Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 31 år 1974

SfU 1974:31

Nr 31

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om bibehållande
av diagnosregistreringen i försäkringskassornas försäkringsregister.

Motionen

I motionen 1974:154 av herr Green (s) och fru Håvik (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att åtgärder vidtas i syfte att
diagnosregistreringen i de nuvarande manuellt förda försäkringsregistren
hos försäkringskassorna vid övergång till ADB-registrering av allmänt
samhällsintresse bibehålls.

Motionärerna betonar den negativa effekt som enligt deras uppfattning
kommer att bli följden av att den systematiska registreringen av
sjukskrivningstider och sjukdomsdiagnoser upphör i samband med
införande av ADB-terminaler vid försäkringskassornas lokalkontor. De
understryker att den kontinuerliga och från internationell synpunkt helt
unika registrering av sjukdomsuppgifter, som alltsedan den obligatoriska
sjukförsäkringens genomförande år 1955 skett över de s. k. F-korten vid
försäkringskassorna, varit av betydelse för såväl kassornas arbete som den
socialmedicinska verksamhet vilken bedrivits omkring de långa sjukfallen.
Motionärerna menar att diagnoserna, insatta i sitt sammanhang, varit
intressanta även för kortfallen och de framhåller också att F-korten blivit
flitigt utnyttjade av forskare, särskilt inom medicinen. Även sjukvårdshuvudmännen,
socialvården och tjänstegrupplivanstalterna har — framhåller
de - intresse av F-korten. Enligt motionärernas uppfattning är det
väsentligt att tillvarata och fortsätta 20 års registrering av svenska folkets
sjukskrivningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket,
Försäkringskasseförbundet och socialstyrelsen. Försäkringskasseförbundet
har i sin tur inhämtat yttranden från försäkringskassorna i
Stockholms, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län samt från Bohusläns allmänna försäkringskassa.
I ärendet har också inkommit yttranden från Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag och Svenska läkaresällskapet. Läkaresällskapet har
vid sitt utlåtande fogat yttranden av socialmedicinska institutionen vid
Svensk socialmedicinsk förening och av sällskapets sektion för rehabilitering
och fysikalisk medicin.

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 31

SfU 1974:31

Gällande system m. m.

Hos vaije allmän försäkringskassa förs register över de försäkrade som
är inskrivna hos kassan. Ett av de mest betydelsefulla är försäkringsregistret.
Det utgör ett huvudregister för sjukförsäkringen och består av ett
försäkringskort (F-kort) för varje i kassan inskriven försäkrad. Varje
registerkort innehåller identifieringsuppgifter rörande vederbörande försäkrad,
såsom namn, personnummer, civilstånd samt senast kända adress.
Dessutom innehåller kortet uppgifter om omfattningen av den försäkrades
sjukförsäkring, bl. a. eventuellt fastställd sjukpenninggrundande inkomst
(SGI). På kortet noteras även till kassan anmälda sjukdomsfall,
sjukskrivningsorsak samt sjukhjälpstidens längd vid varje sjukdomsfall
som föranlett utgivande av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård.

Vid kortare sjukdomsfall, då läkarintyg inte erfordras, noteras den
sjukdom (diagnos) som den försäkrade själv uppgivit vid sjukanmälan.
Vid sjukdomsfall, som varar längre än en vecka, noteras den på
läkarintyget angivna diagnosen (diagnoserna). Det bör observeras att en
förutsättning för dessa noteringar är att sjukpenning utgår. Därför anges
inte diagnosuppgifter för t. ex. flertalet folkpensionärer.

Den s. k. RAFA-utredningen, som tillsattes år 1967, bedrivs på uppdrag
av Kungl. Maj:t av riksförsäkringsverket och statskontoret i samråd med
försäkringskassorna. Utredningens huvuduppgift är att rationalisera administrationen
inom den allmänna försäkringen främst med hjälp av
datateknik. Utredningen har föreslagit att nuvarande manuella försäkringsregister
hos försäkringskassorna skall ersättas av ett för riket
gemensamt ADB-register med direktåtkomst via terminaler.

Något överförande av diagnosuppgifterna på F-korten till det terminalorienterade
ADB-registret kommer inte att ske. Avsikten är att någon
diagnosregistrering inte kommer att göras över huvud taget i detta
dataregister. Däremot kommer uppgifter om antal sjukfall och sammanlagda
antalet sjukdagar under de senaste två åren att finnas registrerade.

