbalken om ämbetsmans brott mot tystnadsplikt. Samma
straffrättsliga ansvar kommer således att gälla för både den som är
ämbetsman och annan som obehörigen yppar vad de erfarit i abortärende
om enskilds personliga förhållanden.

Vissa sjukvårdsfrågor

Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) ankommer det på sjukvårdshuvudmännen
att ombesörja vård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Abortkommittén
har föreslagit att det i den nya abortlagen skulle tas in en
bestämmelse om skyldighet för sjukvårdsstyrelsen, dvs. det organ som
utövar ledningen av sjukvårdshuvudmannens sjukvårdande verksamhet,
att ombesörja att kvinnan får abort utförd.

Den särskilda arbetsgruppen inom justitiedepartementet har ansett att
det inte finns anledning att anta annat än att sjukvårdshuvudmännen
även i fortsättningen kommer att ta på sig uppgiften att obesörja vård i
abortfall. Kommittén har också gjort den bedömningen att det f. n. inte
föreligger något behov av att i författning reglera sjukvårdshuvudmännens

SoU 1974:21

ansvar vid abort. Arbetsgruppen har dock framhållit att det bör övervägas
att vid en eventuell framtida översyn av sjukvårdslagen göra en sådan
reglering. Departementschefen har anslutit sig till arbetsgruppens mening.
Inte heller utskottet har funnit skäl till annat ställningstagande i frågan.
Detta innebär, att utskottet avstyrker motionerna 1974:1696 av herrar
Nyquist och Hörberg och 1974:1727 av herr Andersson i Nybro m. fl.,
såvitt i motionerna framställs yrkanden om författningsmässig reglering
av huvudmännens ansvar i förevarande hänseende. Utskottet förutsätter
att abortverksamheten kommer att handhas på sådant sätt att kvinna som
har rätt till abort enligt den nya lagstiftningen alltid kan påräkna att få
ingreppet utfört utan onödigt dröjsmål, oavsett om det gäller ett tidigt
ingrepp i öppen vård eller ett ingrepp i så framskridet stadium av
graviditeten att det krävs sluten vård. Men hänsyn härtill — och med
beaktande av de skyldigheter som åligger läkare enligt allmänna läkarinstruktionen
- anser utskottet att motionen 1974:1729 av herr Bohman
m. fl. inte påkallar någon riksdagens åtgärd, såvitt i motionen begärs att
abort skall ske så tidigt som möjligt med för kvinnan skonsammaste
möjliga metod.

I flera motionsyrkanden har aktualiserats frågan om sjukvårdspersonals
skyldighet att medverka vid abort. 1 motionen 1974:1729 av herr
Bohman m. fl., motionen 1974:1735 av herr Lundgren m. fl., motionen
1974:1739 av fru Tillander m. fl och motionen 1974:1741 av fru
Lindquist m. fl. framförs sålunda yrkanden, vilka alla syftar till att läkare
och annan sjukvårdspersonal skall ha rätt att vägra medverka vid
abortingrepp.

Utskottet vill för sin del först framhålla att sjukvårdspersonalen
liksom annan personal i allmänhet är skyldig att fullgöra de arbetsuppgifter
som arbetsgivaren ålägger dem och att ansvaret för fördelningen av
arbetet enligt 13—15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) i första hand
vilar på klinik- och blockchefer. Departementschefen ansluter sig till vad
arbetsgruppen anfört och anser att några särskilda författningsbestämmelser
i ämnet f. n. inte är behövliga.

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att ett
utmärkande drag i dagens arbetsliv är ansträngningarna att ge de anställda
en ökad insyn i och ett ökat inflytande på arbetsplatserna och man bör,
som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom
arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar
i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att
läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har
svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten
härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är
påkallad. Å andra sidan förutsätter utskottet att sjukvårdspersonal som
har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga
är om abortingrepp som är nödvändiga för att undvika fara för moderns
liv eller hälsa. Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker
utskottet motionerna 1974:1729, 1974:1735 och 1974:1741 i här
behandlade delar samt motionen 1974:1739.

SoU 1974:21

I motionen 1974:1729 av herr Bohman m. fl. begärs att en abortsökande
kvinna skall ha rätt till fritt läkarval och vara obunden av
tillhörighet till sjukvårdsområde. I motionen 1974:1741 av fru Lindquist
m. fl. framställs ett likartat yrkande. Motionärerna begär att riksdagen
skall ge Kungl. Maj:t till känna bl. a. att med hänsyn till kvinnans
befogade sekretessintresse principen bör upprätthållas att kvinnan utan
extra kostnad skall få abort utförd på sjukvårdsinrättning utanför det
egna sjukvårdsområdet och att kvinnan inte skall behöva ange närmare
skäl för sin önskan.

Utskottet har inhämtat att kvinna, som söker sig till sjukhus utanför
det egna sjukvårdsområdet för att få abort utförd, i allmänhet får aborten
utförd på sådant sjukhus om detta är motiverat av sekretesskäl eller eljest
särskilda omständigheter föreligger. Utskottet utgår från att någon
ändring i detta avseende inte kommer att äga rum sedan en ny abortlag
trätt i kraft. Utskottet förutsätter vidare att sjukvårdshuvudmännen tar
upp frågan om vilka bestämmelser om utomlänsvård som i fortsättningen
bör gälla vid abortoperationer. Mot angivna bakgrund anser sig utskottet
kunna räkna med att motionsyrkandena i allt väsentligt kommer att bli
tillgodosedda utan någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför
motionerna i här behandlade delar.

Viss uppföljning av abortverksamheten

Den statliga hälso- och sjukvårdsstatistiken i landet produceras av
socialstyrelsen. Underlag för den av socialstyrelsen sedan år 1934 förda
abortstatistiken har varit uppgifter i ansökningarna om abort. Om
propositionsförslaget till ny abortlag genomförs bortfaller detta underlag
för statistik på området. Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande
över abortkommitténs betänkande att information om abortverksamheten
bör kunna hämtas ur redovisningen av den totala verksamheten
inom landstingen och påpekade därvid att de patientadministrativa
informationssystem — omfattande bl. a. individbaserad patientstatistik —
som är under uppbyggnad eller planeras inom landstingen bör till
väsentlig del kunna tillfredsställa behoven av information om abortverksamheten.
Socialstyrelsen anförde också att det borde ankomma på
styrelsen att närmare utreda hur redovisningen skall lämnas för att ge
styrelsen möjlighet att följa utvecklingen. Med hänsyn till vad socialstyrelsen
sålunda anfört anser utskottet att något riksdagens initiativ inte är
erforderligt i statistikfrågan.

Utskottet anser sig också kunna utgå från att socialstyrelsen, som
bl. a. skall pröva abortansökningar som avslagits, noggrant kommer att
följa tillämpningen av den nya abortlagen. I anslutning härtill bör
påpekas att bl. a. för styrelsens överväganden om resursfördelningen i
anknytning till riksplaneringen på social-, hälso- och sjukvårdsområdena
det bör vara av stort intresse att göra uppföljningar och utvärderingar
beträffande bl. a. utvecklingen av abortverksamheten, frekvensen av
tidiga respektive sena aborter och medicinska komplikationer. Med

SoU 1974:21

hänsyn till de olika regler för abort före och efter 12 :e veckan som
kommer att gälla vid ett genomförande av förslaget till abortlag framstår
det också som motiverat att en uppföljning och en utvärdering av den
obligatoriska kuratorsutredningen görs. Enligt utskottets mening är det
dock inte erforderligt med något riksdagens initiativ för att denna fråga
skall tas upp till prövning av socialstyrelsen. Motionen 1974:1731 av fru
Håvik m. fl., som bl. a. syftar till att under en tid av ett år en sådan
uppföljning och utvärdering skall göras, påkallar därför inte någon
riksdagens åtgärd. Utskottet vill tillägga att uppgiften självfallet inte får
lösas på det sättet att kuratorsutredningarna insamlas centralt.

Vissa sociala frågor
Allmänt

Utskottet har inledningsvis angivit att samhällets insatser på abortområdet
i första hand måste inriktas på att kraftigt öka de preventiva
åtgärderna men att jämsides därmed fortsatta insatser måste göras inom
familje- och socialpolitiken så att vid inträffad graviditet abort inte av
sociala och ekonomiska skäl framstår som enda alternativet. Innan
utskottet går närmare in på frågan om de preventiva insatserna och
därmed sammanhängande spörsmål finns skäl att erinra om att betydande
satsningar inom främst socialdepartementets verksamhetsområde gjorts
under senare år för att förbättra barnfamiljernas villkor. I propositionen
(s. 102) lämnar chefen för socialdepartementet en översiktlig redogörelse
för dessa satsningar och nämner därvid särskilt införandet av föräldraförsäkringen,
höjningen av de allmänna barnbidragen samt förstärkningen av
de statliga och statskommunala bostadstilläggen, bidragsförskotten och
barnpensionerna. Han framhåller vidare bl. a. att tillgång till arbete,
utbildning och barntillsyn är avgörande faktorer för småbarnsföräldrarnas
möjligheter att förvärvsarbeta samt erinrar om att betydande insatser har
skett och sker på alla dessa områden. Utskottet vill i anslutning till det
anförda erinra om att omfattande förslag rörande det ekonomiska
familjest ödet lagts fram av familjepolitiska kommittén år 1972. Flera av
de ovan nämnda reformerna grundar sig på kommitténs förslag. Ytterligare
bör här nämnas att ett fortsatt utredningsarbete nyligen igångsatts
för att bygga ut föräldraförsäkringen och att en särskild utredningsman
förra året fick i uppdrag att göra en särskild undersökning av barnens
levnadsförhållanden (Barnmiljöutredningen, Riksdagsberättelsen S
1973:08). Även andra utredningar pågår som kan antas få betydelse för
stödet åt gravida kvinnor och småbarnsföräldrar. Utskottet vill särskilt
nämna socialutredningen, som kan väntas lägga fram förslag om ett vidgat
ansvar från samhällets sida för omsorgerna om den enskilde. Mot angivna
bakgrund anser utskottet det inte erforderligt med någon riksdagens
åtgärd i anledning av yrkanden i motionerna 1974:1732 av fröken Hörlén
m. fl. och 1974:1734 av herr Karlehagen m. fl. om utredning angående

SoU 1974:21

sociala och ekonomiska faktorers betydelse för abortsökande kvinnor
samt förslag till nödvändiga sociala hjälpåtgärder i det enskilda fallet.
Utskottet avstyrker av samma skäl motionen 1974:1738 av fru Tillander
m. fl., såvitt däri yrkas en utredning om vilka åtgärder samhället skall
kunna erbjuda kvinnan som alternativ till abort i en abortsituation. Det
finns inte heller skäl att bifalla ett yrkande i motionen 1974:1733 av herr
Johansson i Skärstad m. fl. att riksdagen skall ge Kungl. Maj:t till känna
att det föreligger behov av ett bättre socialt och ekonomiskt stöd för
abortsökande kvinnor.

I det följande behandlar utskottet bl. a. vissa motionsyrkanden i
anslutning till en översiktlig redovisning för de överväganden chefen för
socialdepartementet gör rörande den framtida organisationen av preventivmedelsrådgivningen,
abortrådgivningen och preventivmedelsinformationen.
Vidare behandlas förslag, som läggs fram i propositionen, om
ökade resurser för samhällets insatser på dessa områden. Slutligen
behandlas i propositionen upptagna förslag till åtgärder för att minska den
enskildes kostnader för preventivmedel.

Preventiv medelsrådgivningen

Rätten att själv få bestämma om och när man vill ha barn framstår,
som framhålls av chefen för socialdepartementet, för allt flera människor
i dag som en självklarhet. Det är därför viktigt att det finns en väl
utbyggd preventivmedelsrådgivning, dvs. individuell information om olika
metoder för planerat föräldraskap. Sådan rådgivning förekommer i dag i
otillräcklig utsträckning. Som redovisas i propositionen är också på
många håll väntetiderna alltför långa. Väntetider på upp till ett år är inte
ovanliga. Mot denna bakgrund och med beaktande av att som i det
föregående anförts abortfrågan endast är en del av den större frågan om
födelsekontrollen är det viktigt att en kraftig upprustning av den
individuella preventivmedelsrådgivningen kommer till stånd samtidigt
som en ny abortlagstiftning genomförs. Det bör liksom hittills ankomma
på sjukvårdshuvudmännen att ha huvudansvaret för att preventivmedelsrådgivning
ges i önskvärd omfattning. Utskottet vill emellertid samtidigt
framhålla att det är angeläget att även andra än dessa medverkar i
rådgivningsverksamheten. Utskotten vill härvidlag hänvisa till den rådgivning
som meddelas av privatläkare, av RFSU samt på vissa orter inom
ramen för skolhälsovården.

