Näringsutskottets betänkande nr 46 år 1974

NU 1974:46

Nr 46

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion angående exportförbudet
på skrot.

Ärendet

I motionen 1974:1531 av fru Sundberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär en översyn av handeln med skrot i syfte att upphäva
rådande exportförbud.

Uppgifter om skrotförbrukning och skrothandel*

Järnskrot som råvara

Skrotförbrukningen inom den svenska stålindustrin beräknas till omkring
50 % av den totala råvaruinsatsen. Huvuddelen täcks av järnbrukens eget
skrotfall medan återstoden inköps inom landet eller importeras. Vid framställning
av handelsjärn kan malmbaserat tackjärn i stor utsträckning ersättas
av skrot. Andelen skrot vid götstålsframställning är betydligt högre i Sverige
än i de flesta andra länder. Tackjärnet representerar i Sverige endast ca
50 96 av götstålsproduktionen mot ca 70 % i den övriga världen.

En betydande del av det skrot som förbrukas härrör från det egna verket.
Detta skrot benämns cirkulationsskrot. Resten erhålls från den allmänna
marknaden och benämns köpskrot. Det inhemska köpskrotet utgörs dels
av verkstadsskrot, dels av uppsamlingsskrot. I alla länder med stålindustri
används åtminstone den övervägande delen av dessa slag av stålskrot inom
landet. Återstoden av det använda skrotet utgörs av importskrot. Importandelen
av den totala köpskrotsförbrukningen är ca 25 96. Det svenska importbehovet
har i huvudsak täckts genom inköp från USA och Sovjetunionen.

De malmbaserade stålverken använder förutom tackjärn cirkulationsskrot,
även om de med hänsyn till sin ugnsutrustning mycket väl skulle kunna
använda köpskrot. Deras kalkyler påverkas endast i ringa mån av förändringar
i skrotpriset.

De skrotbaserade handelsstålverken är alla mindre än de malmbaserade.
De använder förutom cirkulations- och köpskrot också utifrån köpt tackjärn.
Inom vissa gränser har de i allmänhet möjlighet till utbyte mellan skrot
och tackjärn.

* Redogörelsen bygger i väsentliga delar på meddelanden från näringsfrihetsombudsmannen,
publicerade i Pris- och kartellfrågor (1967:3 s. 74 f., 1967:8 s. 62 f., 1971:4
s. 52 f.).

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 46

NU 1974:46

Branschstruktur

Skrotbranschen är uppdelad i tre handelsled, nämligen uppköpare, partihandlare-inklusive
bilskrotningsfirmor-och grossister. Järnverkens inköp
av järnskrot ombesörjs centralt av AB Järnbruksförnödenheter (JBF). Antalet
registrerade uppköpare - med tillstånd enligt förordningen (1949:723) angående
handel med skrot, lump och begagnat gods - uppgår till ca 1 500.
Dessa uppsamlar vanligen skrotet hos hantverkare, mindre industrier och
soptippar och avlämnar varan hos partihandlare eller grossist mot kontant
betalning. Partihandlarna, inklusive bilskrotningsföretagen, är till antalet
ca 500 och är spridda över hela landet. Leverantörer till partihandlarna är
främst uppköparna samt enskilda skrotproducenter, såsom verkstäder. Partihandlarna
tjänstgör som underleverantörer till grossisterna. Dessa, som
till antalet är ca 30, gör utom från partihandlare, inklusive bilskrotningsfirmor,
sina inköp från industrier samt i någon mån uppköpare, Ett flertal
organisationer finns för företag inom olika led av skrothandeln och för branschen
i dess helhet.

Exportförbud

Sedan år 1927 gäller exportförbud för smidbart järnskrot. Exportförbudet
var föranlett av speciella förhållanden på den europeiska skrotmarknaden.
De större stålproducerande länderna i Europa hade infört exportförbud för
järnskrot. För att täcka sitt behov vände sig underskottsländerna då till
oskyddade marknader. En sådan var Sverige, som härigenom fick ett avsevärt
exportöverskott. Den ökade skrotexporten var oroande för de svenska
järnverken och föranledde fullmäktige i Jernkontoret att hos Kungl. Majit
hemställa om införande av exportförbud på smidesjärnskrot. I september
1927 utfärdade Kungl. Majit kungörelse (nr 356) angående förbud mot utförsel
från riket av smidbart järnskrot. Förbudet gällde tills vidare till utgången
av februari 1928.

I propositionen 1928:26 föreslogs en förlängning av förbudet ytterligare
sex månader. Det betecknades i propositionen som angeläget att exportförbudet
i huvudsak tills vidare upprätthölls till förmån för den svenska
skrothanteringen i avvaktan på mera normala förhållanden på den internationella
skrotmarknaden. Samtidigt medgavs att åtgärden principiellt sett
kunde betecknas som en avvikelse från Sveriges strävan inom handelspolitiken
att medverka till återställande av ett fritt internationellt varuutbyte.
Det förutsattes att förbudet borde få förlängd giltighet även efter utgången
av de sex månaderna, i den mån så skulle visa sig erforderligt.

Exportförbudet har därefter prolongerats successivt. 1 samband med de
exportförbud av generell karaktär som tillkom under andra världskriget utvidgades
det till att omfatta skrot av alla slag, även skrot av andra metaller
än järn. Exportförbudet grundas nu på kungörelsen (1950:324) angående

NU 1974:46

allmänt exportförbud (efter ändringar omtryckt 1971:1177). Närmare bestämmelser
återfinns i kommerskollegii meddelande nr 9 i handelslicensärenden.
Skrot tillhör de varor beträffande vilka de bestämmelser om licensfrihet
under vissa villkor som gäller för flertalet varor inte är tillämpliga. Licensmyndighet
är kommerskollegium. Exportförbudet har i princip tillämpats
så, att utförseltillstånd medgivits för sådana kvaliteter som av analysskäl
eller andra orsaker inte kunnat vinna avsättning inom landet.

