Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 14 år 1974

SfU 1974:14

Nr 14

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
vissa frågor rörande yrkesskadeförsäkring.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1974:29 av herr Torwald (c) vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär en översyn av bestämmelserna för livräntor i samband
med olycksfall i arbetet och dylikt;

motionen 1974:156 av fru Marklund m. fl. (vpk) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av gällande regler och praxis
för handläggning av ersättning för hörselskador i arbetet, förorsakade av
buller, i syfte att säkerställa vidgade möjligheter till sådan ersättning;

motionen 1974:1314 av herr Ångström (fp) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring,
att personer som undergår yrkesutbildning erhåller samma
möjligheter till ersättning från yrkesskadeförsäkringen under de första 90
dagarna av sjukdom genom yrkesskada som efter samordningstidens
utgång, dvs. efter 90 dagars sjukdom.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om yrkesskadeförsäkring finns huvudsakligen i lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Yrkesskadeförsäkringen är
obligatorisk och omfattar med vissa undantag varje arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj:t förordnar elever vid vissa
skolor och andra utbildningsanstalter. Vid sidan om den obligatoriska
försäkringen finns en frivillig försäkring.

Yrkesskadeförsäkringen avser att skydda mot följderna av ”yrkesskada”,
varmed avses skador genom olycksfall i arbetet eller under färd
till eller från arbetsplatsen samt vissa andra skador eller hälsorubbningar
som orsakats av arbetet.

Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård,
sjukhusvård, resor m. m.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar
vid sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om
yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till
efterlevande.

I fråga om ersättningen vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen
samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att en
yrkesskadad, som är omfattad av sjukförsäkringen, äger för tid t. o. m.

1 Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 14

SfU 1974:14

nittionde dagen efter den då yrkesskadan inträffade, dock längst till den
dag skadan medfört rätt till livränta eller t. o. m. den dag rätten till
sjukpenning upphör (samordningstiden), rätt att från allmän försäkringskassa
få sjukvårdsersättning och sjukpenning såsom vid annan sjukdom.
Om yrkesskadad under samordningstiden inte är omfattad av sjukförsäkringen,
kan han ändå få ersättning under samordningstiden enligt
grunderna för sjukförsäkringen, men ersättningen skall då utgå från
yrkesskadeförsäkringen. Om yrkesskadan under samordningstiden medfört
behov av sjukvård utom Sverige, tandläkarvård, särskild vård i vissa fall
eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, proteser etc. ersätts behövliga
kostnader härför inklusive resor — allt i den mån ersättning inte utgått
från sjukförsäkringen. Någon ersättning från yrkesskadeförsäkringen kan
under samordningstiden inte utgå till den som åtnjuter undervisning vid
anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning eller
förberedande sådan utbildning eller deltar i praktisk yrkesorientering.

För tiden efter samordningstidens utgång regleras yrkesskadeersättningen
helt av yrkesskadeförsäkringen. Om yrkesskadan efter samordningstidens
utgång medför behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård,
läkemedel eller särskilda hjälpmedel, ersätts behövliga kostnader härför
inklusive resor. I princip utgår ersättning för hela kostnaden. Sjukpenningens
belopp bestäms även efter samordningstidens utgång av den
skadades sjukpenninggrundande inkomst. Föreligger efter sjukdomstillståndets
upphörande invaliditet som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga
med minst 10 % utgår invalidlivränta. Den kan fastställas för viss tid
eller utan tidsbegränsning. Omprövning kan ske om väsentlig ändring
inträder i de förhållanden som har varit avgörande för ersättningsbeslutet.
Jämkning i tidigare beslutad ersättning kan äga rum såväl uppåt som
nedåt.

Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag, i vilket
medräknas den försäkrades arbetsförtjänst i sin helhet upp till 2 gånger
basbeloppet, till 3/4 av den del av arbetsförtjänsten som ligger mellan 2
och 3 gånger basbeloppet samt till 1/2 av den del som ligger mellan 3 och
5 gånger basbeloppet. Om basbeloppet är 8 000 kr. blir följaktligen den
högsta årliga arbetsförtjänst som man tar hänsyn till 40 000 kr.,
motsvarande ett ersättningsunderlag om 30 000 kr.

