Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13 år 1974 SfU 1974:13

Nr 13

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner
angående vidgad rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring
för resor och vid frånvaro från arbetet.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1974:282 av fru Skantz m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om en allmän översyn av sjukreseförordningen;

motionen 1974:417 av herr Ångström m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändring av 2 kap.

5 § AFL så att ersättning för resor till ortopedisk verkstad, bandagist
och för erhållande av hörapparat kan utgå till den försäkrade, när åtgärden
står i överensstämmelse med av läkare tidigare utfärdade ordinationer; motionen

1974:679 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag om

1. att ersättning för förlorad arbetsinkomst skall utgå från sjukförsäkringen
i samband med erforderlig bortovaro från arbete vid ordination av tekniska
hjälpmedel,

2. att reseersättning skall utgå vid besök på ortopedisk klinik även om
patienten inte sammanträffar med läkaren vid behandlingen av hans ärende;

motionen 1974:1289 av fröken Andersson m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar anhålla hos Kungl. Maj:t om sådan ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, att sjukhuspatient kan erhålla ersättning
från allmän försäkring för s. k. permissionsresor från sjukhus i enlighet med
vad i motionen anförts.

Gällande bestämmelser m. m.

Försäkrad enligt lagen om allmän försäkring (AFL) har jämlikt 2 kap.

1 § samma lag rätt till ersättning för utgifter för läkarvård, tandvård och
sjukhusvård samt för resor företagna i samband med sådan vård. Vidare
har han rätt till ersättning enligt av Kungl. Maj:t med stöd av 2 kap. 6 §
fastställda grunder för utgifter för viss annan vård eller behandling, ävensom
för i samband med sådan vård eller behandling företagna resor. De av Kungl.
Maj:t utfärdade bestämmelserna finns i kungörelsen (1962:387) angående
ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller
behandling i anledning av sjukdom. Kungörelsen medger rätt till ersättning

1 Riksdagen 1974. II sami. Nr 13

SfU 1974:13

2

vid konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk terapi
och foniatrisk behandling. Rätten till ersättning för kostnader för resor
vid dessa behandlingar infördes genom en lagändring år 1971. Samtidigt
infördes även rätt till ersättning för kostnader för resa i samband med vård
som vid sjukdom meddelats av distriktssköterska eller distriktsbarnmorska.

Den närmare bestämmelsen om rätt till ersättning för resor finns i 2 kap.
5 § AFL. Enligt detta författningsrum utgår ersättning till försäkrad som
åtnjutit läkarvård, tandvård och sjukhusvård för utgifter i anledning av resor
till och från läkaren, tandläkaren eller vårdinrättningen, där ej med hänsyn
till resans längd samt den försäkrades tillstånd skäligen kunnat fordras att
han gått eller färdats på annat sätt, som inte krävt särskild kostnad. Ytterligare
bestämmelser rörande reseersättning meddelas i förordningen (1962:385) angående
ersättning för sjukresor enligt AFL (sjukreseförordningen) och kungörelsen
(1962:386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen
(sjukresekungörelsen). Bestämmelserna kompletteras med föreskrifter som
utfärdats av riksförsäkringsverket.

Enligt 2 § sjukresekungörelsen får resekostnadsersättning utges högst efter
det billigaste, vanligen förekommande färdsätt som kunnat användas med
hänsyn till den försäkrades tillstånd. Vid resa med privatbil beräknas resekostnaden
till 25 öre per kilometer.

Ersättning för förlorad arbetsinkomst utgår endast om de i 3 kap. AFL
stadgade förutsättningarna för erhållande av sjukpenning föreligger. Sjukpenning
utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Såsom sjukdom anses också sådant tillstånd av nedsatt
arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits
och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

I socialvårdskommitténs utredning och förslag angående lag om allmän
försäkring (SOU 1944:15) togs begreppet sjukdom upp i samband med förslaget
om sjukvårdsförsäkringen. Kommittén framhöll att den icke funnit
lämpligt eller ens möjligt att i lagtexten ge en definition på detta begrepp
utan att man vid bedömande av huruvida sjukdom förelåg eller ej i första
hand syntes ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse
läkarvetenskaplig uppfattning var att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt
torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kroppseller
själstillstånd, som inte sammanhängde med den r.ormala livsprocessen.
Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar
utan samband med sjukliga symptom borde dock icke räknas såsom sjukdom.
Å andra sidan borde icke endast själva sjukdomsprocessen såsom sådan utan
även en efter sjukdomsprocessen kvarstående nedsättning eller rubbning
av det fysiska eller psykiska tillståndet kunna räknas såsom sjukdom. Kommittén
framhöll att även om det sagda torde kunna tjäna som ledning vid
lagtillämpningen, hade kommittén icke därmed avsett att binda densamma.
Det syntes tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter
beaktades. Enligt dittills tillämpad praxis ersatte de erkända sjukkassorna

