Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 26 år 1974 SfU 1974:26

Nr 26

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
utvidgad ersättningsrätt enligt lagen om allmän försäkring.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1974:157 av herrar Molin (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att förslag snarast
framläggs till sådana ändringar i reglerna angående ersättning från försäkringskassa
att ersättning normalt skall kunna utgå för viss del av kostnaden
för hälsokontroll;

motionen 1974:687 av fru Oskarsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär översyn av reglerna för allmän försäkring i syfte
att sjukpenning skall kunna utgå för dag vid regelbundet återkommande
läkarkontroller;

motionen 1974:1290 av herrar Andersson i Ljung (m) och Nyhage (m)
vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om förslag syftande
till

1. vidgad ersättning från den allmänna försäkringen till njurdonatorer
i enlighet med vad i motionen anförts, samt

2. ersättning från den allmänna försäkringen till försäkrade som försakar
inkomst av arbete i samband med den utbildning som krävs för att de
skall kunna assistera vid hemdialys.

Gällande rätt

Enligt lagen om allmän försäkring (AFL)är sjukvårdsförmånerna-frånsett
de som utgår i samband med havandeskap - begränsade till att avse ersättning
vid sjukdom. Enligt 2 kap. 2 § samma lag utgår sålunda ersättning
för utgifter för läkarvård endast vid sjukdom, som enligt läkares utsago
kräver sådan vård. Ersättning för sjukhusvård utgår enligt 4 § samma kap.
endast om vården är erforderlig på grund av sjukdom. Sjukpenning slutligen
utgår enligt 3 kap. 7 § endast vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av
arbetsförmågan med minst hälften. Sjukpenning utgår därvid fr. o. m. dagen
efter insjuknandet. Undantag från sistnämnda bestämmelse gäller bl. a. om
ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, i
vilket fall sjukpenning utgår även för den dag det nya sjukdomsfallet in -

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 26

SfU 1974:26

träffar. Bestämmelsen att ersättning utgår fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen
infördes år 1966, och ersatte en tidigare gällande regel om en karenstid
av tre dagar. Samtidigt borttogs 20-dagarsregeln, men denna återinfördes
fr. o. m. år 1968 med anledning av att den ledde till att försäkrade
med ofta återkommande behandlingar, i synnerhet dialyspatienter, inte kunde
ersättas för sitt inkomstbortfall.

De angivna bestämmelserna innebär att ersättning för utgifter vid hälsokontroll
inte utgår till försäkrad. Däremot kan enligt en undantagsbestämmelse
i 2 kap. 7 8 AFL arbetsgivare få ersättning även för hälsovårdande
åtgärder som kommit hans arbetstagare till godo. Enligt nämnda lagrum
kan försäkringskassa med arbetsgivare som anordnar läkarvård eller vidtar
andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning
kan antas minska, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse för arbetsgivarens
kostnader. Bland åtgärder av hälsovårdande natur som kan
ersättas är t. ex. undersökningar för erhållande av arbetsanställning, kontrollundersökningar,
yrkeshygienisk verksamhet o. d. Enligt särskilda tilllämpningsföreskrifter
får kassan förbinda sig att gottgöra arbetsgivaren högst
hälften av hans nettokostnad för sjukvårdande åtgärder. Har arbetsgivaren
vidtagit även hälsovårdande åtgärder, får gottgörelsen bestämmas till högst
hälften av de sammanlagda kostnaderna för sjuk- och hälsovård under förutsättning
att minst hälften av dessa kan antas belöpa på de sjukvårdande
åtgärderna. Överenskommelsen skall fastställas av riksförsäkringsverket för
att bli gällande.

Bestämmelserna i AFL innebär vidare att kompensation för inkomstbortfall
ej kan utgå vid undersökningar som sker i avsikt att utröna om en
person är lämplig som donator av ett kroppsorgan, t. ex. en njure eller vid
utbildning som krävs för assistans vid hemdialys. Sjukförsäkringsbestämmelserna
innebär slutligen att vid regelbundet återkommande läkarundersökningar
eller behandlingar av sjuka personer, som visserligen kan vara
fullt arbetsföra genom att de kan hålla sin sjukdom under kontroll, men
som härför är i behov av täta läkarundersökningar och behandlingar, ersättning
för inkomstbortfall den dag vården ges endast utgår om undersökningarna
eller behandlingarna infaller med kortare intervaller än 20 dagar.

Tidigare riksdagsbehandlingar, utredningsarbete m. m.

