Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 34 år 1974

SfU 1974:34

Nr 34

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
omprövning av frågan om pension och rätt till studiestöd för elever i
särskola.

Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet

motionen 1974:415 av herr Signell m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning om omprövning av frågan om
pensioner till särskolelever, syftande till att pensionerna ersätts av
statsbidrag till landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun
för kostnader i samband med vården och omsorgerna för
eleverna,

motionen 1974:668 av fröken Andersson (c) och fru André (c) vari
hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring i gällande bestämmelser
att jämväl elever i yrkessärskolan får rätt till statligt studiestöd.

Yttrande över motionen 1974:415 har inhämtats från riksförsäkringsverket,
statens handikappråd, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Handikappförbundens centralkommitté (HCK). Handikapprådet
har i sin tur inhämtat yttrande från Riksförbundet för rörelsehindrade
barn och ungdomar (RBU), medan HCK inhämtat yttrande från
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB). över motionen
1974:668 har yttrande inhämtats från riksförsäkringsverket, centrala
studiehjälpsnämnden (CSN) och Landstingsförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(omsorgslagen) reglerar alla särskilda omsorger som det allmänna
skall bereda psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad
förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i
övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna.

Undervisningen av sådana psykiskt utvecklingsstörda barn, som kan
tillgodogöra sig undervisning men icke kan följa undervisning inom det
allmänna skolväsendet, sker i särskola, som har bl. a. skola för grundundervisning
omfattande 10 årskurser och skola, som avser att ge
teoretisk utbildning och yrkesutbildning eller yrkesträning. Särskolbarnen
är skolpliktiga så länge de behöver undervisning, dock längst t. o. m.
vårterminen det år de fyller 21 år eller i undantagsfall 23 år.
Särskoleleverna kan antingen bo i eget hem, vilket f. n. mer än hälften
av dem gör, eller på vårdhem, specialsjukhus, inackorderingshem,

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 34

SfU 1974:34

2

elevhem eller i annat enskilt hem. Elever har rätt till kostnadsfria dagliga
resor till och från skolan.

Landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun
har huvudmannaskapet för de psykiskt utvecklingsstördas undervisning,
vård och andra omsorger enligt omsorgslagen. Såvitt gäller undervisningen
utgår statsbidrag dels i form av byggnadsbidrag för anordnande av
särskola, dels till vissa lönekostnader.

Enligt lagen om allmän försäkring (AFL) kan försäkrad som fyllt 16 år
och ej åtnjuter folkpension i form av ålderspension för tid före den
månad då han fyller sextiosju år erhålla folkpension i form av
förtidspension, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan
nedsättning av den fysiska och psykiska prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Beroende på
graden av nedsättningen av arbetsförmågan kan hel, två tredjedels eller
halv förtidspension utgå. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses
varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid, kan i stället för
förtidspension utgå folkpension i form av sjukbidrag begränsat till viss
tid.

Vid tillämpning av tidigare gällande regler i folkpensioneringslagen
beviljades invalidpension (sjukbidrag) i betydande utsträckning åt elever i
särskola. 1958 års socialförsäkringskommitté anslöt sig i sitt betänkande
”Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m.” (SOU 1961:29,
s. 211) till en av skolöverstyrelsen framförd uppfattning att förtidspension
i regel inte borde utgå för särskolelev under utbildningstiden och
den närmaste tiden efter utskrivningen, då han skulle anpassas till
arbetslivet. Som skäl härför anfördes att ett mycket stort antal
särskolelever var mottagliga för undervisning och utbildning och så
småningom blev i stånd att helt eller delvis försörja sig. Det var emellertid
ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga,
innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen
vid särskolan och försök gjorts att införa honom i arbetslivet. Under
denna tid förelåg, anförde kommittén, i allmänhet inte möjligheter att
bedöma vare sig invaliditetens grad eller varaktighet. Något stadgande om
undantag från pensionsrätt för särskoleleverna borde emellertid inte
införas. Den större restriktivitet som enligt kommitténs mening borde
råda när det gällde att bevilja förtidspensioner till dessa elever borde
ernås genom ändrad praxis i samband med genomförandet av kommitténs
förslag till nytt invaliditetsbegrepp och jämkade grunder för invaliditetsbedömningen.

