Näringsutskottets betänkande nr 39 år 1974

NU 1974:39

Nr 39

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:32
med förslag tili gruvlag m. m. jämte motioner.

Ärendet

I propositionen 1974:32 (industridepartementet)har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga förslag till

1. gruvlag,

2. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

I anledning av propositionen har väckts fem motioner, som redovisas
nedan (s. 3).

Över fyra av motionerna har civilutskottet avgivit yttrande (CU 1974:3 y)
som är fogat till detta betänkande.

Propositionen

Det förslag till ny gruvlag som framläggs i propositionen grundar sig
liksom gällande gruvlag på det s. k. inmutningssystemet. Enligt detta får
i princip den som först anmäler sig till bergmästaren en ovillkorlig rätt
att undersöka och bearbeta på egen eller annans mark belägen fyndighet
som innehåller järn, koppar, bly eller något annat s. k. inmutningsbart mineral.
Denna s. k. inmutningsrätt ger i första hand inmutaren rätt att under viss
tid utföra undersökningsarbete inom ett anvisat område (inmutat område).
Påträffar inmutaren brytvärd fyndighet har han vidare en principiell rätt
att få sig anvisat ett arbetsområde för gruvdrift (utmål), där han får bryta
inmutningsbart mineral och tillgodogöra sig detta.

För att tillgodose allmänna intressen inom gruvnäringen föreslås en rad
partiella reformer inom ramen för inmutningssystemet. Åtskilliga av de
förordade bestämmelserna avser att stimulera till ett aktivt och ändamålsenligt
utnyttjande av fyndigheterna.

De nuvarande bestämmelserna att inmutat område får ha högst viss storlek
och att det skall ha viss form slopas. I stället införs en regel om att inni
utningsområdet inte får vara större än att det kan antas att inmutaren
har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt och
att det i övrigt skall ha för ändamålet lämplig form. Undersökningstiden
skall liksom f. n. vara tre år. Inmutare som använder inmutningsområdet
för ändamålsenligt undersökningsarbete skall dock kunna räkna med att
vid behov få undersökningstiden utsträckt till sex år. I särskilda fall kan

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 39

NU 1974:39

undersökningstiden utsträckas till sammanlagt tio år. Inmutaren åläggs att
betala en inmutningsavgift vars storlek beror på områdets storlek och den
tid detta används.

Förutsättningarna för erhållande av utmål skärps. Därigenom sker i viss
mån en kompetensprövning av den som vill ha utmål. Också i fråga om
utmålsområdet tas de nuvarande bestämmelserna om viss maximistorlek
och viss form bort. Enligt lagförslaget skall utmålet ha den storlek som
med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga
omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form.
Förslaget innehåller flera bestämmelser som syftar till att främja ett aktivt
och ändamålsenligt utnyttjande av utmål. Statens rätt till hälftendel i utmål,
den s. k. kronoandelen, bibehålls och föreslås i fortsättningen uppkomma
automatiskt i och med utmålsläggningen, om staten inte då avstår därifrån.
Rätten att inneha utmål tidsbegränsas till 25 år. Förlängning av giltighetstiden
kan ske med 20 år i sänder. Utmålsinnehavaren har rätt till förlängning
om han bedrivit regelbunden gruvdrift eller på annat sätt varit aktiv. I annat
fall prövas frågan om förlängning med hänsyn särskilt till det allmännas
intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar.

I lagförslaget har förts in bestämmelser om inlösen av utmål. Inlösen
skall under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyfte, dels
för tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse. Det föreslås fä ankomma
på Kungl. Maj:t att förordna om inlösen.

1 övrigt innebär förslaget till ny gruvlag bl. a. att kretsen av inmutningshinder
vidgas. Dispensabelt förbud mot inmutning införs sålunda i fråga
om allmän väg, allmän flygplats samt område med stadsplan eller byggnadsplan
och område som upptas av vissa allmännyttiga byggnader. Den
nuvarande möjligheten att införa inmutningsförbud på statlig mark genom
att förklara visst område för statsgruvefält utsträcks till att avse även icke
statlig mark. Samtidigt avses statsgruvefältsinstitutet komma till användning
främst för att skydda fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället.
Det blir riksdagen som beslutar i fråga om utläggande av statsgruvefält.
1 förslaget finns också en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet
att förordna om inmutningshinder beträffande område där gruvdrift kan
antas hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning
av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Den nya gruvlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Förslaget till ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln går ut
på att gruvlagen inte längre skall äga tillämpning på allmänt vattenområde
i havet.

I propositionen återfinns förslaget till gruvlag på s. 3-24 och förslaget
till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln på s. 25 f.

Lagförslagen har granskats av lagrådet. Departementschefens anförande

NU 1974:39

i lagrådsremisser! återfinns på s. 87-234 i propositionen, lagrådets yttrande
på s. 291-330 och departementschefens anförande i anledning av detta på
s. 353-367.

Motionerna

Motionerna är följande:

1974:1623 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c), vari hemställs
att riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringarsom garanterar
att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse alltid kommer
att prövas som dispensärende,

1974:1653 av herr Hjorth (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer om att sådana anvisningar utfärdas som innebär dels att
samråd skall ske med berörda kommuner även i fråga om utvidgning av
pågående gruvdrift, dels att åtgärder vidtas i syfte att eliminera sådan förfulning
av miljön som bl. a. slamdammar och slighögar orsakat vid tidigare
gruvdrift,

1974:1659 av herrar Johansson i Holmgården (c) och Nilsson i Tvärålund
(c), vari hemställs att riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringar
att natur- och miljövårdsintressena iakttas vid ansökan om utmål
och att en plan för erforderliga åtgärder i samband därmed upprättas,

1974:1660 av herrar Lothigius (m) och Ringaby (m), vari hemställs att
riksdagen beslutarom ändringar i förslaget till gruvlag enligt vad som framgår
av bilaga (s. 15),

1974:1661 av herr Lövenborg m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
avslår propositionen samt hos regeringen hemställer om utarbetandet av
förslag till ny gruvlag, som baseras på samhällets ägande av mineral- och
andra naturfyndigheter, prospektering och exploatering av desamma.

Utskottet

Den föreslagna nya gruvlagen är liksom den nu gällande, som antogs
år 1938, grundad på inmutningssystemet. Enligt detta system kan vem som
helst få rätt att inte bara på egen utan också på annans mark undersöka
och bearbeta fyndigheter av de mineral som i lagen anges vara inmutningsbara.
Till dessa hör framförallt malm till de flesta metaller enligt specifikation
i 1 $. Inmutningsrätt meddelas av bergmästaren i det distrikt där den avsedda
fyndigheten är belägen. Ansökan om inmutningsrätt prövas inte diskretionärt,
utan inmutning beviljas i princip den som först inkommer med
ansökan. Undersökningsarbetet på det inmutade området skall normalt vara
avslutat inom tre år. Om förutsättningar för gruvdrift befinns föreligga kan

NU 1974:39

inmutaren ansöka om att fä sig anvisat ett särskilt arbetsområde, s. k. utmål,
där gruvdrift får äga rum. Han måste då ha kunnat visa att inmutningsbart
mineral finns inom området. Gruva får enligt nuvarande ordning innehas
utan tidsbegränsning.

Vissa områden är med hänsyn till andra intressen i princip skyddade
mot inmutning. Från de flesta inmutningshinder kan dock dispens ges.
Till markägaren skall inmutaren betala ersättning för begagnandet av marken
och för skada eller intrång som orsakas av undersökningsarbetet. Gruvinnehavare
skall enligt vissa regler lösa annans mark inom utmålet i den
mån marken tas i anspråk för arbetet ovan jord. Ytterligare skall han betala
bl. a. en årlig avgäld till fastighetsägaren.

