Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 36

SfU 1974:36

Nr 36

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
förbättring av socialförsäkringssystemet, m. m.

Motionerna

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande sex
motioner, nämligen

motionen 1974:28 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen måtte uttala sig för att frågan om ekonomisk ersättning vid
alla former av rehabilitering och tillskapandet av en ny ersättningsform,
kallad rehabiliteringsersättning, utreds och att förslag härom föreläggs riksdagen; motionen

1974:105 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att en parlamentarisk utredning tillkallas med uppgift
att undersöka möjligheterna att förbättra socialförsäkringssystemet i enlighet
med vad som anförts i motionen samt att föreslå en samordning av det
socialpolitiska bidragssystemet i syfte att åstadkomma en allmän socialförsäkring; motionen

1974:409 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära att denna i år tillsätter en parlamentarisk
utredning i syfte att införa en allmän socialförsäkring;

motionen 1974:672 av herr Green m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär utredning och förslag i syfte att försäkringskassorna
genom en ändring av bestämmelserna i 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
åläggs ökat ansvar för uppsökande, utredande och bevakande funktioner
och ges ökade befogenheter att fungera som sammanhållande kraft på lokal
nivå i den samverkan som måste etableras mellan olika myndigheter vid
rehabiliteringen av sjuka och handikappade människor;

motionen 1974:686 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) vari hemställs
dels att riksdagen uttalar sig för åstadkommandet av en lagfäst obligatorisk
grupplivförsäkring samt hos regeringen begär en skyndsam prövning av
förutsättningarna att med SAF och LO överenskomma om en samordning
med det av dessa båda organisationer bildade Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
(AFA), dels att vid behandlingen av försäkringsbestämmelser
behovet av gynnsammare kvalifikationsregler m. m. enligt i motionen anförd
riktning beaktas, samt att förslag föreläggs riksdagen i denna fråga;

1 Riksdagen 1974. II sami. Nr 36

SfU 1974:36

motionen 1974:1297 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär en parlamentarisk utredning om ett enhetligt grundtrygghetssystem
med bredaste möjliga samordning av socialförsäkringar och
socialpolitiska bidrag med sikte påen garanterad minimiinkomst samt kartläggning
av dess konsekvenser för den framtida socialpolitiken och de befintliga
sociala förmånerna.

Motionen 1974:105 behandlas i detta betänkande uteslutande såvitt avser
ovan nämnda yrkande. Yrkandet A 2. i motionen behandlas av civilutskottet
i dess betänkande 1974:11, medan motionen i övrigt behandlas av socialutskottet
i dess betänkande 1974:5.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1974:672 från arbetsmarknadsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet
och Försäkringskasseförbundet. Försäkringskasseförbundet har i sin
tur inhämtat yttrande från försäkringskassorna i Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens län samt från Malmö allmänna försäkringskassa.

I såväl motionen 1974:105 som motionerna 1974:409 och 1974:1297 framförs
yrkanden om tillsättning av en parlamentariskt sammansatt utredning
för en samordning och förbättring av socialförsäkringarna, syftande till att
få ett trygghetssystem som täcker alla områden.

I motionen 1974:105 anger motionärerna följande motivering för sitt yrkande.

Det socialpolitiska reformarbetet har syftat till och även fått till följd att
allt fler behovsområden kommit att täckas av socialpolitiska trygghetsanordningar
genom ett efter hand alltmera utbyggt differentierat system. Det
rikt differentierade systemet av regler för olika socialpolitiska bidrag gör
det emellertid svårt att i vissa avseenden överblicka systemets konsekvenser
beträffande rätten till bidrag för medborgare i olika situationer.

Efter förslag från arbetsgruppen för låginkomstfrågor har en sakkunnig
tillkallats med uppdrag att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i
syfte att klarlägga ev. brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer.

Denna kartläggning kan enligt vår mening vara en bra förstudie, men
skall vi nå fram till en samordning av socialförsäkringarna och om möjligt
göra systemet mera heltäckande, är det fråga om en stor sak inom svensk
socialpolitik. Det är en fråga som måste handläggas i en parlamentariskt
förankrad utredning.

Motionärerna anser vidare att frågan om ett system med s. k. garanterad
minimiinkomst för dem som inte är i stånd att försörja sig själva är så
intressant att även den bör utredas närmare.

