Skatteutskottets betänkande nr 17 år 1974

SkU 1974:17

Nr 17

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående den
allmänna arbetsgivaravgiften.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna
1974:12 av herr Fridolfsson (m) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag under innevarande årom
borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften för kristna och andra
humanitära organisationer;

1974:13 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning i syfte att på
lämpligt sätt kompensera ideella organisationer och fria samfund för den
extra ekonomiska belastning som orsakats dem genom skyldigheten att
erlägga allmän arbetsgivaravgift (löneskatt);

1974:188 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att konsekvenserna för olika
branscher och företagsgrupper av de ökade arbetsgivaravgifterna kartläggs
samt att företagsskatteberedningen ges i uppdrag att pröva arbetsgivaravgiftens
utformning med hänsyn till konsekvenserna för mindre
och/eller arbetsintensiva företag;

1974:268 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en skyndsam utredning
beträffande

1. dels den allmänna arbetsgivaravgiften (löneskatten) och socialförsäkringsavgifternas
verkningar på sysselsättning, löner m. m.(

2. dels den allmänna arbetsgivaravgiftens framtida utformning, i
enlighet med vad som har anförts i motionen;

1974:372 av herr Sundman m. fl. (c, m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att egenavgiften i vad avser allmän
arbetsgivaravgift slopas för fria konstnärliga och litterära yrkesutövare,
samt

2. att riksdagen, om kravet under 1 icke vinner riksdagens bifall, hos
Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av nu tillämpade regler beträffande
egenavgiften för vissa fria yrkesutövare i vad avser den allmänna
arbetsgivaravgiften;

1974:620 av herr Nilsson i Trobro m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar att skattskyldig vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt skall åtnjuta förhöjt avdrag för egenavgift
uppgående till 125 % av nämnda avgift;

1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 17

SkU 1974:17

1974:625 av fru Ryding m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen beslutar att kulturarbetare undantas från skyldigheten
att erlägga arbetsgivaravgift (egenavgift), innebärande följande ändring av
4 § första stycket förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift:

Nuvarande lydelse

Fysisk person, som åtnjutit inkomst
av annat förvärvsarbete enligt
11 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring i form av inkomst av
här i riket bedriven rörelse eller
inkomst av här belägen jordbruksfastighet
som brukas av honom,
erlägger allmän arbetsgivaravgift
med belopp motsvarande fyra procent
av sådan inkomst, i den mån
arbetsgivare icke har att erlägga
allmän arbetsgivaravgift för inkomsten
enligt 2 § denna förordning.

Motionärernas förslag

Fysisk person, som åtnjutit inkomst
av annat förvärvsarbete enligt
11 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring i form av inkomst av
här i riket bedriven rörelse, som ej
avser litterär, konstnärlig eller därmed
jämförlig verksamhet, eller
inkomst av här belägen jordbruksfastighet
som brukas av honom,
erlägger allmän arbetsgivaravgift
med belopp motsvarande fyra procent
av sådan inkomst, i den mån
arbetsgivare icke har att erlägga
allmän arbetsgivaravgift för inkomsten
enligt 2 § denna förordning.

1974:953 av herr Nordgren m. fl. (m, c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om att vederbörande författningar
justeras så att dubbelavgiftsdebiteringar undvikes;

1974:958 av herr Oskarson m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar om en utredning med uppgift att framlägga
förslag om en successiv avveckling av löneskatten enligt de riktlinjer som
anges i motionen;

1974:1206 av herr Börjesson i Glömminge (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning beträffande en
översyn av den allmänna arbetsgivaravgiften (löneskatten), i syfte att
slopa egenavgiften för egna företagare och fria yrkesutövare;

1974:1213 av fru Fraenkel (fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar att inkomster från en enskild driven konstnärlig
och litterär verksamhet undantas vid bestämmande av allmän arbetsgivaravgift; 1974:1216

av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att ett aktionsprogram för
100 000 arbetstillfällen utarbetas i enlighet med vad som anges i
motionen 1974:1489, innehållande bl. a. befrielse från den allmänna
arbetsgivaravgiften för företag som nyetableras eller ökar sin sysselsättning,
i sistnämnda fall begränsat till den del av avgiften som svarar mot

SkU1974:17

lönesumman för nyanställningarna;

1974:1223 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs

att riksdagen uppdrar åt Kungl. Maj:t att planera och verkställa en
successiv avveckling av den allmänna arbetsgivaravgiften med verkan från
den 1 juli 1974;

1974:1225 av herr Johansson i Vrångebäck (m) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag syftande till
den s. k. egenavgiftens borttagande för småbrukare;

1974:1229 av herr Josefson m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en skyndsam utredning
beträffande

1. dels den allmänna arbetsgivaravgiften (löneskatten) och dess
verkningar på företag och lönsamhet,

2. dels den allmänna arbetsgivaravgiftens framtida utformning i
enlighet med vad som har anförts i motionen;

1974:1238 av herr Nordgren m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till införande av
generell avdragsrätt från allmänna arbetsgivaravgifter och socialförsäkringsavgifter
i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättandet av en
expertutredning för att utreda arbetsgivaravgiftens konsekvenser för
arbetsmarknaden, lönebildningen, kapitalbildningen och produktionsinriktningen.