I enlighet med vad som förordas i propositionen bör det ankomma på
varje sjukvårdshuvudman att anpassa organisationen av rådgivningen
inom sitt område till de lokala behoven. Utskottet kan också ansluta sig
till departementschefens uttalande att rådgivningsverksamheten organisatoriskt
bör förankras i mödrahälsovården. Samtidigt bör understrykas
betydelsen av att rådgivningen ges en sådan inriktning och utformning att
den inte framstår som avsedd för enbart kvinnor. När det gäller
rådgivning till nyförlösta kvinnor faller det sig naturligt att den bör ske i
anslutning till mödrahälsovårdscentralernas vanliga arbete. För andra

SoU 1974:21

grupper, t. ex. män och ungdomar, torde det av psykologiska skäl vara
mindre ändamålsenligt att ha preventivmedelsrådgivning kopplad till
mödrahälsovården. Enligt utskottets mening är det i hög grad angeläget
att verksamheten organiseras så att den blir tillgänglig för alla grupper.
Som erfarenheten visar torde det inte sällan vara lämpligt att organisera
en särskild rådgivningsverksamhet för ungdomar. De närmare övervägandena
i nu angivna hänseende bör i enlighet med det tidigare sagda
ankomma på sjukvårdshuvudmännen.

Utskottet vill här erinra om att frågan om preventivmedelsrådgivning
inom skolan f. n. övervägs av utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor
i undervisnings- och upplysningsarbete (USSU). Enligt vad
utskottet erfarit kommer förslag från utredningen att föreligga inom
kort. Det är självfallet av betydelse att beredningen härav sker med
skyndsamhet så att riksdagen inom en nära framtid får möjlighet att ta
ställning till förslaget.

Enligt i propositionen redovisade uppgifter (s. 106) torde tillgången på
personal under 1970-talet inte utgöra hinder för den utbyggnad av
preventivmedelsrådgivningen som är önskvärd. En förutsättning härför
synes emellertid vara att en del av läkarnas uppgifter inom preventivmedelsrådgivningen
förs över till barnmorskor. Detta förutsätter i sin tur att
barnmorskorna får utbildning på området. Härvidlag vill utskottet erinra
om att socialstyrelsen sedan budgetåret 1972/73 driver en kursverksamhet
i antikonception och preventivmedelsrådgivning för överläkare/biträdande
överläkare vid kvinnokliniker samt för barnmorskor. Syftet med
kurserna för barnmorskor är att dessa självständigt skall kunna sköta
informations- och rådgivningsverksamheten t. ex. på speciella mottagningar
för preventivmedelsrådgivning. Läkare som genomgått sådan kurs
avses kunna svara för undervisningen på landstingsnivå av bl. a. barnmorskor,
sjuksköterskor och kuratorer. I anslutning till det nu sagda kan
nämnas att ett landsting - landstinget i Västerbottens län - i egen regi
anordnat kurser i preventivmedelsrådgivning för barnmorskor. Vidare har
antikonception och preventivmedelsrådgivning fr. o. m. den 1 juli 1973
beretts ökat utrymme i utbildningen av sjuksköterskor, sjukskötare samt
barnmorskor. Enligt vad utskottet inhämtat kommer inom den närmaste
tiden socialstyrelsen att ta initiativ som syftar till att ge kompletterande
utbildning i preventivmedelsrådgivning till alla yrkesverksamma barnmorskor,
som inte erhållit utbildning i detta avseende.

Under hänvisning till den sålunda pågående och planerade utbildningsverksamheten
anser utskottet att någon riksdagens åtgärd inte erfordras i
anledning av önskemål i motionen 1974:1727 av herr Andersson i Nybro
m. fl. om ökad utbildning av barnmorskor i preventivmedelsrådgivning.

Den preventivmedelsrådgivning som sjukvårdshuvudmännen bedriver
bygger på frivilliga åtaganden av huvudmännen. För att rådgivningen skall
kunna byggas ut och effektiviseras enligt vad ovan anförts, förordas i
propositionen att verksamheten stöds ekonomiskt och att stödet anordnas
så att det stimulerar huvudmännen och andra, t. ex. kommuner och

SoU 1974:21

organisationer, till att snabbt bygga ut verksamheten och samtidigt
uppmuntrar den enskilde att utnyttja möjligheterna till rådgivning. Den
som svarar för rådgivningen bör enligt propositionen få en betydande del
av sina kostnader för verksamheten täckt, och rådgivningen bör vara
kostnadsfri för den enskilde.

I enlighet med dessa riktlinjer föreslås i en särskild lag, benämnd lagen
om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m., att
ersättning skall kunna utgå från den allmänna försäkringen till staten,
landstingskommun eller kommun för kostnader för rådgivning i födelsekontrollerande
syfte, som ges vid personligt besök. Motsvarande ersättning
skall kunna utgå för den rådgivning som bedrivs av vissa organisationer,
t. ex. RFSU. Också till privatpraktiserande läkare skall ersättning
kunna utgå. Efter kontakter mellan socialdepartementet och företrädare
för Landstingsförbundet har ersättningen t. v. beräknats böra utgå med 45
kr. för varje personligt besök. Ersättningen skall även omfatta preventivmedel
som utlämnas vid besöket. Som villkor för ersättning föreslås gälla
att både rådgivning och preventivmedel skall tillhandahållas kostnadsfritt
för den enskilde.

Utskottet som i ett följande avsnitt närmare behandlar förslaget att
ersättningen skall omfatta även kostnaderna för preventivmedel som vid
besöket utlämnas till den försäkrade har inte några erinringar mot
propositionen i nu berörd del. Inte heller föreligger anledning till erinran
mot Kungl. Maj:ts förslag att ersättningen till sjukvårdshuvudmännen
m. fl. för preventivmedelsrådgivningen enligt den nya lagen skall betalas
av de allmänna försäkringskassorna. Förslaget medför i lagtekniskt
hänseende ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Utskottet
tillstyrker författningsförslaget härom.

Med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört anser utskottet
att någon riksdagens åtgärd inte är erforderlig i anledning av önskemål i
motionen 1974:1736 av herr Molin om en utökad rådgivning i fråga om
preventivteknik för män. Även den vid riksdagens början väckta
motionen 1974:1316 av fröken Andersson i Stockholm m. fl. får anses
vara tillgodosedd, såvitt däri framställts yrkanden om en samlad plan för
preventivrådgivning i syfte att åstadkomma en snabb utbyggnad av
samhällets preventivrådgivning och minska den enskildes kostnad för
sådan rådgivning och för preventivmedel. I sistnämnda hänseende
hänvisar utskottet även till framställningen i nästföljande avsnitt.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att utskottet i detta sammanhang
inte gått in på det större problemkomplexet sexualitet och
samlevnad.

Kostnaderna för preventivmedel

När det gäller den enskildes kostnader för preventivmedel innebär
propositionen att genom rabattering ingen skall behöva betala mera än 15
kr. vid varje inköp av p-piller som samtidigt skrivits ut i födelsekontrollerande
syfte. Det uttalas att riktmärket i fråga om storleken av varje

SoU 1974:21

förskrivning av p-piller bör vara att p-piller för högst ett års förbrukning
skall kunna inköpas vid samma expeditionstillfälle. 1 anslutning härtill
bör också nämnas att, som delvis berörts i föregående avsnitt, den
enskilde i samband med preventivmedelsrådgivning i viss utsträckning
skall kunna erhålla preventivmedel utan kostnad. Spiral och pessar med
därtill hörande första behov av kemiska medel bör sålunda, enligt vad
som uttalas i propositionen, alltid kunna tillhandahållas och även insättas
eller inprovas gratis av den som står för rådgivningen. Däremot bör
kemiska medel samt kondomer endast tillhandahållas i begränsad
omfattning i samband med rådgivningen. Departementschefen framhåller
att nu angivna överväganden legat till grund vid den i föregående avsnitt
nämnda beräkningen av ersättning till sjukvårdshuvudmännen för preventivmedelsrådgivning.
Han utgår därför från att de föreslagna principerna
kommer att tillämpas vid rådgivningen.

I motionen 1974:1740 av herr Werner i Tyresö m. fl. begärs att
p-piller skall bli kostnadsfria. Motionen 1974:1743 av herr Åkerlind och
fru Troedsson syftar till att den som får preventivmedel utlämnade till sig
i samband med preventivmedelsrådgivning skall betala avgift för dessa
enligt vissa i motionen närmare angivna grunder.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det är en rimlig
lösning av frågan om kostnaderna för p-piller att låta reglerna om
läkemedelsrabattering gälla när p-piller skrivs ut i födelsekontrollerande
syfte. Att helt slopa avgiften för p-piller skulle däremot föra för långt och
innebära avsteg från principen att kostnadsfria läkemedel inom den
allmänna försäkringen endast tillhandahålls vid allvarlig och långvarig
sjukdom. Beaktas bör också att en så förhållandevis ringa utgift som 15
kr. om året knappast torde avhålla någon från att använda p-piller. På
grund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:1740 i här
aktuell del.

Beträffande övriga preventivmedel bör enligt utskottets mening någon
rabattering inte komma i fråga. I viss utsträckning bör emellertid som
departementschefen framhåller sådana medel tillhandahållas kostnadsfritt
i samband med rådgivningen. Enligt utskottets mening finns det inte
anledning räkna med att denna ordning skall leda till något missbruk.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet motionen 1974:1743.

I motionen 1974:1727 av herr Andersson i Nybro m. fl. framhålls att
propositionen i praktiken innebär att vissa preventivmedel genom
subventioner gynnas framför andra. Enligt motionärerna har effekterna
av det föreslagna systemet inte närmare analyserats, och de vill därför att
utvecklingen skall följas med uppmärksamhet.

Utskottet vill framhålla att det förhållandet att p-piller skall rabatteras
och vissa andra preventivmedel för kvinnor skall kunna utlämnas
kostnadsfritt självfallet inte får medföra att ansvaret för antikonceptionella
åtgärder helt kommer att vila på kvinnan. I likhet med motionärerna
anser utskottet att det finns anledning att uppmärksamt följa
utvecklingen efter det föreslagna ersättningssystemets genomförande.
Härvidlag bör särskilt uppmärksammas vilken inverkan systemet kommer

SoU 1974:21

att få på valet av preventivmetod och vilka andra effekter av betydelse
som i detta sammanhang kan uppstå. Någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionen i denna del är dock inte erforderlig.

I motionen 1974:1741 av fru Lindquist m. fl. framhålls att många
kvinnor upplever gynekologiska undersökningar negativt och att det i
vart fall när det gäller rådgivning i samband med förskrivning av p-piller
bör övervägas om inte förfarandet kan förenklas till enbart konsultation
och förskrivning om kvinnan så önskar. Motionärerna vill att vad de
anfört skall ges Kungl. Maj :t till känna.

Det finns till en början skäl framhålla, att några bindande föreskrifter
om gynekologisk undersökning i samband med förskrivning av p-piller
inte finns. Frågan om sådan undersökning bör ske eller ej avgörs alltså av
läkaren, som därvid har att iaktta den allmänna regeln i läkarinstruktionen,
att patient skall ges den behandling som står i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Till ledning för läkares
handlande vid förskrivning av p-piller har socialstyrelsen utfärdat Råd
och anvisningar angående peroral antikonception (nr 24 år 1971), vari
bl. a. anges att, utöver erforderlig klinisk undersökning med blodtrycksmätning,
gynekologisk undersökning bör göras om möjligt inkluderande
cytologiskt prov. 1 anslutning härtill vill utskottet erinra om att en
försöksverksamhet med förskrivning av p-piller utan föregående undersökning
är avsedd att igångsättas inom mödrahälsovården och kvinnokliniken
vid lasarettet i Umeå. Verksamheten som skall pågå i ett år, går ut
på att sådan undersökning som avses i socialstyrelsens ovannämnda råd
och anvisningar skall ske först tre månader efter det att p-piller
förskrivits. Verksamheten sker helt på vederbörande läkares ansvar.

