Näringsutskottets betänkande nr 33 år 1974

NU 1974:33

Nr 33

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1
i vad gäller anslag för budgetåret 1974/75 inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde avseende företagareföreningarna
och av dem administrerad garanti- och långivning, m. m. jämte
motioner.

I detta betänkande behandlas propositionen 1974:1 bilaga 13, såvitt denna
bilaga hänvisats till näringsutskottet, samt motioner med anknytning därtill.
I sina betänkanden 1974:35 och 1974:36 behandlar utskottet ytterligare ett
antal motionsyrkanden som berör företagareföreningarna och deras verksamhet.

REGIONAL UTVECKLING

I. Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader.

Kungl. Maj:t har (punkten E 3, s. 188-190) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader för budgetåret
1974/75 anvisa ett reservationsanslag av 13 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:239 av herr Helén m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan (A)att riksdagen
till Bidrag till företagareföreningarna m. fl.: Administrationskostnader anvisar
3 milj. kr. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, dvs. totalt 16 milj.
kr.,

1974:866 av herr Persson i Karlstad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännager

1. att i Kungl. Maj:ts föreskrifter för företagareföreningarnas organisation
och verksamhet bör intagas bestämmelser som säkrar att företrädare för
löntagarnas fackliga organisationer på det regionala planet ges plats i företagareföreningarnas
styrelser,

2. att sådana utskott under företagareföreningarnas styrelser åt vilka styrelsen
delegerat en del av sin beslutanderätt bör få en sammansättning som
avspeglar vad av Kungl. Maj:t stadgats för företagareföreningarnas styrelser,

1974:1517 av herrar Larsson i Borrby (c) och Josefson (c), vari hemställs
att riksdagen till Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
anvisar 16 milj. kr.

1 Riksdagen 1974. 17 samt. Nr 33

NU 1974:33

Över motionen 1974:866 har efter remiss avgivits yttranden av Företagareföreningarnas
förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Dessutom har Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
inkommit med ett yttrande.

Motionerna

I motionen 1974:239 - som också innehåller yrkanden rörande anslaget
(inom industridepartementets verksamhetsområde) till företags- och
branschfrämjande åtgärder-behandlas först allmänt företagareföreningarnas
roll som regionala serviceorgan för mindre och medelstora företag. Föreningarna
måste för att deras uppsökande verksamhet skall bli meningsfull
ha en tillräcklig basorganisation, säger motionärerna. Anslaget måste ge
utrymme för allmän rådgivning och information till företagen. Förslaget
om anslagshöjning framläggs med hänvisning till vad statens industriverk
anfört i sin anslagsframställning, vilken refereras i propositionen (bilaga 13
s. 188 f.).

I motionen 1974:1517 framhålls att företagareföreningarnas roll som regionala
serviceorgan kraftigt markerats i samband med tillkomsten av statens
industriverk och att efterfrågan på föreningarnas tjänster växer. Motionärerna
anser det nödvändigt att föreningarna successivt byggs ut och lår spela en
mera aktiv roll i näringspolitiken. Till följd av att många företag nu för
tiden har låg självfinansieringsgrad skärps kraven på en fortgående observation
av resultatutvecklingen, säger motionärerna vidare. Det ordinarie
administrationsanslaget tillåter emellertid bara en fysisk bokslutsuppföljning
av rutinmässig karaktär. För att fylla gapet mellan bokslutsanalys och rekonstruktion
i krislägen fordras enligt motionärerna avsevärt förbättrade
resurser för uppföljning, bl. a. genom konsultinsatser.

I motionen 1974:866 uttalas att samhällets medel till stöd för företagen
bör bidra till insatser som har till mål att skapa bättre produktionsresultat
men också bidra till anställningstrygghet och god arbetsmiljö åt alla grupper
av anställda. Det erinras om aktuell lagstiftning syftande till ökad insyn,
ökad anställningstrygghet och medverkan i företagens ledning för de anställda.
I samband med nedläggning och omkonstruktion av mindre företag
har ofta påpekats, säger motionärerna, att de anställdas uppfattningar och
kunnande i alltför liten utsträckning fått berika diskussionerna om ekonomiskt
stöd och rådgivning till företagsledningen. Arbets- eller låneutskott
inom företagareföreningarna avspeglar inte alltid den uppdelning på samhälleliga
representanter och företagsrepresentanter som finns i styrelsen, anförs
det, och föreskrifterna om styrelsens sammansättning kan då bli illusoriska.
Motionärerna konstaterar också att representanter för löntagarnas
fackliga organisationer inte i någon större utsträckning invalts i styrelserna
vid föreningarnas årsstämmor år 1973.