I motionen 1974:409 understryks angelägenheten av att riksdagen fattar
beslut om att i år tillsätta en parlamentarisk utredning för att djupare än
nu pågående utredningar tränga in i hela socialförsäkringssystemet och ta fram
de områden där nuvarande system visat sig otillräckligt. Motionärerna

SfU 1974:36

pekar på olika områden där trygghetssystemet bör ses över, såsom ersättning
vid arbetslöshet, unga handikappades rätt till en högre levnadsstandard,
ersättning vid rehabilitering, kommunernas socialhjälp, kostnadsfördelning
mellan stat och kommun liksom socialförsäkringens administrativa
sida. Det inom den år 1972 tillsatta socialpolitiska bidragsutredningen bedrivna
utredningsarbetet, som syftar till att belysa bristerna i samordningen
mellan gällande bidragsformer, kan enligt motionärerna läggas till grund
för det mera omfattande utredningsarbetet.

De viktigaste kraven som måste ställas på ett grundtrygghetssystem anges
i motionen 1974:1297 vara följande:

1. Systemet skall vara enkelt, lätt att kontrollera och överblicka både
för allmänheten och för myndigheterna.

2. Systemet skall vara heltäckande samt fungera snabbt och säkert.

3. Systemet skall verka förebyggande genom en inbyggd automatik som
kombineras med ökade rådgivande och stödjande insatser.

4. Systemet skall främja valfrihet och därmed trivseln. Begränsande för
valfriheten i arbetslivet är givetvis tillgången på arbete.

5. Systemet skall kunna användas som ett led i jämlikhetspolitiken och
således främja ekonomisk utjämning. En garanterad minimiinkomst med
schabloniserad utformning måste beskattas för att verka utjämnande.

6. Systemet skall bygga på förutsättningen att den som erbjuds lämpligt
arbete accepterar detta.

Beträffande ett system med garanterad minimiinkomst framhåller motionärerna
följande.

Finansieringen av ett system med garanterad minimiinkomst beror givetvis
i första hand på den ambitionsnivå man väljer. De uträkningar som
hittills gjorts har oftast siktat på att högsta nivån skall motsvara utgående
folkpensioner vid genomförandetidpunkten. Det är också möjligt att differentiera
miminiinkomsten efter olika åldersgrupper och inordna både barnbidrag
och folkpensioner i systemet på helt olika nivåer. Principiellt bör
alla samhällets transfereringar kunna inordnas i systemet så långt de avser
att främja en viss grundtrygghet och således inte avser stöd beroende på
individuella och specifika förhållanden, t. ex. invaliditetsersättning, bostadstillägg
utöver en grundnivå o. d.

Ett system med garanterad minimiinkomst förefaller att väl kunna motsvara
de krav som uppställts i det föregående för en bättre grundtrygghet.
Det alternativet måste därför bli föremål för en särskilt noggrann prövning
i en parlamentarisk utredning.

Motionärerna menar att den angivna reformen kräver lång planering och
sannolikt ett successivt genomförande och anför i anslutning härtill:

Under senare års debatter i riksdagen angående garanterad minimiinkomst
och en allmän socialförsäkring har ut rednings k raven avvisats bl. a. med
hänvisning till andra pågående utredningar inom den sociala sektorn. Det
argumentet har knappast någon bärkraft, eftersom det snarast vöre en onormal
situation för ett samhälle i snabb förändring att sakna förberedelser
med syfte att förbättra grundtryggheten. Det viktiga måste i stället vara

SfU 1974:36

att planera ett under lång tid pågående utredningsarbete på ett sådant sätt
att andra utredningar som berör delar av samma område smidigt inriktas
mot samma huvudmålsättning. Så kan man naturligtvis se vidtagna förändringar
i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna som - med vissa justeringar
och kompletteringar - kan ingå i ett minimiinkomstsystem. En utredning
om bl. a. garanterad minimiinkomst bör mot denna bakgrund först studera
vilka tänkbara modeller som kan uppfylla uppställda krav på ett grundtrygghetssystem.
Därefter kan det konkreta utredningsarbetet inriktas på
att infoga de olika delområdena så att dessa stämmer med huvudmålsättningen.
Reformarbetets omfattning talar för en successiv uppbyggnad av
trygghetssystemet. Också reformernas verkningar för andra samhällsområden
kräver ingående överväganden.

1 motionen 1974:28 tar motionärerna upp frågan om införande av en ny
socialförsäkringsform. Sålunda framförs krav på en allmän översyn av hela
socialförsäkringssystemet och till socialförsäkringssystemet angränsande
områden i syfte att få fram en ersättning vid alla former av rehabilitering,
innefattande inte bara den person rehabiliteringen gäller utan även hans
barn och andra sammanlevande. I motionen 1974:686 framförs, under hänvisning
till de brister avseende tryggheten som finns i den privata tjänstegrupplivförsäkring
som tecknas av det av Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen bildade Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
(AFA), krav på en lagfäst obligatorisk grupplivförsäkring.