Med hänvisning till att det ytterst ankommer på vederbörande läkare
att avgöra om gynekologisk undersökning skall ske eller ej vid förskrivning
av p-piller och till den ovan angivna försöksverksamheten avstyrker
utskottet motionen i denna del.

Preventivmedelsforskning m. m.

I motionen 1974:1696 av herrar Nyquist och Hörberg samt i
motionen 1974:1727 av herr Andersson i Nybro m. fl. framställs
yrkanden som går ut på en ökad forskning om preventivmedel. Även i
motionen 1974:1741 av fru Lindquist m. fl. framhålls betydelsen av
preventivmedelsforskning och pekas särskilt på behovet av p-piller för
män. Motionärerna vill att vad de anfört skall ges Kungl. Maj :t till känna.

I motionen 1974:1736 av herr Molin begärs att riksdagen skall uttala sig
för ytterligare forskningsinsatser beträffande preventivmedel för män.

Världshälsoorganisationen (WHO) har huvudsakligen på svenskt initiativ
påbörjat ett världsomspännande program för utveckling av nya och
förbättrade familjeplaneringsmetoder. Inom ramen för programmet finns
ett särskilt projekt som syftar till utveckling av en mångfald av säkra,
godtagbara och effektiva metoder för reglering av människans fertilitet.
För projektet, som drivs av särskilda arbetsgrupper i samarbete med

SoU 1974:21

forskningscentra runt om i världen, finns fyra regionala forsknings- och
utbildningscentra av vilka Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet
tillsammans är ett. Forskningen vid dessa båda institutioner, som sker i samarbete
med statens medicinska forskningsråds forskargrupp för fortplantningens
endokrinologi, avser bl. a. p-piller och abortframkallande medel
samt biokemiska studier av effekten på livmoderslemhinnan av koppar,
progestogener och andra substanser som tillförs med livmoderinlägg och
av verkningsmekanism hos kemiska medel för tillslutning av äggledarna.
Vid sidan av denna verksamhet, som bekostas med medel från WHO och
statens medicinska forskningsråd, pågår forskning vid akademiska sjukhuset
i Uppsala avseende spiraler och hormonterapi mot graviditet och
implantation av sädesceller samt i liten skala prov med p-piller för män.

Som utskottet tidigare berört är det angeläget med en fortsatt
utbyggnad av den abortförebyggande verksamheten inte minst för att ge
eftertryck åt att abort alltid måste betraktas som en nödfallsutväg. I
propositionen föreslås detta ske genom ökade satsningar på preventivmedelsrådgivning,
abortrådgivning och preventivmedelsinformation. Vid
sidan av dessa åtgärder är det som motionärerna framhåller angeläget med
ett fortsatt och intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete i fråga om
preventivteknik för både män och kvinnor i syfte att åstadkomma
effektivare och säkrare antikonceptionella medel än de som f. n. står till
buds. Mot bakgrund av den lämnade redovisningen för pågående
forskning och med beaktande av att motionsyrkandena är mycket
opreciserade avstyrker utskottet yrkandena.

I motionen 1974:1736 av herr Molin yrkas att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer om förslag snarast till sådan ändring av lagen om
sterilisering att möjligheterna till sterilisering av män ökar.

Steriliseringslagen är f. n. föremål för översyn av en särskilt tillkallad
sakkunnig (Ju 1973:04). Enligt utredningsdirektiven bör arbetet framför
allt inriktas på frågan i vad mån och i vilken utsträckning en rättskapabel
persons egen begäran om sterilisering skall kunna få utgöra tillräckligt
underlag för ett sådant ingrepp. I direktiven framhålls vidare bl. a. att
frågorna om möjlighet att alternativt utföra steriliserande ingrepp på män
samt om vidgad användning i övrigt av sterilisering som metod för
födelsekontroll bör behandlas med prioritet.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningen att avge sitt
betänkande inom en mycket nära framtid. Med hänsyn härtill är någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen i denna del inte erforderlig.

Abortrådgivning

I propositionen redovisar chefen för socialdepartementet sin syn på
abortrådgivningen. Utskottet hänvisar till framställningen (prop. s. 110
och lil). Med hänsyn till att utskottet tidigare i betänkandet ingående
uppehållit sig vid frågan (s. 32 och 33), anser utskottet det inte motiverat
att ånyo beröra frågan i vidare mån än att utskottet vill framhålla att
enligt den föreslagna lagen om ersättning för viss födelsekontrollerande

SoU 1974:21

verksamhet m. m., som utskottet ovan tillstyrkt, ersättning skall utgå för
rådgivning angående abort enligt samma regler som för preventivmedelsrådgivning.

Anslag till Information om vissa abortförebyggande åtgärder m. m.

Preventivmedelsinformation bedrivs fortlöpande av socialstyrelsen —
genom nämnden för hälsoupplysning — samt av RFSU. Vidare förekommer
preventivmedelsinformation i skolorna i samband med sexualundervisningen.
I viss utsträckning förekommer också information på
området i bl. a. massmedia.

Inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning utarbetades hösten
1973 ett förslag till långsiktigt handlingsprogram för preventivmedelsinformation
i landet. Programmet omfattar dock inte informationsinsatser
på skolans område, eftersom utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor
i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) under våren
skall framlägga ett betänkande, som bl. a. kommer att beröra preventivmedelsinformation
inom skolans område.

Nämndens för hälsoupplysning förslag avser en tidsperiod på i första
hand fem år. I handlingsprogrammet anges olika målgrupper som
nämnden anser det särskilt viktigt att nå, såsom beslutsfattare, informatörer-rådgivare
och opinionsbildare. Ytterligare målgrupper som bör
prioriteras är enligt nämnden ungdomar, nyblivna föräldrar, kvinnor som
fått abort och invandrare. För nästa budgetår har under anslaget till
Hälsovårdsupplysning beräknats ett belopp av ca 600 000 kr. för en
informationskampanj om preventivmedel och andra abortförebyggande
åtgärder på grundval av nämndens förslag (prop. 1974:1 bil. 7 s. 101 och
102, SoU 1974:5 s. 20-24).

I propositionen föreslås att för budgetåret 1974/75 till Information
om vissa abortförebyggande åtgärder m. m. skall anvisas ett reservationsanslag
av 4 milj. kr. Härvid har beräknats ett ytterligare belopp av 1
milj. kr. för den ovan nämnda informationskampanjen, utifrån ett
beräknat medelsbehov av 1,6 milj. kr. per år under en femårsperiod.
Vidare har beräknats ett belopp av 2 milj. kr. för en särskild
informationsverksamhet genom ungdoms- och kvinnoorganisationer samt
ett belopp av 1 milj. kr. för information genom massmedia om innehållet
i en ny abortlagstiftning.

I flera motioner framställs krav på en större medelsanvisning för
ändamålet. I motionerna 1974:1732 av fröken Hörlén m. fl. och
1974:1734 av herr Karlehagen m. fl. yrkas att 1 milj. kr. mer än vad som
föreslagits av Kungl. Maj:t skall anvisas under anslaget. I motionen
1974:1737 av herr Romanus föreslås att anslagsbeloppet skall bestämmas
till 4 500 000 kr. varvid 500 000 kr. skall utgå som bidrag till RFSU. Här
bör också behandlas motionen 1974:1733 av herr Johansson i Skärstad
m. fl., vari begärs att riksdagen skall uttala sig för behovet av ökad
information i abortfrågan.

4 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 21

SoU 1974:21

Med utgångspunkt i att abort måste betraktas som en nödfallsutväg
och att födelsekontrollen måste ske med hjälp av olika preventiva åtgärder
skärps kraven på information i abortförebyggande syfte vid ett genomförande
av den i propositionen föreslagna abortlagstiftningen. Den
kraftiga satsning på informationsåtgärder, som i enlighet med den ovan
lämnade redovisningen föreslås i propositionen, bör enligt utskottets
mening utgöra en god grund för att bygga ut informationen. Anslagsbeloppet
bör bestämmas till det av Kungl. Maj:t föreslagna. Detta innebär
att utskottet avstyrker de ovan redovisade yrkandena i motionerna
1974:1732 och 1974:1734. En konsekvens av utskottets ställningstagande
är också att motionen 1974:1737 avstyrks. Såvitt avser frågan om
anslag till RFSU för preventivmedelsinformation hänvisar utskottet också
till framställningen nedan. Med hänsyn till den satsning på ökad
information som utskottet i enlighet med det sagda tillstyrkt påkallar
motionen 1974:1733 i här aktuell del inte någon riksdagens åtgärd.

I flera motioner framställs yrkanden, som främst torde avse den del av
det nya anslaget, som skall disponeras av socialstyrelsens nämnd för
hälsoupplysning. I motionen 1974:1731 av fru Håvik m. fl. begärs att de
fackliga organisationerna skall ges resurser för upplysningsverksamhet
bland invandrarna, och i motionen 1974:1740 av herr Werner i Tyresö
m. fl. föreslås att en informationsbroschyr i abortfrågan skall distribueras
till samtliga landets hushåll samt via grundskolan. Vidare framställs i
motionen 1974:1728 av fru Berglund m. fl. ett yrkande som syftar till
ökade insatser för att även vuxna män skall nås av den här aktuella
informationen.

Enligt utskottets mening bör det i första hand ankomma på
socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning att överväga hur den informationskampanj
beträffande preventivmedelsinformation m. m. bör bedrivas
för vilken medel anvisas. Utskottet vill framhålla att härvid även
information bör ges om innehållet i den nya lagen. Det finns i anledning
av innehållet i motionen 1974:1731 vidare skäl erinra om att invandrare
tillhör de målgrupper som enligt det ovan redovisade handlingsprogrammet
bör prioriteras. Då det gäller information genom grundskolan får
utskottet hänvisa till det arbete som pågår inom USSU. I anledning av
önskemålen i motionen 1974:1728 kan här också hänvisas till vad
utskottet anfört under avsnittet om preventivmedelsrådgivningen (s. 43
och 44).

Utskottet vill här också framhålla att de betydligt ökade medel som
ställs till nämndens förfogande fr. o. m. nästa budgetår bör kunna ge ett
väsentligt ökat utrymme för bidrag till RFSU. Enligt vad utskottet
inhämtat har RFSU planerat omfattande aktiviteter för de närmaste åren
med syfte att öka motivationen hos människan att förebygga oönskade
graviditeter.

Under hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motionen
1974:1728 samt motionerna 1974:1731 och 1974:1740 i här aktuell del.

Då det slutligen gäller dispositionen av den del av det nya anslaget,
som enligt Kungl. Maj:ts förslag skall ställas till socialstyrelsens förfogan -

SoU 1974:21

de för fördelning mellan kvinno- och ungdomsorganisationer, yrkas i
motionen 1974:1744 av fru Åsbrink att medlen skall fördelas mellan
ungdomsorganisationer samt politiska och ideella organisationer. I
motionen 1974:1687 av fru Ström m. fl. yrkas att det föreslagna
beloppet skall användas för organisationernas planering och förberedelsearbete
och att erforderligt anslag för genomförandet av informationsverksamheten
skall upptas i 1975 års statsverksproposition. Slutligen
förordas i motionen 1974:1735 av herr Lundgren m. fl. att organisationerna
utifrån sina värderingar skall få möjlighet att själva utforma
informationsmaterialet, att den föreslagna medelsanvisningen om 2 milj.
kr. skall utgöra ett första steg på väg mot ett högre belopp samt att på
sikt även andra folkrörelser än de speciella ungdoms- och kvinnoorganisationerna
bör kunna erhålla medel från anslaget.

Utskottet godtar att den här aktuella delen av anslaget för nästa
budgetår får utgå till de organisationer som anges i propositionen.
Erfarenheterna från informationsverksamheten under nämnda budgetår
får läggas till grund för prövningen av den fortsatta satsningen på denna
informationsdel, såväl då det gäller frågan om omfattningen som frågan
om vilka organisationer som bör anlitas för verksamheten. Vad särskilt
angår yrkandet i motionen 1974:1735 förutsätter utskottet att vid
utformningen av informationsmaterialet de särskilda synpunkter, som de
olika organisationerna kan ha, i möjligaste mån beaktas.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandena.