Ibland får man uppskatta den arbetsförtjänst som skall läggas till
grund för beräkningarna, t. ex. om den försäkrade inte har haft
regelbunden inkomst eller om inkomstnivån har förändrats under året
närmast före skadans inträffande. Hushållsarbete i hemmet likställs i
skälig mån med förvärvsarbete om det har hindrat den försäkrade att
förvärvsarbeta i full utsträckning. För unga personer tillämpas särskilda
regler som innebär att arbetsförtjänsten beräknas stiga vid 18, 21 och 25
års ålder, i syfte att också ersättningarna skall höjas vid dessa åldrar.

Vid förlust av hela arbetsförmågan ugör den årliga livräntan 11/12 av
ersättningsunderlaget. Om arbetsförmågan är nedsatt och nedsättningen
ligger mellan 30 och 100% utgör livräntan en mot graden av nedsättningen
svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med 1/12 av detta.

SfU 1974:14

Vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 % uppgår livräntan
till den del av 2/3 av ersättningsunderlaget som svarar mot invaliditetsgraden.
Den andel av ersättningsunderlaget som gäller vid en viss
invaliditetsgrad blir alltså mindre ju lägre invaliditetsgraden är. En
invaliditetsgrad av 50% medför relationen 5/12 mellan livränta och
ersättningsunderlag. Är invaliditetsgraden i stället 20 % utgör relationen
2/15. Livräntan sänks med 1/4 då den försäkrade fyller 67 år.

Graderingen av nedsättningen i arbetsförmågan sker med hänsyn till
skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades
förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans
förmåga att utöva sitt yrke. Vid sidan av den faktiska arbetsoförmågan
skall således även minskningen i förmågan att utöva det egna yrket (den
s. k. yrkesfaktorn) beaktas. Vid bedömningen i vad mån en yrkesskada
medför rätt till livränta inom yrkesskadeförsäkringen fästs emellertid i
allmänhet större avseende vid den rent fysiska defekten än vid dess
konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga.

Nedsättningen i arbetsförmågan graderas från 100 % (förlust av
arbetsförmågan) till 10 %. Om nedsättningen understiger 10 % utgår inte
livränta. Man använder sig i övrigt av 24 grader: 10, 12, 14, 15, 16, 18,
20, 25, 30, 32, 33 1/3, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 66 2/3, 70, 75, 80, 90
och 100%. För de vanligaste skador som drabbar kroppsarbetare finns
s. k. normalgrader. Dessa används som utgångspunkt vid bedömningarna.
Normalgraderna har i yiss omfattning samlats i tabeller. Några vanliga
sådana tabellgrader är följande:

Tabell 5
Skada

Förlust av
hörselförmågan på båda öronen
hörselförmågan på ena örat
en tumme

ytterfalangen av en tumme
ett pekfinger

två falanger på ett pekfinger
ett långfinger

två falanger på ett långfinger
ett ring- eller lillfinger
ring- och lillfingrarna på ena handen
pek-, lång-, ring- och lillfingrarna
på ena handen
handen i handleden
en stortå

alla tår på ena foten
Fullständig styvhet i
armbågsleden

knäleden med sträckställning
Amputation å
överarmen med god protesfunktion
överarmen med dålig protesfunktion
underarmen med god protesfunktion
underarmen med dålig protesfunktion
lårbenet med god protesfunktion
lårbenet med dålig protesfunktion
Förlust av ett öga (bulben uttagen)

Blindhet på ett öga

Invaliditetsgrad %

5 el. 7
12

40
60
ej 10
10

25-33 1/3
25

70-75

55-65

SfU 1974:14

Avvikelser uppåt eller nedåt i graderingen av en viss skada kan vara
motiverade av skadans olika betydelse i olika yrken. Däremot tillmäts den
skadades ålder inte så stor roll. Åtskilliga skador — t. ex. skallskador —
anses inte kunna bedömas efter normalgrader. Prövningen sker här i
stället från fall till fall.

Om viss skada föranleder omskolning kan livränta beräknas efter
1 OO-procentig invaliditet om den skadade inte uppbär lön under
omskolningstiden. I gengäld beaktas vid omprövningen av invaliditetsgraden
den förbättring i arbetsförmågan som omskolningen kan ha lett
till. Också i andra fall förekommer att invaliditetsgraden beräknas högre
under tiden närmast efter skadan. Det sker då för att underlätta den
skadades anpassning till sitt gamla yrke eller till ett nytt yrke, s. k.
anpassningsersättning.