Motionärerna i motionen 1974:672 tar upp frågan om behovet av ett lokalt
bevakande, initiativtagande organ som tillser att rehabilitering av sjuka eller
handikappade människor kommer till stånd. I motionen framhålls att behovet
av ett sådant organ blivit alltmer uppenbart och att försäkringskassorna
lämpligen kan fungera som ett sådant. Frågan om att genom en lagändring
ålägga kassorna ökade funktioner i angivna hänseenden bör därför utredas.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågor om en allmän översyn av socialförsäkringssystemet och om
garanterad minimiinkomst har vid upprepade tillfällen prövats av
riksdagen. En utförlig redogörelse för behandlingen av dessa och angränsande
frågor lämnas i socialförsäkringsutskottets betänkande 1973:6.
Utskottet hänvisar till detta betänkande och vill endast erinra om att motioner
med utredningsyrkanden i ämnet genomgående avslagits av riksdagen.
Sedan arbetsgruppen för låginkomstfrågor år 1972 föreslagit att det
socialpolitiska bidragssystemet skulle bli föremål för kartläggning i syfte
att påvisa eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer
tillkallade chefen för socialdepartementet den 30 juni 1972 en särskild
sakkunnig med uppdrag att göra den begärda kartläggningen (socialpolitiska
bidragsutredningen). Såväl 1972 som 1973 har riksdagen intagit den ståndpunkten
att en parlamentarisk utredning för översyn av socialförsäkringssystemet
inte bör tillsättas innan resultatet av den socialpolitiska bidrags -

SfU 1974:36

utredningens arbete föreligger och förutsättningar finns att avgöra hur en
samordning av olika bidragsformer bäst bör ske.

Utredningskrav rörande bättre ekonomiska förhållanden för personer som
undergår rehabilitering behandlades av riksdagen 1969 och 1970. Förmånsreglerna
vid rehabilitering var då, liksom nu, reglerade i två olika system.
Dessa innebär i korthet följande:

Sjukpenning kan enligt bestämmelser i lagen om allmän försäkring (AFL)
utgå till försäkrad som undergår av sjukdom påkallade rehabiliteringsåtgärder
bl. a. i form av arbetsvärd. Den allmänna förutsättningen för sjukpenning,
nämligen att arbetsförmågan på grund av sjukdom skall vara nedsatt med
minst hälften, måste därvid föreligga. Alternativt kan pensionsförmåner utgå
under rehabilitering, i synnerhet i de fall där rehabiliteringen kan väntas
ta lång tid och pensionsförmånerna har större värde för vederbörande än
sjukpenningen. Samtidigt kan vid arbetsvärd i form av arbetsprövning, arbetsträning
eller yrkesutbildning utgå utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen
eller annan ersättning av liknande karaktär utgiven av
kommunala medel med statsbidrag. De båda stödformerna följer i stort
skilda regler men beloppsmässigt sker en viss samordning. Sålunda minskar
sjukpenning och pension ävensom livräntor från yrkesskadeförsäkringen utbildningsbidraget
med motsvarande belopp; dock att för vissa delar av utbildningsbidraget
undantag gäller från denna reduceringsregel.

Andra lagutskottet som före frågans behandling vid 1970 års riksdag hade
haft ett omfattande remissförfarande framhöll i sitt utlåtande nr 57 att
systemet med förmåner från två olika håll för dem som undergår arbetsmässig
rehabilitering visat sig medföra svårigheter vid tillämpningen.
Utskottet instämde i den av remissinstanserna framförda uppfattningen
att ersättningsreglerna vid rehabilitering var svåröverskådliga och
i behov av en översyn. I utlåtandet erinrades om att en översyn
i viss omfattning redan pågick genom en av chefen för socialdepartementet
tillkallad sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om sjukpenning vid
arbetsvärd. Utskottet ansåg emellertid en samordnad översyn påkallad och
förordade därför att en sådan skulle komma till stånd. Utskottet underströk
särskilt vikten av att den enskilde hade ett kontinuerligt försäkringsskydd
under pågående rehabiliteringsbehandling. Därför borde enligt utskottets mening
rehabiliteringsbehovet och inte i första hand sjukdom vara avgörande
för rätten till förmåner. En översyn var - menade utskottet - omfattande
och därför tidskrävande, och det var angeläget att det utredningsarbete som
redan påbörjats beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd inte blev
fördröjt genom en samordning av utredningsarbetet på rehabiliteringsområdet
i ett större sammanhang. Utskottet utgick därför ifrån att denna fråga
skulle behandlas med förtur. Riksdagen gav Kungl. Majit till känna vad
utskottet anfört. Riksdagsskrivelsen har enligt vad utskottet inhämtat överlämnats
till socialpolitiska bidragsutredningen.

