Niiringsutskottets betänkande nr 5 år 1974

NU 1974:5

Nr 5

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om förstatligande
av affärsbankerna och angående Post- och Kreditbanken, m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:1132 av herr Oskarson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
skall hos Kungl. Majit hemställa att det förestående samgåendet mellan
postbanken och Sveriges kreditbank icke kommer till stånd,

1974:1500 av herr Hermansson m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan
(3) att riksdagen skall hos regeringen hemställa om förslag om att i
statens ägo överföra de privata affärsbankerna,

1974:1520 av fru tredje vice talmannen Nettelbrandt (fp), vari
hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit hemställa om att
bestämmelserna om statlig myndighets skyldighet att anlita Sveriges
kreditbank/Post- och Kreditbanken för banktransaktioner och vid deponering
av medel upphävs.

Motionen 1974:1500 i övrigt, som gäller allmänna pensionsfondens
aktieplaceringar, avser utskottet att behandla i ett senare betänkande.
Motiveringen till yrkandena i denna motion finns i motionen 1974:1194
angående riktlinjer för den ekonomiska politiken, m. m., som hänvisats
till finansutskottet.

Frågan om förstatligande av de privata affärsbankerna

Motionen 1974:1500

Som motivering för det i motionen 1974:1500 framförda yrkandet
om förstatligande av de privata affärsbankerna anförs i motionen
1974:1194 följande. Affärsbankerna utgör viktiga centra för storkapitalets
makt. De spelar en betydande roll för industrifinansieringen och har
stora möjligheter att påverka och kontrollera hela den ekonomiska
utvecklingen. Förstatligande av affärsbankerna — en åtgärd som enligt
motionärerna krävs av en bred opinion inom arbetarrörelsen — skulle
förbättra förutsättningarna för en samhällelig ekonomisk planering.

Tidigare behandling av frågan

I anledning av propositionen 1971:166, vari framlades förslag till
ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, m. m., som föranleddes av
beslutet om samgående mellan Skandinaviska banken och Stockholms

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 5

NU 1974:5

2

enskilda bank, väcktes bl. a. en motion med samma innebörd som det här
aktuella motionsyrkandet. Näringsutskottet (NU 1971:51) avstyrkte
motionen med uttalande att ett tillfredsställande samhälleligt inflytande
över bankväsendet och över näringslivet i stort inte förutsatte att
affärsbankerna övertogs av staten. En reservation till förmån för
motionen avgavs av vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet.
 Riksdagen avslog motionen.

Ar 1972 förekom en motion om att riksdagen - mot bakgrund av de
fortgående koncentrationstendenserna — skulle hos Kungl. Maj:t begära
en utredning med syfte att fastställa bankverksamhetens framtida
organisation och överväga formerna för samhällets inflytande i bankväsendet.
 Utskottet (NU 1972:7) hänvisade till att från koncentrationsutredningen
påföljande år var att vänta ett slutbetänkande, vari konsekvenserna
av koncentrationsföreteelser bl. a. inom bankväsendet kunde
väntas bli belysta. Detta betänkande borde ingå i underlaget för
överväganden från statsmakternas sida rörande bankverksamhetens organisation
och formerna för samhällets inflytande i bankväsendet, anförde
utskottet och avstyrkte motionen. Bifall till denna påyrkades i en
reservation av vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet.
Riksdagen avslog motionen.

År 1973 väcktes ånyo en motion om förstatligande av det samlade
affärsbanksväsendet i kombination med delegering av en stor del av
besluten inom bankerna till politiskt representativa regionala och lokala
organ med flertal för de lönarbetande. Utskottet (NU 1973:7) avstyrkte
motionen med bl. a. samma motivering som 1971. Utskottet framhöll att
samhället genom riksbanken, bankinspektionen och offentliga styrelseledamöter
har insyn i och utövar kontroll över bankernas verksamhet.
Samtidigt som detta inflytande förstärkts hade en växande del av
kapitalbildningen förts över i offentlig regi, sade utskottet. De privata
affärsbankerna — med en andel av inlåningen som uppgick till ca 40 % —
hade ingalunda någon monopolställning på marknaden. Utskottets
avstyrkande yttrande föranledde även denna gång en reservation från
vänsterpartiet kommunisternas representant, vari påyrkades att affärsbanksväsendet
skulle förstatligas och reorganiseras på ett sådant sätt att
driftsprinciperna och beslutssystemet kunde tjäna folkflertalet. Riksdagen
avslog motionen.