Ajourföringen av F-korten kommer att upphöra i och med att
ADB-registret träder i funktion på sjukförsäkringsområdet. F-korten
kommer dock att bevaras, även om ytterligare uppgifter inte kommer att
tillföras dem.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket har ansett sig inte kunna tillstyrka bifall till
motionärernas yrkande. Därvid har verket i fråga om den allmänna
försäkringens behov av att bevara sjukfallsdiagnoser anfört bl. a. följande.

Inför övergången till det nya systemet har RAFA-utredningen noggrant
övervägt vilka uppgifter som måste finnas i det centrala ADB-registret. Av
särskilt intresse har därvid varit de uppgifter som för närvarande finns
noterade på F-kortet. I samband härmed har behovet av en ADB-mässig
registrering av diagnoser ingående undersökts. Bl. a. har viss försöksverksamhet
bedrivits. Sålunda har den s. k. sjukfallsbevakningen — dvs. den

SfU 1974:31

rehabiliteringsverksamhet som försäkringskassa är skyldig att ägna sig åt
på grund av bestämmelserna i 4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring -vid fem olika lokalkontor bedrivits utan att kontoren fick tillgång till
tidigare diagnosuppgifter. Vid handläggningen av sådana sjukfall erhöll
kontoren information endast om de sjukperioder, som noterats för den
försäkrade under de två senaste åren. Undersökningen omfattade 10 348
anmälda sjukfall, som påbörjats under en tremånadersperiod.

Under försökstiden vidtogs 926 åtgärder i någon form i 6,4 % av
sjukfallen (dvs. i 664 sjukfall av 10 348). Som regel bestod åtgärden
endast i att sjukfallet granskades varefter datum fastställdes för en
förnyad granskning. I 25 av sjukfallen bedömdes specificerade uppgifter i
form av diagnoser från tidigare sjukfall ha betydelse vid valet av lämplig
rehabiliteringsåtgärd. I 24 av dessa fall var emellertid tidigare sjuklighet av
sådan omfattning att information skulle ha kunnat hämtas från de
försäkringsakter, som avses bli upprättade. I ett enda av de totalt över
10 000 anmälda sjukfallen skulle - om försäkringskortets diagnosuppgifter
ej funnits — specificerade uppgifter om tidigare sjuklighet ha fått
inhämtas särskilt.

1 samband med att RAFA-utredningen utarbetade det preliminära
systemförslaget gjordes dessutom en utredning om behovet av diagnosuppgifter
för tidigare sjukdomsfall för bedömning av sjukpenningrätten i
samband med inträffat nytt sjukfall. Enligt denna utredning förelåg
sådant behov endast i ett fåtal fall. Därför föreslogs att endast
ackumulerade uppgifter om antal avslutade fall och antal ersatta dagar
per år under tre år (men inte diagnoser) skulle finnas registrerade på
direktminne. En sådan registrering kombinerad med ett ändamålsenligt
arkivsystem för sjukfallshandlingar bedömdes tillgodose behovet av
uppgifter i den löpande sjukfallshanteringen.

För att tillgodose behovet av sjukhistorik beträffande försäkrade för
vilka sådan information bedöms bli erforderlig framdeles — främst efter
längre sjukdomsfall — planeras nu att alla handlingar av betydelse för
handläggningen av ett pågående eller framtida försäkringsärende (bl. a.
uppgifter om diagnoser) skall samlas i en s. k. försäkringsakt hos
försäkringskassan. Dessutom skall diagnosuppgifter liksom hittills kunna
hämtas från sjukkort, vilka enligt gällande bestämmelser sparas i tio år.
Det kan f. ö. nämnas att en förlängning av denna tid övervägs åtminstone
såvitt angår fall där läkarintyg utfärdats. Genom dessa åtgärder anses även
yrkesskadeförsäkringens informationsbehov i förevarande hänseende kunna
tillgodoses.

Riksförsäkringsverket anser att formuleringen av motionsyrkandet
tyder på att enligt motionärernas mening en total registrering av
sjukfallsdiagnoser skall ske i ADB-systemet. I anslutning härtill erinrar
verket om att RAFA-utredningen kalkylerat kostnaden i 1972 års
löneläge för registrering av diagnoser i samtliga sjukfall till 7,0—8,15
milj. kr. om året och i alla sjukfall där läkarintyg finns till 2,7-3,3
milj. kr. per år.