Utredningsarbetet beträffande frågan om sjukpenning vid arbetsvärd

SfU 1974:36

m. m. har redovisats i betänkandet (S 1971:6). Även denna frågas vidare
utredning har överlämnats till socialpolitiska bidragsutredningen.

Även frågan om en lagfäst grupplivförsäkring har tidigare berörts i riksdagen
i samband med behandlingen av motioner med krav påen obligatorisk
begravningsförsäkring och på ett bättre efterlevandeskydd vid hemmamakes
bortgång. Redan 1942 års försäkringsutredning framförde i sitt betänkande
SOU 1946:34 tanken på en obligatorisk dödsfallsförsäkring, som närmast var
avsedd att täcka begravningskostnaderna men till sin storlek var så avvägd
att den även skulle bli till viss hjälp när det gällde att övervinna de första
anpassningssvårigheterna efter framför allt familjeförsörjarens frånfälle. Socialvårdskommittén
lade sedermera fram ett betänkande med utredning och
förslag angående begravningshjälp (SOU 1951:23). Förslaget innebar en allmän
begravningshjälpsförsäkring med dödsfallsbeloppet begränsat till vad
som i varje enskilt fall kunde anses behövligt för täckande av skäliga utgifter
i samband med dödsfallet. Kommitténs förslag ledde inte till lagstiftning.

Vid 1956 års riksdag väcktes motioner om utredning angående införande
av en obligatorisk dödsfallsförsäkring. Riksdagen (2LU 1956:57)
biföll motionerna. Utredningsuppdraget överlämnades till yrkesskadeutredningen.
I sitt år 1966 avlämnade betänkande (SOU 1966:54) ifrågasatte utredningen
behovet av en allmän reglering av frågan om en allmän dödsfallsförsäkring.
Utredningen hänvisade därvid till den utveckling grupplivförsäkringen
erhållit.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner av innebörd att hustru skulle erhålla
laglig rätt att mot avgift träda in i makens grupplivförsäkring. Andra lagutskottet
avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 10 och framhöll därvid följande.

Enligt utskottets bedömning har praktiskt taget alla som önskar tillhöra
en grupplivförsäkring möjlighet därtill. Tjänstegrupplivförsäkringar inkluderar
makar och även de flesta frivilliga grupplivförsäkringar innebär möjlighet
till makeanslutning. Något behov av lagstiftning av den art motionärerna
syftar till kan inte anses föreligga och utskottet avstyrker därför
motionsyrkandet. De problem som kan ligga bakom motionen torde främst
hänga samman med bristande kunskap bland medborgarna om olika försäkringsmöjligheter.
Det finns anledning räkna med att försäkringsbolagen
liksom hittills kommer att vara aktiva när det gäller upplysningsverksamhet
på det aktuella området.

Riksdagen har därefter senast innevarande år (SfU 1974:2) inte funnit
behov föreligga av en obligatorisk begravningsförsäkring.

Frågan om trygghet för dem som inte kan erhålla ersättningar genom
existerande grupplivförsäkringar har, som tidigare nämnts, även diskuterats
i samband med frågor om förbättrat efterlevandeskydd i form av bl. a. försörjarpension.
Sålunda ställde sig andra lagutskottet år 1966 i sitt utlåtande
nr 62 avvisande till tanken på att lagstiftningsvägen tillskapa någon form
av försäkring för hemmafruar och andra som inte blev anslutna till de grupp -

SfU 1974:36

livförsäkringar som tillkommit avtalsvägen på arbetsmarknaden. Utskottet
hänvisade i sammanhanget till att frågan om en förbättring och en utvidgning
av det sociala trygghetssystemet för dessa grupper var föremål för utredning
i olika avseenden, bl. a. inom pensionförsäkringskommittén.

På såväl den offentliga som privata arbetsmarknaden har under 1960-talet
tillkommit olika tjänstegrupplivförsäkringar med i allt väsentligt likartade
bestämmelser. Sålunda finns sedan 1963 efter avtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen en försäkring för såväl organiserade
som oorganiserade arbetare vilken meddelas av Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
(AFA). Liknande grupplivförsäkringar finns för arbetstagare
hos stat, kommun eller kooperation samt för värnpliktiga.

Försäkringskassornas befattning med rehabiliteringsärenden

I 4 kap. 2 § AFL stadgas att om sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård
utgetts för nittio dagar i följd eller om det eljest föreligger skälig
anledning skall den allmänna försäkringskassan, i den utsträckning riksförsäkringsverket
så föreskriver, undersöka om det finns skäl att vidta åtgärd
som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis
förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Finner
kassan sådan åtgärd vara erforderlig, skall kassan se till att lämplig sådan
vidtas.