Övriga i motionerna 1974:13 och 1974:188 framställda yrkanden
behandlar utskottet i andra sammanhang.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom beslut av 1968 års riksdag antogs förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift. Syftet med avgiften var att kompensera staten
för det skattebortfall som övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt
skulle medföra i fråga om näringslivets investeringar.

Allmän arbetsgivaravgift skall erläggas av arbetsgivare och av fysisk
person med inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet som han själv
brukar. Arbetsgivares avgift beräknas på löner i pengar eller naturaförmåner.
Till grund för beräkningen av fysisk persons avgift (s. k.
egenavgift) skall läggas den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
av jordbruksfastighet och av rörelse, allt i den mån arbetsgivare inte har
att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten. Även staten och
kommunerna erlägger allmän arbetsgivaravgift.

Enligt 1968 års riksdagsbeslut utgjorde avgiften fr. o. m. den 1 januari
1969 1 %. 1970 års höstriksdag beslöt i enlighet med prop. 1970:156vissa
åtgärder på avgifts- och skatteområdet i syfte att stabilisera samhällsekonomin,
bl. a. att från ingången av år 1971 höja den allmänna arbetsgivar -

SkU 1974:17

avgiften från 1% till 2%. I prop. 1972:95 föreslogs en höjning av
mervärdeskatten och vissa punktskatter för att finansiera en sänkning av
den statliga inkomstskatten och en höjning av barnbidragen. Riksdagen
beslöt på skatteutskottets hemställan att fr. o. m. 1973 höja den
allmänna arbetsgivaravgiften från 2 % till 4 % i stället för att höja
mervärdeskatten.

I likhet med vad som enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring
gäller i fråga om avgift till sjukförsäkringen tas vid beräkning av den
allmänna arbetsgivaravgiften inte hänsyn till arbetstagare vars lön under
året inte uppgått till 300 kr. eller till arbetstagare som inte är
obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, vilket bl. a.
innebär att avgift inte utgår för arbetstagare vars årsinkomst ej överstiger
1 800 kr. Avgift beräknas således inte för arbetstagare som är gift med
arbetsgivaren och inte heller för vissa andra anförvanter som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med denne och inte är placerade i sjukpenningklass
enligt lagen om allmän försäkring, bl. a. barn under 16 år. Med
anförvanter avses de som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap likställs adoptivförhållande.

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring kan inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att till
inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgår utan att
anställningsförhållande föreligger. Genom dylika s. k. likställighetsavtal,
vilka kan avse ersättning för uppdrag av olika slag eller för tillfälligt
bedriven litterär, konstnärlig, vetenskaplig eller annan verksamhet, blir
den som utger ersättningen att anse som arbetsgivare i avgiftshänseende,
och den försäkrade får till följd därav en lägre avgift att betala.

Vid beräkning av underlaget för den allmänna arbetsgivaravgiften
bortses från ersättningar som omfattas av likställighetsavtal. En arbetsgivare
som betalar ut både ersättningar av nu angivet slag och kontant lön
måste alltså i fortsättningen på arbetsgivaruppgiften redovisa ett belopp
för den avgift han har att erlägga enligt lagen om allmän försäkring och
ett belopp för den allmänna arbetsgivaravgiften.

I fråga om rederinäringen har införts en bestämmelse som anknyter till
vad som gäller enligt förordningen (1959:555) angående redares avgifter i
vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Den svenska utrikesfarten
bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och sysselsätter på
svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i Sverige. Med
hänsyn härtill tillämpas enligt 2 § andra stycket nämnda förordning en
särskild reduktionsregel för redare. De betalar endast så stor del av den
avgift, som normalt tas ut av arbetsgivare för sjukförsäkring och
tilläggspensionering, som svarar mot de svenska sjömännens andel i den
totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Motsvarande bestämmelse
gäller enligt 2 § första stycket förordningen om allmän arbetsgivaravgift i
fråga om denna avgift.

I övrigt gäller beträffande utländsk arbetskraft att svensk arbetsgivare
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare
som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva

SkU 1974:17

verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger
också i regel avgiftsskyldighet.

Arbetsgivares avgift jämställs i beskattningshänseende med lönekostnad.
Är lönen avdragsgill får således även arbetsgivaravgiften dras av.

Båda avdragen skall ske i samma förvärvskälla.

För budgetåret 1974/75 beräknas den allmänna arbetsgivaravgiften ge
5 190 000 000 kr. i statsinkomster. Av detta belopp är ca 165 000 000
kr. att hänföra till den s. k. egenavgiften.

Frågornas tidigare behandling

Flera av de frågor som tas upp i förevarande motioner har riksdagen
tidigare behandlat. Framförda ändringsyrkanden har genomgående avvisats
på bevillningsutskottets eller skatteutskottets förslag. Av utskottens
motiveringar för dessa ställningstaganden kan följande anföras.