Gruvlagstiftningen är delvis av civilrättslig karaktär; den har till uppgift
att reglera förhållandena mellan å ena sidan markägare, å andra sidan personer
som på annans mark undersöker och exploaterar mineralfyndigheter.
Men den innehåller också betydelsefulla näringsrättsliga moment; i detta
hänseende är syftet att utifrån samhällets intresse avgöra av vem och i
vilken utsträckning mineralfyndigheter skall få tas i anspråk. Enligt den
nu gällande gruvlagen har staten rätt till kronoandel i gruvföretag, dvs.
rätt att till hälften delta i företaget, en rätt som dock måste hävdas inom
viss kortare tid från det att gruvbrytning påbörjats.

Inmutningssystemet motiveras med att det bedöms uppmuntra den enskilda
malmletningen. Förutsättningarna för att få fram nya malmfyndigheter
i den utsträckning som är önskvärd för gruvnäringen har ansetts öka
väsentligt genom den ekonomiska stimulans som systemet erbjuder dem
som upptäcker sådana fyndigheter.

Andra system i fråga om rätten att utnyttja malm- och mineralförekomster
är jordäganderättssystemet, i Sverige tillämpat utanför gruvlagstiftningens
område, och koncessionssystemet. Det sistnämnda innebär att rätten till
mineralfyndighet uppkommer genom beslut av statlig myndighet, som har
fri prövningsrätt i fråga om vem som skall fä koncession. Gruvrättsutredningen,
vars arbete ligger till grund för det nu föreliggande förslaget till
ny gruvlag, har haft som en huvuduppgift att i fråga om de mineral som
omfattas av gruvlagen överväga en övergång från inmutningssystemet till
koncessionssystemet eller en blandform av dessa system. Resultatet av dessa
överväganden har blivit att utredningen inte ansett sig kunna förorda att
inmutningssystemet skall uppges. I stället föreslås nu olika partiella reformer
i syfte att tillgodose allmänna intressen. Härigenom närmar sig regleringen
en ordning grundad på koncessionssystemet.

Statens rätt till kronoandel blir enligt förslaget till ny gruvlag inte längre
beroende av anmälan utan inträder automatiskt, om inte staten vid utmålsläggningen
förklarat sig avstå därifrån. Statsgruvefält, som tillkommer
genom beslut av riksdagen, kan enligt förslaget inrättas inte bara som hittills
på staten tillhörig mark utan även på mark som tillhör annan. Härigenom
finns ett beredskapsinstrument varigenom staten kan disponera över fyn -

NU 1974:39

digheter av extraordinär betydelse för samhället. Den s. k. förs va rsa vgift
som utmålsinnehavare har att erlägga skall inte längre delas mellan staten
och jordägaren utan skall i sin helhet tillfalla staten. Vidare föreslås tidsbegränsning
av rätten att inneha gruva, med en rätt till förlängning som
ställs i beroende av vissa krav på aktiv gruvdrift. Gruva skall också under
vissa förutsättningar kunna tvångsinlösas för att en effektivare gruvdrift
skall kunna uppnås.

Av de motioner som föranletts av propositionen tar en sikte på den grundläggande
frågan om inmutningsrättens bibehållande. Tre motioner gäller
avvägningen mellan gruvintresset och motstående plan- och miljöskyddsintressen.
I en femte motion föreslås en rad ändringar i det framlagda
förslaget till gruvlag med avseende framför allt på ersättningsbestämmelser
av olika slag.

Den först åsyftade motionen, 1974:1661, baseras på den principiella uppfattningen
att ali gruvhantering skall ligga i samhällets händer. Motionärerna
opponerar sig mot tanken på att hög eller intensifierad takt i malmletningen
skulle vara beroende av att det enskilda kapitalet också skall få rätt att
exploatera malmfyndigheterna. En bred och offensiv malmletningsverksamhet
bör kunna åstadkommas genom en kraftig förstärkning av Sveriges geologiska
undersöknings resurser, menar de, och genom att man skapar ett
folkligt intresse för ”mineraljakt”. Motionärerna anser att den särskilda lag
(1963:599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län
som nu gäller men som upphör vid den tidpunkt då den nya gruvlagen
avses träda i kraft bör bli bestående. De avvisar förslaget till ny gruvlag
och vill att ett nytt förslag skall utarbetas, baserat på samhällets ägande
av mineralfyndigheter samt på prospektering och exploatering i samhällets
regi.

Ställningstagandet i propositionen till förmån för ett bibehållande i princip
av inmutningssystemet baseras på grundliga överväganden av gruvrättsutredningen
med åtföljande remissbehandling. Utredningens förslag att inmutningssystemet
skall bestå har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
alla remissinstanser. Det kan antecknas att Svenska gruvindustriarbetareförbundet
helt har anslutit sig till uppfattningen att en fortsatt privat prospektering
är nödvändig och att stor vikt bör läggas vid att behovet av
stimulans till prospektering blir tillgodosett i skälig utsträckning. Utskottet
delar uppfattningen att inmutningssystemet bör bibehållas. Det finns emellertid,
som departementschefen framhåller i propositionen (s. 91), anledning
att framhålla att det inte längre blir fråga om något renodlat inmutningssystem.
Systemet har modifierats i den riktningen att det allmännas inflytande
har förstärkts på olika sätt. Det gruvrättsliga system som präglar
förslaget till ny gruvlag är snarast ett biandsystem. Regleringen närmar sig,
som lagrådet anför i sitt yttrande, en ordning grundad på koncessionssystemet.
Kravet på ökat samhällsinflytande över gruvhanteringen måste anses
bli i hög grad tillgodosett genom den föreslagna ordningen. Utskottet av -

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 39

NU 1974:39

styrker motionen 1974:1661 med hänvisning till vad nu sagts.

Ett syfte med gruvlagstiftningen vid sidan av dem som förut särskilt
berörts är att en rimlig avvägning skall kunna åstadkommas mellan gruvnäringens
intressen samt naturvårds-, vattenvårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter
m.m. Frågor på detta område tas upp i motionerna
1974:1623, 1974:1653 och 1974:1659. I den förstnämnda motionen påyrkas
att vid riksdagsbehandlingen skall göras sådana ändringar i gruvlagen att
det garanteras att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse
alltid kommer att prövas som dispensärende, dvs. att inmutning i fall som
berörs av ett sådant intresse inte skall beviljas utan att de kolliderande
intressena vägts mot varandra. Önskemålet i den andra motionen är att
Kungl. Maj:t skall utfärda sådana anvisningar att det blir obligatoriskt för
gruvföretag dels att samråda med berörd kommun när det är fråga om
utvidgning av pågående gruvdrift, dels att vidta åtgärder för att eliminera
sådan förfulning av miljön som bl. a. slamdammaroch slighögar har orsakat
vid tidigare gruvdrift. 1 den tredje motionen påyrkas ändringar i lagförslaget
av innebörd att natur- och miljövårdsintressena skall iakttas vid ansökan
om utmål och att en plan för erforderliga åtgärder skall upprättas i samband
därmed.

