Socialutskottets betänkande nr 11 år 1974

SoU 1974:11

Nr 11

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
medicinska specialiteter m. m.

Motionerna

1) I motionen 1974:422 av herr Börjesson i Falköping (c) och fröken Pehrsson
(c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamma åtgärder
i syfte att nedbringa väntetiderna på landets ögonkliniker.

2) I motionen 1974:433 av herr Karlehagen m. fl. (c, s, m, fp, vpk) yrkas
att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna att socialmedicin bör inrättas som
medicinsk specialitet och att behörighetsbestämmelser för verksamheten bör
fastställas.

3) I motionen 1974:1328 av herr Jonsson i Mora (fp) och fru Frasnkel
(fp) yrkas att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att åtgärder snarast
vidtas föratt öka såväl specialist- som randutbildningen av läkare i reumatologi.

1 motionen 1974:422 lämnas inledningsvis vissa uppgifter om antalet läkare,
antalet vakanser på läkartjänster samt antalet behandlade patienter inom
ögonsjukvården. Motionärerna anför härefter att även om olika åtgärder vidtagits
och planerats för att förbättra situationen inom ögonsjukvården är
läget ändock otillfredsställande. Det betonas att väntetiderna är alltför långa.
Det anförs vidare att även om man tar till vara de personalresurser som
finns och ser till att resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt, kvarstår ändock
det förhållandet att tillgången på ögonläkare inte är tillräcklig. Bristen på
ögonläkare är den väsentliga orsaken till de långa väntetiderna, betonas det.
Motionärerna anför att en prioritering synes i högsta grad motiverad och
att åtgärder i rekryteringsstimulerande syfte måste vidtas. Det anförs att
en generösare tjänstetilldelning exempelvis kan verka i sådan grad att såväl
vakanser som de nya tjänsterna besätts. Motionärerna framhåller att vad
som kan avhjälpa den värsta bristsituationen är ett bättre utnyttjande av
oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda med
t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck. Vidare framhålls
ortoptister, vilka behandlar under ögonläkarens ledning framför allt barn
som är svagsynta, ofta i kombination med skelögdhet. Motionärerna anför
att det är nödvändigt med en ökad utbildning av ortoptister och oftalmologassistenter.
De påpekar att i Sverige finns det ungefär 15 ortoptister, men
det skulle behövas 70 å 80. Dessutom är det angeläget, framhålls det, att
en ökad satsning sker på medicinsk utbildning av optiker så att dessa i
större utsträckning kan avlasta ögonläkarna i deras arbete. Avslutningsvis

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr II

SoU 1974:11 2

anför motionärerna att läget inom svensk ögonsjukvård är sådant att det
krävs en ökad satsning, innebärande en prioritering av våra resurser på ögonsjukvården.

I motionen 1974:433 anförs inledningsvis bl. a. att socialmedicin är ett av
de fem huvudämnena i den medicinska grundutbildningen - därvid dess
huvudsakliga undervisningsområden anges vara epidemiologi, preventiv
medicin, praktisk klinisk socialmedicin samt sjukvårdsorganisation och författningskunskap
— samt att de patienter som socialmedicinen arbetar med
är till sin karaktär s. k. multiproblemfall, dvs. det föreligger såväl en social
funktionsvikt som en medicinsk problematik.

Motionärerna anför vidare att huvuddelen av det socialmedicinska arbetet
utförs av allmänläkaren i samarbete med socialarbetare och distriktssköterskor
men att det emellertid finns ett betydande antal komplicerade problemfall,
för vilka krävs större resurser än de som finns tillgängliga på primärvårdsnivå.
Det finns, påpekas det, vid länslasaretten behov av en socialmedicinsk
avdelning som kan fungera som remissinstans för komplicerade
multiproblemfall i behov av socialmedicinsk utredning. Den socialmedicinska
avdelningen bör även deltaga i utvecklingsarbetet inom såväl
sluten som öppen vård med särskild hänsyn till behovet av utvidgat samarbete
mellan socialvård och sjukvård, påpekas det vidare.

Motionärerna framhåller att, för att det angivna behovet av socialmedicinska
insatser skall kunna tillgodoses, det är angeläget att en socialmedicinsk
sjukvårdsverksamhet etableras i betydligt ökad omfattning samt att, för att
så skall bli fallet, det är nödvändigt att socialmedicin inrättas som klinisk
specialitet och behörighetsbestämmelser för verksamheten fastställs. Det
påpekas härvid att förekomsten av specialitetsbestämmelser kan antas ha
en betydande rekryteringsstimulerande effekt samt att genom specialistbestämmelser
kan utbildningen vidare styras mot tjänsgöringar, som anses
speciellt värdefulla för läkare som avser att ägna sig åt socialmedicinsk verksamhet.

I motionen 1974:1328 anförs att reumatismen är den största fysiska folksjukdomen
i Sverige. Det framhålls att mer än 30 000 personer är i behov
av sjukhusvård och att mer än 50 000 personer är invalidiserade i olika grader.
Det anförs att eftersom man beräknat att ca 250 000 av Sveriges invånare
har någon form av reumatism står det helt klart att dessa omöjligen kan
få läkarvård av specialister på dessa sjukdomar. De kan, anförs det vidare,
inte heller komma till annan läkare med randutbildning på de reumatiska
sjukdomarna eftersom det är så ytterligt fä läkare som har sådan utbildning.

Motionärerna redogör översiktligt för socialstyrelsens synpunkter på utbyggnaden
av den reumatologiska vården i socialstyrelsens i september 1969
fastställda råd och anvisningar för planeringen av reumatologisk vård och
påpekar att självständiga reumatologiska undervisningskliniker år 1972 fanns
vid karolinska sjukhuset och Lunds lasarett, medan de medicinska utbild -

SoU 1974:11

ningsorterna Uppsala, Göteborg, Umeå och Linköping saknade sådana kliniker.
Motionärerna anför att regionsjukhuset i Uppsala, akademiska sjukhuset,
beräknas fl en regionklinik i reumatologi först år 1976 och påpekar
att vid detta sjukhus utbildas en stor del av våra läkare men att någon
specialistutbildning i reumatologi dock inte kan erhållas där.

Motionärerna anför avslutningsvis att utbildningen på detta område fortfarande
är otillfredsställande i fråga om omfattningen samt att i och med
att landstingen börjar inrätta reumatologiska enheter vid de medicinska klinikerna
kommer efterfrågan på specialistutbildade läkare att öka.

Om sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och utbildningen av
vissa personalkategorier inom sjukvården

I betänkandet SoU 1973:11, vilket utskottet avgav med anledning av motionsyrkanden
till 1973 års riksdag om bl. a. ögonsjukvården och reumatologi,
lämnade utskottet redogörelser för vårdskyldigheten, den nuvarande sjukhusorganisationen
(omfattande bl. a. normal lasarett, centrallasarett och regionsjukhus),
öppen läkarvård, bestämmelserna om inrättande av läkartjänster,
sjukvårdsplaneringen samt utbildningen av läkare, oftalmologassistenter,
ortoptister och glasögonoptiker m. m. Utskottet hänvisar till redogörelsen.