Beträffande avveckling av arbetsgivaravgiften

(SkU 1973:24) Utskottet kan för sin del inte finna att det inom
överskådlig tid skulle vara möjligt att utan några inkomstkompenserande
åtgärder avveckla arbetsgivaravgiften. Det är enligt utskottets mening inte
realistiskt att begära en plan för en sådan avveckling utan att samtidigt
anvisa vilka besparingar eller skatteskärpningar man vill förorda i sådant
syfte. De invändningar som anförs mot avgiften utgår i hög grad från
teoretiska spekulationer som inte kan verifieras genom några erfarenheter
av avgiftens verkningar. Däremot kan utan vidare fastslås att avgiften har
stora uppbördstekniska fördelar genom att den är enkel att administrera
och kontrollera. Utskottet finner inte anledning att tillstyrka en
avveckling av arbetsgivaravgiften och avstyrker alltså bifall till yrkandena
härom.

Beträffande sysselsättningspolitiska effekter

(SkU 1973:24) Åtskilliga motionärer tar upp frågan om arbetsgivaravgiftens
sysselsättningspolitiska effekter. Det genomgående temat därvid
är att avgiften i sådant sammanhang har negativa verkningar, eftersom
den drabbar arbetsintensiva företag hårdare än den högmekaniserade
industrin. 1 syfte att utjämna dessa verkningar läggs i motionerna fram
olika förslag som motionärerna anser gynna sysselsättningen.

Utskottet vill med anledning av dessa förslag framhålla att den
allmänna arbetsgivaravgiften trots den höjning av procentsatserna som ägt
rum utgör en så liten del av de totala personalkostnaderna att den får
anses vara förhållandevis betydelselös från sysselsättningssynpunkt. Det
är i och för sig självklart att alla faktorer som ökar personalkostnaderna
också på sikt medverkar till den fortlöpande mekaniseringen och
rationaliseringen inom näringslivet. De tunga posterna härvidlag är
emellertid i första hand lönerna och socialförsäkringsavgifterna, och den,

SkU 1974:17

som anser att sysselsättningen endast kan främjas genom att priset på
arbetskraften sänks, borde därför i första hand kräva generella lönesänkningar
och sänkta avgifter för socialförsäkringarna. Vad motionärerna i
viss mån synes förbise är att det allmännas insatser spelar en betydande
roll för sysselsättningen och att denna verksamhet måste finansieras med
skatter och avgifter.

Beträffande undantag för ideella m. fl. organisationer

(BeU 1970:55) Beträffande frågan om befrielse från avgiftsplikt för
de ideella organisationerna har utskottet tidigare som sin mening uttalat
att, även om skäl kan åberopas för att undanta vissa avgiftspliktiga från
skyldighet att erlägga avgift, det knappast torde vara möjligt att finna en
norm för undantag som tillgodoser rättvisekravet utan att äventyra syftet
med avgiften. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att den
åtstramning som eftersträvas i propositionen i princip bör drabba alla
arbetsgivare och med dem i avgiftssammanhang jämställda.

(SkU 1971:17) Skatteutskottet vill med anledning av motionerna
först framhålla vikten av att arbetsgivaravgiften bibehåller sin generella
karaktär. Jämförd med flertalet övriga beskattningsformer erbjuder
denna avgift betydande tekniska och uppbördsmässiga fördelar, som
uppenbarligen skulle gå förlorade om man införde undantag och
särbestämmelser.

(SkU 1972:7) Yrkandet om kompensation till trossamfunden för
arbetsgivaravgiften är tekniskt sett en anslagsfråga, som inte tillhör
skatteutskottets kompetensområde, men utskottet anser sig likväl oförhindrat
att ta upp frågan till diskussion med hänsyn till att den nära
berör principerna för beskattningen. Bakgrunden till yrkandet torde
närmast vara att riksdagen avvisat motsvarande krav om skattebefrielse
för dessa samfund med hänvisning till att väsentliga tekniska fördelar
skulle gå förlorade, om man bryter sönder det nuvarande uppbördssystemet
genom undantag. Utskottet kan inte godta principen att dessa
samfund — som motionärerna hävdar — bör få tillbaka erlagda skatter
och avgifter huvudsakligen på den grunden att de bedriver en allmännyttig
verksamhet med hjälp av insamlade medel. I sammanhanget kan
man inte helt bortse från att de fria trossamfunden bedriver ett flertal
verksamheter i konkurrens med annan näringsutövning. t. ex. förlagsverksamhet,
hotell, restauranger, utgivande av tidningar och grammofonskivor.
Enligt utskottets uppfattning leder motionärernas kompensationstänkande
till orimliga konsekvenser. Utskottet har därmed inte tagit
någon ställning i anslagsfrågan, som givetvis bör kunna påverkas av
utgiftsutvecklingen men där de erlagda skatterna eller avgifterna inte
beloppsmässigt bör bestämma anslaget.

(SkU 1972:32) 1 samband med höjningen av arbetsgivaravgiften från
2 till 4 % framhöll utskottet att man inte kan bortse från att utskottets

SkU 1974:17

förslag kan medföra vissa svårigheter för företagen och de ideella
organisationerna. Den framtida utvecklingen får utvisa om speciella
åtgärder erfordras för att minska verkningarna av den höjda arbetsgivaravgiften
för företag och organisationer.

(SkU 1973:24) I fråga om trossamfunden och studieförbunden liksom
de humanitära organisationerna vill utskottet erinra om att i samband
med den senaste avgiftshöjningen uttalades (SkU 1972:32), att den
framtida utvecklingen får utvisa om speciella åtgärder erfordras för att
minska verkningarna av den höjda avgiften för bl. a. ideella organisationer.
Enligt utskottets mening är det emellertid för tidigt att nu förorda
några dylika åtgärder, som dock inte bör få formen av avgiftslättnader.

