Näringsutskottets betänkande nr 30 år 1974

NU 1974:30

Nr 30

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion angående drivmedelsförsörjningen
i glesbygder.

Ärendet

I motionen 1974:180 av herr Norrby (c) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer att de åtgärder vidtas som kan anses behövliga för
att bättre tillgodose drivmedelsförsörjningen i glesbygder.

Motionen

I avsaknad av kollektiva transportmedel är bilen absolut nödvändig
som fortskaffningsmedel i glesbygderna, säger motionären. Han fäster
uppmärksamheten på den nedläggning av bensinstationer som förekommer
och anser att samhället måste gripa in för att förhindra att
glesbygdsinvånare får alltför lång väg till närmaste bensinstation. Vidare
förespråkas en utjämning av drivmedelspriserna genom avskaffande av
den zonindelning som nu tillämpas.

Uppgifter i anslutning till motionen

Prisförhållanden

Prissättningen på bensin och dieselolja behandlades av bensinhandelsutredningen
i betänkandet (SOU 1970:24) Rationell bensinhandel.
Priserna på dessa produkter varierar geografiskt genom att oljeföretagen
tillämpar frakttillägg. Områdena omkring importhamnarna — ett 20-tal —
kallas nollzon, områdena närmast däromkring — större delen av Götaland
och Svealand samt Norrlands kustland — 1-zon och övriga landsdelar
2-zon. Pristillägget för de båda sistnämnda zonerna är ett respektive två
öre per liter. Tidigare fanns ytterligare zoner med upp till fem öres
pristillägg. Alla frakttillägg utöver två öre slopades emellertid år 1967.

Bensinhandelsutredningen framlade inte något förslag i fråga om den
här angivna prisdifferentieringen. Beträffande normalkonsumentens drivmedelskostnad
påpekade utredningen att den enligt motororganisationernas
kalkyler utgör ungefär en femtedel av den totala bilkostnaden
och således inte är ”så betydande som man vanligen föreställer sig”.

Tidigare behandling av fråga om utjämning av drivmedelspriserna

Kommittén för näringslivets lokalisering föreslog i sitt betänkande
(SOU 1963:49) Aktiv lokaliseringspolitik att förhandlingar skulle upptas
med oljebranschen i syfte att få till stånd en utjämning av fraktkostnaderna
för drivmedel, dock endast avseende zonerna 3—5. Skulle denna
väg inte vara framkomlig borde möjligheterna att införa en clearing i
statlig regi övervägas. I propositionen 1964:185 anförde chefen för

1 Riksdagen 1974. 17 sami Nr 30

NU 1974:30

2

inrikesdepartementet bl. a. att frågan om dessa frakttillägg behandlats av
riksdagen ett flertal gånger och att förslag om utjämning av bensinpriset
genom skattedifferentiering därvid tillbakavisats. En allmän prisutjämning
enligt kommitténs förslag skulle komma att innehålla inslag av
permanent driftsubvention som inte borde förekomma. Därutöver
framhölls att om det kunde påvisas företagsekonomiska skäl för en
utjämning av drivmedelspriserna initiativ härtill torde komma att tas av
berörda intressenter. Bankoutskottet (BaU 1964:48) avstyrkte och
riksdagen avslog motionsyrkanden som i anslutning till propositionen
framfördes om en differentiering av bensinskatten i prisutjämnande syfte.