NU 1974:33

Uppgifter och yttranden angående sammansättningen av företagareföreningarnas
styrelser

Om sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser gäller bl. a.
följande. I sådan styrelse skall ledamöter till lika antal utses av dels staten,
dels vederbörande landstingskommun. Dessa ledamöter skall tillsammans
bilda styrelsens majoritet. Övriga ledamöter väljs av föreningsstämma. Om
den offentliga representationen har föreskrivits i kungl, brev till kommerskollegium
den 28 juni 1968.

Företagareföreningarnas förbund lämnar bl. a. följande faktiska upplysningar
om den aktuella sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser.

Föreningsstämman utser vanligen en ledamot mindre än landsting och
länsstyrelse tillsammans. Två föreningars styrelser avviker från detta mönster
i det att de endast har en representant vardera utsedd av stämman,
medan länsstyrelse och landsting i båda fallen utsett tre ledamöter var.

Det finns fyra olika storlekar på föreningarnas styrelser: sju, nio, elva
och femton ledamöter. Det vanligast förekommande är att föreningarna
har sju ledamöter; detta är fallet i 17 föreningsstyrelser. Tre styrelser har
nio ledamöter och tre andra elva, medan en styrelse har femton ledamöter.
Samtliga föreningar har samma antal suppleanter som ledamöter. Styrelsens
storlek synes inte ha något direkt samband med föreningens verksamhet
eller geografiska belägenhet. Den styrelse som har det största antalet ledamöter
har dock en särskild historisk bakgrund. De 24 företagareföreningarna
har totalt 194 styrelseledamöter, av vilka 106 är eller har varit företagare.

Det finns f. n. arbetsutskott i 16 föreningar. Antalet ledamöter i arbetsutskotten
varierar mellan tre och sju. Tretton föreningar har arbetsutskott
med tre ledamöter, två med fem och en med sju ledamöter. I tretton fall
har arbetsutskottet klart definierade befogenheter.

En motion av samma innebörd som motionen 1974:866 väcktes i anledning
av propositionen 1973:41 angående industripolitisk verksorganisation,
m. m. Näringsutskottet (NU 1973:54 s. 14) anförde att redan gällande
bestämmelser gör det möjligt att utse ledamöter som företräder fackliga
organisationer och att föreningarna också genom stadgeändring kan öka
antalet styrelseledamöter och på det sättet bereda utrymme för sådana representanter.
I fråga om arbets- och låneutskotten sade sig näringsutskottet
utgå från att företagareföreningarnas styrelser väljer sådana ledamöter att
sammansättningen blir lämplig med hänsyn till respektive utskotts arbetsuppgifter.
Utskottet ansåg att särskilda uttalanden från riksdagens sida i
de här angivna ämnena inte erfordrades och avstyrkte sålunda motionen,
som också avslogs av riksdagen.

I de fem remissyttrandena framförs delvis skiljaktiga uppfattningar om
förslagen i motionen 1974:866.

NU 1974:33

Företagareföreningarnas förbund anför att förbundet delar de åsikter som
har kommit fram i motionärernas argumentation men är av den uppfattningen
att en utökning av antalet styrelseledamöter skulle göra styrelsearbetet
mera tungrott och minska effektiviteten. Förbundet framhåller att
redan vid nuvarande storlek på styrelserna en betydande del av beslutsfattandet
delegeras till arbetsutskott. Om löntagarnas organisationer ges representation
i styrelserna torde antalet mandat behöva utökas med två, eftersom
tjänstemannasidan med lika stor rätt som de kollektivanställda kan
hävda att den bör bli representerad, säger förbundet. En utökning med
ett eller två mandat leder till att antalet får ökas ännu mer, om staten
och landstinget såsom enligt nu gällande författning även fortsättningsvis
tillsammans skall ha majoritet i styrelsen. En utökning av antalet bundna
mandat - från i princip fyra till fem eller sex - skulle ytterligare understryka
föreningsstämmans underordnade roll, säger förbundet vidare. Detta skulle
troligen medföra krav från stämman på ökning av antalet stämmovalda
ledamöter.