NU 1974:5 3

Några statistiska uppgifter om kreditinstitutens verksamhet
Bankinstitutens inlåning från allmänheten vid 1972 års utgång

miljarder

kr.

%

Affärsbanker

54,4

46,4

Sparbanker

38,8

33,1

Postbanken

17,8

15,2

(varav postgiro)

( 7,4)

( 6,3)

Centralkassor

för jordbrukskredit

6,2

5,3

Källa: Statistisk årsbok 1973

Kreditinstitutens

utgång

direkta utlåning

fördelad

på sektorer

vid 1972

års

Affärs-

banker

Spar-

banker

Post- Jordbruks-banken kassor

miljarder kr.

Försäk-

rings-

bolag

Allmänna

pensions-

fonden

Näringsliv

20,3

4,1

1,2

4,2

5,8

5,2

(varav jordbruk)

( 0,6)

( 1,8)

(0)

(3,4)

(0)

(0,3)

Bostadssektorn

16,4

23,6

6,2

0,8

5,4

0,5

Kommunerna

1,3

3,6

3,3

0,3

1,8

3,7

Övriga

5,2

2,0

0,1

0,3

1,5

0

43,2

33,3

10,8

5,6

14,5

9,4

Indirekt kredit-

givning

16,9

7,7

7,6

0,9

18,3

43,5

Källa: Ekonomisk revy 1973

Frågan om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank

Riksdagsbeslut 1973 och senare åtgärder

Enligt beslut av riksdagen hösten 1973 (prop. 1973:145, NU 1973:63)
skall postbanken och Sveriges kreditbank den 1 juli 1974 sammangå till
en statlig affärsbank, kallad Post- och Kreditbanken (PK-banken).
Kreditbanken uppgår i sin helhet i PK-banken. Postbankens sparrörelse
och den räntebärande delen av postgirorörelsen förs över till den nya
banken, medan den inte räntebärande delen av postgirot förs över till
postverket. Den nya banken kommer att få tillgångar på ca 29 miljarder

1* Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 5

NU 1974:5

4

kr. och blir bl. a. i fråga om storleken av inlåningen från allmänheten den
största banken i landet. PK-banken kommer att ha ett eget kapital av
sammanlagt 621,2 milj. kr., varav 316,8 milj. kr. utgörande aktiekapital
och 158,4 milj. kr. utgörande reservfond. Postverket skall i fortsättningen
inte bedriva utlåning eller placeringsverksamhet. Till postverket inflytande
likvida medel skall därför föras över till PK-banken för att förvaltas
av denna. Den rutinmässiga och expeditionella hanteringen i fråga om
medel som flyter in över postverket skall dock vara kvar hos postverket.
Från postbanken överförs till PK-banken vissa enheter med ledande
funktioner, såsom sekretariatet, finansavdelningen och delar av marknads-,
 redovisnings- och revisionsavdelningarna. Återstående delar av
postbanken tillförs postverket, vilket innebär bl. a. att personal och
maskinell utrustning inom den centrala bokföringsorganisationen stannar
kvar inom verket.

Omorganisationen kommer inte att få till följd personalinskränkningar
eller försämringar i anställningsförhållandena för dem som berörs av
samgåendet. Omkring 150 personer, ingående i de nyssnämnda enheterna
med ledande funktioner som skall överföras till PK-banken, kommer
dock att på frivillig väg omplaceras från postverket till den nya banken.
Efter samgåendet skall postverkets bankkunder kunna utnyttja PK-bankens
kontor och kundservice samtidigt som PK-bankens kunder kan
utnyttja postverkets kontor och kundservice. Någon ändring avses inte
ske i fråga om den service — även på lördagar — som postverket för
närvarande lämnar allmänheten. Postverket skall ha möjlighet att lämna
övriga banker motsvarande service, om de önskar det. För att samgåendet
skall underlättas har styrelserna för postbanken och Kreditbanken gjorts
identiska. Till ledamöter i styrelserna har utsetts de personer som avses
skola ingå i den blivande PK-bankens styrelse. För att lösa vissa
ersättningsfrågor och frågor om den närmare utformningen av den
blivande organisationen har inrättats arbetsgrupper, bestående av representanter
för postverket och de båda samgående bankerna.