SfU 1974:13

3

i vissa fall sådan läkar- och sjukhusvård, som föranleddes av medfödda
kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde höjas,
dock icke då fråga var om åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen var betingade
av önskan att förbättra utseendet. Kommittén hade utgått ifrån att
angivna praxis skulle tillämpas även efter den nya lagstiftningens införande.

Kommittén erinrade slutligen om den inskränkning av sjukdomsbegreppet,
som ligger däri att sjukvårdsersättning endast utges då vård lämnats
eller vård eller läkemedel föreskrivits av läkare.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag påpekade försäkringsrådet
att den föreslagna bestämmelsen att med sjukdom skulle jämställas vissa
tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga måste anses innebära
att även sådana efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller
stympningar utan samband med sjukliga symptom, som icke borde räknas
såsom sjukdom, omfattades av bestämmelsen. Rådet hade ej något att erinra
mot ett dylikt stadgande. Skulle emellertid något annat vara åsyftat, borde
bestämmelsen omarbetas. Enligt kommitténs uttalanden rörande sjukdomsbegreppet
skulle försäkringen ersätta sådan läkarvård, som föranleddes av
medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde
höjas, dock icke åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen var betingade
av önskan att förbättra utseendet. Då en dylik gränsdragning för vad som
borde ersättas och icke ersättas ej låg i sakens natur eller framgick av sjukdomsbegreppet,
syntes i detta hänseende uttryckliga bestämmelser i lagtexten
erforderliga.

I anledning av vad försäkringsrådet anfört underströk departementschefen
(s. 224) att sådan efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga, som föranletts
av missbildningar och stympningar, i förevarande hänseende borde jämställas
med sjukdomstillstånd. Beträffande vad försäkringsrådet i övrigt anmärkt
uttalade departementschefen att praxis på området helt torde överensstämma
med kommitténs uttalanden i saken och någon uttrycklig bestämmelse torde
därför icke vara påkallad.

1961 års sjukförsäkringsutrednings förslag m. m.

I sitt år 1970 avgivna betänkande Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder
och sjukresor (SOU 1970:56) behandlade 1961 års sjukförsäkringsutredning
dels frågor om ersättning för försäkrads utgifter för konvalescentvård
och viss annan sjukvårdande behandling än läkarvård, dels frågor om ersättning
för sjukresor.

I fråga om vårdkostnader föreslog utredningen vidgade möjligheter till
ersättning inom nyssnämnda områden. Enligt förslaget kunde rätten till
ersättning för vårdkostnader omfatta förutom de fall där vårdkostnaden var
ersättningsgill enligt redan gällande bestämmelser - dvs. konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk behandling och foniatrisk
behandling - bland annat sådan behandling som gavs av arbetsterapeuter,
1* Riksdagen 1974. 11 sami. Nr 13

SfU 1974:13

4

bandagister och hörselvårdsassistenter. Som förutsättning för att ersättning
skulle utgå inom ramen för den allmänna försäkringen angavs, att behandlingen
skulle ha föranletts av sjukdom och föreskrivits av läkare samt att
den som skulle ge behandlingen tillhörde personal som var underkastad
tillsyn av offentlig sjukvårdsmyndighet.

När det gällde sjukresor föreslog utredningen att ersättning skulle utges
för resekostnader i samband med sådana behandlingar, där rätt till ersättning
för vårdkostnaden förelåg enligt gällande bestämmelser. Därutöver föreslog
utredningen att rätt till resekostnadsersättning skulle införas vid de andra
sjukvårdande behandlingar, i fråga om vilka utredningen föreslagit rätt till
ersättning för vårdkostnaden.

