Näringsutskottets betänkande nr 27 år 1974

NU 1974:27

Nr 27

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om återinförande
av affärstidsreglering, m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas nio motioner med yrkanden angående
affärstidsregleringen. Dessa yrkanden gäller bl. a.
återinförande av tidigare gällande affärstidslag,

återinförande av affärstidsreglering, innefattande förbud mot öppethållande
på sön- och helgdagar och vissa helgdagsaftnar,
utredning syftande till återinförande av affärstidsreglering,
utredning om affärstiderna.

Yttranden över motionerna har efter remiss avgivits av affärstidsnämnden
(H 1971:03), distributionsutredningen (H 1970:14), Kooperativa
förbundet (KF), Sveriges köpmannaförbund, Landsorganisationen i
Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). LO har
bifogat ett yttrande som organisationen inhämtat från Handelsanställdas
förbund. Vidare har Sveriges grossistförbund tillställt utskottet ett
yttrande i ärendet.

Motionerna

Yrkanden

Motionerna är följande:

1974:49 av herr Henmark (fp), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att affärstidsreglering återinförs,

2. att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag härom,

1974:176 av herrar Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Petersson i
Röstånga (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att
förutvarande affärstidslag återinförs med den förändringen i dess bestämmelser
att den kommunala dispensmöjligheten slopas och att butiker i
stället äger rätt till söndagsöppet fyra gånger per år efter anmälan till
kommunal myndighet,

1974:179 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
uttalar sig för ett förbud för öppethållande på sön- och helgdagar,
inbegripet helgdagsaftnar som infaller dag efter söndag, för butiker och
varuhus och hemställer hos regeringen att förslag till författningstext
härom utarbetas och framläggs, vari bör ingå möjligheten att efter
tillstyrkan från den lokala fackföreningen bevilja dispens från sådant
förbud,

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 27

NU 1974:27

1974:337 av herr Jansson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att en utredning tillsätts om affärstiderna så snart
affärstidsnämnden framlagt erforderligt underlagsmaterial,

1974:537 av herr Fransson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar om

1. att förbud införs mot att ha butiker öppna helgdagar och
helgdagsaftnar då dagen före helgdagsafton är helgdag,

2. att affärstidsregleringen återinförs,

3. att dispensmöjlighet föreskrivs i lagen men att dispenssystemet
tillämpas restriktivt och likformigt över hela landet,

4. att de anställda ges medinflytande vid behandlingen av dispens,

1974:547 av fru Olsson i Helsingborg m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen beslutar om återinförande av affärstidslagen,

1974:849 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar att affärstidsregleringen återinförs,

1974:852 av herr Gustavsson i Ängelholm m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att en utredning syftande
till affärstidslagens återinförande tillsätts,

1974:872 av herr Svensson i Kungälv m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om affärstidslagens
återinförande snarast möjligt, samt

2. att Kungl. Maj:t utformar de närmare bestämmelser, som bör gälla i
samband därmed.

Motivering

I var och en av motionerna anförs flera argument till stöd för de
förslag som läggs fram. Konsekvenserna av den fria affärstiden för
handelns personal berörs i samtliga motioner. Även om den genomsnittliga
tiden för öppethållande endast ökat med någon eller några timmar i
veckan innebär detta, enligt motionärerna, övertid och arbete på
obekväm arbetstid. De handelsanställda har små möjligheter att vägra
arbete på söndagar, anförs i motionerna 1974:179 och 1974:537. För de
anställda sägs affärstidslagens slopande ha fört med sig otrygghet i
anställningen genom att systemet med deltidsarbete kraftigt ökat. 1
många fall är det skolungdomar och tillfälligt anställd kvinnlig arbetskraft,
vilka oftast inte är fackligt organiserade, som arbetar på söndagar,
framhålls i flera motioner. I de flesta fall blir för den tillfälligt anställda
personalen veckoarbetstiden så kort att sociala förmåner inte kommer att
utgå, uttalas i motionen 1974:179. I motionen 1974:49 behandlas dessa
frågor med utgångspunkt i den rapport som affärstidsnämnden avgett den
18 november 1973. Motionären anser att rapporten stöder påståendet att
den deltidsanställda personalen i stor utsträckning rekryteras av hemmafruar.
Däremot bekräftas inte påståendet att personalbehovet vid
helgdagsöppet i viss utsträckning tillgodoses med skolungdom som

NU 1974:27

anställs med låg timlön. Bland de handelsanställda finns nu, hävdas i
flertalet motioner, en kraftig opinion mot de olägenheter som öppethållande
på söndagar fört med sig. 1 motionen 1974:872 erinras om att
Handelsanställdas förbund under 1973 års valrörelse krävt begränsning av
öppethållandet.

