Näringsutskottets betänkande nr 6 år 1974 NU 1974:6

Nr 6

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad
avser vissa anslag för budgetåret 1974/75 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

I betänkandet behandlas propositionen 1974:1 bilaga 12, såvitt denna
bilaga hänvisats till näringsutskottet, med undantag för punkten A 6 på
driftbudgeten, vilken gäller anslag (till nordiska ministerrådssekretariatet)
som avses bli föremål för särskild proposition. Förutom motioner som
direkt hänför sig till framställningarna om anslag behandlas i samband
med frågan om anslag till Svenska turisttrafikförbundet motioner om
åtgärder på turismens område och i samband med frågan om anslag till
konsumentverket motioner om konsumentpolitikens fortsatta utbyggnad
och inriktning.

Handelsdepartementet m. m.

1. Handelsdepartementet. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkten A 1, s. 14 f.) och hemställer

att riksdagen till Handelsdepartementet förbudgetåret 1974/75
anvisar ett förslagsanslag av 6 240 000 kr.

2. Kommittéer m. m. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten
A 2, s. 15) och hemställer

att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1974/75
anvisar ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.

3. Extra utgifter. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten
A 3, s. 15) och hemställer

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1974/75 anvisar
ett reservationsanslag av 100 000 kr.

4. Krigsmaterielinspektionen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkten A 4, s. 15 f.) och hemställer

att riksdagen till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret
1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 196 000 kr.

5. Kostnader för nordiskt samarbete. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag (punkten A 5, s. 16) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för nordiskt samarbete för budgetåret
1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 200 000 kr.

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 6

NU 1974:6

Främjande av utrikeshandeln m. m.

6. Sveriges exportråd. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten
B 1, s. 17 f.) och hemställer

att riksdagen till Sveriges exportråd för budgetåret 1974/75
anvisar ett reservationsanslag av 3 300 000 kr.

7. Handelssekreterare. Kungl. Maj:t har (punkten B 2, s. 18-22)
föreslagit riksdagen att till Handelssekreterare för budgetåret 1974/75
anvisa ett reservationsanslag av 15 467 000 kr.

I motionen 1974:128 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Sjönell
(c) hemställs att riksdagen under anslaget Främjande av utrikeshandel
m. m. anvisar 150 000 kr. för inrättande av en tjänst som marknadssekreterare,
placerad på svenska ambassaden i Oslo.

Motionen

Motionärerna erinrar om att önskemål om en bättre kommersiell
bevakning i de nordiska länderna förts fram vid ett flertal tillfällen. Detta
sammanhänger med att mindre företag och företag som för första gången
söker exportmarknader i första hand inriktar sig på den nordiska
marknaden. Hittills har respektive ambassader stått för nödvändig hjälp
och service, men de har enligt motionärerna inte alltid haft kompetent
personal för att handlägga kommersiella frågor. Förslaget i propositionen
om inrättande av ett handelssekreterarkontor i Helsingfors finner
motionärerna tacknämligt. De anser emellertid att bevakningen av den
norska marknaden samtidigt bör förstärkas genom en marknadssekreterare,
vilkens verksamhet skulle styras av Sveriges exportråd.

Utskottet

De senaste årens kraftiga utbyggnad av handelssekreterarorganisationen
har inneburit en starkare satsning på de största svenska exportmarknaderna
och en förstärkning av handelssekreterarkontoren bl. a.
genom tillkomsten av ett antal marknadssekreterartjänster. 1 propositionen
föreslås att denna utbyggnad skall fortsätta bl. a. genom att ett
handelssekreterarkontor inrättas i Helsingfors.

I motionen 1974:128 hemställs om ytterligare förstärkning av den
kommersiella bevakningen i de nordiska länderna genom att en tjänst
som marknadssekreterare inrättas med placering i Oslo. Motionärerna
framhåller den nordiska marknadens betydelse främst för de mindre och
medelstora företagens exportmöjligheter.

Delade meningar kan inte råda om behovet av en förstärkt kommersiell
service i Norden. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra
om att departementschefen särskilt framhållit att kravet på kvalitet inte
bör frångås när det gäller utbyggnad av den kommersiella representationen
för de nordiska marknaderna som är av särskilt intresse för de

NU 1974:5

fortsätta att gälla och att inte heller övriga av fusionen föranledda
ändringar i banklagstiftningen träder i kraft. Kungl. Maj:t bör i tid före
slutet av vårsessionen kunna förelägga riksdagen de lagförslag som
behöver antagas för att så skall bli fallet.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1132 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
rörande upphävande av beslutet om samgående mellan
postbanken och Sveriges kreditbank,

3. såvitt gäller skyldigheten för myndigheter att i vissa fall anlita Sveriges
kreditbank av herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson
i Byske (c), Andersson i Örebro (fp), Sjönell (c), fru Hambraeus (c) och
herr Siegbahn (m), som anser

dels att det stycke på s. 9 i utskottets yttrande som börjar med ”Den
gällande skyldigheten” och slutar med ”således motionen 1974:1520”
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Den nuvarande ordningen, enligt vilken Kreditbanken är den enda
affärsbank som statliga myndigheter får anlita utan särskilt tillstånd, är
historiskt betingad och svår att rationellt motivera. Den princip om fri
konkurrens mellan olika företag som i stort sett tillämpas när det gäller
statlig upphandling borde få råda även beträffande banktjänster. Utskottet
ansluter sig sålunda till kravet i motionen 1974:1520 på att där
avsedda bestämmelser skall upphävas och föreslår att riksdagen ger
Kungl. Maj:t till känna som sin mening att så bör ske.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1520 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om
upphävande av föreskriften om skyldighet för myndigheter
att i vissa fall anlita Sveriges kreditbank.

GOTAB 74 7204 S Stockholm 1974

NU 1974:6

mindre och medelstora företagen. Med hänsyn härtill och till pågående
översyn av organisatoriska frågor inom handelssekreterarverksamheten
avstyrker utskottet motionen.

Utskottet tillstyrker sålunda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer

att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionen 1974:128 till Handelssekreterare förbudgetåret
1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 15 467 000 kr.

8. Exportfrämjande åtgärder. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkten B 3, s. 22—24) och hemställer

att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för budgetåret 1974/
75 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 5 350 000 kr.

9. Svenska handelskamrar i utlandet m. m. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag (punkten B 4, s. 24—28) och hemställer

att riksdagen till Svenska handelskamrar i utlandet m. m. för
budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag av
1 209 000 kr.