Hälsokontroll

Riksdagen har åtskilliga gånger behandlat frågor rörande den förebyggande
hälsovården. Vid 1966 års riksdag väcktes sålunda motioner med förslag
om försöksverksamhet med s. k. riktad hälsokontroll med speciell inriktning
på hjärt- och kärlsjukdomar samt cancersjukdomar. Motionerna avslogs av
riksdagen på hemställan av allmänna beredningsutskottet (ABU 1966:21), som

SfU 1974:26

hänvisade till de initiativ som redan tagits i fråga om riktade hälsokontroller
och till att såväl landstingen som medicinalstyrelsen hade sin uppmärksamhet
riktad på behovet av en utvidgning av denna verksamhet.

Det kan också erinras om att riksdagen under en följd av år anvisat medel
för allmän hälsokontroll.

Kungl. Maj:t uppdrog år 1969 åt socialstyrelsen att verkställa en utredning
om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård
(hälsokontrollundersökningen) samt att därvid undersöka hur denna verksamhet
kunde samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas
i det system som gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. Styrelsen
skall under utredningsarbetet i samråd med riksförsäkringsverket
överväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder som ersätts av den allmänna
försäkringen. Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer resultatet
av utredningsarbetet att redovisas omkring årsskiftet 1974-1975.

Vid såväl 1972 som 1973 års riksdag behandlades motionsyrkanden som
i allt väsentligt överensstämmer med yrkandet i motionen 1974:157. I sitt
av riksdagen godkända betänkande (SfU 1972:16) framhöll socialförsäkringsutskottet
bl. a. att en sådan utvidgning av rätten till ersättning från sjukförsäkringen
som föreslagits skulle innebära ett övergivande av den gällande
huvudprincipen att endast sjukdom är ersättningsgrundande, att en sådan
ändring måste föregås av ingående överväganden, såväl med hänsyn till
kostnaderna som med hänsyn till andra reformkrav inom den allmänna
försäkringen, samt att resultatet av det utredningsarbete som pågick på ifrågavarande
område måste avvaktas, innan det framförda kravet kunde tas
upp till närmare prövning. Utskottet intog samma ståndpunkt 1973 (SfU
1973:16).

Ersättning till njurdonator m. m.

Vid 1968 års riksdag väcktes en motion om möjlighet för donator av
transplantat att erhålla ersättning enligt AFL. Andra lagutskottet framhöll
i sitt utlåtande (2 LU 1968:9) att det enligt utskottets mening var angeläget
att samhället gav en rimlig ekonomisk kompensation till personer som ställde
sig till förfogande som donatorer och att frågan borde närmare utredas.
Utskottet hänvisade till att riksförsäkringsverket vid remissbehandling av
en inom medicinalstyrelsen verkställd utredning om bl. a. legala aspekter
på transplantationer pekat på att ersättningsfrågan kunde lösas antingen
genom den allmänna försäkringen eller genom att betrakta kostnaderna som
sådana sjukvårdskostnader för vilka sjukvårdshuvudmännen hade att svara.
Frågan kunde även lösas genom särskild lagstiftning. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande och gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Riksdagsskrivelsen överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning
som redovisade denna del av sitt uppdrag i en i juni 1969 avlämnad pro -

SfU 1974:26

memoria (stencil S 1969:4). Utredningen föreslog att givare av njure i princip
skulle erhålla full kompensation för inkomstbortfall och sjukvårdsutgifter
såväl under förundersökningen och under sjukhusvården i samband med
transplantationsingreppet som under efterföljande konvalescenstid. Dittills
tillämpad praxis hos försäkringskassorna, innebärande att ersättning enligt
AFL utgavs fr. o. m. ingreppet, föreslogs skola bibehållas. För de kostnader
(under förundersökningstiden och efter ingreppet) som inte täcktes av den
allmänna försäkringen borde enligt utredningens mening sjukhushuvudmännen
svara. Frågan om deras medverkan kunde, ansåg utredningen, lösas
utan författningsmässig reglering genom en rekommendation till huvudmännen.
Kostnaderna för dessa förutsades bli mycket blygsamma då njurtransplantationer
med levande givare var sällsynta, färre än 20 per år.

Landstingsförbundet uttalade i remissyttrande över promemorian den
uppfattningen, att ersättning borde utgå från den allmänna försäkringen för
utgifter och inkomstbortfall som åsamkas njurdonator såväl under förundersökningstiden
som för tiden efter transplantationsingreppet. Förbundet
har därefter i cirkulär nr AC 49/1972 den 2 oktober 1972 rekommenderat
landstingen att utge ersättning för rese- och vårdkostnader samt förlorad
arbetsförtjänst efter vissa grunder till såväl njurdonatorer som till personer
som genomgår utbildning för dialysbehandling. Förbundet har därvid särskilt
understrukit, att denna rekommendation inte innebär något principiellt avsteg
från förbundets uppfattning att ersättning bör utgå från sjukförsäkringen
utan bör ses som en temporär lösning i avvaktan på att försäkringsfrågan
löses.