Över dessa tre motioner har civilutskottet avgivit yttrande. Näringsutskottet
vill hänvisa till vad som anförs i yttrandet, vilket är fogat till detta
betänkande. Det kan antecknas att det aviserade förslag av bygglagutredningen
som omnämns i yttrandet numera föreligger (SOU 1974:21 s. 409).
Civilutskottet föreslår att riksdagen skall som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter
mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär måste
anses lämpliga. Dessa överväganden skulle även omfatta den väckta frågan
om samråd med berörda kommuner beträffande utvidgning av gruvdrift.

I detta sammanhang vill näringsutskottet påpeka att sådan redovisning som
kan föreskrivas enligt lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor
i praktiken torde komma att omfatta även planerad utvidgning
av gruvdrift. Näringsutskottet instämmer i alla delar i vad civilutskottet
anfört med avseende på motionerna 1974:1623, 1974:1653 och 1974:1659.

I motionen 1974:1660 föreslås en rad preciserade ändringar i förslaget
till gruvlag.

Enligt 4 kap. 4 § skall den ersättning till fastighetsägare som utgår på
grund av utmålsläggning bestämmas enligt regler i expropriationslagen
(1972:719). Motionärerna hävdar att det i stället bör utgå ersättning för fulla
markvärdet, dock utan beaktande av det eventuella tilläggsvärde som förväntad
gruvaktivitet kan ha medfört.

Näringsutskottet hänvisar på denna punkt till vad som anförs i civil -

NU 1974:39

utskottets yttrande och avstyrker motionärernas förslag.

Enligt den nuvarande gruvlagen har som nämnts fastighetsägaren rätt
att av gruvinnehavaren fä viss ersättning, kallad jordägaravgäld. Avgälden
motsvarar 1 % av värdet av alla de inmutningsbara mineraler som brutits
och uppfordrats inom utmålet. Den är dock maximerad till 10 000 kr. för
år och skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning pågått inom utmålet
under sammanlagt 20 år. Gruvrättsutredningen föreslog att systemet med
jordägaravgäld skulle bibehållas och att maximibeloppet skulle höjas till
20 000 kr. per år.

Departementschefen anför i propositionen att det ingalunda är självklart
att fastighetsägaren skall ha rätt till avgäld av gruvinnehavaren vid gruvbrytning.
Bestämmelserna infördes i den nuvarande gruvlagen med anledning
av att tidigare bestämmelser om jordägarandel för fastighetsägare avskaffades,
dvs. närmast av billighetsskäl. Dessa skäl har, menar departementschefen,
alltmer förlorat sin bärkraft. Fastighetsägaren har numera sällan
möjlighet att använda den substans vari mineralen ingår för annat ändamål
än gruvdrift. Prospekteringen inriktar sig i allt större utsträckning
på djupmalmer. Det finns då enligt departementschefen inget rimligt skäl
till att fastighetsägaren utan egen insats skall vara berättigad att erhålla
ersättning av gruvinnehavaren med betydande belopp. På grundval av detta
resonemang förordas att fastighetsägarens rätt till avgäld slopas. Någon bestämmelse
om jordägaravgäld ingår följaktligen inte i lagförslaget. Lagrådet
anmärker (s. 292) att den inskränkning i jordägares rätt som lagförslaget
i skilda hänseenden innebär väsentligen har tillkommit under departementsbehandlingen
utan att ändringarna diskuterats under vare sig utredningsarbetet
eller remissbehandlingen och att ändringarna och verkningarna av
dem därigenom inte fått den belysning som frågan kunnat förtjäna med
hänsyn till sin principiella betydelse. Förslaget innebär dock, säger lagrådet,
i rättsligt hänseende en anpassning till vad som i allmänhet gäller vid tvångsingripanden
i fast egendom och föranleder därför ingen erinran. Lagrådet
framhåller också att frågan om vilken ställning som skall ges jordägaren
med avseende på rätten till fyndigheter på hans mark huvudsakligen är
av politisk natur.

I motionen 1974:1660 kritiseras förslaget att jordägaravgälden skall avskaffas.
Från gruvbolagens synpunkt rör det sig om en i det stora sammanhanget
ringa kostnad, menar motionärerna. Däremot har avgälden stort
värde för den enskilde markägaren. Borttagandet av jordägaravgälden ger
enligt motionärernas uppfattning lagförslaget ett från markägarsynpunkt
konfiskatoriskt inslag. Enskilda markägare berövas därigenom också, hävdar
motionärerna, ytterligare ett incitament att aktivt intressera sig och visa
förståelse för malmbrytning och gruvhantering.

Utskottet delar departementschefens uppfattning i fråga om jordägaravgälden
och har ingenting att erinra mot att bestämmelser om sådan avgäld
saknas i lagförslaget. Utskottet avstyrker följaktligen motionen 1974:1660
i denna del.

NU 1974:39

Beträffande vad som i motionen 1974:1660 anförs om 10 kap. 1 §, vilken
innehåller den grundläggande föreskriften om inlösen av rätt till utmål,
kan i huvudsak hänvisas till civilutskottets yttrande. Det bör särskilt understrykas
att den i propositionen angivna ordningen att inlöseninstitutet
inte skall vara tillämpligt på kronoandel eller på statens gruvegendom i
övrigt med bestämdhet har föreslagits av lagrådet. Som lagrådet framhåller
bör man kunna utgå från att staten inom mineralhanteringen, liksom på
andra områden, söker tillgodose allmänna och enskilda intressen. På en
punkt har civilutskottet inte yttrat sig över vad motionärerna föreslår i fråga
om den här aktuella paragrafen. Det gäller deras på gruvrättsutredningens
förslag baserade yrkande att absolut förbud skall gälla mot inlösen i arronderingssyfte
av utmål som är föremål för regelbunden brytning eller
ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Utskottet
delar departementschefens uppfattning att det i de flesta fall inte torde kunna
komma i fråga att inlösa sådant utmål men att ett absolut förbud inte bör
uppställas. Motionen avstyrks alltså i denna del.

När fråga om ersättning förekommer vid utmålsförrättning skall utöver
bergmästaren två gode män deltaga. Dessa skall utses bland dem som i
orten valts till gode män vid fastighetsbildningsförrättning. I fastighetsbildningslagen
(1970:988) föreskrivs att sådan god man skall ha erfarenhet i
fråga om tätortsförhållanden eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.
I motionen 1974:1660 kritiseras att gode männen enligt 4 kap. 23 S
förslaget till gruvlag får beslutanderätt tillsammans med bergmästaren i
samtliga frågor. Motionärerna vill ha en föreskrift - sådan som förekom
i gruvrättsutredningens förslag och i det till lagrådet remitterade lagförslaget
- om att de två gode männen skall kunna överrösta bergmästaren endast
i fråga som de tre förrättningsmännen har att avgöra gemensamt. Det bör
dock observeras att i det slutliga lagförslaget inte finns några bestämmelser
om beslut i annan ordning till vilka sistnämnda inskränkning kan hänföras.

Den ordning som föreslås på denna punkt har tillkommit på rekommendation
av lagrådet,som funnit det otillfredsställande att enligt det remitterade
lagförslaget gode männens deltagande i beslut skulle i vissa fall kunna
komma att begränsas till att gälla beslut om förrättningskostnaderna. Departementschefen
har godtagit lagrådets ståndpunkt; han understryker dock
att gode männen inte bör delta i utförandet av tekniska göromål. Utskottet
ansluter sig till lagrådets bedömning och departementschefens slutliga ställningstagande
och vill erinra om att en lekmannamedverkan motsvarande
den som det här är fråga om är vanlig såväl inom rättsväsendet som inom
förvaltningen. Utskottet avstyrker sålunda motionen 1974:1660 i här berört
avseende.

