Skatteutskottets betänkande nr 13 år 1974

SkU 1974:13

Nr 13

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion om skattebefrielse för
kennelhundar.

Motionen

I motionen 1974:608 av herrar Johansson i Skärstad (c) och
Johansson i Holmgården (c) hemställs att riksdagen beslutar hänföra
kennelhundar till kategorin skattebefriade hundar samt att hundskatteförordningen
kompletteras med bestämmelse härom.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt förordningen (1923:116) angående skatt för hundar skall
kommunen ta ut hundskatt för varje hund inom kommunen. Kommunen
skall bestämma skatten till ett för varje hund lika belopp, lägst 10 och
högst 100 kr. per kalenderår. Kommunen får inte differentiera skatten
med hänsyn till olika områden inom kommunen eller för olika slag av
hundar eller grupper av hundinnehavare.

Skatteplikt föreligger inte för

1) hund som ej uppnått en ålder av tre månader,

2) hundar som samerna använder för renskötseln,

3) staten tillhörig tjänstehund inom krigsmakten, polisväsendet eller
tullverket eller enskild person tillhörig hund så länge densamma, efter
godkänd tjänstedressyr, på grund av särskild förbindelse skall hållas till
krigsmaktens, polisväsendets eller tullverkets förfogande,

4) hund som enligt 12 § lagen om djurskydd används för vetenskapligt
eller därmed jämförligt ändamål,

5) utbildad ledarhund, avsedd att betjäna blind, samt

6) hund som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat.

För hund, som föds under andra hälften av ett kalenderår, skall
hundskatt erläggas först fr. o. m. påföljande år. Om hundskatt erlagts i en
kommun och skatteplikt för hunden därefter inträder i annan kommun,
skall skatt för samma år erläggas till den andra kommunen endast i den
mån skatten där är högre än i den första kommunen.

Beskattningsreglerna syftar till att få en kontroll över hundbeståndet
och är förenade med ett registreringsförfarande. Den som innehar
skattepliktig hund skall under januari varje år anmäla detta till den
kommunala uppbördsmyndigheten med uppgift om hundens ras, ålder,
kön m. m. Om skatteplikt inträder under året skall anmälan göras inom
30 dagar därefter.

År 1969 begärde bevillningsutskottet (BeU 1969:65) med anledning

1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 13

SkU 1974:13

2

av prop. 1969:135 och vissa motioner en förutsättningslös översyn av
hela hundskattefrågan. Förutom förutsättningarna för det nuvarande
systemet borde utredningen enligt utskottets mening pröva bl. a. aktualiserade
frågor rörande olika slag av differentiering. Den begärda
utredningen har slutfört sitt uppdrag.

Hundskatteutredningen föreslår i sitt betänkande Hundavgift (SOU
1972:89) att man av flera skäl skall behålla en registrering av hundinnehavet
och att hundinnehavarna i konsekvens härmed liksom hittills skall
svara för de kostnader som förorsakas kommunerna genom registreringsförfarandet.
Det belopp, som bör tas ut, kan enligt utredningens
uppfattning knappast ses som en skatt i gängse mening utan snarare som
en registreringsavgift. Utredningen föreslår att denna registreringsavgift
betecknas som hundavgift och bestäms till ett enhetligt belopp av 75 kr.
per hund och år för hela landet. Vidare föreslås vissa förenklingar och
andra ändringar av företrädesvis teknisk och administrativ karaktär.

Vid sin behandling av frågan om hundavgiften borde differentieras och
om ytterligare undantag från skatteplikt borde medges anförde utredningen
följande beträffande kennelhundar.

Ett annat spörsmål som hänger samman med de nu diskuterade
frågorna om en differentiering rör förhållandena för dem som driver
handel med hundar eller ägnar sig åt hunduppfödning. Genom denna
utvecklas ofta renrasiga hundar. I en del länder medges särskilda lättnader
för dessa former av hundinnehav. Även till oss har önskemål framförts
om motsvarande lättnader. Hundinnehavet i dessa fall skiljer sig från
annat enskilt hundinnehav bl. a. genom att det oftast förorsakar
kommunerna betydligt mindre kostnader, t. ex. för renhållning.

Från allmän synpunkt framstår det som angeläget att man får fram
rasrena hundar. Detta är av betydelse bl. a. med hänsyn till krigsmaktens
behov och med tanke på vissa grupper av handikappade. Det nu anförda
skulle därför i och för sig kunna i angivna fall motivera en reducerad
beskattning, dvs. en särskild kennelavgift. Vägande skäl kan dock anföras
mot en sådan avgift från både principiella och praktiska utgångspunkter.
Särskilt bör framhållas svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt
avgränsa begreppet kennel. Visserligen finns anvisningar utfärdade av
veterinärstyrelsen, nr 1/67, rörande vad som skall avses med yrkesmässig
hunduppfödning m. m. Anvisningarna anknyter till 8a§ lagen (1944:
219) om djurskydd. Enligt detta lagrum får efter den 1 januari 1967
”uppfödning eller försäljning av hundar eller mottagande av hundar till
förvaring och utfodring icke drivas yrkesmässigt eller eljest i större
omfattning utan att tillstånd därtill lämnats av hälsovårdsnämnden i
orten”. I anvisningarna uttalar veterinärstyrelsen att förarbetena till 8 a §
djurskyddslagen synes ge underlag för följande normer till ledning för
tolkning av nyssnämnda uttryck. Med ”uppfödning” bör således förstås
när någon hos sig samtidigt regelmässigt håller mer än tre avelstikar. Med
avelstik förstås tik som valpat minst en gång och som avses för fortsatt
avel. Med ”försäljning” bör enligt styrelsen förstås när någon, som inte
bedriver avel eller uppfödning, hos sig samtidigt har mer än tre hundar,
oberoende av ålder och kön, avsedda för försäljning, eller oavsett detta av
hälsovårdsnämnden bedömes bedriva försäljning yrkesmässigt eller i
större omfattning.