Sjukförsäkringsutredningen diskuterade också frågan om höjning av ersättningen
för resa med privatbil. Utredningen erinrade därvid om att kilometerersättningen
om 25 öre hade tillkommit efter en avvägning mellan de
rörliga kostnaderna för egen bil och utgifterna för dyrare färdmedel och
att syftet med denna konstruktion var att förmå de försäkrade att avstå
från resa med dyrare färdmedel även i de fall detta var försvarligt. Utredningen
föreslog att privatbil generellt skulle godtas som billigaste färdmedel
och underströk att det med hänsyn härtill fanns anledning att iaktta viss
återhållsamhet vid beräkningen av vad som skulle anses vara faktiska rörliga
kostnader vid fastställande av kilometerersättningen. Utredningen stannade
för att kilometerersättningen om 25 öre skulle bibehållas oförändrad.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande rätt
genomfördes år 1971 sjukförsäkringsutredningens förslag i fråga om reseersättning
vid konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, fysikalisk terapi
och foniatrisk behandling. I propositionen angående dessa lagändringar (prop.
1971:94) förklarade departementschefen, att det inte var möjligt att ta ställning
till utredningens förslag rörande vårdkostnader förrän överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen slutförts. 1 propositionen behandlades endast
frågor om reseersättning. I dessa frågor anslöt sig departementschefen till
utredningen. Han underströk att rätten till ersättning för sådana kostnader
enligt förslaget i princip förutsatte att utgiften för själva vården var ersättningsgill.

Tidigare riksdagsbehandling

Resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m.

Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen behandlat motioner
rörande ersättning för resor i samband med sådan vård eller behandling,
som inte är att hänföra till läkarvård, tandvård eller sjukhusvård.

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med krav på rätt till reseersättning
vid inprovning eller utbyte av ortopediska hjälpmedel även i de läll då läkare
inte medverkade. Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande
1962:20 lämpligt att frågan gjordes till föremål för prövning av sjuk -

SfU 1974:13

5

försäkringsutredningen. Riksdagens skrivelse överlämnades av Kungl.
Majit till utredningen.

Under de följande åren väcktes ytterligare motioner ang. reseersättningen
vid ortopedisk behandling och motioner som syftade till att ersättning skulle
utgå för resekostnader bl. a. i samband med behandling av hörselskador,
även i de fall behandlingen utfördes av annan än läkare (2LU 1963:50,
1964:13, 1968:31). Samtliga motioner avslogs med hänvisning till den pågående
utredningen.

Vid 1972 års riksdag väcktes återigen motioner med krav på översyn av
bestämmelserna om reseersättning vid utprovning av ortopediska hjälpmedel
m. m. Socialförsäkringsutskottet som i sitt betänkande 1972:9 erinrade om
de år 1971 företagna lagändringarna fann det angeläget, att frågan om sådan
reseersättning som avsågs med motionerna så snart som möjligt kunde få
en tillfredsställande lösning. Utskottet framhöll vidare bl. a.

Det av sjukförsäkringsutredningen framlagda förslaget i ämnet sammanhänger
med frågan om ersättning för kostnaderna för själva behandlingen.
Denna fråga är i sin tur beroende av andra frågor rörande sjukförsäkringen.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer en översyn av hithörande ersättningsfrågor
att företas så snart den utredning som behandlar ersättningssystemet
vid privatläkarvård framlagt sitt betänkande. I avvaktan på den
allmänna översyn av ersättningsfrågorna som sålunda kommer att företas
finner utskottet inte skäl att frångå den hittills gällande principen att ersättning
för resekostnader utgår endast i samband med ersättningsgill sjukvård.

Utskottet avstyrkte följaktligen motionerna. Riksdagen godtog utskottets
förslag.

När motioner i samma ämne återkom vid 1973 års riksdag underströk
socialförsäkringsutskottet ånyo (SfU 1973:27) angelägenheten av att frågan
snarast möjligt fick en tillfredsställande lösning. Utskottet hemställde att
frågan om resekostnadsersättning vid ortopedisk vård skulle utredas vid
lämpligt tillfälle sedan utredningsuppdraget angående privatläkarvården avslutats.
Riksdagen biföll denna hemställan.

Kostnadsersättning för s. k. permissionsresor

Motioner med yrkande att resekostnadsersättning skulle utgå vid s. k.
permissionsresor behandlades vid 1973 års riksdag. Därvid inhämtades
yttranden från riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och Landstingsförbundet.