I fråga om 8 kap. 10 5, som avser vissa ekonomiska relationer mellan
personer som har samäganderätt i utmål, föreslås i motionen 1974:1660
att den av gruvrättsutredningen föreslagna lydelsen skall användas i stället
för den som framgått ur ärendets fortsatta beredning. Då den i propositionen

NU 1974:39

förordade versionen i formellt hänseende synes vara att föredra framför
gruvrättsutredningens version och i sakligt hänseende lär anses likvärdig
med denna avstyrker utskottet motionen på denna punkt.

I övrigt föranleder de i propositionen framlagda lagförslagen ingen kommentar
från utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande yrkande om avslag på propositionen 1974:32, m. m.
att riksdagen avslår motionen 1974:1661,

2. beträffande avvägning mellan gruvintressen samt plan-och skyddsintressen att

riksdagen i anledning av

a) motionen 1974:1623,

b) motionen 1974:1653,

c) mottionen 1974:1659

som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
i ämnet,

3. beträffande ersättning till fastighetsägare för utmål

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till
gruvlag såvitt gäller 4 kap. 4 §,

4. beträffande jordägaravgäld för utmål
att riksdagen

a) avslår motionen 1974:1660 i ifrågavarande del,

b)antardet i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag
såvitt gäller 6 kap. 10-13

5. beträffande inlösen av utmål

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till
gruvlag såvitt gäller 10 kap. 1 S,

6. beträffande rösträtt för gode män vid utmåls/örrättning

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 fram lagda förslaget till gruvlag
såvitt gäller 4 kap. 23

7. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen med avslag på motionen 1974:1660 i övrigt

a) antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till gruvlag
i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under
3-6 ovan,

b) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Stockholm den 21 maj 1974

På näringsutskottets vägnar
C. G. REGNÉLL

NU 1974:39

Närvarande: herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i
Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c), Andersson i Storfors
(s), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist (s), fru Hambraeus (c),
herrar Svensson i Malmö (vpk) (punkten 1), Petersson i Ronneby (c), fru
Radesjö (s), herrar Sivert Andersson i Stockholm (s) och Siegbahn (m).

Reservationer

1. beträffande yrkande om avslag på propositionen 1974:32, m. m. (utskottets
hemställan under 1) av herr Svensson i Malmö (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Ställningstagandet
i” och slutar på s. 6 med ”nu sagts” bort ha följande lydelse:

En grundläggande princip måste vara att alla viktiga naturtillgångar skall
ligga i samhällets händer. Detta gäller inte minst mineraltillgångarna. Förslaget
till ny gruvlag innebär visserligen att staten förstärker sin ställning
på gruvområdet i förhållande till enskilda intressenter. Kvar står dock att
det enskilda kapitalet kan hävda en företrädesrätt att exploatera malmfyndigheter.
Denna ordning, som grundas på uppfattningen att en effektiv
malmletningsverksamhet inte kan åstadkommas utan det enskilda vinstintresset
som drivkraft, kan utskottet inte godta. En intensifierad malmletning
kan, som närmare utvecklas i motionen 1974:1661, befrämjas på andra sätt.
I ett avseende innebär lagförslaget t. o. m. ett steg bakåt. Den företrädesrätt
till malmfyndigheter i Norrbottens län som staten för närvarande har genom
den särskilda lagen om inskränkning i rätten till inmutning inom detta
län föreslås upphöra. Utskottet anser att propositionens förslag i sin helhet
måste avvisas. Ett nytt förslag till gruvlag bör skyndsamt upprättas. Det
bör bygga på principen att samhället skall äga mineralfyndighetema lika
väl som andra naturfyndigheter och att prospekteringen och exploateringen
av dem skall ligga i samhällets händer. Lagen om inskränkning i rätten
till inmutning inom Norrbottens län bör få fortsätta att gälla.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen

dels med bifall till motionen 1974:1661

a) avslår propositionen 1974:32,

b) hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till ny gruvlag baserad
på samhälleligt ägande och utnyttjande av mineralresurserna,

dels för sin del antar följande

NU 1974:39

Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1963:599) om inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län

Härigenom förordnas, att lagen (1963:599) om inskränkning i rätten till
inmutning inom Norrbottens län, som gäller till utgången av juni 1974,
skall äga fortsatt giltighet.

2. beträffande ersättning till fastighetsägare för utmål (utskottets hemställan
under 3) av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets^ yttrande som börjar på s. 6 med ”Näringsutskottet
hänvisar” och slutar på s. 7 med ”motionärernas förslag” bort
ha följande lydelse:

Förslaget att även till gruvlagen skall överföras expropriationsrättsliga värderingsregler,
vilka innebär undantag från huvudregeln om full ersättning
vid tvångsinlösen, innebär en vidgad tillämpning av ett i sig oacceptabelt
rättssystem. Dessa undantagsregler har ett klart konfiskatoriskt inslag och
måste anses stå i strid med allmän rättsuppfattning. Reglernas innebörd
är uttryckligen att viss del av ett konstaterat och sålunda etablerat markvärde
inte skall ersättas. Ett konsekvent avståndstagande från dessa principer kräver
att ingen ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet godtas. Med
hänvisning härtill tillstyrker utskottet motionärernas förslag till ändrad lydelse
av 4 kap. 4 $, innebärande att ersättning vid utmålsläggning skall
avse fulla markvärdet och att skada eller intrång i sammanhanget skall
ersättas till hela sitt värde.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till
gruvlag såvitt gäller 4 kap. 4 § med ändrad lydelse i enlighet
med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

Kungl. Maj:ts förslag Alternativt förslag

4 kap. 4 $

Ägareav fastighet och innehavare Ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet är be- av särskild rätt till fastighet är berättigade
att av inmutaren få in- rättigade att av inmutaren få in trångsersättning

och ersättning för trångsersättning och ersättning för

annan skada till följd av att mark annan skada till följd av att mark

tages i anspråk enligt 3 ii. Även ska- tages i anspråk enligt 3 8. Ersättning

da eller intrång i övrigt på grund av skall avse lillla markvärdet. Ävenska utmålsläggningen

skall ersättas. da eller intrång i övrigt på grund av

utmålsläggningen skall ersättas till
hela sitt värde.

NU 1974:39

Kungl. Maj:ts förslag Alternativt förslag

Vid ersättningens bestämmande
gäller 4 kap. samt 5 kap. 23 f 241
och 27 H första stycket forsta punkten
expropriationslagen (1972:719) i t i IIlämpliga
delar. Vad som sägs i 4 kap.

3 i nämnda lag skall härvid tillämpas
i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio är före det
ansökningen om utmål kom in.

Tvist om vid utmålsförrättningen.

3. beträffande jordägaravgäld för utmål (utskottets hemställan under 4) av
herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att jordägaravgäld bör utgå
även i framtiden. Det är anmärkningsvärt att bestämmelserna härom föreslås
avskaffade utan att detta ställningstagande har någon grund i utredningsförslaget
eller i remissyttrandena över detta. Utskottet föreslår att en regel
om jordägaravgäld infogas i den nya gruvlagen.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. att riksdagen i anledning av motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till
gruvlag såvitt gäller 6 kap. 10-13 SS med ändring innebärande
dels att 10-13 SS betecknas 11-14 SS,
dels att rubriken närmast före 10 S sätts närmast före 11 S,
dels att i kapitlet införs en ny paragraf, 10 S, med rubriken
”Avgäld till jordägaren” och av följande lydelse:

10 S- Jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en årlig avgäld
motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som
brutits inom utmålet och uppfordrats. Avgälden beräknas dock ej för något
år högre än till 20 000 kr. och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt
tjugo år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål, är det utan verkan
i de hänseenden varom nu är fråga. Finnes flera jordägare inom utmålet,
skall de ha del i avgälden efter sin del i jorden.

Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till
jordägaren eller, om flera jordägare finnes, till den person som de har att
utse. Uppstår tvist om avgäldens belopp, äger bestämmelserna i 3 kap. 8 i;
motsvarande tillämpning.

NU 1974:39

4. beträffande inlösen av utmål (utskottets hemställan under 5) av herrar
Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Beträffande
vad” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

I motionen 1974:1660 påtalas också utformningen av 10 kap. 1 8, som
innehåller den grundläggande föreskriften om inlösen av rätt till utmål.
Utskottet ansluter sig till motionärernas på gruvrättsutredningens förslag
baserade yrkande att absolut förbud skall gälla mot inlösen i arronderingssyfteav
utmål som är föremål för regelbunden brytning eller ingår i utmålsfält
där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vidare finner utskottet det
väsentligt att även statens egendom skall, när eljest gällande kriterier är
uppfyllda, kunna tas i anspråk genom tvångsinlösen. Utskottet tillstyrker
alltså motionen 1974:1660 i dessa hänseenden.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till
gruvlag såvitt gäller 10 kap. I 8 med ändrad lydelse i enlighet

med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

Kungl. Majus förslag

10 kap

Utmål med vad därtill hör får helt
eller till viss andel tagas i anspråk
genom inlösen.

1. om det skulle innebära betydande
teknisk och ekonomisk fördel att utnyttja
utmålet gemensamt med ett eller
flera andra utmål och sådant utnyttjande
är av väsentligt intresse från
allmän synpunkt, eller

2. om det är av synnerlig vikt från
allmän synpunkt att fyndighet som hör
till utmålet undersökes eller bearbetas
eller, ifall då sådan fyndighet är föremål
för bearbetning, att den utnyttjas
på annat sätt eller i större omfattning
samt härigenom vinnes betydande
teknisk och ekonomisk fördel.

A Iternativt förslag
1 8

År utmål, som ligger nära varandra,
i olika innehavares hand och innebär
ett gemensamt utnyttjande av utmålen
väsentlig teknisk och ekonomisk fördel
vid tillgodogörande av fyndigheterna,
äger Konungen, om det är till gagn
från allmän synpunkt och erforderligt
för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift,
efter ansökan berättiga innehavare
av minst hälften i ett av utmålen
att lösa annat av utmålen med vad som
hör till gru vrätten eller delägares andel
i sådant utmål. Inlösen får dock ej ske
av utmål som är föremål för regelbunden
gruvbrytning eller ingår i utmälsfält
där utmålets innehavare bedriver
sådant arbete. Vill flera lösa, äger den
företräde som bedö mes äga de bästa
förutsättningarna att idka gruvdrift på
platsen.

I förordnande om rätt till inlösen
skall anges de allmänna förutsättning -

NU 1974:39

Kungl. Maj: Is förslag Alternativt förslag

ar beträffande utnyttjandet av inlöst
rättighet sorn legat till grund för beslutet.

1 fråga av 2-10 SS.

5. beträffande rösträtt för gode män vid utmålsförrättning (utskottets hemställan
under 6) av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Den

ordning” och slutar med ”berört avseende” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det liksom motionärerna väsentligt att gode männen
inte medges rösträtt vid beslut på områden där de vanligtvis ej har särskild
kompetens. Följaktligen föreslår utskottet en ändrad utformning av 4 kap.
23 S som tillgodoser detta krav.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1660 i ifrågavarande
del antar det i propositionen 1974:32 framlagda förslaget till
gruvlag såvitt gäller 4 kap. 23 8 med ändrad lydelse i enlighet
med vad som i det följande betecknas som alternativt förslag:

Kungl. Maj:ts,förslag Alternativt förslag

4 kap. 23 8

Har förrättningsmännen olika mening,
gäller såsom deras beslut vad
två av dem säger. Har varje förrättningsman
sin mening, gäller bergmästarens
mening. I fråga om pengar
eller annat som utgör viss mängd
skall dock den mening gälla som avser
den näst största mängden.

När gode män biträder vid förrättningen,
avgör bergmästaren och gode
männen gemensamt fråga om jäv enligt
14 \v och om ersättning enligt 30 $
andra stycket. 31 # och 3 kap. 81. /
övrigt avgör bergmästaren ensam till
förrättningen hörande frågor.

Har förrättningsmännen olika mening,
gäller såsom deras beslut vad
två av dem säger i de frågor de har
att avgöra gemensamt. Har varje förrättningsman
sin mening, gäller
bergmästarens mening. I fråga om
pengar eller annat som utgör viss
mängd skall dock den mening gälla
som avser den näst största mängden.

NU 1974:39

Bilaga

I motionen 1974:1660 påyrkade ändringar i det i propositionen 1974:32
framlagda förslaget till gruvlag

4 kap. Utmål

4 §: = alternativt förslag i reservationen 2

23 5:= andra stycket i alternativt förslag i reservationen 5

6 kap. Rätt att använda utmål

2 a §:= förslag i reservationen 3 till ny 10 S (där dock hänvisningen till lagrum

i andra stycket ändrats)

8 kap. Samäganderätt i utmål
Kungl. Majus förslag

Betalar delägare icke senast två månader
efter anmodan därom vad på
honom belöper av tillskott enligt 3 ) eller
av nödvändiga kostnader för undersökningsarbete
eller brytning, är hans
andel i ut målet med vad därtill hör förverkad
till övriga delägare.

Motionärernas förslag

Underlåter delägare att betala tillskott
som infordrats av gruvföresiåndaren
enligt 2 \v eller som fordras för
bestridandet av kostnaderna för undersökningsarbete
eller gruvdrift i den
mån dessa belöper på delägaren och
har han, sedan den för beloppets erläggande
utsatta tiden gått ut. bevisligen
erinrats om betalningens fullgörande
men icke inom två månader
efter mottagandet av sådan erinran erlagt
tillskottet, har han till övriga delägare
förverkat sin lott i gruvan med vad
därtill hör. / sådant fall är delägaren
fri från att betala tillskottet.

10 kap. Inlösen av rätt till utmål

1 §:= alternativt förslag i reservationen 4 med följande avvikelse:

Förslag i reservationen Motionärernas förslag

Är utmål på platsen.

1 förordnande — för beslutet.

I fråga om inlösen gäller expropria- I fråga om inlösen gäller expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga tionslagen (1972:719) i tillämpliga

delar, i den mån ej annat följer av delar, i den mån ej annat följer av

2- 10 88. /—10 SS -

NU 1974:39

Civilutskottets yttrande nr 3 år 1974
Nr 3 y

Civilutskottets yttrande över motioner i anledning av propositionen
1974:32 med förslag till gruvlag m. m.