10. Svenska turisttrafikförbundet. Kungl. Maj:t har (punkten B 5, s.
28—30) föreslagit riksdagen att till Svenska turisttrafikförbundet för
budgetåret 1974/75 anvisa ett reservationsanslag av 7 449 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna
1974:178 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag angående möjligheterna
att utnyttja lämpliga turistanläggningar inom stödområdet under lågsäsong
för konvalescentvård och eftervård av patienter som endast är i
behov av vila, rekreation, luftombyte och dylikt,

1974:1126 av herr Hörberg m. fl. (fp, s, c, m), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär kompletterande utredning så att även
ett sådant framtidsalternativ för fjällturismens planering och förvaltning
blir belyst som bygger på statsbidrag i lämplig omfattning till den
frivilliga och ideella förening — STF — som startat och hittills skött
verksamheten.

Motionerna

I motionen 1974:1126 kritiseras det förslag om huvudmannaskap för
vandringsleder och övernattningsanläggningar i fjällvärlden som har lagts
fram av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
m. m. (se nedan). Förslaget innebär bl. a. att en del av den
verksamhet som bedrivs av Svenska turistföreningen (STF) förs över till
statens naturvårdsverk och berörda kommuner, vilka skulle överta
ansvaret för vandringsleder och boendeanläggningar. Motionärerna finner
det med hänsyn till de avgörande insatser som STF gjort för turismen

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 6

NU 1974:6

inom fjällvärlden överraskande att kommittén inte diskuterar eller föreslår
en alternativ lösning som innebär att STF :s kunskaper och resurser bättre
utnyttjas. Motionärerna ifrågasätter även om en överföring av fjällverksamheten
till statens naturvårdsverk verkligen — som kommittén hävdar
— kommer att medföra lägre kostnader för samhället bl. a. med hänsyn
till att verket föreslås få ökade resurser för denna verksamhet samt till att
befintliga boendeanläggningar, som nu ägs av STF, skall överföras till
statens naturvårdsfond.

Ett flertal turistanläggningar har under senare tid visat mindre goda
ekonomiska resultat, framhålls i motionen 1974:178, fjällanläggningar
bl. a. till följd av de snöfattiga vintrarna. Motionärerna anser att
underutnyttjade turistanläggningar skulle kunna tas i anspråk för vård av
sådana konvalescenter som inte har svårare handikapp. Särskilt inom
stödområdet finns, anför de, lämpliga anläggningar vilka om de kunde
användas för detta ändamål skulle ge den ortsbundna arbetskraften
kontinuerliga sysselsättningsmöjligheter.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
har i delbetänkandet (Ds Jo 1973:8) Huvudmannaskapet för vandringsleder
i fjällvärlden redovisat en kartläggning som utförts i samarbete med
de berörda länsstyrelserna, Svenska turistföreningen (STF) och domänverket.
Denna kartläggning visar dels omfattningen av de befintliga
vandringslederna av turistisk betydelse med tillhörande anläggningar, dels
en bedömning av erforderliga upprustnings- och nybyggnadsåtgärder
under den närmaste femårsperioden. Det bestående lednätets längd
uppskattas till omkring 7 000 km. Antalet övernattningsanläggningar i
fjällvärlden — alltifrån enkla övernattningsstugor till fjällstationer — är
omkring 80 med en sammanlagd kapacitet av 1 700 bäddar.

Fjällvandringslederna med därtill hörande anläggningar berör i betydande
utsträckning områden där staten är markägare och renskötsel
utövas. Formerna för markupplåtelser för leder och anläggningar regleras
bl. a. av bestämmelser i rennäringslagen (1971:437). STF har i alla de
fyra berörda länen stor betydelse som huvudman med ansvar för de för
turismen sannolikt mest betydelsefulla lederna.

STF:s anläggningar är i majoritet bland övernattningsanläggningarna i
fjällvärden och svarar för 85 % av hela utbudet av bäddar. Värdet av
samtliga anläggningar inkl. inventarier har uppskattats till 25,6 milj. kr.,
varav STF 22,4 milj. kr. Kostnaderna för STFs fjällanläggningar bestreds
från början av föreningen själv med hjälp av överskott på medlemsavgifterna.
Under efterkrigstiden har STF erhållit bidrag från det allmänna,
dels genom förutvarande statens friluftsfond, dels genom arbetsmarknadsverket.
Stödet avser förnyelse av befintliga anläggningar och byggande
av nya. För dessa ändamål har totalt uppburits 5,3 milj. kr. Bidragen
har som regel utgått med 100 %. Vidare har statens naturvårdsverk sedan

NU 1974:6

1969 lämnat ett årligt administrationsbidrag för driften av anläggningarna.
För budgetåret 1973/74 utgör detta bidrag 210 000 kr.

De årliga kostnaderna för drift och underhåll av leder och anläggningar
beräknas av kommittén till ca 3 milj. kr. Kommittén anser att ansvaret
för huvudleder och sekundärleder bör vila på staten genom statens
naturvårdsverk medan ansvaret för lokala leder och spår bör vila på
kommunerna. Den anser vidare att det bör ankomma på statens
naturvårdsverk och länsstyrelserna att svara för att erforderliga åtgärder
vidtas för verksamhetens planering och drift samt för information om
tillgängliga produkter. Kommittén räknar med att huvudmännen skall
svara för att lämpliga entreprenörer utses för åtgärder av löpande natur
och att samhällsorganens egen insats skall koncentreras till ledning och
samordning av verksamheten. Beträffande huvudleder och sekundärleder
föreslås naturvårdsverket få bemyndigande att ta upp förhandlingar med
de nuvarande ägarna för att sluta erforderliga avtal. Kommittén har
förutsatt att naturvårdsverket tillförs medel för fjällvandringsverksamheten
via ordinarie anslag och att de kommunala åtgärderna beträffande
det lokala lednätet baseras på finansiering med kommunala medel och i
viss utsträckning från naturvårdsverkets anslag för stöd till idrotten.
Investeringar beräknas som hittills i betydande utsträckning bli finansierade
som beredskapsarbeten via arbetsmarknadsstyrelsen.