Kartellavtal

För sina inköp av skrot har järnverken bildat ett gemensamt inköpsorgan,
AB Järnbruksförnödenheter (JBF). De har vidare träffat avtal sinsemellan
om prissättning och kvotering av smidesjärn och stålskrot. Avtalet har införts
i kartellregistret. Delägare i JBF är ett tjugutal järnverk. Till samarbetet
för gemensamma inköp är vidare genom särskilda avtal anslutna Domnarfvets
Jernverk, Norrbottens Järnverk och Oxelösunds Järnverk. Järnverken
är enligt avtalen skyldiga att inköpa skrot på den svenska marknaden
genom JBF eller i samråd med JBF. Inköp av skrot från utlandet sker genom
JBF, om JBF ej lämnar järnverket tillstånd att svara för importen. Med
hänsyn till prisdifferensen mellan svenskt och importerat skrot har varje
järnverk med hänsyn till sitt skrotbehov tilldelats en kvot, efter vilken verket
äger rätt att erhålla del av inom landet inköpt skrot. En av parterna utsedd
förtroendenämnd fastställer maximiinköpspriser på den svenska marknaden
för olika skrotkvaliteter. Inköpspriserna får inte överskridas av järnverken
utan särskilt tillstånd av JBF. JBF svarar för järnverkens inköp av såväl
svenskt som importerat olegerat stålskrot. De olika inköpspriserna utjämnas
genom ett särskilt clearingförfarande. En princip för prissättningen är att
kostnaden för återvinningsvaran inte får vara högre än att den produkt
som är baserad på den skall kunna konkurrera med en produkt som är
baserad på naturråvara.

JBF har träffat särskilda avtal (införda i kartellregistret) med ett antal
skrotgrossister, i avtalen benämnda verksleverantörer, vilka förbundit sig
att till JBF för inköp hembjuda allt skrot som uppbringas inom landet.
För sådana leveranser skall tillämpas de priser och villkor m. m. som JBF
fastställer efter hörande av Föreningen Järnskrotgrossisterna och Svenska
järn- och metallskrothandlareföreningen. JBF har å sin sida åtagit sig att
till överenskomna priser inköpa i princip allt skrot verksleverantörerna hembjuder.

Internationella regleringar pä skrotmarknaden

Den internationella skrotmarknaden är hårt reglerad. Alla industrialiserade
länder med egen stålindustri har nu exportförbud på stålskrot eller exportbegränsning
genom statlig licensiering. Länderna inom Europeiska kol- och

NU 1974:46

stålgemenskapen (CECA) har inbördes liberaliserat skrothandeln men upprätthåller
exportförbud gentemot tredje land. Temporärt har det förekommit
att export medgivits från Storbritannien, där det har rått överskott på skrot.

Skrothandeln omfattas inte av Sveriges avtal med CECA.

Marknadsförhållanden i övrigt

Intill detta år har behovet av importskrot alltid kunnat täckas utan svårighet,
vissa år dock endast till höga priser. Eftersom importskrot är marginalråvara
för världens stålindustrier har det förekommit stora prisfluktuationer
med pristoppar under de extrema högkonjunkturåren. De tidigare
exportländerna har nu på grund av starkt ökad inhemsk efterfrågan minskat
de kvantiteter som är tillgängliga för internationell handel. Särskilt framträdande
är detta för USA och Sovjetunionen, de länder som har varit den
svenska stålindustrins största leverantörer. På längre sikt bedöms möjligheterna
att genom import täcka en väsentlig del av behovet av stålskrot
vara begränsade. Enligt en inom International Iron and Steel Institute redovisad
global utredning rörande tillgång och efterfrågan på stålskrot fram
till år 1980 skulle för importländer uppkomma ett årligt underskott av storleksordningen
17,5 milj. ton, medan överskottet för exportländerna skulle
utgöra endast ca 2 milj. ton. I utredningen ingår Sverige med ett underskott
av storleksordningen 400 000 ton (under förutsättning att de utbyggnadsplaner
som stålverken redovisat kommer att realiseras).

Framställning från näringsfrihetsombudsmannen (NO) rörande exportförbudet
på skrot

NO:s skrivelser

NO-ämbetet upptog i slutet av år 1965 till granskning ett antal i kartellregistret
införda avtal angående smidesjärn- och stålskrot. En promemoria
upprättades, och ett antal organisationer och företag som berördes av avtalen
fick tillfälle att framlägga synpunkter. Eftersom den ifrågavarande konkurrensbegränsande
samverkan har nära samband med det statliga exportförbudet
på järnskrot och detta därför aktualiserats i ärendet fann NO anledning
att i en framställning till chefen för handelsdepartementet i februari 1967
hemställa att frågan om exportförbudet skulle tas upp till prövning.

Vissa punkter i NO-ämbetets promemoria och i yttranden däröver redovisas
i det följande till belysning bl. a. av olika intressenters skilda värderingar
i fråga om exportförbudet.

Skrotprisets betydelse för företagsstrukturen inom stålindustrin
diskuterades i NO-promemorian. De rådande förhållandena på skrotmarknaden
bedömdes ha påverkat järnverkens val av produktionsprocesser och
produktionsutrustning.