De nu angivna normerna skulle kunna på visst sätt tjäna som

SkU 1974:13

3

vägledning vid utformning av ett skattetekniskt kennelbegrepp. Lägre
avgift skulle således kunna fastställas för den som enligt de nyss angivna
definitionerna uppfyller villkoren för att bedriva uppfödning eller
försäljning av hundar. En lösning enligt det nu skisserade alternativet
skulle dock med stor sannolikhet vålla svårigheter i tillämpningen, såväl
vad gäller kontrollen av att de för den lindrigare ”kennelavgiften”
angivna villkoren är uppfyllda i det enskilda fallet som när det gäller de
administrativa konsekvenserna.

Förutom de nu nämnda svårigheterna uppkommer problem av mera
principiell natur, om en lindrigare avgiftsbeläggning skulle ske för hundar
som uppföds i kennel. Bl. a. skulle avsteg ske från principen om
hundavgiftens enhetlighet. Enligt vår mening förekommer otvivelaktigt
andra former av hundinnehav, där behovet av avgiftsbefrielse eller
nedsättning av avgiften gör sig gällande med samma styrka som i fråga om
innehav av hund i kennel. Sådana behov kan, som förut nämnts, vara
betingade av t. ex. sociala eller medicinska skäl. Vi anser sålunda inte att
kennlarna i avgiftshänseende bör inta någon särställning. En viss lättnad
medges dock beträffande kennlarna, eftersom — vilket vi återkommer till
i det följande — den nuvarande skattepliktsgränsen vid tre månaders ålder
föreslås höjd till sex månader. Ytterligare lättnader för kennlarna i
skattehänseende utgör de redan nu medgivna möjligheterna till avdrag vid
inkomstbeskattningen av rörelse. Vidare får man förutsätta att kennelägarna
väger in erlagd hundavgift i försäljningspriset. I vissa fall utgår
bidrag från rikspolisstyrelsen i samband med avelsfrämjande verksamhet.

När 1973 års höstriksdag behandlade ett motionsyrkande om skattebefrielse
för kennelhundar konstaterade skatteutskottet (SkU 1973:56)
att hundskatteutredningens förslag mött viss kritik, vilket medfört att
lagstiftning i ämnet inte planerades från finansdepartementets sida,och
utskottet beklagade att utredningen inte lett till resultat som kunnat
accepteras av berörda parter samt anförde bl. a. följande.

Som framhållits vid tidigare års riksdagsbehandling av hundskattefrågan
bör emellertid undantag medges i mycket begränsad omfattning.
Denna inställning har också delats av hundskatteutredningen. Mot de
omständigheter som kan anses motivera en reducerad beskattning av
kennelhundar har utredningen åberopat invändningar av såväl praktisk
som principiell natur. En differentiering till förmån för kennelhundar
skulle enligt utredningen medföra kontrollsvårigheter och inte önskvärda
administrativa konsekvenser samt leda till krav på befrielse eller
nedsättning även beträffande annat hundinnehav, krav som t. ex. av
sociala eller medicinska skäl kan göras gällande med samma styrka som i
fråga om kennelhundar.

Utskottet vill för sin del understryka att de invändningar av praktisk
och administrativ natur, som talar mot en sådan differentiering, har
särskild tyngd när det gäller en skatt av så förhållandevis liten ekonomisk
betydelse som hundskatten. Även om vissa kennelägare kan ha att erlägga
hundskatt med belopp som i och för sig kan anses betydande, bör
beaktas att hundskatten är avdragsgill vid beräkning av inkomst av
hunduppfödning och att skatten dessutom torde kunna vägas in i priset
vid försäljning av hundar.

SkU 1974:13

4

Utskottet

Det i motionen 1974:608 framställda yrkandet om skattebefrielse för
kennelhundar avvisades — som framgår av den inledningsvis lämnade
redogörelsen - vid föregående års höstriksdag på utskottets hemställan.
Frågan har utförligt belysts såväl av hundskatteutredningen som i
utskottets betänkande 1973:56, vari utskottet anslöt sig till utredningens
invändningar av praktisk och principiell natur och underströk frågans
ringa ekonomiska betydelse. Då motionärerna inte framför några nya
synpunkter avstyrker utskottet med hänvisning till sitt tidigare ställningstagande
bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:608.

Stockholm den 19 mars 1974

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Kristenson (s),
Johansson i Jönköping (s), Mundebo (fp), Carlstein (s), Josefson (c),
Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), fru
Normark (s), herrar Hallenius (c), Boström (s) och Olsson i Järvsö (c).

GOTAB 74 7207 S Stockholm 1974