Verket anser att sådana åtgärder som motionärerna föreslår knappast
kan övervägas utan att motiv, omfattning och utformning liksom
ekonomiska och andra konsekvenser av en datamässig registrering av
sjukdomar blivit närmare utredda. Verket motsätter sig inte en sådan
utredning men erinrar om att försäkringskassornas diagnosuppgifter
under alla förhållanden kommer att bevaras i nuvarande omfattning fram

1 * Riksdagen 1974. 11 saini. Nr 31

SfU 1974:31

till år 1984. Enligt verkets uppfattning kan den allmänna försäkringen väl
tänkas bedriva en omfattande dataregistreringsverksamhet för andras
räkning, dock utan att bekosta den.

Försäkringskasseförbundet framhåller — med hänvisning till den av
RAFA gjorda utredningen — att försäkringskassornas behov av att ha
tillgång till en samlad diagnosregistrering av den art som F-korten ger inte
torde vara stort. Förbundet avstyrker därför bifall till motionen men
anser att frågan om en begränsad diagnosregistrering för bl. a. statistikoch
forskningsändamål bör bli föremål för fortsatta överväganden inom
RAFA.

Försäkringskassorna i Stockholms och Älvsborgs län liksom Bohusläns
allmänna försäkringskassa är alla av den uppfattningen att kostnaden för
en ADB-mässig registrering av diagnoserna inte uppvägs av den praktiska
nytta man kan ha av uppgiftslagringen. Hallands läns allmänna försäkringskassa
anser att motionärerna överdrivit F-kortens betydelse för bl. a.
läkarna och de sociala samarbetsgrupperna, medan Gävleborgs läns
allmänna försäkringskassa delar motionärernas uppfattning att ett bevarande
och fullföljande av den fullständiga diagnosregistreringen i kassornas
register har stor betydelse för forskningen och att frågan därför bör
bedömas från denna synpunkt med bortseende från de försäkringsmässiga
aspekterna. Norrbottens läns allmänna försäkringskassa framhåller att det
från försäkringssynpunkt inte synes erforderligt med en diagnosregistrering
under en lång följd av år men att om en sådan är önskvärd från
forskningssynpunkt den bör ordnas förslagsvis genom sjukvårdshuvudmännens
försorg.

Försäkringskassan i Kopparbergs län ansluter sig helt till de av
motionärerna framförda synpunkterna. Kassan framhåller att F-kortets
sjukdiagnoser och sjuktider är av väsentlig betydelse i samband med
undersökningar i förmodade rehabiliteringsärenden. Förtroendeläkare
och kassapersonal, som har vana vid att studera F-kort, kan enligt kassan
på basis av kortets uppgifter omedelbart bedöma om ett fall skall bli
föremål för vidare undersökningar. Läkare med socialmedicinsk inriktning
anser därför F-kortens information, vars samlade grundläggande
uppgifter inte kan inhämtas någon annanstans, vara ovärderlig. Även
polikliniskt verksamma läkare är — framhåller kassan — i många fall
intresserade av F-kortets sjukhistoria, som ofta är mera vederhäftig än
den patienten uppgivit. Enligt kassans mening kommer den av RAFAutredningen
föreslagna försäkringsakten inte att kunna ersätta den
nuvarande diagnosregistreringen. En tillfredsställande helhetsbild av en
försäkrad skulle däremot kunna erhållas, om de datauppgifter som
lokalkontoren i framtiden skall erhålla på dataterminalen kompletterades
med F-kortets uppgifter om sjukdiagnoser och sjukperioder för exempelvis
de senaste tio åren.

Socialstyrelsen, som delar den i motionen framförda uppfattningen att
det systematiska samlandet av sjukskrivningstider och orsaker för varje

SfU 1974:31

medborgare kan vara av visst värde bl. a. för att försäkringskassorna skall
kunna bedriva sin lagstadgade uppspårande verksamhet men också för
att behandlande läkare, sociala samarbetsgrupper m. fl. skall kunna få
underlag för säkrare bedömningar i enskilda patientärenden, framhåller
att de s. k. F-korten varit betydelsefulla hjälpmedel för förtroendeläkare,
behandlande läkare och sociala samarbetsgrupper i den socialmedicinska
verksamhet som bedrivits kring patienter med långdragen sjukskrivning.

Styrelsen vill från de synpunkter den har att företräda framhålla
nödvändigheten av att det vid en omläggning till ADB-system inom
sjukförsäkringen skapas garantier för att försäkringskassorna liksom
hittills i tid kan fånga upp de sjukfall där särskilda rehabiliteringsinsatser
kan behöva göras. En förbättrad samverkan över huvud taget mellan
försäkringskassorna och samhällets social-, sjukvårds-, rehabiliterings- och
arbetsvårdsorgan är enligt styrelsens mening synnerligen önskvärd.