Övrigt

Två vid riksdagens början väckta motioner — motionen 1974:35 av
herr Sjöholm och motionen 1974:431 av herr Hermansson m. fl. — vari
yrkas att förslag till ny abortlagstiftning skyndsamt skall framläggas har
tillgodosetts.

Ett antal i ärendet väckta motionsyrkanden, som formellt eller reellt
innebär tillstyrkande av förslag i propositionen, påkallar inte något
riksdagens yttrande.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om avslag på de vid propositionen
1974:70 fogade förslagen till abortlag, lag om ändring i
brottsbalken och lag om ändring i lagen (1941:282) om
sterilisering att riksdagen avslår motionerna 1974:1644,
1974:1730 och 1974:1744 i motsvarande del,

2. beträffande frågan om avslag på lagförslagen under 1 jämte
anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning att riksdagen

SoU 1974:21

avslår motionerna 1974:1732, 1974:1733, 1974:1734 och
1974:1742 i motsvarande del,

3. beträffande abort som preventivmetod att riksdagen avslår
motionerna 1974:1735 och 1974:1738 i motsvarande del,

4. beträffande utgångspunkten för en ny abortlagstiftning att
riksdagen avslår motionerna 1974:1729 och 1974:1738 i
motsvarande del,

5. beträffande tidsgräns för abort att riksdagen avslår motionerna
1974:1729, 1974:1738 och 1974:1741 i motsvarande del,

6. beträffande förutsättningar för abort före utgången av 18:e
havandeskapsveckan att riksdagen avslår motionerna 1974:
1729, 1974:1738, 1974:1740 och 1974:1741 i motsvarande
del,

7. beträffande frågan om obligatorisk abortrådgivning m. m. att
riksdagen i anledning av motionerna 1974:1696, 1974:1727,
1974:1729, 1974:1735, 1974:1738, 1974:1740 och 1974:
1741 i motsvarande del ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om vägledande anvisningar rörande informationen
till abortsökande kvinna,

8. beträffande förutsättningar för abort efter utgången av 18:e
havandeskapsveckan att riksdagen avslår motionen 1974:
1729 i motsvarande del,

9. beträffande hörande av annan än kvinnan i abortärende att
riksdagen avslår motionerna 1974:1729 och 1974:1735 i
motsvarande del,

10. beträffande viss fullföljdsfråga att riksdagen avslår motionen
1974:1729 i motsvarande del,

11. beträffande straffrättsliga frågor att riksdagen avslår motionen
1974:1729 i motsvarande del,

12. beträffande sjukvårdshuvudmännens ansvar för att abort blir
utförd att riksdagen avslår motionerna 1974:1696 och
1974:1727 i motsvarande del,

13. beträffande stadgande om tidig och skonsam abort att
riksdagen avslår motionen 1974:1729 i motsvarande del,

14. beträffande sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid
abort att riksdagen avslår motionerna 1974:1729, 1974:1735
och 1974:1741 i motsvarande del samt motionen 1974:1739,

15. beträffande rätt till abort utanför eget sjukvårdsområde att
riksdagen avslår motionerna 1974:1729 och 1974:1741 i
motsvarande del,

16. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till abortlag,

17. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i brottsbalken,

18. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering,

SoU 1974:21

19. beträffande viss uppföljning av abortverksamheten att riksdagen
avslår motionen 1974:1731 i motsvarande del,

20. beträffande frågan om avslag på dels de vid propositionen
fogade förslagen till lag om ersättning för viss födelsekontrollerande
verksamhet m. m., lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring, lag om ändring i förordningen (1954:
519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m.
dels anslag till Information om vissa abortförebyggande
åtgärder m. m. att riksdagen avslår motionerna 1974:1644,
1974:1730 och 1974:1742 i motsvarande del,

21. beträffande vissa utredningskrav m. m. om socialt stöd att
riksdagen avslår motionerna 1974:1732, 1974:1733, 1974:
1734 och 1974:1738 i motsvarande del,

22. beträffande preventivmedelsrådgivning att riksdagen avslår
motionerna 1974:1316, 1974:1727 och 1974:1736 i motsvarande
del,

23. beträffande vissa allmänna frågor om tillhandahållande m. m.
av preventivmedel att riksdagen avslår motionerna 1974:
1316, 1974:1727 och 1974:1741 i motsvarande del,

24. beträffande tillhandahållandet av preventivmedel i samband
med preventivmedelsrådgivning att riksdagen avslår motionen
1974:1743,

25. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet
m. m.,

26. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

27. beträffande frågan om kostnadsfria p-piller att riksdagen
avslår motionen 1974:1740 i motsvarande del,

28. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i förordningen (1954:519) angående
kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m.,

29. beträffande preventivmedelsforskning att riksdagen avslår
motionerna 1974:1696, 1974:1727, 1974:1736 och 1974:
1741 i motsvarande del,

30. beträffande sterilisering av män att riksdagen avslår motionen
1974:1736 i motsvarande del,

31. beträffande medelsanvisning till preventivmedelsinformation
m. m. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag på motionerna 1974:1732 och 1974:1734 i
motsvarande del samt motionen 1974:1737 till Information
om vissa abortförebyggande åtgärder m. m. för budgetåret
1974/75 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 4 000 000 kr.,

32. beträffande omfattningen av preventivmedelsinformationen
att riksdagen avslår motionen 1974:1733 i motsvarande del,

SoU 1974:21

33. beträffande preventivmedelsinformation genom vissa organisationer
eller för vissa målgrupper att riksdagen avslår
motionerna 1974:1687 och 1974:1728 samt motionerna
1974:1731, 1974:1735, 1974:1740 och 1974:1744 i motsvarande
del,

34. beträffande under den allmänna motionstiden framställda
krav på framläggande av ny abortlagstiftning att riksdagen
avslår motionerna 1974:35 och 1974:431,

35. att riksdagen avslår motionerna 1974:1729, 1974:1735,
1974:1736, 1974:1740, 1974:1741 och 1974:1744 i den
mån motionerna inte besvarats genom vad utskottet under
1-34 hemställt.

Stockholm den 17 maj 1974

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), fru Skantz
(s), herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c),
Nordberg (s), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Marklund
(vpk), herr Leuchovius (m), fru Troedsson (m) och fru Fraenkel (fp).

Reservationer

1. beträffande frågan om avslag på de vid propositionen fogade förslagen
till abortlag, lag om ändring i brottsbalken och lag om ändring i lagen
(1941:282) om sterilisering jämte anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning
(punkt 2 i hemställan) av herrar Svensson i Kungälv (s) och
Andreasson i Östra Ljungby (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 21 som börjar med
”Den i” och slutar med ”det följande” bort ha följande lydelse:

Propositionens positiva sidor

I vissa avseenden innebär propositionen förbättringar i relation till
förslagen i abortkommitténs betänkande. Förslaget till abortlag rymmer
ett successivt ökande skydd för fostret genom i princip obligatoriskt krav
på särskild utredning efter 12:e havandeskapsveckans utgång och sätter
framför allt en särskild gräns vid utgången av 18 :e havandeskapsveckan,
efter vilken tillstånd till abort får lämnas endast om synnerliga skäl
föreligger. Dessutom inträder en högre grad av rättsskydd för fostret på
ett tidigare stadium än enligt abortkommitténs betänkande genom
införandet av begreppet livsduglighet i 3 §, i betydelsen av att fostret har

SoU 1974:21

möjlighet att överleva utanför modern. Detta innebär också, i jämförelse
med nu gällande lag, en tidigare gräns för abortingreppet. De förebyggande
åtgärderna är också av stor betydelse.

Lagen konfirmerar utvecklingen

Det är i och för sig lätt att förstå att ett lagförslag, som inriktar sig på
att finna en praktisk lösning på ett samhällsproblem av etiskt kontroversiell
karaktär, undviker de etiska frågorna och i första hand tar hänsyn till
den sociala och psykologiska situation i vilken lagen skall tillämpas.
Följden har blivit ett huvudsakligen pragmatiskt tillvägagångssätt, vilket
framgår bl. a. av att propositionens huvudmotivering för sitt förslag är
utvecklingen i praxis. Lagförslaget syftar inte heller längre än till att
konfirmera denna utveckling.

Befarad ökning av antalet aborter

Utskottet befarar dock att en ny lagstiftning med i praktiken fri abort
till 18 :e havandeskapsveckan i framtiden kommer att medföra en ökning
av antalet aborter. Lagstiftningen bör emellertid enligt utskottets mening
syfta till en minimering av det sammanlagda antalet aborter. En drastisk
minskning av legala aborter kan dess värre leda till en ökning av antalet
illegala aborter. Utskottet delar departementschefens mening att en sådan
utveckling ovillkorligen måste förhindras.

Konflikten mellan kvinnan, fostret och samhället

Utskottet ifrågasätter om det pragmatiska tillvägagångssätt, som
propositionen innebär, är möjligt i en fråga, där det inte går att annat än
skenbart bortse från att det föreligger en konflikt mellan kvinnans och
fostrets rätt samt att det under hela graviditetsförloppet är fråga om två
mänskliga liv. Abort innebär utplånandet av en levande organism, som är
början till ett mänskligt liv.

I djupare mening föreligger också en konflikt mellan å ena sidan
kvinnan med det ofödda livet, å andra sidan en alltför hård och kall social
verklighet. Bakom talet om fri abort döljer sig i verkligheten ofta ett
tvång till abort av sociala eller ekonomiska skäl.

Samhället skall skydda liv

Utskottet vill vidare i likhet med vad ärkebiskopen i sitt remissyttrande
över abortutredningen framhöll — och vari de flesta trossamfunden
och deras ungdomsförbund instämde — understryka, att bakgrunden till
lagstiftningen måste vara att det är samhällets uppgift att, oberoende av
skilda värderingar i övrigt, skydda livet. Till detta liv måste också fostret
räknas, även om det intar en svagare ställning och avvägningar måste ske i
bestämda situationer. Denna syn på fostret kan föras tillbaka på såväl en

SoU 1974:21

religiös sorn en profan humanistisk livssyn, enligt vilken människolivet
har en unik kvalitet, en livssyn som många människor medvetet eller
omedvetet känner sig förtrogna med. Samtidigt är det dock inte endast
fråga om ett val av livssyn och värderingar utan också om biologiska
fakta.

Sociala hjälpåtgärder

Samhället får i detta läge inte inskränka sig till att erbjuda kvinnan en
teknisk lösning som för samhället är relativt okomplicerad. Det är i stället
samhällets skyldighet att hjälpa en kvinna, som upplever en graviditet
som ovälkommen, att analysera den uppkomna situationen. Det förhållandet
att en graviditet är ovälkommen kan ha sin grund i olika sociala
problem, som motiverar särskilda stödåtgärder. En otillfredsställande
bostadssituation, bristande möjligheter till barntillsyn, ekonomiska svårigheter
osv. är faktorer som kan påverka kvinnans totala livssituation i
negativ riktning och i väsentlig grad bidra till att hon upplever
graviditeten som ovälkommen. Samhället måste i ökad utsträckning ge
stöd och hjälp både genom generella insatser och genom åtgärder som är
särskilt avpassade för det enskilda fallet.

Aborten en nödfallsutväg

När propositionen valt vägen att konfirmera praxis och att motivera
detta sitt ställningstagande med samma praxis, inför man samtidigt i
lagstiftningen en ny princip, nämligen att kvinnan själv intill utgången av
18:e havandeskapsveckan skall avgöra om hon önskar avbryta havandeskapet.
Kravet på att kuratorsutredning i princip skall företas mellan
utgången av 12 :e och 18:e havandeskapsveckan ändrar inte på denna
huvudregel. Detta betyder att skyddet för fostret t. o. m. 18:e havandeskapsveckans
utgång överlämnats åt den enskilde. Dessutom innebär det
att kvinnan ställs ensam med ett avgörande, som i propositionen
betraktas som så allvarligt att den valda lösningen betecknas som en
nödfallsutväg.

Det kan med skäl förmodas, att en verkställd abort i många fall
medför ett kvardröjande emotionellt och moraliskt problem hos kvinnan.
Det är visserligen svårt att kartlägga omfattningen av detta problem,
eftersom många berörda av naturliga skäl både inför sin omvärld och
inför sig själva vill försvara sitt en gång fattade beslut. Ingreppets radikala
och definitiva karaktär leder dock till en rimlig förmodan, att den
psykiska problematiken kan dröja kvar under lång tid.

