Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 17 år 1974

SfU 1974:17

Nr 17

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
samordning mellan socialförsäkringen och de statsanställdas pensioner
m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1974:394 av herr Ringaby m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen begär att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om
möjligheten att räkna upp även äldre livräntor,

motionen 1974:412 av herr Ringaby m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen begär att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om
samordningen mellan socialförsäkringen och de statsanställdas — och om
möjligt även de kommunalanställdas - pensioner i syfte att komma till
rätta med för förmånstagarna oförmånliga konsekvenser.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (SPR) med följdförfattningar. Administrationen
handhas av statens personalpensionsverk. Det statliga pensionsreglementet
omfattar statsanställda tjänstemän oavsett anställningsform,
vilka fyllt 20 år och innehar anställning med minst halvtidstjänstgöring.

Pension kan utgå i form av ålderspension, sjukpension (beräknad på
samma sätt som ålderspensionen), förtidspension, egenlivränta, familjepension
samt familjelivränta. Fr. o. m. den 1 januari 1974 har de statliga
livräntorna gjorts värdebeständiga. De bestäms numera på grundval av
basbeloppet vid ingången av det år då de utbetalas.

För full ålderspension krävs i princip 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget
utgörs av slutlöneklassens lönebelopp i den lönegrad den anställde
befinner sig vid pensionsfallet. Har den anställde haft lönegraden kortare
tid än fem år kan dock pensionsunderlaget bli något lägre. Vid högre
lönegrader än C 2 inräknas inte hela lönen i pensionsunderlaget.
Ålderspensionen och sjukpensionen utgör 65 % av pensionsunderlaget
vartill kommer vissa tillägg. Familjepensionens storlek beror på antalet
efterlevande.

De statliga pensionsförmånerna är samordnade enligt den s. k.
bruttometoden med förmånerna från den allmänna pensioneringen, dvs.
folk- och tilläggspensioneringen i lagen om allmän försäkring. Bruttosamordningen
innebär att den enskilde är berättigad till minst de

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 17

SfU 1974:17

2

förmåner som skall utgå enligt pensionsreglementet. Skulle folk- och
tilläggspension tillsammantagna vid något utbetalningstillfälle överstiga
tjänstepensionens belopp skall det högre beloppet utbetalas. Samordningen
är sålunda individuell och innebär att den enskilde är garanterad att
alltid få ut minst så stora förmåner som följer av den allmänna
pensioneringen. Samordningen gäller enbart sådana pensioner som
intjänats samtidigt. En anställd med endast tjugo tjänsteår får därför
endast två tredjedelar av folkpensionen samordnad. Har en sådan anställd
under tid då han inte hade statlig tjänst förvärvat pensionspoäng inom
ATP-systemet på grund av anställning eller annat förvärvsarbete samordnas
inte den del av tilläggspensionen som dessa pensionspoäng ger
upphov till. För vissa familjepensionsförmåner gäller särskilda samordningsregler.

Som ovan framhållits bygger det statliga pensionssystemets ålderspension
på lönen i slutlöneklassen. Vid beräkning av ålderspensionens
storlek inom ATP-systemet utgår man från en längre tidsperiod.
Avgörande för ATP-pensionens storlek blir enligt huvudregeln inkomsterna
under den försäkrades 15 bästa inkomstår. En annan skillnad i
systemen är att kompensationen i det statliga tjänstepensionssystemet är
något högre (65%) än i ATP (60%). Det sagda innebär att vid en
jämförelse av utfallet för en enskild pensionär enligt de båda systemen
den statliga tjänstepensionen ofta blir inte oväsentligt högre. Detta
medför i sin tur att statsanställda, som vid sidan av sin tjänst har andra
förvärvsinkomster, som i och för sig berättigar till ATP, i allmänhet inte
får någon direkt fördel av dessa inkomster i pensionshänseende. Endast
för det fall att sidoinkomsten har en sådan storlek att den sammanlagda
folk- och tilläggspensionen skulle överstiga tjänstepensionen ger sidoinkomsten
utslag i högre pension för statspensionären. Om sidoinkomsten
är löneinkomst, betalar arbetsgivaren avgift till ATP. Avgiftsskyldigheten
är obligatorisk och föreligger alltså oavsett om sidoinkomsten
medför förhöjd pension. Om däremot sidoinkomsten härrör från annat
förvärvsarbete än anställning — det gäller inkomst som egen företagare —
skall vederbörande själv betala tilläggspensionsavgift. I det fallet
föreligger emellertid inte obligatorisk skyldighet att betala avgift. Den
försäkrade kan nämligen anmäla undantagande från ATP, såvitt angår
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Har sådant undantagande
skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter
ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn inte tas till
inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiftsskyldighet föreligger självfallet
inte om undantagande gjorts. En statsanställd som i egenskap av egen
företagare har inkomster vid sidan av tjänsten kan alltså genom att i
förväg anmäla undantagande av sidoinkomsten från ATP undgå att
belastas med tilläggspensionsavgift.