Statistikbehovet för lokal-, regional- och riksplanering inom hälso- och
sjukvården kan enligt styrelsens mening tillgodoses på olika sätt utan att
man inför en central registrering av diagnoser och sjukskrivningstider för
alla försäkrade. Detsamma gäller för social och socialmedicinsk forskning
beträffande sjukdomspanorama m. m. För vissa försöksområden kan det
enligt styrelsen exempelvis vara önskvärt med en total registrering av
uppgifter angående de enskilda sjukfallen under en begränsad tidsperiod.
Styrelsen anser i detta sammanhang att möjligheter att koppla in
försäkringskassornas lokalt registrerade uppgifter i sjukfallshandlingar
m. m. måste finnas, så att berättigade planerings- och forskningsintressen
kan tillgodoses. Utrymme för sådana uppgifter bör därför reserveras i
centralregistrets minnesfunktion vid utarbetandet av det slutliga systemet.

Tekniska möjligheter att ADB-mässigt kodifiera och registrera diagnoser
finns - vilket också RAFA-utredningen anfört. Styrelsen anser
emellertid att man måste väga kostnaderna för en sådan registrering mot
kostnaderna för annan angelägen information om hälso- och sjukvården.
Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att den framtida inriktningen,
omfattningen och organisationen av statistiken på hälso- och
sjukvårdens område f. n. är under utredning (den s. k. HÄSST-utredningen).
Innan denna utredning presenterat sina överväganden och förslag
anser styrelsen sig inte kunna ta ställning till formerna för registrering av
sjukdomspanorama, sjukskrivningsmönster m. m. Socialstyrelsen är av
den uppfattningen att identifierbara data om sjukdomstillstånd m. m.
hänförliga till individer, endast skall lagras på den nivå där det är absolut
nödvändigt för sjukvårdens ändamålsenliga bedrivande. Central registrering
bör sålunda undvikas i görligaste mån med hänsyn till de risker för
individens integritet som eljest kan uppkomma. Enbart misstanken om
att sådana risker finns medför erfarenhetsmässigt att innehållet i de
registrerade uppgifterna uttunnas och förlorar i tillförlitlighet.

Sammanfattningsvis anser socialstyrelsen sålunda med anledning av de
i motionen väckta frågeställningarna att nödvändiga garantier måste
skapas för att försäkringskassorna även vid en övergång till ADB-registre -

SfU 1974:31

ring av sjukförsäkringsärenden kan vidta erforderliga åtgärder i behandlings-
och rehabiliteringssyfte för patienter med långa sjukskrivningstider
— i regel s. k. 90-dagarsfall — och styrelsen anser därjämte att det är
värdefullt om samarbetet mellan försäkringskassorna och samhällets
social-, sjukvårds-, rehabiliterings-och arbetsvårdsorgan förbättras.

Svenska läkaresällskapet framhåller att det inom sällskapet inte råder
några delade meningar om behovet av en kontinuerlig uppföljning av
befolkningens sjukdomstillstånd. Att helt upphöra med nuvarande
diagnosregistrering vid försäkringskassorna är enligt Läkaresällskapets
mening f. n. inte önskvärt. Sällskapet anser statistiken för bl. a. planeringsändamål
vara bristfällig trots en internationellt sett hög standard
inom landets medicinalstatistik. Det torde — menar sällskapet -- därför
vara önskvärt att i framtiden vid försäkringskassorna eller annorstädes
komplettera med ytterligare data, t. ex. uppgifter om behandling,
behandlingsresultat och om sjukdomsframkallande agens.

Avslutningsvis framhåller Läkaresällskapet.

Det är emellertid önskvärt att alla uppgifter om sjukskrivningsperioder,
diagnoser etc. integreras runt individen på sätt som genomförts
i det s. k. F-kortet vid försäkringskassorna. Den nuvarande specialiseringen
inom vårdsektorn med uppdelning i hälsovård, socialvård och sjukvård
med en betydande subspecialisering gör en samordning och integration av
journalakter och statistik svårbemästrad. Det torde därför vara önskvärt
att bibehålla F-kortet i sin nuvarande omfattning, trots att kvaliteten av
registrerade diagnoser av och till har kritiserats, tills dess mer effektiva
och kompletta system kan tagas i bruk.

Den framtida registreringen för statistiska eller andra ändamål bör ta
sikte på en bedömning av manifesterat vårdbehov liksom effekten av
åtgärder i såväl öppna som slutna vårdformer inom hälso-, social- och
sjukvård. Då det f. n. pågår utredning inom landet beträffande framtida
medicinalstatistik bör frågan om ett överförande till ADB av försäkringskassornas
F-kort eller nedläggning av detsamma tas upp i detta
sammanhang.