I sitt slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige
berör kommittén frågan om en samordning av konvalescentvården med
det vanliga rekreationslivet. Kommittén framhåller att behovet av
anläggningar för rehabilitering och konvalescentvård torde komma att
öka. Enligt kommitténs uppfattning bör regeringen i samråd med
huvudmännen för sjukvården låta vidare utreda frågan om hur sådana
anläggningar skall kunna utformas och lokaliseras. Det betecknas som
angeläget att det akuta behovet av rehabilitering och institutionellt
bedriven hälsovård kan tillgodoses i avvaktan på att konkreta planer
växer fram för hur hälsocentra skall organiseras och bedrivas. Kommittén
belyser med ett exempel hur man för ändamålet kan utnyttja den
överkapacitet som de flesta turisthotellanläggningar har under större
delen av året. Kopparbergs läns landsting har sedan 1967 arrenderat
huvudbyggnaden på Sälens högfjällshotell under perioden majseptember.
Dit skickas patienter med handikapp i syfte att få rekreation.
Genom mycket begränsade insatser har anläggningen kunnat göras
godtagbart handikappvänlig. Frånsett ett begränsat antal specialfunktioner
utnyttjas hotellets ordinarie personal för verksamheten. Även om
målsättningen med ett hälsocentrum kan avvika från den som bedrives i
Sälen förutsätter kommittén att de anläggningstekniska kraven för att
bedriva hälsocentrumsverksamhet inte kan avvika i större omfattning från
de som ställes i Sälen.

I avvaktan på en närmare precisering av frisk- och hälsovårdens krav på
utformning av anläggningar kan, menar kommittén, från ekonomisk
synpunkt och därigenom från sysselsättningssynpunkt många fördelar

NU 1974:6

vinnas genom att förlägga hälsocentrumverksamhet till etablerade hotellanläggningar.
Kommittén anser att det även i Västerbotten borde finnas
samma möjligheter som i Kopparbergs län att använda stora och dåligt
utnyttjade hotellanläggningar för former av kombinerad frisk- och sjukvård.

Utskottet

Som framgår av vad ovan anförts har turistutredningen i ett
delbetänkande (Ds Jo 1973:8) Huvudmannaskapet för vandringsleder i
fjällvärlden lagt fram förslag om den fortsatta driften och ansvaret för
fjällvandringsverksamheten. Förslaget innebär bl. a. att en del av den
verksamhet som Svenska turistföreningen (STF) bedriver förs över till
statliga och kommunala organ. Detta förslag liksom de förslag utredningen
fört fram i sitt slutbetänkande (SOU 1973:52) Turism och
rekreation i Sverige remissbehandlas för närvarande.

I motionen 1974:1126 föreslås att en kompletterande utredning skall
få i uppdrag att undersöka alternativa lösningar så att Svenska turistföreningens
kunskaper och resurser kan utnyttjas i större utsträckning än
som förutsätts i utredningens förslag.

Utskottet anser att resultatet av remissbehandlingen och Kungl. Maj:ts
ställningstagande i frågan bör avvaktas och avstyrker därför motionen.

Frågan om en samordning av konvalescentvård och det vanliga
rekreationslivet tas upp i motionen 1974:178, där det hemställs om
utredning rörande möjligheterna att utnyttja lämpliga turistanläggningar
inom stödområdet på detta sätt.

Denna fråga berör turistutredningen i sitt slutbetänkande. Utredningen
framhåller att många fördelar torde kunna vinnas genom att
hälsocentrumverksamhet förläggs till etablerade hotellanläggningar. Utredningen
anser att frågan om hur anläggningar för rehabilitering och
konvalescentvård skall utformas och lokaliseras bör utredas i samråd med
huvudmännen för sjukvården.

Med hänsyn till att frågan för närvarande övervägs i samband med
remissbehandlingen av turistutredningens förslag finner utskottet inte
anledning tillstyrka motionen.

Kungl. Maj:ts förslag beträffande medelsanvisning till Svenska turisttrafikförbundet
tillstyrks av utskottet.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen till Svenska turisttrafik förbundet för budgetåret
1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 7 449 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1126 om huvudmannaskapet
för turistanläggningar i fjällvärlden,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:178 om utnyttjande av
turistanläggningar för konvalescentvård m. m.

NU 1974:6

11. Exportfrämjande åtgärder för teko-industri samt manuellt arbetande
glasindustri. Kungl. Maj:t har (punkten B 6, s. 30-34) föreslagit
riksdagen att till Exportfrämjande åtgärder för teko-industri samt
manuellt arbetande glasindustri för budgetåret 1974/75 anvisa ett
reservationsanslag av 7 200 000 kr.

I motionen 1974:856 av herrar Hovhammar (m) och Fagerlund (s)
hemställs att riksdagen beslutar att det statliga stödet för exportfrämjande
åtgärder för den manuellt arbetande glasindustrin skall avse ej blott
kollektiva insatser utan även individuella projekt.

Motionen

Kungl. Maj:ts förslag att programmet för exportstimulans för den
manuellt arbetande glasindustrin förlängs under ett budgetår innebär
framhåller motionärerna, att stödet enligt de riktlinjer som drogs upp i
propositionen 1973:1 även i fortsättningen begränsas till att omfatta
endast kollektiva insatser. Motionärerna påpekar att kommerskollegium,
statens industriverk och Sveriges exportråd i yttranden över en framställning
från Svenska glasbruksföreningen uttalat sig för att en viss möjlighet
till stöd åt individuella projekt bör finnas. De myndigheter som deltar i
administrationen av detta stöd skulle enligt motionärerna ha funnit att
stödet får bättre effekt om en viss flexibilitet bibehålls.

Utskottet

1 propositionen föreslås bl. a. att exportstödet till den manuellt
arbetande glasindustrin i avvaktan på pågående utvärdering skall utgå
under ytterligare ett budgetår. Enligt de riktlinjer för stödet som angetts i
propositionen 1973:1 utgår fr. o. m. innevarande budgetår till glasindustrin
endast bidrag för kollektiva insatser. I motionen 1974:856
yrkas att det statliga stödet skall avse ej blott kollektiva insatser utan
även individuella projekt. Motionärerna önskar en flexibel tillämpning av
bestämmelserna.

Riktlinjerna för stödet till glasindustrin bör enligt utskottets mening
inte innebära ett hinder för att individuellt stöd kan utgå inom ramen för
kollektiva program. Sådant stöd bör dock inte utgöra rörelsebidrag utan
vara ett tillskott till företagens marknadsaktiviteter utöver normalt
program.

Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet motionen 1974:856.
Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning tillstyrker utskottet.

Utskottet hemställer alltså

1. att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för teko-industri
och manuellt arbetande glasindustri för budgetåret 1974/75
anvisar ett reservationsanslag av 7 200 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:856.