I prop. 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring m. m.
anförde föredragande departementschefen med avseende på särskoleleverna
att det knappast syntes lämpligt eller riktigt att på förhand binda
utvecklingen av praxis för en viss grupp av handikappade och att han inte
var beredd att förorda några från invaliditetsbedömningen i övrigt
avvikande grunder för bedömningen i de nu berörda fallen.

Enligt kungörelsen (SFS 1962:393) om rätt i vissa fall för kommun
eller annan att uppbära folkpension äger, i fall där pensionsberättigad

SfU 1974:34

3

under hel månad bor kostnadsfritt i elevhem, vårdhem, specialsjukhus
eller inackorderingshem som avses i omsorgslagen eller där han åtnjuter
omsorger enligt lagen och bor i enskilt hem på bekostnad av landstingskommun
eller kommun som ej tillhör landstingskommun, den som svarar
för kostnaderna för omsorgerna rätt att uppbära den pensionsberättigades
folkpension för månaden.

Statligt studiestöd enligt studiestödslagen utgår till elev över 16 år i
grundskola i form av förlängt barnbidrag med f. n. 125 kr. i månaden, till
elever på gymnasienivå i form av studiehjälp, innefattande studiebidrag
med f. n. 125 kr. i månaden jämte vissa tillägg samt återbetalningspliktiga
studiemedel samt till elever över 20 år på samma nivå och till elever på
postgymnasial nivå i form av studiemedel. Enligt av centrala studiehjälpsnämnden
— efter den 1 juli 1974 benämnd centrala studiestödsnämnden

— (CSN) utfärdade anvisningar utgår även till externa särskolelever över
16 år, oavsett vilken form av utbildning de genomgår, studiestöd i form
av förlängt barnbidrag under hela den tid eleven är särskolpliktig.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket uttalar i sitt remissyttrande att verket inte har
någon invändning mot att man i lämpligt sammanhang utreder möjligheterna
att bereda särskolelever och andra handikappade skolungdomar
stöd i någon annan form än förtidspension, varvid dock i görlig mån bör
undvikas att det uppstår en ekonomisk försämring för den enskilde
jämfört med nuvarande förhållanden. Verket påpekar att enligt nu
gällande praxis utgår i första hand sjukbidrag till elever i särskolor.

Statens handikappråd framhåller att det skulle vara önskvärt att hitta
en stödform som inte ger unga handikappade status som pensionärer,
men betonar också att en eventuell förändring inte får innebära någon
försämring för eleverna eller deras familjer. Rådet fortsätter:

Utformningen av det statliga ekonomiska stödet till utvecklingsstördas
omvårdnad och utbildning bör givetvis ha en utformning som gynnar
integrationsprincipen. Likaså bör boende i föräldrahemmet där så är
möjligt, och i varje fall täta besök i hemmet i de fall eleverna bor på
särskoleinternat, elevhem, inackorderingshem, vårdhem osv. stödjas.

Ur dessa aspekter vore det en fördel om det ekonomiska stödet även
efter det eleven fyllt 16 år får samma utformning som vårdbidraget,
enligt riksförsäkringsverkets nu föreliggande förslag. Föräldrarna får,
enligt detta förslag uppbära vårdbidrag för varje dag eleverna vistas i sina
hem. I dag har många särskolelever en dubbel bosättning under terminen

— 5 dagar elevhem, veckohelger i föräldrahemmet — vilket inte berättigar
föräldrarna till ekonomiskt stöd, då pensionen inte utgår annat än vid
minst 14 dagars sammanhängande vistelse i hemmet. Kanske kan en
lösning på ovanstående problem vara att bevilja föräldrar till särskolelever
förlängt vårdbidrag under studietiden. Detta kräver dock att
vårdbidraget kombineras med möjligheter till kompensation för extra
kostnader. Föräldrarna har t. ex. kostnader för bostadsutrymme för
elevens besök i hemmet. Genom en ordning som denna skulle bedömningen
av elevernas arbetsförmåga och därmed behov av förtidspension

1* Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 34

SfU 1974:34

4

uppskjutas till en mera realistisk tidpunkt.

