Skatteutskottets betänkande nr 25 år 1974

SkU 1974:25

Nr 25

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om omfördelning
av kommunalskatten till förmån för fritidskommuner.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:362 av herrar Henmark (fp) och Lindahl i Hamburgsund (fp)
vari hemställs

att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande vederlag till kommuner med fritidsbebyggelse för de kostnader
som kommunen nödgas bestrida för invånare (fritidsboende) som ej är
mantalsskrivna inom kommunen;

1974:1196 av herrar Larsson i Borrby (c) och Elmstedt (c) vari
hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag till
kommunalt skattefördelningssystem i enlighet med vad i motionen
anförts.

Gällande bestämmelser m. m.

Inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter beräknas enligt en schablonmetod.
Intäkten beräknas till 2 % av den del av taxeringsvärdet som
understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr.
och 225 000 kr. samt 8 % av överskjutande belopp. Avdrag medges för
erlagd ränta och tomträttsavgäld. Om ägaren är mantalsskriven på
fastigheten medges dessutom ett extra avdrag om 500 kr.

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt beräknas garantibelopp
för fastigheten. Garantibeloppet utgör 2 % av taxeringsvärdet och
inräknas i den taxerade inkomsten. Å andra sidan medges avdrag med
motsvarande belopp vid inkomstberäkningen, dock ej för underskott som
uppkommer på grund av denna avdragsrätt. Den till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomsten kommer därför alltid att uppgå till minst
garantibeloppets storlek. Den taxerade inkomsten i fritidskommunen
utgör också beskattningsbar inkomst om den skattskyldige kan utnyttja
sitt grundavdrag från annan inkomst i hemortskommunen.

Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering taxerades 420 700 bebyggda
fritidsfastigheter till ett sammanlagt värde av 11 479 524 000 kr. och
63 467 obebyggda fritidsfastigheter till 772 831 000 kr. Den sammanlagda
arealen utgjorde 23,3 % av hela arealen för skattepliktig annan
fastighet. Jämförelsevis kan nämnas att antalet bebyggda villafastigheter
var 901 604 med ett värde av 63 361 825 000 kr. Sammanlagt upptog

1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 25

SkU 1974:25

villa- och övriga småhusfastigheter 62,5 % av arealen för annan fastighet
än jordbruksfastighet. Antal fritidshus enligt fritidsutredningen 1963 och
lantmäteristyrelsens inventeringar 1967 och 1970 samt antal taxeringsenheter
med fritidshus enligt allmän och särskild fastighetstaxering 1970,
1971 och 1972 länsvis enligt 1971 års länsindelning framgår av följande
uppställning (Sveriges officiella statistik Allmän fastighetstaxering 1970
del 2 s. 18 och 36 samt SOU 1973:4 s. 396).

Län	Antal
Fritidsut- redningen	Lantmäteristyrelsens inventeringar	Allmän och särskild fastighetstaxering
1963	1967	1970	1970	1971	1972
Stockholms	64 356	77 400	83 800	76 222	75 334	76 263
Uppsala	6 192	8 600	11 100	10 447	13 864	14 311
Södermanlands	11 852	15 100	17 200	17 630	16 818	17 237
Östergötlands	14 620	20 900	24 000	18 123	18 843	19 249
Jönköpings	6 402	9 700	11 400	9 088	9 138	9 399
Kronobergs	3 702	5 700	8 600	5 632	5 875	6 104
Kalmar	7 701	14 200	16 200	14 477	14 547	15 002
Gotlands	3 210	5 100	6 100	4 508	4 724	4 896
Blekinge	3 850	8 000	8 600	8 356	8 481	8 690
Kristianstads	7 872	13 500	14 100	13 606	13 834	14 298
Malmöhus	11 975	15 200	17 000	16 795	17 556	17 835
Hallands	23 597	27 400	26 000	25 433	24 474	24 772
Göteborgs och Bohus	27 710	38 900	42 100	37 209	38 969	39 639
Älvsborgs	13 145	20 200	23 300	18 465	18 603	19 137
Skaraborgs	4 567	7 800	9 200	8 606	8 862	9 163
Värmlands	9 588	13 000	18 300	14412	14 668	15 150
örebro	8 226	12 200	14 700	12 166	12 367	12 563
Västmanlands	6 590	9 900	12 500	11 358	11 185	11 390
Kopparbergs	13 961	22 700	29 800	21 663	22 107	22 970
Gävleborgs	12 860	15 800	21 500	18 141	18 598	19 112
Västernorrlands	11 354	15 700	18 600	16 467	16 743	17 242
Jämtlands	4 886	14 200	19 700	11 695	12 173	12 743
Västerbottens	9 759	14 900	19 300	15 705	16 221	16 855
Norrbottens	9 254	15 400	18 500	14 492	14 874	15 382
Hela riket	297 229	421 500	491 600	420 696	428 858	439 402