1 en motion vid 1973 års riksdag väcktes ånyo frågan om ersättning från
sjukförsäkringen till njurdonatorer även för tiden före ingreppet. Utskottet
(SfU 1973:16) avstyrkte bifall till motionen på samma grunder som anförts
beträffande utvidgning av ersättningsrätten till att avse kostnader vid hälsokontroll.

Socialdepartementet har nyligen lagt fram en promemoria (stencil S 1974:5)
med förslag till lag om transplantationer och sjukhusobduktioner m. m.,
vari de legala aspekterna på dessa frågor behandlats. Däremot har frågan
om ersättning till donator inte berörts.

Utskottet

Bestämmelsen i AFL att ersättning för sjukhusvård, läkarvård och inkomstbortfall
endast utgår vid sjukdom innebär att försäkrads kostnader
för hälsokontroll i allmänhet ej kan ersättas. Däremot kan enligt särskilda
bestämmelser en arbetsgivare under vissa förutsättningar lå ersättning för
kostnader för hälsovård, som han bereder sina anställda.

I motionen 1974:157 påtalas den fördel de grupper har, som genom sin
arbetsgivare kan erhålla gratis hälsokontroll, jämfört med dem, som saknar

SfU 1974:26

denna möjlighet. Motionärerna anser att en rätt till ersättning från sjukförsäkringen
för sådana kostnader skulle utgöra en stimulans förden enskilde
att på eget initiativ företa hälsokontroller.

En inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp har till uppgift att utreda frågor
rörande utvecklingen av hälsoundersökningar och annan hälsovård och i
samband härmed avväga avgränsningen av de sjukvårdsåtgärder, som skall
ersättas av den allmänna försäkringen. Resultatet av gruppens arbete beräknas
föreligga vid årsskiftet 1974-1975. Som utskottet framhöll föregående
år kan, så länge utredningsarbete pågår i frågan, någon riksdagens åtgärd
inte anses påkallad.

Bestämmelserna i AFL innebär också att kostnader som uppkommer vid
undersökningar av om en person är lämplig som njurdonator eIler kostnader
vid utbildning för att assistera vid dialys i hemmet inte kan ersättas av
sjukförsäkringen. Ersättning i dessa fall utgår i stället från sjukvårdshuvudmännen
enligt en rekommendation år 1972 av Svenska landstingsförbundet,
vilken innebär att ersättning till båda de nämnda kategorierna bör utgå
för rese- och vårdkostnader samt för förlorad arbetsförtjänst. Ersättning för
resekostnad bör därvid utgå även för sådan del, som inte ersätts av försäkringskassa.
Ersättning för förlorad arbetsförtjänst bör lämpligen - med
hänsynstagande till att ersättningen är skattepliktig - begränsas och beräknas
på ett belopp motsvarande en årsinkomst av högst 7,5 ggr basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring.

I motionen 1974:1290 hänvisar motionärerna till att landstingsförbundet
framhållit att den av förbundet utfärdade rekommendationen borde ses som
ett provisorium i avvaktan på försäkringsfrågans slutliga lösning. Motionärerna
anser det felaktigt att sjukpenning inte kan utgå för den tid en
person genomgår undersökningar för att utröna hans lämplighet som njurdonator
eller genomgår utbildning för hemdialys och menar att samhället
genom det förmånssystem som den allmänna försäkringen erbjuder bör bidra
ekonomiskt i betydligt större utsträckning än som nu sker.

Som inledningsvis nämnts föreslog 1961 års sjukförsäkringsutredning i en
promemoria år 1969 att njurdonator i princip skulle erhålla full ersättning
för alla sina kostnader i samband med en njurdonation. Utgivande av ersättning
från sjukförsäkringen för kostnader under förundersökningstiden
skulle emellertid kräva den principiellt väsentliga ändringen av bestämmelserna
i AFL, att ersättning skulle utges trots att sjukdom eller misstanke
om sjukdom ej förelåg. Utredningen avvisade bestämt tanken på att för
det ringa antal fall det här var fråga om vidta en lagändring, som skulle
medföra konsekvenser i andra avseenden som ej kunde överblickas. Kostnaderna
borde i stället jämställas med de allmänna kostnader som sjukvårdshuvudmännen
hade att bestrida för att ge den njursjuke den vård
han behövde. Ersättning till de presumtiva donatorerna borde därför utgå
från sjukvårdshuvudmännen.