Ett första beslut om ändring i bolagsordningen för Sveriges kreditbank
— i vad avser bl. a. bankens firma och aktiekapitalets storlek — har fattats
vid extra bolagsstämma den 18 december 1973. För definitivt beslut tas
saken upp vid ordinarie bolagsstämma den 12 mars 1974.

Riksdagsbehandlingen av frågan 1973

Propositionen om samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank
föranledde fem motioner med yrkande om att riksdagen skulle avslå
propositionen. Bland dessa var partimotioner från centerpartiet, folkpartiet
och moderata samlingspartiet. Sammanfattningsvis gällde enligt de
sistnämnda motionerna att det saknades tillräckligt underlag för beslut
om sammanslagning av postbanken och Kreditbanken. Tre grupper av
argument framfördes i första hand mot propositionens förslag.

NU 1974:5

5

Den första gruppen av argument gällde samgåendets verkningar i fråga
om tillgången på långfristiga krediter. Motionärerna räknade med att en
tilltagande brist på sådana krediter skulle göra sig gällande. Frågan om ett
nytt bankinstituts inriktning borde enligt en av motionerna prövas i ett
vidare sammanhang av 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59).

En annan grupp av argument gällde riskerna för ökad maktkoncentration
och minskad konkurrens inom bankväsendet. Den koncentrationsprocess
inom bankväsendet som tagit sig olika uttryck under de senaste
åren påtalades i motionerna. Det förmodades att denna process skulle
förstärkas genom samgåendet och att bankinflytandet över näringslivet
som helhet skulle öka. En konkurrens mellan olika enheter inom
bankväsendet med därav följande spridning i riskbedömningen betecknades
som önskvärd.

Den tredje gruppen av argument gällde konsekvenserna för postverkets
ekonomi och service. Motionärerna befarade att inkomstbortfallet för
postverket till följd av att den förlustbringande postgiroverksamheten
inordnades i verket skulle leda till ett underskott som måste täckas med
ökad avkastning av den övriga postala verksamheten. Detta kunde
komma att leda till taxehöjningar och till en försämring av postverkets
service, bl. a. genom indragning av postanstalter i glesbygderna.

Näringsutskottet avvisade motionärernas invändningar och tillstyrkte
propositionen. Centerpartiets, folkpartiets och moderata samlingspartiets
representanter i utskottet anslöt sig i en reservation till motionärernas
synpunkter. Huvudyrkandet i reservationen var att riksdagen skulle avslå
propositionen och anhålla hos Kungl. Maj:t om en parlamentarisk
utredning beträffande postbankens framtida verksamhetsinriktning. I ett
andrahandsyrkande framställde reservanterna önskemål bl. a. om utredning
rörande vissa ersättningsfrågor och om åtgärder avseende postverkets
servicenivå och tjänsteförhållandena för dess personal. Riksdagen följde
utskottet.

Motionen 1974:1132

Motiveringen i motionen 1974:1132 överensstämmer i allt väsentligt
med motiveringen i den ovannämnda huvudreservationen i näringsutskottets
betänkande (NU 1973:63) om samgående mellan postbanken och
Sveriges kreditbank. Där anförs sålunda inledningsvis att den utredning
som propositionen byggde på var summarisk och att inte heller i
propositionen redovisades någon mera ingående analys av vilka verkningar
samgåendet kunde få i olika hänseenden. Det betecknas som från
kreditmarknadssynpunkt olyckligt att PK-bankens placeringskapacitet
kan komma att bli utnyttjad främst för kortfristig långivning.
Tillgången på kortfristiga krediter är normalt fullt tillfredsställande,
anförs det, medan däremot en tilltagande brist på långfristiga krediter
kan konstateras. Principen att den statliga banksektorn skall medverka
till en samhällsinriktad kreditgivning i konkurrens med andra kreditinstitut
tillgodoses inte vid en sådan förskjutning i kreditgivningen som

NU 1974:5

6

ett genomförande av sammanslagningen kan väntas leda till, menar
motionärerna. Resultatet av kapitalmarknadsutredningens arbete hade i
vart fall bort avvaktas.

Apropå de senaste årens kritik mot den ökade koncentrationen inom
bankväsendet ifrågasätter motionärerna om det är realistiskt att såsom i
propositionen beteckna samgåendet som ett medel att öka konkurrensen.
Principen om konkurrensneutralitet i förhållande till andra affärsbanker
kommer enligt den beslutade ordningen inte att tillämpas fullt ut, säger
de vidare. Postverket blir nämligen i vissa avseenden bundet till
transaktioner med PK-banken. Motionärerna uttrycker också farhågor för
att postverkets ekonomi kan försämras på grund av omorganisationen
med taxehöjningar och försämrad postservice som följd. Då samgåendet
mellan de båda bankerna avses ske först den 1 juli 1974 finns det tid att
ompröva beslutet därom, uttalas det avslutningsvis.