Tidigare skada beaktas på det sättet att man vid bedömningen av den
nya skadans inverkan på arbetsförmågan utgår från det skick vari den
skadade befinner sig vid olycksfallet. Om den tidigare skadan har nedsatt
arbetsförmågan med 20 % och den nya skadan med lika mycket skall
livräntan för den sista skadan således bestämmas efter 25 % eftersom den
skadade har förlorat 25 % av sin tidigare arbetsförmåga. Om den första
skadan inte har nått upp till 10-procentig invaliditet beräknas dock
invaliditeten vid det andra tillfället som om båda skadorna uppkommit
då.

Om den skadade till följd av yrkesskada är under längre tid ur stånd
att reda sig själv och han inte vårdas på sjukhus för skadan, höjs
sjukpenningen eller livräntan med ett särskilt vårdbidrag om högst 5 kr.
om dagen om sjukpenning utgår och med 1 800 kr. om året om livränta
utges. Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp
med ett belopp mostvarande 20 % av basbeloppet. Vidare utgår livräntor
till vissa efterlevande. Efterlevandelivränta utges till änka och i vissa fall
till med änka jämställd ogift kvinna, så länge hon lever ogift. Årsbeloppet
av livräntan motsvarar för tid t. o. m. månaden närmast före den under
vilken kvinnan fyller 67 år, 1/3 och för tid därefter 1/4 av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, varvid hänsyn ej tas till inkomst överstigande fem
gånger basbeloppet. Änkling och frånskild make kan under vissa
förutsättningar erhålla livränta. Varje barn till den avlidne har rätt till
livränta t. o. m. den månad barnet fyller 19 år motsvarande 1/6 av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Efterlevandelivräntorna får sammanlagt
inte överstiga 5/6 av ersättningsunderlaget. Blir så fallet skall livräntorna
minskas proportionellt.

Genom beslut vid 1967 års riksdag har såväl äldre som nyare livräntor
värdesäkrats enligt särskild lagstiftning.

Om någon är berättigad till folkpension eller tilläggspension samt
yrkesskadelivränta samtidigt, minskas pensionsförmånerna enligt särskilda
samordningsregler i 17 kap. lagen om allmän försäkring (AFL).
Pensionsförmån från den allmänna försäkringen reduceras sålunda som
huvudregel med 3/4 av livränta från yrkesskadeförsäkringen. Minskningen
skall i första hand göras på tilläggspension. Om en försäkrad med 100 %

SfU 1974:14

invaliditet har rätt till exempelvis förtidspension från folkpensioneringen
med 7 200 kr., tilläggspension med 19 200 kr. och livränta från
yrkesskadeförsäkringen med 27 500 kr. reduceras summan av folkpension
och tilläggspension, dvs. 26 400 kr., med 3/4 av 27 500 kr., eller
20 625 kr., till 5 775 kr. Från folkpensioneringen kommer att utgå 5 775
kr., från tilläggspensioneringen ingenting och från yrkesskadeförsäkringen
27 500 kr., eller sammanlagt 33 275 kr.

Tidigare behandling

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion med yrkanden om allmänna
förbättringar av yrkesskadeförsäkringens förmånssida, om övergång från
yrkesskadeförsäkringens på medicinska faktorer grundade invaliditetsbedömning
till den inom den allmänna försäkringen tillämpade invaliditetsbedömningen,
grundad på den försäkrades förmåga att bereda sig
inkomst genom eget arbete och om regelbunden omprövning av
invaliditetsgraden.

Socialförsäkringsutskottet avstyrkte bifall till motionen med hänvisning
främst till att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 april 1971
bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga
med uppgift att se över yrkesskadeförsäkringens förmåner.

Yrkesskadeförsäkringskommittén

En strävan att nå ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp inom yrkesskadeförsäkringen
finns i direktiven till 1971 års yrkesskadeförsäkringskommitté.