Riksförsäkringsverket framhöll att verket i samråd med Landstingsförbundet
meddelat försäkringskassorna, att permissionsresor i samband med
sjukhusvård inte skulle ersättas av kassorna i de fall då någon förändring
av vårdbehovet inte förelåg. Verket påpekade vidare att Landstingsförbundet
meddelat landstingens förvaltningsutskott vissa riktlinjer i fråga om ersättning
för resor av detta slag, innebärande bl. a. att, när permission lämnades
under sjukhusets direkta medverkan, sjukvårdshuvudmannen borde fatta

Sfi! 1974:13

6

beslut om och i vad mån permissionsresorna skulle ersättas. Enligt verkets
uppfattning borde det även framgent ankomma på sjukvårdshuvudmännen
att lösa reseersättningsfrågan. - Försäkringskasseförbundet gav i sitt remissyttrande
uttryck åt samma uppfattning.

Landstingsförbundet påpekade bl. a. att vissa huvudmän uttalat skepsis
mot det medicinska värdet av permissionsresor och att huvudmännen ifrågasatt
om det var möjligt att vid individuell prövning åstadkomma några
kostnadsbesparande effekter. Förbundet fann motionärernas förslag värda
beaktande med hänsyn till att försäkringskassorna - i motsats till huvudmännen
- förfogade över en väl utvecklad ersättningsadministration med
lång praktisk erfarenhet.

Socialförsäkringsutskottet framhöll (SfU 1973:27) att de s. k. permissionsresorna
kunde ha en positiv inverkan på den sjukes fortsatta rehabilitering
och att permissionerna kunde medföra personal- och kostnadsbesparingar
för sjukhusen. Genom Landstingsförbundets rekommendationer till huvudmännen
ansåg emellertid utskottet det av motionärerna framställda yrkandet
redan vara i viss utsträckning tillgodosett. Särskilt mot bakgrunden av att
kostnadsbesparingarna till följd av permissionerna kom huvudmännen till
del borde det liksom dittills ankomma på sjukhushuvudmännen att lösa
frågan om kostnaderna vid permissionsresorna. Utskottet avstyrkte därför
bifall till motionen. Riksdagen följde utskottets förslag.

Kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil

Vid såväl 1972 som 1973 års riksdag begärdes i motioner översyn av reglerna
angående kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil. Socialförsäkringsutskottet
påpekade 1972 (SfU 1972:9) att den gällande ersättningen om
25 öre/km varit oförändrad sedan 1960 och att de beräknade kostnaderna
för bilresor räknats upp i andra sammanhang, t. ex. när det gällde ersättning
till statstjänstemän för bilresor i tjänsten och de vid inkomsttaxeringen avdragsgilla
kostnaderna för resor till och från arbetsplatsen. Utskottet ansåg
det emellertid inte utan vidare givet att en höjning var motiverad. Det
kunde nämligen göras gällande att den medgivna ersättningen från början
varit väl högt tilltagen. Vid en jämförelse mellan å ena sidan den kilometerersättning
som utgick vid sjukresor med privatbil och å andra sidan de
avdrag som medgavs vid inkomsttaxeringen samt bilersättningen till statstjänstemän
vid tjänsteresor fann utskottet inte den ersättning som utgick
vid sjukresor anmärkningsvärt låg. Utskottet avstyrkte därför motionen.

När frågan på nytt återkom vid 1973 års riksdag intog socialförsäkringsutskottet
samma ståndpunkt.

Enligt riksskatteverkets anvisningar för 1974 års taxering (Meddelanden
från riksskatteverket 1973 serie 1 nr 27) bör, i de fall förutsättningar föreligger
för avdrag för bilkostnader vid användning av egen bil för resor till och

SfU 1974:13

7

frän arbetsplatsen, sådant avdrag medges med 35 öre/km vid körsträckor
t. o. m. 1 000 mil/år och med 22 öre vid körsträckor däröver.

Enligt de för statstjänstemän gällande bestämmelserna om ersättning
för resa med egen bil uppgår ersättningen per kilometer - bortsett från de
nordligaste länen - till 54 öre vid en körlängd t. o. m. 700 mil/år, till 38
öre vid körlängder däröver t. o. m. 1 500 mil/år och till 32 öre vid längre
körsträckor.

Utskottet

Reskostnadsersältning vid ortopedisk värd m. m.

Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring har försäkrad som åtnjutit
läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband med vården.
Efter en lagändring 1971 utgår dessutom i vissa fall ersättning för resor
i samband med annan vård eller behandling i anledning av sjukdom. Det
gäller dels sådana fall, där själva vården är ersättningsgill enligt av Kungl.
Maj:t utfärdade bestämmelser, nämligen konvalescent vård, sjukgymnastisk
behandling och vissa andra s. k. sjukvårdande behandlingar, dels vård hos
distriktssköterska och distriktsbarnmorska.

I motionerna 1974:282, 1974:417 och 1974:679 väcks förslag som syftar
till att rätten till reseersättning utvidgas till att omfatta vissa fall, där ersättning
för själva behandlingen nu inte utgår inom ramen för den allmänna försäkringen.

I motionen 1974:282 framhålls sålunda att om försäkrad för behandling
vid sjukdom eller skada av läkare hänvisas till vårdgivare av typen bandagist,
oftalmologassistent eller liknande ingen reseersättning utgår om vården ej
kombineras med läkarvård. Motionärerna finner därför en översyn av bestämmelserna
om rätt till reseersättning påkallad. Motionärerna i motionen
1974:417 yrkar på samma grunder, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
förslag till ändring av 2 kap. 5 § AFL, så att ersättning för resor till ortopedisk
verkstad, bandagist och för erhållande av hörapparat kan utgå till den försäkrade,
när åtgärden står i överensstämmelse med av läkare tidigare utfärdad
ordination.

I motionen 1974:679 framhålls att, när det gäller reseersättningar vid besök
på ortopedisk klinik vid sjukhus, finns begränsningar som inte gäller förandra
patienter genom att ersättning endast utgår när patienten träffar ortopedläkaren.
Eftersom läkaren förlitar sig på bandagemästarens yrkesskicklighet
är det vanligt, att han icke är med vid måttagning, utprovning och
avlämnande av hjälpmedlet. Förhållandena gäller i viss utsträckning även
vid utprovning av hörapparater och synhjälpmedel. Motionärerna hemställer
därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om att reseersättning
skall utgå vid besök på ortopedisk klinik även om patienten inte sammanträffar
med läkaren vid behandlingen av hans ärende.

SfU 1974:13

8

Frågan om ersättning för resor i samband med s. k. sjukvårdande behandlingar
togs upp av 1961 års sjukförsäkringsutredning i dess slutbetänkande
(SOU 1970:56). Utredningen, som föreslog att ersättning skulle utgå
för ortopedisk behandling och behandling utförd av arbetsterapeuter, bandagister,
hörselvårdsassistenter m. fl., föreslog också att resor i samband med
sådan behandling skulle bli ersättningsgilla. Rätt till ersättning för resekostnader
förutsatte enligt utredningens förslag i princip att själva behandlingen
var ersättningsgill.

I den proposition (prop. 1971:94) som byggde på utredningens betänkande
behandlades endast frågor om reseersättning. Departementschefen anslöt sig
därvid till den av utredningen fastlagda principen att rätten till sådan ersättning
bör förutsätta att utgiften för vården är ersättningsgill. Departementschefen
menade att en sådan begränsning var motiverad med hänsyn till
behovet av att hålla reseförmånerna inom sjukförsäkringens allmänna ram.
Mot bakgrund härav framlades förslag om utvidgning av reglerna om resekostnader
endast i fråga om sådan vård och behandling, som var ersättningsgill
enligt gällande bestämmelser.

Socialförsäkringsutskottet behandlade vid förra årets riksdag motioner om
resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m. Utskottet fann därvid i
likhet med vad utskottet tidigare uttalat det angeläget, att frågan om reseersättning
i samband med sådana behandlingar som åsyftades i motionerna
snarast möjligt fick en tillfredsställande lösning. På utskottets tillstyrkan
hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t att frågan om resekostnadsersättning
vid ortopedisk vård utreds vid lämpligt tillfälle sedan utredningsuppdraget
angående privatläkarvården avslutats.

Med hänsyn till att yrkandena i motionerna sålunda redan är tillgodosedda
bör dessa enligt utskottets mening inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet, som förutsätter att en utredning snarast kommer till stånd, avstyrker
följaktligen bifall till motionsyrkandena.