Etisk värderingskonflikt

Utskottet kan i och för sig förstå den pragmatiska linje propositionen
valt för att lagtekniskt komma till rätta med en till synes olöslig
problematik. Kungl. Maj:t har ansett det vara ogenomförbart att ändra en

SoU 1974:21

praxis, som godkänts av de ansvariga myndigheternas tillämpningsförfarande.
Likväl måste utskottet ifrågasätta den principiella utgångspunkten
för förslaget till abortlag. Denna tar nämligen ingen hänsyn till deras
värderingar, som hävdar uppgiften att skydda mänskligt liv alltifrån
livsprocessens början eller från och med att ett havandeskap föreligger.
Den innebär i stället ett ställningstagande från samhällets sida mot
fostrets rätt intill en viss tidpunkt av graviditeten. Detta bygger på en
värdering som utskottet inte kan dela. Å andra sidan har naturligtvis
lagförslaget också stöd i många människors värderingar.

En värderingskonflikt av denna art kan dock inte lösas med att
lagstiftningen tar ställning på den ena sidan av konflikten. Den måste i
varje fall vara så utformad, att den inte döljer de värderingsproblem ett
ställningstagande till abort rymmer på alla stadier av graviditeten, och ge
den enskilde möjligheter att klarlägga och ta ställning till dessa. Det
föreliggande lagförslaget tillfredsställer genom sin principiella utgångspunkt,
och genom att utredning föreslås bli obligatorisk först efter utgången
av 12 :e havandeskapsveckan, inte detta minimikrav. Samma skäl som
departementschefen anför för en obligatorisk utredning efter 12:e
havandeskapsveckan gäller också på det tidigare graviditetsstadiet. Endast
genom att i detta avseende inte göra någon skillnad mellan olika
tidpunkter av graviditeten torde det dessutom vara möjligt att upprätthålla
den klara gräns mellan abort och födelsekontroll som också finns
markerad i propositionen. De viktiga förslag till abortförebyggande
åtgärder, som chefen för socialdepartementet framlagt i sin del av
propositionen, understryker f. ö. ytterligare denna gräns.

Samhället skall vara delaktigt i beslutet

Departementschefens förslag att kvinnan skall ha det avgörande
inflytandet på beslutet om abort är i och för sig uttryck för en human
intention. Det är obestridligt att de direkt berörda människorna bäst
känner den aktuella problematik som föranlett deras abortansökan. Detta
gäller främst kvinnan men i många fall även mannen.

Kvinnans synpunkter måste således bli tungt vägande vid beslutsfattandet.
Eftersom beslutet om abort enligt utskottets mening innebär en
avvägning mellan två liv bör det dock ej fattas av kvinnan ensam. Ett
samhällsorgan bör vara delaktigt i varje beslut om abort. Det är nämligen
samhället, som bör ta på sig det yttersta ansvaret för avbrytandet av
havandeskap. Det är inte rimligt att enskilda människor ensamma skall
bära detta ansvar, särskilt om man betänker, att aborter har djupa rötter i
samhällets brister. Den principiella ordning, som utskottet förordar,
innebär också, att den enskilda kvinnan bättre skyddas mot otillbörligt
tryck från sin närmaste omgivning. Detta samhällsorgan kan exempelvis
bestå av kurator och läkare som tillsammans med kvinnan fattar det
avgörande beslutet. Den praktiska handläggningen bör gå till så att
kvinnan först vänder sig till kuratom med sin ansökan. Vid oenighet bör
ärendet utan dröjsmål översändas till socialstyrelsen för avgörande.

SoU 1974:21

Sjukvårdspersonalen

Eftersom ett abortingrepp för många strider mot deras etiska, religiösa
eller eljest moraliska livssyn bör, som departementschefen framhåller,
sjukvårdspersonal icke tvingas till att delta i abortoperation. Utskottet
finner denna princip så viktig att den bör införas i lagen eller i särskilda
anvisningar. Sjukvårdshuvudmännen kan emellertid inte befrias från sin
uppgift att fullgöra ett abortingrepp, när sådant blivit beslutat. Det bör,
som departementschefen framhåller, kunna klaras vid fördelningen av
personalen inom sjukhusen.

Avkriminalisering för kvinnans del

I propositionen framhåller departementschefen att åtal mot kvinnor
enligt brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning blivit allt ovanligare
och sedan åtskilliga år i praktiken helt upphört. Utskottet ansluter
sig till uppfattningen i propositionen att det straffhot mot kvinnan som
de nuvarande bestämmelserna innebär bör avskaffas. I propositionen
föreslås i detta syfte att fosterfördrivningsbestämmelserna i brottsbalken
skall upphävas. Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört beträffande
den principiella utgångspunkten för abortlagstiftningen kan utskottet
dock inte ställa sig bakom en så långtgående åtgärd som att helt
avskaffa det straffsanktionerade förbud mot abort, som upprätthålls
genom brottsbalkens bestämmelser. Utskottet vill även peka på att den i
propositionen föreslagna lösningen får den inte önskvärda effekten att
anstiftan och medhjälp till abort som utförs av kvinnan själv kommer att
falla utanför det straffbara området. Utskottet förordar därför att ett
straffsanktionerat förbud mot abort bibehålls och att önskemålet om ett
avskaffande av straffhotet mot kvinnan tillgodoses genom uttryckligt
stadgande i lag att straffansvar inte skall ådömas kvinnan själv. Enligt
utskottets mening bör straffbestämmelsen beträffande abort uppta den
straffskala som i propositionen föreslagits beträffande brottet illegal
abort.

Sammanfattning av utskottets överväganden i förevarande del

På grund av de ovan anförda skälen kan utskottet inte acceptera den
principiella utgångspunkten för förslaget till abortlag. Utvecklingen av
praxis visar dock att en översyn av gällande lagstiftning och dess
tillämpning är nödvändig. Denna bör enligt utskottets mening i första
hand ta hänsyn till följande huvudpunkter.

1) Lagen måste vara så utformad att det i denna klart markeras, att
abort är en nödfallsåtgärd samt att en avvägning sker mellan två liv,
varvid hänsyn måste tas till bl. a. komplicerade medicinska och socialmedicinska
faktorer för kvinnans del.

2) Rimliga möjligheter måste beredas modem och om möjligt fadern
att ta väl överlagd ställning till abort under insikt om de värderingsproblem
situationen rymmer samt om de möjligheter samhället har att bistå

SoU 1974:21

på det personliga och sociala planet. Föräldrar/vårdnadshavare till underårig
bör om möjligt höras. En utredning bör därför vara obligatorisk.

3) Eftersom ett abortbeslut innebär en avvägning mellan två liv bör
detta ej fattas av modem ensam. Ett samhällsorgan bör vara delaktigt i
varje beslut om abort. En sådan ordning kan tillsammans med obligatorisk
utredning också ge bättre garantier mot påtryckning på kvinnan att
mot sin önskan avbryta havandeskapet.

4) Ett straffsanktionerat förbud mot abort bör bibehållas. Emellertid
bör kvinnan själv undantas från det straffbara området.

5) Sjukvårdspersonalen skall enligt särskilda författningsbestämmelser
garanteras frihet att avstå från att medverka vid abort.

Den översyn som utskottet i enlighet med det sagda förordar — och
som i väsentliga avseenden överensstämmer med vad som anförts i
motionerna 1974:1732 av fröken Hörlén m. fl. och 1974:1734 av herr
Karlehagen m. fl. — bör kunna ske på grundval av föreliggande
utredningsmaterial. Förslag bör kunna föreläggas riksdagen i sådan tid att
de kan behandlas under höstsessionen. Därmed skulle en ny abortlagstiftning
kunna träda i kraft den 1 januari 1975 eller således vid samma
tidpunkt som föreslås i propositionen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande frågan om avslag på lagförslagen under 1 jämte
anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning att riksdagen i
anledning av motionerna 1974:1732, 1974:1733, 1974:1734
och 1974:1742 i motsvarande del dels avslår de vid
propositionen fogade förslagen till abortlag, lag om ändring i
brottsbalken och lag om ändring i lagen (1941:282) om
sterilisering, dels ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande frågan om avslag på de vid propositionen fogade förslagen
till abortlag, lag om ändring i brottsbalken och lag om ändring i lagen
(1941:282) om sterilisering jämte anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning
(punkt 2 i hemställan) av herr Leuchovius (m) och fru Troedsson
(m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 21 som börjar med
”Den i” och slutar med ”det följande” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början konstatera att enligt det i propositionen
framlagda förslaget till abortlag frågan om abort före utgången av 18:e
havandeskapsveckan skall avgöras av kvinnan själv; dock får abort ej
utföras om åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra
allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning prövas av en
läkare.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är enligt propositionen att få
bestämmelserna bättre anpassade till de förhållanden och värderingar som
råder i samhället i dag. Den allmänna debatten sedan propositionen
framlades liksom de många ändringsförslag — även i fråga om grundläg -

SoU 1974:21

gande principer — som framförts i motionerna visar klart att en
abortlagstiftning i enlighet med propositionens förslag inte skulle
överensstämma med något allmänt etablerat rättsmedvetande.

Enligt utskottets mening uppvisar det framlagda förslaget sådana
brister att det inte kan läggas till grund för en ny lagstiftning beträffande
aborter. Utskottet anser dock att ett nytt förslag bör kunna utarbetas på
grundval av föreliggande utredningsmaterial och de synpunkter som
framförts i motionerna. I detta hänseende vill utskottet särskilt peka på
de ändringsförslag som framlagts i motionen 1974:1729 av herr Bohman
m. fl. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att ett nytt förslag till
abortlagstiftning bör utarbetas av Kungl. Maj:t och föreläggas riksdagen.
Förslaget bör genom Kungl. Maj:ts försorg bli föremål för behandling av
lagrådet. För att inte en angelägen reform av abortlagstiftningen
onödigtvis skall fördröjas bör förslaget föreläggas riksdagen i så god tid
före höstsessionens slut att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari
1975.

När det gäller frågan om hur en ny lagstiftning på området skall
utformas vill utskottet till en början framhålla att respekten för
mänskligt liv är en grundläggande utgångspunkt för det västerländska
kultursamhället. Det är samhällets skyldighet att i sin lagstiftning ge
uttryck härför. Detta gäller även i abortfrågan. Ett foster har liv och bör
som blivande människa ges rättsskydd.

Den ofta framförda tesen att varje människa själv bör få bestämma
över sin egen kropp måste enligt utskottets mening avvisas. Ett sådant
betraktelsesätt skulle innebära att människan fritt förfogar över livet — i
abortsammanhang över sitt eget och minst ytterligare ett — och en sådan
uppfattning är oförenlig inte bara med den kristna etiken utan också med
den västerländska civilisationens djupaste rättstraditioner.

Om abort i princip inte är tillåten, medför lagstiftningens normbildande
verkan att en kvinna, som befinner sig i en icke önskad graviditet, i
första hand utgår från att barnet skall födas. En i det närmaste
obegränsad rätt till abort kan däremot leda till att alternativet att föda
barnet inte övervägs tillräckligt allvarligt. Risken är också stor att abort
allt mindre kommer att betraktas som en nödlösning och alltmera
framstå som ett av flera födelsekontrollerande medel.

Från flera remissinstanser, däribland en enig svensk kristenhet, har
från etiska utgångspunkter kritik riktats mot det förslag som framlagts av
abortkommittén. Enligt utskottets mening kan denna kritik inte avfärdas,
utan stort avseende måste fästas vid de invändningar som framförts.
Särskilt gäller detta kritiken mot att intressekollisionen mellan fostrets
rätt till skydd för sitt liv och kvinnans rätt till hjälp i en nödsituation inte
tillräckligt analyserats.

Som departementschefen framhåller måste abort alltid betraktas som
en nödfallsutväg. Förslaget i propositionen avspeglar dock inte denna
grundläggande princip, eftersom förslaget i själva verket innebär att abort
före en viss tidsgräns är tillåten och efter tidsgränsen otillåten. Enligt
utskottets mening bör det klart komma till uttryck i lagstiftningen att

SoU 1974:21

abort endast får tillgripas i undantagsfall, vilket lämpligast sker genom ett
bibehållande av ett principiellt förbud och en undantagslagstiftning som
reglerar när abort får äga rum. Genom en sådan ordning understryks
samhällets ansvar för abortförebyggande verksamhet t. ex. inom skolans
sexualundervisning, familjerådgivningen och den egentliga abortrådgivningen.