NU 1974:6

12. Täckande av förluster på grund av garantier för lån till teko-industri
samt manuellt arbetande glasindustri. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag (punkten B 7, s. 34 f.) och hemställer

att riksdagen

1. medger att för budgetåret 1974/75 ramen för statsgaranti för
lån till teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri
fastställs till sammanlagt 26 500 000 kr.,

2. till Täckande av förluster på grund av garantier för lån till
teko-industri samt manuellt arbetande glasindustri för budgetåret
1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 450 000 kr.

13. Exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriindustri m. fl.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 8, s. 35) och
hemställer

att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för möbelindustri,
snickeriindustri m. fl. för budgetåret 1974/75 anvisar ett
reservationsanslag av 800 000 kr.

14. Exportfrämjande åtgärder för sko- och garveriindustri. Utskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag (punkten B 9, s. 36) och hemställer

att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för sko- och garveriindustri
förbudgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag
av 700 000 kr.

15. Svenska slöjdföreningen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkten B 10, s. 36) och hemställer

att riksdagen till Svenska slöjdföreningen för budgetåret
1974/75 anvisar ett anslag av 390 000 kr.

Kommerskollegium m. m.

16. Kommerskollegium. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkten C 1, s. 37 f.) och hemställer

att riksdagen till Kommerskollegium för budgetåret 1974/75
anvisar ett förslagsanslag av 9 157 000 kr.

17. Bidrag till vissa internationella byråer m.m. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag (punkten C 2, s. 38 f.) och hemställer

att riksdagen till Bidrag till vissa internationella byråer m. m. för
budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 453 000 kr.

18. Kostnader för vissa nämnder m.m. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag (punkten C 3, s. 39) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för vissa nämnder m. m. för
budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 53 000 kr.

NU 1974:6

Pris-, konkurrens- och konsumentfrågor

19. Marknadsdomstolen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
(punkten D 1, s. 40 f.) och hemställer

att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1974/75
anvisar ett förslagsanslag av 769 000 kr.

20. Näringsfrihetsombudsmannen. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag (punkten D 2, s. 41 f.) och hemställer

att riksdagen

1. till Näringsfrihetsombudsmannen förbudgetåret 1974/75 anvisar
ett förslagsanslag av 1 782 000 kr.,

2. bemyndigar Kungl. Maj:t att i enlighet med vad chefen för
handelsdepartementet förordat inrätta en tjänst som näringsfrihetsombudsman
i Cp 5 och en tjänst som ställföreträdande
näringsfrihetsombudsman i Cr 2.

21. Konsumentombudsmannen. Utskottet tillstyrker Kungl. Majrts förslag
(punkten D 3, s. 42 f.) och hemställer

att riksdagen

1. till Konsumentombudsmannen för budgetåret 1974/75 anvisar
ett förslagsanslag av 2 331 000 kr.,

2. bemyndigar Kungl. Maj:t att i enlighet med vad chefen för
handelsdepartementet förordat inrätta en tjänst som konsumentombudsman
i Cp 5 och en tjänst som ställföreträdande
konsumentombudsman i Cr 2.

22. Statens pris- och kartellnämnd. Utskottet tillstyrker Kungl. Majrts
förslag (punkten D 4, s. 44 f.) och hemställer

att riksdagen till Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret
1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 15 279 000 kr.

Konsumentverket

23. Konsumentverket: Förvaltningskostnader. Kungl. Maj:t har (punkten
D 5, s. 50—53) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1974/75 anvisa ett förslagsanslag av
14 774 000 kr.

1 detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:553 av fru Sundberg m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t

1. begär inrättandet av en varudeklarationsenhet inom konsumentverket,

2. anhåller att riksdagen snarast möjligt föreläggs förslag om principerna
för och utformningen av svensk varudeklaration,

3. anhåller att svensk varudeklaration i huvudsak skall följa internationella
regler,

NU 1974:6

1974:1509 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och Nyquist (fp), såvitt
gäller hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

1. att förslag till lag om deklaration av varor och tjänster snarast
föreläggs riksdagen samt att i samband därmed folkpartiets förslag om lag
om produktsäkerhet beaktas,

2. att ett allsidigt sammansatt varudeklarationsråd inrättas inom
konsumentverket,

4. att konsumentverket får möjlighet att ta till vara konsumenternas
intressen även när det gäller myndigheters service och dylikt,

5. att åtgärder vidtas för att stimulera den kommunala konsumentpolitiska
verksamheten bl. a. i form av lokala konsumentnämnder med
kommunalt huvudmannaskap,

1974:1513 av fru Jonäng m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen uttalar
nödvändigheten av en vidgad lokal konsumentpolitisk verksamhet,

1974:1536 av herr Ullsten m. fl. (fp, c, m, vpk), vari hemställs att
riksdagen under anslaget Konsumentverket: Förvaltningskostnader utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit anvisar 500 000 kronor.

Motionen 1974:1509 såvitt gäller hemställan under punkten 3
(rörande vissa lagstiftningsfrågor) kommer utskottet att behandla i annat
sammanhang.

Motionerna

Kungl. Maj:ts förslag innebär, anförs i motionen 1974:1536, att den
höjning av anslaget till informations- och utbildningsprogrammet som
konsumentverket bedömt angelägen endast kommer att tillgodoses i
obetydlig omfattning. Betydelsen av konsumentinformation och utbildningsåtgärder
har samtliga riksdagspartier vid skilda tillfällen kraftigt
betonat. Ytterligare skäl för en höjning av anslaget är de nya konsumtionsbeteenden
som kan komma att utvecklas till följd av de för
konsumenterna viktiga lagstiftningsbeslut som fattats hösten 1973 samt
den förändrade försörjningssituationen.

Två motioner tar upp frågan om organisationen och utformningen av
varudeklarationsverksamheten.

Beträffande organisationen erinras i motionen 1974:553 om att då
konsumentverket inrättades den tidigare varudeklarationsnämnden inte
kom att ingå som en särskild enhet inom verket. Det faktum att enhetens
verksamhet splittrades och fördes över till skilda avdelningar inom verket
innebär ett hinder i strävandena att sprida och vidareutveckla varudeklarationssystemet,
menar motionärerna. De anser det önskvärt att en
särskild enhet med samma sammansättning och funktion sorn den forna
varudeklarationsnämnden inrättas inom konsumentverkets ram.