I det följande lämnas vissa kompletterande uppgifter. Beträffande utbildningen
av läkare återges även vissa uppgifter som lämnades i betänkandet
SoU 1973:11.

Sjukvårdsplaneringen

I betänkandet SoU 1973:11 redovisades att socialdepartementets sjukvårdsdelegation
— som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen
av sjukvårdsplaneringen, sommaren 1972 —till sjukvårdshuvudmännen
översänt en förberedande studie i en promemoria, Information om pågående
utredningsarbete för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner,
vari redovisades grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda
sjukvårdsplaner. Underlag för detta utgjorde en modell, som redovisats i
en av Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälsooch
sjukvårdsplanering och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1)
utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10—15 års sikt
och (3) femåriga finansierings- och verkställighetsplaner.

Planeringssystemet bygger på att principplanerna skall förnyas i princip
vart femte år. I förenäm nda promemoria angavs bl. a. att den första omgången
principplaner borde föreligga omkring årsskiftet 1974— 1975 och vara inriktad
på förhållandena år 1985.

I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall
vara ”rullande” och att de årligen skall redovisas i en samordnad s. k. LKEPL/RUPRO-undersökning.
Insamling av data från landstingens planer för sam -

SoU 1974:11

manställning och analys på central nivå har tidigare genomförts av socialstyrelsen
i form av RUPRO-undersökningar (/it/llande PROgnos)
och av Landstingsförbundet i form av en LKELP-undersökning (Landstingskommunal
Ekonomisk Z-ångtidsflanering). År 1972 beslutade socialstyrelsen
och Landstingsförbundet att 1973 års RUPRO- och LKELP-undersökningar
skulle kombineras i en undersökning, som skulle genomföras
av Landstingsförbundet i samråd med socialstyrelsen.

Arbetet med att förverkliga planeringssystemet är i full gång. Resultat
från en LKELP/RUPRO-undersökning (LKELP/RUPRO 73) avseende
landstingens planer för åren 1972-1978 har redovisats i februari i år.

Det har förutsatts att resultaten av vissa hos de centrala organen bedrivna
utvecklingsprojekt skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen.
Ett flertal sådana utvecklingsprojekt bedrivs hos socialstyrelsen,
Spri och Landstingsförbundet och avser målsättningsfrågor, planeringsmetodik,
ekonomisk planering och kostnadsredovisning, personalplanering
samt vårdstruktur och vårdefterfrågan. Bland dessa projekt får nämnas
följande.

Landstingsförbundet beslutade år 1972 inleda ettutredningsprojekt, SPUP
72 - sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram. Inom projektet skall behandlas
övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor. Vidare skall bl. a. den
ekonomiska långtidsplaneringen utvecklas. Utredningsarbetet avses komplettera
landstingens sjukvårdsplanering därigenom att resultaten av utredningsarbetet
avses skola ge landstingen stöd och vägledning samt bidra till
utvecklingen av sjukvårdsplaneringen och planeringsinstrumenten. Resultat
från SPUP 72 beräknas komma att framläggas vid Landstingsförbundets
kongress sommaren 1974.

I ett betänkande benämnt Hälso- och sjukvård inför 80-talet, förslag till
ett principprogram, som hösten 1973 framlagts för socialstyrelsens styrelse
har gjorts en sammanfattning och sammanvägning av inom socialstyrelsen
bedrivna utredningar om vårdstrukturen. I betänkandet ges ett konkret förslag
till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Det
ger också synpunkter på organisation inom sjukvårdsområde och inom sjukvårdsinrättningar.
Till betänkandet har fogats särskilda bilagor om invärtesmedicin,
barnmedicin och kirurgi. Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling. Betänkandet jämte remissvaren däröver avses skola
utgöra underlag för en s. k. policy-förklaring av socialstyrelsen i sjukvårdspolitiskt
avseende.

Särskilda strukturutredningar pågår inom socialstyrelsen om bl. a. långtidssjukvården
och rehabiliteringsverksamheten. Huvuddragen av vårdstrukturen
för långtidssjukvård och rehabiliteringsverksamhet har med utnyttjande
av då framkomna resultat av de på dessa områden bedrivna utredningarna
beskrivits i betänkandet Hälso- och sjukvård inför 80-talet, förslag
till principprogram.

SoU 1974:11

LKELP/RUPRO 73

I LKELP/RUPRO 73 redovisade uppgifter om landstingens planer beträffande
personalutvecklingen åren 1972-1978 innebär en total ökning av
antalet läkartjänster med 3 500 och av antalet tjänster för sjuksköterskor
med nära 3 700.

Utvecklingen beträffande antalet av vissa i förevarande sammanhang aktuella
tjänster anges bli följande.

Personalkategori	år 1972	år 1973	år 1974	år 1976	år 1978
Tjänster för läkare för allmänläkarvård	1 291	1411	1 564	1 790	1 956
invärtes sjukdomar (inkl. reumatologi)	1 274	1433	1 530	1 615	1 664
ögonsjukdomar	246	262	288	303	319
Tjänster för oftalmologassistenter/ ortoptister	92	106	119	122	124

Hälso- och sjukvård inför 80-talet

Den i socialstyrelsens betänkande Hälso- och sjukvård inför 80-talet föreslagna
vårdstrukturen inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård innebär
i korthet följande.

Primärvården med både läkare med allmänläkarkompetens och läkare
med specialistkompetens skall ansvara primärt för hälsotillståndet hos befolkningen
inom ett givet betjäningsområde. Tillfälligt, när primärvårdens
resurser är otillräckliga för de åtgärder som erfordras beträffande viss patient,
skall ansvaret för denna patient kunna övergå till läns-eller regionsjukvården,
men så snart man där anser sig ha vidtagit erforderliga åtgärder, skall ansvaret
för patienten återgå till primärvården.

Länssjukvårdens ansvarsområde skall vara patienter med livshotande tillstånd
och sjukdomstillstånd vilka kräver tillgång till personella och tekniska
resurser som av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus
inom varje sjukvårdsområde.

Regionsjukvården skall ansvara för det (Itai patienter som erbjuder speciellt
svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt specialiserade
läkare samt kanske också särskild utrustning som är dyrbar eller
svårskött. Regionsjukvården skall även ta hand om sjukdomstillstånd som
uppträder så sällan att erfarenhet om dess behandling inte finns på länsnivå.

I betänkandet anges beträffande reumatologi, som för närvarande är s. k.
regionspecialitet, och beträffande ögonsjukvård, som för närvarande är s. k.
länsspecialitet, följande.

Den höga frekvensen av sjukdomar i rörelseorganen (ben, leder, senor
och muskler) talar för att man inom primärvården behöver läkare med kun -

SoU 1974:11

skaper inom detta område och att dessa läkare utöver viss utbildning i kirurgi
och ortopedisk kirurgi behöver vissa kunskaper i reumatologi, medicin och
fysioterapi (s. 120).

Genomförda studier visar att visst behov av bl. a. ögonspecialister även
finns inom primärvården (s. 120).