Undantag medför vissa konsekvenser. Den som för inkomst av annat
förvärvsarbete trätt ur ATP-systemet kan inte ånyo träda in i detsamma
förrän fem år förflutit, och den som återinträtt kan inte på nytt göra

SfU 1974:17

3

undantagande. Dessa regler har tillkommit för att förhindra spekulation
från de försäkrades sida. Undantagande från försäkringen för tilläggspension
får vidare betydelse för försäkringen för tilläggssjukpenning. Den
försäkrades sjukpenningklass skall nämligen, om undantagande gjorts,
bestämmas med bortseende från inkomst av annat förvärvsarbete.
Undantagandet kommer alltså att automatiskt omfatta både ATP och
sjukförsäkring.

Kommunernas pensionsförpliktelser gentemot sina anställda regleras i
ett normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner, förkortat
KPR för primärkommunemas del och LKPR för sekundärkommunernas
del. Skillnaderna mellan KPR och LKPR hänför sig uteslutande till vissa
detaljer. Pensioneringen är utformad enligt bruttopensionssystemet och
överensstämmer till sin uppbyggnad i allt väsentligt med den statliga
tjänstepensioneringen. Sålunda uppgår bruttopensionen till 65 % av
pensionsunderlaget (slutlönen). Den kommunala pensioneringen handhas
till alldeles övervägande del av Kommunernas pensionsanstalt (KPA).
Fr. o. m. den 1 juli 1968 sker gemensam utbetalning från KPA av såväl
tjänstepension som förmåner enligt den allmänna försäkringen. Pensionsförmånerna
intjänas från och med den månad arbetstagaren fyller 20 år.
För hel pension erfordras 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget beräknas i
princip på samma sätt som enligt de statliga personalpensionsbestämmelserna.

I fråga om såväl statlig som kommunal tjänstepension gäller att de vid
vissa tillfällen höjs efter överenskommelser vid centrala förhandlingar.

Tidigare behandling

Frågan om samordning mellan å ena sidan de statliga och kommunala
pensionssystemen och å andra sidan pensionerna från socialförsäkringen
prövades av riksdagen så sent som i höstas. Riksdagen avvisade då på
förslag av socialförsäkringsutskottet ett motionskrav om översyn av
nämnda pensionssystem. Utskottet framhöll bl. a. (SfU 1973:31) att den
fråga som aktualiserats i motionen närmast rörde förhållandet mellan
avgifter och förmåner inom ATP och den disproportion mellan dessa som
stundom kunde uppstå till följd av att avgifterna debiterades och
inbetalades kollektivt. Utskottet erinrade om att riksdagen upprepade
gånger uttalat den meningen att reglerna för beräkning av pensionsgrundande
inkomst och för fastställande av arbetsgivares avgiftsunderlag
var förenade med uppenbara fördelar och hänvisade också till att
samordningsbestämmelsema liksom övriga pensionsbestämmelser gällande
stats- och kommunalanställda tillhörde de frågor om vilka de
anställda kunde förhandla och träffa avtal.

Utskottet

Av motionerna i detta betänkande behandlar den ena frågan om
samordningen mellan de statliga och kommunala pensionsförmånerna

SfU 1974:17

4

samt förmånerna från den allmänna försäkringen, medan den andra
innehåller yrkande om en uppräkning av de statliga livräntorna.