Frågan om skyldighet för medelsförvaltande myndigheter att i vissa fall
anlita Sveriges kreditbank

Gällande bestämmelser och deras bakgrund

I kungörelsen (1951:453) om skyldighet för medelsförvaltande myndigheter
m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken, postgirorörelsen eller
Sveriges Kreditbank aktiebolag föreskrivs beträffande de medel som
omhänderhas av statliga myndigheter, kommissioner och kommittéer
att kontanta medel som inte behövs för omedelbart förestående
uppgifter skall i de fall då inte annat har stadgats vara insatta på
checkräkning i riksbanken, på postgirokonto eller — efter beslut av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall — på checkräkning i Sveriges kreditbank,
att i de fall då inte annat har stadgats utbetalningar skall, i den mån så
lämpligen kan ske, verkställas per postgiro, och

att riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges kreditbank skall, om det
låter sig göra utan väsentlig olägenhet, anlitas vid övriga transaktioner där
förmedling av bankinrättning påkallas.

Den refererade kungörelsen utfärdades i samband med tillkomsten av
Sveriges kreditbank. Den avlöste en kungörelse (1924:517) enligt vilken
riksbanken och postgirorörelsen skulle anlitas i motsvarande fall. Dessförinnan
hänvisades myndigheterna — genom en kungörelse (1915:400) och
ett tidigare kungligt cirkulär (den 3 maj 1895) - till riksbanken. Enligt
den sistnämnda kungörelsen fick på ort där riksbanken inte hade kontor
anlitas annan bankinrättning.

I samband med principförslaget år 1949 om inrättande av en statlig
affärsbank (prop. 1949:151) uttalade chefen för finansdepartementet att
han ansåg att statliga myndigheter och av staten helt eller till övervägande
delen ägda företag borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse,
 för såvitt detta icke medförde påtagliga praktiska olägenheter för
dem. Riksdagen godkände föreslagna riktlinjer och avslog en reservation
(av högerpartiets och folkpartiets företrädare i statsutskottet) om avslag

NU 1974:5

7

på riktlinjerna, i vilken det bl. a. sades att den statliga banken icke borde
genom särbestämmelser eller på annat sätt få några särskilda förmåner i
konkurrenshänseende och att den sålunda borde arbeta under samma
allmänna villkor som övriga affärsbanker (SU 1949:154). När departementschefen
följande år i propositionen (1950:157) rörande inrättande
av Sveriges kreditbank erinrade om sitt uttalande om myndigheters och
statliga företags anlitande av banken mötte detta uttalande ingen gensaga
inom riksdagen (BaU 1950:15).

Beträffande medel som deponerats hos överexekutor enligt lagen
(1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar har dåvarande riksräkenskapsverket utfärdat anvisningar i cirkulär
den 11 september 1962. Sådana medel skall sättas in på räkning hos
Sveriges kreditbank.

Om placering av donations- och fondmedel som förvaltas av statlig
myndighet finns — för de fall då särskilda bestämmelser inte har
meddelats — föreskrifter i en speciell kungörelse (1968:453). Sådana
medel får placeras i vissa slags obligationer och andra skuldförbindelser
samt i fordringar hos riksbanken, riksgäldskontoret, svenskt bankaktiebolag,
 sparbank, postbanken eller centralkassa för jordbrukskredit.

I kungörelsen (1971:333) om rätt att anlita statsverkets checkräkning
hos riksbanken stadgas beträffande länsstyrelserna, universiteten m. fl.
läroanstalter, hovrätterna och ett åttiotal centrala myndigheter att
insättning får göras för deras räkning på statsverkets checkräkning och att
de får utställa checker på denna.

Motionen 1974:1520

I motionen 1974:1520 erinras om att behovet av en konkurrenskraftig
statlig bank angavs som ett väsentligt motiv för fusionen mellan
postbanken och Sveriges kreditbank. En förutsättning för effektiv
konkurrens är emellertid, säger motionären, att olika banker kan arbeta
under likartade förutsättningar i vad gäller t. ex. inlåning och utlåning.