I motionen 1974:1509 uttalas att i samband med en kommande
proposition om varudeklarationer Kungl. Maj:t även bör beakta det
förslag som förts fram vid 1973 års riksdag om inrättande av ett allsidigt

NU 1974:6

sammansatt varudeklarationsråd. Detta råd skulle verka i anknytning till
konsumentverket. I rådet skall ingå representanter för konsumentintressen
samt viktigare organisationer inom handel och industri.

Behovet av klara riktlinjer för utformningen av varudeklarationer
understryks i motionen 1974:1509 bl. a. med hänvisning till att
konsumentverkets inriktning av verksamheten synes skilja sig såväl från
hittillsvarande deklarationsverksamhet som från det förslag varudeklarationsutredningen
har lagt fram. Verket tycks, säger motionärerna, vara
inriktat på en minskning av det varudeklarerade området och på att
deklarationerna endast skall ange användningsområde och inte som
hittills syfta till att göra det möjligt att jämföra olika inköpsalternativ.
Motionärerna påpekar dock att såväl strävan att åstadkomma bruksorienterande
deklarationer som en prioritering av deklarationsverksamheten på
för konsumenterna väsentliga områden överensstämmer med av dem
tidigare framförda synpunkter. Det av varudeklarationsutredningen utarbetade
förslaget till lag om varudeklaration bör, anser de vidare, kunna
vidgas till att avse även tjänster. Konsumenternas behov av information
och vägledning är, säger motionärerna, lika stort på tjänsteområdet som
på varusidan.

I motionen 1974:553 påpekas att försäljningen av VDN-system under
första halvåret 1973 varit mindre än tidigare. Detta anges kunna bero dels
på att företagen känner sig osäkra och negativa inför en eventuell ändring
av varudeklarationssystemet, dels på att konsumentverket inte utarbetat
några nya normer för varudeklaration eller sökt marknadsföra det nuvarande
varudeklarationssystemet. Motionärerna finner det anmärkningsvärt
att konsumentverket — utan riksdagsbeslut i frågan — lagt upp en
verksamhetsplan som syftar till att varudeklarationssystemet skall ändras
enligt varudeklarationsutredningens förslag. För att såväl producenter
som konsumenter skall ha förtroende för den information som varudeklarationen
ger bör så många fakta som möjligt redovisas. Detta förutsätter
att en objektiv och mätbar bedömning görs av en vara och att de
prov som utförs är reproducerbara. Om bruksorienterade deklarationer
skall införas måste grundkrav uppställas för vissa egenskaper hos en vara,
säger motionärerna och pekar på de svårigheter som uppstår till följd av
att konsumentens anspråk på användningen av en vara varierar samtidigt
som flertalet produkter aldrig får en ensartad användning. Motionärerna
anser det angeläget att riksdagen får tillfälle att ta ställning till en så
genomgripande förändring av principerna för varudeklaration som här
aviseras. De understryker vidare att man så långt möjligt bör eftersträva
att få till stånd internationella överenskommelser i fråga om normer för
varudeklaration, detta för att såvitt möjligt undvika tekniska handelshinder.
Endast mycket tungt vägande skäl, som t. ex. fara för liv och
hälsa, bör enligt motionärerna accepteras för fastställande av nationella
grundkrav.

En effektiv konsumentpolitik som verkligen svarar mot medborgarnas
behov och önskemål förutsätter, anförs i motionen 1974:1513, att
konsumentinformationen fungerar inte bara på central nivå utan också på

NU 1974:6

regional och lokal nivå. Det är endast genom ett samspel mellan organ på
samtliga dessa nivåer som en väl fungerande konsumentpolitik kan
åstadkommas. Motionärerna anser att lokala konsumentorgan, där konsumenternas
verkliga problem fångas upp, är en förutsättning för en
decentraliserad konsumentpolitik. Den regionala hemkonsulentverksamheten
har, enligt motionärerna, inte tillräckliga resurser för att kunna
tillgodose alla intressen. Då den kommunala verksamheten inte är
utbyggd bedriver hemkonsulenterna för närvarande en omfattande
verksamhet på det lokala planet, bl. a. med uppsökande verksamhet
bland resurssvaga grupper.

Även i motionen 1974:1509 uttalas att en utbyggd lokal konsumentverksamhet
är av väsentlig betydelse för att åstadkomma ett ökat
konsumentinflytande. Motionärerna anser att den lokala konsumentverksamheten
hittills inte har byggts ut i den takt som de förutsätter att
departementschefen har förväntat sig. Detta tyder enligt deras mening på
att de förslag som tidigare förts fram om ökade centrala och regionala
insatser för att stimulera kommunerna att bygga upp lokal konsumentverksamhet
har varit berättigade.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Varudeklarationsverksamheten handhades t. o. m. år
1972 av Varudeklarationsnämnden (VDN), som inrättats år 1951. VDN
var rättsligt att uppfatta som en ideell förening. 1 nämnden, vars
ordförande utsågs av Kungl. Maj:t, ingick tretton representanter för olika
intressegrupper; alla led inom näringslivet liksom konsumenterna blev
härigenom företrädda i nämnden. Sedan den 1 januari 1973 svarar
konsumentverket för varudeklarationsverksamheten. Personalen för ändamålet
är fördelad på olika enheter inom verket.

Varudeklarationsutredningen avgav våren 1973 betänkandet (SOU
1973:20) Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. Däri
behandlas huvudsakligen principiella rättsliga och ekonomiska spörsmål i
samband med varudeklarationer. En lag om varudeklaration föreslås.
Något förslag rörande organisationen för icke-obligatoriska varudeklarationer
har utredningen inte framlagt. Utredningen anför bl. a. att ett
förslag om en serviceenhet inom konsumentverket som förts fram från
näringslivshåll förtjänar beaktande. Särskilt för små och medelstora
företag borde enligt utredningens mening en utbyggd servicefunktion
inom verket kunna få väsentlig betydelse. Beträffande det system med
obligatorisk varudeklaration som skulle tillkomma enligt utredningens
lagförslag uttalar utredningen att i lagförslaget lämnas öppet vilken
myndighet som bör anförtros tillsynen över att lagen och dess tillämpningsbestämmelser
efterlevs i det särskilda fallet. Utredningen förutsätter
att det i första hand blir konsumentverket som får tillsynsuppgifter men
att i vissa fall även andra myndigheter kopplas in.