Förbundet anser att en breddning av styrelsernas sammansättning med
representation för löntagarnas fackliga organisationer skulle vara till fördel
för företagareföreningarnas arbete och helt i linje med strävandena efter
ökad information och insyn i näringsliv och samhälle. Det förhållandet att
företagareföreningarna efter hand kommer att spela en mer betydelsefull
roll i den regionala näringspolitiken anges också som ett motiv för att styrelserepresentationen
breddas. Samtidigt som företagareföreningarna ges ett
ökat ansvar är det emellertid enligt förbundet angeläget att de får behålla
sin flexibilitet och status som fristående regionala serviceorgan i näringspolitiken.
Med hänsyn härtill anser förbundet att representation för löntagarna
i föreningarnas styrelser i första hand bör åstadkommas inom ramen
för nuvarande mandatfördelning. Länsstyrelse och landsting skulle rekommenderas
att genom samråd tillse att representanter som tillgodoser löntagarnas
inflytande och intresse ingår bland av dem förordnade ledamöter
i företagareföreningarnas styrelser.

I remissyttrandet meddelas att förbundet nyligen arrangerat tre träffar
för företagareföreningarnas styrelseledamöter, varvid frågan om styrelsernas
sammansättning diskuterats.

Ett gentemot motionen relativt kritiskt resonemang leder SHIO fram till
ungefär samma slutsatser som Företagareföreningarnas förbund. Ett tillgodoseende
av motionärernas önskemål skulle, säger SHIO, innebära att
en i förhållande till nuläget ny princip införs när det gäller tillsättningen
av föreningsstyrelserna. Skall företrädare för löntagarnas fackliga organisationer
garanteras mandatplats kan företagarnas egna organisationer lika väl
hävda en obligatorisk representation för sina intressegrupper, anser SHIO.
En stadgebunden representation för exempelvis LO och TCO borde i så
fall balanseras av en lika stadgebunden representation för exempelvis SHIO
och SAF. En organisationsbunden representation skulle i praktiken innebära

NU 1974:33

en motsvarande ökning av antalet ledamöter som utses av stat och landsting.
Detta skulle innebära en diskutabel ökning av styrelsernas storlek. Enligt
SHIO:s uppfattning har det visat sig att det nuvarande systemet för utseende
av föreningarnas styrelser fungerar tillfredsställande. Den av motionärerna
avsedda representationen borde kunna uppnås genom direkta kontakter mellan
de fackliga organisationerna samt landsting och länsstyrelser.

Att binda sammansättningen av företagareföreningarnas utskott till att
återspegla styrelsernas sammansättning är enligt SHIO:s uppfattning praktiskt
taget ogörligt. Det skulle innebära antingen att i utskott inte kunde
sättas in de för utskottets ändamål mest kvalificerade personerna eller att
utskotten skulle bli så stora att de inte skulle kunna fungera på ett praktiskt
sätt. SHIO vill slå fast att styrelsen i varje enskilt fall är det organ som
inför årsmötet/årsstämman har att ta ansvaret även för utskottens handläggning
av ärenden.

SHIO föreslår sammanfattningsvis att motionen inte skall föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. SAF åberopar vad SHIO anfört som SAF:s eget
yttrande.