Socialmedicinska institutionen vid Svensk socialmedicinsk förening,
som varmt stöder motionen, föreslår att frågan om F-kortens framtid tas
upp till förnyad prövning under den förutsättningen att den information
som F-korten ger bibehålls. Institutionen framhåller bl. a.

För socialmedicinskt arbete med enskilda fall utgör F-kortet ett ofta
omistligt dokument. Det belyser nämligen inte sällan mera allsidigt
än sjukhusjournaler en enskild persons sjukhistoria och sjukdomsmönster.
Tolkningarna av dessa mönster ger god vägledning om mera
övergripande orsaker till patientens sjukskrivningsperioder och möjligheter
för rehabilitering. Försäkringskassornas uppsökande verksamhet är
lagstiftad när det gäller den s. k. 90-dagarsgranskningen, där F-korten och
de informationer de ger är omistliga för en prioritering av de rehabiliterande
åtgärderna. Man kan ifrågasätta om försäkringskassornas verksamhet
i det här mycket viktiga avseendet kan bedrivas i enlighet med
gällande författningar om F-kortet avskaffas. För kontakten mellan
försäkringskassa och de behandlande läkarna är F-korten av mycket stort
värde, ett samarbete som kommer patienten till del. Läkarna kan via

SfU 1974:31

F-korten få en betydligt klarare bild av patientens sjukhistoria och
sjukskrivning än vad en sjukhistoria kan ge. Försäkringskassan kan å sin
sida därigenom få snabbare ytterligare upplysningar av den behandlande
läkaren, viktiga i rehabiliteringsskeendet.

För den enskilda patienten ger alltså F-korten en unik livs- och
sjukhistoria, som kan tolkas både som mönster av olika sjukdomsdiagnoser
samt sjukskrivnings- och sjukvårdspanorama.

För forskningen och då speciellt forskningsuppgifter av socialmedicinsk
karaktär är införskaffande av uppgifter från F-korten mer en regel
än ett undantag. Inom många forskningsprojekt har F-korten kunnat
bidraga med individ baserade, långvariga sjukhistorier, som kan sammanställas
med förändring i bidragssystem. Sådana undersökningar kan svara
på så viktiga frågor som en inverkan av sociala reformer för separata
sjukdomsgrupper och för sjuka som helhet.

Även om en stor del av sjukdomsfallen är av mera kortvarig natur och
diagnoserna faller under kategorin vardagssjukdomar som övre luftvägsinfektioner,
influensa etc., är det ostridigt att just kortvariga sjukskrivningar
för produktionen är av större omedelbar betydelse än den mera
långvariga. Det är viktigt att kunna analysera sjukskrivningsmönster hos
enskilda med hänsyn till ålder, kön, yrke, inkomst. Förändringen av
sjukdomspanoramat under längre tidsperioder kan också studeras uteslutande
via F-korten. Vi har helt enkelt inga andra källor, som fortlöpande
registrerar all rapporterad sjuklighet i befolkningen. Visserligen är
statistiken över den slutna vården utbyggd så att den täcker majoriteten
av den svenska befolkningen medan däremot statistiken över den öppna
vården ännu är i sin linda. Även vid en fullständig utbyggnad av en
sådan, kommer F-korten att lämna annan information, eftersom öppnavårdsstatistiken
endast belyser sådan sjuklighet, som har lett till
vårdkonsumtion. Sjukvårdskostnaderna är i kraftigt stigande. Den nu av
alla parter accepterade satsningen på öppen vård bör på något sätt kunna
utvärderas när det gäller effekt på skilda typer av sjukdomar. F-korten
ger också en unik möjlighet att närmare undersöka sjukdomarnas sociala
epidemiologi, dvs. fördelning med hänsyn till inkomst och yrkesgrupp.
Från många studier är det välbekant att personer i lägre inkomstlägen har
en klart högre sjuklighet än i högre. Uppgifter från F-korten ger möjlighet
att följa huruvida sociala reformer har haft den effekt man avsett.

Också Svenska läkaresällskapets sektion för rehabilitering och fysikalisk
medicin tillstyrker bifall till motionen med följande motivering.

Inom Medicinsk rehabilitering och Arbetsprövnings-arbetsträningsinstitut
omhändertages individer som ofta har mycket hög sjuklighet.
Patienter kan emellertid mycket sällan närmare redogöra för sjukperiodernas
längd eller fördelning. Många patienter har dessutom flera
sjukdomar och i sådana fall föreligger svårighet att avgöra vilka
sjukskrivningsperioder som orsakas av de olika sjukdomarna.