En redogörelse för samordningsbestämmelserna har lämnats i inledningen
till detta betänkande. Av denna redogörelse framgår att den
enskilde till följd av samordningen är berättigad till minst de förmåner
som skall utgå enligt pensionsreglementet och att han, för det fall att
folk- och tilläggspension tillsammans skulle vid något utbetalningstillfälle
överstiga tjänstepensionens belopp, äger uppbära det högre beloppet.
Samordningen är alltså individuell och innebär att den statsanställde
aldrig kan bli sämre ställd i pensionshänseende än den som uppbär enbart
förmåner från den allmänna pensioneringen.

I motionen 1974:394, som innehåller motiveringen för yrkandet i
motionen 1974:412, framhåller motionärerna bl. a. att den statliga
pensionen till följd av samordningen skall reduceras med samma belopp
som de indexreglerade sociala försäkringsförmånerna ökar. Genom att
ATP-pension på sidoinkomst inte ingår i förhandlingarna om den statliga
bruttopensionen kommer ATP-pensionen att avräknas från den statliga
pensionen. Detta i sin tur innebär att statsanställd, som vid sidan av sin
anställning har inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete än
anställning, inte kan få någon fördel i pensionshänseende av denna
inkomst. Detta anser motionärerna otillfredsställande, och de yrkar därför
att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar upp frågan om samordningen mellan
å ena sidan den allmänna pensioneringens förmåner och å andra sidan de
statsanställdas och — om möjligt — även de kommunalanställdas
pensioner.

Det statliga tjänstepensionssystemet torde ofta ge en inte oväsentligt
högre pension än den allmänna tilläggspensioneringen. Detta beror dels
på att det statliga pensionssystemets ålderspension inte är begränsad till
sju gånger basbeloppet, dels på att den statliga pensionen bygger på lönen
i slutlöneklassen, medan man vid beräkning av ålderspension inom
tilläggspensioneringen utgår från den försäkrades 15 bästa inkomstår, och
dels på att den statliga pensionen ger en kompensation om 65 % mot den
allmänna tilläggspensioneringens 60 %.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kan det
förhållandet att en statstjänstemans pension stundom är lägre än som
motiveras av de ATP-avgifter som erlagts för densamma bero antingen på
att den stats- eller kommunalanställde vid sidan av sin ordinarie lön haft
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning och underlåtit att begära
undantagande från den allmänna försäkringen för denna inkomst eller att
han — förutom sin lön från stat eller kommun — haft ytterligare inkomst
av anställning, för vilken något undantagande inte kunnat ske.

Vid 1973 års riksdag väcktes en motion med ett yrkande av i
huvudsak samma innebörd som i motionen 1974:412. Motionen avslogs
av riksdagen med motivering bl. a. Gfr SfU 1973:31) att samordningsbestämmelserna
liksom de övriga pensionsbestämmelser som gällde statsoch
kommunalanställda var frågor om vilka de anställda kunde förhandla
och träffa avtal.

SfU 1974:17

5

Med hänsyn härtill och då riksdagen saknar anledning att inta en
annan ståndpunkt nu än förra året avstyrker utskottet bifall till motionen
1974:412.

I motionen 1974:394 yrkar samma motionärer som i motionen
1974:412 att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt skall ta upp frågan om
möjligheten att räkna upp äldre livräntor. De livräntor som motionärerna
avser är den statliga egenlivräntan och familjelivräntan, vilka fr. o. m. i år
är indexreglerade under förutsättning att vederbörande statstjänsteman
avgår ur tjänsten efter den 1 januari 1974. Indexregleringen innebär att
livräntan beräknas på grundval av basbeloppet för januari månad det år
då avgången sker.

Vad utskottet tidigare anfört i fråga om samordningsreglerna äger
giltighet också då det gäller beräkningen av de statliga livräntorna.
Utskottet anser således att denna fråga liksom frågan om samordningsreglerna
i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan berörda parter
och avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1974:394,

2. motionen 1974:412.

Stockholm den 3 april 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Augustsson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i
Nennesholm (c), fru Håvik (s), herr Marcusson (s), fröken Pehrsson (c),
herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Olsson i
Stockholm (vpk), fröken Rogestam (c) och herr Westberg i Ljusdal (fp).