Vid samtliga länssjukhus bör finnas företrädare för reumatologi (s. 146).

Läkarfördelningsprogram för åren 1973-1977 (LP 77)

Socialstyrelsen framlade i juni 1973 ett förslag till läkarfördelningsprogram
för åren 1973-1977 (LP 77), avsett att läggas till grund för inrättandet av
nya läkartjänster inom offentlig hälso- och sjukvård under sagda år, vilket
i juni 1973 fastställdes av socialdepartementets sjuk vårdsdelegation. Med
bortseende från tjänster som avses skola inrättas för att bereda befintliga
s. k. ständiga vikarier fastare anställningsförhållanden innebär programmet
ett tillskott för den offentliga hälso- och sjukvården av 1 700 tjänster för
vidareutbildade läkare.

Socialstyrelsen har i januari 1974 fattat beslut om det antal tjänster som
under år 1974 för nyinrättas för färdigutbildade läkare. Socialstyrelsens beslut
innebär att verksamhetsområdet reumatologi för ett tillskott av fem tjänster,
verksamhetsområdet ögonsjukdomar (oftalmologi) sjutton tjänster och verksamhetsområdet
socialmedicin två tjänster.

Utbildningen av läkare

Fr. o. m. läsåret 1969/70 tillämpas vid de medicinska fakulteterna en helt
bunden studieordning, enligt vilken läkares grundutbildning omfattar fem
och ett halvt år.

Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en allmäntjänstgöring
om 21 månader, dels specialistutbildning eller utbildning
för allmänläkarkompetens.

Allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls efter avlagd
läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring.

Allmäntjänstgöringen skall fullgöras som läkare i underordnad ställning.
Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi och allmänläkarvård
avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.

I fråga om allmäntjänstgöringen har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut
lämnat medgivanden, som innebär att intill utgången av år 1975 kan högst
två månader av tjänstgöringen inom medicin om sex månader fullgöras
inom t. ex. reumatologi samt högst tre månader av tjänstgöringen inom
allmänläkarvård om sex månader fullgöras inom valfri specialitet, t. ex. reumatologi,
oftalmologi.

Den fortsatta vidareutbildningen skall i fråga om specialistutbildning i
regel omfatta tjänstgöringar under sammanlagt från cirka fyra till fem år
och i fråga om utbildning för allmänläkarkompetens tjänstgöringar under

SoU 1974:11

tre år. Härunder skall läkaren följa viss systematisk undervisning.

Närmare bestämmelser om bl. a. allmäntjänstgöring för vinnande av legitimation,
krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens
och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i kungörelsen
(1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om
behörighet att utöva läkaryrket.

Bevis om specialistkompetens får avse bl. a. följande specialiteter, nämligen
inom gruppen invärtes sjukdomar bl. a. invärtes sjukdomar (allmän internmedicin)
samt reumatiska sjukdomar (reumatologi), inom gruppen klinisk
laboratorieverksamhet bl. a. klinisk bakteriologi, inom gruppen psykiska
sjukdomar bl. a. allmän psykiatri samt vidare röntgendiagnostik och ögonsjukdomar
(oftalmologi). Den som vill förvärva specialistkompetens skall
sedan han fött legitimation som läkare genomgå vidareutbildning bestående
av dels huvudutbildning om tre-fyra års tjänstgöring i allmänhet helt inom
specialiteten, dels sidoutbildning inom verksamhetsområde som är av betydelse
för den sökta kompetensen. Sidoutbildningen skall omfatta tjänstgöring
under minst sex månader och högst ett år enligt föreskrifter som
socialstyrelsen meddelar efter förslag av nämnden för läkares vidareutbildning.

Huvudutbildningen inom specialiteten reumatiska sjukdomar (eller reumatologi)
skall omfatta två års tjänstgöring inom specialiteten samt två års
tjänstgöring inom allmän internmedicin, av vilken tid högst ett halvt år
får bytas ut mot tjänstgöring inom långvårdsmedicin. Huvudutbildningen
inom specialiteten ögonsjukdomar skall omfatta tre och ett halvt års tjänstgöring
inom specialiteten. Tjänstgöring inom reumatologi är inte föreskriven
som del av huvudutbildningen för annan specialitet. Däremot får beträffande
allmän internmedicin av en fyraårig huvudutbildning inom specialiteten
högst ett år utbytas mot tjänstgöring inom annan specialitet tillhörande
gruppen invärtes sjukdomar, såsom t. ex. reumatologi. Beträffande
specialiteten klinisk bakteriologi kan av en fyraårig huvudutbildning inom
specialiteten högst ett halvt år bytas ut mot tjänstgöring inom reumatologi.

Anvisningar om sidoutbildningen har utfärdats av socialstyrelsen (Medicinalförfattningar,
MF 1972:126). Sidoutbildningen i reumatologi skall omfatta
ett halvt års tjänstgöring inom ortopedisk kirurgi. Sidoutbildningen
i ögonsjukdomar skall omfatta ett halvt års tjänstgöring inom allmän internmedicin.
Viss del av eller i förekommande fall hela sidoutbildningen
i specialiteterna blodgruppsserologi och transfusionslära, klinisk fysiologi,
klinisk kemi, klinisk patalogi, allmän psykiatri, rättspsykiatri, röntgendiagnostik
och allmän radioterapi kan fullgöras inom reumatologi.

Inom den treåriga vidareutbildning som krävs för allmänläkarkompetens
för tre månaders tjänstgöring fullgöras inom valfri specialitet.

SoU 1974:11

Ögonsjukvården

Vissa rekommendationer

Dåvarande medicinalstyrelsen tillsatte år 1967 en arbetsgrupp för alt utreda
frågor rörande ögonsjukvården, däribland förutsättningarna för ett ökat samarbete
mellan ögonläkare och legitimerade optiker, samt rörande diagnostik
och behandling av skelande barn. Utredningen redovisade i april 1969 resultaten
av sitt arbete i ett betänkande Ögonsjukvården, tryckt i skriftserien
Socialstyrelsen redovisar (1970:13).

Efter remissbehandling av betänkandet utfärdade socialstyrelsen i april

1971 ett cirkulär med råd och anvisningar för utnyttjande av personalresurser
för öppen ögonsjukvård (MF 1971:18). I cirkuläret anförde socialstyrelsen
bl. a. att såsom framhållits av utredningen hade den ökade efterfrågan på
ögonsjukvård och den uppkomna bristen på ögonläkare förorsakat långa väntetider
för besök vid ögonmottagning. Mot bakgrund härav måste, framhöll
styrelsen, stora ansträngningar göras att avlasta ögonspecialisterna vissa arbetsuppgifter.
Då en rationalisering av sjukvården även på längre sikt måste
anses angelägen av samhällsekonomiska skäl måste ögonsjukvården därför
organiseras på ett sådant sätt att de befintliga resurserna utnyttjas optimalt,
framhöll styrelsen vidare.