I motioner 1965 upptogs den nyssnämnda kommitténs förslag om
förhandlingar med oljebranschen i det angivna syftet. Bankoutskottet
(BaU 1965:6) erinrade om vad chefen för inrikesdepartementet uttalat
föregående år och avstyrkte motionerna, som också avslogs av riksdagen.
På bevillningsutskottets hemställan (BeU 1965:16) avslogs samma år en
motion om differentiering av bensinskatten. År 1966 avvisade bankoutskottet
(BaU 1966:12) och riksdagen ett förslag att den då aviserade
bensinhandelsutredningen skulle få i uppdrag att pröva frågan om en för
inlandet och glesbygden fördelaktigare differentiering av drivmedelspriserna.
Utskottet framhöll dock att utredningen kunde väntas framlägga
material av betydelse för en bedömning av prisutjämningsfrågan. I
svar på en enkel fråga vid 1969 års höstriksdag (AK 1969:34 s. 10)
meddelade chefen för finansdepartementet att inga förslag till åtgärder
för att utjämna bensin- och oljekostnaderna för de inre och nordliga
delarna av landet var under övervägande. I motioner 1970 föreslogs att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om
prissättning av flytande bränsle och drivmedel i Norrland i likhet med vad
som tillämpas i övriga delar av Sverige. En prisutjämning ansågs kunna
åstadkommas exempelvis genom en differentierad beskattning av flytande
bränsle. Bankoutskottet (BaU 1970:80) ansåg liksom tidigare att
ett initiativ av berörda intressenter var den enda framkomliga vägen att
uppnå en utjämning av drivmedelspriserna och avstyrkte därför förslaget
om en utredning i ämnet. Riksdagen avslog motionerna. Motioner med
förslag om skattedifferentiering avslogs även av 1971, 1972 och 1973 års
riksdagar (SkU 1971:53, 1972:47, 1973:29).

I en motion vid 1973 års riksdag föreslogs att riksdagen skulle begära
hos Kungl. Maj:t att initiativ skulle tas för att åstadkomma en utjämning
av priserna på bensin, motorbrännolja och eldningsolja mellan olika
regioner i landet. Näringsutskottet (NU 1973:6) uttalade att de i
motionen åsyftade prisdifferenserna helt betingades av skillnaderna i
fraktkostnader olika regioner emellan och sålunda utgjorde en del av ett
större problem som hade blivit särskilt beaktat i de senaste årens
regionalpolitiska reformverksamhet. Utskottet erinrade om att en regional
trafikplanering höll på att genomföras och att sakkunniga —
trafikpolitiska utredningen (K 1972:07) — hösten 1972 tillkallats för
utredning av olika trafikpolitiska frågor. Även om denna verksamhet inte
direkt tog sikte på de förhållanden som behandlades i motionen borde

NU 197430

3

dessa enligt utskottets mening inte förbigås i sammanhanget. Utskottet
förutsatte att Kungl. Maj:t skulle tillse att frågan om en regional
utjämning av priserna på bensin och olja på lämpligt sätt aktualiserades i
det fortsatta arbetet med regionalpolitisk planering inom transportsektorn.
I enlighet med utskottets hemställan gav riksdagen som sin
mening Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1973:38).
Riksdagen avslog därmed en reservation av centerpartiets och folkpartiets
representanter i utskottet, vilka ansåg att motionen borde bifallas.

Drivmedelsdistributionen

Bensinhandelsutredningen hade enligt sina direktiv till uppgift att
skapa underlag för en samlad bedömning av drivmedelsdistributionens
utbyggnadsbehov och möjligheterna att genom lämpliga åtgärder verka
för att den fortsatta utbyggnaden skulle kunna ske på ett rationellt sätt. I
utredningens ovannämnda betänkande (SOU 1970:24) Rationell bensinhandel
redovisades resultat av särskilda undersökningar av den dåvarande
utformningen av stationsnätet samt planerade förändringar av detta till år
1975. Härvid redogjordes för vissa offentliga regleringar som har
betydelse för utbyggnaden av och verksamhetsinriktningen vid försäljningsställena.
Utredningen framlade också material rörande konsumenternas
attityder, beteenden och köpvanor.

Antalet försäljningsställen var år 1968 ungefär 9 000, fördelade på
områden och stationstyper på det sätt som framgår av nedanstående
tabell.