Den fria affärstiden — främst öppethållandet på söndagar — och den
inverkan som den haft på strukturförändringar inom handeln tas upp i så
gott som samtliga motioner. Så påpekas att det främst är varuhusen,
inklusive stormarknaderna, som utnyttjar möjligheterna till öppethållande
på lördagseftermiddagar och under sön- och helgdagar. De små butikerna,
som ofta är familjeföretag, kan inte konkurrera med varuhusen och
stormarknaderna om helgdagskunderna. Denna utveckling bidrar till att
många små affärer läggs ner och därmed till en försämrad service. Denna
utveckling har särskilt drabbat landsbygdens befolkning men även äldre
personer och handikappade som inte är bilburna, uttalas i motionen
1974:852. I motionen 1974:179 anförs att till följd av denna utveckling
den hjälp som de gamla, sjuka och handikappade får genom hemtjänsten
till största delen går åt till att inhandla nödvändiga förnödenheter. Det
blir kommunerna som på det sättet får betala för den försämrade
servicen. I några motioner, 1974:179, 1974:852 och 1974:849, påpekas
att de stora varuhusen och stormarknaderna för att locka kunder vid
söndagsöppet ordnar diverse ”jippon” under medverkan av s. k. kändisar
eller har särskilt förmånliga priser på vissa varor.

En följd av att småbutikerna läggs ner är enligt motionerna 1974:179,
1974:337 och 1974:537 att de ökade kostnader som öppethållandet för
med sig läggs på konsumenterna, som sålunda får ta på sig högre
distributionskostnader.

Ett syfte med införandet av fria affärstider var, sägs i motionen
1974:872, att möjliggöra ökad service åt förvärvsarbetande. Det är dock
svårt, anser motionärerna, att tillmäta detta argument någon större
tyngd. Förvärvsarbetande med normal arbetstid har möjlighet att göra
inköp vardagskvällar och lördagseftermiddagar. Skulle öppethållande vara
en nödvändig service borde även banker samt försäkringskassor, socialbyråer
och andra offentliga inrättningar vara öppna på lördagar och sönoch
helgdagar. I samma motion samt i motionen 1974:537 anförs att det
råder mycket stora olikheter mellan olika orter i fråga om öppethållande.
Motionärerna hävdar att öppethållandet mera svarar mot ett behov hos
affärsinnehavarna än mot krav från allmänheten.

Ytterligare ett argument som anförs i motionerna 1974:49 och
1974:179 för att förbjuda helgöppethållande är den ökade energiåtgången.

I motionen 1974:337 diskuteras frågan hur en eventuell reglering av
affärstiderna skulle kunna utformas. Motionärerna avvisar tanken på ett
generellt förbud för söndagsöppethållande. Nackdelen med förbud ligger
främst i att detta leder till ansökningar om dispens. En möjlighet som
enligt motionärerna bör utnyttjas är att införa bestämmelse om att

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 27

NU 1974:27

söndagsöppethållande endast får förekomma efter förhandlingar och
överenskommelser med de anställdas organisationer på det lokala planet.
Härigenom skulle, anför motionärerna, de handelsanställda tillförsäkras
en möjlighet att själva påverka sin situation i arbetslivet. Detta borde
ligga helt i linje med den allmänna strävan i vårt samhälle till
demokratisering av arbetslivets villkor.

I motionen 1974:849 framläggs ett förslag till affärstidslag som i
huvudsak — frånsett tre väsentliga avvikelser — överensstämmer med det
förslag som 1962 års affärstidsutredning lade fram och som låg till grund
för 1966 års affärstidslag (för vilken redogörs i följande avsnitt). Enligt
lagförslaget i motionen skall affärstiden på lördagar och helgdagsaftnar
begränsas till tiden mellan kl. 08.00 och kl. 13.00. Affärstidsutredningen
föreslog ingen särställning för dessa dagar. Lagförslaget innefattar vidare
inte som affärstidsutredningens förslag någon kommunal dispensrätt.
Slutligen ingår i motionsförslaget att fängelsestraff skall kunna ifrågakomma
vid överträdelse av lagen; utredningens förslag (och sedermera
affärstidslagen) upptog endast stadgande om bötesstraff.

Tidigare och nu gällande ordning

1966 års affärstidslag (1966:668) reglerade öppethållandetiden för
detaljhandeln. Vanlig affärstid enligt lagen var vardagar mellan kl. 08.00
och kl. 20.00. Kommun kunde dock efter ansökan medge affärstid
utöver den vanliga. Lagen — som haft olika föregångare alltsedan 1909 —
trädde i kraft den 1 januari 1967 och hade en giltighetstid av fem år.
Inför giltighetstidens utgång meddelade chefen för handelsdepartementet
att Kungl. Maj:t inte skulle föreslå någon förlängning eller annan
motsvarande reglering. Till grund för detta ställningstagande låg betänkandet
(SOU 1971:33) Fri affärstid, som avgivits av 1970 års affärstidskommitté,
och remissyttrandena däröver. I ett stort antal motioner som
väcktes med anledning av meddelandet rörande affärstidslagstiftningen
föreslogs en fortsatt reglering. Näringsutskottet (NU 1971:53) fann
övervägande skäl tala för att statsmakterna inte skulle förlänga regleringen
utan överlämna åt konsumenterna att genom sina köpvanor
påverka detaljhandeln att tillämpa de affärstider som vid en samlad
bedömning av inköpsmöjligheter och priser tedde sig mest fördelaktiga
för konsumenterna. Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.