Statens handikappråd är inte berett förorda en utredning med den
begränsade inriktning som föreslås i motionen 1974:415. Däremot anser
rådet att man bör granska formerna för statens stöd till särskolelevernas
utbildning och socialförsäkringens roll i sammanhanget samt möjligheterna
att lösa problem som sammanhänger med den dubbla bosättningen
och med att undanröja den stämpel av bestående arbetsoförmåga som
förtidspensionen alltför tidigt ger yngre handikappade.

I en till statens handikappråds remissyttrande fogad skrivelse från
RBU avstyrker förbundet bifall till motionen 1974:415.

Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet förordar i
sina remissyttranden i första hand en kartläggning av tillämpningen av
nuvarande bestämmelser för handikappade skolungdomar. Landstingsförbundet
anför:

Förbundsstyrelsen delar uppfattningen att den praxis som utvecklats
kan ifrågasättas. Linder skoltiden kan det vara svårt att ta ställning till
den framtida arbetsförmågan efter avslutad skolutbildning. Det är vidare
rimligt att frågan om förtidspension för elever sorn fyllt 16 år bedöms
lika oberoende av handikappets art.

I sammanhanget bör uppmärksammas att studiestöd i form av förlängt
barnbidrag utgår till externa elever vid särskola under hela den tid eleven
är skolpliktig, oberoende av om han är förtidspensionerad eller ej. Om
pensionsrätten slopas kan därför en utvidgad rätt till studiestöd ej ses
som en ersättning. För de särskolelever sorn bor hemma är det
förståeligt om vårdnadshavaren skulle uppleva mera restriktiva pensionsregler
som en minskning av samhällets stöd. Att ersätta pensionen med
statsbidrag till huvudmannen kan däremot te sig som en lämplig lösning
för de elever, som bor på internat.

En omprövning av pensionsrätten bör vidare beakta situationen för
samtliga handikappgrupper med olika behov av omhändertagande och
stödåtgärder.

HCK instämmer i ett av riksförbundet FUB bilagt yttrande vari
förbundet avstyrker motionen 1974:415. Förbundet erinrar därvid om
att man vanligen begagnar möjligheten att bevilja sjukbidrag i stället för
pension i de fall då osäkerhet råder om de framtida möjligheterna för
eleven att försörja sig genom eget arbete. Förbundet anför:

Vi kan inte föreställa oss att motionärerna verkligen menat att
förekommande brister och ojämnheter i tilldelningen av kontant hjälp ur
socialförsäkringen till familjer som själva har hand om intellektuellt
handikappade ungdomar skulle kunna botas genom att utgående förtidspensioner
eller sjukbidrag helt enkelt dras in och ersätts av bidrag till
landstingen. Vi måste i varje fall bestämt avstyrka en sådan förändring,
som på ett betänkligt sätt skulle öka efterfrågetrycket på institutionsvård
och dessutom framstå som ytterligt orättvis. Det är att märka att den
grupp som här avses blir allt större. Omsorgslagen ger i § 5 företräde åt
boende ”i eget hem” och härmed avses, när det gäller barn och
ungdomar, i första hand föräldrahem. Genom hemvårdsbidrag från
landsting, statliga vårdbidrag, förtidspensioner och sjukbidrag från
socialförsäkringen och praktiskt stöd i olika former har man också börjat

SfU 1974:34

5

stimulera föräldrarna att själva ta hand om sina utvecklingsstörda barn i
skolåldern, låt vara att det borde göras ännu mycket mer - och sålunda
inte mindre — i den vägen, bl. a. vad gäller utvecklingen av den
hemmavård varom omsorgslagen talar. I samma riktning verkar att
yrkessärskolorna ökat i antal och även antalet integrerade klasser, vilket
tjänat till att minska avstånden mellan skola och hem. I maj 1972 bodde
nära 40 procent eller mer än 700 (av totalt över 1 800) av yrkessärskolans
elever i sina föräldrahem, vartill kom 37 som bodde i annat enskilt
hem och 27 som hade egen lägenhet. Motsvarande tal för maj 1970 var
knappt en tredjedel eller ca 400 (av totalt över 1 200) i föräldrahem samt
18 i annat eget hem och inga i egna bostäder. Denna utveckling kommer
säkerligen att fortsätta.