Beträffande egenavgiften för jordbrukare m. fl.

(BeU 1968:44) Om man anser att egenavgiften — i likhet med
arbetsgivares avgift — bör utgöra en i inkomstkällan avdragsgill lönekostnad
talar vissa skäl för att egenavgiften bör beräknas efter en annan och
lägre procentsats eller att avdrag för densamma bör medges med ett i
förhållande till avgiften förhöjt belopp. Att genom en schablonregel
generellt medge egenföretagare skattemässig kompensation för egenavgiftens
kapitaldel torde emellertid knappast vara motiverat. Det i
inkomstkällan nedlagda kapitalet varierar naturligt nog högst avsevärt i
olika fall. Effekten av att egenavgiften kommer att beräknas också på
kapitalavkastning torde oftast komma att helt elimineras av de möjligheter
jordbrukare och rörelseidkare har att — omedelbart eller genom
årliga värdeminskningsavdrag — skriva av sina tillgångar i inkomstkällan.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att man vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring låter
löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för pensionsrätt.
Man bortser således från att i företagarinkomst normalt ingår
förmögenhetsavkastning.

(SkU 1973:24) Utskottet har slutligen att behandla det i motionen
1973:579 framförda yrkandet om förhöjt avdrag vid inkomstbeskattningen
för erlagd egenavgift.

Yrkanden av i princip samma innebörd har avvisats upprepade gånger
av riksdagen. Tanken bakom yrkandet är att jordbrukare och rörelseidkare
får betala egenavgift även på den del av inkomsten som är att
hänföra till inkomst av i förvärvskällan nedlagt kapital, medan arbetsgivare
bara betalar avgift på själva lönen. Jordbrukare och rörelseidkare
bör därför enligt motionärernas mening få kompensation genom ökade
avdrag. Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen påpekade
bevillningsutskottet redan 1968 att det nedlagda kapitalet varierar högst
avsevärt i olika fall och att avskrivningsmöjligheterna bidrar till att
eliminera dessa effekter. Det framhölls vidare att arbetsgivaravgiften på
denna punkt överensstämde med principerna för den allmänna tilläggs -

SkU 1974:17

pensioneringen. Om man genomförde motionärernas förslag skulle
följden alltså bli att de här avsedda kategorierna får ta hänsyn till
kapitalinkomsterna när det är förmånligt men får kompensation härför
när det är oförmånligt. Utskottet finner inte skäl tillstyrka bifall till
motionen 1973:579.

Beträffande egenavgiften för konstnärlig och litterär verksamhet

(SkU 1971:17) När det slutligen gäller frågan om undantag från
arbetsgivaravgiften för kulturarbetare, har detta spörsmål inte tidigare
behandlats av riksdagen. Bevillningsutskottet har emellertid i olika
sammanhang hävdat att samhällets stödjande verksamhet bör ske genom
direkta bidrag och inte genom undantag från beskattningen, och
skatteutskottet ansluter sig till denna uppfattning. Det förtjänar här
erinras om att chefen för utbildningsdepartementet i årets statsverksproposition
framhållit att bland kulturrådets huvuduppgifter ingår att
undersöka kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden och olika metoder
för att från samhällets sida stödja kulturarbetarna och ersätta dem för
deras tjänster. Vidare erinrar departementschefen om pågående utredningar
i frågan och om den betydande förstärkning av de statliga
insatserna till ersättning åt kulturarbetarna som genomförts under
innevarande budgetår.

Utan att här gå in på anslagsfrågorna vill skatteutskottet bestämt
avstyrka att man på grundval av en osäker behovsprövning låter en
särskild grupp av yrkesutövare inta en särställning i avgiftshänseende.

(SkU 1972:7) I motionen 1972:882 gör motionärerna bl. a. gällande
att de konstnärliga och litterära yrkesutövare som bedriver självständig
verksamhet inte bör beskattas efter de principer som gäller för rörelse
och att följaktligen någon arbetsgivaravgift inte heller bör utgå. Motionärerna
hänvisar till att de konstnärliga yrkesutövarna inte har några
anställda och inte heller kan ersättas av andra.

Enligt utskottets mening bör inkomsterna av konstnärligt skapande
behandlas efter samma skatteregler som andra inkomster. Den som
bedriver självständig verksamhet exempelvis som konsult, arkitekt,
uppfinnare, konstruktör eller fotomodell baserar i lika hög grad som en
konstnär eller författare sina försörjningsmöjligheter på rent personliga
förutsättningar. Att denna omständighet skulle utgöra ett skäl för
undantag från gängse beskattningsregler har utskottet svårt att inse. Om
arkitekten eller konsulten får en kommunal anställning skall kommunen
betala arbetsgivaravgift på hans lön. Det är enligt utskottets mening ett
rättvisekrav att motsvarande avgift tas ut på inkomster av självständigt
bedriven verksamhet för att denna form för yrkesutövning inte otillbörligt
skall gynnas. Utskottet kan på angivna grunder inte biträda yrkandet
i motionen 1972:882.