Reservationer

1. av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Vad
utskottet” och slutar med ”till motionen.” bort ha följande lydelse:

De statliga livräntorna (egenlivränta och familjelivränta) är fr. o. m.
den 1 januari 1974 indexreglerade. En förutsättning för indexregleringen
är emellertid att vederbörande statstjänsteman avgår ur tjänsten efter år
1973. Livräntorna har — i motsats till den statliga pensionen — inte
räknats upp per den 1 januari 1974. Med hänsyn härtill är det enligt
utskottets mening otillfredsställande att indexreglering kan ske endast i
fråga om livräntor till anställda som avgår ur tjänst efter 1973. Utskottet
anser det rimligt att även äldre livräntor kan uppräknas.

SfU 1974:17

6

dels att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1974:394 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt tar
upp frågan om möjligheten att räkna upp äldre statliga
livräntor.

2. av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Det
statliga” och slutar på s. 5 med ”motionen 1974:412.” bort ha följande
lydelse:

Som tidigare nämnts är de statliga pensionsförmånerna samordnade
med pensionsförmånerna från den allmänna försäkringen på så sätt att
pensionären är garanterad en viss bruttopension. Bruttosamordningen
innebär att den enskilde är tillförsäkrad minst de förmåner som statens
pensionsreglemente (SPR) berättigar till. Om socialförsäkringsförmånerna
vid något utbetalningstillfälle skulle överstiga tjänstepensionens belopp,
utbetalas det högre beloppet.

Av det anförda framgår att den statliga pensionen är en ren
kompletteringspension till förmånerna från den allmänna försäkringen
och att syftet med pensionen är att tillförsäkra den statsanställde minst
den garanterade bruttopensionen. Bruttopensionen kan efter centrala
förhandlingar höjas. En uppräkning har också skett per den 1 januari i år.
Samordningsbestämmelserna medför emellertid att den statliga kompletteringspensionen
reduceras med samma belopp som de indexreglerade
förmånerna folkpension (inklusive pensiontillskott) och tilläggspension
ökar. Detta i sin tur innebär att en standardhöjning som inte motiveras av
index på socialförsäkringssidan inte alltid kompenseras av statspensionen.

En statsanställd som vid sidan av sin tjänst har andra, till ATP
berättigande, förvärvsinkomster får i regel ingen fördel av dessa inkomster
i pensionshänseende. Endast för de mycket sällsynta undantagsfall, då
sidoinkomsterna har en sådan storlek, att den sammanlagda folk- och
tilläggspensionen skulle komma att överstiga tjänstepensionen, kan
sidoinkomsterna resultera i högre pension för statspensionären.

Det anförda måste enligt utskottets mening anses otillfredsställande
från rättvisesynpunkt. Den disproportion mellan avgifter och förmåner
inom tilläggspensioneringen som stundom kan uppkomma när det gäller
deltids- och korttidsanställda samt låginkomsttagare har skarpt kritiserats
alltsedan ATP:s tillkomst. Kritiken har numera lett till att riksdagen
nyligen på förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU 1974:6) begärt en
översyn av frågan. Enligt utskottets mening torde det kunna förutsättas
att översynen kommer att resultera i bestämmelser i fråga om beräkning
av pensionsgrundande inkomst och avgiftsdebitering som — i större
utsträckning än de nu gällande — tillgodoser kravet på överensstämmelse
mellan inbetalda ATP-avgifter och tillgodoförd pensionspoäng. Enligt
utskottets mening måste det, i synnerhet för statstjänstemän med
förhållandevis låga inkomster från statligt arbete och med sidoinkomster

SfU 1974:17

7

av anställning eller annat förvärvsarbete än anställning, te sig stötande att
dessa sidoinkomster inte medför någon högre pension.

På grund av det anförda anser utskottet sig böra så till vida biträda
yrkandet i motionen 1974:412 att utskottet förordar att Kungl. Majit på
lämpligt sätt tar upp frågan om samordningen mellan å ena sidan
socialförsäkringens förmåner och å andra sidan de statsanställdas pensioner.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1974:412 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär att Kungl. Majit på lämpligt sätt tar
upp frågan om samordning mellan socialförsäkringens förmåner
och de statsanställdas pensioner.

GOTAB 74 7328 S Stockholm 1974