Mot denna bakgrund gav socialstyrelsen olika rekommendationer beträffande
utnyttjandet av de tillgängliga personalresurserna, nämligen dels de
inom ögonsjukvården verksamma personalgrupperna bestående av ögonläkare
(läkare under eller med specialistutbildning i oftalmiatrik), läkare som
med avseende på utbildningen i oftalmiatrik endast har grundutbildningskurs
i oftalmiatrik (allmänläkare), oftalmologassistenter, ortoptister (ett fåtal, som
dittills utbildats utomlands) samt sjuksköterskor/sjukskötare, dets legitimerade
glasögonoptiker som utan att deltaga i sjukvården utprovar och försäljer
glasögon.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1972 års riksdag väcktes dels en motion om ögonsjukvården i huvudsak
likartad med motionen 1974:422, dels en motion vari begärdes åtgärder
för ökad utbildning av specialistläkare för röntgen-, ögon- och öronsjukvård.
Socialutskottet föreslog avslag på motionerna i sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1972:13.

Även vid 1973 års riksdag väctes en motion om ögonsjukvården i huvudsak
likartad med motionen 1974:422. I sitt av riksdagen i denna del
godkända betänkande SoU 1973:11 föreslog socialutskottet avslag på motionen.
Utskottet anförde bl. a. följande.

Förhållandena inom ögonsjukvården har, utöver vad som framgår av det
tidigare anförda, under de senaste åren varit föremål för särskild uppmärksamhet
bl. a. inom socialstyrelsen.

SoU 1974:11

Sålunda har socialstyrelsen - sedan en arbetsgrupp inom styrelsen avgivit
ett beränkande om ögonsjukvården och detta betänkande remissbehandlats

- i april 1971 utfärdat ett cirkulär med råd och anvisningar till sjukvårdens
huvudmän om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den öppna
ögonsjukvården. Därvid rekommenderas en systematisk arbetsfördelning
mellan de olika personalgrupperna inom ögonsjukvården, innebärande bl. a.
att de specialistutbildade ögonläkarnas insatser i första hand inriktas på fall
med ögonsjukdom eller synrubbning, som för en adekvat behandling inte
kan tas om hand av allmänläkare eller legitimerad glasögonoptiker. Allmänläkare,
som har genomgått viss utbildning i ögonsjukvård, skall kunna
meddela enklare sådan vård i enlighet med vad som närmare exemplifieras
i anvisningarna, medan kontroll av synskärpa och utprovning av korrektionsglas
i stor utsträckning skall kunna ombesörjas av legitimerad optiker.
Andra personalkategorier som enligt anvisningarna bör kunna utnyttjas mera
är oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda
denne med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, och
ortoptisterna som dessutom bl. a. kan biträda ögonläkarna vid specialmottagningar
för behandling av skelande barn. Vidare bör nämnas att Kungl.
Maj:t i mars 1972 medgivit att läkares allmäntjänstgöring i öppen vård om
sex månader får under högst två månader ersättas med tjänstgöring inom
bl. a. verksamhetsområdet ögonsjukdomar. Genom beslut i mars 1973 har
Kungl. Majit medgivit att sagda utbyte får intill utgången av år 1975 dels
omfatta tre månader, dels avse valfri specialitet.

Med hänsyn till de åtgärder som sålunda vidtagits för att förbättra förhållandena
inom ögonsjukvården och den utredningsverksamhet som pågår
beträffande sjukvården och som är av betydelse även för denna specialitet
påkallar motionen 1973:284 inte någon riksdagens åtgärd.

Visst utredningsarbete m. m.

Socialstyrelsen beslutade i mars 1973 tillsätta en arbetsgrupp med uppgift
att fastställa normer m. m. för en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna
mellan inom öppen ögonsjukvård och synvärd verksamma personalgrupper
och att därvid särskilt beakta utbildnings- och kompetensfrågor
beträffande legitimerade glasögonoptiker. I arbetsgruppen ingår - förutom
företrädare för socialstyrelsen - företrädare för Sveriges legitimerade optikers
riksförbund och för Svenska oftalmologförbundet, som är en specialistförening
av ögonläkare. Resultat av arbetsgruppens arbete beräknas komma
att föreligga under våren 1974.

I anslutning till detta utredningsarbete har socialstyrelsen gjort en enkät
till ögonkliniker i slutet av januari och till privatpraktiserande läkare inom
ögonsjukvården i början av februari i år, därvid bl. a. begärts uppgifter om
antalet patienter som väntar på behandling och om väntetidernas längd.
En sammanställning av enkätsvaren beräknas bli klar i början av april i
år.

Med anledning av ett motionsyrkande hemställde 1973 års riksdag -på förslag av utbildningsutskottet i betänkandet UbU 1973:26 — om initiativ
som skulle syfta till nordisk samverkan om utbildning av ortoptister. I anledning
härav har Kungl. Maj:t i början av mars i år uppdragit åt skol -

SoU 1974:11

överstyrelsen att inkomma med förslag till initiativ om nordisk samverkan
vid utbildning av ortoptister.

I motionen 1974:1366, vilken remitterats till utbildningsutskottet, har begärts
kartläggning och därav föranledda förslag rörande behovet av förbättrad
tillgång på och utbildning av ortoptister i landet. Utbildningsutskottet har
i betänkandet UbU 1974:8 föreslagit avslag på motionen. Utskottet har
förutsatt att frågor som gäller utbildningens uppläggning kommer att tas
upp i samband med frågan om nordisk samverkan vid utbildning av ortoptister.

Vid 1974 års riksdag har även behandlats en interpellation (nr 39) om
revidering av läroplanen för ortoptister. Interpellationen som intagits i kammarens
protokoll för den 26 februari 1974 besvarades av fru statsrådet HjelmWallén
den 26 mars 1974. I svaret påpekades att det ålåg skolöverstyrelsen
att utvärdera erfarenheterna av ortoptistutbildningen och att vid behov av
ändringar ta erforderliga initiativ. Vidare påpekades att skolöverstyrelsen
fått i uppdrag att överväga frågan om samnordisk utbildning av ortoptister.

Socialmedicin

Läroämnet socialmedicin

Socialmedicin infördes som särskilt läroämne i läkarutbildningen i samband
med att statsmakterna år 1954 fattade beslut om grunderna för en
reformering av läkarutbildningen från och med budgetåret 1955/56 (prop.
1954:212, SU 1954:191). Tidigare gavs i ämnet socialmedicin ingen särskild
undervisning. Någon del av hygienundervisningen brukade dock ägnas åt
socialmedicinska problem. Till grund förförslagen i prop. 1954:212 låg förslag
av 1948 års läkarutbildningskommitté i betänkandet (SOU 1953:7) Läkarutbildningen.
Vid utredningsarbetet beträffande bl. a. socialmedicin biträddes
läkarutbildningskommittén av en av chefen för ecklesiastikdepartementet
tillkallad särskild expertdelegation.