Vid utformandet av en sådan lagstiftning av undantagskaraktär måste
fostrets rättsskydd självfallet avvägas mot andra legitima intressen. Det
etiska dilemmat i abortfrågan uppkommer genom att två principer
kommer i konflikt med varandra, två principer som utskottet uppfattar
som var för sig absoluta och okränkbara. Det gäller principen om livets
helgd och principen om humanitet och barmhärtighet mot en människa i
en nödsituation.

I ett sådant läge är det lagstiftarens ofrånkomliga ansvar att göra en
avvägning och försöka göra den på sådant sätt att den ena principen
aldrig träds för när mer än som är alldeles nödvändigt med hänsyn till den
andra principen.

Kvinnans uppfattning måste naturligtvis tillmätas stor betydelse.
Enligt utskottets mening kan man emellertid inte ensidigt hävda denna
rätt på bekostnad av såväl det väntade barnets fader som fostret. Det i
propositionen framlagda förslaget som bygger på att kvinnan själv skall få
träffa avgörandet har betraktas som ett bevis för hennes frigörelse och
självständighet, men det innebär i själva verket en kraftig avvikelse från
målsättningen att kvinnan och mannen gemensamt skall svara för hem
och barn. I stället för att skjuta mannen i bakgrunden borde strävan vara
att understryka hans delaktighet och ansvar. Enligt utskottets mening är
det inte rimligt att kvinnan ensam skall stå för det många gånger svåra
avgörandet om havandeskapet skall avbrytas, särskilt som hon i början av
graviditeten ofta befinner sig i ett ambivalent tillstånd som gör det svårt
för henne att klart bedöma sin situation.

Med hänsyn till det anförda avvisar utskottet tanken att utgångspunkten
för en ny abortlagstiftning bör vara kvinnans bestämmanderätt.
Frågan om abort skall utföras bör i stället liksom hitintills bygga på en
prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. I lagen bör därför
närmare preciseras vilka omständigheter som skall föreligga för att abort
skall få ske. Utskottet anser att abort bör få utföras endast om det kan
antas att kvinnans hälsa kan råka i fara eller hennes krafter allvarligt
nedsättas om havandeskapet fortsätter eller om det kan antas att det
barn hon sannolikt skulle föda, om hennes havandeskap fortsätter,
kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte eller om det av
annan anledning är oskäligt betungande för kvinnan att hennes havandeskap
fortsätter.

Till frågan om ett fortsatt havandeskap skall anses ”oskäligt betungande”
bör den läkare som träffar avgörandet ta ställning efter en samlad
bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, såväl de
medicinska som de psykologiska och de sociala. Exempel på omständigheter
som kan anses göra fortsatt havandeskap så oskäligt betungande att

SoU 1974:21

abort kan medges är att kvinnan redan förut har många barn, att hon
närmar sig klimakteriet, att hon är mycket ung, att hon befinner sig i
konfliktsituation med mannen eller att hon av skilda skäl icke kan antas
kunna ta vård om barnet. Däremot bör det inte anses som oskäligt
betungande, om ett havandeskap rubbar planer med avseende på studier
eller yrkesliv.

Utskottet finner det väsentligt att understryka att abort bör ske så
tidigt som möjligt. Ingreppet är då skonsammare för kvinnan, och risken
för komplikationer mindre. Psykologiska skäl pekar i samma riktning.
Samtidigt måste emellertid kvinnan ges möjlighet till eftertanke, varför
tidsgränsen för tillämpningen av ovannämnda indikationer inte bör
sättas så lågt att kvinnan kan finna sig försatt i en paniksituation. Å andra
sidan måste en betryggande marginal finnas gentemot den tidpunkt vid
vilken fostret kan antas vara viabelt.

I enlighet med det anförda anser utskottet att tidsgränsen för
tillämpningen av ovannämnda indikationer bör sättas vid utgången av
12 :e havandeskapsveckan. Därefter måste bedömningen skärpas och
synnerliga skäl för medgivande föreligga. Detta bör då ges av socialstyrelsen.
Betryggande garantier till skydd för foster som kan antas vara
viabelt måste skapas. Efter utgången av 16:e veckan bör förbudet mot
abort därför endast kunna genombrytas när fortsatt graviditet på grund
av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för
hennes liv eller hälsa.

Propositionen utgår från att kvinnans avgörande skall träffas ”efter
moget övervägande”. Någon föreskrift om att hon i sitt ställningstagande
skall rådgöra med annan än läkare föreligger inte. Enligt utskottets
mening är det nödvändigt att kvinnan ges ett bättre stöd i sina
överväganden. Utskottet anser således att kvinnan måste ges tillfälle att i
samtal med en kurator grundligt diskutera igenom sina problem.
Huvudsyftet med detta samtal skall vara dels att skapa klarhet om
kvinnans verkliga vilja, dels att klarlägga vilka alternativ till abort som
kan innebära en lösning av de problem som föranlett abortansökan. Detta
samtal bör mer ha karaktären av samråd än av rådgivning.

Det väntade barnets fader bör beredas tillfälle att yttra sig i abortärendet
såvida inte särskilda skäl talar däremot. Härigenom understryks
mannens ansvar och delaktighet i familj och barn. Enligt utskottets
mening bör även föräldrar eller annan vårdnadshavare beredas tillfälle att
yttra sig, när en kvinna under 16 år söker abort, såvida inte särskilda skäl
talar häremot. Sådana skäl kan vara att all samhörighet mellan kvinnan
och föräldrarna har upphört eller att kvinnans förhållande till föräldrarna
kan befaras bli allvarligt skadat för framtiden.

Innan läkaren fattar sitt beslut, skall han dels ha samrått med
kuratorn, dels ha haft ett ingående samtal med den abortsökande
kvinnan. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att utredning
och eventuellt remissförfarande bör genomföras skyndsamt.

Utskottet anser vidare att det bör ankomma på kvinnan själv att
avgöra om ett beslut att vägra abort skall bli föremål för socialstyrelsens

SoU 1974:21

prövning eller ej. För en sådan lösning talar flera skäl, bl. a. att kvinnan
bör beredas tillfälle att med utgångspunkt i vad som framkommit vid den
gjorda utredningen närmare överväga om hon vill fullfölja havandeskapet.
Med hänsyn härtill anser utskottet att underställning av läkares beslut att
vägra abort skall ske först om kvinnan begär det. Kvinnan bör därvid
tillförsäkras all den hjälp hon kan behöva när det gäller det formella
förfarandet.

Socialstyrelsens prövning i abortärenden bör liksom hittills göras av en
särskild nämnd. Starka skäl talar för att i nämnden bör ingå ledamot med
domarutbildning.

Vid utformningen av en ny abortlagstiftning måste självfallet kvinnan
tillförsäkras total sekretess i abortärendet. I detta hänseende har i
propositionen föreslagits att de som har befattning med abortärende
åläggs en straffsanktionerad tystnadsplikt. Utskottet har ingen erinran
mot att en sådan bestämmelse tas in i en ny lag. Vidare måste kvinnan
beredas sekretesskydd på det sättet att hon ges möjlighet att få abort
utförd på annan ort än hemorten eller på en sjukvårdsinrättning där hon
inte är känd utan att hon behöver redovisa skälen för sin önskan
härvidlag och utan att hon belastas med extra kostnader. Utskottet vill
understryka vikten av att denna fråga får en tillfredsställande lösning.

I detta sammanhang vill utskottet också understryka vikten av att
läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har
svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten
härmed. Enligt utskottets mening bör sjukvårdspersonals rätt att vägra
medverka vid abort författningsmässigt regleras.

Vad gäller de straffrättsliga aspekterna på en ny abortlagstiftning vill
utskottet framhålla att de förslag till lagstiftning som nu framlagts inte
lämnar ett fullgott rättsskydd för foster ens i sena stadier av graviditeten.
Utskottet kan dela den av departementschefen framförda uppfattningen
att det nuvarande straffhotet mot kvinnan bör avskaffas. Utskottets
inställning i denna fråga bör ses mot bakgrund av att samhällsutvecklingen
medfört att det ter sig både inhumant och från allmänpreventiv
synpunkt meningslöst att bibehålla ett sådant straffhot. Utvecklingen
återspeglas också i det förhållandet att åtal mot kvinnan för fosterfördrivning
efter hand blivit allt ovanligare och sedan åtskilliga år i praktiken
helt upphört. Med hänsyn härtill kan utskottet dela den i propositionen
framförda uppfattningen att en avkriminalisering bör genomföras i fråga
om kvinna som själv utför abort. Det sagda får emellertid inte tolkas så
att utskottet för att nå detta syfte är berett att förorda ett upphävande
av fosterfördrivningsbestämmelserna. Vid en bedömning av frågan måste
nämligen hänsyn tas till konsekvenserna av en sådan lösning.

De nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och 1938 års lag innebär
att abort är förbjuden och att undantag från förbudet endast får ske i
vissa närmare angivna fall. Lagstiftningen har grundats på synsättet att
fostret av hänsyn till livets helgd skall skyddas under graviditeten. I linje
härmed har i den allmänna debatten och delvis också i de motioner som
väckts i anledning av propositionen gjorts gällande att ett upphävande av
fosterfördrivningsbestämmelsema skulle medföra en väsentlig försvagning

SoU 1974:21

av det skydd som lagstiftningen hittills tillerkänt fostret. Vid en
avvägning av fostrets rätt till liv och hänsynen till kvinnans intressen har
utskottet intagit den ståndpunkten att en ny abortlag måste ha karaktären
av en undantagslagstiftning och att alltså abort i princip alltjämt bör
vara förbjuden. Redan av nämnda skäl anser utskottet att fosterfördrivningsbestämmelserna
bör bibehållas vid utformningen av en ny abortlagstiftning.

Beaktas bör också att ett upphävande av nämnda bestämmelser
medför att även anstiftan och medhjälp till fosterfördrivning av kvinnan
själv kommer att falla utanför det straffbara området. Enligt utskottets
mening är en sådan avkriminalisering stötande och utskottet vill särskilt
när det gäller anstiftan till abort peka på riskerna för att kvinnan kan
komma att utsättas för obehöriga påtryckningar att utföra abort om
anstiftan lämnas straffri.

Vad sålunda anförts leder utskottet till den uppfattningen att
straffbestämmelserna i brottsbalken inte bör upphävas. För att tillgodose
önskemålet om avskaffande av straffhotet mot kvinnan synes i stället
lämpligen i brottsbalken böra föreskrivas att ansvar för fosterfördrivning
inte skall ådömas kvinnan själv. Enligt utskottets mening bör fosterfördrivningsbestämmelserna
ändras så att de upptar den straffskala som
föreslagits i propositionen beträffande brottet illegal abort.

Utskottet har ingen erinran mot den straffrättsliga reglering som i
propositionen föreslagits beträffande läkare som åsidosätter föreskrifterna
i abortlagen men vill framhålla att straffbestämmelsen även bör
omfatta utförande av abort i strid med föreskrifter om abortindikationer
och om inhämtande av socialstyrelsens tillstånd.

Under hänvisning till vad ovan anförts föreslår utskottet i anledning av
de här aktuella motionsyrkandena att riksdagen avslår förslagen till
abortlag och till ändringar i brottsbalken och steriliseringslagen samt att
riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
nytt förslag till abortlagstiftning och inriktningen av en sådan lagstiftning.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande frågan om avslag på lagförslagen under 1 jämte
anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning att riksdagen i
anledning av motionerna 1974:1732, 1974:1733, 1974:1734
och 1974:1742 i motsvarande del dels avslår de vid propositionen
fogade förslagen till abortlag, lag om ändring i brottsbalken
och lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering,
dels ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande tidsgräns för abort (punkt 5 i hemställan) av herr
Gustavsson i Alvesta (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 27 med
”Utskottet vill” och slutar på s. 29 med ”motsvarande mån” bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att tungt vägande skäl talar för att en tidsgräns
bör dras vid 12:e havandeskapsveckan och att abort efter denna tid bör

SoU 1974:21

medges endast i undantagsfall.