Men motionärerna har som sagt i första hand tänkt på de elever som
bor på särskoleinternat (som minskar i betydelse), på elevhem eller
inackorderingshem (som onekligen blir allt fler men också allt oftare får
karaktär av 5-dagarshem), vartill kommer de som bor på vårdinstitutioner.
Tillsammantaget är denna grupp av elever otvivelaktigt stor även om
den undergått en relativ minskning. Den kan för övrigt bli ännu större om
de ungdomar som nu inte får komma till yrkessärskolan i stället får en
systematisk verksamhetsträning enligt planer som nu håller på att
utarbetas inom SÖ, och som är väl motiverade med hänsyn till den rätt
till träning som enligt omsorgslagen föreligger för alla utvecklingsstörda
ungdomar.

Förbundet anser emellertid att en utredning bör komma till stånd som
bör avse såväl anpassning av pensioner och liknande förmåner till
behoven vid dubbel bosättning som möjligheterna att för åtskilliga
utvecklingsstörda ersätta förtidspensioner med andra former av inkomstgarantier.
Förbundet anför i anslutning härtill att vid bestämmande av
rätten till pension och kommunalt bostadstillägg för liten hänsyn tas till
förekomsten av dubbel bosättning för särskoleleverna. Förbundet fortsätter: När

det gäller vårdbidragen har riksförsäkringsverket nu föreslagit en
reform som någorlunda löser detta problem, nämligen genom att
vårdbidrag skall utgå för alla dagar under året som barnet vistas i
föräldrahemmet. Minst samma reform bör också genomföras i fråga om
förtidspensioner, sjukbidrag, kommunalt bostadstillägg och invaliditetsersättning.
Härvid måste hänsyn tagas till att ett bostadsutrymme i
föräldrahemmet som måste reserveras för den utvecklingsstörde drar
kostnader även när han inte är hemma.

I motionen åberopas att det skulle innebära en administrativ förenkling
om huvudmännen som nu uppbär pensioner för utvecklingsstörda
elever i stället kunde erhålla ett stöd i form av statsbidrag, som täcker
motsvarande försörjningskostnader. När det gäller utvecklingsstörda som
ständigt vistas på t. ex. vårdhem, är det teoretiskt tänkbart att en sådan
ändring kunde leda till en viss kameral rationalisering genom att
ifrågavarande statsbidrag finge utgå i form av schematiskt beräknade
klumpbidrag. Med hänsyn till de möjligheter som datatekniken skapat vill
vi dock starkt ifrågasätta om en sådan rationalisering verkligen ger något
ens teoretiskt. Det kan i alla händelser inte komma i fråga att genomföra
den enbart för särskolelever som allt oftare bor på 5-dagarshem.
Dessutom uppstår gränsdragningsproblem som vållar nytt administrativt
krångel. I praktiken skulle det sålunda möta stor svårighet att särskilja de
fall där det verkligen är fråga om ett permanent boende i samhällelig regi

SfU 1974:34

6

från de fall där utvecklingsstörda människor bor ömsom i föräldrahemmet
och ömsom på institution eller internat. Dessa fall blir allt fler och
de borde bli ännu mycket fler. Även utvecklingsstörda på vårdhem får
inte sällan komma hem på besök till sina föräldrar. Omvänt föreligger
stort behov av att utvecklingsstörda som vistas hos föräldrar får bli
omhändertaga i samhällelig korttidsvård, t. ex. vid sjukdomsfall i
familjen eller när familjen har behov av en andhämtningspaus. 1 alla
sådana fall är det värdefullt att det finns ett statsbidrag, benämnt
pension, som är direkt knutet till den enskilde individen och som kan
följa denna från den ena boendeformen till den andra. Att denna
förutsättning nu inte utnyttjas så fullständigt som den borde är inget skäl
att genom en nyordning skapa nya hinder i den vägen och därmed
ytterligare äventyra möjligheterna för föräldrar att ta hem sina barn på
hembesök respektive försvåra det för omsorgsstyrelser som i regel
behöver bygga ut sina resurser för korttidsvård, inte minst i form av
sommarhem, där verksamheten just nu minskar i omfattning (bortsett
från de sommarhem som drivs i FUB-regi), medan den tvärtom borde
öka.