Expertdelegationen definierade socialmedicin på det sättet att socialmedicin
angavs innefatta de faktorer hos människorna i deras samlevnad i olika
sociala grupper ävensom de faktorer i samhällets struktur, vilka har inflytande
på det allmänna hälsotillståndet. Alla strävanden att genom ändring av dessa
faktorer förbättra individens och gruppens hälsotillstånd räknades enligt expertdelegationen
till socialmedicin (prop. 1954:212 s. 292).

Läkarutbildningskommittén angav bl. a. att socialmedicinen är sammanfattningen
av en mängd fakta om miljöns betydelse för sjukdomarnas uppkomst
och utveckling och om samhälleliga anordningar inom hälsovård,
sjukvård och socialvård och deras betydelse för sjukdomarnas förebyggande
och botande (prop. 1954:212 s. 293).

Läkarutbildningskommittén föreslog att undervisningen i socialmedicin
skulle fördelas på en propedeutisk kurs, en fortlöpande undervisning under
de olika kliniska ämnena samt en huvudkurs, vilket godtogs av föredragande
departementschefen (prop. 1954:212 s. 315).

SoU 1974:11

Sjukhusenheter för socialmedicin, m. m.

Vid Malmö allmänna sjukhus, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och regionsjukhuset
i Linköping finns enheter för socialmedicin under ledning
av överläkare som tillika är professorer i socialmedicin vid universitetet
i Lund, universitetet i Göteborg respektive högskolan i Linköping. Vid karolinska
institutet i Stockholm finns två professurer i socialmedicin vilka
är förenade med överläkarljänster vid socialmedicinska enheter, den ena
vid karolinska sjukhuset och den andra vid Huddinge sjukhus. Västerbottens
läns landsting har i framställning till Kungl. Maj:t föreslagit att professuren
i socialmedicin vid universitetet i Umeå skall få förenas med en tjänst som
överläkare vid en socialmedicinsk enhet vid Umeå lasarett. Vid akademiska
sjukhuset i Uppsala finns inte någon socialmedicinsk enhet. Professuren
i socialmedicin vid universitetet i Uppsala är därför inte förenad med överläkartjänst
vid sjukhus. Även vid regionsjukhuset i Örebro finns en
socialmedicinsk enhet.

Hos bl. a. primärkommunala socialnämnder (sociala centralnämnder) finns
inrättade tjänster som socialläkare.

Inom socialstyrelsen pågår sedan hösten 1970 ett utredningsarbete om
socialmedicinens praktiska målsättning och organisation m. ni.

Prövning av frågan om specialitet för socialmedicin

Den nuvarande läkarutbildningsorganisationen, som fastställdes av
statsmakterna år 1969(prop. 1969:1 bil. lOs. 295 —309, SU 1969:46 s. 10—18
samt prop. 1969:35, SU 1969:83), grundar sig på förslag i ett av socialstyrelsen
och universitetskanslersämbetet år 1968 avgivet gemensamt stencilerat betänkande
Läkares grundutbildning och vidareutbildning.

Underlag för övervägandena i betänkandet var ett betänkande (SOU
1967:51) Läkares grundutbildning och vidareutbildning — vilket avgivits av
sakkunniga som tillkallats av de båda ämbetsverken (specialist- och läkarutbildningssakkunniga,
SLUS) - samt remissyttranden över sistnämnda betänkande.

I ett avsnitt om specialistutbildning inom läkares vidareutbildning anfördes
i 1969 års betänkande beträffande socialmedicin följande.

Med hänsyn till den ökade betydelse som socialmedicinen förväntas
få i den framtida sjukvårdsorganisationen har det också diskuterats att låta
detta ämne representeras av en självständig specialitet. Detta har förordats
av några remissinstanser. Socialstyrelsen avser att pröva denna fråga bl. a.
mot bakgrund av de överväganden, som enligt vad ovan anförts blir aktuella
om verksamheten inom rehabiliteringsområdet, och framlägga erforderliga
förslag i ärendet.

SoU 1974:11

Frågor om indelning i specialiteter handläggs av nämnden för läkares
vidareutbildning. Nämnden skall bl. a. uppmärksamt följa den medicinska
utvecklingen och till Kungl. Majit avge de förslag i fråga om indelning
i specialiteter och krav för specialistbehörighet, som nämnden finnér anledning
till.

Nämnden för läkares vidareutbildning tillsatte år 1972 en arbetsgrupp med
uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om allmänläkar- och
specialistkompetens. Av arbetsgruppen behandlas bl. a. en framställning år
1972 till nämnden av Svenska läkaresällskapets sektion för socialmedicin,
vari föreslagits att socialmedicin skall upptas som specialitet. Arbetsgruppen
beräknas komma att i mitten av april 1974 lägga fram resultat från
översynsarbetet, vilket beräknas komma att behandlas av nämnden den 17
april 1974.

Behörighet till tjänster som socialläkare och till vissa tjänster inom verksamhetsområdet
socialmedicin

Bestämmelser om behörighet till läkartjänst har meddelats i sjukvårdskungörelsen
(1972:676).

Med bortseende från tjänster som deltidsanställd sjukstuguläkare, sjukhemsläkare,
underläkare, extra distriktsläkare och extra läkare gäller enligt
20 S första stycket att behörig till tjänst som läkare hos landstingskommun
eller kommun är den som förvärvat kompetens som allmänläkare eller specialist
inom det område som tjänsten avser.

För läkartjänst som inte faller inom området för fastställd specialitet enligt
kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva
läkaryrket fastställer socialstyrelsen särskilda behörighetsvillkor (20 S andra
stycket).

I november 1973 har socialstyrelsen utfärdat en rekommendation om behörighetsvillkor
beträffande tjänster som socialläkare. Socialstyrelsen, som
däri anför att den avser att verkställa närmare utredning rörande utformningen
av behörighetsvillkor för tjänster som socialläkare, rekommenderar
i avvaktan på resultatet av denna utredning att för innehav av tjänst som
socialläkrare vederbörande skall ha genomgått den utbildning som fordras
för erhållande av allmänläkarkompetens samt kompletterande utbildning
dels inom verksamhetsområdet socialmedicin, dels inom specialiteten
allmän psykiatri. Den rekommenderade utbildningen bör, anförs det, innefatta
sammanlagt ett års tjänstgöring vid socialmedicinsk institution och
ett år och sex månaders tjänstgöring inom specialiteten allmän psykiatri,
varav högst sex månader lår utbytas mot tjänstgöring inom psykiatriskt specialområde.
Denna utbildning kan, anförs det vidare, erhållas genom dels
de tjänstgöringsalternativ, som erbjuds inom allmänläkarutbildningen, dels
annan tjänstgöring inom ifrågavarande discipliner.

SoU 1974:11

Socialstyrelsen har i februari 1974 beslutat föreskriva att för innehav av
tjänst som överläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare inom
verksamhetsområdet socialmedicin skall den anses behörig som efter
legitimationen genomgått den utbildning som erfordras för erhållande av
allmänläkarkompetens jämte kompletterande utbildning inom
verksamhetsområdet socialmedicin och inom specialiteten allmän psykiatri.
Det föreskrivs att den för behörighet till dessa tjänster avsedda utbildningen
skall innefatta sammanlagt två års tjänstgöring vid socialmedicinsk
institution/avdelning och ett år och sex månaders tjänstgöring inom
specialiteten allmän psykiatri, varav högst sex månader får utbytas mot
tjänstgöring inom psykiatriskt specialområde. Det anges, liksom beträffande
socialläkartjänster, att denna utbildning kan erhållas genom dels de
tjänstgöringsalternativ, som erbjuds inom allmänläkarutbildningen, dels
annan tjänstgöring inom ifrågavarande discipliner.

