Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 27 år 1974 SfU 1974:27

Nr 27

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion angående
förfarandet vid läkares friskskrivning av patient.

Motionen

I motionen 1974:999 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om översyn av tillämpningen av
lagen om allmän försäkring syftande till att ändring av legitimerad läkares
sjukdomsbedömning och av läkaren därav föranledda slutsatser ej får ske
utan att vederbörande patient ånyo läkarundersöks.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet.

Gällande rätt

Enligt 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (AFL) utgår sjukpenning
vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst
hälften. Det åligger därvid de allmänna försäkringskassorna att i alla anmälda
sjukdomsfall pröva om förutsättningarna för rätt till sjukpenning föreligger.
Försäkringskassorna har möjlighet påfordra att nedsättning av arbetsförmågan
styrks genom intyg av läkare. Enligt riksförsäkringsverkets föreskrifter
skall läkarintyg i princip påfordras fr. o. m. sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen.
Läkarintyget är avsett att tjäna som vägledning för kassan
vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan. I de fall sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar i följd eller det
eljest föreligger skälig anledning ankommer det enligt 4 kap. 2 § AFL på
försäkringskassan att undersöka om det kan finnas anledning vidta åtgärd
som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest helt eller delvis förebygga
eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Kassan skall i
förekommande fall ombesörja lämplig åtgärd.

Sjukpenning kan i vissa situationer dras in eller nedsättas, t. ex. om den
ersättningsskyldige vägrar ta emot besök av person som har försäkringskassans
uppdrag att verkställa sjukkontroll, vägrar att underkasta sig undersökning
av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig
skyldig till grov ovarsamhet från hälsosynpunkt, medvetet eller av grov
vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande
som är av betydelse för rätten till ersättning eller vägrar att utan giltig
anledning underkasta sig av försäkringskassan föreskrivna åtgärder för rehabilitering
när sjukdomstiden varat mer än 90 dagar.

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 27

SfU 1974:27

2

Försäkringskassorna har anställda förtroendeläkare som har till uppgift
att tillhandagå kassorna i frågor som kräver medicinsk sakkunskap och främja
samarbetet mellan kassan och de läkare som är verksamma inom dess
område.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande avstyrkt bifall till motionen
med motivering att det endast i undantagsfall torde förekomma att en försäkringskassa
efter samråd med förtroendeläkare kortar av sjukskrivningstiden
utan ny läkarundersökning. Detta kan förekomma om kassan vid
sjukkontroll finner att den försäkrade under sjukskrivning utför arbete i
sådan omfattning att rätt till sjukpenning ej föreligger eller den försäkrade
för en relativt bagatellartad åkomma och utan att speciella skäl angivits
sjukskrivits för en tid som avsevärt överstiger vad som kan anses normalt.
När försäkringskassa i andra fall frångår den behandlande läkarens sjukskrivning
föregås kassans beslut i sjukpenningfrågan normalt av en noggrann
utredning, där även den läkare som utfärdat läkarintyget kontaktas. Enligt
verkets mening bör det även i fortsättningen åligga försäkringskassorna och
icke de behandlande läkarna att pröva om de i AFL angivna förutsättningarna
för utgivande av sjukpenning är uppfyllda.

Socialstyrelsen anser att det inte finns anledning vidta en sådan ändring
av praxis som motionärerna avser. Styrelsen framhåller att förtroendeläkarna
på ett tillfredsställande sätt torde uppfylla berättigade krav på informationsoch
kontaktverksamheten i förhållande till de läkare som verkar inom försäkringskassans
område. Styrelsen påpekar att såväl patient som behandlande
läkare genom förvaltningslagens bestämmelser i princip alltid får tillfälle
att inkomma med erforderliga upplysningar i de fall kassan anser grunden
för utbetalande av sjukpenning tveksam. Enligt styrelsens mening är det
väsentligt att tillse att den enskilde inte lider onödig skada på grund av
de beslut av ekonomisk natur som fattas av försäkringskassan.