Till näringsutskottet
Motionerna

Näringsutskottet har beslutat inhämta civilutskottets yttrande över de
i anledning av propositionen 1974:32 med förslag till gruvlag m. m.
väckta motionerna 1974:

1623 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c) vari hemställs att
riksdagen antar förslaget till gruvlag med sådana ändringar som garanterar
att ett i den fysiska riksplaneringen godtaget allmänt intresse alltid
kommer att prövas som dispensärende,

1653 av herr Hjorth (s) vari hemställs att riksdagen vid behandling av
proposition 1974:32 Gruvlag hos Kungl. Maj:t hemställer om att sådana
anvisningar utfärdas som innebär dels att samråd skall ske med berörda
kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift, dels att
åtgärder vidtas i syfte att eliminera sådan förfulning av miljön som bl. a.
slamdammar och slighögar orsakat vid tidigare gruvdrift,

1659 av herrar Johansson i Holmgården (c) och Nilsson i Tvärålund
(c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av proposition 1974:32
beslutar anta förslaget till gruvlag med sådana ändringar att natur- och
miljövårdsintressena iakttas vid ansökan om utmål och att en plan för
erforderliga åtgärder i samband därmed upprättas,

1660 av herrar Lothigius (m) och Ringaby (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar om ändringar i det vid proposition 1974:32 fogade
förslaget till gruvlag i vad avser 4 kap. 4 och 23 §§, 6 kap. 2 a §, 8 kap.
10 § samt 10 kap. 1 §.

Gällande och föreslagen ordning m. m.

Gruvlagen avses enligt propositionen i första hand reglera inmutarens
och gruvinnehavarens förhållande till markägaren. Genom inmutning
skapas en rättighet av civilrättslig natur, lnmutningsrätt beviljas av
bergmästaren och ger i första hand inmutaren rätt att under viss tid
utföra undersökningsarbete inom inmutat område. Påträffar inmutaren
brytvärd fyndighet har han vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett
arbetsområde för gruvdrift (utmål), där han får bryta inmutningsbart
mineral och tillgodogöra sig detta. Enligt lagförslaget skall utmålet ha den

NU 1974:39

storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov
och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet
lämplig form. Utmål anvisas vid utmålsförrättning efter ansökan hos
bergmästaren. Vissa hinder mot inmutning och utmålsläggning anges.
Sökande skall vid ansökningen bifoga bl. a. handling som visar att
behövligt medgivande erhållits eller begärts.

Systemet med inmutningshinder innebär att vissa intressen som anses
särskilt skyddsvärda skall beaktas redan vid prövning enligt gruvlagen.
Därvid har hänsyn tagits även till allmänna intressen. Reglerna innebär att
vissa faktorer (2 kap. 2 §) skapar ett absolut hinder medan vissa specifikt
angivna förhållanden utgör dispensabla hinder. Dispens kan i vissa fall
medges endast av Kungl. Maj:t (3 §) och i vissa fall av länsstyrelsen (4 §).
I en reservregel (5 §) ges Kungl. Maj:t befogenhet att i vissa fall ställa upp
ett dispensabelt inmutningshinder. Detta kan ske då gruvdriften kan
antas hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eller planerad
användning av marken som är av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

De angivna inmutningshindren utgör (4 kap. 2 §) hinder även mot
utmålsläggning inom inmutat område, förutsatt att hindret förelåg redan
då inmutningsrätten beviljades. Vid utläggande av utmål utanför inmutat
område gäller sådant hinder som uppstått innan ansökningen kom in.
Inmutaren har rätt att även utanför utmålet få sig anvisad den mark som
är nödvändig.

Reglerna om i vilka fall en vägning av gruvintresset mot ett kvalificerat
motstående intresse skall ske genom dispensprövning enligt gruvlagen
innebär i princip att den nuvarande typen av reglering i 1938 års gruvlag
bibehållits.

I förslaget till gruvlag föreskrivs obligatorisk dispensprövning (2 kap. 3
och 4 §§) då vissa särskilt skyddsvärda intressen konkurrerar med
gruvintresset: bl. a. allmän väg, järnväg, flygplats samt bostadshus och
vissa lokaler m. m. Vidare krävs dispens för inmutning inom område med
stadsplan eller byggnadsplan. Därmed torde ha avsetts endast fastställd
sådan plan. Bestämmelser om detta inmutningshinder motiveras med att i
sådant område kan ha gjorts investeringar i vatten- och avloppsanläggningar
m. m. och att planmyndigheterna bör pröva förändringar inom
dessa områden med förutsatt intensiv markanvändning. I huvudsak tycks
emellertid de här angivna skyddsobjekten ha tagits upp med hänsyn till
investeringarnas ekonomiska värde. I övrigt avses planintressen, naturvårdsintressen,
m. m. få skyddas efter en individuell prövning hos Kungl.
Maj:t av om ett särskilt dispensförfarande är påkallat. Departementschefen
uttalar (s. 113) att reservregeln (2 kap. 5 §) givetvis bör tillämpas
med försiktighet och endast användas för att skydda intressen som från
allmän synpunkt är jämförbara med något av de i lagen särskilt angivna.
Regeln täcker även sådana intressen som kan beaktas enligt vatten-,
byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Det har inte —
utöver de nämnda föreskrifterna om att sökanden skall visa att behövligt
tillstånd erhållits eller sökts — angetts hur Kungl. Maj:ts bedömning skall
initieras och vilken utredning om förekomsten av sådana intressen som
krävs.

NU 1974:39

Departementschefen anför (s. 118) i fråga om utmåls storlek och form
bl. a. att i främsta rummet avgörande bör vara fyndighetens sträckning
och gruvdriftens behov. Även andra omständigheter sägs dock böra i viss
utsträckning beaktas — bl. a. anförs att utmåls gränser bör kunna
anpassas till gällande fastighetsgränser och andra liknande förhållanden.

Gruvinnehavaren skall (4 kap. 3 §) hålla behövligt stängsel. Bergmästaren
får (5 §) förelägga gruvinnehavaren att vidta åtgärd som behövs för
att bl. a. förekomma fara för annans egendom och även förbjuda arbetets
fortsatta bedrivande.

I detta sammanhang bör även noteras att länsstyrelsen, för att
tillvarata allmänna intressen, föreslås få föra talan mot beslut enligt
gruvlagen. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 48 § fjärde
stycket miljöskyddslagen (ML) och avser en mer vidsträckt besvärsrätt än
motsvarande regel i 15 kap. 8§ fastighetsbildningslagen ger. Någon
skyldighet att underrätta länsstyrelsen om ansökningar eller beslut enligt
gruvlagen föreslås inte.

Departementschefen anför (s. 106) att utöver den prövning som
sålunda sker enligt gruvlagen gäller att innehavaren av en gruvrättighet är
underkastad bl. a. sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen
som kan föreskrivas enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen.

Tillstånd enligt vattenlagen (VL) fordras om åtgärd medför märkbar
inverkan på vattenståndet i sjö eller annat vattendrag. I samma lag
regleras även byggande i vatten för att motverka vattenförorening och
ianspråktagande av mark för ledning m. m. för avloppsvatten. I övrigt
prövas frågor om inverkan i nämnda hänseenden enligt ML.

Byggnadslagen (BL) innehåller inte några särregler om eventuella
konflikter med gruvintressen. Lagstiftningen torde utgå från att vid
planläggning enligt BL skälig hänsyn skall tas till etablerade gruvintressen
för att inte svårigheter skall uppstå vid plangenomförandet.

Naturvårdslagens (NVL) bestämmelser om täktverksamhet är inte
tillämpliga på gruvdrift. Bestämmelserna i samma lag om skydd för
landskapsbilden gäller vidare inte företag som skall prövas enligt VL och
ML. Sistnämnda lag omfattar också gruvdrift. Med stöd av bemyndigande
i lagen har Kungl. Maj:t föreskrivit att gruva eller anrikningsverk inte får
anläggas utan tillstånd enligt ML eller utan dispens från tillståndskravet.
Vid prövning enligt ML skall också naturvårdsintressena beaktas.