Bestämmelserna om att statliga myndigheter i sin medelsförvaltning
skall anlita riksbanken, postgiro eller Sveriges kreditbank kom till det år
då Kreditbanken bildades och torde i hög grad ha varit tänkta som ett stöd
för den nybildade banken, anför motionären och uttalar att motivet för
detta stöd nu har fallit bort, särskilt sedan beslutet om att bilda
PK-banken har fattats. Staten borde i stället utnyttja konkurrensen på
bankområdet för att uppnå så fördelaktiga villkor som möjligt. Även
medel som nedsatts i allmänt förvar borde bankerna fritt få konkurrera
om.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande berörs från skilda
utgångspunkter statens engagemang i affärsbanksväsendet. Frågan om
förstatligande av de privata affärsbankerna väcks i motionen 1974:1500.

NU 1974:5

I motionen 1974:1132 föreslås att riksdagen skall upphäva sitt beslut om
samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank. Motionen
1974:1520 är riktad mot gällande föreskrift att de statliga myndigheterna
skall utnyttja Kreditbanken som sin affärsbanksförbindelse.

Förslag om överförande av de privata affärsbankerna i statlig ägo
förekom i en motion vid förra årets riksdag med i princip samma
motivering som nu. Det avslogs då på utskottets hemställan (NU 1973:7).
Utskottet har inte funnit skäl att ändra sin bedömning. Alltjämt anser
utskottet att ett tillfredsställande samhälleligt inflytande över bankväsendet
och över näringslivet i stort inte förutsätter att affärsbankerna övertas
av staten. Staten är själv huvudman för en av de största affärsbankerna. I
övrigt gäller att staten genom riksbanken, bankinspektionen och offentliga
styrelseledamöter har insyn i och utövar kontroll över bankernas
verksamhet. En betydelsefull styrning av denna kan äga rum med hjälp av
den kreditpolitiska lagstiftningen. Det kan erinras om att en översyn av
denna lagstiftning just har redovisats av en särskild utredning i betänkandet
(Ds Fi 1974:2) Kreditpolitiska medel. Till det sagda bör läggas att en
växande andel av kapitalbildningen på senare år har förts över i offentlig
regi. Inom själva banksektorn har affärsbankerna ingalunda någon
monopolställning. De spelar visserligen fortfarande en dominerande roll
när det gäller bankinstitutens kreditgivning till näringslivet, men sparbanker
och jordbrukskassor har genom den samordnade banklagstiftningen
fått ökade möjligheter att konkurrera också på denna marknad.
Med vad här anförts avstyrker utskottet det nu aktuella yrkandet i
motionen 1974:1500.

Riksdagen beslöt i slutet av november 1973 om ett samgående mellan
postbanken och Sveriges kreditbank den 1 juli 1974. På grundval av
riksdagsbeslutet pågår nu de formella och praktiska förberedelserna för
denna omorganisation av de statliga bankinstituten. I motionen
1974:1132 om upphävande av beslutet upprepas de argument mot
samgåendet som i höstas anfördes i en reservation till näringsutskottets
betänkande i ärendet, vilken avslogs av riksdagen.

Utskottet anser att riksdagsbeslutet om samgående mellan de båda
bankerna bör stå fast och avstyrker alltså motionen 1974:1132.

Enligt en kungörelse som utfärdades 1951 är medelsförvaltande
statliga myndigheter skyldiga att — om inte annat medgivits — anlita
riksbanken, postgiro rörelsen eller Sveriges kreditbank för omhändertagande
av överskottsmedel, för utbetalningar och för banktjänster i övrigt.
Den särställning som sålunda givits Kreditbanken i förhållande till andra
affärsbanker kritiseras i motionen 1974:1520. Bankerna borde få erbjuda
myndigheterna sina tjänster i fri konkurrens, menar motionären. Även
den ensamrätt som Kreditbanken har fått att ta hand om medel som
nedsatts i allmänt förvar hos överexekutor sägs böra upphävas.

Motionären antar att den berörda föreskriften har tillkommit som ett
stöd åt Kreditbanken. Av den redogörelse som lämnats ovan framgår att
detta knappast är fallet. Staten har länge tillämpat den principen att dess
myndigheter skall utnyttja statlig bank för banktjänster. Vid sidan av

NU 1974:5

9

riksbanken har först postgirorörelsen och sedan Kreditbanken upptagits
bland godkända bankförbindelser.