1962 års fritidsutredning föreslog i betänkandet Fritidslivet i Sverige
Del II Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) att kommunerna
skulle få rätt att ta ut en årlig avgift på fritidsbyggnad med högst 200 kr.
Avgiften, som föreslogs få karaktär av en kommunal objektskatt på
innehav av sådan byggnad, skulle bestämmas med beaktande av kommunens
utgifter för fritidsbebyggelsen och utnyttjas inte bara för löpande
utgifter för administration och investeringar utan. också för allmänt
miljöbefrämjande åtgärder, som ökar kommunens attraktivitet från
rekreationssynpunkt. Förslaget utsattes för hård kritik vid remissbehand -

SkU 1974:25

lingen och har inte föranlett lagstiftning. Några remissinstanser anförde
att utredningen inte visat att skatteintäkterna från fritidshusen var
otillräckliga för att täcka de särskilda servicekostnaderna för denna
bebyggelse. Andra pekade på de möjligheter som kommunerna hade att
ta ut avgifter för utförda tjänster genom exempelvis exploateringsavtal
och byggnadslovstaxor.

Fritidskommunernas problem har därefter i riksdagssammanhang
uppmärksammats under en följd av år såsom en beskattningsfråga men
inte föranlett någon åtgärd inom detta område. Vid 1973 års riksdag
avstyrkte skatteutskottet (SkU 1973:25) liksom tidigare år föreliggande
motioner på detta område och anförde bl. a. följande:

När utskottet tidigare år avstyrkt motionsyrkanden i denna fråga, har
detta skett med hänvisning bl. a. till att kommunerna redan har vissa
möjligheter att erhålla kompensation för sina utgifter för denna
bebyggelse genom exploateringsavtal, anslutningsavgifter, vägavgifter,
taxor för utförda tjänster m. m. Till sådana kostnader, som inte kan
täckas av avgifter av olika slag, bidrar ägare av fritidshus — i motsats till
andra som i samband med fritidsaktiviteter eller av andra skäl uppehåller
sig inom kommunen utan att vara fast bosatta där — med kommunalskatt
som utgår på grund av fastighetsinnehavet. Utskottet vill inte bestrida, att
denna beskattning i enskilda fall kan vara otillräcklig för detta ändamål.
För utpräglade fritidskommuner med brist på skattekraft har denna fråga
saknat betydelse eftersom det faktiska skatteunderlaget i dessa kommuner
fyllts ut enligt reglerna om skatteutjämningsbidrag upp till en viss
nivå per invånare. Detta bidragssystem har inneburit att fritidshusen i
realiteten inte tillfört dessa kommuner några skatteintäkter. Angivna
förhållande kan givetvis ha medfört särskilda problem, som dock inte
kunnat påverkas genom ökat skatteuttag från innehavare av fritidshus.

Som utskottet åberopade, när frågan behandlades förra året, innebär
det av skatteutjämningsrevisionen förordade i prop. 1973:44 framlagda
förslaget om nya regler beträffande skatteutjämningsbidrag ändrade
förutsättningar i detta hänseende. Enligt förslaget skall kommunalskatten
för fritidsbebyggelsen tillfalla kommunerna utöver garanterat skatteunderlag.

Enligt utskottets mening saknas anledning att föranstalta om särskild
utredning av frågan om finansiering av kommunernas kostnader för
fritidsbebyggelsen innan erfarenheter vunnits av ett nytt skatteutjämningssystem.
Därtill kommer att denna fråga ingår som en del i det
utredningsuppdrag som handhas av kommunalekonomiska utredningen
(Fi 1971:08).

De ovan åberopade nya reglerna om skatteutjämningsbidrag, enligt
vilka skatteintäkterna från fritidsfastigheter i fortsättningen kommer
sommarstugekommunerna till godo, har genomförts med verkan fr. o. m.
1974 (SFS 1973:433).

I kommunalekonomiska utredningens (Fi 1971:8) utredningsuppdrag
ingår att ta hänsyn även till fritidskommunernas speciella förhållanden.
Utredningen skall bl. a. pröva frågan om den kommunala beskattningsrättens
utformning.

