Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 16 år 1974

SfU 1974:16

Nr 16

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
ersättning frän sjukförsäkringen för konsultationer hos Doetors of
Chiropractic och för psykoterapi.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1974:989 Qfr 1974:1003) av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om
att ersättning för kostnader vid konsultation hos Doetors of Chiropractic
ingår i det allmänna sjukförsäkringssystemet;

motionen 1974:1311 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs, att
riksdagen beslutar att kostnader för psykoterapi meddelad av kompetent
psykolog skall kunna ersättas över den allmänna försäkringen.

Gällande bestämmelser m. m.

Sjukvårdsersättning från den allmänna försäkringen

Försäkrad enligt lagen om allmän försäkring (AFL) har jämlikt 2 kap.

1 § samma lag rätt till ersättning för utgifter för läkarvård, tandvård och
sjukhusvård. Vidare har han rätt till ersättning enligt av Kungl. Maj:t med
stöd av 2 kap. 6 § AFL fastställda grunder för utgifter för viss annan vård
eller behandling. De av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna finns i
kungörelsen (1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän
försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av
sjukdom. Kungörelsen medger under förutsättning att vården eller
behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och föreskrivits av
läkare rätt till ersättning för konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling,
viss annan fysikalisk behandling samt foniatrisk behandling. Behandling
av kiropraktor nämns inte i kungörelsen, ej heller behandling av
psykolog eller annan psykoterapeutisk behandling. Dessa behandlingar är
alltså inte ersättningsberättigade.

1961 års sjukförsäkringsutredning

1961 års sjukförsäkringsutredning, som haft i uppdrag att göra en
översyn av sjukförsäkringen, avgav år 1970 i samband med att utredningen
avslutade sin verksamhet betänkandet Ersättning vid vissa
sjukvårdande åtgärder och sjukresor (SOU 1970:56). 1 betänkandet, som
lett till lagreglering endast såvitt avser ersättning vid vissa sjukresor,

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 16

SfU 1974:16

2

skisserades bl. a. en mycket genomgripande förändring av det nuvarande
ersättningssystemet, som skulle möjliggöra att även andra behandlingsformer
än de nuvarande skulle omfattas av den allmänna försäkringen.
Som förutsättning för ersättningsrätten borde enligt utredningen —
utöver nuvarande regler om att vården eller behandlingen skall vara
föranledd av sjukdom och föreskriven av läkare - gälla att behandlingen
lämnades av kompetent personal så att vårdens kvalitet kunde garanteras.
Vårdgivaren skulle sålunda vara underkastad tillsyn av offentlig sjukvårdsmyndighet,
antingen genom att vara anställd hos sjukvårdshuvudman
eller genom att tillhöra den s. k. medicinalpersonalen, som enligt en
särskild kungörelse står under socialstyrelsens inseende. I fråga om
ersättningen förordade utredningen att den dåvarande patientavgiften om
sju kronor skulle inkludera samtliga sjukvårdande behandlingar som
meddelades genom de offentliga sjukvårdshuvudmännens försorg. Även
behandling av vårdgivare med enskild praktik borde enligt utredningen i
en framtid kunna omfattas av rätten till ersättning från AFL under
förutsättning dels att vårdgivaren var medicinalpersonal enligt socialstyrelsens
kungörelse, dels att vederbörande genom anställning, vårdavtal
eller annan överenskommelse var knuten till sjukvårdshuvudmannen.

Utövare av sjukvård m. m.

Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelser om
utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken
omfattar dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels
lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, tillkom år 1960 (2LU 1960:44).

Till grund för lagstiftningen låg den år 1950 tillsatta kvacksalveriutredningens
betänkande SOU 1956:29. I betänkandet diskuterades bl. a.
frågan om en auktorisation av den kiropraktiska verksamheten. Denna
fråga hade väckts i motion vid 1949 års riksdag och kravet hade såtillvida
bemötts positivt av andra lagutskottet som att detta hemställt om en
allsidig och förutsättningslös utredning angående verksamheten i fråga.
Riksdagen hade dock ej biträtt utskottets hemställan. Kvacksalveriutredningen
framhöll att en utövning av läkekonsten av andra än legitimerade
läkare eller med dem jämställda alltid måste vara förenad med vissa
risker, och samhället borde därför ej medverka till en legalisering av den
kiropraktiska verksamheten.