NU 1974:46

Enligt Jernkontoret skulle den huvudsakliga effekten på kort sikt av ett
höjt skrotpris bli en sänkning av lönsamheten hos de skrotbaserade handelsstålverken,
som alla är mindre än de malmbaserade. På längre sikt skulle
sannolikt en väsentlig höjning av skrotpriset leda till att kapacitetsökningar
huvudsakligen kom att äga rum vid de malmbaserade verken, i stor utsträckning
med lapplandsmalm eller importmalm som utgångsmaterial.

Sammanfattningsvis anförde Jernkontoret

att den relativt höga insatsen av stålskrot inom svensk järnhantering
måste ses i samband med dels avsaknaden av eget flytande tackjärn i
de smärre stålverken, dels den jämförelsevis rikliga tillgången på skrot i
landet,

att den svenska prisnivån på stålskrot icke väsentligt avviker från de
prisförhållanden som råder på närmast jämförbara marknader och att med
hänsyn till sistnämnda omständighet de svenska leverantörerna av stålskrot
icke kan anses otillbörligt missgynnade av den svenska skrotregleringen,

att de svenska järnverken i förhållande till utländska konkurrenter måste
vidkännas avsevärda nackdelar av bl. a. tull- och handelspolitisk natur, och

att ett ensidigt svenskt upphävande av skrotexportförbudet och skrotregleringen
med därav följande höjning av det inhemska skrotpriset skulle
för en mycket betydande del av den svenska järnhanteringen innebära en
ytterligare försämring av konkurrensbetingelserna gentemot utlandet och
därmed av lönsamheten.

LKAB underströk att den genom kartellsamverkan uppnådda relativt låga
skrotprisnivån i princip hade betytt att stålframställning på basis av skrot
kommit i ett bättre läge i förhållande till framställning på basis av tackjärn.
Detta kunde i sin tur ha medverkat till svagare efterfrågan på malm. Det
sades dock vara svårt att ange hur förhållandena skulle ha gestaltat sig,
om skrotmarknaden hade varit fri, eftersom även andra faktorer inverkat
på den svenska stålindustrins val av processer och skrotförbrukning. Skrotregleringen
bedömdes dock kunna få betydelse för strukturutvecklingen
på längre sikt inom stålframställningen.

I fråga om gruvindustrin anfördes i NO-promemorian bl. a. att
i tider med avsättningssvårigheter för de mellansvenska gruvorna ett alltför
lågt skrotpris kunde allvarligt inverka på gruvföretagens ekonomi. Enligt
ett uttalande av gruvdirektören Boris Seming, Gränges, skulle det från gruvhanteringens
synpunkt vara önskvärt att så stor del som möjligt av skrotinsatsen
i järnverken kunde ersättas med tackjärn. Ett hävande av exportförbudet
skulle troligen utgöra en stimulans för ökad tillverkning av
tackjärn.

I det yttrande som avgavs av Svenska gruvföreningen uttrycktes förhoppningen
att fortsatt och ökat intresse för utveckling av integrerade metoder
för svensk malms upparbetning till stål skulle leda till att behovet av skrot
och importerat tackjärn minskade.

Beträffande följderna för skrotproducenterna och skrot -

NU 1974:46

branschen av ett lägre skrotpris anfördes i NO-promemorian följande.
En minskad ersättning till skrotproducenterna utgör en subventionering av
de stålverk som baserar sin tillverkning på järnskrot, samtidigt som den
missgynnar de delar av näringslivet som levererar skrot till skrotbranschen.
Den mekaniska verkstadsindustrin, jordbruket och SJ är stora skrotleverantörer
och torde sammanlagt svara för ca 80 96 av leveranser av inhemskt
köpskrot. Skrotsamlandet blir vid sänkt skrotpris mindre lönsamt, vilket
medför ett minskat utbud av järnskrot. Vid ett högre pris skulle det löna
sig att utsträcka samlandet till mera avlägsna eller eljest oekonomiska områden.

Enligt Sveriges mekanförbund skulle de verkstadsföretag som hade intressen
i skrotbranschen genomgående anse att inköpskartellen på den svenska
skrotmarknaden inte borde ersättas av en fri prisbildning.

SJ konstaterade att dess skyldighet att hembjuda sitt skrot till de svenska
järnverken åstadkom besparingar i järnverkens råvarukostnader av storleksordningen
några miljoner kronor per år. Dessa besparingar kunde dock inte
utan vidare betraktas som en intäktsförlust av motsvarande storleksordning
för SJ. Tillgången till JBF hade i många avseenden väsentligt underlättat
planeringen och förenklat försäljningsarbetet för SJ-skrotet. Det var enligt
SJ realistiskt att räkna med att SJ:s intäktsförluster var väsentligt lägre än
järnverkens besparingar i råvarukostnader till följd av tillgången till billigt
SJ-skrot.

Verkningarna på skrotinsamlingen av prisdifferensen mellan svenskt och
importerat skrot berördes av JBF. Vid rådande stora prisdifferenser mellan
svenskt och importerat skrot låg det givetvis i JBF:s och järnverkens intresse
att animera till leveranser av största möjliga kvantitet svenskt skrot, anförde
JBF. Av beräkningar framgick att tillförseln vid den tillämpade prissättningen
på skrot vid jämförelse med andra länder uppgick till i stort sett
den kvantitet som man hade anledning att förvänta. Större kvantiteter kunde
man då få fram endast genom en sådan prishöjning att utrangering och
skrotning av stålbärande föremål skedde tidigare, dvs. att omloppstiden sänktes.
Då tidpunkten för den alldeles övervägande delen av skrotningen torde
bestämmas av andra faktorer än priset på skrot, var det enligt JBF:s mening
orealistiskt att genom en prishöjning söka påverka uppsamlingsskrotets volym.