(SkU 1973:24) En fråga som återkommer i fyra motioner gäller den

SkU 1974:17

s. k. egenavgiften för konstnärlig och litterär verksamhet. Utskottet har
tidigare utförligt belyst denna problemställning och bestämt avvisat
tanken att man av kulturpolitiska skäl skulle göra författare och
konstnärer till ett skattefrälse i detta avseende. Det är troligen riktigt som
motionärerna framhåller att den genomsnittliga årsinkomsten hos kulturarbetare
är låg, men man bör inte bortse från att det finns författare och
konstnärer som har betydande inkomster. Det kan inte vara riktigt från
kulturpolitisk synpunkt att ge den framgångsrike författaren av detektivromaner
åtskilliga tusen kronor i skattelättnad samtidigt som en
förtjänstfull men föga såld lyriker får några hundra kronor i lägre avgift. 1
flera av motionerna förs ett resonemang om att konstnärlig verksamhet
inte bör jämställas med rörelse i övrigt med hänsyn till att den
konstnärliga yrkesutövaren är unik och inte kan ersättas av någon annan.
Utskottet delar inte denna uppfattning, som står i uppenbar strid mot
gällande beskattningsprinciper.

Utskottet

Fr. o. m. 1973 utgår den allmänna arbetsgivaravgiften med 4 % av
utgivna löner inkl. naturaförmåner. Fysisk person, som har inkomst av
rörelse eller av honom brukad jordbruksfastighet, erlägger s. k. egenavgift
med 4 % av denna inkomst vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Till
rörelse hänförs bl. a. yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet. Arbetsgivaravgiften beräknas
förbudgetåret 1974/75 uppgå till 5,2 miljarder kr.

De motioner utskottet sammanfört i detta betänkande berör alla den
allmänna arbetsgivaravgiften men frågorna är i många fall sammankopplade
med spörsmål som rör socialförsäkringsavgifterna. I den mån utskottet
i det följande inte närmare behandlar sistnämnda avgifter, som faller
utanför utskottets kompetensområde, innebär yttrandet att utskottet
förordar att motionerna i denna del behandlas på samma sätt som i fråga
om den allmänna arbetsgivaravgiften.

Flertalet motioner är välkända för riksdagen från tidigare år och några
väsentliga nya argument har motionärerna enligt utskottets mening inte
tillfört den principiella debatten om arbetsgivaravgiftens verkningar.
Däremot har åtminstone i vissa speciella frågor framhållits effekter, som
förtjänar uppmärksamhet och som utskottet återkommer till i det
följande.

A vvecklingsyrkanden

Utskottet tar först upp de yrkanden om successiv avveckling av
arbetsgivaravgiften, som framförs i motionerna 1974:958 och 1974:1223
och som överensstämmer med motsvarande yrkanden vid 1973 års
riksdag.

Utskottet framhöll förra året att det inte var realistiskt att begära
sådana åtgärder utan att samtidigt tala om hur man vill kompensera

SkU 1974:17

inkomstbortfallet. Utskottet, som i princip vidhåller denna uppfattning,
vill samtidigt betona att denna ståndpunkt självfallet inte får tolkas som
om utskottet betraktar arbetsgivaravgiften som en skatt som till varje pris
bör bevaras i sin nuvarande utformning. I skattedebatten har under
senare tid diskuterats en radikal omläggning av skattesystemet i dess
helhet. Skulle dessa planer resultera i konkreta förslag är utskottet
självfallet berett att ompröva alla komponenterna i det nuvarande
systemet, däribland arbetsgivaravgiften. Såvitt utskottet kan bedöma
kräver en reform av antytt slag åtskilligt utrednings- och planeringsarbete
innan den kan förverkligas, och utskottet anser det därför sannolikt att
arbetsgivaravgiften måste bestå under inte oväsentlig tid framöver av
statsfinansiella skäl. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1974:958 och 1974:1223.

Generella utredningskrav

Långtgående utredningskrav i fråga om arbetsgivaravgiftens verkningar
på sysselsättning och löner och beträffande avgiftens framtida utformning
framförs i motionerna 1974:188, 1974:268, 1974:1229 och
1974:1238. Den förstnämnda motionen tar främst sikte på avgiftens
betydelse för mindre och medelstora företag, medan motionärerna i
motionen 1974:268 diskuterar en rad åtgärder, såsom att reducera eller
avveckla egenavgiften, differentierade avgifter för arbetsintensiva företag
och företag inom vissa områden men också möjligheten att beräkna
avgifterna på annat underlag än lönerna, exempelvis energi och råvaror. 1
denna motion behandlas även det förhållandet att slopandet av folkpensionsavgiften
fr. o. m. 1974 innebär en motsvarande sänkning av ATPunderlaget.

Utskottet vill beträffande sistnämnda fråga endast erinra om att
socialförsäkringsutskottet redan tagit ställning till ett likartat motionsyrkande
och därvid framhållit (SfU 1974:4) att ett slutligt ställningstagande
till frågan om beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten inom
ATP bör anstå i avvaktan på resultatet av pensionsålderskommitténs
arbete, som väntas föreligga i december 1974.