Föredragande departementschefen anförde i prop. 1960:141 s. 34
bl. a. att lagstiftningen borde som dittills omfatta regler för den speciella
form av behörighet, som borde tilläggas de på vetenskaplig grund
arbetande och utbildade läkarna, samt, med utgångspunkt i att envar äger
frihet att utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, uppta de
begränsningar i denna frihet som måste anses nödvändiga för att skydda
allmänheten. Föredragande departementschefen anförde att han härvid
ville förorda att de båda ämnesområdena behandlades i var sin lag och
tilläde att härigenom skulle markeras också formellt att det i allmänhet

SfU 1974:16

3

föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas verksamhet, å
ena sidan, samt kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade utövares
verksamhet, å andra sidan.

Den medicinska utvecklingen och nya utbildningsvägar på sjukvårdssidan
har bl. a. lett till att vård och behandling inom den offentliga
sjukvården i allt större utsträckning meddelas av annan sjukvårdspersonal
än läkare. Denna del av sjukvården omfattar inte bara sådana åtgärder för
vilka ersättning utgår från sjukförsäkringen enligt den ovannämnda
kungörelsen utan även vissa icke ersättningsbara behandlingsformer. Hit
hör behandling av psykolog, arbetsterapeut, hörselvårdsassistent och vissa
andra vårdgivare. Sjukvårdshuvudmännen har också under senare år i
ökad omfattning anställt sjukvårdspersonal tillhörande sistnämnda yrkesgrupper.
För sådana sjukvårdande behandlingar som inte berättigar till
ersättning enligt AFL tar sjukvårdshuvudmännen i regel inte ut någon
avgift av de försäkrade.

Kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens
inseende innehåller en uppräkning av de yrkesgrupper som är att hänföra
till medicinalpersonal. Den som tillhör medicinalpersonalen är bl. a.
skyldig att följa de instruktioner och föreskrifter för yrkesutövningen
som socialstyrelsen meddelar, och vederbörande kan — om han i sin
yrkesutövning handlar i strid mot vad socialstyrelsen föreskrivit enligt
gällande författningar — dömas till dagsböter. Kungörelsen tillkom efter
förslag i december 1963 av dåvarande medicinalstyrelsen. I förslaget
behandlades även vissa yrkesgrupper som av sakliga skäl borde räknas till
medicinalpersonalen men som av andra skäl lämnades utanför. Till dessa
grupper hörde bl. a. psykologerna. Frågan om deras upptagande bland
medicinalpersonalen borde enligt styrelsen anstå i avvaktan på utredning
rörande psykologernas legitimation.

I anledning av framställningar från skilda håll har inom socialstyrelsen
därefter behandlats frågan om upptagande av ytterligare grupper bland
medicinalpersonalen. Övervägandena i denna fråga har redovisats i en
inom styrelsen under år 1970 upprättad promemoria.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 6 maj 1970 uppdragit åt
universitetskanslersämbetet att i samråd med vissa andra myndigheter,
bl. a. socialstyrelsen, utreda frågan om utbildning i psykoterapi för olika
personalkategorier inom hälso- och sjukvården. I en vid beslutet fogad
promemoria uttalades, att utredningen borde omfatta dels en redovisning
av den nuvarande utbildningen i psykoterapi, dels en kartläggning av vilka
personalgrupper som har särskilt behov av utbildning i psykoterapi, dels
överväganden om behovet av ytterligare utbildning. Som exempel på
sådana personalgrupper nämndes bl. a. psykologer. Enligt promemorian
borde under utredningsarbetet ett nära samarbete etableras med socialstyrelsens
utredning angående den psykiska hälsovården. I promemorian
framhölls vidare att utredningen borde klarlägga ansvarsförhållanden och
kompetensområden för personal på olika utbildningsnivåer.

1* Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 16

SfU 1974:16

4

Vidare har Kungl. Maj:t den 18 januari i år tillkallat sakkunniga med
uppdrag att företa en utredning rörande vissa ansvarsfrågor m. m. inom
hälso- och sjukvården. Enligt direktiven har de sakkunniga att företa en
allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen
inom hälso- och sjukvården och därvid överväga i vilken utsträckning
sådan personal i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn.
Därtill bör de sakkunniga beakta det förhållandet att nya personalkategorier
successivt kommer till inom vårdverksamheten liksom sambandet
mellan behörighets- och utbildningskrav samt ansvarsfrågan. Vidare bör
de uppmärksamma den utveckling som sker mot ett samarbete i vården
mellan olika personalkategorier.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågan om ersättning från allmänna försäkringen för kiropraktisk
behandling har under senare år uppmärksammats i riksdagen.

1 ett den 6 maj 1971 avgivet svar på interpellation härom nämnde
socialministern bl. a. att 1961 års sjukförsäkringsutredning i sitt tidigare
nämnda betänkande (SOU 1970:56) föreslagit en omläggning av ersättningssystemet
för de s. k. sjukvårdande behandlingarna. Socialministern
anförde därefter bl. a. följande.

Sjukförsäkringsutredningens förslag innebär att man efter mönster av
den s. k. sjukronorsreformen på läkarvårdsersättningens område skall gå
ifrån den nuvarande metoden att lämna försäkrad återbäring för
behandlingskostnaden och i stället införa ett system med direktdebitering
av försäkringskassan. Någon särskild patientavgift föreslås inte utan
avsikten är att den nuvarande sjukronorsavgiften för läkarvård skall
berättiga till remiss för kostnadsfri sjukvårdande behandling. Däremot
anser utredningen att sjukförsäkringen skall bidra med en särskild
försäkringsandel i kostnaden för sådan sjukvårdande behandling. Denna
försäkringsandel avses bli fastställd efter överläggningar mellan staten och
de kommunala sjukvårdshuvudmännen.

Frågan om utvidgning av sjukförsäkringens ersättningsåtagande till nya
behandlingsformer kommer med det föreslagna systemet i ett nytt läge.
Utredningen framhåller att sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att
erforderlig personal finns anställd eller på annat sätt är knuten till
vårdorganisationen för att god sjukvård skall kunna meddelas. Prövningen
av frågan om viss grupp av vårdgivare — utredningen nämner här som
exempel chiropraktorer - skall knytas till huvudmannens vårdorganisation
bör enligt vad utredningen också framhåller ske i samråd med
socialstyrelsen.

Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter bl. a. överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen. Det har inte varit möjligt att ännu ta
ställning till förslaget.

I en enkel fråga (nr 206) år 1972 ställdes till socialministern frågan om
han var beredd att överväga åtgärder för att ge människor som är i behov
härav vidgade möjligheter till en lämplig kiropraktisk behandling som
komplement till övrig vård, t. ex. genom att införa kiropraktik som en
del i läkarutbildningen, införa en särskild licensgivning för fritt verkande

SfU1974:16

5

kiropraktiker och vidga rätten till ekonomisk ersättning vid besök hos
seriöst arbetande kiropraktiker.

I ett den 18 maj 1972 avgivet svar anförde socialministern följande.

Det vårdområde som berörs i frågan gäller främst lederna och
rörelseorganen samt deras sjukdomar. Denna sjukdomsgrupp omfattar
både enklare besvär och svårare invalidiserande sjukdomar. Orsakerna kan
variera mycket. I vissa fall är sjukdomen begränsad till lokala förändringar
i leder och rörelseorgan och i andra fall utgör besvären endast
symtom på mera allmänna sjukdomstillstånd, t. ex. infektioner, reumatiska
och neurologiska sjukdomar samt tumörsjukdomar. Med hänsyn
härtill har det ansetts nödvändigt att diagnostik och behandling sker
under ledning av läkare med bred medicinsk sakkunskap.