Utskottet har som inledningsvis nämnts inhämtat yttranden över den
i motionen 1974:672 föreslagna utvidgningen av försäkringskassornas befogenheter
när det gäller rehabilitering av sjuka och handikappade. Riksförsäkringsverket,
som avstyrker bifall till motionen, har därvid visserligen
vitsordat behovet av en ytterligare samordning av de samhälleliga åtgärderna
inom rehabiliteringsverksamhetens ram men ansett att det ännu är för tidigt
att avgöra huruvida bestämmelserna i 4 kap. 2 § AFL bör ändras på sätt
motionärerna föreslår. Verket pekar på att det pågår både en systematisk
försöksverksamhet och andra strävanden för att öka och effektivisera samarbetet
samhällsorganen emellan i den medicinska eller sociala rehabiliteringsverksamheten.
Sålunda behandlas rehabiliteringsfall som kan bli föremål
för arbetsplacering eller arbetsvårdande åtgärder i s. k. samarbetslag
med representanter för försäkringskassornas centralkontor och
länsarbetsnämnderna. En tendens bland försäkringskassorna har på senare
år varit att föra ned kontakterna till lokalplanet där olika ärenden tas upp
i s. k. sociala samarbets- och samrådsgrupper med representanter för i första
hand försäkringskassornas lokalkontor, socialvården och arbetsförmedlingen.
Verket erinrar i detta sammanhang om att sedan - på initiativ av socialutredningen
- en särskild arbetsgrupp med representanter för socialvården,
socialförsäkringen, arbetsmarknaden, kommunerna och landstingen utrett
frågan och i en promemoria den 25 maj 1971 förordat en försöksverksamhet
med socialcentra, socialstyrelsen den 29 oktober 1971 fått Kungl.

SfU 1974:36

Majlis uppdrag att - i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket,
skolöverstyrelsen, socialutredningen, statens handikappråd. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet - organisera, leda och utvärdera
försöksverksamheten med social samverkan. Syftet med denna är att finna
lämpliga samarbetsformer mellan olika myndigheter och organ på primärkommunal
nivå.

Riksförsäkringsverket erinrar även om att verket och den s. k. RAFAutredningen,
vilken senare har till uppgift att rationalisera administrationen
inom den allmänna försäkringen främst med hjälp av datateknik, gemensamt
utsett en arbetsgrupp med uppdrag att utreda och komma med förslag i
frågor som gäller såväl sjukkontroll som uppföljning av långtidsfall. I den
rapport arbetsgruppen lämnat hösten 1972 uttalas att kassorna i sin verksamhet
enligt 4 kap. 2 § AFL skall samråda med andra samhällsorgan för
att finna lämpliga former för att rehabilitera den försäkrade och att därvid
kontaktytorna med läkare, sociala myndigheter, arbetsgivare m. m. bör breddas.
Rapporten har lett till att verket utfärdat föreskrifter om att lokalkontoren
till centralkontoren skall rapportera försäkringsfall med en sammanhängande
sjukperiod av 180 dagar liksom sådana fall där lokalkontoren
finner att sjukfallet bör handläggas centralt.

Riksförsäkringsverket framhåller slutligen att verket redan i år avser att
påbörja arbetet med att utforma de nya föreskrifterna för försäkringskassornas
rehabiliteringsverksamhet. Avsikten är att lokalkontoren redan på
ett tidigt stadium skall bedöma om åtgärd bör vidtas. Vidare kommer samarbetsfrågorna
att ägnas särskild uppmärksamhet.

Socialstyrelsen anser i sitt yttrande att det inte föreligger några skäl att
utöka försäkringskassans lagliga skyldigheter till uppsökande och samordnande
verksamhet, eftersom det redan inom ramen för nuvarande bestämmelser
finns möjligheter för försäkringskassorna att inom sitt eget kompetensområde
vidareutveckla uppföljning och granskning av presumtiva rehabiliteringsfall
och att genom samråd med andra rehabiliteringsområden
medverka till kontinuitet i behandlingsarbetet.

Styrelsen erinrar om att samordningen av och samarbetet mellan olika
rehabiliteringsaktiviteter under senare år varit föremål för särskild uppmärksamhet.
För försäkringskassornas del fäster styrelsen uppmärksamheten på
att endast handikappade som uppbär sjukersättning blir föremål för kassornas
kontroll och samordningsuppgifter medan den stora och svårrehabiliterade
gruppen handikappade inom den sociala sektorn faller utanför. Styrelsen,
som påpekar att socialhjälpslagen lägger det primära ansvaret för att den
enskilde får erforderlig hjälp och behandling på kommunerna, anser det
inte befogat att i nuvarande läge och innan socialutredningen slutfört sitt
arbete fördela vårdansvaret på andra myndigheter. De resurser som försäkringskassorna
förfogar över för uppspårande verksamhet kan enligt styrelsen
bli av mycket stort värde vid ett samrådsförfarande med vårdcentraler,
arbetsförmedling och socialvård på primärvårdsnivå. Det syfte motionärerna

SfU 1974:36

eftersträvar av en samverkan mellan olika rehabiliteringsverksamheter skulle
därmed nås.