SfU 1974:26

Genom landstingsförbundets rekommendation kan en presumtiv njurdonator
eller en person som genomgår utbildning för hemdialys erhålla minst
samma ersättning för kostnader och inkomstbortfall, som skulle utgått om
ersättningen utgivits från den allmänna försäkringen. En ersättning via denna
skulle således inte gagna de försäkrade. Den i motionen aktualiserade
ersättningsfrågan berör en relativt begränsad grupp försäkrade. Den ekonomiska
belastningen på landstingen är därför blygsam. Ett visst administrativt
merarbete skulle visserligen kunna besparas landstingen om ersättning
i stället utgick från sjukförsäkringen. Denna besparing uppväger
dock inte de nackdelar som ett åsidosättande av sjukförsäkringens nuvarande
huvudprincip att ersättning endast skall utgå vid sjukdom skulle innebära.
Utskottet kan därför inte tillstyrka bifall till motionen.

Om sjukdom förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften
utgår sjukpenning fr. o. m. dagen efter den dag den försäkrade blivit sjuk.
Vid upprepad sjukdom inom 20 dagar utgår sjukpenning även för insjuknandedagen.
Genom denna regel har sådana försäkrade, som - för att
hålla en kronisk sjukdom under kontroll - är beroende av läkar- och sjukhusvård
inom 20-dagarsperioder, möjlighet att fä ersättning för inkomstbortfall
en hel dag i samband med vården. De som med längre tidsintervaller
genomgår kontroller eller behandlingar som inte förorsakar inkomstbortfall
mer än en dag kan däremot inte fä ersättning.

Motionen 1974:687 tar upp frågan om ersättning från sjukförsäkringen
för dem som på grund av kronisk sjukdom måste göra täta läkarkontroller
och i samband därmed får vidkännas inkomstbortfall under en hel dag.
Motionärerna anser att sådana försäkrade bör ha rätt till ersättning i form
av sjukpenning för dagar som åtgår till läkarkontroller.

Sjukförsäkringens regler syftar till att ge skälig kompensation för inkomstbortfall.
Bestämmelsen att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen
har bl. a. sin grund i att de som insjuknat under senare delen av
dagen oftast får vidkännas ringa eller inget inkomstbortfall och därför skulle
bli överkompenserade om sjukpenning utgick även för denna dag. Denna
avvägning har å andra sidan fått till följd att de som insjuknat i början
av dagen får bära en del av kostnaderna för sin sjukdom själva. Att i varje
enskilt fall ge rättvis kompensation för inkomstbortfall är inte möjligt utan
mycket detaljerade och administrativt tungarbetade bestämmelser. Den nuvarande
20-dagarsregeln, som ansågs obehövlig när karenstiden för utgivande
av sjukpenning togs bort 1966, återinfördes år 1968 enbart därför
att det visat sig att försäkrade med kroniska sjukdomar, i synnerhet njursjuka
som genomgick dialys varje vecka, fick ett onormalt stort inkomstbortfall
som inte kunde kompenseras på grund av regeln att insjuknandedagen inte
berättigade till sjukpenning. Samtidigt medförde detta, att regeln kom även
andra försäkrade med upprepade sjukdomsfall på grund av olika sjukdomar
inom 20 dagar till godo. Före återinförandet av bestämmelsen diskuterades

SfU 1974:26

vilken lagkonstruktion, som kunde vara lämpligast för att ge de kroniskt
njursjuka och liknande grupper kompensation för inkomstbortfall. Som alternativ
till 20-dagarsregeln nämndes att knyta rätten till sjukpenning under
insjuknandedagen till sådan sjukdom, som under lång tid krävde regelbundet
återkommande sjukhus- eller läkarvård eller att i lagen direkt ange vilka
sjukdomar, som skulle medföra rätt till sjukpenning även för insjuknandedagen.
Dessa alternativ förkastades emellertid på grund av att de ansågs
kunna medföra gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter.

Enligt utskottets mening har genom 20-dagarsregeln de mest angelägna
grupperna av försäkrade med kroniska sjukdomar och tätt återkommande
sjukhus- eller läkarbesök erhållit ett tillfredsställande skydd mot inkomstbortfall.
Utskottet anser att en rimlig avvägning skett mellan dessa
gruppers berättigade intressen och angelägenheten av att inte ge övriga försäkrade
en överkompensation vid sjukdomsfall. Samtidigt har man fått en
administrativt lättillämplig regel. Utskottet kan på grund av det anförda
inte biträda motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1974:157,

2. motionen 1974:687,

3. motionen 1974:1290.

Stockholm den 16 oktober 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s),Carlsson i Vikmanshyttan* (c), Ringaby
(m). Karlsson i Ronneby (s). Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s),
herrar Hyltander* (fp), Marcusson (s), Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson
i Kristianstad (s). Andersson i Nybro (c), Nilsson i Norrköping (s), Andersson
i Edsbro (c) och Larsson i Vänersborg (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7956 S Slockholm 1974