Reumatulogi

I betänkandet SoU 1973:11, vilket utskottet avgav även med anledning
av en motion till 1973 års riksdag om reumatologi, lämnade utskottet en
redogörelse för behandlingen av reumatologin i regionvårdsutredningens
betänkande (SOU 1958:26) och föredragande departementschefens
ställningstagande till detta i prop. 1960:159, för socialstyrelsens i februari
1970 utfärdade Råd och anvisningar nr 7 om Planeringen av reumatologisk
vård, för de särskilda kliniker för reumatologisk vård m. m. som fanns år

1972 samt för behandlingen av ett motionsyrkande till 1972 års riksdag
vari begärdes åtgärder och förslag om inrättande av reumatologiska
undervisningskliniker vid undervisningssjukhusen. Utskottet, som i det
följande redogör för förenämnda råd och anvisningar, hänvisar i övrigt
till betänkandet SoU 1973:11.

Socialstyrelsens råd och anvisningar om planeringen av reumatologisk vård

År 1965 uppdrog dåvarande medicinalstyrelsen åt en expert att utarbeta
en plan för den reumatologiska vårdens organisation i landet. Uppdraget
redovisades samma år. År 1967 publicerades utredningen som nr 3 Reumatologisk
vård i skriftserien Medicinalstyrelsen redovisar. Efter remissbehandling
av utredningen utfärdade den nya socialstyrelsen på grundval
av utredningen och remissbehandlingen i februari år 1970 Råd och anvisningar
nr 7 om Planeringen av reumatologisk vård. Socialstyrelsen anger
däri att styrelsen anser att vid samtliga regionsjukhus speciella reumatologiska
kliniker bör inrättas, att behovet av reumatologisk specialkunskap på länsplanet
bör tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikens ram, att den öppna
vården för reumatiskt sjuka bör utbyggas, att de av Riksföreningen mot
reumatism drivna reumatikersjukhusens (i Spenshult, Strängnäs och Öster -

SoU 1974:11

sund) funktion bör utredas samt att forskningsresurserna i reumatologi vid
universitetssjukhusen bör förstärkas. Från kliniker vid regionsjukhusen skall
information om forskningsresultatet och behandlingsprinciper spridas inom
regionen. Klinikerna skall också ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen
av läkare inom specialiteten reumatologi samt bedriva forskning.

Nya tjänster för överläkare i reumatologi

Till komplettering av redogörelsen i betänkandet SoU 1973:11 om särskilda
kliniker för reumatologisk vård m. m. år 1972 kan nämnas att Danderyds
sjukhus numera har en överläkare i reumatologi för öppen vård samt att
vid ettvart av Borås lasarett och Falu lasarett inrättats en överläkartjänst
i huvudsakligen reumatologisk vård vid medicinklinik. Möjlighet har
öppnats att inrätta en överläkartjänst i reumatologi vid medicinska kliniken
vid Karlskrona lasarett.

Tidigare riksdagsbehandling

Den vid 1973 års riksdag behandlade motionen om reumatologi var likartad
med motionen 1974:1328.1 betänkandet SoU 1973:11 föreslog socialutskottet
avslag på motionen, vilket blev riksdagens beslut. Utskottet anförde bl. a.
följande.

Även förhållandena inom reumatologin har under de senaste åren uppmärksammats
av socialstyrelsen. Sålunda har socialstyrelsen år 1970 utfärdat
råd och anvisningar om planeringen av reumatologisk vård. Däri anges bl. a.
att reumatologiska kliniker bör inrättas vid samtliga regionsjukhus, att behovet
av reumatologisk specialkunskap och vårdplatser på länsplanet bör
tillgodoses inom invärtesmedicinska klinikers ram, att den öppna vården
för reumatiskt sjuka bör utbyggas och att forskningsresurserna i reumatologi
vid universitetssjukhusen bör förstärkas. Det framhålls att klinikerna vid
regionsjukhus även skall ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen
av läkare inom specialiteten reumatologi. Här bör också nämnas att verksamhetsområdet
reumatologi prioriteras av socialstyrelsen vid tilldelningen
av läkartjänster. Härtill kommer att reumatologin innefattas i utredningsarbetet
inom socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården.

Vid 1972 års riksdag framställdes ett motionsyrkande, vari det för utbildningen
på området begärdes inrättande av reumatologiska kliniker vid
undervisningssjukhusen. Utbildningsutskottet inhämtade yttranden över
motionen från socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet och Svenska landstingsförbundet.
Svenska landstingsförbundet framhöll beträffande behovet
för vidareutbildning att det härvidlag i första hand rörde sig om en dimensioneringsfråga,
som är beroende av det framtida behovet av specialister
på området, samt att reumatologins behov inte fick ses isolerat utan fick
infogas i ett prioriteringssammanhang, som medgav en överblick av den totala
medicinska, personella och ekonomiska utvecklingen. Socialstyrelsen
hänvisade till ovannämnda råd och anvisningar och till prioriteringen av reumatologin
vid fördelningen av läkartjänster. Universitetskanslersämbetet
framhöll att med de resurser som stod till förfogande kunde såväl grund -

SoU 1974:11

utbildningens som forskar- och vidareutbildningens behov tillgodoses på
ett acceptabelt sätt. Utbildningsutskottet föreslog avslag på motionsyrkandet.
Utskottet åberopade härvid vad remissinstanserna anfört och framhöll att
det för sin del inte var berett att föreslå riksdagen fatta beslut av innebörd
att de reumatologiska vårdresurserna vid vissa undervisningssjukhus skulle
brytas ut ur den dåvarande eller planerade klinikorganisationen. Riksdagen
beslutade i enlighet med utbildningsutskottets förslag.

Den lämnade redovisningen visar att reumatologin ägnas stor uppmärksamhet
vid utbyggnaden av sjukvårdsresurserna. Mot bakgrund härav och
då någon omständighet som föranleder ett ändrat ställningstagande till vidareutbildningsfrågan
inte inträffat sedan i fjol avstyrker utskottet motionen
1973:286.

Utskottet

I betänkandet behandlas frågor rörande de medicinska specialiteterna ögonsjukvård
och reumatologi samt rörande socialmedicin.

De motioner, som behandlar ögonsjukvården och reumatologin, innehåller
yrkanden med samma innehåll som motioner vilka väcktes vid 1973 års
riksdag. I motionen 1974:422 av herr Börjesson i Falköping och fröken Pehrsson
hemställs att skyndsamma åtgärder skall vidtas för att nedbringa väntetiderna
på lasarettens ögonkliniker. I motionen 1974:1328 av herr Jonsson
i Mora och fru Fraenkel begärs åtgärder för att öka specialistutbildningen
och sidoutbildningen i reumatologi. I den tredje motionen, 1974:433 av
herr Karlehagen m. fl., yrkas att socialmedicin skall inrättas som medicinsk
specialitet och att behörighetsbestämmelser för verksamheten skall fastställas.

