Skatteutskottets betänkande nr 6 år 1974
SkU 1974:6
Nr 6
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om avdrag vid
inkomsttaxeringen för nedsatt skatteförmåga m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1974:9 av herr Börjesson i Falköping (c) och fru André (c) vari
hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till generellt avdrag
för fördyrade levnadskostnader för handikappade i enlighet med vad i
motionen anförts;
1974:1 5 av herr Henmark (fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar överlämna motionen - innefattande yrkande
om schablonavdrag vid inkomsttaxeringen för skattskyldig med allergi,
reumatism m. m. — till 1972 års skatteutredning för beaktande;
1974:366 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Johansson i Skärstad
(c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att riksskatteverket utfärdar
nya anvisningar rörande extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för
diabetiker, innebärande en höjning av det extra avdraget i enlighet med
vad i motionen anförts;
1974:376 av herr Åkerlind m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar, att alla diabetessjuka utan särskild prövning
skall tillerkännas ett extra avdrag fr. o. m. 1974 års taxering på tills
vidare minst 1 000 kr. oavsett inkomstens storlek;
1974:626 av herr Schött m. fl. (m) vari hemställs
1.att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen ändras så att ordet
”väsentligen” utgår,
2. att bestämmelsen om inskränkning i rätten till extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga för barn, som åtnjuter allmänt barnbidrag, utgår,
3. att maximibeloppet för extra avdrag höjs till 10 000 kr.;
1974:1227 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar
1. att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande
avdragsbelopp och inkomstgränser vid beräkning av avdrag för nedsatt
skatteförmåga för diabetiker och att avdragsrätt också bör tillkomma
skattskyldig som har diabetessjukt barn,
2. att Kungl. Maj:t i anledning härav ger riksskatteverket i uppdrag att
utfärda nya bestämmelser.
1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 6
SkU 1974:6
2
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928:370) —
KL — äger skattskyldig, som fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på
grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av
andra närstående än barn, för vilka han åtnjuter allmänt barnbidrag, eller
annan jämförlig omständighet, rätt att vid taxeringen åtnjuta extra avdrag
med högst 6 000 kr.
Vidare kan enligt stadgande i 50 § 2 mom. tredje stycket KL extra
avdrag på grund av existensminimum medges om den skattskyldiges
inkomst, efter avdrag för skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses ha behövt
till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn. I
existensminimifallen är avdraget maximerat till 8 000 kr., men skattskyldig
med oförsörjda barn kan få tillägg med högst 2 000 kr. för varje barn.
Enligt 9 § 2 mom. förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt
gäller motsvarande regler även vid taxeringen till statlig inkomstskatt.
I sammanhanget kan nämnas, att konstruktionen av existensminimireglerna
efter framställning från riksdagen (rskr 1971:262) skall uppmärksammas
av 1972 års skatteutredning (Fi 1972:02).
Enligt riksskatteverkets anvisningar (ser. I 1969 nr 5:4) angående extra
avdrag för diabetiker medgavs vid 1970—1972 års taxering avdrag för
nedsatt skatteförmåga till följd av diabetes utan särskild prövning av
havda kostnader med 800 kr., om inkomsten inte översteg för ogift
20 000 kr. och för gift 30 000 kr. för makarna gemensamt. Om den
skattskyldige visade, att han i anledning av sjukdomen haft höga
kostnader för resor och läkarvård, kunde dessa kostnader föranleda
ökning av avdraget. För skattskyldiga i högre inkomstlägen borde extra
avdrag medges endast om verkställd prövning gav vid handen att
skatteförmågan under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd
av sjukdomen.
Efter framställning från Svenska diabetesförbundet och sedan yttrande
inhämtats från socialstyrelsen har riksskatteverket numera (RSV Dt
1973:11) med verkan fr. o. m. 1973 års taxering höjt avdragsbeloppet
till 1 000 kr. och inkomstgränserna till 25 000 resp. 35 000 kr.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft att pröva motsvarande
yrkanden som i motionen 1974:626 utan att några nya omständigheter
anförts till stöd för yrkandena. Senast vid 1973 års riksdag framhöll
utskottet (SkU 1973:7) att extra avdrag borde kunna medges endast om
omständigheterna var ömmande, dvs. vid väsentligen nedsatt skatteförmåga,
att motionärerna inte visat att den dåvarande beloppsgränsen,
6 000 kr., var otillräcklig och att kostnaden för hemmavarande barn
enligt gällande principer inte borde beaktas vid beskattningen. Utskottet
avstyrkte således de framförda yrkandena, och riksdagen godkände
betänkandet.