Föreningen Järnskrotgrossisterna uttalade att det för skrotbranschens del
var av betydelse att priset på stålskrot inte sattes så lågt att uppsamlingsverksamheten
minskades. Skrotbranschens intresse bedömdes härvidlag helt
sammanfalla med nationalekonomiska synpunkter. Föreningen sade sig under
hela sin verksamhetstid ha haft till mål att söka motverka eventuella
skadeverkningar av exportförbudet, dvs. för lågt skrotpris, och därvid tillvarata
skrotproducenternas (industrins, verkstädernas och jordbrukets) intressen
genom att arbeta för ett skrotpris som låg i nivå med det som gällde
inom de större europeiska järnproducerande länderna. Föreningen ansåg

NU 1974:46

visserligen principiellt att fri handel med järnskrot skulle vara att föredraga.
Den rådande ordningen fungerade emellertid enligt föreningens uppfattning
tillfredsställande, varför det under givna förutsättningar inte fanns anledning
att ändra den.

MO lät sin framställning utmynna i följande uttalande:

Den reglering av skrotmarknaden, som rådande exportförbud och i skydd
därav uppbyggd kartellsamverkan på köparsidan åstadkommit, är otvivelaktigt
ägnad att särskilt för branschstruktur och prisbildning inom olika
grenar av vårt näringsliv medföra verkningar, vilka från allmän konkurrenssynpunkt
måste anses otillfredsställande. I nu förevarande sammanhang
har exportförbudet särskilt uppmärksammats. Förslag har i denna del framförts
om upphävande eller uppmjukning av förbudet eller om utsträckt licensgivning.
Från de synpunkter jag har att företräda framstår ett friare
system än det nuvarande såsom ytterst önskvärt. Ett övervägande härav
inrymmer emellertid även andra aspekter än de rent konkurrensmässiga
och kräver därför en samlad bedömning. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till vad som framkommit i saken vill jag hemställa, att hela frågan
om exportförbudet på skrot tages upp till prövning.

1 en skrivelse till chefen för handelsdepartementet i november 1967 återkom
NO till saken. Skrivelsen hade föranletts av kommerskollegiets yttrande
över NO:s framställning (se nedan).

Ett slopande av exportförbudet på järnskrot skulle utan tvivel leda till
en prishöjning på det inhemska köpskrotet, anförde NO. I synnerhet för
de helt skrotbaserade verken skulle detta medföra en försämrad lönsamhet.
Dessa verk skulle ställas inför nödvändigheten att på sikt ordna sin råvaruförsörjning
på annat sätt. NO framhöll emellertid att de skrotbaserade
verkens ställning torde komma att försvagas även vid ett bibehållande av
exportförbudet. I och med att även Sverige blivit ett land med nettoexport
av stål skulle det inhemska skrotets relativa betydelse komma att minska
och beroendet av dyrt importskrot att öka.

Slutsatsen blev att kostnadshöjningen inom den skrotbaserade stålindustrin
till följd av ett slopande av exportförbudet knappast skulle kunna övervältras
på förbrukarna, bl. a. verkstadsindustrin och varven. I fråga om samma
åtgärds inverkan på konkurrensförutsättningarna för den svenska stålindustrin
erinrades om att den senare har väsentligt större möjligheter än
motsvarande industri i andra europeiska länder att utgå från inhemsk råvara.
Ett högre skrotpris bedömdes förbättra de tre stora malmbaserade verkens
konkurrensläge i relation till de skrotbaserade handelsjärnverken i den mån
de malm- respektive skrotbaserade verkens tillverkningsprogram sammanfaller.
Vidare skulle förutsättningarna öka för de malmbaserade verken att
lönsamt avyttra betydande kvantiteter av det egna cirkulationsskrotet.

Ett slopande av exportförbudet skulle vidare ha icke oväsentlig betydelse
bl. a. för gruvindustrin - främst den mellansvenska -, förskrotproducerande
branscher och företag och för skrothandeln. NO uttalade att den konkurrensbegränsande
samverkan med stöd av exportförbudet innebär minskade

NU 1974:46

avsättningsmöjligheter för gruvindustrin på den inhemska marknaden och
att de skrotproducerande branscherna tvingas till en indirekt subventionering
av vissa delar av stålindustrin.

Då ett ensidigt svenskt slopande av exportförbudet förmodligen skulle
medföra ett högre köpskrotpris än om en avveckling skedde reciprokt, föreföll,
enligt NO, detta alternativ vara det gynnsammaste för de till följd
av exportförbudet missgynnade branscherna. Frågan om fortsatt svenskt
exportförbud borde, menade NO, bedömas mindre utifrån möjligheterna
att uppnå reciprocitet och mer utifrån resultatet av en sammanvägning av
verkningarna för olika näringsgrenar av ett friare system.

Yttrande av kommerskollegium

Kommerskollegium avgav i augusti 1967 remissyttrande till chefen för
handelsdepartementet över NO:s framställning angående exportförbudet på
skrot.NO:s farhågor var av allt att döma grundade på påståendet att Sverige
har en ovanligt stor andel skrot i sin götstålsproduktion, framhöll kollegiet.
Denna omständighet ansågs tyda på en snedvridning av branschstrukturen
som ej skulle ha uppkommit vid en fri skrotmarknad. Skrotexportförbudet
skulle särskilt ha gynnat företag som var inriktade på stålframställning med
skrot som huvudsaklig järnråvara på bekostnad av de delar av näringslivet
varifrån skrot levererades.