I dessa sägs bl. a. att en verkan av yrkesskadeförsäkringens regler —
och här syftas främst på 10-procentsgränsen — har blivit att de
ojämförligt flesta livräntefallen avser mycket låga invaliditetsgrader.
Undersökningar har klarlagt att den i livränteärendet fastställda invaliditeten
bara i begränsad utsträckning svarar mot en förvärvsmässig
invaliditet. Tvärtom kan enligt dessa undersökningar de i lindrigare grad
yrkesskadade oftast fortsätta sitt arbete utan att någon faktisk nedsättning
av förvärvsförmågan visar sig. För den övervägande delen yrkesskadade,
nämligen de med lindrigare skador, har yrkesskadelivränta alltså
faktiskt kommit att helt eller delvis bli något annat än kompensation för
inkomstbortfall. De utgör snarast en kompensation för särskilda utgifter
som den yrkesskadade kan få vidkännas och för olägenheter och besvär
av skiftande slag eller med andra ord en ersättning för lyte eller
stadigvarande men av annan art. Yrkesskadeförsäkringskommittén skall
överväga hur dessa bägge funktioner hos yrkesskadelivräntorna lämpligen
kan skiljas åt. Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall
vid invaliditet bör renodlas genom anknytning till de principer
som gäller för bedömningen inom den allmänna försäkringen. Livräntan
bör alltså, i likhet med förtidspension, grundas på den reella nedsättning i
den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete

SfU 1974:14

som yrkesskadan gett upphov till. Den princip som gäller inom den
allmänna försäkringen att nedsättningen av förvärvsförmågan måste
uppgå till minst 50 % för att berättiga till pension kan emellertid enligt
direktiven inte få motsvarande tillämpning i fråga om rätt till yrkesskadelivränta.
Vid utformningen av reglerna måste givetvis beaktas den
förändring i förutsättningarna som inträder i och med att ersättning för
lyte eller annat men skiljs ut ur livräntan.

En renodlad menersättning bör enligt direktiven grundas på den
medicinska defekt som föreligger. Den skadades inkomst skall alltså inte
som nu inverka på ersättningens storlek. Frågan i vad mån menersättning
skall utgå i form av engångsbelopp eller vara periodiserad bör särskilt
övervägas.

En utbrytning av menersättningen ur livräntan skapar vidare enligt
direktiven väsentligt förbättrade ersättningsmöjligheter för den som har
drabbats av fullständig invaliditet. För dessa har livräntan med nuvarande
regler inte inrymt annat än ersättning för inkomstbortfallet. Genom de
regler som förordas kommer i sådana fall att utöver kompensation för
nedsättning av förvärvsförmågan utgå särskild ersättning för det handikapp
i andra avseenden som den bestående skadan förorsakar. Om man
löser ersättningsfrågan när det gäller lyte och men i försäkringens form
bör man också kunna komma ifrån en del av de skadeståndstvister som
nu ofta vållar irritation i relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Utskottet

De motioner utskottet behandlar i detta betänkande tar upp vissa
frågor rörande yrkesskadeförsäkring.

Gällande bestämmelser om sådan försäkring finns huvudsakligen i
lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring och innebär att den försäkrade
vid yrkesskada får ersättning för läkar- och tandläkarvård, sjukhusvård,
resor m. m. Med yrkesskada avses skador genom olycksfall i arbetet
eller under färd till eller från arbetsplatsen samt vissa andra skador eller
hälsorubbningar som orsakats av arbetet.

Yrkesskadeförsäkringen är samordnad med sjukförsäkringen. Samordningen
innebär att ersättningen under de första 90 dagarna efter
olycksfall utgår enligt sjukförsäkringens regler på samma sätt som vid
vanligt sjukdomsfall och att därefter all ersättning utgår från yrkesskadeförsäkringen.
Föreligger efter sjukdomstillståndets upphörande invaliditet
som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst 10% utgår
invalidlivränta, som kan fastställas för viss tid eller utan tidsbegränsning.
Livräntan beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag som i sin tur
bestäms med hänsyn till graden av nedsättningen i arbetsförmågan.

Motionären i motionen 1974:29, som begär en översyn av bestämmelserna
om livräntor i samband med olycksfall i arbete, framhåller att det
inte finns anledning ifrågasätta metoderna för beräkning av arbetsförmågans
reducering, eftersom denna sker på medicinska grunder. Han

SfU 1974:14

kritiserar däremot att man vid denna beräkning f. n. i allmänhet inte gör
någon individuell bedömning av vilka konsekvenser den nedsatta arbetsförmågan
kan ha för den försäkrades möjligheter att förvärva inkomster i
framtiden. Förlust av ett pekfinger har, säger motionären, helt andra
konsekvenser för en yrkesviolinist än en grovarbetare. På samma sätt
drabbar exempelvis minskad rörelseförmåga i ben och höfter en
renhållningsarbetare hårdare än en kontorist.