Även arbetsmarknadsstyrelsen påpekar i sitt yttrande att försäkringskassorna
inte alltid kommer i kontakt med de sociala rehabiliteringsfallen. Styrelsen
anser det därför tveksamt om man genom en ändring av 4 kap.
2 § AFL skall ålägga försäkringskassorna ökat ansvar för uppsökande och
bevakande funktioner i fråga om tänkbara rehabiliteringsfall, i synnerhet
som de sociala myndigheterna enligt socialhjälpslagen redan har denna funktion
och torde ha större möjlighet än försäkringskassorna att nå samtliga
personer i behov av rehabilitering.

Försäkringskasseförbundet finnér motionens syfte mycket angeläget. Förbundet
anser i och för sig nuvarande formulering i lagen om allmän försäkring
tillräcklig för att nå motionärernas mål, men vill att en översyn
av lagstiftningen kommer till stånd i syfte att åstadkomma en rehabiliteringsförsäkring.
Likaså bör enligt förbundet en samordning ske mellan
de bestämmelser som gäller för olika myndigheter och mellan de olika ersättningar
som utgår. Förbundet framhåller också att ökade insatser krävs
inom rehabiliteringsområdet för att förebygga påfrestningarna från arbetsmiljön
och för att förhindra trafikolyckor. Arbetsmarknaden bör anpassas
mera efter de handikappades behov och arbetsvärden ges ökade resurser.
Försäkringskassan är enligt förbundets mening den instans som först kan
upptäcka ett rehabiliteringsbehov. Det är därför lämpligt att den fungerar
som initiativtagare, samordnare och uppföljare i det samarbete med arbetsvärd,
socialvård och sjukvård som är nödvändigt i rehabiliteringsbeslutet.
Den pågående decentraliseringen av kassornas medverkan i rehabiliteringen
kräver fastare regler för arbetet i de sociala samrådsgrupperna. Förbundet
anser därför att riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
tillsammans med kommunförbundet bör utarbeta anvisningar för
att ge den decentraliserade rehabiliteringsverksamheten fastare former och
ökad effektivitet.

Socialutredningen har i sitt nyligen avgivna principbetänkande ”Socialvården,
mål och medel” (SOU 1974:39 och 40) lagt fram slutsatser och
riktlinjer för kommande lagstiftningsarbete inom socialvården. Utredningen
anför att den i sitt arbete konsekvent sökt tillämpa en helhetssyn, som
innebär att varje enskilt ärende skall bearbetas i alla sina aspekter och
med insats av alla slags resurser som socialvården förfogar över. Socialvårdens
uppgifter för handikappade människor anger utredningen bl. a. vara
att bedriva aktivt uppsökande verksamhet, att underlätta för dem att tillägna
sig lämplig utbildning samt att i samarbete med andra verksamhetsområden
medverka till att behov av vård och rehabilitering tillgodoses. I fråga om
socialvårdens samverkan med den allmänna försäkringen framhåller utredningen
att samordningsbehovet i stor utsträckning kan tillgodoses genom

SfU 1974:36

ökat informationsutbyte och att socialstyrelsen och riksförsäkringsverket
bör utarbeta erforderliga rutiner. Utredningen är också positiv till att i glesbygdsområden
ha en längre gående samverkan som innebär att en och samma
tjänsteman svarar för såväl vissa socialförsäkrings- som socialvårdsfunktioner.
Praktiska försök får därvid visa hur långt man kan gå.

Utskottet

De stora reformarbeten som skett på socialpolitikens område under de
senaste två decennierna har medfört en väsentligt ökad grundtrygghet för
medborgarna såväl under uppväxttiden och de arbetsaktiva åren som på
ålderdomen. Samtidigt har, efter hand som ökat välstånd medgett utbyggnad
av tryggheten inom olika sektorer av det socialpolitiska fältet, behovet av
en samordning av olika bidragsformer allt mer accentuerats. F. n. pågår
ett omfattande och mycket betydelsefullt utredningsarbete avseende olika
socialförsäkrings- och socialvårdsfrågor. Sedan 1972 pågår också inom socialpolitiska
bidragsutredningen en kartläggning av det socialpolitiska bidragssystemet
i syfte att undersöka vilka brister som finns i avseende på
samordning av de olika bidragsformerna.