Förklaringen till att skrotförbrukningen i relation till götproduktionen är
högre i Sverige än i flera andra länder är, menade kollegiet, att den stora
andelen kvalitetsstålstillverkning i Sverige medför ett relativt högt skrotfall
inom järnverken - cirkulationsskrot. Ser man enbart till det skrot som blir
föremål för handel - köpskrot - är den svenska skrotförbrukningen inte
särskilt hög, anfördes det. Mot bakgrund av de stålprocesser som förekommer
i Sverige framstod enligt kollegiets mening den svenska förbrukningen av
köpskrot rent av som låg i jämförelse med andra länder.

Exportförbudet medförde enligt kollegiets mening vissa prismässiga fördelar
för den svenska stålindustrin om man jämförde med vad som sannolikt
skulle bli följden vid en ensidig avveckling av det svenska exportförbudet.
Kollegiet ansåg det inte rimligt att jämföra hemmamarknadspriset och importpriset,
eftersom importskrotets roll i fråga om både pris och kvantitet
var helt marginell.

Gentemot NO:s uppfattning att det fanns risk för samhällsekonomiska
förluster på längre sikt till följd av den reglering och låsning som ett exportförbud
innebär anmärkte kollegiet att fri marknad för järnskrot inte
existerade och inte skulle uppstå genom en ensidig svensk åtgärd. Om Sverige
ensidigt öppnar sig för den marginella efterfrågan som ett "världsmarknadspris”
medför innebär detta inte att Sverige kommer att kunna dra fördel
av "fria” marknadskrafter, hävdade kollegiet. I stället skulle ett ensidigt
hävande av förbudet från svensk sida beröva den svenska stålindustrin järn -

NU 1974:46

bördiga konkurrensförutsättningar. En inte oväsentlig del av den svenska
köpskrottillgången skulle utsättas för en marginell västeuropeisk efterfrågan.
För svensk stålindustri skulle i ett sådant läge råvarukostnaderna stiga.

I detta sammanhang uttalade kollegiet att i Sverige internationellt sett
tillämpas låga stålpriser. En ensidig liberalisering av järnskrot skulle visserligen
kunna medföra ökade intäkter för vissa av de näringar där skrotet
faller, men sådana vinster skulle sannolikt komma att uppvägas av prishöjningar
på stål. Särskilt framhölls att Sveriges mekanförbund, som kan
bedömas företräda de näringar där huvuddelen av järnskrotet faller, inte
ansett en ensidig svensk liberalisering tillrådlig utan i stället förordat att
man skulle försöka lösa frågan genom internationella förhandlingar. Kollegiet
erinrade om de importrestriktioner som tillämpades i andra länder
och framhöll att frågan om en liberalisering av skrothandeln hade behandlats
inom såväl EFTA som OECD utan att den kunnat lösas. Den svenska
stålindustrin hade uttalat sin beredvillighet att acceptera en liberalisering
av handeln med järnskrot gentemot länder som själva vidtar samma åtgärd
mot Sverige. Kollegiet fann det lämpligt och i linje med svensk handelspolitik
att söka verka för samfällda internationella åtgärder i frigörande riktning
men hemställde att exportförbudet för järnskrot inte skulle avskaffas ensidigt.

Beslut av Kungl. Maj:t

Kungl. Maj:t har genom beslut den 26 januari 1974 lämnat NO.s framställning
om prövning av frågan om exportförbudet på skrot utan bifall.
Beslutet innefattar samma ställningstagande till en av Sveriges varvsindustriförening
i oktober 1966 gjord framställning om att varvsindustrin skulle
ges möjlighet att sälja fallande skrot av stål, plåt, profiler etc. i fri konkurrens
på världsmarknaden.

Vissa ställningstaganden av näringsfrihetsombudsmannen

I det ärende som inletts genom ovannämnda granskning av vissa i kartellregistret
införda avtal angående skrot fattade NO beslut i april 1971 (se
Pris- och kartellfrågor 1971:4 s. 64).

Skrotbranschen är, framhöll NO, hårt reglerad dels genom det statliga
exportförbudet, dels genom privata konkurrensbegränsningar. Det kan emellertid
konstateras att konkurrensbegränsningslagen inte kan åberopas gentemot
offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar och således
inte heller mot exportförbudet. 1 vissa fall har konkurrensbegränsningar
åstadkomna av enskilda ett sådant intimt samband med en offentlig reglering
att de utgör en ofrånkomlig eller förutsedd följd av den offentliga regleringen
eller rent av en förutsättning för tillämpningen av regleringen. Något samband
av detta slag förelåg enligt NO:s mening inte mellan det konkur -

NU 1974:46

rensbegränsande samarbetet inom skrotbranschen och det statliga skrotexportförbudet.
Samarbetet kunde därför upptas till prövning enligt konkurrensbegränsningslagen
helt skilt från frågan om exportförbudet.