Kostnadsersättning för s. k. permissionsresor

Som tidigare nämnts har försäkrad som åtnjutit sjukhusvård rätt till ersättning
för utgifter i anledning av resor till och från vårdinrättningen. Vid
tillämpning av bestämmelserna utges ersättning endast för intagningsresa
till och för återresa från sjukhuset i anledning av ett och samma fortlöpande
vårdbehov.

I motionen 1974:1289 yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan
ändring i AFL, att sjukhuspatient kan erhålla ersättning för s. k. permissionsresor
från sjukhus. Motionärerna understryker det positiva i att patienter
inlagda på sjukhus för relativt långvariga sjukdomar kan erhålla ”permission”
över lördag och söndag men framhåller att kostnaderna för resor vid långa
avstånd kan medföra att patienten måste avstå från resan. Om kostnaderna
ersattes från den allmänna försäkringen skulle det innebära en angelägen

SfU 1974:13

9

utjämning av kostnaderna mellan sådana försäkrade som har långt till sjukhuset
och sådana som bor nära detta.

Socialförsäkringsutskottet (SfU 1973:27) uttalade i anledning av en motion
i samma fråga vid förra årets riksdag att de s. k. permissionsresorna kunde
ha en positiv inverkan på den sjukes fortsatta rehabilitering och att permissionen
kunde medföra personal- och kostnadsbesparingar för sjukhusen.
Genom av Landstingsförbundet till huvudmännen utfärdade rekommendationer,
innebärande bl. a. att när permissionen lämnades under sjukhusets
direkta medverkan sjukvårdshuvudmannen borde fatta beslut om och i vad
mån permissionsresorna skulle ersättas, fann utskottet det av motionärerna
framställda yrkandet redan vara i viss utsträckning tillgodosett. Särskilt mot
bakgrunden av att kostnadsbesparingarna till följd av permissionen kom
huvudmännen till del fick det därför liksom hittills ankomma på dessa att
lösa den fråga som aktualiserats i motionen.

Utskottet finner på samma skäl som utskottet åberopat föregående år,
att en tillfredsställande lösning av frågorna kring de s. k. permissionsresorna
bör kunna ges av sjukvårdshuvudmännen. Utskottet avstyrker därför bifall
till motionen.

Kilometerersättningen vid sjukresor med privatbil

1 den ovan i samband med ersättning för resekostnader vid ortopedisk
behandling m. m. behandlade motionen 1974:282, vari yrkas en allmän översyn
av sjukreseförordningen, tar motionärerna - förutom frågan om rätt
till reseersättning vid ortopedisk behandling m. m. - även upp frågan om
en höjning av ersättningen vid resor med egen bil. Motionärerna framhåller
att kostnaderna förden enskilde bilägaren ökat genom den markanta höjning
av bensin- och oljepriser som skett under de senaste tre åren men också
genom den allmänna kostnadsstegring som ägt rum under denna tid. Nuvarande
ersättningsbelopp, 25 öre per km, motsvarar därför enligt motionärernas
mening inte längre den verkliga rörliga kostnaden för bilägaren.

Riksdagen avvisade på förslag av socialförsäkringsutskottet såväl 1972 som
1973 motionsyrkanden om höjning av ersättningen vid sjukresor med privatbil.
Utskottet framhöll år 1972 (SfU 1972:9) att den gällande ersättningen
om 25 öre per km vid sjukresor med privatbil varit oförändrad sedan 1960,
medan i andra sammanhang de beräknade kostnaderna för bilresor räknats
upp, t. ex. i fråga om ersättning till statstjänstemän för bilresor i tjänsten
och i fråga om de vid inkomsttaxeringen medgivna avdragen för resor till
och från arbetsplatsen. Trots detta ansåg utskottet sig inte böra medverka
till en uppräkning av ersättningen, eftersom det enligt utskottets mening
kunde göras gällande att denna från början varit väl högt tilltagen. Utskottet
ansåg vid en jämförelse med de avdrag som medgavs vid inkomsttaxeringen
och bilersättningen till statstjänstemän vid tjänsteresor inte att den ersättning
som utgick vid sjukresor var anmärkningsvärt låg.