Vid årets riksdag har frågan om ett enhetligt grundtrygghetssystem på
nytt tagits upp i motionerna 1974:105 av herr Helén m. fl., 1974:409 av
herr Hermansson m. fl. och 1974:1297 av herr Fälldin m. fl. I motionerna
framförs krav på en parlamentariskt förankrad utredning med uppgift att
förbättra socialförsäkringarna och söka åstadkomma en samordning av det
socialpolitiska bidragssystemet. I motionerna understryks nödvändigheten
av att utredningen snarast kommer till stånd inte minst med hänsyn till
att en reform av den omfattning det här gäller är förknippad med många
och svårlösta problem och därför kräver lång förberedelsetid. Resultatet av
den kartläggning som sker inom socialpolitiska bidragsutredningen bör enligt
motionärernas mening lämpligen ligga till grund för arbetet inom den nya
utredningen. I motionerna 1974:105 och 1974:1297 understryks särskilt att
utredningen bör undersöka vilka lösningar som bäst kan tillgodose kraven
på en tillfredsställande grundtrygghet. Enligt motionärernas mening bör man
bl. a. pröva möjligheterna att skapa ett system med garanterad minimiinkomst.

När motionsyrkanden av i huvudsak samma innebörd som i de nu aktuella
motionerna behandlades av utskottet vid 1973 års riksdag framhöll utskottet
i sitt betänkande 1973:6 att det inte rådde några delade meningar i och
för sig om nödvändigheten av en samlad översyn av hela det socialpolitiska
bidragssystemet. En majoritet inom utskottet ansåg emellertid att tillsättandet
av en parlamentarisk utredning med uppdrag att göra en sådan översyn
borde anstå i avvaktan på resultatet av socialpolitiska bidragsutredningens
arbete. Det kunde vid tidpunkten för utskottets behandling av frågan
inte säkert förutsägas när detta arbete kunde vara avslutat, och utskottet

SfU 1974:36

ansåg att förutsättningar för en riktig bedömning av hur riktlinjerna för
en översyn och samordning av de olika bidragsformerna bäst borde utformas
inte förelåg dessförinnan. Utskottet har nu inhämtat att den socialpolitiska
bidragsutredningen kan väntas vara slutförd ganska snart och i vart fall
under första halvåret 1975. Med hänsyn härtill anser sig utskottet nu kunna
förorda att en parlamentariskt förankrad kommitté snarast tillsätts med uppgift
att verkställa den åsyftade utredningen. Kommitténs arbete bör enligt
utskottets mening lämpligen bedrivas på grundval av det material som kommer
fram genom den socialpolitiska bidragsutredningen. Vad utskottet anfört
bör ges Kungl. Majit till känna. Med det anförda anser utskottet sig
ha besvarat motionerna 1974:105, 1974:409 och 1974:1297.

I motionen 1974:28 understryker motionärerna angelägenheten av att frågan
om en ersättningsform vid alla slag av rehabilitering snarast utreds.

Andra lagutskottet har redan 1970 i sitt utlåtande nr 57 uttalat sig för
att en samordnad översyn av ersättningsfrågorna vid rehabilitering sker och
riksdagen har i skrivelse till Kungl. Majit gett detta till känna. Skrivelsen
har överlämnats till den socialpolitiska bidragsutredningen. Även resultatet
av ett år 1971 avslutat utredningsarbete beträffande frågan om sjukpenning
vid arbetsvärd har överlämnats till denna utredning. Av den tidigare redogörelsen
framgåratt utskottet nu förordar att en parlamentarisk kommitté
snarast tillsätts med uppdrag att söka åstadkomma en samordning och en
förbättring av olika socialpolitiska bidragsformer. Utskottet förutsätter att
frågan om en rehabiliteringsersättning kommer att tas upp också i detta
sammanhang. Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionen
1974:28.

Motionärerna i motionen 1974:686 framhåller att den tjänstegrupplivförsäkring
som enligt överenskommelse mellan SAF och LO tecknas i det
av organisationerna bildade Arbetsmarknadens försäkrings AB (AFA) är
behäftad med brister och menar att man bör införa en lagfäst obligatorisk
grupplivförsäkring som beaktar behovet av bl. a. gynsammare kvalifikationsregler
för att få ut försäkringsersättningen.

Den utveckling av tjänstegrupplivförsäkringen och den frivilliga grupplivförsäkringen
som skett under 1960-talet har kommit att innebära att så
gott som alla i arbetsför ålder numera har eller i varje fall har möjlighet
att få ett sådant försäkringsskydd. Riksdagen har tidigare, när i olika sammanhang
fråga uppkommit om ett lagfäst skydd vid dödsfall i form av
engångsersättning till efterlevande eller begravningshjälp ansett något behov
av en sådan försäkring inte föreligga. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla
denna uppfattning. Enligt utskottets mening fungerar de nuvarande
grupplivförsäkringarna väl och eventuellt förekommande brister i försäkringarna
kan förutsättas bli uppmärksammade i förhandlingsarbetet mellan
arbetsgivar- och arbetstagarparterna. Utskottet kan därför inte biträda yrkandet
i motionen 1974:686.