Uppgifter om omfattningen av statliga myndigheters medelsplaceringar
hos Kreditbanken och utnyttjande i övrigt av bankens tjänster —
bortsett från kreditgivning — finns inte tillgängliga. Det kan noteras att
de myndigheter som i större utsträckning förvaltar medel skall i första
hand använda statens checkräkning hos riksbanken. I den mån löneutbetalningar
sker via konton i Kreditbanken finns möjlighet för berörda
löntagare att vid varje utbetalningstillfälle omgående få överföringar till
andra bankinstitut verkställda.

Den gällande skyldigheten för myndigheterna att i vissa fall anlita
Kreditbanken eller annan statlig bank har som nyss framhållits gamla
anor. Det har långt före Kreditbankens tillkomst ansetts naturligt att
statlig bank utnyttjas för de banktjänster som förvaltningen behöver.
Eftersom de mest väsentliga in- och utbetalningarna görs via statsverkets
checkräkning hos riksbanken torde myndigheternas genomsnittliga saldo
hos Kreditbanken vara relativt begränsat. Det finns enligt utskottets
mening inte anledning att räkna med att en ”konkurrens” mellan
bankerna om att få tillhandahålla myndigheterna banktjänster skulle
totalt sett medföra någon fördel för staten. Utskottet anser att den
nuvarande ordningen — som inte torde sakna motsvarigheter inom den
privata sektorn — bör bibehållas och avstyrker således motionen
1974:1520.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1974:1500 såvitt den gäller
förstatligande av de privata affärsbankerna (punkten 3),

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1132 om återkallande av
beslutet om samgående mellan postbanken och Sveriges
kreditbank,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1520 om upphävande av
föreskriften om skyldighet för myndigheter att i vissa fall
anlita Sveriges kreditbank.

Stockholm den 5 mars 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c),
Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Sjönell (c),
Blomkvist (s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpK), fru
Hansson (s) och herr Siegbahn (m).

NU 1974:5

10

Reservationer

1. såvitt gäller förstatligande av de privata affärsbankerna av herr
Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke på s. 8 i utskottets yttrande som börjar med
”Förslag om överförande” och slutar med ”i motionen 1974:1500” bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Förslag om överförande av de privata affärsbankerna i statlig ägo
förekom i en motion vid förra årets riksdag med i princip samma
motivering som nu. Skälen för en sådan åtgärd blir allt starkare. De
privata storbankernas inflytande över industrin och servicesektorn
fortsätter att växa. Kapitalet — både produktionskapital och finanskapital
— tenderar att koncentreras till ett fåtal finansgrupper med
anknytning till var sin storbank. Just i denna typ av integration och
personalunioner ligger de privata bankgruppernas verkliga makt. Trots sin
i och för sig stora omslutning representerar statliga banker och
kooperativa kreditinstitut ingen motsvarande makt. De nämnda finansgrupperna
har under de senaste åren blivit delägare i och övertagit många
företag som tidigare stod utanför den högsta storfinansens inflytelsesfär.
Det har också blivit vanligt att två eller flera finansgrupper samverkar.
Någon konkurrens i egentlig mening mellan de olika affärsbankerna
förekommer inte. Flertalet av dem, även provinsbankerna, domineras av
ett litet antal personer som tillsammans har ett avgörande inflytande i det
svenska näringslivet. Mot denna bakgrund framstår kravet på ett
förstatligande av hela affärsbankssektorn som välmotiverat. Det bör
ankomma på regeringen att efter erforderlig utredning förelägga riksdagen
förslag till åtgärder i det angivna syftet. I samband med
förstatligandet måste affärsbanksväsendet i grund reorganiseras. Principerna
för rörelsen och systemet för beslutsfattande inom banksektorn
och till den anknutna företag måste utformas så att folkflertalets intresse
tillgodoses. Utskottet tillstyrker alltså det här aktuella yrkandet i
motionen 1974:1500.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1500 punkten 3
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört angående förstatligande av de privata affärsbankerna,

2. såvitt gäller samgående mellan postbanken och Sveriges kreditbank av
herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke på s. 8 i utskottets yttrande som börjar med
”Utskottet anser att” och slutar med ”alltså motionen 1974:1132” bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Dessa argument äger alltjämt full giltighet. Som motionärerna föreslår
bör därför det avsedda samgåendet mellan de båda statliga bankerna
inte komma till stånd. Postbanken bör bestå med samma uppgifter som
hittills. Detta förutsätter att lagen (1969:732) asm postbanken får