LO understryker att företagareföreningarna i samband med tillkomsten
av statens industriverk har fått utvidgade uppgifter på företagsservicens område.
Föreningarnas ställning och uppgifter måste, säger LO, ses i samband
med den totala industripolitikens mål och inriktning. De krav som ställs
på industripolitiken och de förutsättningar under vilka den utformas blir
i sin tur avgörande för de krav som måste ställas på den industripolitiska
organisationen. En effektiv industripolitik förutsätter en organisatorisk apparat
som medger att olika industripolitiska åtgärder och intentioner genom
den praktiska politiken når ut till företagen samtidigt som de varierande
problemen och förutsättningarna i olika delar av landet fortlöpande får möjlighet
att återverka på politikens inriktning och utformning. En ändamålsenlig
regional organisation blir därmed, säger LO, en förutsättning för en
lyckosam industripolitik.

LO finner det tvivelaktigt om företagareföreningarna i nuvarande form
på längre sikt kan kombineras med de krav på samordning och effektivitet
som måste ställas när det gäller den regionala delen av den industripolitiska
organisationen. En fortsatt kraftig satsning på den regionala delen av den
industripolitiska organisationen kommer att bli nödvändig. LO menar att
det därvid sannolikt visar sig erforderligt att ompröva föreningarnas nuvarande
ställning och uppgifter. Ju mer ansvar och befogenheter föreningarna
får inom ramen för den skattefinansierade närings- och industripolitiken,
desto mer uppenbart kommer behovet av en sådan omprövning att bli,
säger LO. En parallell görs därefter med jordbrukspolitikens regionala organisation.
Företagareföreningarna har 250-300 tjänster, lantbruksnämnderna
- med motsvarande uppgifter gentemot jordbruket - 1 500 tjänster. Inom
jordbruket sysselsattes år 1972 ca 250000 personer, inom industrin ca

NU 1974:33

1 miljon.

LO framhåller att en stor del av dess medlemmar är sysselsatta i mindre
och medelstora företag. I detta sammanhang anförs följande.

Fackföreningsrörelsen har under senare år varit beredd att i ökad utsträckning
direkt vara med och ta ett ökat ansvar för den praktiska politiken
på olika områden av väsentlig betydelse för medlemmarna. Fackliga representanter
återfinns i flera olika länsorgan. Syftet med detta är bl. a. att
låta de erfarenheter och kunskaper av olika problem som finns att tillgå
inom fackföreningsrörelsen mer direkt komma till uttryck i den praktiska
politiken. För LO framstår det då som orimligt att dessa möjligheter saknas
när det gäller det område som kanske är det mest centrala för medlemmarna,
nämligen den praktiska sysselsättnings- och näringspolitiken på regional
nivå. LO anser att denna fråga nu bör lösas.

Under nuvarande omständigheter bör därför, uttalar LO, den väg som
förordas i motionen prövas. Eftersom företagareföreningarnas verksamhet
till övervägande del finansieras med skattemedel fastställer Kungl. Maj:t
vissa regler för styrelsens sammansättning. En tillfredsställande lösning,
som ger löntagarna möjlighet att medverka i föreningarnas verksamhet i
den utsträckning som verksamhetens betydelse motiverar, får inte förhindras
på formella grunder, betingade av föreningarnas nuvarande ställning och
organisationsform, yttrar LO avslutningsvis. Om sådana hinder föreligger
bör de undanröjas genom en mer övergripande översyn av föreningarna.

TCO omtalar att organisationen redan tidigare har uttryckt uppfattningen
att de fackliga organisationerna bör få representation i företagareföreningarnas
styrelser, omtalar organisationen. Däremot anser inte TCO, anförs
det, att statsmakten så bör detaljstyra företagareföreningarnas verksamhet
att regler också utfärdas för sammansättningen av utskott eller delegationer
till vilka föreningen till äventyrs delegerar vissa ärenden, även om det är
rimligt att sådana underorgan ges en sammansättning som motsvarar styrelsens.