Gemensamt för de här nämnda motionerna liksom för det sysselsättningspolitiskt
motiverade yrkandet i motionen 1974:1216 om befrielse
för nyetablerade företag eller företag, som ökar sin sysselsättning, är att
samtliga motionärer är beredda att förorda långtgående skattelättnader,
administrativt svårhanterliga undantag och nedsättningar samt andra
åtgärder, som leder till klara konkurrensrubbningar. Utskottet ifrågasätter
om just den fyraprocentiga arbetsgivaravgiften kan vara av avgörande
betydelse för sysselsättningen och företagsamheten i landet, när man
nyligen avslutat en lönerörelse, som kostar företagen betydligt mer än
avgiften, och när man samtidigt måste vara medveten om att de
sammanlagda avgifter som beräknas på lönerna uppgår till drygt 22 %
härav. Utskottet har tidigare understrukit att en av de väsentliga
fördelarna med arbetsgivaravgiften är att den är enkel och lättadministre -

SkU 1974:17

råd. Företagsskatteberedningen har i uppdrag att studera avgiftens roll
för företagen, och detta utredningsarbete pågår f. n. I avvaktan på
resultatet av beredningens arbete är utskottet inte berett att tillstyrka
ytterligare utredningar om arbetsgivaravgiftens generella verkningar utan
avstyrker de i detta avsnitt behandlade motionerna.

De ideella organisationerna

Frågan om arbetsgivaravgiftens verkningar för religiösa och humanitära
organisationer, vilka till stor del finansierar sin verksamhet med
insamlade medel, liksom för övriga ideella organisationer har behandlats
vid flera tidigare tillfällen. Utskottet har därvid uttalat förståelse för
motionärernas ståndpunkt men samtidigt motsatt sig de regelbundet
återkommande förslagen om avgiftsbefrielse och i stället förordat att
eventuell kompensation bör ske genom direkta bidrag.

I motionen 1974:12 upprepas kravet på avgiftsbefrielse för kristna och
humanitära organisationer, medan motionärerna i motionen 1974:13 på
lämpligt sätt vill kompensera de ideella organisationerna för arbetsgivaravgiften.

Utskottet, som vidhåller sin uppfattning i fråga om avgiftsbefrielse,
avstyrker bifall till motionen 1974:12. Beträffande kompensationsfrågan
vill utskottet framhålla att de direkta bidragen självfallet inte skall
bestämmas genom en avräkning mot erlagda avgifter utan som generella
anslag till de berörda organisationerna. Frågan om stödet till de ideella
organisationerna har utskottet något berört i ett tidigare betänkande
(SkU 1974:10) med anledning av motioner om avdragsrätt vid beskattningen
för gåvor till organisationernas verksamhet. I det sammanhanget
kunde utskottet konstatera att betydande anslagshöjningar redan föreslagits
eller beslutats. Här kan exempelvis nämnas att riksdagen 1971
beslutade om ett anslag på 2 milj. kr. till de fria trossamfunden och att
detta anslag, som därefter successivt höjts, i årets statsverksproposition
upptagits till 10 milj. kr. Sedan frågan om avdragsrätten behandlades i
utskottet har kulturutskottet (KrU 1974:9) enats om att förorda ökade
anslag till de fria trossamfunden med 5 milj. kr. utöver vad som föreslås i
statsverkspropositionen. Utskottet finner alltså att de ekonomiska kraven
för de ideella organisationernas verksamhet indirekt beaktats vid medelstilldelningen
till den ideella verksamheten och anser därmed yrkandet i
motionen 1974:13 besvarat.

kgenavgiften

De yrkanden som utskottet tar upp under rubriken egenavgiften
behandlar dels frågor om slopande av denna avgift helt eller för vissa
kategorier, dels frågan om viss kompensation med hänsyn till avgiftens
konstruktion.

Utskottet har tidigare med olika exempel sökt belysa att det är ett
rättvisekrav att arbetsgivaravgiften utgår inte bara på de anställdas löner

SkU1974:17

utan även på självständiga företagares inkomster.

Frågan kan kanske enklast klargöras genom ett exempel. En person
medarbetar regelbundet i en veckotidning. Är han anställd av tidningen
utgår arbetsgivaravgift på lönen. En berättigad fråga är då om inte samma
avgift bör utgå på de inkomster han åtnjuter, när han som självständig
skribent säljer artiklar till tidningen. Följden av att i ett sådant fall slopa
egenavgiften men bibehålla arbetsgivarens avgift kan uppenbarligen bli att
såväl arbetsgivaren som arbetstagaren finner det förmånligt att gå ifrån
anställningsförhållandet. Det kan knappast vara ett samhällsintresse att
genom beskattningen styra utvecklingen i denna riktning. Utskottet
vidhåller alltså med bestämdhet, att om man tar ut en avgift på alla
direkta löner måste man också ta ut samma avgift på andra mot löner
svarande inkomster, oavsett om inkomsterna kommer från kulturarbete,
jordbruk eller rörelse. Varje undantag från denna regel måste te sig som
en orättvisa för de övriga.

Utan att gå närmare in på en behovsprövning i fråga om de olika
kategorier som föreslås undantagna från egenavgiften avstyrker utskottet
motionen 1974:1206 beträffande utredning i syfte att undanta egenföretagare
och fria yrkesutövare från egenavgiften liksom motionerna
1974:372, 1974:625 och 1974:1213 om undantag för kulturarbetare och
motionen 1974:1225 om undantag för småbrukare.