Som allmän bakgrund till utskottets överväganden rörande de i motionerna
upptagna frågorna må beträffande den gällande ordningen för utbildning av
läkare i korthet nämnas följande.

Efter grundutbildning (läkarexamen) och 21 månaders allmäntjänstgöring
som underordnande läkare inom medicin, kirurgi, allmänläkarvård och psykiatri
erhåller läkaren allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation).
Härefter följer vidareutbildning som leder till allmänläkarkompetens eller
specialistkompetens. Specialistkompetens kan bl. a. erhållas i ögonsjukvård
(oftalmologi) och. i reumatologi men däremot inte i socialmedicin. Vidareutbildningen
till allmänläkarkompetens är treårig. Vidareutbildningen till
specialistkompetens omfattar dels huvudutbildning om tre—fyra års tjänstgöring
som läkare, i allmänhet hela tiden inom vederbörande specialitet,
dels sidoutbildning mellan sex månader och ett år inom medicinskt verksamhetsområde
som är av betydelse för den sökta kompetensen. Utrymme
finns för viss valfrihet när det gäller tjänstgöring inom specialitet beträffande
delar av dels allmäntjänstgöringen, dels utbildningen till allmänläkarkompetens
samt dels huvudutbildningen och sidoutbildningen inom specialistutbildningen.
I ett föregående avsnitt i detta betänkande har redovisats
möjligheterna för läkare som inte avser att bli specialist i ögonsjukvård eller
reumatologi att likväl välja tjänstgöring inom dessa specialiteter.

SoU 1974:11

Antalet utbildningstjänster för vidareutbildning av läkare skall vara avvägt
med hänsyn till vad som behövs för att tillgodose samhällets behov av läkare
med kompetens inom olika specialiteter eller kompetens som allmänläkare.
Det ankommer på socialstyrelsen att besluta om denna fördelning. Socialstyrelsen
bestämmer vidare antalet tjänster för färdigutbildade läkare inom
den av samhällsorganen bedrivna sjukvården och fördelningen av tjänsterna
mellan olika medicinska verksamhetsområden. Socialdepartementets sjukvårdsdelegation
har i juni 1973 fastställt ett program som skall ligga till
grund för inrättandet av nya läkartjänster under åren 1973—1977.

Specialiteterna ögonsjukdomar och reumatologi samt verksamhetsområdet socialmedicin
företräds inom sjukvårdsorganisationen enligt följande.

Specialiteten ögonsjukdomar är företrädd vid centrallasarett och regionsjukhus.
Särskilda reumatologiska undervisningskliniker finns vid karolinska
sjukhuset, Lunds lasarett och Umeå lasarett samt planeras i Uppsala, Göteborg
och Linköping. Härjämte bedrivs särskild reumatologisk verksamhet
vid enheter vid ytterligare några sjukhus samt vid tre specialsjukhus. 1 övrigt
ges vård för reumatiska sjukdomar inom bl. a. invärtesmedicinska kliniker.
Särskilda sjukhusenheter för socialmedicin finns vid karolinska sjukhuset,
Huddinge sjukhus, Malmö allmänna sjukhus, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg,
regionsjukhuset i Linköping och regionsjukhuset i Örebro samt planeras
vid Umeå lasarett.

För behörighet till läkartjänst inom verksamhetsområde som motsvaras
av specialitet krävs specialistkompetens inom området. För läkartjänst inom
verksamhetsområde som inte motsvaras av specialitet — såsom t. ex. socialmedicin
— fastställer socialstyrelsen behörighetsvillkoren.

I ett inom socialstyrelsen utarbetat förslag till principprogram för hälsosjukvården
”Hälso- och sjukvård inför 80-talet”, till vilket socialstyrelsens
styrelse kommer att ta ställning senare i år, tillmäts primärvården, som motsvarar
den nuvarande öppna läkarvården i läkardistrikt, en stor vikt. Det
förutsätts i programmet att inom primärvården, som skall ha tillgång till
både allmänläkare och specialister, läkare skall finnas med kunskaper i reumatologi.
Vidare beräknar man att det inom primärvården skall finnas visst
behov av ögonspecialister.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att insatser
görs för att nedbringa väntetiderna på ögonklinikerna. Utskottet vill samtidigt
erinra om att förhållandena inom ögonsjukvården har varit föremål för socialstyrelsens
och sjukvårdshuvudmännens uppmärksamhet under lång tid. Olika
åtgärder har vidtagits för att förkorta väntetiderna inom ögonsjukvården
och att eljest förbättra förhållandena inom denna. Då det gäller att bedöma
yrkandet i motionen 1974:422 bör som en allmän bakgrund framhållas att
efter hand som den väsentliga utökningen av läkarutbildningen, som påbörjades
i slutet av 1960-talet, får effekt, ögonsjukvården såväl som andra
specialiteter kommer att kunna tillföras ökade läkarresurser. I anslutning

SoU 1974:11

härtill bör nämnas att socialstyrelsen i januari i år beslutat att sjutton tjänster
för vidareutbildade läkare får nyinrättas under år 1974 inom ögonsjukvården.
Som motionärerna också är medvetna om är det inte endast storleken av
läkarresurserna utan även andra omständigheter som är avgörande för förhållandena
inom ögonsjukvården. Av särskild betydelse är att möjligheterna
tillvaratas att avlasta de specialistutbildade ögonläkarna genom att andra
läkare eller andra personalkategorier får utföra arbetsuppgifter på området.

I detta hänseende vill utskottet framhålla att socialstyrelsen år 1971 i cirkulär
till sjukvårdens huvudmän lämnat råd och anvisningar om ett bättre utnyttjande
av personalresurserna inom den öppna ögonsjukvården — specialistutbildade
ögonläkare, allmänläkare som genomgått viss utbildning i
ögonsjukvård, oftalmologassistenter, ortoptister, sjuksköterskor/sjukskötare
och legitimerade glasögonoptiker. Vidare har socialstyrelsen förra året tillsatt
en arbetsgrupp med uppgift att fastställa normer m. m. för en ändamålsenlig
fördelning av arbetsuppgifterna mellan personer som är verksamma inom
öppen ögonsjukvård och synvård och att därvid särskilt beakta utbildningsoch
kompetensfrågor beträffande legitimerade glasögonoptiker. Enligt vad
utskottet inhämtat har resultatet av arbetsgruppens arbete beräknats föreligga
under våren. I anslutning till det anförda bör även nämnas att Kungl. Majit
i mars månad i år uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma med förslag
till initiativ om nordisk samverkan vid utbildning av ortoptister.

Under hänvisning till det anförda, som enligt utskottets mening ger befogat
stöd för slutsatsen att syftet med motionen 1974:422 kommer att tillgodoses
utan någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen, avstyrker utskottet
denna.