Utskottet

Anslaget till företagareföreningarna för administrationskostnader är under
det nu löpande budgetåret 11,4 milj. kr. och föreslås i propositionen bli
höjt till 13 milj. kr. för nästa budgetår. I två motioner, 1974:239 och
1974:1517, begärs att anslaget skall höjas ytterligare till 16 milj. kr., det
belopp som statens industriverk har föreslagit i sin anslagsframställning.
Av betydelse för företagareföreningarnas förutsättningar att bedriva sitt arbete
är också de statliga bidrag som de får från anslaget inom industridepartementets
verksamhetsområde till företags- och branschfrämjande åtgärder.
Dessa bidrag är avsedda att förstärka föreningarnas allmänt utvecklingsbefrämjande
verksamhet, i första hand teknisk och ekonomisk råd -

NU 1974:33

givning, kontaktförmedling och information. Det nu nämnda anslaget och
motionsyrkanden om större tillskott till det än Kungl. Majit har föreslagit
behandlar utskottet i sitt betänkande 1974:35.

Vid en samlad bedömning av de olika förslagen till en utökning av företagareföreningarnas
ekonomiska resurser har utskottet kommit fram till
att en något större totalsumma bör ställas till föreningarnas förfogande än
den som Kungl. Majit har förordat. Utskottet finner det lämpligt att detta
sker genom att anslaget till företagareföreningarnas administrationskostnader
höjs till det belopp som anges i motionerna 1974:239 och 1974:1517,
alltså 16 milj. kr.

I motionen 1974:866 upprepas ett år 1973 framlagt förslag om ett uttalande
av riksdagen dels om att det bör utfärdas föreskrifter som säkrar att representanter
för löntagarnas fackliga organisationer på det regionala planet
ges plats i företagareföreningarnas styrelser, dels om att de utskott som
föreningarnas styrelser delegerar beslutanderätt till bör få en sammansättning
som avspeglar vad som stadgas i fråga om styrelserna. Vad utskottet anförde
i ämnet förra året gick ut på att något särskilt uttalande av riksdagen inte
var erforderligt, eftersom de gällande bestämmelserna gör det möjligt att
utse ledamöter som företräder fackliga organisationer. I den nya motionen
konstateras att de senaste styrelsevalen inte har lett till att sådana representanter
kommit in i styrelserna i större utsträckning.

LO har i sitt remissyttrande över motionen betonat de principiella skäl
som organisationen funnit för att en sådan breddning av företagareföreningarnas
styrelser som motionärerna föreslår bör genomföras. Företagareföreningarnas
förbunds yttrande präglas också av en positiv inställning. Den
önskade representationen för löntagarnas fackliga organisationer skulle vara
till fördel för föreningarnas arbete, anser förbundet. De praktiska betänkligheter
som förbundet liksom SHIO och SAF anmäler gäller risken för
en utökning av styrelsernas numerär som skulle kunna bli till skada för
deras arbetsduglighet.

Utskottet delar uppfattningen att det är önskvärt att de fackliga organisationerna
blir företrädda i företagareföreningarnas styrelser. En sådan ordning
skulle otvivelaktigt bidra till att förstärka de anställdas position inom
den stora sektor av näringslivet som de mindre och medelstora företagen
utgör. Utskottet finner det positivt att Företagareföreningarnas förbund har
anmält ett tydligt intresse för saken. Det är emellertid tvivelaktigt om den
önskade förändringen kan åstadkommas inom de nuvarande bestämmelsernas
ram, såsom förbundet tycks anse. Utskottet finnér det angeläget att
Kungl. Maj:t och de närmast berörda parterna uppmärksammar frågan och
är inställda på att ta erforderliga initiativ i det angivna syftet. Riksdagen
bör enligt utskottets mening rikta ett uttalande av denna innebörd till Kungl.
Maj:t.

Frågan om sammansättningen av föreningarnas arbetsutskott är sekundär.

NU 1974:33

Det förefaller sannolikt att en förändring av styrelsernas sammansättning
automatiskt kommer att leda till en förändring i samma riktning för arbetsutskottens
del.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen 1974:239 punkten A och motionen
1974:1517 till Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1974/75 anvisar ett reservationsanslag
av 16 000 000 kr.,

2. att riksdagen i anledning av motionen 1974:866 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om representation
för de anställdas fackliga organisationer i företagareföreningarnas
styrelser.

2. Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag
m. fl. Kungl. Maj:t har (punkten E4, s. 190-192) föreslagit
riksdagen att till Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks-
och industriföretag m. fl. för budgetåret 1974/75 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:536 av herr Carlström m. fl. (fp, c, m), såvitt gäller hemställan (2)
att riksdagen beslutar att höja avsättningsprocenten till förlusttäckningsfonder
inom företagareföreningarna från 0,5 % till 2 % av räntan på utlånade
medel,

1974:844 av herr Björk i Gävle (c) och fru Jonäng (c), såvitt gäller hemställan
(andra punkten) att riksdagen beslutar att höja avsättningsprocenten
till förlusttäckningsfonder inom företagareföreningarna från 0,5% till 2%
av räntan på utlånade medel,

1974:850 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs att riksdagen beslutar
att höja avsättningen till riskfonder inom företagareföreningarna så
att 1 % avsätts av räntan på utlånade medel för tjugo av landets företagareföreningar,
medan de fyra föreningarna inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län tillåts avsätta 2% av nämnda räntemedel
till risktäckningsfonder i respektive föreningar.

Motionerna

1 motionerna 1974:536 och 1974:844 - vilka är likalydande - anförs att
förlusterna på långivningen med medel ur statens hantverks- och industrilånefond
ökar trots förbättrat kreditbedömningsunderlag och trots allt
noggrannare uppföljning av engagemangen samt att förlusttäckningsfonderna
inte tillnärmelsevis täcker konstaterade förluster.

NU 1974:33

I motionen 1974:850 uttalas att det är nödvändigt att företagareföreningarna
har fonder av den storleksordningen att de med egna medel kan klara
påfrestningsperioder. Det understryks att behovet av ett ökat risktagande
torde vara speciellt stort för de föreningar som omfattar de fyra nordligaste
länen. Samtidigt som en generell höjning av procenttalet för avsättning
till riskfonderna görs borde därför för dessa föreningar tillåtas en större avsättning
än för övriga föreningar.

Utskottet

Till att täcka förluster på företagareföreningarnas långivning från statens
hantverks- och industrilånefond skall i första hand föreningarnas förlusttäckningsfonder
utnyttjas. Till sådan fond skall årligen avsättas ett belopp
som motsvarar 0,5 % av de lånemedel ur hantverks- och industrilånefonden
på vilka föreningarna har att erlägga ränta. Förening vars förlusttäckning
visar sig otillräcklig har möjlighet att ur förevarande anslag få kompletterande
medel för ändamålet.

I motionerna 1974:536, 1974:844 och 1974:850 föreslås höjning av det
angivna procenttalet. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet erinrar i propositionen
om att för innevarande budgetår ett engångsbelopp av 5 milj.
kr. har anvisats under förevarande anslag för en sanering av företagareföreningarnas
äldre lånefordringar. Han anser att erfarenheterna av en pågående
genomgång av föreningarnas låneförluster bör få avgöra om någon
ändring av reglerna för avsättning av medel till förlusttäckning skall bedömas
vara erforderlig.

Utskottet uttalade med anledning av motsvarande motionsyrkanden förra
året att Kungl. Maj:t fick förutsättas ta initiativ till en ändring av reglerna
i fråga om förlusttäckning om det skulle visa sig att det i ett större antal
fall blev omöjligt för företagareföreningarna att enbart med egna fondmedel
svara för uppkommande förluster. Med upprepande av detta uttalande och
med hänvisning till vad departementschefen anför avstyrker utskottet de
tre motionsyrkandena.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning och hemställer 1.

att riksdagen till Täckande av förluster i anledning av statligt stöd
till hantverks- och industriföretag m. fl. för budgetåret 1974/75
anvisar ett förslagsanslag av 15 000 000 kr.,

2. att riksdagen avslår

a) motionen 1974:536 punkten 2 och motionen 1974:844 andra
punkten,

b) motionen 1974:850.