Försäkringskassornas försäkringsregister ger en överblick av en individs
sjukskrivningsperioder och diagnoser under många år. Detta är till stor
hjälp som hjälpmedel vid bedömning av patientens situation. Förutom
sjukskrivningsperiodernas längd och frekvens kan man få en uppfattning
om fördelningen, t. ex. om sjukligheten successivt har tilltagit under de
senaste åren. För att få motsvarande upplysningar genom samtal med
patienten fordras lång tid. Det kan bli besvärande för patienten och i många
fall är det ogörligt att insamla denna information. Det bör påpekas att
många patienter tidigare vårdats vid ett flertal olika medicinska instanser
och att det är tidsödande att ur journalhandlingar sammanställa
sjukskrivningsperioder.

SfU 1974:31

Utöver tidsperioderna för arbetsoförmåga innehåller försäkringskassans
register uppgift om sjukdomsdiagnos. Det förekommer ofta att
patienter helt förbiser tidigare sjukdomar, trots att de tillfrågas därom.
Såväl sjukperiodernas fördelning på olika diagnoser som förekomsten av
vissa diagnoskonstellationer ger värdefull information vid ställningstagande
till aktiva rehabiliteringsåtgärder.

Som uttryck för användbarheten av försäkringskassans försäkringsregister
kan nämnas att Medicinska rehabiliteringsavdelningen vid Sahlgrenska
sjukhuset och Lunds lasarett samt Arbetsprövnings-arbetsträningsbyrån
vid Socialförvaltningen i Göteborg sedan 10 år rutinmässigt
samarbetar med försäkringskassan så till vida, att avdelningarna erhåller
fotostatkopia av försäkringskassans s. k. F-kort. Utöver ovan nämnda
information har man kunnat få upplysning om olika tidigare behandlande
läkare, vilket är av värde för att kunna införskaffa journalhandlingar.

Det bör betonas att den information som inhämtas används för att
planera rehabiliteringsåtgärder och för att erhålla den för individen mest
lämpade målsättningen. Någon situation där informationen använts
felaktigt och kommit patienten till skada är inte känt.

Från forskningssynpunkt är nuvarande utformning av försäkringsregistret
med såväl diagnos som tiden för sjukperioderna av utomordentligt
stort värde. Den statistiska informationen man kunnat erhålla har i
många sammanhang blivit vägledande såväl gällande patientvård som
sjukvårdsorganisation.

Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) tillstyrker likaledes
bifall till motionen. Enligt AFA bör F-korten bibehållas enligt nuvarande
registreringssystem till dess erfarenhet vunnits av det nya systemet med
central dataregistrering av sjukskrivningsperioder och sjukdomsdiagnoser.

AFA understryker att F-korten har stor betydelse också för sådana
försäkringsinrättningar som meddelar annan form av personförsäkring än
tjänstegrupplivförsäkring, såsom ordinär grupplivförsäkring, individuell
livförsäkring och sjukförsäkring. Den inom RAFA-utredningen gjorda
undersökningen rörande behov av en dataregistrering eller registrering
över huvud taget av sjukskrivningarnas tidsperioder och sjukdomsdiagnoser
anger att utredningen inte kunnat påvisa behov av en generell
diagnosregistrering för samtliga försäkrade. Enligt AFA är emellertid att
märka att RAFA:s undersökning inte tar sikte på någon av de uppgiftsintressenter
som finns utanför försäkringskassornas krets, läkarvården, den
medicinska forskningen, sjukvårdens huvudmän, socialvården och den
individuella och kollektiva försäkring som tillhandahålls i annan regi än
de allmänna försäkringskassornas.

AFA erinrar om att grupplivförsäkringen i Sverige i dag har en
ansvarighetssumma om minst inemot 250 miljarder kr. och omfattar gott
och väl 3 milj. försäkrade. Det totala antalet förfrågningar per år från
försäkringsanstalter och vetenskapliga institutioner mot F-kortregistren
avseende bakomliggande sjukpenningtid och diagnoser kan enligt AFA
uppskattas till ca 130 000. Härtill kommer andra förfrågningar mot
F-korten, exempelvis förfrågan angående arbetsgivare, något som för i
varje fall AFA:s dödsfalls- och avgångsbidragsreglering har en mycket
väsentlig betydelse. Besvarandet av dessa ca 130 000 förfrågningar bygger
emellertid inte på enbart ett motsvarande antal registrerade anmälningar