Genom affärstidsregleringens upphörande kom detaljhandelsföretagen
att fritt få bestämma de tider under vilka butikerna kan hållas öppna. Då
fria affärstider bedömdes kunna medföra effekter på prisnivån, påverka
strukturomvandlingen inom handeln och påverka de anställdas arbetsförhållanden
beslöts att en uppföljning skulle göras av utvecklingen i dessa
avseenden sedan regleringen upphört. För detta ändamål inrättades ett
särskilt organ, affärstidsnämnden (se s. 6).

NU 1974:27

Riksdagsbehandling av ämnet år 1973

Vid 1973 års riksdag behandlade näringsutskottet (NU 1973:15) fyra
motioner med förslag om att affärstiderna åter skulle regleras i lag.
Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning bl. a. till att det — såsom
affärstidsnämnden uttalat — krävdes längre tids erfarenheter innan en
tillräckligt allsidig överblick erhållits över vad affärstidslagens avskaffande
betytt och innan några slutsatser kunde dras. I utskottet reserverade sig
centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas företrädare samt en av
folkpartiets företrädare till förmån för en hemställan till Kungl. Majit om
att förslag till ny affärstidslag skulle framläggas. Riksdagen avslog
motionerna.

Senare under år 1973 har frågan om följderna av affärstidslagens
upphörande aktualiserats genom fyra enkla frågor och en interpellation,
samtliga besvarade av chefen för handelsdepartementet statsrådet Feldt.

Ett gemensamt svar på två frågor lämnades den 15 november 1974
(RD 1973:134 s. 19). Herr Lundberg (s) hade ställt frågan (1973:290)
om statsrådet hade uppmärksammat butikernas utvidgade öppethållande
på sön- och helgdagar samt julafton och dess konsekvenser för affärsanställda
och deras familjer och om det i så fall kunde förväntas att
regeringen komme att ingripa för en rättelse och att ett förslag till en ny
och effektiv butiksstängningslag komme att föreläggas riksdagen. Fru
Nordlander (vpk) hade ställt frågan (1973:294) om statsrådet ansåg att
nuvarande möjligheter till söndagsöppethållande borde påkalla något
initiativ i syfte att tillmötesgå de anställdas intressen av sammanhängande
ledighetsdagar. Statsrådet hänvisade till att affärstidsnämnden i sin
rapport den 18 oktober 1973 konstaterat att det från affärstidslagens
upphörande t. o. m. augusti 1973 i handeln som helhet skett små
förändringar i det kontinuerliga öppethållandet på söndagar. Innan en
samlad bedömning kunde göras ansåg statsrådet att nämndens fortsatta
rapporter och undersökningar borde avvaktas. Till dess sade han sig inte
vara beredd att dra några slutsatser om verkningarna av fria affärstider.

I huvudsak samma svar gavs den 29 november 1973 (RD 1973:142 s.
72) på fråga (1973:298) av herr Alf Pettersson i Malmö, vilken önskat att
statsrådet skulle inför kammaren redovisa sin uppfattning om de
erfarenheter som snart två år utan affärstidslag hade givit.

En interpellation (1973:152) av herr Jadestig (s) besvarades den 10
december 1973 (RD 1973; 151 s. 154). Den gällde dels huruvida
affärstidsnämnden med stöd av sin instruktion funnit anledning att till
Kungl. Majit inkomma med några synpunkter som visade att affärstidslagens
slopande varit negativt från ”allmän synpunkt”, dels vilka
erfarenheter statsrådet under den tid som gått sedan lagen slopades hade
gjort med hänsyn till prisnivåns utveckling, handelns strukturomvandling
och de anställdas anställningsförhållanden. Statsrådet erinrade ånyo om
affärstidsnämndens undersökningar. Av dessa hade framgått att det totalt
sett var för varuhusen som förändringarna var mera påtagliga. Andelen
varuhus med söndagsöppet minskade dock; för augusti 1973 hade

NU 1974:27

noterats den lägsta nivån sedan affärstidslagen slopades. Vad gäller de
handelsanställdas arbetsförhållanden hade konstaterats att arbetstiden
— särskilt under årets fyra första månader — minskat för den fast
heltidsanställda personalen vid varuhusen men ökat för den fast
deltidsanställda personalen. Någon anmälan från nämndens sida hade inte
gjorts. Statsrådet framhöll att de rapporter som affärstidsnämnden dittills
avgivit omfattade förändringar som inträffat under en 20-månadersperiod.
Denna period bedömde han vara för kort för att utvisa mera
bestående förändringar i utvecklingen. Nämndens fortsatta undersökningar
måste därför avvaktas innan någon samlad bedömning kunde
göras.

Slutligen besvarades den 13 december 1973 (RD 1973:157 s. 194) en
fråga (1973:348) av herr Henmark (fp) huruvida statsrådet var beredd att
som åtgärd i energibesparande syfte omedelbart inskränka på helgdagsöppethållandet
i butiker och varuhus. Statsrådet redogjorde för de
förberedelser som gjorts för en elransonering och ville inte utesluta att
elransoneringsnämnden kunde komma att fatta beslut som påverkade
öppethållandet i butiker och varuhus.

Undersökningar utförda av affärstidsnämnden

Affärstidsnämndens arbetsuppgifter, m. m.