Även Försäkringskasseförbundet avstyrker bifall till motionen och hänvisar
därvid till det skydd för den enskilde som förvaltningslagens bestämmelser
om kommunicering med den försäkrade och meddelande av besvärshänvisning
innebär. Förbundet anser att ett tillgodoseende av motionärernas
önskemål skulle skapa en betydande fördröjning av beslut och
åtgärder till nackdel för både den enskilde och kassan. Inte heller skulle
enligt förbundets mening rättssäkerheten ökas genom den föreslagna ordningen.

SfU 1974:27

3

Utskottet

Prövningen av de i AFL angivna förutsättningarna förrätt till sjukpenning,
nämligen att sjukdom förorsakat nedsättning av arbetsförmågan med minst
hälften, åligger de allmänna försäkringskassorna. Samtidigt som den försäkrade
ålagts viss uppgifts- och anmälningsskyldighet som förutsättning
för rätt att erhålla sjukpenning har försäkringskassorna tillagts utredningsoch
kontrollbefogenheter. Så t. ex. kan en försäkringskassa vid längre tids
sjukdom än sex dagar kräva att den försäkrade företer läkarintyg till ledning
för kassans prövning av hans ärende. Hos kassan anställda förtroendeläkare
ger råd i medicinska frågor. Dessa läkare har dock ingen egen beslutanderätt
utan denna tillkommer helt försäkringskassorna.

När lagliga förutsättningar att utge sjukpenning saknas, kan försäkringskassan
vägra att utge sådan eller besluta att sjukpenning skall dras in. Innan
ett sådant beslut fattas skall dock den försäkrade regelmässigt beredas tillfälle
yttra sig. Han har också möjlighet att överklaga beslut, varigenom sjukpenning
vägrats eller nedsatts, hos riksförsäkringsverket och i sista hand
hos försäkringsdomstolen.

I motionen 1974:999 kritiserar motionärerna det förhållandet att försäkringskassans
förtroendeläkare, utan att undersöka en sjukskriven försäkrad,
”kan avkorta en i läkarintyg angiven sjukskrivningstid”. Detta upplevs menar
de som stötande både för den sjukskrivne och för den läkare som utfärdat
sjukintyget. De yrkar därför att riksdagen skall anta en bestämmelse av
innebörd att ändring av legitimerad läkares sjukdomsbedömning ej får ske
utan förnyad läkarundersökning.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet. Av yttrandena framgår
att försäkringskassorna endast i undantagsfall torde bortse från ett läkarintyg
utan att föranstalta om ny läkarundersökning. Så kan ske exempelvis då
det vid sjukkontroll visar sig att den försäkrade utför sitt normala förvärvsarbete,
då han lämnat oriktiga uppgifter om sina förhållanden eller då han
vägrat underkasta sig sjukkontroll. I vissa fall sker sjukskrivning p. g. a.
intyg från läkare i länder, där man saknar kännedom om den svenska sjukförsäkringens
bestämmelser. I åtskilliga sådana fall har direkt kunnat konstateras
att rätt till sjukpenning inte förelegat. I sammanhanget bör erinras
om att försäkringskassorna många gånger förfogar över ett omfattande material
om den sjukskrivne p. g. a. tidigare utredningar, specialistundersökningar
m. m., som den enskilde sjukskrivande läkaren inte känner till.

Lika väl som det kan- förekomma att en läkare gör en felbedömning av
en patients hälsotillstånd, kan det givetvis inte uteslutas att felbedömningar
kan förekomma i ärende vid försäkringskassa. Genom förvaltningslagens
bestämmelser har emellertid enligt utskottets mening skapats tillfredsställande
garantier för att felaktiga beslut skall kunna förhindras eller undanröjas.

SfU 1974:27

4

Utskottet kan således inte finna att gällande bestämmelser ger utrymme
för godtycke utan delar helt den av Försäkringskasseförbundet uttalade uppfattningen,
att en bestämmelse av den art motionärerna åsyftar inte skulle
vara ägnad att gagna rättssäkerheten men väl kunna fördröja besluten och
skapa annan onödig omgång till nackdel för alla parter. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:999.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan* (c), Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s),
herrar Hyltander* (fp), Marcusson (s), Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson
i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Nilsson i Norrköping (s), Andersson
i Edsbro (c) och Larsson i Vänersborg (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7955 S Stockholm 1974