Motionärerna i motionen 1974:156 påpekar att det enligt gällande
bestämmelser om yrkesskadeförsäkring visat sig svårt att få ersättning för
hörselskada. De begär därför en översyn av gällande regler för handläggning
av frågor rörande sådan ersättning.

Som tidigare nämnts beräknas livränta från yrkesskadeförsäkringen
med utgångspunkt i graden av nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga.
Graderingen sker med hänsyn till skadans beskaffenhet och dess
inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig
inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Vid
sidan av den faktiska arbetsoförmågan skall således även minskningen i
förmågan att utöva det egna yrket (den s. k. yrkesfaktorn) beaktas. Vid
bedömningen i vad mån en yrkesskada bör medföra rätt till livränta inom
yrkesskadeförsäkringen torde emellertid — i motsats till vad som gäller i
fråga om förtidspension inom den allmänna pensioneringen — i allmänhet
fästas större avseende vid den rent fysiska defekten än vid dess
konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. Anledningen härtill
torde främst vara att man i mer okomplicerade yrkesskadefall tillämpar
en schablonmässig bedömning av arbetsförmågenedsättningen efter en
skala som f. n. omfattar 24 olika invaliditetsgrader. Utskottet, som
finner de i motionerna framförda synpunkterna värda beaktande, vill
erinra om att frågan om yrkesskadeförsäkringen f. n. är föremål för en
allsidig översyn inom yrkesskadeförsäkringskommittén. I dess uppdrag
ingår att överväga hur yrkesskadelivräntornas bägge funktioner att vara
dels en ersättning för lyte eller stadigvarande men av annat slag, dels en
kompensation för inkomstbortfall lämpligen kan särskiljas. I uppdraget
ingår också att söka renodla yrkesskadelivräntans centrala funktion att
kompensera för inkomstbortfall vid invaliditet genom att knyta an till de
principer som gäller för bedömningen inom den allmänna försäkringen.
Utredningen skall alltså söka åstadkomma bestämmelser av innebörd att
frågan om och i vad mån livränta bör utgå skall kunna avgöras på
grundval av den reella nedsättning i den försäkrades förmåga att bereda
sig inkomst genom förvärvsarbete som yrkesskadan gett upphov till.

Av det anförda framgår att yrkesskadeförsäkringskommittén enligt
sina direktiv har att pröva frågor av den art som aktualiserats i
motionerna 1974:29 och 1974:156. Utskottet anser sig emellertid
så till vida böra biträda motionärernas krav på översyn av gällande
bestämmelser att utskottet tillstyrker att motionerna överlämnas till
nämnda kommitté.

SfU 1974:14

Enligt gällande bestämmelser kan den, som åtnjuter undervisning vid
anstalt för yrkesutbildning, under den tid om i regel 90 dagar då
yrkesskadeförsäkringen är samordnad med sjukförsäkringen inte få
sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen.

I motionen 1974:1314 framhålls att det övervägande antalet olycksfall
och yrkesskador slutregleras under de första 90 dagarna och att
yrkesskoleleverna därför drabbas hårt av att vara avstängda från
möjligheten att erhålla sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen under
nämnda tid. Som exempel nämner motionären att elever på vårdyrkesskolor
är utsatta för stor smittorisk under sin praktiktjänstgöring på
sjukhus. Många drabbas av hepatit med svåra ekonomiska konsekvenser
och försenad utbildning som följd.

Yrkesskadeförsäkringskommittén, som enligt sina direktiv har att
överse yrkesskadeförsäkringen i dess helhet, kommer enligt vad utskottet
erfarit också att ta upp frågan om yrkesskolelevers rätt till ersättning från
yrkesskadeförsäkringen. I enlighet med sitt tidigare ställningstagande i
fråga om motionerna 1974:29 och 1974:156 tillstyrker utskottet att
motionen 1974:1314 överlämnas till yrkesskadeförsäkringskommittén.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av yrkandena i motionerna
1974:29, 1974:156 och 1974:1314 överlämnar nämnda
motioner till yrkesskadeförsäkringskommittén.

Stockholm den 26 mars 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Augustsson (s), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herr Hyltander*
(fp), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i
Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Andersson i Edsbro (c), fröken
Engman* (s), herrar Nisser (m) och Hagberg i Borlänge (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7252 S Stockholm 1974