Affärstidsnämnden (H 1971:03) har i uppdrag att följa utvecklingen
av affärstiderna och undersöka verkningarna för konsumenterna och för
de handelsanställda av det friare öppethållande i detaljhandeln som
affärstidsregleringens slopande innebär. Nämnden består av en opartisk
ordförande (generaldirektör Åke Englund) samt företrädare för de
anställda och för konsumenterna. Den skall enligt sina direktiv arbeta
under en tid av tre år. Frågan om nämnden därefter skall fortsätta sin
verksamhet skall prövas mot bakgrund av bl. a. de erfarenheter som
kommer fram i arbetet.

Fyra frågekomplex skall ägnas särskild uppmärksamhet av affärstidsnämnden.
Det gäller förändringar i för det första affärernas öppethållande,
för det andra arbetstider och andra anställningsförhållanden för
personalen, för det tredje prisnivån och för det fjärde handelns struktur.
Om nämnden finner att utvecklingen i något avseende går i en från
allmän synpunkt ogynnsam riktning åligger det nämnden att anmäla
förhållandet till Kungl. Majit.

Affärstidsnämnden inleder sitt remissyttrande över motionerna med
en redogörelse för tidigare förhållanden och erinrar särskilt om möjligheten
enligt affärstidslagen att få dispens. Det framhålls att från
affärstidslagens ikraftträdande den 1 januari 1967 till och med 1970 i
kommunerna behandlades drygt 14 000 dispensansökningar av vilka
drygt 12 000 beviljades. Av totala antalet beviljade dispenser gällde ca
1 600 för längre tid än en vecka, medan ca 10 400 var korttidsdispenser.
Under hösten 1970 hade närmare 400 företag varaktig dispens från

NU 1974:27

affärstidsregleringen. Merparten av dessa företag var belägna utanför de
tre storstadsområdena och var verksamma inom livsmedelsdetaljhandeln.
Under tiden från årsskiftet 1966-1967 till utgången av 1970 handlade
Kungl. Maj:t 133 besvärsnämnden. Prövningen av dispensärendena förorsakade
ett betydande arbete för de kommunala myndigheterna. Svårigheter
förelåg även för kommunerna att göra en rättvis bedömning av
dessa ärenden. Dessa svårigheter accentuerades av vissa gränsdragningsproblem
genom att i lagen uppräknades vissa varor eller varuslag — det
s. k. kiosksortimentet — som utan särskild dispens fick säljas under
förlängt öppethållande.

En ingående redogörelse för affärstidsnämndens arbete lämnas vidare i
remissyttrandet. Nämnden har dels gjort elva undersökningar som ett led
i en fortlöpande uppföljning av förändringar av affärstiderna och av de
handelsanställdas anställningsförhållanden, dels inlett en undersökningsserie
som syftar till att analysera avvikelser i öppethållandet på lokala
marknader och eventuella strukturella skillnader i utvecklingen av
butiksbeståndet på dessa marknader, dels undersökt kostnaderna och
lönsamheten i söndagsöppna butiker i syfte att klarlägga en eventuell
påverkan på prisnivån av fria affärstider. Nämnden har härutöver
undersökt förekomsten av s. k. jippon i söndagshandeln samt utbredningen
av ambulerande handel i syfte att kartlägga dels påverkan på
konsumenternas inköpsvanor till förmån för söndagshandel, dels påverkan
på den stationära handelns öppethållandetider av ambulerande
försäljning på söndagar.

Affärernas öppethållande

Affärstidsnämndens löpande undersökningar av förändringarna i
affärstiderna och de handelsanställdas anställningsförhållanden speglar
det kontinuerliga öppethållandet och bygger på material från ett
representativt urval av 1 600 butiker — inklusive varuhus — inom
branscherna livsmedel, möbler, järn, herr- och damkonfektion, blommor
och tobak. Parallellt härmed genomförs affärstidsundersökningar av
Handelsanställdas förbund. Materialet till dessa undersökningar insamlas
genom förbundets lokalavdelningar eller till dessa knutna affärstidskommittéer.

Affärstidsnämnden anför att dess undersökningar — liksom de
undersökningar som genomförs av Handelsanställdas förbund — visar att
för handeln som helhet små förändringar inträffat i det kontinuerliga
öppethållandet sedan årsskiftet 1971-1972. Utvecklingen är dock inte
enhetlig, och för varuhusens del är förändringarna av påtaglig karaktär. På
lokala marknader förekommer dessutom påtagliga avvikelser från vad
som totalt sett gäller. Nämnden har därför som nämnts inlett en särskild
undersökningsserie, som syftar till att kartlägga omfattningen och
frekvensen av dessa lokala avvikelser. Den första undersökningen i denna
serie presenterades vid årsskiftet 1973-1974 och avsåg frekvensen
söndagsöppethållande på 22 orter i oktober 1973. En ny undersökning

1 • * Riksdagen 1974. 17sami. Nr 27

NU 1974:27

gjordes i januari 1974 på samma 22 orter.

Utvecklingen av andelen varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande
i landet som helhet under perioden november 1971—december 1973
framgår av nedanstående tablå.