Som utskottet tidigare framhållit går redan nu en gräns vid 12:e
havandeskapsveckan av det skälet att skilda operationsmetoder används
vid tidigt och sent ingrepp. De operationsmetoder som måste tillgripas
vid ingrepp efter 12 :e veckan av graviditeten är mer komplicerade än vid
tidigabort och medför att riskerna för fysiska komplikationer i samband
med operationen ökar. Utskottet vill därvid särskilt framhålla att vissa
undersökningar tyder på att risken för medicinska komplikationer i
samband med abortingrepp är uppemot fyra gånger så hög vid senabort
som vid tidigabort. Nämnas bör också att enligt socialstyrelsens rekommendationer
(MF 1972:59) flertalet tidigaborter bör kunna utföras i
öppen vård.

Abortingrepp efter 12» havandeskapsveckan medför vidare större fara
för psykiska komplikationer hos kvinnan. Själva ingreppet som ofta
utförs som tvåstegsoperation är psykiskt mycket påfrestande. Vidare är
det känt att kvinnan ofta har en mera ambivalent inställning till abort
efter 12:e veckan av graviditeten med därav följande ökad risk för
framtida psykiska besvär.

Redan nu sker de flesta aborter före 12:e havandeskapsveckan. 1972
utgjorde den procentuella andelen tidigaborter 80,3. Som jämförelse kan
nämnas att motsvarande procentandel 1968 uppgick till 43,0.

Då abort ifrågasätts utgör således hänsynen till kvinnans fysiska och
psykiska hälsa skäl för att utföra ingreppet på ett så tidigt stadium som
möjligt.

Eftersom tidigabort enligt vad nyss angivits ofta kan utföras i öppen
vård medför ingreppet en eftersträvansvärd mindre belastning på sjukvårdsresurserna
än vad fallet blir vid senabort.

Från skilda håll har framhållits att den sjukvårdspersonal som
medverkar i abortverksamhet ofta utsätts för svåra påfrestningar.
Utskottet anser att hänsynen till vårdpersonalens reaktion från mentalhygienisk
synpunkt förstärker intresset av att aborter utförs så tidigt som
möjligt.

Ett tungt vägande skäl för en restriktiv tillämpning av abort efter 12 :e
havandeskapsveckan utgör hänsynen till fostrets fortskridande utveckling.
Denna hänsyn kan väl knappast sägas vara grundad på strängt logiska
eller juridiska skäl. För så gott som varje människa som accepterar att
abortingrepp över huvud taget får ske måste det dock te sig betydligt
mindre stötande om ingreppet görs så tidigt som möjligt. Ju längre
fostrets utveckling framskridit desto svårare är det att utsläcka fostrets
liv. Det förhållandet att överlevnadsgränsen genom forskningens rön
ständigt flyttas neråt medför också krav på restriktiva bestämmelser.

På nu anförda skäl har utskottet i likhet med motionärerna kommit
till den slutsatsen att abort i princip inte skall vara tillåten efter 12:e
havandeskapsveckan. Intresset av att främja tidigareläggning av aborter
är så stort att man inte enbart kan lita till verkningarna av den
informativa verksamheten. Utskottet tillstyrker således motionerna
1974:1738 och 1974:1741 i denna del. Ställningstagandet innebär att
5 Riksdagen 1974. 12 sami Nr 21

SoU 1974:21

önskemålet i motionen 1974:1729 i motsvarande del i allt väsentligt blir
tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande tidsgräns för abort att riksdagen i anledning av
motionerna 1974:1729, 1974:1738 och 1974:1741 i motsvarande
del godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande förutsättningar för abort före utgången av 18:e hovandeskapsveckan
(punkt 6 i hemställan) av herr Gustavsson i Alvesta (c) som
under förutsättning av bifall till reservationen 3 anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 30 med
”Utskottet vill” och slutar på s. 32 med ”inte föreligger” bort ha följande
lydelse:

Vad härefter gäller frågan om kuratorsutredning m. m. delar utskottet
departementschefens uppfattning att det saknas anledning att som
förutsättning för abort som utförs före utgången av 12:e havandeskapsveckan
ställa upp ett obligatoriskt krav på sådan utredning vid sidan av
den genomgång som görs av läkaren i samband med den gynekologiska
undersökningen.

I ett tidigare avsnitt har utskottet med tillstyrkande av önskemålen i
motionerna 1974:1738 och 1974:1741 intagit den ståndpunkten att
abort i princip inte skall få utföras efter utgången av 12:e havandeskapsveckan.
Även efter utgången av nämnda tid kan det emellertid ibland
uppstå situationer där abort framstår som en angelägen åtgärd. Hit hör
t. ex. fall som går in under den nuvarande engeniska indikationen eller
fosterskadeindikationen. Andra exempel är situationer där frågan om
abort av skilda orsaker kommer upp först på ett sent stadium av
graviditeten. Med hänsyn till det anförda bör såsom yrkats i motionerna
abort efter utgången av 12:e veckan få utföras om synnerliga skäl
föreligger för åtgärden. För abort efter 12:e veckan bör alltid krävas
tillstånd av socialstyrelsen.

Under hänvisning till det anförda föreslår utskottet i anledning av
motionerna 1974:1738 och 1974:1741 att i 2 § förslaget till abortlag tas
in en bestämmelse av det innehåll utskottet berört. I enlighet härmed
bör bestämmelsen i 3 § första stycket utgå samt erforderliga följdändringar
ske i 3 § andra stycket samt i 4, 6 och 10 §§. Ställningstagandet
innebär dels att önskemålen i motionen 1974:1729 i denna del blir i
huvudsak tillgodosedda, dels att motionen 1974:1740 avstyrks i motsvarande
del.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande förutsättningar för abort före utgången av 18:e
havandeskapsveckan att riksdagen med avslag på motionen
1974:1740 i motsvarande del samt i anledning av motionerna
1974:1729, 1974:1738 och 1974:1741 i motsvarande del
godkänner vad utskottet anfört,

SoU 1974:21

5. beträffande förutsättningar för abort före utgången av 18:e havandeskapsveckan
(punkt 6 i hemställan) av fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 31 med
”Då det” och slutar på s. 32 med ”inte föreligger” bort ha följande
lydelse:

Det är av stor vikt att de sena aborternas antal begränsas. Detta inte
minst av det skälet att därvid måste tillgripas mer komplicerade
abortmetoder. Utskottet finner det möjligt att uppnå en sådan begränsning
av de sena aborterna genom information om de medicinska villkoren
för aborter i olika stadier. Därför vill utskottet avstyrka den i
lagförslagets andra paragraf föreskrivna särskilda kuratorsutredningen om
kvinnans personliga förhållanden. Mot bakgrund av att abort ändå får
utföras om en sådan utredning inte finner hinder av det slag som redan
finns stadgat i första paragrafen finner utskottet det omotiverat och
opraktiskt att rättsligt föreskriva en skillnad som enbart baseras på
tidsgränser. Mot ett sådant förfarande talar också det faktum att det just
i fråga om sena aborter är särskilt otillfredsställande med en sådan
fördröjning av ärendet, som en utredning kan innebära. Med det sagda
ansluter sig utskottet till det yrkande om ändring i den förslagna lagen
om abort som återfinns i motionen 1974:1740. Detta så mycket mer som
utskottet delar motionärernas uppfattning att lagen måste fastslå
kvinnans uttryckliga rätt till abort.

Under hänvisning till det anförda föreslår utskottet i anledning av
motionen 1974:1740 att i 1 § förslaget till abortlag havandeskapets 12:e
vecka ersätts med havandeskapets 18:e vecka, att texten i 2 § utgår och
ersätts med texten i 3 § första stycket samt att härav föranledda
ändringar görs i 3 § andra stycket samt i 4, 6 och 10 §§.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande förutsättningar för abort före utgången av 18:e
havandeskapsveckan att riksdagen med avslag på motionerna
1974:1729, 1974:1738 och 1974:1741 i motsvarande del och
i anledning av motionen 1974:1740 i motsvarande del
godkänner vad utskottet anfört,

6. beträffande förslag till abortlag (lagtexten, punkt 16 i hemställan) av
herr Gustavsson i Alvesta (c) som under förutsättning av bifall till
reservationerna 3 och 4 anser att utskottets hemställan under 16 bort ha
följande lydelse:

16. att riksdagen antager det vid propositionen fogade
förslaget till abortlag med den ändringen att lagen
erhåller följande såsom Reservantens förslag betecknade
lydelse:

SoU 1974:21

Förslag till
Abortlag

Härigenom förordnas följande.

Kungl. Maj:ts förslag Reservantens förslag

1 §

Begär kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas och kan åtgärden
ske före utgången av havandeskapets tolfte vecka, får abort utföras, om ej
åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antagas medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa.

Har havandeskap pågått längre
tid än tolv veckor oah kan det
efter särskild utredning angående
kvinnans personliga förhållanden
konstateras, att hinder som avses i
1 § ej föreligger mot abort, får
sådan åtgärd på kvinnans begäran
företagas intill utgången av adertonde
havandeskapsveckan.

Utredning som avses i första
stycket får underlåtas, om det
med hänsyn till tillämplig abortmetod
eller av annan särskild anledning
är uppenbart att hinder
mot aborten ej föreligger.

Efter utgången av tolfte havandeskapsveckan
får abort utföras
endast om socialstyrelsen
lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.
Sådant tillstånd får lämnas
endast om synnerliga skäl föreligger
för aborten.

Efter utgången av adertonde
havandeskapsveckan får abort utföras
endast om socialstyrelsen
lämnar kvinnan tillstånd tillåtgärden.
Sådant tillstånd får lämnas
endast om synnerliga skäl föreligger
för aborten.

Tillstånd enligt första stycket
får ej lämnas, om det finns anledning
antaga att fostret är livsdugligt.

Tillstånd enligt 2 § får ej lämnas,
om det finns anledning antaga
att fostret är livsdugligt.

Vägras abort i fall som avses i 1
eller 2 §, skall frågan omedelbart
underställas socialstyrelsens prövning.

Vägras abort i fall som avses i
1 §, skall frågan omedelbart underställas
socialstyrelsens prövning.

SoU 1974:21

Kungl. Maj:ts förslag Reservantens förslag

5 §

Abort får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt
här i riket eller om socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl lämnar
kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort.
Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning
som socialstyrelsen godkänner.

Kan det antagas att havandeskapet
på grund av sjukdom eller
kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig
fara för hennes liv eller
hälsa, får socialstyrelsen lämna
tillstånd till abort utan hinder av
bestämmelsen i 3 § andra stycket.

Abort på grund av sjukdom
eller kroppsfel som avses i första
stycket får utföras av den som är
behörig att utöva läkaryrket utan
hinder av bestämmelserna i 3 och
5 §§, om ej åtgärden kan anstå
utan våda för kvinnan.

Abort på grund av sjukdom
eller kroppsfel som avses i första
stycket får utföras av den som är
behörig att utöva läkaryrket utan
hinder av bestämmelserna i 2 och
5 §§, om ej åtgärden kan anstå
utan våda för kvinnan.

7 §

Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort får talan ej
föras.

8 §

Den som har tagit befattning med abortärende får ej obehörigen yppa
vad han därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller
fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

9 §

Den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför
abort på annan, dömes för illegal abort till böter eller fängelse i högst ett
år.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängese, lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om gärningen skett vanemässigt eller för vinnings
skull eller inneburit särskild fara för kvinnans liv eller hälsa.

För försök till illegal abort dömes till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

SoU 1974:21

Kungl. Maj.ts förslag

Åsidosätter läkare uppsåtligen
föreskrift i 4 § eller, om ej annat
följer av 6 § andra stycket, i 3
eller 5 §, dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Reservantens förslag

Åsidosätter läkare uppsåtligen
föreskrift i 4 § eller, om ej annat
följer av 6 § andra stycket, i 2
eller 5 §, dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975, då lagen (1938:318) om
avbrytande av havandeskap skall upphöra att gälla.

7. beträffande förslag till abortlag (lagtexten, punkt 16 i hemställan) av
fru Marklund (vpk) som under förutsättning av bifall till reservationen 5
anser att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till abortlag med den ändringen att lagen erhåller följande
såsom Reservantens förslag betecknade lydelse:

Förslag till
Abortlag

Härigenom förordnas följande.
Kungl. Maj:ts förslag

Reservantens förslag

Begär kvinna att hennes havandeskap
skall avbrytas och kan
åtgärden ske före utgången av
havandeskapets tolfte vecka, får
abort utföras, om ej åtgärden på
grund av sjukdom hos kvinnan
kan antagas medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa.