I motionen 1974:620 behandlas en fråga som rör egenavgiftens
konstruktion. Motionärerna anser att det ligger en orättvisa i att
jordbrukare och rörelseidkare måste beräkna avgiften på den till statlig
inkomstskatt beräknade inkomsten, som också inbegriper inkomst av det
i verksamheten nedlagda kapitalet, medan avgiften för övriga endast
beräknas på utgivna löner. De yrkar att denna skillnad skall kompenseras
vid inkomstbeskattningen genom ett förhöjt avdrag, som de anser böra
bestämmas till 125 % av erlagd egenavgift.

Utskottet behandlade ett motsvarande yrkande vid föregående års
riksdag och framhöll därvid att ett genomförande av motionärernas
förslag skulle innebära att de kategorier som berörs av egenavgiften skulle
få ta hänsyn till kapitalinkomsterna när det är förmånligt, nämligen vid
beräkning av ATP-underlag, men skulle få kompensation härför när det är
oförmånligt, alltså i samband med arbetsgivaravgiften. Att beräkningen av
arbetsgivaravgiften är förhållandevis enkel beror främst på att bestämmelserna
i stort sett utformats på samma sätt som reglerna för ATP-avgifterna.
Då utskottet, som tidigare framhållits, inte är berett att komplicera
systemet avstyrker utskottet med hänvisning till sitt tidigare ställningstagande
bifall till motionen 1974:620.

Dubbeldebitering av arbetsgivaravgift

Utskottet behandlar slutligen motionen 1974:953, vari motionärerna
hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att vederbörande
författningar justeras så att dubbelavgiftsdebiteringar undviks. Motionärerna
påtalar ett förhållande, som tidigare inte uppmärksammats vid

SkU1974:17

riksdagsbehandlingen av frågor rörande arbetsgivaravgiften och som enligt
utskottets mening bör rättas till.

I beskattningshänseende jämställs arbetsgivares avgift med lönekostnad,
vilket innebär att avgiften får dras av om lönen är avdragsgill. Enligt
20 § kommunalskattelagen (KL) får vid beräkning av inkomst avdrag icke
ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av bl. a. hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som
ej anses tillhöra arbetspersonalen. I 51 § KL stadgas att barn anses
tillhöra arbetspersonalen om den beskattningsbara inkomsten överstiger
100 kr., vilket motsvarar en årslön på ca 4 700 kr. Enligt förordningen
om allmän arbetsgivaravgift skall vid bestämmande av sådan avgift bl. a.
bortses från arbetstagare som inte är obligatoriskt försäkrade enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring. Från denna försäkring är bl. a. undantagna
arbetstagare vars inkomst av förvärvsarbete ej uppgått till 1 800 kr. Om
någon bedriver verksamhet, som medför skyldighet att erlägga egenavgift,
och exempelvis under sommarferierna har eget barn i åldern 16-18 år
anställt i sin verksamhet med en lön mellan 1 800 och 4 700 kr. uppstår
följande konsekvenser. Företagaren får dels betala arbetsgivares avgift på
barnets löneinkomster, dels själv erlägga egenavgift med belopp, som
beräknas på den egna inkomsten förhöjd med barnets inkomst, men han
har inte rätt till avdrag för barnets inkomst eller för den därpå utgående
arbetsgivaravgiften. De här angivna verkningarna har uppenbarligen inte
varit avsedda vid lagstiftningens tillkomst. Utskottet är medvetet om att
spörsmålet nära sammanhänger med den s. k. faktiska sambeskattningen,
som behandlas av 1972 års skatteutredning, men utskottet anser att
frågan om dubbeldebitering av arbetsgivaravgiften lämpligen bör lösas
separat och utan att avvakta resultatet av denna utrednings överväganden.
Utskottet tillstyrker därför bifall till utredningsyrkandet i motionen
1974:953 i vad den avser den allmänna arbetsgivaravgiften och förutsätter
att Kungl. Maj:t även kommer att ta skälig hänsyn till de i
motionen framförda synpunkterna rörande ATP-avgifterna. Förslag i
frågan bör föreläggas innevarande års höstriksdag och ändringen således
gälla fr. o. m. 1975.

Utskottet hemställer

att riksdagen

A. med bifall till motionen 1974:953 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär förslag om sådan ändring av förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift som utskottet ovan förordat;

B. avslår följande motioner, nämligen

1. motionen 1974:12,

2. motionen 1974:13, i vad den behandlas i detta betänkande,

3. motionen 1974:188, i vad den behandlas i detta betänkande,

4. motionen 1974:268,

5. motionen 1974:372,

6. motionen 1974:620,

7. motionen 1974:625,

8. motionen 1974:958,

SkU 1974:17

9. motionen 1974:1206,

10. motionen 1974:1213,

11. motionen 1974:1216,

12. motionen 1974:1223,

13. motionen 1974:1 225,

14. motionen 1974:1229,

15. motionen 1974:1238.