NU 1974:33

STATENS UTLÅNINGSFONDER

3. Statens hantverks- och industrilånefond. Kungl. Maj.t har (punkten
IV: 10, s. 193-195) föreslagit riksdagen att

1. medge att statsgaranti för lån till hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1974/75 beviljas intill ett belopp av 100 000 000 kr.,

2. till Statens hantverks- och industrilånefond för budgetåret 1974/75 anvisa
ett investeringsanslag av 30 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1974:241 av herr Helén m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan (E) att maximibeloppet
för lån ur hantverks- och industrilånefonden höjs från 200 000
till 300 000 kr.,

1974:536 av herr Carlström m. fl. (fp, c, m), såvitt gäller hemställan (1)
att riksdagen beslutar höja den övre lånegränsen för företagareföreningarnas
lån med medel ur statens hantverks- och industrilånefond från nuvarande
lånegräns 200 000 kr. till 300 000 kr.,

1974:844 av herr Björk i Gävle (c) och fru Jonäng (c), såvitt gäller hemställan
(första punkten) att riksdagen beslutar höja den övre lånegränsen
för företagareföreningarnas lån med medel ur statens hantverks- och industrilånefond
från nuvarande lånegräns 200 000 kr. till 300 000 kr.,

1974:1516 av herrar Larsson i Borrby (c) och Josefson (c), vari hemställs
att 30 >i kungörelsen (1960:372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri (omtryckt 1973:550) i sin helhet erhåller följande lydelse:

Hantverks- och industrilån utbetalas sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelser
och handlingarna för i skuldförbindelsen angivna säkerheter.
Har lån eller del därav icke lyfts inom sex månader, räknat från den dag
lånet beviljades, må låntagaren förklaras förlustig rätten att utbekomma lånet.

Gällande bestämmelse

I 30 Ii kungörelsen (1960:372)om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri (omtryckt 1973:550) föreskrivs i här aktuell del att hantverks-
och industrilån utbetalas sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse,
föreskriven säkerhet samt, när säkerheten utgörs av inteckning eller panträtt
i fastighet eller tomträtt, gravationsbevis och bevis om brandförsäkring av
den pantförskrivna egendomen.

NU 1974:33

Motionerna

Den nuvarande beloppsgränsen för lån ur statens hantverks- och industrilånefond
är för låg och utgör otvivelaktigt ett hinder när det gäller företagareföreningarnas
möjligheter att medverka vid angelägna investeringar,
uttalas det i motionen 1974:241. En fortlöpande höjning av lånegränsen
vore angelägen med hänsyn till prisutvecklingen.

1 motionerna 1974:536 och 1974:844 hänvisas till att efterfrågan på lån
ur fonden ökar; ytterligare anspråk kan enligt motionärerna förväntas till
följd av den nya lag om anställningsskydd som träder i kraft den 1 juli
1974. Genom att företagen då belastas med en ”latent löneskuld” kommer
nämligen deras kreditvärdighet att urholkas, menar motionärerna. Även
den av Företagareföreningarnas förbund föreslagna höjda lånegränsen vid
300000 kr. betecknas av motionärerna som låg; den skulle dock, anser de,
på ett mera rimligt sätt svara mot de mindre och medelstora företagens
behov.

Förslaget i motionen 1974:1516 om en ändring i 30 i? kungörelsen
(1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri
(omtryckt 1973:550) motiveras i huvudsak på följande sätt. De mindre och
medelstora företagens ledare arbetar vanligen under tidsnöd. Deras ansökningar
om finansiering kommer därför ofta sent, och det finns påtagligt
behov av snabba beslut och snar utbetalning av beviljade medel. Med tilllämpande
av bankernas rutiner har ett flertal företagareföreningar avstått
från att i praktiken följa gällande bestämmelse om att utbetalning inte får
ske förrän gravationsbevis och försäkringsbevis rörande pantförskriven
egendom erhållits. Om fel begås torde föreningen dock hållas skadeslös
till följd av att vederbörande tjänstemän har särskild försäkring. Det är
mycket otillfredsställande att en klart olämplig bestämmelse får stå kvar
och skapa bristande respekt. Av klienterna kan bestämmelsen uppfattas
som ett uttryck för bristfällig service.