Patienter med här aktuella sjukdomar tas i huvudsak om hand av
allmänläkare i öppen vård. För de svåraste sjukdomarna i led- och
rörelseorganen finns särskilda ortopediska kliniker och rehabiliteringsavdelningar
med specialutbildad personal samt kvalificerad utrustning. Till
specialutbildad personal räknas därvid inte bara läkare utan även
sjukgymnaster, arbetsterapeuter m. fl. Den under senare år väsentligt
utökade utbildningen bl. a. av läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter
väntas komma att skapa successivt förbättrade vårdmöjligheter även inom
detta område.

1 läkarnas grundutbildning ingår undervisning i ledernas och rörelseorganens
sjukdomar. Undervisningen omfattar därvid vad som vid varje
tidpunkt kan anses svara mot vetenskap och beprövad erfarenhet;
specialistutbildningen i kirurgi, neurologi och invärtes medicin samt
framför allt i ortopedi och medicinsk rehabilitering ger fördjupade
kunskaper på detta område.

Vad beträffar frågan om utnyttjande av kiropraktiker inom sjukvården
vill jag erinra om att socialstyrelsen fortlöpande har sin uppmärksamhet
riktad på möjligheten och lämpligheten av att ta i anspråk nya
personalkategorier i vårdarbetet. Styrelsen har därvid hittills inte bedömt
det som motiverat att foga in den kiropraktiska verksamheten i hälsooch
sjukvårdsorganisationen och de därtill knutna ersättningsbestämmelserna
i den allmänna försäkringen. I samband med handläggningen av
sjukförsäkringsutredningens betänkande om vissa sjukvårdande behandlingar
kan det bli anledning att vidare pröva hithörande frågor.

I samband med att 1973 års riksdag behandlade en motion om ökad
användning av natursubstanser och naturläkemetoder inom sjukvården
m. m., varmed avsågs bl. a. kiropraktisk behandling, fann socialutskottet i
sitt betänkande SoU 1973:27 någon riksdagens åtgärd i angivna avseenden
inte erforderlig. Utskottet yttrade att avgörande för frågan om
användningen av en viss läkemetod skulle främjas måste vara dess egna
bevisade fördelar och framhöll betydelsen av att de myndigheter och
organ, som ansvarade för läkarutbildningen, noggrant följde den medicinska
forskningen såväl i Sverige som i utlandet och, då det ansågs
befogat, tog upp till närmare övervägande frågor om grundutbildning och
vidareutbildning av läkare. Det var vidare enligt utskottet av betydelse att
socialstyrelsen vid sina internationella kontakter fortlöpande uppmärksammade
den medicinska utvecklingen i andra länder och tog de initiativ
som de där vunna erfarenheterna kunde motivera.

SfU 1974:16

6

Frågan om legitimation av psykologer och ersättning från den
allmänna försäkringen vid psykoterapeutisk behandling har varit uppmärksammad
under en följd av år. Socialförsäkringsutskottet har senast
föregående år i sitt betänkande SfU 1973:25 behandlat en motion om
rätt till ersättning enligt AFL för psykoterapi. I inledningen till
betänkandet har lämnats en utförlig redogörelse av bl. a. tidigare
behandling och åtgärder beträffande frågor om legitimation av psykologer
och ersättning enligt AFL för psykoterapeutisk behandling. —
Utskottet framhöll i betänkandet behovet av en utbyggd psykoterapeutisk
verksamhet och angelägenheten av att gällande bestämmelser för
psykoterapeutisk behandling ändrades så, att de medgav rätt till
ersättning även i sådana fall då psykoterapeutisk behandling utförts av
annan än läkare. Som underlag för frågans lösning kunde enligt utskottet
ligga 1961 års sjukförsäkringsutrednings riktlinjer. En förutsättning för
ersättningsrätten borde således vara att behandling lämnades av kompetent
personal så att vårdens kvalitet garanterades, vilket i sin tur
förutsatte att vårdgivaren var underkastad någon form av tillsyn av
offentlig myndighet antingen genom att vara anställd hos sjukvårdshuvudman
eller genom att tillhöra den s. k. medicinalpersonalen. Utskottet
hänvisade i detta sammanhang till att frågorna om utbildning och
legitimation av psykologer och om ansvarsförhållanden för sådan
personal var föremål för överväganden i skilda sammanhang. Ett slutligt
ställningstagande till frågan borde därför enligt utskottet anstå i avvaktan
på resultatet av pågående eller redan slutfört utredningsarbete.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