Det får dessutom ihågkommas att en del av pensionen skall direkt utgå
till den utvecklingsstörde i form av fickpengar (eller ersättas av extra
förmåner in natura för dem som inte kan använda pengar). Ibland
föreligger visserligen problem med dessa fickpengar, t. ex. genom att
huvudmännen — och ibland förmyndare — låter dem samlas på hög för
sådana som inte själva kan använda dem, i stället för att kontinuerligt
utnyttja dem för de utvecklingsstördas bästa. Men det är inget skäl att
försvaga huvudmännens intresse att betala ut fickpengar genom att dra in
pensioner och ersätta dem med klumpbidrag som inte är hänförliga till
den enskilde individen. Ty det är dock väsentligt ur normaliseringssynpunkt
att det finns fickpengar och att utvecklingsstörda blir tränade till
att räkna pengar, använda pengar och hushålla med pengar.

Som framgått av det föregående erfordras att pensioner, sjukbidrag,
kommunala bostadstillägg och invaliditetsersättning (enligt det begrepp
som avses i riksförsäkringsverkets nya förslag härom) får utgå till familjen
för minst alla de dagar under året som de utvecklingsstörda vistas i
föräldrahemmet och sålunda anpassas till den allt viktigare företeelse som
den dubbla bosättningen innebär.

Förbundet går härefter in på de psykologiska problem som är
förknippade med förtidspensionering och anför härvid:

Många utvecklingsstörda som är mera medvetna och kommit åtminstone
en bit på vägen mot en integrering uppfattar det som
nedsättande att vara förtidspensionärer. Det kan gå så långt att de vägrar
att köpa sig pensionärskort för användning i kollektiv trafik därför att de
inte vill utsätta sig för besvärande frågor från trafikpersonal som drar
deras rätt till sådana pensionärskort i tvivelsmål. Hellre än pension vill de
ha arbete och tillräcklig lön för arbete som de utför respektive
studiebidrag om de går i utbildning.

Detta problem rör sålunda inte endast särskolelever utan en stor del
av alla utvecklingsstörda i åldern 16-64 år. Det skulle inte behöva kosta
samhället någonting ytterligare om många av dem i stället för pension
kunde få en inkomstgaranti med annan benämning. Det skulle exempelvis
gälla mera allmänt än nu om sådana som arbetar i skyddat eller
halvskyddat arbete, liksom även om flera av dem som arbetar på
dagcenter. Det måste givetvis förutsättas att huvudmännen finge ekonomisk
kompensation så att förändringen inte skulle medföra någon ökad

SfU 1974:34

7

finansiell belastning på dem. Vi är övertygade om att en sådan förändring
skulle verka rehabiliteringsfrämjande.

CSN har i sitt remissyttrande över motionen 1974:668 framhållit att
enligt nämndens anvisningar förlängt barnbidrag kan utgå till externa
särskolelever över 16 år. CSN erinrar i sammanhanget om att de problem
som föreligger i fråga om ekonomiskt stöd till handikappade studerande
aktualiserats i skilda sammanhang under senare år men att någon
tillfredsställande lösning hittills inte åstadkommits. Nämnden erinrar
också om att i handikapputredningens betänkande ”Bättre utbildning för
handikappade” (SOU 1969:35) betonats vikten av en samordning mellan
det studiesociala systemet, förmånerna i AFL och utbildningsbidrag från
arbetsmarknadsverket. CSN hänvisar vidare till nämndens promemoria
den 5 maj 1972 med en kartläggning av de olika former av ekonomiskt
stöd som utgår till handikappade studerande, vilken promemoria överlämnats
till den inom socialdepartementet år 1972 tillsatta socialpolitiska
bidragsutredningen.

CSN anför sammanfattningsvis att nämnden anser nuvarande förhållanden
beträffande ekonomiskt stöd till handikappade studerande vara
mycket otillfredsställande och att det är synnerligen angeläget att frågan
får en snar lösning. CSN understryker vikten av en samlad lösning för
såväl psykiskt som fysiskt handikappade studerande, varvid ett generellt
regelsystem bör eftersträvas. Mot bakgrund härav anser CSN att det inte
finns anledning att i särskild ordning besluta om ändringar i gällande
bestämmelser avseende särskolelever.