År och månad

1971

1972

Andelen varuhus med kontinuerligt
söndagsöppethållande, %

1973

november	7
januari	14
maj	22
juni	32
juli	18
augusti	25
september	23
oktober	29
november	30
december	29
januari	17
februari	17
mars	20
april	19
maj	17
juni	15
juli	13
augusti	12
september	21
oktober	20
november	21
december	56
januari	14

1974

Som framgår av tablån låg det kontinuerliga öppethållandet på
söndagar i varuhusen under 1973 på en lägre nivå än under motsvarande
månader 1972 med undantag av januari och december. I november 1973
uppgick andelen varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande till 21
% mot 30 % motsvarande månad 1972. Under december 1973 höll dock
betydligt fler varuhus kontinuerligt öppet på söndagar än vad som var
fallet i december 1972. Vid bedömning av skillnaden i frekvensen
söndagsöppethållande i december 1973 respektive 1972 måste emellertid
beaktas att julafton — och därmed även nyårsafton — inföll på en vardag
1973 medan julafton 1972 var en söndag. Då flera företag 1972 valde
att ha stängt på julafton eftersom denna inföll på en söndag, minskade
jämfört med 1973 antalet möjligheter att uppnå det antal öppethållandetillfällen,
dvs. tre per månad, som krävs för kriteriet kontinuerligt
öppethållande.

Enligt preliminära uppgifter, insamlade från ett antal statistiskt
utvalda varuhus, har det kontinuerliga söndagsöppethållandet vid varu -

NU 1974:27

husen åter minskat i januari i år och ligger denna månad på en lägre nivå
än vad som var fallet ett år tidigare, 14 % i januari i år — dvs. samma nivå
som 1972 — mot 17 % i januari 1973.

De varuhus, som kontinuerligt håller öppet på söndagar är i många fall
de omsättningsmässigt största enheterna inom respektive företag, varför
deras andel av varuhusens totala årsförsäljning är större än den andel de
utgör av totala antalet befintliga varuhus. Mot en andel på 15—20%
räknat på antalet varuhusenheter svarar en andel räknat på omsättningen
av ca 27 %.

Antalet varuhus och stormarknader med sporadiskt öppethållande på
söndagar uppgick under de fyra första månaderna 1973 till ca 45. Under
perioden september—oktober 1973 var antalet något större och uppgick
till ca 55 (varav 12 stormarknader). I samband med julhandeln under
november—december ökade antalet ytterligare och uppgick under denna
period till ca 260 (varav 18 stormarknader). Inför julhandeln 1972 hade
ca 220 av de totalt ca 375 varuhusen och stormarknaderna sporadiskt
öppet på söndagar.

Inom andra butiksformer än varuhus har sedan årsskiftet 1971-1972
små förändringar inträffat i det kontinuerliga öppethållandet på söndagar.
Genomgående visar dessa andra butiksformer inom olika branscher
— med undantag för blommor — en låg frekvens söndagsöppna butiker. I
de fall ett ökat kontinuerligt söndagsöppethållande kunnat konstateras —
huvudsakligen beträffande livsmedelsbutiker — rör sig förändringen om
någon enstaka procentenhet.

Affärstidsnämndens lokala undersökningar, som genomförs på 22
orter, omfattar varuhus (inkl. stormarknader), livsmedels- och textilhandel
samt ytterligare sju fackhandelsbranscher inom vilka man har
anledning anta att söndagsöppethållande kan förekomma. Den första
undersökningen avseende lokala förhållanden som presenterats av nämnden
avser läget i oktober 1973. Denna undersökning visar att frekvensen
söndagsöppethållande varierar kraftigt såväl mellan olika orter som inom
orterna mellan olika branscher.

I relation till antalet möjliga tillfällen till söndagsöppethållande under
oktober månad 1973 uppvisar Kalmar det högsta antalet utnyttjade
söndagsöppettillfällen beträffande varuhusen och uppnådde relationstalet
100%, vilket betyder att alla varuhus i Kalmar hade öppet
samtliga söndagar under perioden. (I Kalmar bedrevs under oktober 1973
tillfälligt särskilda aktiviteter i detaljhandeln, vilket gör att för Kalmar
redovisade uppgifter knappast kan anses som representativa för orten.)
För Stockholm, Norrköping, Eskilstuna, Borås, Västerås och Halmstad
varierade motsvarande relationstal för varuhusen mellan 42 och 56 %,
medan varuhusen i Trollhättan, Höganäs, Skellefteå, Umeå och Haparanda
var stängda samtliga söndagar under månaden. I Göteborg och
Helsingborg hade ca 1/3 av söndagsöppettillfällena utnyttjats, i Malmö,
Jönköping, Sundsvall och Växjö ca 1/4, i Gävle och Örebro ca 1/5,
medan varuhusen i Linköping och Uppsala utnyttjat 4—5 % av dessa
tillfällen.

NU 1974:27

Vad gäller livsmedelsbutikerna var söndagsöppethållandefrekvensen
för de flesta orterna lägre än motsvarande frekvens för
varuhusen. Helsingborg, Kalmar och Växjö uppvisade den högsta söndagsöppetbållandefrekvensen.
I Helsingborg var sålunda antalet utnyttjade
söndagsöppettillfällen i relation till totala antalet sådana tillfällen under
månaden bland livsmedelsbutikerna 29 %, i Kalmar 23 % och Växjö
15 %. I sex orter (Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Uppsala och
Örebro) varierade för livsmedelsbutikerna andelen utnyttjade söndagsöppettillfällen
under månaden mellan 9 och 14% och i sju orter
(Göteborg, Malmö, Norrköping, Borås, Linköping, Västerås och Trollhättan)
mellan 1 och 6 %. I Stockholm var motsvarande andel ca 8 %,
medan livsmedelsbutikerna i Halmstad, Höganäs, Skellefteå, Umeå och
Haparanda hade stängt samtliga söndagar under månaden.