SkU 1974:6
3
Motionsyrkanden vid 1973 års riksdag om en uppjustering av det extra
avdraget för diabetiker avstyrkte utskottet i ovannämnda betänkande
med hänvisning till att avdragsbeloppet och inkomstgränserna fr. o. m.
1973 års taxering höjts med 200 resp. 5 000 kr.
Utskottet
Enligt bestämmelser i 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
(KL) är skattskyldig berättigad att — utöver grundavdrag — erhålla
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga med högst 6 000 kr., om hans
skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet.
Vidare kan skattskyldig enligt 50 § 2 mom. tredje stycket KL erhålla
extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum,
om hans inkomst, efter avdrag för skatt, på grund av nedsatt
arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses
ha behövt till underhåll för sig och för sin make och oförsörjda barn.
Fr. o. m. 1974 års taxering är det extra avdraget i existensminimifallen
maximerat till 8 000 kr. med tillägg av 2 000 kr. för varje barn.
I motionen 1974:626 yrkas att reglerna om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga mjukas upp, så att avdrag kan medges även om skatteförmågan
inte kan anses väsentligen nedsatt och om den orsakats av
underhåll av barn. Vidare yrkas att maximibeloppet för extra avdrag höjs
till 10 000 kr.
Utskottet vidhåller bevillningsutskottets och skatteutskottets tidigare
uttalanden att extra avdrag bör medges endast om ömmande omständigheter
föreligger, dvs. om skatteförmågan är väsentligen nedsatt. Enligt
allmänna beskattningsprinciper bör vidare kostnader för hemmavarande
minderårigt barn inte beaktas vid taxeringen på annat sätt än i form av
förvärvsavdrag. I detta sammanhang vill utskottet också erinra om
bestämmelserna om sjukpenning vid vård av sjukt barn och vårdbidrag för
svårt handikappat barn i lagen om allmän försäkring.
Beträffande yrkandet om höjning av det extra avdraget bör framhållas
att maximibeloppet för extra avdrag i existensminimifallen höjdes genom
beslut av föregående års riksdag (prop. 1973:106, SkU 38, SFS 365) från
6 000 till 8 000 kr. och tillägget för barn från 1 500 till 2 000 kr. samt
att 1972 års skatteutredning enligt sina direktiv har till uppgift att bl. a.
överväga reglerna om extra avdrag för existensminimum. Avdraget enligt
50 § 2 mom. andra stycket KL på högst 6 000 kr. är avsett att täcka
inkomstbortfall eller kostnader, som numera i hög grad kompenseras med
bidrag från det allmänna. Maximalt avdrag medges sällan vid taxeringen.
Enligt utskottets uppfattning föreligger därför inte behov av att höja det
sistnämnda avdraget.
Med det anförda avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i motionen
1974:626.
SkU 1974:6
4
Riksskatteverket har i anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga för
diabetiker (RSV Dt 1973:11) uttalat, att sådant avdrag — utan särskild
prövning av havda kostnader - bör medges med 1 000 kr., om inkomsten
inte överstiger för ogift skattskyldig 25 000 kr. och för gift skattskyldig
35 000 kr. för makarna gemensamt. Om den skattskyldige haft stora
kostnader för resor och läkarvård kan avdrag medges med större belopp.
För skattskyldiga i högre inkomstlägen än de ovan nämnda medges extra
avdrag endast om skatteförmågan till följd av sjukdomen varit väsentligen
nedsatt.
I motionen 1974:366 yrkas att det extra avdraget för diabetiker höjs
till 1 200 kr. och inkomstgränserna till 40 000 kr. resp. 50 000 kr. och i
motionen 1974:376 att avdrag fr. o. m. 1974 års taxering skall medges
med 1 000 kr. utan inkomstprövning. Vidare yrkas i motionen
1974:1227 dels en höjning av avdraget och inkomstgränserna, dels att
rätt till avdrag även skall föreligga för skattskyldig, som har barn med
diabetes.