Utskottet

Ersättning från sjukförsäkringen utgår för kostnader för läkarvård,
tandvård och sjukhusvård. Dessutom utgår ersättning för viss annan vård
och behandling, som inte kan hänföras till någon av de angivna
vårdformerna men som föreskrivits av läkare. Behandling av kiropraktor
eller psykolog ingår inte bland dessa ersättningsgilla behandlingar.

Motionärerna i motionen 1974:989 anser att ersättning enligt AFL
bör utgå vid konsultationer hos Doetors of Chiropractic och åberopar
därvid uppgifter, som lämnats i den till socialutskottet hänvisade
motionen 1974:1003 om dessa kiropraktorers utbildning, yrkesutövning
och ställning i vissa andra länder. Av sistnämnda motion framgår att det i
Sverige i dag finns ett tjugotal verksamma Doetors of Chiropractic, vilka
under 4—5 års heltidsstudier genomgått en utbildning som i stora delar är
gemensam med den utbildning medicinstuderandena erhåller. Motionärerna
understryker att denna grupp av kiropraktorer, som får sin utbildning
i USA, Kanada och England, ej får förväxlas med sådana utövare som
också kallar sig kiropraktorer eller naprapather och som i bästa fall
deltagit i en ettårig kurs i privat regi i Stockholm. Man pekar i motionen
på att Doetors of Chiropractic har legitimation i USA och även i vissa
andra länder och att kostnader för kiropraktisk behandling i USA och

SfU 1974:16

7

Kanada ersätts på samma sätt som läkarvård. Motionärerna framhåller
också att det under det senaste decenniet blivit allt vanligare att svenska
läkare hänvisar patienter till kiropraktorer för behandling av vissa
smärttillstånd.

Motionen 1974:1311 tar upp frågan om ersättning från sjukförsäkringen
för psykoterapi. Yrkande härom har senast behandlats vid 1973
års riksdags höstsession. Med hänvisning till socialförsäkringsutskottets
betänkande 1973:25 framhåller motionären att hinder för ersättning för
psykoterapi meddelad av annan än läkare inte längre torde föreligga, enär
utredningsarbete om utbildning i psykoterapi, medicinalpersonalbegreppet
m. m. torde leda till resultat under år 1974.

Den kiropraktiska verksamheten, som i vårt land haft svårt att vinna
erkännande, har av den medicinska sakkunskapen betecknats som
kvasivetenskap och kvacksalveri. Visst fog härför har otvivelaktigt funnits
genom att verksamheten fritt kunnat utövas av personer utan någon
medicinsk utbildning. Den kritik som riktats mot verksamheten har
huvudsakligen haft sin grund i de risker som är förenade med att
patienter med allvarliga sjukdomar inte kommer under läkarbehandling
utan i stället anförtror sig åt personer, som saknar de nödvändiga
förutsättningarna att ställa diagnos på sjukdomen. Samtidigt har man inte
velat helt förneka att kiropraktisk behandling, rätt utförd, i vissa fall kan
vara ett komplement till annan medicinsk behandling på samma sätt som
t. ex. sjukgymnastik. Utvecklingen i flera andra länder syns också ha gått
mot ett ökat erkännande av värdet av kiropraktisk behandling, vilket får
antas främst ha sin grund i den relativt omfattande medicinska utbildning
som Doetors of Chiropractic erhåller.