Inom fackhandeln hade Kalmar, Eskilstuna och Växjö i
oktober 1973 en högre söndagsöppethållandefrekvens än övriga orter. I
Kalmar hade fackhandelsbutikerna utnyttjat 13 % av månadens samtliga
tillfällen till söndagsöppethållande, i Eskilstuna 9 % och i Växjö 5 %. För
övriga orter utom Örebro och Haparanda, där inga söndagsöppna
fackhandelsbutiker förekom under oktober månad, varierade andelen
utnyttjade söndagsöppettillfällen i stort sett mellan 1 och 2 %. Av de
totalt 72 fackhandelsbutikerna som i Kalmar, Eskilstuna och Växjö haft
öppet minst en söndag under månaden var ca 60 % konfektions- och
ekiperingsbutiker.

Ställs antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen under månaden för
samtliga branscher (varuhus, livsmedels- och fackhandelsbutiker)
i relation till befolkningsunderlaget uppvisar Kalmar och
Helsingborg den högsta frekvensen söndagsöppettillfällen. I Kalmar var
antalet utnyttjade söndagsöppettillfällen per 100 000 invånare ca 180
och i Helsingborg ca 130. För övriga orter utom Haparanda, där inga
söndagsöppna butiker förekom under månaden, var antalet utnyttjade
söndagsöppettillfällen per 100 000 invånare under 5 för två orter
(Skellefteå och Umeå), mellan 18 och 33 för sju orter (Göteborg, Malmö,
Uppsala, Västerås, Örebro, Trollhättan och Höganäs), mellan 35 och 50
för fem orter (Norrköping, Gävle, Jönköping, Linköping och Halmstad)
samt mellan 55 och 83 för fem orter (Stockholm, Eskilstuna, Borås,
Sundsvall och Växjö).

Mot bakgrund av de betydande skillnader som förekommer mellan
olika orter i frekvensen söndagsöppethållande har affärstidsnämnden för
avsikt att intensifiera sina lokala analyser främst med avseende på
butikernas etableringsår, omsättningsförhållanden och geografiska läge.
Genom de fortsatta analyserna av skillnaderna i det lokala öppethållandet
hoppas nämnden få ett tillräckligt sakunderlag för bedömning av bl. a.
huruvida konstaterade olikheter i öppethållandet enbart kan sättas i
samband med konsumenternas lokalt betingade olika behov av att kunna
handla på söndagar eller om några andra motiv kan anges för olikheterna
och i så fall vilka.

NU 1974:27

De handelsanställdas anställningsförhållanden

Affärstidsnämndens senaste undersökning av de handelsanställdas
anställningsförhållanden avser förhållandena fram till årsskiftet
1973-1974. Av denna undersökning framgår bl. a. att vid varuhusen
andelen fast heltidsanställd personal av all butikspersonal ökat från 27 %
i december 1971 till 29 % i december 1973. Även andelen fast
deltidsanställd personal har ökat vid varuhusen, från 34 % i december
1971 till 37 % i december 1973. Den extra och tillfälligt anställda
personalen vid varuhusen med mer än 18 timmars arbetsvecka har
samtidigt minskat från 18 % till 13 %. Andelen tillfälligt anställda med
mindre än 18 timmars arbetsvecka har varit i stort sett oförändrad under
hela den tid som gått sedan affärstidslagen slopades.

I fråga om den arbetade tiden vid varuhusen visar undersökningen att
den fast heltidsanställda personalens arbetstid av all butikstid, främst till
följd av den under 1972 genomförda arbetstidsförkortningen, minskat
från 51 % i december 1971 till 40% i december 1973. För den fast
deltidsanställda personalen har andelen arbetstid av all butikstid ökat
med 5 procentenheter under samma jämförelseperiod. Även förskjutningen
i arbetstiden för den fast deltidsanställda personalen kan
huvudsakligen förklaras utifrån effekterna av den genomförda arbetstidsförkortningen.
Andelen arbetstid för den extra och tillfälligt anställda
personalen har ökat och uppgår i december 1973 till 23 % mot 17 % i
december 1971. Ökningen faller praktiskt taget helt på extra och
tillfälligt anställd personal med mindre än 18 timmars arbetsvecka.