SfU 1974:13

10

Den avsevärda höjning av de rörliga bilkostnaderna som blivit följden
av ökningen av bensin- och oljepriserna under den senaste tiden föranleder
utskottet att nu frångå den inställning utskottet tidigare haft. Det är angeläget
att syftet med att medge ersättning för egen bil inte så motverkas genom
ett för snävt tilltaget ersättningsbelopp, att följden blir att den sjuke av kostnadsskäl
föredrar att anlita ett för det allmänna dyrare färdsätt. Utskottet
anser sig därför böra biträda motionärernas yrkande i denna del och förordar
att bestämmelserna om ersättning vid sjukresa med privatbil blir föremål
för översyn.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid ordination av tekniska hjälpmedel

Motionärerna i motionen 1974:679 framhåller att samhället genom socialförsäkringssystemet
söker bereda medborgare trygghet mot inkomstbortfall
vid sjukdom, arbetslöshet, frånvaro från arbete i samband med barns
sjukdom, barnsbörd m. m. men att för dem som har bestående handikapp
och använder medicinskt betingade hjälpmedel (framför allt ortopediska
hjälpmedel samt syn- och hörselhjälpmedel) motsvarande ersättning inte
utgår vid inkomstbortfall. Sådant inkomstbortfall kan - framhåller motionärerna
- uppkomma för handikappade vid bortovaro från arbetet för att
erhålla och utprova eller reparera ortopediska hjälpmedel. Om en icke handikappad
skulle få motsvarande begränsning av sin rörelseförmåga i armar
eller ben skulle en sjukskrivning vara nödvändig, men när en genom protes
kompenserad funktion minskar eller upphör, anses detta inte vara grund
för sjukskrivning. 1 motionen yrkas därför förslag till lagstiftning av innebörd
att ersättning för förlorad arbetsinkomst skall utgå från sjukförsäkringen
i samband med erforderlig bortovaro från arbete vid ordination av tekniska
hjälpmedel.

Motionärerna synes i sin motion inte endast åsyfta de situationer som
behandlats i samband med frågan om rätt till reseersättning vid ortopedisk
vård utan handikappades ställning över huvud när det gäller rätt till sjukpenning
vid förlust av arbetsförmågan på grund av handikappet.

Enligt 3 kap. 7 § AFL utgår sjukpenning vid sjukdom som förorsakar
nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Såsom sjukdom anses
jämväl sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom
för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens
upphörande.

Av den i inledningen till detta betänkande lämnade redogörelsen för förarbetena
till gällande rätt framgår, att man överlämnat till rättstillämpningen
att närmare utforma sjukdomsbegreppet. Någon vägledande praxis för bedömningen
härav i de situationer motionärerna åsyftar synes inte finnas
och bestämmelserna torde, enligt vad utskottet erfarit, inte tillämpas enhetligt
av försäkringskassorna. Med den utformning som bestämmelserna erhållit
och mot bakgrund av de uttalanden under förarbetena till lagstiftningen

SfU 1974:13

11

som redovisats i det föregående synes det enligt utskottets mening inte
föreligga hinder att utge sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan i sådana
situationer som motionärerna åsyftar. Enligt utskottets uppfattning är det
angeläget att ett auktoritativt avgörande i den aktuella frågan kan ges så snart
som möjligt av högre instans. Ett sådant avgörande kan erhållas genom
att riksförsäkringsverket utnyttjar sin möjlighet att pröva frågan. Riksförsäkringsverket
har också befogenhet att underställa försäkringsdomstolen
sitt beslut.

Med det anförda anser utskottet - i avvaktan på att frågan avgörs i praxis
- motionen 1974:679 i förevarande del besvarad.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. beträffande resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m.
avslår motionerna 1974:417,1974:282 och 1974:679, sistnämnda
två motioner i motsvarande del,

2. beträffande kostnadsersättning /or s. k. permissionsresor
avslår motionen 1974:1289,

3. beträffande ersättningen vid sjukresa med privatbil

med anledning av motionen 1974:282, såvitt nu är i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att bestämmelserna om sådan
ersättning blir föremål för översyn,

4. beträffande ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid ordination av
tekniska hjälpmedel

anser motionen 1974:679 i motsvarande del besvarad genom
vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 19 mars 1974

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Augustsson (s), Ringaby* (m), Karlsson
i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm* (c), fru Håvik (s), herrar Hyltander
(fp), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s). Nilsson i Kristianstad
(s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm* (vpk), Andersson
i Edsbro (c) och Wachtmeister i Staffanstorp* (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 74 7211 S Stockholm 1974