Utskottet kan ansluta sig till syftet med motionen. Det finns enligt
utskottets mening skäl som talar för att man även i Sverige ger ökat
erkännande åt den av motionärerna åsyftade gruppen kiropraktorer.

Vad särskilt angår psykologernas verksamhet har utskottet tidigare (jfr
SfU 1973:25) understrukit angelägenheten av en sådan ändring av
gällande ersättningsregler, att ersättning kan utgå även i sådana fall då
psykoterapeutisk behandling utförts av annan än läkare.

En utvidgning av rätten till ersättning för vård eller behandling från
sjukförsäkringen förutsätter emellertid att ansvarsförhållandena inom den
verksamhet som avses och möjligheterna till offentlig kontroll av
densamma är tillfredsställande klarlagda. Detta är ännu inte fallet vare sig
beträffande kiropraktorernas eller psykologernas verksamhet. De i
motionerna aktualiserade frågorna, som har nära samband med ersättningssystemet
inom privatläkarvården i dess helhet, är eller kommer att
bli föremål för överväganden i skilda sammanhang. Sålunda kommer
frågan om legitimation av kiropraktorer att behandlas av riksdagen under
höstsessionen i år. Frågan om utbildning i psykoterapi för olika
personalgrupper inom hälso- och sjukvården utreds f. n. inom universitetskanslersämbetet.
Härtill kommer att chefen för socialdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande nyligen tillsatt en utredning
med uppgift att överse tillsyns- och ansvarsfrågor inom hälso- och

SfU 1974:16

8

sjukvården.

Med hänsyn till pågående utredningsarbete och i avvaktan på
riksdagens ställningstagande i fråga om legitimation av kiropraktorer bör
enligt utskottets mening ett slutligt ställningstagande till de förevarande
motionsyrkandena tills vidare anstå. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna 1974:989 och 1974:1311.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1974:989,

2. motionen 1974:131 1.

Stockholm den 3 april 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Augustsson (s), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Hyltander
(fp), fröken Pehrsson (c), herrar Fridolfsson (m), Andersson i Nybro*
(c), Andersson i Edsbro* (c), fröken Engman* (s), herrar Nisser* (m),
Larsson i Vänersborg* (s), Gösta Gustafsson i Göteborg* (s) och Hagberg
i Borlänge (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Hyltander (fp) fröken Pehrsson
(c), herrar Andersson i Nybro (c) och Andersson i Edsbro (c), vilka ansett

dels att utskottet beträffande Doetors of Chiropractic bort anföra
följande:

Utredningsarbete beträffande frågan om legitimation av kiropraktorer
har ännu inte påbörjats. Författningsreglering i detta avseende kan därför
bedömas dröja avsevärd tid. Samma kan antagas bli förhållandet
beträffande tillsyns- och ansvarsfrågorna inom hälso- och sjukvården.
Utskottet finner emellertid en ändring av ersättningsreglerna i AFL när
det gäller behandlingar av Doetors of Chiropractic så angelägen, att
resultaten av nämnda utredningsarbete inte bör avvaktas.

Den grundliga medicinska utbildning dessa Doetors of Chiropractic
genomgått och det anseende de åtnjuter utomlands ger enligt utskottets
mening betryggande garantier för kvalitén på deras yrkesutövning i
Sverige. Under samma förutsättningar, som gäller enligt kungörelsen
(1962:387) ang. ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa
utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom, nämligen att
vården eller behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och
föreskrivits av läkare, bör därför ersättningsrätt föreligga från sjukförsäk -

SfU 1974:16

9

ringen vid behandling som ges av dessa Doetors of Chiropractic för
lindrande av smärttillstånd föranledda av funktionella störningar i
kroppens leder.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen
1974:989.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1974:989 hos Kungl.
Maj:t begär förslag till innevarande års riksdag om sådan
ändring av lagen om allmän försäkring att ersättning vid
konsultation och behandling hos Doetors of Chiropractic kan
ersättas enligt denna lag.

GOTAB 74 7333 S Stockholm 1974