Vidare kan nämnas att skärgårdsutredningen inom länsstyrelsen i
Stockholms län uppmärksammat frågan om olika kommuners kostnader

SkU 1974:25

för fritidsbebyggelse och deras möjligheter till finansiering härav.

I sin rapport ”Skärgården i Stockholms län, del I” i augusti 1970
framhöll utredningen bl. a., att de tilltagande kraven på allmän service
från de fritidsboende orsakade kommunerna stora kostnader, och att det
borde övervägas att låta kommunerna täcka de ökade kostnaderna genom
olika slags avgifter. 1 sitt fortsatta arbete har utredningen från flera
kommuner fått in beräkningar som belyser kommunernas kostnader och
intäkter till följd av fritidsbebyggelse. Materialet ger emellertid inte stöd
för uppfattningen att denna bebyggelse regelmässigt medför underskott
för kommunerna, och fritidsutredningen har i sin i februari 1974
framlagda slutrapport ”En levande skärgård” inte tagit ståndpunkt till
frågan.

Fritidskommunernas förhållanden har också uppmärksammats i bostadsskattekommitténs
betänkande Neutral bostadsbeskattning (SOU
1974:16). Kommittén föreslår att garantibeskattningen slopas för bostadsfastigheter
men konstaterar samtidigt, att ett upphävande av
garantibeskattningen av fritidsfastigheterna skulle, om inte särskilda
åtgärder för att kompensera de berörda kommunerna vidtogs, stå i strid
med grunden för det nyss redovisade, av statsmakterna nyligen gjorda
ställningstagandet beträffande skatteutjämningssystemet. 1 den mån det
skulle vara möjligt att åstadkomma en kompensation till dessa kommuner
i andra former än genom de 1973 antagna reglerna om skatteutjämningsbidrag,
har det inte varit möjligt för kommittén att inom den korta tid
som stått kommittén till buds utarbeta förslag i ämnet. Kommittén
föreslår därför att garantibeskattningen behålls för fritidsfastigheter.

Utskottet

Yrkandena i de förevarande motionerna avser att få till stånd en
utredning i syfte att kompensera kommunerna för deras kostnader för
fritidsbebyggelse genom en omfördelning av kommunalskatten mellan
hemortskommun och fritidskommun eller på annat lämpligt sätt.

Utskottet har vid sin behandling av likartade motionsyrkanden
tidigare år anfört, att kommunerna redan har vissa möjligheter att
kompensera sig för utgifter för fritidsbebyggelse genom exploateringsavtal,
anslutningsavgifter, vägavgifter, taxor för utförda tjänster m. m.,
och att ägare av fritidshus - i motsats till andra som i samband med
fritidsaktiviteter eller av andra skäl uppehåller sig i kommunen utan att
vara fast bosatta där — bidrar till sådana kostnader som inte kan täckas
genom avgifter av olika slag med kommunalskatt på grund av fastighetsinnehavet.
Utskottet vill emellertid inte förneka, att de förhållanden, som
ligger till grund för motionerna, kan ha medfört problem för vissa
utpräglade fritidskommuner och avfolkningskommuner där byggnader
för fast bosättning omvandlas till fritidsbostäder. De ekonomiska
svårigheterna för dessa kommuner, som regelmässigt har brist på
skattekraft, har emellertid med verkan fr. o. m. 1974 åtminstone i viss

SkU 1974:25

utsträckning motverkats genom förbättringar av skatteutjämningsbidragen
såväl till avfolkningskommuner som till s. k. sommarstugekommuner.

Mot denna bakgrund och med hänvisning till att frågan ingår som en
del i kommunalekonomiska utredningens (Fi 1971:08) utredningsuppdrag
har utskottet tidigare år avstyrkt motionsyrkanden om en
särskild utredning av frågan om finansiering av kommunernas kostnader
för fritidsbebyggelse. Enligt utskottets uppfattning har inga omständigheter
tillkommit som bör föranleda att frågan nu bryts ut ur sitt större
sammanhang. Utskottet avstyrker således motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1974:362,

2. motionen 1974:1196.

Stockholm den 23 april 1974

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Andersson i
Knäred* (c), Kristenson (s), Josefson (c), Johansson i Jönköping * (s),
Carlstein (s), Wikner (s), Stadling (s), Olsson i Järvsö* (c), fru Normark*
(s), herrar Lundgren (s), Hörberg (fp) och fru Troedsson* (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7474 S Stockholm 1974