Stockholm den 2 april 1974

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s),
Andersson i Knäred (c), Johansson i Jönköping (s), Mundebo (fp),
Carlstein* (s), Josefson (c), Sundkvist (c), Westberg i Hofors* (s), fru
Normark (s), herrar Hallenius (c), Lundgren (s), Boström (s) och fru
Troedsson (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. av herrar Magnusson i Borås (m), Andersson i Knäred (c), Mundebo
(fp), Josefson (c), Sundkvist (c), Hallenius (c) och fru Troedsson (m),
som anser

dels att utskottets yttrande fram till rubriken Dubbeldebitering av
arbetsgivaravgift på s. 12 bort ha följande lydelse:

Företag, ideella organisationer med anställda, andra arbetsgivare och
egenföretagare har under senare år fått vidkännas väsentligt ökat uttag av
socialförsäkringsavgifter och andra arbetsgivaravgifter (skatter). Höjningarna
har delvis ingått som ett led i en medveten omfördelning av
skattebördan från personliga skatter till avgifter på företagen.

Genom denna utveckling har bl. a. den allmänna arbetsgivaravgiften
efter hand fått stor tyngd. Avgiften är fr. o. m. förra året 4 % av den
utbetalade lönesumman. Det innebär att denna skatt numera avkastar
mera än vinstskatten från aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl.

Löneskatten har därmed också betydande samhällsekonomiska och
näringspolitiska verkningar. Inte minst måste man räkna med att den
påverkar förhållandena på arbetsmarknaden och den totala sysselsättningen.
Den inverkar också på lönebildningen och har fördelningspolitiska
effekter. För bl, a. de ideella organisationerna har höjningarna av
löneskatten lett till en direkt inskränkning av verksamheten.

En utredning om arbetsgivaravgiftens framtida utformning är enligt
utskottets uppfattning därför påkallad. När avgiften infördes från och

SkU 1974:17

med 1969 utgjorde avgiftssatsen endast 1 procent, och syftet var att
inkomsterna av avgiften skulle kompensera statsverket för det bortfall
som övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt innebar. Redan
då innebar avgiften en principiell orättvisa eftersom de arbetsintensiva
företagen fick betala förhållandevis mer i avgift än vad skatteomläggningen
betydde i lättnad för deras del, medan den mekaniserade
industrin gjorde en motsvarande vinst. Åtgärden kunde då försvaras som
rationaliseringsfrämjande. Läget är i dag annorlunda. Efter en längre
period av vikande sysselsättning och efter beslutet om fyrdubbling av den
ursprungliga avgiftsnivån framstår avgiften som en faktor som kan
äventyra existensen för olika former av personalkrävande näringsverksamhet.
Under sådana omständigheter är det angeläget att avgiftens verkningar
för sysselsättningen också blir prövade av en utredning som bör ha
fria händer att framlägga förslag om differentiering eller andra åtgärder
för att hindra en snedvridning mellan olika former av verksamhet.
Differentiering efter geografiska grunder kan på motsvarande sätt
utnyttjas som ett led i regionalpolitiken. I uppdraget bör även ingå att
pröva egenavgiftens konstruktion med hänsyn bl. a. till att avgiften nu
utgår inte bara på den del av inkomsten som motsvarar lön utan även på
kapital som lagts ned i jordbruk eller rörelse. Frågan om avgiften bör utgå
vid självständigt bedriven konstnärlig eller litterär verksamhet bör också
övervägas.

Utskottet förordar alltså att de ovan redovisade frågorna blir föremål
för en skyndsam utredning.

dels att utskottet under punkten B bort hemställa

att riksdagen

B. med anledning av följande motioner, nämligen

1. motionen 1974:12,

2. motionen 1974:13, i vad den behandlas i detta betänkande,

3. motionen 1974:188, i vad den behandlas i detta betänkande,

4. motionen 1974:268,

5. motionen 1974:372,

6. motionen 1974:620,

7. motionen 1974:625,

8. motionen 1974:958,

9. motionen 1974:1206,

10. motionen 1974:1213,

11. motionen 1974:1216,

12. motionen 1974:1223,

13. motionen 1974:1225,

14. motionen 1974:1229,

15. motionen 1974:1238,

begär skyndsam utredning beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften
i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

SkU 1974:17

2. av herr Magnusson i Borås (m) och fru Troedsson (m), som anser

dels att före rubriken Dubbeldebitering av arbetsgivaravgift på s. 12 i
utskottets yttrande bort tillfogas ett stycke av följande lydelse:

I motion 1974:620 hemställs att avdrag skall få göras vid inkomsttaxeringen
med 125 % av erlagd egenavgift. Enligt utskottets uppfattning är
det motiverat att i avvaktan på resultatet av en allsidig översyn av
arbetsgivaravgiften medge sådan avdragsrätt, då egenföretagarna måste
betala arbetsgivaravgift inte bara för sin egentliga arbetsinkomst utan
även på avkastningen av det i rörelsen nedlagda riskkapitalet.

dels att utskottet under punkten A bort hemställa
att riksdagen

A. 1. med bifall till motionen 1974:953 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär förslag om sådan ändring av förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift som utskottet ovan
förordat,

2. med anledning av motionen 1974:620 begär att Kungl.
Maj:t till höstriksdagen framlägger förslag om provisoriska
bestämmelser innebärande att skattskyldig vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt får åtnjuta avdrag för
egenavgift uppgående till 125 % av erlagd avgift;

GOTAB 74 7291 S Stockholm 1974