Andelen arbetstid på övertid och obekväm tid har sedan affärstidslagen
slopades sjunkit för den fast heltidsanställda personalen vid
varuhusen. I december 1973 var andelen arbetstid på obekväm tid och
övertid för denna personalkategori 15 %, mot 17 % i december 1971 och
16 % i december 1972. Inom den arbetstid som för den fast heltidsanställda
personalen klassificeras som övertid och obekväm tid respektive
decembermånader har dock en viss omfördelning ägt rum. Den övertid
m. m. som berättigar till 100% lönetillägg har — främst beroende på
konstruktionen av det särskilda löneavtal som tecknades i samband med
att affärstidslagen slopades — för den fast heltidsanställda personalen
ökat från 6 % i december 1971 till 10 % i december 1973. Under samma
tid har den övertid m. m. som berättigar till 50 respektive 70 %
lönetillägg minskat från 11 till 5 %. Sker jämförelse med november
månader respektive år har den fast heltidsanställda personalens sammanlagda
arbetstid på obekväm tid och övertid minskat från 8 % i november
1971 till 6 % i november 1972 och 1973. För dessa månader föreligger
inom det antal arbetstimmar som faller på övertid och obekväm tid inga
förskjutningar i kvalificeringsgrad, och den nedgång som har kunnat
konstateras är helt hänförlig till den övertid m. m. som berättigar till 50
respektive 70 % lönetillägg.

För övrig butikspersonal vid varuhusen uppgick i december 1973
andelen obekväm tid och övertid till 24 % av all butikstid. Jämfört med

NU 1974:27

december 1971 innebär detta en ökning med 11 procentenheter men
jämfört med december 1972 en minskning med 8 procentenheter. Av den
ökning jämfört med december 1971 som kunnat konstateras för denna
personalkategori faller huvuddelen på sådan övertid som berättigar till
100 % lönetillägg.

Den sjunkande andelen arbetstid på obekväm tid och övertid för den
fast heltidsanställda personalen sammanhänger i viss utsträckning med att
varuhuskedjorna och de stora livsmedelskedjorna anställt särskild personal
för att arbeta på söndagar eller under förlängt öppethållande på
vardagar. I absoluta tal kan de speciella söndagsstyrkorna för närvarande
beräknas till 700—800 personer. Totalt arbetar - vid den omfattning som
det kontinuerliga öppethållandet på söndagar för närvarande har — varje
söndag ca 4 000 handelsanställda, eller ca 2 % av totala antalet
handelsanställda, i söndagsöppna butiker. All personal som arbetar på
söndagar är enligt företagen frivillig arbetskraft, och något tvång att
arbeta en helgdag föreligger inte. Enligt företagen skall vidare varje beslut
om utvidgning eller påbörjande av öppethållande på söndagar föregås av
samråd i den lokala företagsnämnden, en avsikt som emellertid enligt de
anställdas uppfattning inte alltid fullföljs.

Den utveckling beträffande de handelsanställdas arbetsförhållanden
som kunnat konstateras sedan affärstidslagen slopades vid årsskiftet
1971-1972 ger inget stöd för påståenden om att de handelsanställdas
arbetsförhållanden — i de avseenden som de undersökts av nämnden —
skulle ha försämrats under denna tidsperiod. För exempelvis den fast
heltidsanställda personalen har som nämnts andelen arbetstid på
obekväm tid och övertid minskat sedan lagen slopades.

De särskilda problem som sammanhänger med vissa former av
deltidsarbete har berörts i den centrala uppgörelsen mellan LO och SAF
den 25 januari 1974. Arbetsmarknadens huvudorganisationer har där
enats om en rekommendation till förbunden att se till att en deltidsanställds
arbetstid och arbetsförtjänst blir så jämn som möjligt samt att
arbetstidsschema för deltidsarbete upprättas om inte arbetsuppgifternas
särskilda beskaffenhet gör detta omöjligt. Arbetstiden för en deltidsanställd
skall också — om det är praktiskt möjligt — bestämmas så att
arbetstagaren kan få sociala förmåner såsom avgångsbidrag, full grupplivförsäkring
och rätt till permitteringslön. Deltidsanställda skall vidare
enligt rekommendationen genom tjänstledighet beredas möjlighet till lika
lång ledighet som de heltidsanställda har vid semester. Då avtalen inom
handelns område börjat löpa den 1 mars har några praktiska resultat av
rekommendationen ännu inte kunnat avläsas.

Representanterna för Handelsanställdas förbund har i affärstidsnämnden
— bl. a. med avseende på de speciella söndagsstyrkorna —
framhållit att ökningen inom handeln under senare år av antalet extra
och tillfälligt anställda negativt påverkat sysselsättningen i branschen.
Enligt förbundets representanter skulle den rådande arbetslösheten inom
handelns område kunna minskas väsentligt om den arbetstid som för
närvarande disponeras av tillfälligt och extra anställd personal i stället

NU 1974:27

omsattes i fasta hel- och deltidstjänster. Representanterna har vidare
framhållit att den förskjutning mot senareläggning av butikernas öppningstider
som konstaterats i affärstidsnämndens undersökningar i många
fall lett till ett sämre utnyttjande av fritiden för de handelsanställda, då
motsvarande timmar i stället förlagts till kvällstid. Den konstaterade
förskjutningen i butikernas öppnings- och stängningstider har enligt
Handelsanställdas förbunds representanter i vissa fall även lett till att
butikerna haft svårigheter med att lägga ut femdagarsvecka.