Utskottet

Den övre gränsen för lån ur statens hantverks- och industrilånefond höjdes
år 1971 från 150 000 kr. till 200000 kr. I motionerna 1974:241, 1974:536
och 1974:844 begärs - liksom i ett par motioner år 1973 - att lånegränsen
skall höjas ytterligare, denna gång till 300 000 kr. Företagareföreningarnas
förbund har i yttrande över statens industriverks anslagsframställning föreslagit
en sådan höjning. Departementschefen uttalar i propositionen - med
instämmande i vad näringsutskottet anförde med anledning av motionsyrkandena
förra året - att han anser att ytterligare erfarenheter av nuvarande
lånegräns bör avvaktas innan en ytterligare höjning övervägs. Han erinrar
om att företagareförening redan nu efter medgivande av industriverket kan
bevilja lån med högre belopp om särskilda förhållanden föreligger.

NU 1974:33

Med hänvisning till vad departementschefen anför avstyrker utskottet
de tre nämnda motionsyrkandena. Kungl. Maj:ts förslag beträffande lånegarantiram
och beträffande investeringsanslag till hantverks- och industrilånefonden
tillstyrker utskottet.

Enligt kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri (omtryckt 1973:550) gäller att hantverks- och industrilån
utbetalas sedan låntagaren har avlämnat skuldförbindelse, föreskriven
säkerhet samt i förekommande fall gravationsbevis och bevis om brandförsäkring
av pantföreskriven egendom. I motionen 1974:1516 anförs att
denna bestämmelse i praktiken åsidosätts genom att lånemedel betalas ut
utan att angivna bevis har erhållits. I regel sker detta, betonas det, utan
ekonomisk risk för vederbörande företagareförening; den rutin som tillämpas
är bankernas. Motionärerna anser det otillfredsställande att bestämmelsen
- som strikt tillämpad skulle innebära försämrad service - får stå kvar i
nuvarande form.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser på det område
det här gäller. Utskottet har erfarit att arbetsmarknadsdepartementets uppmärksamhet
är riktad på det förhållande som motionärerna har tagit upp.
Någon åtgärd i ämnet från riksdagens sida finner utskottet inte vara påkallad.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) medger att statsgaranti för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. under budgetåret 1974/75 beviljas intill ett belopp
av 100 000 000 kr.,

b) till Statens hantverks- och industrilänefond för budgetåret
1974/75 anvisar ett investeringsanslag av 30 000 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:241 punkten E, motionen
1974:536 punkten 1 och motionen 1974:844 andra punkten,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1516.

Stockholm den 9 maj 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c).
Bengtsson i Landskrona (s). Haglund (s). Gustafsson i Byske (c). Andersson
i Storfors (s). Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist (s). Hovhammar
(m), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpk), fru Hansson (s) och herr
Petersson i Ronneby (c).

NU 1974:33

Särskilt yttrande

vid punkten I (Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader)
av herr Svensson i Malmö (vpk):

Den fråga som aktualiseras i motionen 1974:866 begränsar sig formellt
till sammansättningen av företagareföreningarnas styrelser. I det större sammanhanget
är detta emellertid ett uttryck för en faktisk konflikt mellan
företagareföreningarnas ursprung och utformning å ena sidan och kraven
på ett modernt industripolitiskt regionorgan å den andra. Det är en föråldrad
och icke ändamålsenlig ordning att regional industripolitik skall omhänderhas
av en organisation som närmast påminner om en av Kungl. Maj:t
beskyddad handelskammare med företagarmedlemskap. Det är djupt otillfredsställande
att regionorganisationen på den industripolitiska sidan har
en föråldrad och till dimensionen vida blygsammare form än regionorganisationen
inom andra specialsektorer. Det är också otillfredsställande att
det förekommer en hopblandning av kompetens mellan länsstyrelser och
företagareföreningar i regionpolitiska frågor. En industripolitisk regionorganisation
skall inte bedriva regionpolitik, lika litet som en länsstyrelse skall
bedriva låne- och industripolitik. Den relation som råder mellan t. ex.
länsstyrelse och lantbruksnämnd bör råda även mellan det regionpolitiska
och det industripolitiska organet. En grundläggande översyn av dessa problem
och ett ersättande av företagareföreningarna med en tids- och ändamålsenligare
form för industripolitisk regionorganisation är motiverad och
angelägen.

GOTAB 74 7640 S Stockholm 1974