Vid bedömningen av inköpssamverkan inom skrotbranschen aktualiseras,
sade NO vidare, i första hand konkurrensbegränsningslagens skadlighetskrileriers
påverkan på prisbildningen och hämmande av verkningsförmågan
inom näringslivet (effektiviteten). JBF:s dominerande ställning som köpare
av skrot medför otvivelaktigt risk för att JBF utnyttjar denna ställning till
att pressa ned priserna under den nivå som skulle uppstå vid konkurrens
mellan järnverken om skrotfallet inom landet. För en uppfattning om den
prispressande effekten av järnverkens inköpssamverkan ger dock en jämförelse
mellan de svenska skrotpriserna och importpriserna föga ledning.
Importen är nämligen endast av marginell betydelse för järnverkens skrotförsörjning.
Av större värde för en sådan bedömning torde vara en jämförelse
mellan hemmamarknadspriserna i Sverige och andra länder. Tillgängliga
uppgifter tyder på, fastslog NO, att prisskillnaderna är relativt obetydliga.
Ytterligare en möjlighet att bedöma skrotprisernas skälighet är att jämföra
dem med priset på ersättningsråvaran tackjärn. Priset på köpskrot sätts numera
i viss relation till priset på flytande tackjärn. En konsekvent tillämpning
av rationellt grundade normer innebär enligt NO en viss garanti mot en
oskälig prissättning på skrot.

Vid sin bedömning av verkningarna på prisbildningen av järnverkens
inköpssamverkan fäste NO även vikt vid Sveriges mekanförbunds uttalande
i yttrande över NO-promemorian, att järnverkens inköpssamverkan medfört
en stabilisering av prisnivån, som kunde anses värdefull från leverantörssynpunkt,
och att man inom förbundet inte ansåg att inköpskartellen borde
ersättas av en fri prisbildning.

Inköpssamarbetet kan antagas medföra inte oväsentliga kostnadsbesparingar
för järnverken beträffande administrationskostnader jämfört med ett
läge då varje järnverk skulle svara för sin egen skrotupphandling, fortsatte
NO. För järnverken och även från samhällsekonomisk synpunkt betydelsefullare
torde vara den minskning av de totala fraktkostnaderna som möjliggörs
genom JBF:s och verksleverantörernas administrativa åtgärder med
avseende på hopsamling och transport av skrot. För de stora skrotleverantörerna
torde den enskilda regleringen inom skrotbranschen medföra vissa
kostnadsbesparande effekter.

Beträffande konkurrensbegränsningarnas inverkan på branschstrukturen
bedömdes främst verkningarna för stålindustrins del vara av intresse. Utjämningen
mellan de olika järnverken av inköpskostnaderna för skrot i förening
med samarbetsavtalets kvoteringsbestämmelser motverkar en omfördelning
av produktionen mellan de skrotbaserade järnverken, framhöll
NO. Vid fri prisbildning skulle vissa järnverk till följd av t. ex. gynnsammare
lokalisering eller effektivare produktionsutrustning än andra verk ha möjlighet
att betala mer för skrotet än de tekniskt eller ekonomiskt svagare

NU 1974:46

företagen. Fördelningssystemet kunde alltså verka konserverande på
branschstrukturen.

Sammanfattningsvis uttalade NO att det i ärendet tillgängliga materialet
enligt hans uppfattning inte gav underlag för slutsatsen att det konkurrensbegränsande
samarbetet i fråga om stålskrot medförde sådana effekter
i pris- och strukturhänseende att skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens
mening kunde anses föreligga. Ärendet avskrevs därför från vidare
handläggning. Med hänvisning till järnverkens dominerande ställning som
köpare av svenskt stålskrot och skrotprissättningens betydelse såväl för skrotproducenterna
och företagen inom skrothandeln som för järnverken och
strukturutvecklingen inom stålindustrin hemställde NO dock samtidigt hos
statens pris- och kartellnämnd att nämnden kontinuerligt skulle följa prisutvecklingen
på stålskrot och tackjärn i Sverige och på viktigare utländska
marknader.

1 skrivelse till JBF den 11 oktober 1974 har NO återkommit till frågan.
SPK:s senaste rapport angående prissättningen på stålskrot (den 3 oktober
1973)synes ge vid handen att förutsättningarna för NO:s beslut 1971 i skrotprisärendet
ändrats på väsentliga punkter, anför NO nu. Av rapporten framgår
nämligen att skrotpriserna i Sverige under de senaste tolv månaderna
stigit betydligt mindre än i övriga jämförbara länder och att de svenska
skrotpriserna för närvarande ligger betydligt under priserna i övriga länder
med undantag för Storbritannien. Enligt rapporten var priset i kronor per
ton på jämförbara kvaliteter stålskrot enligt senast tillgängliga uppgifter i
Sverige 334, i Belgien 517, i Italien 687, i Storbritannien 281, i Japan 669
och i USA 511 kr. per ton.

NO hänvisar till Sveriges mekanförbunds nedan refererade skrivelse till
kommerskollegium angående exportförbudet på skrot. Han berör möjligheten
av en viss justering av den s. k. skrotprisformeln, som sedan februari
1974 ligger till grund för fastställandet av de svenska skrotpriserna, i syfte
att uppnå en bättre anpassning av det svenska skrotpriset till inom CECA
gällande skrotpriser. NO begär yttrande i saken från JBF före den 15 november
1974 att läggas till grund för förnyat övervägande av om inköpssamverkan
i skrotbranschen medför sådan skadlig verkan som avses i 5 §
konkurrensbegränsningslagen.