När det gäller reumatologi har socialstyrelsen så sent som år 1970 utfärdat
råd och anvisningar rörande planeringen. I dessa råd och anvisningar anges
bl. a. att reumatologiska kliniker bör inrättas vid samtliga regionsjukhus,
att behovet av reumatologisk specialkunskap och vårdplatser på länsplanet
bör tillgodoses inom de invärtesmedicinska klinikernas ram, att den öppna
vården för reumatiskt sjuka bör utbyggas och att forskningsresurserna i reumatologi
vid universitetssjukhusen bör förstärkas. Det framhålls att klinikerna
vid regionsjukhus även skall ha till uppgift att medverka i vidareutbildningen
av läkare inom specialiteten reumatologi. Utskottet vill också
framhålla att reumatologi har prioriterats av socialstyrelsen när det gäller
fördelningen av läkartjänster. Detta innebär bl. a. att en utbyggnad med
överläkartjänster för huvudsakligen reumatologi vid medicinkliniker fortgår.

I januari i år har socialstyrelsen beslutat att under år 1974 fem läkartjänster
i reumatologi för vidareutbildade läkare får nyinrättas.

Mot bakgrund av det anförda påkallar enligt utskottets mening motionen
1974:1328 inte någon riksdagens åtgärd.

Frågor om inrättande av specialitet i socialmedicin har aktualiserats mot
bakgrund av den integration av hälso-, sjuk- och socialvårdsaspekter på be -

SoU 1974:11

handlingsarbetet, som sedan några år tillbaka pågår inom den primärkommunala
socialvården och som där lett till att tjänster som socialläkare inrättats.
Inom sjukvården har detta motsvarats av att särskilda socialmedicinska enheter
börjat byggas upp.

Hos nämnden för läkares vidareutbildning, som har i uppdrag att följa
den medicinska utvecklingen och avge förslag om indelning i specialiteter
och krav för specialistbehörighet, väcktes år 1972 frågan om inrättande av
specialitet i socialmedicin. En arbetsgrupp, som nämnden samma år tillsatte
för att göra en översyn av bestämmelserna om alltnänläkar- och specialistutbildning
av läkare, fick i uppdrag att närmare behandla frågan. Denna
arbetsgrupp beräknas komma att redovisa sitt uppdrag för nämnden i dagarna.

När det gäller behörighetsvillkor för tjänster som socialläkare och som
läkare för socialmedicinsk verksamhet vid sjukhus har på senare tid tagits
vissa initiativ. I avvaktan på resultatet av en närmare utredning rörande
utformningen av behörighetsvillkor för socialläkare har socialstyrelsen hösten

1973 utfärdat en rekommendation om behörighetsvillkor för socialläkare.
Vidare har styrelsen i februari i år som ersättning för vissa äldre bestämmelser
om behörighetsvillkor beträffande olika slag av läkartjänster utfärdat ett cirkulär
om behörighet till tjänster som överläkare, biträdande överläkare och
avdelningsläkare inom verksamhetsområdet socialmedicin. Enligt både rekommendationen
och cirkuläret skall den grundläggande utbildningen vara
utbildning för allmänläkarkompetens vartill skall komma utbildning inom
socialmedicin och allmän psykiatri.

I enlighet med vad som anförts i motionen 1974:433 måste man räkna
med att även framdeles en stor del av arbetet med s. k. multiproblemfall

— patienter hos vilka det föreligger både social funktionssvikt och medicinsk
problematik — kommer att utföras av allmänläkare inom samhällets öppna
läkarvård. Det är dock uppenbart att det kommer att finnas ett betydande
antal komplicerade multiproblemfall som kräver mer kvalificerade vårdresurser.
Socialmedicinska enheter vid länslasaretten blir här av betydelse.
Utskottet ställer sig bakom motionens allmänna syfte, nämligen att det är
av vikt att socialmedicinen får en sådan ställning att den har förmåga att,
då det gäller läkarrekryteringen, hävda sig gentemot andra verksamhetsgrenar
inom sjukvården. Det är obestridligt att den omständigheten att ett verksamhetsområde
utgör en medicinsk specialitet är ägnad att underlätta läkarrekryteringen
till området. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att på
grundval av det förslag av nämnden för läkares vidareutbildning, som inom
kort kommer att redovisas, ta ställning till frågan om socialmedicin bör
bli specialitet. Även andra faktorer än specialitetsfrågan är emellertid av
betydelse för att stärka socialmedicinens ställning. Utskottet vill härvidlag
peka på att behörighetsföreskrifter numera utfärdats för socialläkare och för
sjukhusläkare inom verksamhetsområdet. Vidare vill utskottet framhålla,
att sedan år 1970 ett utredningsarbete pågår om socialmedicinens praktiska

SoU 1974:11

målsättning och organisation m. m. Mot bakgrund av det anförda påkallar
enligt utskottets mening motionen 1974:433 inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande vissa åtgärder inom ögonsjukvården att riksdagen
avslår motionen 1974:422,

2. beträffande specialitets- och behörighetsbestämmelser för socialmedicin
att riksdagen avslår motionen 1974:433,

3. beträffande specialist- och sidoutbildningen i reumatologi att
riksdagen avslår motionen 1974:1328.

Stockholm den 4 april 1974

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson
i Kungälv (s), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Romanus (fp), Johnsson
i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m),
Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Marklund (vpk), Leuchovius
(m) och Karlehagen (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande specialist- och sidoutbildningen i reumatologi av herr Romanus
(fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 17 som börjar med ”När
det” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

När det (= utskottet) specialiteten reumatologi.

Ännu är emellertid förhållandet det att reumatologiska undervisningskliniker
finns endast vid karolinska sjukhuset. Lunds lasarett och Umeå
lasarett medan de medicinska utbildningsorterna Uppsala, Göteborg och Linköping
saknar sådana kliniker. Mot bakgrund av att ca 250 000 personer
i landet beräknas ha någon form av reumatism är det angeläget att möjligheterna
till specialistutbildning och sidoutbildning i reumatologi för läkare
snabbt ökas. I fråga om akademiska sjukhuset i Uppsala, som ägs av staten,
bör åtgärder vidtas omgående för att fä till stånd en reumatologisk undervisningsenhet,
vars lokalfråga bör kunna lösas provisoriskt i avvaktan på
att planerade byggnadsåtgärder för en dylik enhet kommer till stånd. När
det gäller utbildningen i reumatologi i Göteborg och Linköping bör överläggningar
tas upp med vederbörande sjukvårdshuvudmän för att även där

SoU 1974:11

undervisningsenheter - i förekommande fall i provisoriska lokaler - skall
komma till stånd med det snaraste.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande specialist- och sidoutbildningen i reumatologi att
riksdagen i anledning av motionen 1974:1328 hos Kungl. Maj:t
anhåller att åtgärder snarast vidtages för att öka såväl specialistsom
sidoutbildningen av läkare i reumatologi i enlighet med
vad utskottet anfört.

GOTAB 74 7271 S Stockholm 1974