Begär kvinna att hennes havandeskap
skall avbrytas och kan
åtgärden ske före utgången av
havandeskapets adertonde vecka,
får abort utföras, om ej åtgärden
på grund av sjukdom hos kvinnan
kan antagas medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa.

2 §

Har havandeskap pågått längre
tid än tolv veckor och kan det
efter särskild utredning angående
kvinnans personliga förhållanden
konstateras, att hinder som avses i
1 § ej föreligger mot abort, får
sådan åtgärd på kvinnans begäran
företagas intill utgången av adertonde
havandeskapsveckan.

Efter utgången av adertonde
havandeskapsveckan får abort utföras
endast om socialstyrelsen
lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.
Sådant tillstånd får lämnas
endast om synnerliga skäl föreligger
för aborten.

SoU 1974:21

Kungl. Maj:ts förslag Reservantens förslag

Utredning som avses i första
stycket får underlåtas, om det
med hänsyn till tillämplig abortmetod
eller av annan särskild anledning
är uppenbart att hinder
mot aborten ej föreligger.

3 §

Efter utgången av adertonde
havandeskapsveckan får abort utföras
endast om socialstyrelsen
lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden.
Sådant tillstånd får lämnas
endast om synnerliga skäl föreligger
för aborten.

Tillstånd enligt första stycket
får ej lämnas, om det finns anledning
antaga att fostret är livsdugligt.

Tillstånd enligt 2 § får ej lämnas,
om det finns anledning antaga
att fostret är livsdugligt.

4 §

Vägras abort i fall som avses i 1
eller 2 §, skall frågan omedelbart
underställas socialstyrelsens prövning.

Vägras abort i fall som avses i
1 §, skall frågan omedelbart underställas
socialstyrelsens prövning.

5 §

Abort får utföras endast om kvinnan är svensk medborgare eller bosatt
här i riket eller om socialstyrelsen i annat fall av särskilda skäl lämnar
kvinnan tillstånd till åtgärden.

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort.
Åtgärden skall ske på allmänt sjukhus eller på annan sjukvårdsinrättning
som socialstyrelsen godkänner.

Abort på grund av sjukdom
eller kroppsfel som avses i första
stycket får utföras av den som är

SoU 1974:21

Kungl. Maj:ts förslag Reservantens förslag

behörig att utöva läkaryrket utan behörig att utöva läkaryrket utan

hinder av bestämmelserna i 3 och hinder av bestämmelserna i 2 och

5 §§, om ej åtgärden kan anstå 5 §§, om ej åtgärden kan anstå

utan våda för kvinnan. utan våda för kvinnan.

7 §

Mot socialstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till abort får talan ej
föras.

8 §

9§

Den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför
abort på annan, dömes för illegal abort till böter eller fängelse i högst ett
år.

För försök till illegal abort dömes till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

10 §

Åsidosätter läkare uppsåtligen Åsidosätter läkare uppsåtligen

föreskrift i 4 § eller, om ej annat föreskrift i 4 § eller, om ej annat

följer av 6 § andra stycket, i 3 följer av 6 § andra stycket, i 2

eller 5 §, dömes till böter eller eller 5 §, dömes till böter eller

fängelse i högst sex månader. fängelse i högst sex månader.

Den lag träder i kraft den 1 januari 1975, då lagen (1938:318)
avbrytande av havandeskap skall upphöra att gälla.

8. beträffande vissa utredningskrav m. m. om socialt stöd (punkt 21 i
hemställan) av herrar Svensson i Kungälv (s), Andreasson i Östra Ljungby
(c) och fru Fraenkel (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 42 med
”Utskottet har” och slutar på s. 43 med ”abortsökande kvinnor” bort ha
följande lydelse:

SoU 1974:21

Utskottet har (= utskottet) den enskilde.

En undersökning av uppgivna abortmotiv, redovisad i abortkommitténs
betänkande (bil. 3:27), talar för att ett stort antal abortansökningar
har sin grund i kvinnans sociala situation. Samhällets ansvar för att
abort inte blir en form av preventivmetod är i detta avseende stort.
Generella reformer är självfallet av stor betydelse för den abortförebyggande
verksamheten. De kan vidare behöva kompletteras med särskilda
stödåtgärder, som direkt tar sikte på kvinnan i en abortsituation.
Det är därför angeläget att de omständigheter, som föranleder en kvinna
att söka abort blir kartlagda och analyserade. Vad utskottet sålunda
anfört i anledning av motionerna 1974:1732 av fröken Hörlén m. fl.,
1974:1733 av herr Johansson i Skärstad m. fl., 1974:1734 av herr
Karlehagen m. fl. och 1974:1738 av fru Tillander m. fl. bör ges Kungl.
Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande vissa utredningskrav m. m. om socialt stöd
att riksdagen i anledning av motionerna 1974:1732,
1974:1733, 1974:1734 och 1974:1738 i motsvarande
del ger Kungl. Majrt till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande tillhandahållandet av preventivmedel i samband med preventivmedeIsrådgivning
(punkt 24 i hemställan) av herr Leuchovius (m)
och fru Troedsson (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 46 som börjar med
”Beträffande övriga” och slutar med ”motionen 1974:1743” bort ha
följande lydelse:

I propositionen uttalas att en rabattering av kondomer på samma
grunder som gäller beträffande läkemedel skulle kunna bryta sönder den
vittförgrenade distributionsapparat som nu finns på detta område. Enligt
utskottets mening kan emellertid samma invändning riktas mot det i
propositionen framlagda förslaget att kondomer skall kunna tillhandahållas
gratis vid rådgivning. Risken för att förslaget skall leda till negativa
konsekvenser är särskilt beaktansvärd i de områden där det finns flera
rådgivningsinrättningar, mellan vilka man kan alternera för att få
preventivmedel gratis. Vidare bör beaktas att försäkringskassorna kommer
att belastas med kostnaden för varje personligt besök vid rådgivningsverksamheten,
även om syftet med besöket uteslutande är att få
preventivmedel gratis. De anförda betänkligheterna gäller i än högre grad
kemiska medel med hänsyn till att det kan innebära en viss ekonomisk
lättnad för den enskilde att få dem kostnadsfritt.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till att det saknas
anledning att i kostnadshänseende behandla p-piller annorlunda än övriga
preventivmedel kan utskottet ställa sig bakom förslaget i motionen om
att andra preventivmedel än p-piller endast skall tillhandahållas mot viss
kostnad för den enskilde. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
när det gäller sådana preventivmedel som fordrar läkares eller annan

SoU 1974:21

sjukvårdspersonals medverkan för utprovning eller förskrivning kostnaden
för kostnaden för den enskilde inte bör överstiga 15 kr. per
rådgivningstillfälle. Vid denna bedömning utgår utskottet i likhet med
motionärerna från att berörda preventivmedel inte behöver förskrivas
eller utprovas mer än en gång årligen. Vidare bör preventivmedel som inte
fordrar sjukvårdspersonals medverkan tillhandahållas den enskilde mot
självkostnadspris.

Utskottet anser under hänvisning till det anförda att den i propositionen
upptagna lagen om ersättning för viss födelsekontrollerande
verksamhet m. m. bör ändras i enlighet med de av utskottet anförda
riktlinjerna. Förslag härom bör föreläggas riksdagen under höstsessionen
innevarande år. Vad utskottet anfört i anledning av motionen bör ges
Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande tillhandahållandet av preventivmedel i samband
med preventivmedelsrådgivning att riksdagen i
anledning av motionen 1974:1743 ger Kungl. Maj t till
känna vad utskottet anfört,

10. beträffande medelsanvisning till preventivmedelsinformation m. m.
(punkt 31 i hemställan) av fru Frankel som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 50 som börjar med
”Med utgångspunkt” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande
lydelse:

Med utgångspunkt i att abort måste betraktas som en nödfallsutväg
och att födelsekontrollen måste ske med hjälp av olika preventiva
åtgärder skärps kraven på information i abortförebyggande syfte vid ett
genomförande av den i propositionen föreslagna abortlagstiftningen. Den
satsning på olika informationsåtgärder, som i enlighet med den av
utskottet lämnade redovisningen föreslås i propositionen, bör enligt
utskottets mening utgöra en god grund för att bygga ut informationen.
Enligt utskottets mening bör det av Kungl. Maj:t föreslagna anslagsbeloppet,
4 milj. kr., räknas upp med 1 milj. kr., som bör fördelas mellan de
föreslagna tre delposterna i förhållande till deras inbördes storlek.
Utskottet tillstyrker alltså de redovisade yrkandena i motionerna
1974:1732 och 1974:1734. Inom ramen för detta högre anslagsbelopp
kan även önskemålet i motionen 1974:1737 om ett ökat stöd till RFSU
för preventivmedelsinformation tillgodoses. Såvitt avser denna fråga
hänvisar utskottet också till framställningen nedan. Med hänsyn till den
satsning på ökad information som utskottet i enlighet med det sagda
tillstyrkt påkallar motionen 1974:1733 i här aktuell del inte någon riksdagens
åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:

31. beträffande medelsanvisning till preventivmedelsinformation
m. m. att riksdagen med bifall till motionerna 1974:1732 och
1974:1734 i motsvarande del samt i anledning av Kungl.

SoU 1974:21

Maj:ts förslag och motionen 1974:1737 till Information om
vissa abortförebyggande åtgärder m. m. för budgetåret
1974/75 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.,

SoU 1974:21 76

Innehållsförteckning

sid.

Propositionen 19 74:70 1

Hemställan 1

Förslag till abortlag 2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken 4

Förslag till lag om ändring i lagen om sterilisering 5

Förslag till lag om ersättning för viss födelsekontrollerande

verksamhet m. m 6

Förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring 7

Förslag till lag om ändring i förordningen angående kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel m. m 10

Motionerna 11

Vid riksdagens början väckta motioner 11

1 anledning av propositionen väckta motioner 11

Utskottet 17

Inledning 17

Propositionens huvudsakliga innehåll 17

Behovet av ny abortlagstiftning. Frågan om ytterligare utredning

erfordras 18

Utformningen av abortlagstiftningen 21

Allmänt 21

Utgångspunkt för lagstiftningen 22

Tidsgräns för abort 26

Förutsättningar för abort före utgången av 18 :e havandeskaps veckan.

Abortrådgivning 29

Förutsättningar för abort efter utgången av 18:e havandeskaps veckan

Viss fråga rörande förfarandet i abortärende 33

Fullföljdsfrågor 35

Straffrättsliga frågor 35

Vissa sjukvårdsfrågor 39

Viss uppföljning av abortverksamheten 41

Vissa sociala frågor 42

Allmänt 42

Preventivmedelsrådgivningen 43

Kostnaderna för preventivmedel 45

Preventivmedelsforskning m. m 47

Abortrådgivning 48

Anslag till Information om vissa abortförebyggande åtgärder

m. m 49

Övrigt 51

Utskottets hemställan 51

SoU 1974:21 77

sid.

Reservationer 54

1. Frågan om avslag på förslagen till abortlag, lag om ändring i

brottsbalken och lag om ändring i lagen (1941:282) om steri lisering

jämte anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning
(ls, lc) . 54

2. Frågan om avslag på förslagen till abortlag, lag om ändring i

brottsbalken och lag om ändring i lagen (1941:282) om steri lisering

jämte anhållan om nytt förslag till abortlagstiftning
(m) 59

3. Tidsgräns för abort (1 c) 64

4. Följdreservation till reservation 3 (1 c) 66

5. Förutsättningar för abort före utgången av 18:e havandeskapsveckan
(vpk) 67

6. Följdreservation (lagtext) till reservationerna 3 och 4 (1 c) .. 67

7. Följdreservation (lagtext) till reservation 5 (vpk) 70

8. Vissa utredningskrav m. m. om socialt stöd (1 s, 1 c, fp) .... 72

9. Tillhandahållandet av preventivmedel i samband med preven tivmedelsrådgivning

(m) 73

10. Medelsanvisning till preventivmedelsinformation m. m. (fp) .. 74

GOTAB 74 7484 S Stockholm 1974