Motionen

1 motionen hänvisas till NO:s framställning år 1967 angående exportförbudet
på skrot och det material som låg till grund för denna. Vidare
berörs NO:s avskrivningsbeslut 1971 i ärendet rörande konkurrensbegränsande
samverkan i fråga om stålskrot. Motionärerna anför att det såväl
från miljövårdssynpunkt som med tanke på begränsningen av våra naturresurser
måste anses angeläget att så stor del som möjligt av vårt skrot
tillvaratas. En konstlad prissättning beroende på gällande avtal och rådande

NU 1974:46

exportförbud kan, säger de avslutningsvis, allvarligt motverka en sådan hushållning.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan ont exportförbudet på skrot

I samband med motioner om skrotningsavgift på bilar behandlade allmänna
beredningsutskottet år 1970(ABU 1970:5Den motion av herr Lindahl
i Lidingö (s), vari hemställdes att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla
om upphävande av exportförbudet på järnskrot. Motionären ansåg att kartellbildningen
i förening med det rådande exportförbudet hade allvarligt
försvårat en lönsam utveckling av bilskrotningsbranschen och därmed bidragit
till att skapa det aktuella bilskrotningsproblemet. Utskottet, som inhämtat
en rad remissyttranden över motionen, erinrade om att förbud mot
export av stålskrot rådde i hela Västeuropa (bortsett från handeln mellan
CECA-länderna inbördes). Olika åtgärder på bilskrotningsområdet redovisades.
Med hänvisning till att olika aktiviteter från samhällets sida kunde
beräknas minska de miljöproblem som bilvraken utgjorde uttalade utskottet
att det inte fann skäl att föreslå ett hävande av exportförbudet på järnskrot.
Motionen avslogs av riksdagen.

Tidigare har motioner om upphävande av exportförbudet på skrot avslagits
1933 (BeU 1933:50). I svar påen interpellation 1962 (FK 1962:25 s. 3) uttalade
dåvarande chefen för handelsdepartementet statsrådet Lange att en ensidig
exportfrilistning av skrot kunde fä allvarliga försörjningsmässiga konsekvenser
för vår järn- och stålindustri och att han under rådande förhållanden
inte var beredd att medverka till att en sådan frilistning skulle genomföras.

Framställning från Sveriges mekanförbund

Sveriges mekanförbund har i skrivelse till kommerskollegium den 23 september
1974 föreslagit att kollegiet skall tillämpa det gällande exportförbudet
på sådant sätt att en ökad skrotexport, förslagsvis omfattande 20 % av skrotfallet
inom landet, möjliggörs. Genom den influens på prisnivån från den
kontinentala skrotmarknaden som härigenom skulle komma till stånd torde
den markerade skillnad i pris som föreligger mellan Sverige och CECAländerna
komma att kunna minskas, säger förbundet.

I motiveringen för sitt förslag pekar förbundet på att priset på skrot av
normalkvalitet i Sverige för tillfället var cirka 300-330 kr. per ton medan
det genomsnittliga priset på jämförligt skrot inom CECA-området uppgick
till omkring 540 kr. per ton. En prisskillnad på omkring 200 kr. per ton
innebär, säger förbundet, att svensk verkstadsindustri i detta hänseende
är klart missgynnad i förhållande till konkurrenterna inom EG. Svenska
verkstäder har reagerat kraftigt häremot och bl. a. till JBF framfört krav
på högre pris på stålskrot. Någon förändring har emellertid inte kommit
till stånd.

NU 1974:46

Anledningen till att JBF genom sina kartellavtal kan diktera priset är
naturligtvis, framhålls det, att företaget är den ende köparen av betydelse
i landet samt att det råder exportförbud på skrot och synnerligen begränsade,
närmast negligerbara, möjligheter att erhålla exportlicens. Verkstäderna anser
detta förhållande synnerligen otillfredsställande och har framfört krav på
att sådant utrymme skapas för export av skrot att möjlighet därigenom
ges att utjämna prisskillnaden.

Aktuella utredningar

Utredningen av vissa frågor inom järn- och stålindustriområdet har i augusti
1974 avgivit ett delbetänkande (SOU 1974:78) "Stålindustrins framtida
utveckling. Behovet av särskilda undersökningar och information”.

1 ett kapitel om utvecklingsproblem och utredningsuppgifter lämnar utredningen
(s. 25) vissa uppgifter om skrotförsörjningen. Ansträngningarna
att öka tillvaratagandet av skrot måste nu accentueras, säger utredningen
med hänvisning till knappheten på importskrot. Med en väl utbyggd skrothandel
och god maskinell utrustning för bearbetning kan emellertid insamlingsresultatet
redan i dag betecknas som gott, anför utredningen vidare.
Berörda parter är dock medvetna om att bortfallet på grund av föroreningar
är stort. Utredningen nämner ett forskningsprojekt som avser utskiljande
av föroreningar i stålskrot genom speciella raffineringsmetoder och rekommenderar
att detta projekt, som hittills inte har givit positivt resultat, skall
fullföljas. Inför den försämring av importmöjligheterna som nu förutses
kan en ytterligare prövning av skrotsituationen bli erforderlig, tillägger utredningen,
som meddelar att situationen kontinuerligt följs av JBF och att
därvid även diskuteras åtgärder för att uppnå bättre balans mellan smältkapacitet
och inhemskt skrotfall.

Utredningen påtalar vissa brister i nu tillgänglig information om stålindustrin
och lägger fram förslag om ett kompletterande informationssystem,
som särskilt skall ge uppgifter om företagens planer och bedömning av
den framtida utvecklingen. Enligt förslaget (s. 50) skall uppgifter insamlas
om förbrukningen av skrot och andra insatsvaror. För bl. a. skrot skall därvid
särredovisas hur stor del av förbrukningen som utgörs av material som
framtagits inom det egna verket och hur stora volymer som inköpts.

En arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet, vilken sysslar med problem
rörande avfallshantering, behandlar frågan om åtgärder för att stimulera
till skrotning av utrangerade bilar. Förslag till bestämmelser i ämnet beräknas
komma att framläggas i november 1974.

NU 1974:46

Branschråd för stålindustrin

Kungl. Maj:t har den 27 september förordnat att ett branschråd för stålindustrin
skall inrättas för samråd mellan berörda samhällsorgan. 1 de riktlinjer
som angivits för rådets verksamhet betonas bl. a. att försörjningen
med vissa insatsvaror, däribland skrot, hör till de för branschen generella
frågor som måste ägnas skärpt uppmärksamhet. Rådet skall enligt riktlinjerna
söka bedöma stålindustrins behov av insatsvaror i ett längre tidsperspektiv.
Dessa bedömningar skall stämmas av mot den förväntade tillgången på
dessa varor på såväl svenska som utländska marknader. I förekommande
fall skall rådet studera vilka möjligheter som finns att minska eller helt
undanröja framtida obalanser. Rådet skall också söka bedöma hur förändringar
av priserna på råvaror påverkar den svenska stålindustrins utvecklingsmöjligheter.

Utskottet

I fråga om export av skrot tillämpar industriländerna genomgående förbud
eller andra begränsningar. För Sveriges del gäller exportförbud, som för smid -bart järnskrot infördes redan år 1927. Exportförbudet bidrar till att skapa
förutsättningar för den kartellisering som kännetecknar den svenska skrotmarknaden.
De svenska järnverkens gemensamma inköp av skrot genom
AB Järnbruksförnödenheter (JBF) tilldrar sig i detta sammanhang särskild
uppmärksamhet. Den föreliggande motionen är riktad mot exportförbudet.
Detta bidrar, menar motionärerna, till en konstlad prissättning som motverkar
tillvaratagandet av skrot och därigenom är oförmånlig från resurshushållnings-
och miljövårdssynpunkt.

Den svenska järn- och stålindustrins råvarubehov tillgodoses till ungefär
hälften med skrot, vilket internationellt sett är en hög andel. Förutom s. k.
cirkulationsskrot från det egna verket använder järnverken köpskrot i växlande
utsträckning. Sverige har sedan länge en nettoimport av järnskrot.
Aktuella uppgifter pekar på att tillgången på importskrot kommer att försämras.

Kungl. Maj:t har i början av detta år avslagit två framställningar som
tog sikte på upphävande av eller lättnader i exportförbudet på järnskrot.
Den ena av dessa framställningar hade år 1967 ingivits av näringsfrihetsombudsmannen
(NO), som upptagit kartellavtal på skrotmarknaden till
granskning. De remissyttranden som avgavs över framställningarna visar
att ingen intressentgrupp klart tagit ställning för att Sverige ensidigt skulle
häva exportförbudet. Någon motivering för Kungl. Maj:ts beslut har inte
lämnats. Det torde emellertid kunna förutsättas att stor vikt har tillmätts
de synpunkter som kommerskollegium anfört i anledning av framställningarna.
Kommerskollegium har, såsom framgår av det referat som lämnats
i det föregående, avrått från att Sverige ensidigt skulle häva sitt exportförbud

NU 1974:46

på skrot och anfört bl. a. att en sådan åtgärd skulle beröva den svenska
stålindustrin förutsättningar att jämbördigt konkurrera med företag i andra
länder. Liberaliserande åtgärder bör, menar kollegiet, komma till stånd på
internationell basis.

Utskottet anser inte att riksdagen bör rekommendera ett annat ställningstagande
i fråga om exportförbudet på skrot än det här angivna. Detta innebär
inte att utskottet bortser från de problem som har samband med exportförbudets
bibehållande. Såsom framgår av redogörelsen i det föregående
är emellertid dessa problem föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang.
Statens pris- och kartellnämnd följer kontinuerligt prisutvecklingen
på stålskrot och tackjärn i Sverige och på viktigare utländska marknader.
NO har med JBF tagit upp frågan om en förbättrad anpassning av det svenska
skrotpriset till den prisnivå som tillämpas inom CECA. Kommerskollegium
har att ta ställning till en nyligen ingiven framställning från Sveriges mekanförbund
om ökade möjligheter till export av skrot från verkstadsindustrin.
Frågan om åtgärder för att öka tillvaratagandet av skrot uppmärksammas
av berörda parter. Metoder för att stimulera till skrotning av utrangerade
bilar övervägs av en arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet,
vars förslag är att vänta i dagarna. Utredningen rörande vissa frågor inom
järn- och stålområdet har för kort tid sedan i ett betänkande (SOU 1974:78)
föreslagit ett informationssystem som bl. a. skulle skapa förbättrade förutsättningar
för framtidsbedömning av järn- och stålindustrins råvaruförbrukning
och råvarutillgång. I riktlinjerna för verksamheten inom det
branschråd för stålindustrin som Kungl. Maj:t beslutat inrätta nämns den
framtida skrotförsörjningen som ett av de problem som rådet skall ägna
uppmärksamhet åt.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1974:1531.

Stockholm den 12 november 1974

På näringsutskottets vägnar
C.G. REGNÉLL

Närvarande: herrar Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i
Landskrona (s), Haglund (s). Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro
(fp), Sjönell (c). Blomkvist (s), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö
(vpk), fru Hansson (s), herr Gustafsson i Säffle (c), fru Radesjö (s), herrar
Pettersson i Helsingborg (s) och Siegbahn (m).

GOTAB 74 8271 S Stockholm 1974