Utskottet

I motionerna behandlas frågor om samhällets ekonomiska stöd till
psykiskt utvecklingsstörda särskolelever över 16 år.

Enligt omsorgslagen (SFS 1967:940) ankommer det på landstingskommun
eller kommun som inte tillhör landstingskommun, att i den
mån annan inte drar försorg därom, bereda psykiskt utvecklingsstörda
undervisning, vård eller andra omsorger. Avgift för omsorgerna skall i
princip inte utgå. Undervisningen sker i särskola som efter en 10-årig
grundundervisning ger eleverna vidare teoretisk utbildning och yrkesutbildning
eller yrkesträning i yrkessärskola. Skolplikten för eleverna kan
sträcka sig upp till 21 års ålder eller i särskilda fall till 23 års ålder. Mer än
hälften av särskoleleverna bor f. n. i eget hem, medan återstoden genom
huvudmannens försorg bereds plats i annat enskilt hem, på vårdhem,
specialsjukhus, inackorderingshem eller elevhem.

Flertalet av särskoleleverna över 16 år erhåller folkpension från den
allmänna försäkringen i form av antingen förtidspension eller sjukbidrag.
I de fall eleverna inte bor i eget hem utan genom huvudmannens försorg
erhåller omsorger annorstädes har huvudmannen rätt att uppbära
pensionen. Eleven är därvid tillförsäkrad fickpengar och bidrag till kläder.

SfU 1974:34

8

Enligt CSN:s anvisningar utgår samma statliga studiestöd som tillkommer
elever över 16 år i grundskola, dvs. förlängt barnbidrag, till externa
elever i särskolor så länge eleverna är skolpliktiga. Någon annan form av
studiestöd till särskolelever utgår inte. Förlängt barnbidrag utgår f. n.
med 125 kr. i månaden eller med samma belopp som studiebidraget inom
studiehjälpen på gymnasial undervisningsnivå.

Motionärerna i motionen 1974:415 aktualiserar en fråga som bl. a.
debatterades vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring, nämligen
lämpligheten av att samhällets ekonomiska stöd till särskolelever ges i
form av pension. Motionärerna anser att det från psykologisk-pedagogisk
synpunkt är otillfredsställande att så unga människor blir bedömda som
icke självförsörjande redan innan tillräcklig grund för ett sådant
bedömande kan anses föreligga och framhåller att nuvarande ordning kan
medföra att vårdnadshavarna blir angelägna om att få hem sina barn när
de erhåller pension och att anpassningen till samhällslivet efter utbildningens
slut kan bli svår genom att pensionen kan dras in om eleven får
egen arbetsinkomst. Motionärerna framhåller också att pensionsansökningsförfarandet
är en för särskolorna betungande och besvärlig administrativ
ordning. De anser därför att pensionen bör ersättas med ett
statsbidrag till huvudmannen motsvarande pensionsbeloppet.

Som inledningsvis redovisats har flera remissinstanser ifrågasatt om
pensionen är den lämpligaste ekonomiska stödformen för särskolelever
och i princip inte haft något att erinra mot att den i motionen
aktualiserade frågan blir föremål för prövning. Förslaget om en utredning
med det bestämda syfte motionärerna avser, nämligen att ersätta
pensionsförmånerna för särskolelever med ett statsbidrag till huvudmännen
för omsorgskostnader, har emellertid inte biträtts av någon av
remissinstanserna. Dessa har i stället betonat angelägenheten av att den
enskildes ekonomiska förhållanden inte försämras. Det statliga stödet bör
— menar de — ha en utformning som uppmuntrar och gör det möjligt för
föräldrarna att vårda barnen i hemmet, och det bör också kunna följa
individen oberoende av var han bor. Riksförbundet FUB har särskilt
pekat på att den föreslagna bidragsformen skulle kunna öka efterfrågetrycket
på institutionsvård.