SfU 1974:31

om sjukfall. Förfrågningarna måste nämligen i regel utsträckas minst 3 å
4 år tillbaka i tiden och i åtskilliga fall betydligt längre. Då det här i stor
utsträckning gäller förfrågningar för dödsfallsreglering, är det naturligt att
sjukanmälningsfrekvensen under de efterfrågade åren oftast varit mycket
hög och att sjukskrivningar gång på gång förekommit, resp. anmälts för
förlängning. I stort kan varje förfrågan, som görs inom AFA:s område,
beräknas i genomsnitt för besvarande grunda sig på ca 15 vid olika
tillfällen i F-korten gjorda registeranteckningar. Även om vissa av övriga
uppgiftsintressenters förfrågningar inte tar i anspråk i medeltal lika
många sjukfallsanmälningar per individ, så ter det sig enligt AFA inte
osannolikt att av de 5 milj. sjukfallsanmälningar som årligen görs inemot
40 % vid olika tillfällen kommer till användning för besvarande av
förfrågningar.

AFA konstaterar sammanfattningsvis att samhället, direkt eller indirekt,
har ett stort och väsentligt intresse av att den registrering som f. n.
sker genom F-korten i lämplig form bibehålls. Kostnaderna härför torde
enligt AFA vara blygsamma och vid en intressejämförelse väga lätt mot
betydelsen av registreringssystemets bevarande.

Utskottet

Hos varje allmän försäkringskassa förs register över de försäkrade som
är inskrivna hos kassan. Ett av dessa register är det manuellt förda
försäkringsregistret som består av ett försäkringskort (s. k. F-kort) och
som — förutom identifieringsuppgifter rörande de försäkrade — innehåller
upplysningar om omfattningen av deras sjukförsäkring, om till kassan
anmälda sjukdomsfall och orsakerna till sjukskrivningen samt om
sjukhjälpstidens längd vid varje sjukdomsfall som föranlett utgivande av
sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård. På F-kortet antecknas också
den sjukdom som den sjukförsäkrade uppgivit vid sjukanmälan eller — då
läkarintyg erfordras - den på intyget angivna diagnosen. En förutsättning
för diagnosnotering är dock att sjukpenning utgår.

På uppdrag av Kungl. Majit bedrivs sedan år 1967 av riksförsäkringsverket
och statskontoret i samråd med försäkringskassorna en utredning,
vars huvuduppgift är att rationalisera administrationen inom den allmänna
försäkringen med hjälp av datateknik. Denna utredning (RAFAutredningen)
har föreslagit att det nuvarande försäkringsregistret skall
ersättas av ett för riket gemensamt ADB-register med direktåtkomst via
terminaler och att i samband härmed diagnosregistreringen skall upphöra.
Antalet sjukfall och sammanlagda antalet sjukdagar under de senaste två
åren kommer dock att finnas registrerade i en särskild försäkringsakt.

Motionärerna anser att diagnosregistreringen i de nuvarande försäkringsregistren
hos försäkringskassorna av allmänt samhällsintresse bör
bibehållas vid övergången till ADB-registrering. De understryker att den

SfU 1974:31

kontinuerliga och från internationell synpunkt helt unika registrering av
sjukdomsuppgifter som alltsedan den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande år 1955 skett via F-korten varit av värde för såväl
försäkringskassorna vid deras uppspårande verksamhet som för den
socialmedicinska verksamhet som bedrivits omkring de långa sjukfallen.
Även uppgifterna om de korta sjukfallen har, insatta i sitt sammanhang,
varit av intresse, och F-korten har också - framhåller motionärerna —
använts flitigt, särskilt av forskare inom medicinen. Motionärerna anser
det angeläget att fortsätta och bevara den snart 20-åriga registreringen av
svenska folkets sjukskrivningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet. Detta förbund har
i sin tur inhämtat yttranden från åtta försäkringskassor. I ärendet har
också inkommit yttranden från bl. a. Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
(AFA) och Svenska läkaresällskapet. Av yttrandena, vilka finns
redovisade på s. 2 ff. i detta betänkande, framgår att riksförsäkringsverket,
Försäkringskasseförbundet och det övervägande antalet försäkringskassor
anser något mera påtagligt behov av tillgång till en samlad
diagnosregistrering av den art som sker på F-korten inte föreligga och att
kostnaderna för en fortsatt registrering av samtliga sjukdomsuppgifter i
vart fall inte uppvägs av de fördelar man kan vinna med en sådan
registrering. En försäkringskassa stöder helt motionärernas förslag, medan
en annan kassa framhåller, att ett bevarande och fullföljande av den
fullständiga diagnosregistreringen torde ha stor betydelse för forskningen
och att den i motionen aktualiserade frågan bör bedömas med hänsyn
härtill och med bortseende från försäkringsmässiga aspekter. Socialstyrelsen
har för sin del understrukit nödvändigheten av att det vid en
omläggning till ADB-system inom sjukförsäkringen skapas garantier för
att försäkringskassorna liksom hittills i tid kan fånga upp de sjukfall där
särskilda rehabiliteringsinsatser kan vara erforderliga, och såväl AFA och
Svenska läkaresällskapet som Svensk socialmedicinsk förening och
Läkaresällskapets sektion för rehabilitering och fysikalisk medicin har,
från de synpunkter de haft att företräda, anslutit sig till den av
motionärerna uttalade uppfattningen att diagnosregistreringen bör bibehållas.