Riktlinjer för bevakningen av vissa riksintressen i hushållningen med
mark och vatten har antagits av 1972 års riksdag. Riktlinjerna innebär
bl. a. att dessa riksintressen i ett samspel mellan staten och kommunerna
ytterst kan preciseras i den kommunala fysiska planeringen. Skyddsintresset
skall anges vid planering enligt BL och NVL eller vid
översiktliga, inte formbundna kommunala planeringsöverväganden. Kommunerna
har i detta sammanhang fått avsevärt vidgade planeringsuppgifter
som ställer krav på översiktliga — även inte formbundna —
bedömningar av bebyggelseutvecklingen m. m.

NU 1974:39

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär (1973:15) till samtliga statsmyndigheter
om beaktande av riktlinjer för hushållningen med mark och vatten
anbefalls de att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för
användningen av mark eller vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna
dragit upp för hushållningen med dessa naturtillgångar.

I samband med riktlinjerna för den nämnda fysiska riksplaneringen
har lokaliseringsprövningen enligt BL och ML samordnats hos Kungl.
Maj:t beträffande industriell och liknande verksamhet av väsentlig
betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.
Beslutet har fått uttryck i 136a § byggnadslagen och i bl. a. 2, 6.
9 och 14 §§ ML. I särskild kungörelse (1972:781) har angetts vissa
verksamheter som under alla omständigheter är av intresse från riksplaneringssynpunkt.
Bland dessa ingår inte gruvor. Kungl. Maj:t har dock
befogenhet att i visst fall besluta att verksamhetens lokalisering skall
prövas av Kungl. Maj:t. Detta torde i princip kunna ske även i fråga om
gruvdrift. Chefen för civildepartementet har i specialmotiveringen till
136a § BL (prop. 1972:11 1, bil. 2, s. 398) uttalat följande: ”Det torde
utan särskild bestämmelse åligga vederbörande myndigheter att till
Kungl. Maj:t anmäla behovet av sådana beslut. Sådan skyldighet
föreligger så snart myndigheten har fått kännedom om att konkreta
förberedelser i någon form för en lokalisering har vidtagits och alltså även
om inget ärende formellt anhängiggjorts hos myndigheten.”

Den lokala och regionala bebyggelseplaneringen är i allt väsentligt en
kommunal eller interkommunal uppgift. Kungl. Maj:ts befogenheter att
reservera mark för tillgodoseende av väsentliga riksintressen innebär
möjlighet att föreskriva om upprättande av generalplan. Kungl. Maj:t kan
också föreskriva att planen skall vara fastställd. I anslutning härtill kan
Kungl. Maj:t meddela erforderliga byggnadsförbud. I fråga om lokaliseringsbeslut
enligt 136a § BL gäller en kommunal vetorätt, utformad som
krav på tillstyrkan från kommunens sida av den tänkta lokaliseringen.

Bygglagutredningen kommer inom kort att lägga fram ett principbetänkande,
avsett att utgöra underlag för prövning av förslag till
riktlinjer för en framtida lagstiftning. Enligt vad utskottet erfarit torde
utredningsförslaget bl. a. komma att beröra frågan om prövning i
plansammanhang av frågan om lokalisering av gruvverksamheter.

På grund av beslut vid 1971 års höstriksdag (prop. 1971:122, CU
1971:27, rskr 1971:310) gäller fr. o. m. den 1 januari 1972 nya
bestämmelser om ersättning vid expropriation. Dessa bestämmelser har
utformats i syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra att samhället
vid expropriation för tätbebyggelseändamål skall behöva ersätta vissa
värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser och har
samband med tätbebyggelseutvecklingen. Som utgångspunkt gäller att
fastighetens marknadsvärde — dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle
betinga vid försäljning på öppna marknaden — skall vara avgörande för
expropriationsersättningen.

Vissa avvikelser gäller dock från principen om ersättning efter

NU 1974:39

marknadsvärde. Sålunda skall i viss överensstämmelse med vad som gällt
redan förut expropriationsföretagets inverkan på marknadsvärdet inte
beaktas. Om det företag, för vars genomförande fastighet exproprieras,
medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde,
skall ersättningen i regel bestämmas på grundval av det marknadsvärde
fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.

Den s. k. presumtionsregeln utgör ett ytterligare principiellt och
praktiskt betydelsefullt undantag från marknadsvärdesprincipen. Presumtionsregeln
gäller vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation
i samband med tätbebyggelse. Regeln innebär att sådan
ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum
under tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år
före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse
inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas
ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än
förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Det gäller
således en presumtion för att en värdeökning beror på förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt. Endast i den mån presumtionen
motbevisas utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat.

1972 års riksdag fattade beslut om att presumtionsregeln skulle
tillämpas oavsett för vilket ändamål expropriationen sker (prop.
1972:109, CU 1972:34) och att den även skulle tillämpas vid inlösen
enligt BL ochNVL(prop. 1972:1 1 1, CU 1972:35). Regeln har även tagits
in i ny lagstiftning, som anläggningslagen och ledningsrättslagen. Förslag
att föra in regeln även i VL läggs fram i prop. 1974:83.

Utskottet

Gruvrättsutredningen, vars förslag tagits till utgångspunkt för propositionen,
har angett lagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekteringsverksamheten
och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av
naturtillgångarna. Vidare angavs att lagstiftningen samtidigt bör vara
sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen
samt naturvårds-, vattenvårds-och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m.
Utredningsförslaget avlämnades våren 1969.

Förslaget i propositionen utgår från ett i princip bibehållet inmutningssystem,
valt bl. a. med hänsyn till syftet att stimulera enskilda till
malmletning. För att hindra missbruk av inmutningssystemet har det
modifierats bl. a. genom regler om inmutningshinder och andra koncessionsbetonade
inslag.

Det framlagda lagförslaget innebär sålunda bl. a. att inmutningsrätt
och rätt till utmål i vissa situationer skall kunna erhållas först om en
vägning av gruvintresset mot därmed inte förenliga intressen ger positivt
resultat. Denna vägning skall ske genom en dispensprövning i de fall där
särskilda förhållanden påkallar det. Prövningen är obligatorisk då vissa
angivna förhållanden föreligger och kan föreskrivas av Kungl. Maj:t om
gruvdrift eljest kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan

NU 1974:39

pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt.

Förslaget i motionen 1974:1623 syftar till att dispensprövning alltid
skall ske när gruvintresset kommer i konflikt med ett i den fysiska
riksplaneringen beaktat riksintresse. Dessa riksintressen preciseras ytterst
i kommunal fysisk planering enligt byggnadslagen, i översiktliga planbedömningar
eller i åtgärder enligt naturvårdslagen.

De i lagförslaget angivna obligatoriska dispensfallen torde närmast ha
valts för att skydda investeringar. Detta gäller även kravet på dispens vid
fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Enligt utskottets mening torde
riksintressen i den fysiska planeringen ofta ha större tyngd än de
uppräknade investeringsfallen. Det vore därför i och för sig motiverat
med en obligatorisk dispensprövning. De skilda sätt på vilka riksintressena
kan slutligt preciseras gör det emellertid svårt att foga in dem i en
uppräkning. Skyldighet föreligger för alla statsmyndigheter att beakta
riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Därav torde följa att en
konflikt mellan gruvintresset och dessa riktlinjer alltid bör leda i vart fall
till en Kungl. Majits bedömning av om en dispensprövning behövs. Detta
förutsätter i sin tur att sådana konfliktsituationer anmäls. Länsstyrelsens
besvärsrätt torde bl. a. avse situationer där dessa riksintressen träds för
nära. Besvär förutsätter också kännedom om beslutet i sådan tid att
besvär blir praktiskt möjliga.