Näringsutskottet behandlade förra året (NU 1973:50 s. 18 f.) motions -

NU 1974:6

yrkanden dels om att ett varudeklarationsråd inom konsumentverket
skulle inrättas, dels om att det inom konsumentverket skulle skapas en
enhet benämnd varudeklarationsrådet med samma ställning och funktion
som den tidigare varudeklarationsnämnden. Utskottet avstyrkte dessa
yrkanden och anförde bl. a. att det med hänsyn till att konsumentverket
hade varit i funktion blott en kort tid var väl tidigt att vid denna
tidpunkt diskutera en ändrad organisation av varudeklarationsverksamheten.
I första hand borde de organisatoriska överväganden avvaktas
som kunde bli aktuella i samband med den av varudeklarationsutredningen
förordade lagstiftningen. Motionsyrkandena avslogs av riksdagen.

Varudeklarationsutredningen har övervägt alternativa metoder
för mätning och deklaration av varor. Utredningen
erinrar om att hittills endast standardiserade provningsmetoder godtagits
som deklarationsnorm. Normframställningen har därigenom varit komplicerad
och tidsödande. Det nuvarande frivilliga deklarationssystemet bör
enligt utredningen kunna förbättras i olika avseenden. Utredningen
betonar i fråga om deklarationernas innehåll och utformning betydelsen
av att bruksanpassade deklarationer tas fram, dvs. deklarationer som
redovisar varans lämpliga användningsområde på grundval av varans
egenskaper.

Utredningen förordar också att konsumentverket prövar det system
för frivilliga deklarationer som nu används i Norge. Detta system innebär
att deklarationerna uppdelas i två huvudtyper, en typ av deklaration utan
speciella krav på varan och en annan typ med grundkrav (minimikrav) för
vissa egenskaper hos varan. Utredningen har funnit att innehållet i
deklarationer med grundkrav i princip bör begränsas till grundläggande
fakta om produkten från användningssynpunkt och bara i undantagsfall
redovisa om produkten fyller även högre krav än grundkrav.

Oavsett om det gäller innehållsdeklaration, egenskapsdeklaration eller
bruksdeklaration bör enligt utredningens mening mätresultaten återges på
ett sådant sätt på deklarationsetiketterna att deklarationen är lätt att
läsa och förstå. Deklarationen bör därför endast innehålla ett fåtal
väsentliga upplysningar. Bakomliggande mätresultat och tekniska data
bör inte redovisas i själva deklarationen. Däremot bör de finnas
tillgängliga för intresserade parter på annat sätt.

Beträffande obligatorisk varudeklaration föreslår utredningen bl. a.
följande.

För att främja konsumenternas tillgång till egenskapsdeklarationer
skall med stöd av lagen kunna föreskrivas att uppgifter om vissa
väsentliga egenskaper för bedömning av en varas kvalitet och bruk skall
lämnas i varudeklaration. Egenskapsdeklarationer kan avse dels deklarationer
av konventionell typ, VDN Fakta, dels bruksanpassade deklarationer
som anger varans lämpliga användningsområde på grundval av egenskaperna.
Även krav på uppgift om en varas kommersiella ursprung skall
kunna ställas med stöd av lagen.

Med hänsyn till att lagen utformats som en fullmaktslag kan en

NU 1974:6

föreskrift om obligatorisk deklaration i vissa fall omfatta en fullständig
deklaration medan i andra fall endast en enda eller ett fåtal faktauppgifter
behöver göras obligatoriska.

Riksdagen avslog 1973 på förslag av näringsutskottet (NU 1973:50
s. 17 f.) ett motionsyrkande om att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t
begära förslag om inrättande av produktsäkerhetsråd. Utskottet hänvisade
till att varudeklarationsutredningens förslag, som skulle behandlas
i vanlig ordning, i det väsentliga tycktes tillgodose motionärernas
önskemål.

Varudeklarationsutredningen har övervägt om den föreslagna lagen
bör omfatta också deklaration av tjänster. De praktiska
erfarenheterna av deklarationer på tjänsteområdet är mycket begränsade.
Med hänsyn härtill har utredningen inte funnit lämpligt att låta den nya
lagen omfatta också tjänster. Först sedan konsumentverket vunnit mer
erfarenhet på tjänstesidan och området blivit föremål för civilrättslig
reglering borde frågan om obligatoriska deklarationer på tjänsteområdet
tas upp till närmare behandling.

En civilrättslig reglering av tjänsteområdet övervägs för närvarande av
konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07; utredningsman: professor Ulf
Bernitz), vars uppdrag är att verkställa utredning om konsumentskydd
vid privat serviceverksamhet.

I propositionen 1972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation
av samhällets konsumentpolitik föreslogs en begränsad lokal konsumentpolitisk
verksamhet med uppgift att svara på
frågor från allmänheten och lämna råd och anvisningar till konsumenterna.
Staten skulle genom de regionalt verksamma konsumentpolitiska
organen lämna stöd i form av råd och anvisningar för det löpande arbetet.
Denna uppläggning godtogs av riksdagen, som emellertid i anledning av
ett antal motioner gav till känna som sin mening att Kungl. Maj:t och de
konsumentpolitiska organen förutsattes komma att betrakta en vidareutveckling
av den begränsade lokala verksamheten som en angelägen
uppgift och så snart det bleve möjligt framlägga de förslag som ytterligare
erfarenheter och överväganden kunde ge anledning till (NU 1972:40).

Vid 1973 års riksdag förekom motionsyrkanden om olika åtgärder för
att förstärka den konsumentpolitiska verksamheten på lokal nivå.
Näringsutskottet erinrade (NU 1973:50 s. 20) om att ett program för
fortsatt utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten
höll på att utarbetas i samarbete mellan konsumentverket och Svenska
kommunförbundet, att utredning pågick om ett förbättrat system för
kommunikationerna mellan konsumentverket och den regionala och
kommunala organisationen samt att en försöksverksamhet med lokal
konsumentvägledning hade satts igång och planerades bli utvidgad. Utskottet
framhöll också att de statliga hemkonsulenterna har som en viktig
uppgift att stödja den kommunala verksamheten. Utskottet fann inte
någon särskild åtgärd på detta område från riksdagens sida vara motiverad

NU 1974:6

och avstyrkte därför motionsyrkandena. Folkpartiets och vänsterpartiet
kommunisternas representanter i utskottet reserverade sig till förmån för
en hemställan till Kungl. Maj:t om åtgärder för att stimulera den lokala
konsumentpolitiska verksamheten. Riksdagen avslog motionsyrkandena.