SfU 1974:36

Som motiv för lagstiftningsyrkandet i motionen 1974:672 anges att behovet
av ett lokalt bevakande, initiativtagande organ, som tillser att rehabilitering
av sjuka och handikappade snarast kommer till stånd och löper
friktionsfritt blivit alltmer uppenbart. Enligt motionärernas mening är försäkringskassorna
väl ägnade att fungera som ett sådant organ. Frågan om
att genom en lagändring i AFL ålägga dem denna funktion bör därför utredas
närmare.

Som inledningsvis återgi vits biträder remissinstanserna inte motionärernas
förslag. Däremot betonas genomgående vikten av ett vidgat samarbete mellan
olika samhällsorgan och man pekar också på de positiva resultat som
verksamheten med samarbetsgruppergett. Några remissinstanser ifrågasätter
om inte socialvårdsmyndigheterna i stället för försäkringskassorna har de
största möjligheterna att vara ett bevakande och sammanhållande organ
med hänsyn till att dessa myndigheter har större möjligheter än försäkringskassorna
att nå samtliga personer i behov av rehabilitering. I vart fall
bör, framhålls det, slutresultatet av pågående försöksverksamhet och av det
utredningsarbete som bedrivs inom den år 1968 tillsatta socialutredningen
avvaktas innan någon ändring av gällande bestämmelser vidtas. Bl. a. Försäkringskasseförbundet
har uttryckt den uppfattningen att den nuvarande
formuleringen av 4 kap. 2 § AFL är tillräcklig för att nå det syfte motionärerna
avser. Däremot efterlyser förbundet fastare regler för arbetet i
de sociala samrådsgrupperna och menar att anvisningar bör utformas för
att ge den decentraliserade rehabiliteringsverksamheten fastare former och
ökad effektivitet.

Mot bakgrund av vad som framkommit i remissyttrandena om de senaste
årens aktivitet för att förbättra samrådsförfarande! mellan olika myndigheter
när det gäller rehabiliteringsfrågorna samt om den försöksverksamhet och
olika utvecklings- och utredningsarbeten som pågår på området finner utskottet
att den av motionärerna aktualiserade frågan redan är tillräckligt
uppmärksammad. Utskottet kan därför i nuläget inte tillstyrka bifall till
utredningsyrkandet i motionen 1974:672.

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av socialförsäkringssystemet

att riksdagen med anledning av motionerna 1974:105, 1974:409
och 1974:1297 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;

2. beträffande rehabiliteringsersättning

att riksdagen avslår motionen 1974:28.

3. beträffande försäkringskassornas befogenheter i vad avser verksamheten
för rehabilitering av sjuka och handikappade

att riksdagen avslår motionen 1974:672;

SfU 1974:36 13

4. beträffande obligatorisk grupplivförsäkring
att riksdagen avslår motionen 1974:686.

Stockholm den 21 november 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s),
herrar Hyllander (fp). Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Fridolfsson
(m), Nilsson i Kristianstad (s), Olsson i Stockholm (vpk). Nilsson i Norrköping
(s), fröken Rogestam (c) och herr Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

Reservation

av herr Olsson i Stockholm (vpk) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Den
utveckling” och slutar med "motionen 1974:686.” bort ha följande lydelse.

Utskottet delar motionärernas åsikt att tjänstegrupplivförsäkringen i flera
avseenden inte är den trygghetsfaktor som den borde vara. Ett stort antal
lönearbetare kan, på grund av att arbetsgivaren inte är skyldig att ansluta
sig till försäkringen eller att han försummar att göra premieinbetalningen,
komma att stå utan försäkringsskydd. De stränga kvalifikationsvillkor som
gäller har inte så sällan medfört att den försäkrades efterlevande gått miste
om ersättningen på grund av försummelser från den försäkrades sida, vilka
inte stått i rimlig proportion till följderna. För deltids- och korttidsanställda
gäller inte sällan förbehåll i försäkringsvillkoren som innebär att de försäkrade
i många avseenden har ett bristfälligt skydd. Mot bakgrunden av
det anförda finner utskottet det angeläget att frågan om en obligatorisk
grupplivförsäkring för alla löntagare snarast får sin lösning.

Utskottet biträder således yrkandet i motionen 1974:686.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1974:686 i skrivelse till regeringen
uttalar sig för en lagfäst obligatorisk grupplivförsäkring
i enlighet med vad i motionen anförts.

. s m Iföl

GOT A B 74 8308 Stockholm 1974