Antal försäljningsställen (exkl. samstationer) 1968, 1972 och 1975,
fördelade på olika områden och stationstyper

Stationstyp		Område I	II	lil	Hela landet
Servicestationer	1.1.1968	858	411	3 251	4 520
	1.1.1972	873	470	3 487	4 830
	1.1.1975	875	498	3 648	5 021
Bensinstationer	1.1.1968	170	87	509	766
”	1.1.1972	138	68	448	654
**	1.1.1975	144	63	436	643
Singelanläggningar	1.1.1968	823	236	2 585	3 644
”	1.1.1972	557	128	1 775	2 460
**	1.1.1975	374	74	1 414	1 862
S:a försäljn.ställen	1.1.1968	1 851	734	6 345	8 930
»» »»	1.1.1972	1 570	666	5 710	7 946
M 1*	1.1.1975	1 395	635	5 549	7 528

Område I (med 1117 000 invånare 1968) omfattar Norrlands inland
samt Kopparbergs och Värmlands län, område II (649 000 invånare)
Norrlands inland och område III (6 128 000 invånare) övriga delar av
landet.

NU 1974 30

4

Den alldeles övervägande delen av antalet försäljningsställen (99 %)
tillhandahöll endast ett märke. Ungefär 50 % av försäljningsställena
utgjordes av anläggningar i vilka fanns anordningar för servicearbete,
knappt 10 % var bensinstationer utan servicemöjligheter och återstående
dryga 40 % utgjordes av s. k. singelanläggningar i anslutning till annan
affärsrörelse. Av försäljningsställena drivs huvudsakligen de som ägs av
oljekooperationen i oljeföretagens egen regi, medan de hos övriga företag
i allmänhet drivs av återförsäljare.

Enligt oljeföretagens planer skulle stationsnätet fram till år 1975
minska till cirka 7 500 enheter. I första hand skulle antalet singelanläggningar
minska, medan servicestationerna något skulle öka i antal. De
planerade servicestationerna beräknades också bli större och få högre
andel försäljning av andra varor.

Områdesindelningen vid utredningens undersökningar om nedläggningar
tillkom i syfte att Norrlands glesbygdsproblem skulle speciellt
beaktas. Den relativa nedläggningen befanns vara ungefär densamma i de
tre områdena — siffrorna i tabellen påverkas också av nyetableringar —,
men servicestationer och bensinstationer representerade en något större
andel av totala antalet nedläggningar i Norrlands inland än annorstädes,
trots att trafiktekniska skäl sannolikt var mer pådrivande i stora städer i
södra delen av landet. Den vikande marknaden och den därav följande
starkt försämrade lönsamheten i inre Norrland bedömdes orsaka denna
högre nedläggning.

Ortstyp och ortsstorlek sammanföll i stor utsträckning. Inemot 60 %
av nedläggningarna beräknades ske i glesbygd och tätorter med mindre än
1 000 invånare. I ett alldeles övervägande antal fall rörde det sig också
om orter där mindre än en tredjedel av trafiken är genomgångstrafik.

1 fråga om konkurrensförhållandena i drivmedelshandeln ansåg utredningen
att användningen av olika konkurrensmedel kunde sägas till fullo
tillgodose bilisternas anspråk på fördelaktiga priser, deras önskan om
valmöjlighet mellan olika märken, sortiment och servicealternativ samt
deras behov av ett lätt tillgängligt utbud. I fråga om dimensioneringen av
detaljhandelsledet fungerade konkurrensen dock inte effektivt på kort
sikt. Genom enmärkessystemet uppkom en risk för överkapacitet i
detaljhandelsledet. Det var en huvuduppgift för utredningen att bedöma
om sådan överkapacitet förelåg att särskilda åtgärder borde vidtas.

Utredningen kom fram till att antalet försäljningsställen totalt sett
borde minska snabbare än vad oljeföretagens planer indikerade och att
särskilda åtgärder var motiverade för att minska den överkapacitet som
konstaterades föreligga särskilt i glesbygder men lokalt även i andra
områden. Den av utredningen avsedda strukturrationaliseringen borde i
första hand syfta till att omoderna, fellokaliserade och olönsamma
försäljningsställen skulle avvecklas, medan etablering av stora, modernt
utrustade och välsorterade stationer inte borde hindras. Utredningen ville
inte generellt förorda samförsäljning som ett effektivare distributionssystem
än det nuvarande men ansåg att en samstation i speciella fall
skulle vara ett alternativ till flera enmärkesstationer.