Utskottet

I propositionen behandlar departementschefen de förslag som statens
konsumentråds försäkringsutredning lagt fram i betänkandet (SOU
1972:29) Konsumentupplysning om försäkring. Han delar utredningens
uppfattning att konsumentverket bör ansvara för konsumentinformation
om försäkringar. Beträffande den organisatoriska lösningen av nämndoch
rådgivningsförfarandet har meningarna varit delade hos såväl utredningens
ledamöter som remissinstanserna. Departementschefen anser att
en från försäkringsbolagen skild neutral prövningsnämnd bör finnas och
att en central instans bör svara för rådgivning i försäkringsfrågor. Till
prövningsnämndens närmare organisatoriska anknytning och utformning
tar han inte ställning. Han framhåller dock i detta sammanhang vikten av
att en ordning tillskapas varigenom konsumenterna kan framföra sin sak
på ett enkelt sätt och utan tyngande formaliteter. De i propositionen
anförda synpunkterna på konsumentinformation och rådgivning om samt
prövning av försäkringar har inte givit utskottet anledning till erinran.

Inom ramen för den i propositionen föreslagna anslagshöjningen till
konsumentverket om 1 072 000 kr. räknar departementschefen under
programmet information och utbildning med en viss uppräkning av
medlen för information. Totalt föreslås en ökning av anslaget till detta
program med 349 000 kr. Verket har i sin anslagsframställning begärt en
ökning med 556 000 kr. för detta program, varav 400 000 kr. beräknats
för konsumenträttslig information och information om produktsäkerhet.

I motionen 1974:1536 erinras om att samtliga partier i riksdagen vid
skilda tillfällen kraftigt betonat betydelsen av information och utbildning
i konsumentfrågor. Som skäl för en höjning av anslaget med 500 000 kr.
utöver Kungl. Maj:ts förslag anför motionärerna vidare behovet av
upplysning om de under hösten 1973 av statsmakterna beslutade lagarna
i för konsumenterna viktiga frågor, dvs. konsumentköplagen (1973:877)
och lagen (1974:8) om rättegången i tvister om mindre värden. Utskottet
finner de skäl som anförts i motionen för en höjning av anslaget
välgrundade. Strävandena att bl. a. genom information i nya medier nå de
resurssvaga konsumentgrupperna bör stödjas. Med hänsyn till att Kungl.
Maj:t beräknat en viss ökning av medlen för information anser sig
utskottet dock inte böra gå längre än att föreslå att anslaget i förhållande
till förslaget i propositionen ökas med 380 000 kr.

Lagstiftning om deklaration av varor och tjänster och om produktsäkerhet
föreslås i motionen 1974:1509. Förslag till lag om varudeklaration
har lagts fram av varudeklarationsutredningen i betänkandet (SOU
1973:20) Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. Utred -

NU 1974:6

ningen har inte ansett det lämpligt att låta den föreslagna lagen omfatta
också tjänster, detta bl. a. med hänsyn till att de praktiska erfarenheterna
av deklarationer på tjänsteområdet är mycket begränsade. Ärendet bereds
f. n. inom handelsdepartementet. Utskottet anser sig därför inte böra
föreslå riksdagen att göra den i motionen önskade framställningen till
Kungl. Maj:t.

Principerna för och utformningen av varudeklarationer tas upp i
motionen 1974:553. Motionärerna betecknar det som anmärkningsvärt
att konsumentverket utan riksdagens hörande lagt upp en verksamhetsplan
som syftar till att ändra varudeklarationssystemet enligt varudeklarationsutredningens
förslag. De anser att förslag om principerna för och
utformningen av svensk varudeklaration bör föreläggas riksdagen snarast
möjligt. Även i motionen 1974:1509 berörs frågan om hur varudeklarationer
bör utformas utan att något särskilt yrkande väcks i denna fråga.

Som framgår av den redogörelse som lämnats ovan har varudeklarationsutredningen
övervägt olika metoder för mätning och deklaration av
varor. I anslutning till sitt lagförslag, som gäller obligatorisk varudeklaration
i vissa fall, för utredningen fram en rad synpunkter och förslag även
beträffande frivillig varudeklaration. Utskottet förutsätter att frågan om
varudeklarationssystemets utformning kommer att behandlas i samband
med det förslag till lagstiftning som föranleds av utredningen. Därför
anser sig utskottet inte ha anledning att tillstyrka det här berörda
yrkandet i motionen 1974:553.

I samma motion yrkas på en framställning till Kungl. Maj:t om att
svensk varudeklaration i huvudsak skall följa internationella regler.
Utskottet delar motionärernas synpunkt om värdet av internationella
överenskommelser på detta område. Då utskottet anser sig ha anledning
förutsätta att det av motionärerna påtalade problemet uppmärksammas
av berörda parter avstyrker utskottet motionen i denna del.

Förslag om en ändring av konsumentverkets organisation förs fram i
motionerna 1974:553 och 1974:1509. Vid konsumentverket bör enligt
den förra motionen inrättas en särskild varudeklarationsenhet och enligt
den senare motionen ett allsidigt sammansatt varudeklarationsråd.
Yrkanden av samma innebörd avslogs under 1973 års riksdag på
utskottets hemställan (NU 1973:50). Utskottet anförde som skäl för att
avstyrka dessa yrkanden bl. a. att i första hand de organisatoriska
överväganden borde avvaktas som kan bli aktuella i samband med den av
varudeklarationsutredningen förordade lagstiftningen. Utskottet finner
inte anledning att nu ändra detta ställningstagande och avstyrker alltså
ifrågavarande motionsyrkande.

Konsumentverket föreslås i motionen 1974:1509 få vidgade möjligheter
att ta till vara konsumenternas intressen när det gäller myndigheters
service. För närvarande gäller att verkets insatser på detta område skall
begränsas till de fall då offentliga tjänster tillhandahålls enligt marknadsmässiga
principer. Enligt motionärernas mening borde verket mera
allmänt kunna fungera som ett instrument för konsumentinflytande på

NU 1974:6

myndigheter med serviceuppgifter. Utskottet vill erinra om att riksdagen
1972 vid prövningen av frågan om riktlinjer för samhällets konsumentpolitik
tog ställning till i vilken mån information om offentliga tjänster
skulle ingå i konsumentverkets arbetsområde. Utskottet framhöll därvid
att den föreslagna avgränsningen — som nu gäller — innebar att ett stort
antal offentliga verksamhetsgrenar kunde bli föremål för verkets intresse.
Att konsumentverket skulle utsträcka sin information till att omfatta
även exempelvis sociala välfärdsanordningar och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder betecknades som olämpligt. Utskottet håller fast vid denna
uppfattning och anser att motsvarande resonemang i ännu högre grad är
tillämpligt på frågan om konsumentinflytande över utformningen av
myndigheternas verksamhet. Utskottet avstyrker därför att konsumentverkets
uppgifter utvidgas på det sätt som nämnts.