Enligt utskottets mening lämnar lagförslaget inte erforderliga garantier
för att riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen generellt beaktas. Med
hänsyn till att bygglagutredningens kommande förslag torde ge anledning
till en fortsatt prövning av samordningen mellan gruv- och byggnadslagstiftningen
bör fortsatta överväganden emellertid anstå. Enligt civilutskottets
mening bör riksdagen i anledning av motionen ge Kungl. Maj:t
till känna att ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter
mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär
måste anses lämpliga. I avvaktan på sådana överväganden bör även prövas
lämpligheten att i administrativ ordning utvidga underrättelseplikten.

Vad i motionen 1974:1653 föreslagits om samråd med berörda
kommuner även i fråga om utvidgning av pågående gruvdrift bör, såvitt
gäller utvidgning av arbetsområdet m. m., enligt utskottets mening också
kunna beaktas vid en enligt ovan förordad översyn. Ett klart samband
föreligger mellan motionsförslaget i denna del och bygglagutredningens
aviserade förslag, vilka torde komma att beröra t. ex. frågan om prövning
i kommunplan av lokalisering av gruvverksamheter. Även denna motion
bör sålunda grunda förordat tillkännagivande. I vad gäller samråd i övrigt
mellan gruvföretaget och kommunen torde samma synpunkter kunna
anläggas som beträffande företag i allmänhet.

Motionen 1974:1653 i återstående del samt motionen 1974:1659 tar
sikte på de krav som bör ställas på gruvdriften ur t. ex. miljöskydds- och
naturvårdssynpunkt. Förslaget till gruvlag tar upp vissa föreskrifter
medan återstoden avsetts lösas genom närmast miljöskyddslagen men

NU 1974:39

även byggnadslagstiftningen. I och för sig torde motionärernas önskemål
kunna tillgodoses på båda dessa vägar. Principfrågan om åtgärder i denna
riktning skall ses som ursprungliga begränsningar i en inmutningsrätt eller
en rätt till utmål eller om de skall anses utgöra inskränkningar i rätten att
vidta vissa anordningar för gruvdriften är grundläggande. Om enighet
råder om gränserna för utövandet av gruvdrift blir det emellertid närmast
en praktiskt fråga om dessa gränser skall dras upp i det ena eller andra
bedömningssammanhanget. Viss tvekan kan nu råda om dispensprövningens
omfattning. Det torde vara svårt och inte heller avsett att
begränsa dessa till enbart det förhållande som grundar dispenskravet. En
dubbel prövning kan sålunda bli följden.

Förutsatta ytterligare överväganden om samordning med plan- och
skyddsintressena torde även aktualisera frågan om detaljkontrollen av
verksamheten. De svårigheter som föreligger att på ett tidigt stadium
precisera såväl behovet av anordningar som därtill anpassade krav leder
dock till bedömningen att någon riksdagens åtgärd nu inte kan anses
påkallad. Utskottet har därvid förutsatt att åtgärder enligt miljöskyddslagen
— med beaktande av naturvårdssynpunkter — kan undanröja även
tidigare uppkomna missförhållanden.

I fråga om motionen 1974:1660 begränsas yttrandet till de förslag
som berör civilutskottets beredningsområde, dvs. i första hand till
hänvisningarna till expropriationslagen (1972:719) (ExL).

I motionen föreslås att ersättning på grund av utmålsläggning bestäms
till ”fulla markvärdet” och inte i enlighet med reglerna i ExL. Förslaget
motiveras med att ersättningsbeloppens ringa andel av anläggningskostnaderna
gör det orimligt att sätta markägaren i ett sämre ersättningsläge
än nu gällande.

Motionsförslaget torde närmast vara att uppfatta som ett vidhållande
av invändningar som tidigare förts fram mot det undantag från
marknadsvärdesprincipen i ExL som den s. k. presumtionsregeln innebär.
Ett av regelns huvudsyften är att dämpa markvärdestegringen. Regeln
gäller oberoende av expropriationsgrund och vem som exproprierar. Den
tillämpas även vid inlösen enligt byggnads- och naturvårdslagarna och har
förts in i t. ex. anläggningslagen och ledningsrättslagen. En utvidgning
även till vattenlagens område föreslås i prop. 1974:83.

Grundsatsen att ersättning inte bör utgå på grund av nya förväntningar
om ändrad markanvändning har godtagits av en stark riksdagsmajoritet.
De skilda meningar som i övrigt uttryckts rör vissa bevisbördeproblem vid
tillämpning av presumtionsregeln. Enligt utskottets mening finns inte
någon befogad anledning att göra andra bedömningar på gruvlagens
område, särskilt som upplåtelse av inmutningsrätt och rätt till utmål kan
anses utgöra en form av expropriation. Förslaget om annan lydelse av 4
kap. 4 § gruvlagen bör sålunda avstyrkas.

Vidare föreslås i motionen att inlöseninstitutet skall vara tillämpligt
även på kronoandel eller eljest på statens gruvegendom. Lagförslagets
utformning i denna del innebär att hänsyn tagits till lagrådets bestämda
ståndpunktstagande att statens egendom inte skall kunna tas i anspråk

NU 1974:39

genom tvångsinlösen — en vedertagen princip på det expropriationsrättsliga
området.

Utskottet har inte funnit anledning till annan bedömning än lagrådet.
Man bör sålunda kunna utgå från att staten medverkar till en sådan
arrondering som är av väsentligt intresse från allmän synpunkt.
Motionärernas intresse bör därmed kunna anses tillgodosett utan ändring
av 10 kap. 1 § på denna grund.

I detta sammanhang föreslås vidare att hänvisningen i sistnämnda
lagrum till ExL skall gälla i den mån annat inte följer av även 10 kap. 1 §.

Förslagets syfte är inte helt klart. Möjligen har hänvisningen uppfattats
som att en inlösen skulle grundas på ExL. Då detta redan genom i
propositionen föreslagen lydelse uppenbarligen inte är fallet torde
motionärernas intresse få anses tillgodosett utan ändring av 10 kap. 1 §
på denna grund.

Frågan om ändrad lydelse av sistnämnda lagrum för att hindra inlösen
av utmål under drift har inte ansetts böra bedömas av civilutskottet.

Stockholm den 18 april 1974

På civilutskottets vägnar
PER BERGMAN

Närvarande: herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson i Nybro (s),
Wennerfors (m), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Mattsson i
Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m), Häll (s), Claeson (vpk), fru
Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herr Strömberg i Botkyrka (fp) och
fru Andersson i Trollhättan (c).

Avvikande mening

av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att den del av
utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Motionsförslaget torde” och
slutar med ”sålunda avstyrkas” bort ha följande lydelse:

Förslaget att även till gruvlagen överföra expropriationsrättsliga
värderingsregler, vilka innebär undantag från huvudregeln om full
ersättning vid tvångsinlösen, innebär en vidgad tillämpning av ett i sig
oacceptabelt rättssystem. Dessa undantagsregler måste anses stå i strid
med allmän rättsuppfattning och har ett klart konfiskatoriskt inslag.
Reglernas innebörd är uttryckligen att viss del av ett konstaterat och
sålunda etablerat markvärde inte skall ersättas. Ett konsekvent avståndstagande
från dessa principer kräver att ingen ytterligare utvidgning av
tillämpningsområdet godtas. Motionsförslaget bör sålunda tillstyrkas i
denna del.

GOTAB 74 7713 S Stockholm 1974