NU 1974:30

5

Utredningen ansåg det inte möjligt att i konkreta termer ange
stationsnätets optimala omfattning och utformning. Till ledning för
kommunernas planarbete framlade den dock några synpunkter av allmänt
rekommenderande karaktär. Den genomsnittliga drivmedelsomsättningen
per försäljningsställe borde enligt utredningen öka från 360 m3 år 1968
till 800—1 000 m3 år 1975. Detta skulle innebära att stationsbeståndet
borde minska till 5 500—6 000 enheter. Försäljningsställena borde inte
klumpas ihop på ett ställe utan borde spridas och läggas till platser som
bekvämt kan nås av så många bilister som möjligt. Som medel för att få
till stånd de önskvärda strukturförändringarna föreslog utredningen
inrättande av ett strukturråd för drivmedelshandeln. Strukturrådet skulle
ges formen av en stiftelse, bildad av oljeföretagen. Dess styrelse skulle
bestå av en opartisk ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, och i övrigt av
representanter för oljeföretagen, Sveriges bensinhandlares riksförbund,
Svenska transportarbetareförbundet, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Svenska kommunförbundet. Kungl. Maj:t har ännu inte
tagit ställning till förslaget om inrättande av ett strukturråd för
drivmedelshandeln.

Utskottet

Två olika problem rörande drivmedelsförsörjningen i glesbygder berörs
i motionen. Det ena är att oljebolagen — såsom redovisas ovan —
tillämpar ett system med frakttillägg som gör att literpriset på bensin och
dieselolja ligger ett eller två öre högre i inlandets glesbygder än i
kustområdena. Det andra är att den fortgående nedläggningen av
bensinstationer på sina håll kan medföra att konsumenterna får mycket
lång väg till närmaste leverantör av motorbränsle.

Prisdifferentieringen var föremål för riksdagens uppmärksamhet förra
året. På utskottets förslag (NU 1973:6) uttalades då att riksdagen
förutsatte att Kungl. Maj:t skulle tillse att frågan om en regional
utjämning av priserna på bensin och olja på lämpligt sätt aktualiserades i
det fortsatta arbetet med regional planering inom transportsektorn.
Utskottet har därutöver erfarit att handelsdepartementet ägnar uppmärksamhet
åt frågan. Riksdagen har enligt utskottets mening inte anledning
att nu vidta någon ytterligare åtgärd i denna sak.

En avsevärd minskning av antalet försäljningsställen för motorbränsle
har förutsetts och också kommit till stånd. På många platser, även i
glesbygderna, kan en del försäljningsställen avvecklas utan påtaglig
nackdel för konsumenterna, eftersom flera enmärkesstationer ofta
lokaliserats intill varandra. På sina håll medför emellertid en nedläggning
att en ort mister sitt enda försäljningsställe. Sveriges livsmedelshandlareförbund
har, enligt vad utskottet upplysts om, ställts inför en rad fall då
oljebolag velat avbryta bensinleveranserna till s. k. singelanläggningar som
drivs i anslutning till affärsrörelse på landsbygden. Då bensinförsäljningen
och lanthandelsrörelsen ofta stöder varandra kan konsekvensen i sådana
fall bli att även den senare kommer i farozonen.

NU 197430

6

Utskottet har erfarit att glesbygdsnämnden — som är knuten som
rådgivande organ till konsumentverket för att bistå vid prövning av
ärenden enligt kungörelsen (1973:608) om statligt stöd till kommersiell
service i glesbygd — har uppmärksammat det nu berörda problemet. Det
kan förutsättas att glesbygdsnämnden överväger att ta initiativ i saken.
Med hänsyn härtill finner utskottet — som anser det viktigt att åtgärder
vidtas på detta område — att någon framställning i ämnet från riksdagens
sida inte nu är motiverad.

Med åberopande av vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1974:180.

Stockholm den 9 maj 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c),
Andersson i Storfors (s), Andersson i Örebro (fp), Rask (s), Blomkvist
(s), Hovhammar (m), fru Hambraeus (c), herr Svensson i Malmö (vpk),
fru Hansson (s) och herr Petersson i Ronneby (c).

GOTAB 74 7410 S Stockholm 1974