Utskottet finner de vid remissbehandlingen framförda invändningarna
vägande. Även om det skulle kunna innebära en viss förenkling för
huvudmännen om pensionerna ersattes med statsbidrag för omsorgerna
om eleverna kan det inte uteslutas att ett bifall till motionärernas förslag
skulle kunna medföra administrativa problem av annan art. Det är därför
osäkert om förslaget innebär någon större vinst härvidlag. Den väsentligaste
invändningen mot motionärernas förslag är emellertid att de i AFL
angivna förutsättningarna för förtidspension eller sjukbidrag inte gärna
kan utformas annorlunda för en speciell grupp handikappade än för
andra grupper försäkrade. Enhetliga regler bör rimligen gälla för alla
medborgare när det gäller deras möjligheter att få den grundtrygghet
som förtidspension eller sjukbidrag från folkpensioneringen jämte tillläggsförmåner
innebär. Om lagens krav för erhållande av dessa förmåner

SfU 1974:34

9

utformas strängare kommer detta att drabba även andra grupper av
handikappade ungdomar med pension, och svårigheter kan uppkomma att
finna annan lämplig stödform. Med anledning av motionärernas påstående
att det från psykologisk-pedagogisk synpunkt är otillfredsställande
att en ung människa blir bedömd som icke självförsörjande innan
tillräcklig grund för ett sådant bedömande kan anses föreligga vill
utskottet erinra om att pension i form av sjukbidrag utgår till de allra
flesta särskolelever. Eftersom rätten till sjukbidrag är begränsad för viss
tid omprövas förutsättningarna för rätten till bidrag fortlöpande.
Förtidspension utgår i de fall nedsättningen av arbetsförmågan kan
bedömas som varaktig. Även förutsättningarna för förtidspension kan
emellertid omprövas om anledning därtill uppkommer. Om stimulans är
nödvändig för att införa den utvecklingsstörde i arbetslivet kan sådan ges
genom olika rehabiliteringsåtgärder. Vid en rätt genomförd rehabilitering
finner utskottet farhågorna för att särskolelevens vilja att i görligaste mån
klara sig själv skulle motverkas av att pensionsförmåner utgått under
tiden för yrkesutbildningen överdrivna. Utskottet kan på grund av det
anförda inte biträda yrkandet i motionen 1974:415.

I motionen 1974:668 tar motionärerna upp frågan om rätt till
studiestöd för elever i särskola. Som framgår av CSN:s inledningsvis
redovisade remissyttrande har nämnden i anvisningar meddelat att
studiestöd i form av förlängt barnbidrag utgår till externa elever över 16
år i särskolor så länge skolplikt föreligger. Eleverna erhåller därigenom
beloppsmässigt samma grundläggande stöd som enligt studiestödslagen
tillkommer såväl elever över 16 år i grundskolan som gymnasieskolans
elever under 20 år. Däremot är särskoleleverna uteslutna från möjligheten
att erhålla återbetalningspliktiga studiemedel. I de fall sjukbidrag eller
förtidspension utgår är denna stödform från den enskildes synpunkt
ekonomiskt vida fördelaktigare än studiemedel. De elever däremot som
inte har pensionsförmåner - dvs. de inte så svårt handikappade, vilka har
de största förutsättningarna att bo i det egna hemmet och att kunna
genomföra en yrkesutbildning — kan antas uppleva det som orättvist att
de har sämre möjligheter till statligt ekonomiskt stöd än sina jämnåriga
studiekamrater i gymnasieskolans yrkesskolor. Utskottet, som finner det
angeläget att särskolans elever blir särskilt uppmärksammade när det
gäller utformningen av det ekonomiska stödet till handikappade studerande
ungdomar, har erfarit att den nu berörda frågan kommer att tas
upp till behandling av den inom departementet tillsatta socialpolitiska
bidragsutredningen. Utskottet har också inhämtat att den inom utbildningsdepartementet
tillsatta utredningen om skolan, staten och kommunerna
(SSK) kommer att ta upp frågor som rör särskolan. Resultatet av
dessa utredningar bör avvaktas innan man vidtar någon ändring i
gällande regler för studiestöd. Utskottet avstyrker därför bifall även till
yrkandet i motionen 1974:668.

SfU 1974:34

10

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1974:415,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:668.

Stockholm den 21 november 1974
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s),
Magnusson i Nennesholm (c), Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Lindström* (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro* (c), Olsson i Stockholm (vpk), Nilsson i
Norrköping (s), Andersson i Edsbro (c) och fröken Engman* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.