Med hänsyn till att avdragsbeloppet höjts med 200 kr. och inkomstgränserna
med 5 000 kr. fr. o. m. 1973 års taxering finner ustkottet
någon ändring av avdragsreglerna i dessa hänseenden inte nu erforderliga.
Utskottet förutsätter emellertid att riksskatteverket inför 1975 års
taxering överväger om de ökade levnadskostnaderna och inkomstutvecklingen
motiverar en uppjustering av avdragsbelopp och inkomstgränser.
Av skäl som ovan anförts är utskottet inte heller berett tillstyrka att
extra avdrag för diabetiker medges utan inkomstprövning eller att sådant
avdrag tillerkänns skattskyldig som har barn, som är diabetiker.
Utskottet avstyrker således bifall till yrkandena i motionerna
1974:366, 1974:376 och 1974:1227.
1 detta sammanhang behandlar utskottet också motionen 1974:9, vari
begärs förslag om generellt avdrag för fördyrade levnadskostnader för
handikappade, och motionen 1974:15, vari yrkas att 1972 års skatteutredning
skall pröva frågan om schablonavdrag för skattskyldiga, som lider
av allergi, reumatism och andra kroniska sjukdomar.
De handikappade och kroniskt sjuka åtnjuter redan vissa förmåner vid
beskattningen. Sålunda är invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
enligt lagen om allmän försäkring samt hemsjukvårdsbidrag skattefria
enligt 19 § KL. Riksskatteverket har i anvisningar rörande avdrag för
kostnader för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats (RSV Dt
1973:27) uttalat, att sådana skattskyldiga som på grund av ålder,
sjukdom eller handikapp är nödsakade att använda bil för resor till och
från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst — bör erhålla avdrag för dessa
kostnader. I praxis torde inte sällan förekomma att handikappade och
kroniskt sjuka i inkomstkällan tjänst medges avdrag för kostnader för
resor med taxi. Främst beaktas emellertid de handikappades och de
sjukas särskilda kostnader i form av avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Praxis’ inställning till frågan om sådant avdrag kan knappast anses
SkU 1974:6
5
restriktiv. Skatt bör uttas efter förmåga, och det är alltså den skattskyldiges
ekonomiska ställning i första hand som bör vara avgörande för om
avdrag skall medges eller ej. Den omständigheten att beskattningsmyndigheter
och skattedomstolar stundom kan tyckas iaktta återhållsamhet vid
prövning av avdrag för nedsatt skatteförmåga torde inte sällan bero på
bristande utredning i fråga om storleken av de kostnader som den
skattskyldige åsamkats.
Avslutningsvis vill utskottet framhålla, att ett system, som i första
hand tar sikte på att hjälpa de handikappade och kroniskt sjuka med
bidrag och andra direkta åtgärder, bättre och på ett mera rättvist sätt
tillgodoser dessa personers i och för sig befogade anspråk på hjälp från
samhällets sida än en generell rätt till avdrag vid beskattningen. Olika
spörsmål rörande omvårdnaden av och bidragen till de handikappade är
också förmål för överväganden inom flera utredningar.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till yrkandena i
motionerna 1974:9 och 1974:15.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
1. motionen 1974:9,
2. motionen 1974:15,
3. motionen 1974:366,
4. motionen 1974:376,
5. motionen 1974:626,
6. motionen 1974:1227.
Stockholm den 12 mars 1974
På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG
Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s),
Johansson i Jönköping (s), Mundebo (fp), Carlstein (s), Josefson (c),
Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Sundkvist (c), Westberg i
Hofors (s), fru Normark (s), herrar Hallenius (c) och Olsson i Järvsö (c).
SkU 1974:6
6
Reservation
av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), vilka — under
åberopande av innehållet i motionen 1974:626 — ansett att utskottet
under 5 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1974:626 antar följande
Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha nedan angivna lydelse.
50 §
2 mom. För fysisk kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av närstående eller annan därmed jämförlig omständighet, må
efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild
framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter
omständigheterna avpassat belopp, dock högst 10 000 kronor. Har
skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke,
minskas med det belopp, varmed jämkning medgivits.
Om skattskyldigs motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars detta stycke.
Vad härefter beskattningsbar inkomst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975. Äldre bestämmelser äger
dock alltjämt tillämpning vid 1974 års taxering samt eftertaxering för år
1974 eller tidigare år.
GOTAB 74 7159 S Stockholm 1974