En utbyggd kommunal konsumentverksamhet är en förutsättning för
att samhällets konsumentpolitik skall fungera effektivt, anförs i motionen
1974:1513. Motionärerna önskar ett uttalande från riksdagens sida
om nödvändigheten av en vidgad lokal konsumentpolitisk verksamhet.
Liknande synpunkter förs fram i motionen 1974:1509. Hemställan i
denna motion går ut på att riksdagen skall begära åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida för att stimulera den lokala konsumentpolitiska verksamheten
bl. a. i form av lokala konsumentnämnder och kommunalt huvudmannaskap.

Förslag om förstärkning av den kommunala konsumentverksamheten
har behandlats av riksdagen åren 1972 och 1973. Vid behandlingen av
propositionen 1972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation av
samhällets konsumentpolitik uttalade utskottet (NU 1972:40) bl. a. att
det förutsatte att Kungl. Maj:t och de konsumentpolitiska organen själva
skulle betrakta en vidareutveckling av den begränsade lokala verksamheten
som en angelägen uppgift och så snart det blev möjligt lägga fram
de förslag som ytterligare erfarenheter och överväganden kunde ge
anledning till.

1 samråd mellan konsumentverket och kommunförbundet har riktlinjer
för organisationen och utformningen av den kommunala konsumentverksamheten
utarbetats. Konsumentverket har vidare organiserat
kurser för utbildning av de kommunalt verksamma handläggarna av
konsumentfrågor. Inom många kommuner har visats intresse för insatser
på konsumentområdet, och kommunala konsumentnämnder finns nu i
några kommuner. Det bör i detta sammanhang erinras om att konsumentverksamheten
på lokal nivå beträffande såväl inriktning och omfattning
som organisation bygger på frivilligt kommunalt engagemang. Skäl som
talar för ett kommunalt engagemang i konsumentpolitiken är dels att
kommunerna har större möjlighet att komma i kontakt med medborgarna
än ett centralt organ, dels att kommunerna redan nu har uppgifter
som ligger konsumentpolitiken nära. Utskottet anser det viktigt att de
centrala och regionala konsumentorganen på allt sätt stimulerar och
stödjer insatser från kommunernas sida på det konsumentpolitiska
området. Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande till Kungl. Maj:t

NU 1974:6

ansluter sig till denna uppfattning.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen 1974:1536 till Konsumentverket: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag
av 15 154 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1509 såvitt den gäller
lagstiftning om deklaration av varor och tjänster (punkten 1),

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1509 såvitt den gäller
konsumentverkets bevakning av myndigheters service (punkten
4),

4. att riksdagen avslår motionen 1974:553 såvitt den gäller
principer för och utformning av varudeklaration (punkten 2),

5. att riksdagen avslår motionen 1974:553 såvitt den gäller
anpassning av svensk varudeklaration till internationella
regler (punkten 3),

6. att riksdagen avslår

a) motionen 1974:553 såvitt den avser inrättande av en
varudeklarationsenhet inom konsumentverket (punkten 1),

b) motionen 1974:1509 såvitt den gäller inrättande av ett
varudeklarationsråd vid konsumentverket (punkten 2),

7. att riksdagen i anledning av motionen 1974:1509 punkten 5
och motionen 1974:1513 som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört om den kommunala konsumentpolitiska
verksamheten.

24. Konsumentverket: Forskning m. m. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag (punkten D 6, s. 54) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret
1974/75 anvisar ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.

25. Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 7, s. 54 f.) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av
2 042 000 kr.

26. Bidrag till kommersiell service i glesbygd m. m. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag (punkten D 8, s. 55 f.) och hemställer

att riksdagen

1. till Bidrag till kommersiell service i glesbygd m. m. för
budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 2 500 000
kr.,

2. medger att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager
under budgetåret 1974/75 beviljas intill ett belopp av
2 000 000 kr.

NU 1974:6

Patent- och registreringsverket m. m.

27. Patent- och registreringsverket. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag (punkten E 1, s. 58—68) och hemställer

att riksdagen

1. godkänner de av chefen för handelsdepartementet förordade
riktlinjerna för taxepolitiken och uppdragsverksamheten,

2. till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1974/75
anvisar ett förslagsanslag av 41 318 000 kr.

28. Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj ris förslag (punkten E 2, s. 69) och hemställer

att riksdagen till Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register
för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av
4 500 000 kr.

Fonden för låneunderstöd

29. Lån till investeringar för kommersiell service i glesbygd. Utskottet
tillstyrker Kungl. Majris förslag (punkten V:8, s. 78) och hemställer

att riksdagen till Lån till investeringar för kommersiell service i
glesbygd för budgetåret 1974/75 anvisar ett investeringsanslag
av 1 000 000 kr.

Stockholm den 14 mars 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c),
Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro (fp) (punkterna 1—22),
Rask (s), Sjönell (c), Blomkvist (s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i
Malmö (vpk), fru Hansson (s), herrar Nyquist (fp) (punkterna 23—29)
och Siegbahn (m).

Särskilt yttrande

vid punkten 23 (Konsumentverket: Förvaltningskostnader) beträffande
konsumentinformation om försäkringar (s. 15 ovan) av herr Blomkvist

(s):

Någon slutlig ställning till vilken organisatorisk lösning av nämndförfarandet
som bör väljas har inte tagits av vare sig departementschefen
eller utskottet. Liksom utskottet anser jag att det bör få ankomma på
Kungl. Majri att avgöra denna fråga. Jag noterar dock med tillfredsställelse
att departementschefen framhåller att detta val bör påverkas
bl. a. av det förhållandet att konsumenterna kan ha svårt att avgöra
vart de skall vända sig i reklamationsfrågor. Jag vill understryka vikten

NU 1974:6

härav och menar att man generellt bör eftersträva en ordning enligt vilken
konsumenterna i största möjliga utsträckning kan vända sig till en och
samma instans med sina reklamationsproblem. Mot denna bakgrund
finner jag starka skäl tala för att en avdelning för försäkringsfrågor
inrättas vid allmänna reklamationsnämnden. En sådan organisatorisk
lösning skulle även innebära att konsumentverket fick tillgång till
värdefullt underlag för sina allmänna konsumentpolitiska åtgärder på
området.

GOTAB 74 7184 S Stockholm 1974