Av det anförda framgår att ett övervägande flertal av de remissinstanser
som haft att bedöma motionen från försäkringsmässiga synpunkter
anser att den nuvarande diagnosregistreringen på F-kort utan olägenhet
kan upphöra, medan företrädare för läkarna, den socialmedicinska
forskningen samt den individuella och kollektiva försäkring som tillhandahålls
i annan regi än de allmänna försäkringskassornas är av motsatt
uppfattning.

Som tidigare nämnts är en förutsättning för att diagnosnotering på
F-kort skall ske att sjukpenning utgår. F-korten saknar således i
allmänhet diagnosuppgifter på dem som faller utanför sjukförsäkringen,
dvs. barn under 16 år, studerande, värnpliktstjänstgörande, utförsäkrade,
förtidspensionärer och flertalet ålderspensionärer. Även om den nuva -

SfU 1974:31

rande diagnosregistreringen således kan antas vara ofullständig och också
behäftad med vissa brister, finner utskottet de i motionen framförda
synpunkterna värda beaktande. Vad i ärendet förekommit ger anledning
till antagande att en diagnosregistrering kan vara av värde såväl för
samhällets sjukvårdsplanering och den enskilda försäkringstagaren som
för den socialmedicinska forskningen. Den försäkringsakt som enligt
RAFA-utredningen bör läggas upp på försäkringskassorna skall endast
innehålla uppgifter om antalet sjukfall och sammanlagda antalet sjukdagar
under de senaste två åren och kommer, såvitt utskottet kan
bedöma, inte att kunna ersätta F-korten med deras kontinuerligt förda
sjukdomsuppgifter. Dessa uppgifter kommer f. ö. enligt vad riksförsäkringsverket
uppgivit att under alla förhållanden bevaras i nuvarande
omfattning till år 1984. Något överförande av diagnosuppgifter på
F-korten till ADB-register kommer dock inte att ske.

Kostnaderna för en diagnosregistrering av den art och omfattning
motionärerna avser kan beräknas uppgå till icke oväsentliga belopp. Att
bibehålla ett manuellt fört försäkringsregister i samband med övergången
till dataregistrering av olika sjukuppgifter inom sjukförsäkringen förefaller
utskottet föga rationellt. Införandet av ADB-mässig registrering av
sjukdomsdiagnoser förutsätter enligt utskottets mening å andra sidan att
man närmare utreder konsekvenserna i olika hänseenden av en sådan
registrering. Den av RAFA gjorda undersökningen tar främst sikte på
försäkringskassorna och deras behov av en ADB-mässig registrering av
diagnoser. Med hänsyn härtill anser utskottet sig böra förorda att frågan
om en diagnosregistrering av sjukfall blir föremål för fortsatta överväganden.

Den framtida utformningen av statistik på hälso- och sjukvårdens
område prövas f. n. inom socialstyrelsen av en särskild utredning, den
s. k. HÄSST-utredningen. Utskottet anser det lämpligt att frågan om en
diagnosregistrering av sjukfall blir föremål för en förutsättningslös
prövning av denna utredning.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1974:154 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär att motionen överlämnas till den
arbetsgrupp inom socialstyrelsen som utreder den framtida
inriktningen, omfattningen och organisationen av statistiken
på hälso- och sjukvårdens område (den s. k. HÄSST-utredningen).

Stockholm den 12 november 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1974:31

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Augustsson (s), Ringaby (m),
Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s),
herrar Hyltander (fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar
Lindström (s), Fridolfsson* (m), Andersson i Edsbro (c), Larsson i
Vänersborg* (s) och Gösta Gustafsson i Göteborg* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 8173 Stockholm 1974