Mot bakgrund av de synpunkter som framförts av de handelsanställda
i nämnden har affärstidsnämnden för avsikt att påbörja en arbetskraftsundersökning
inom handelns område, inom ramen för vilken bl. a. de
speciella söndagsstyrkornas sammansättning och utnyttjande närmare
skall studeras. Undersökningen planeras vidare omfatta analyser av
utvecklingen av arbetstidsscheman för ett antal handelsanställda liksom
effekterna för den fast hel- och deltidsanställda personalen av tillfälliga
större ökningar i öppethållandet på söndagar.

Påverkan på prisutvecklingen

Affärstidsnämnden har även undersökt de fria affärstidernas påverkan
på prisutvecklingen. Denna fråga har studerats i samband med nämndens
undersökningar av söndagshandelns effekter på företagens omsättning,
kostnader och vinst. Sådana undersökningar har genomförts med
avseende på förhållandena 1971 och 1972. En motsvarande undersökning
avseende 1973 planeras.

Undersökningarna 1971 och 1972 omfattar samtliga de varuhus,
stormarknader och dagligvarubutiker som respektive år bedrivit söndagshandel.
Undersökningarna visar bl. a. att söndagsförsäljningen nästan
fördubblades mellan 1971 och 1972 och att den för de undersökta
butikskategorierna år 1972 uppgick till drygt 200 milj. kr. Ställt i
relation till företagens totala årsomsättning är dock söndagshandeln
relativt begränsad. År 1971 utgjorde söndagsförsäljningen i genomsnitt
0,5 % av företagens totala årsomsättning, med variation för olika företag
mellan 0,1 och 2,5 % 1972 utgjorde söndagshandeln i genomsnitt 1,8 %
av företagens totala omsättning med variationer mellan 0,8 och 4,6 % för
olika företag.

Av den totala söndagsförsäljningen 1972 föll ca 65 % på försäljning av
dagligvaror — förutom livsmedel även tobak, kemikalier, tekniska varor,
mjukpapper etc. — medan resterande del, ca 35 %, föll på försäljning av
övriga varor. Den totala söndagsförsäljningen av dagligvaror 1972 — ca
135 milj. kr. — utgjorde ca 0,4% av den totala omsättningen i
detaljhandeln samma år för berörda varugrupper.

För att en uppfattning om söndagshandelns lönsamhet i förhållande
till handeln på vardagar skulle erhållas har bl. a. lönekostnadernas andel
av försäljningen exkl. moms — löneandelarna — under 1972 undersökts.
Löneandelarna 1972 var lägre i söndagshandeln än i handeln på vardagar.
Särskilt med hänsyn till att företagen via s. k. OB-tillägg har att betala

NU 1974:27

dubbelt så höga arbetslöner i söndagshandeln som i vardagshandeln skulle
detta tyda på att söndagshandeln är mera effektiv än handel på vardagar.
Någon påverkan på prisutvecklingen i en för konsumenterna ogynnsam
riktning skulle härigenom inte heller kunna härledas från söndagsöppethållandet.
Vid en bedömning av söndagshandelns effektivitet måste
emellertid hänsyn tas till att vissa prestationer kan överföras från
söndagar till andra dagar i veckan, bl. a. lagerfunktioner, kontorsarbete
och påfyllning av varor i diskar, samt till att ca 30 % av de söndagsarbetande
är särskilt anställda för att arbeta på söndagar och annan obekväm
arbetstid och därför kan vara inplacerade i den lägsta lönetariffen i det
kollektiva lönesystemet.

Slutsatsen att de fria affärstiderna inte påverkat prisutvecklingen i en
för konsumenterna ogynnsam riktning bekräftas av den undersökning
angående marginalutvecklingen i dagligvaruhandeln under de elva första
månaderna 1973 som presenterades av statens pris- och kartellnämnd
(SPK) i februari 1974. Enligt denna undersökning kan den för den
undersökta perioden konstaterade marginalförstärkningen i handeln om
ca 4,5 % helt tillskrivas effekterna av bakifrån kommande prisstegringar
av samma storleksordning samt det förhållandet att handeln på dessa
prisstegringar tillämpat fasta påläggssatser, s. k. omräkningstal.

Påverkan på handelns struktur

Vad beträffar affärstidernas påverkan på handelns struktur erinrar
affärstidsnämnden om att inom dagligvaruhandeln sedan 1960 närmare
13 000 butiker har lagts ned och samtidigt omkring 1 300 moderna
självbetjäningsenheter nyetablerats. Det största antalet nedläggningar
förekom år 1963, då 1 200 dagligvarubutiker upphörde. Under de
närmast följande åren var nedläggningarna något färre för att år 1970 åter
uppgå till över 1 000. Sedan 1971 har antalet butiksnedläggningar åter
minskat. Inom ICA-organisationen, som genom utvecklingen kommit att
bli den företagssammanslutning som har flest butiker inom de s. k.
stödområdena, uppgick antalet butiksnedläggningar under 1973 till ca
290 mot ca 350 under 1972 och ca 400 under 1971.

Strukturomvandlingen i dagligvaruhandeln initierades i mitten av
1950-talet genom övergången från personligt betjänade butiker till
självbetjäningsbutiker. Härefter har utvecklingen och lokaliseringen av
butiksbeståndet påverkats av ett flertal faktorer. Bland de faktorer som
var och en för sig eller i förening med andra faktorer haft en avgörande
inverkan på butiksutvecklingen kan nämnas (1) urbaniseringsprocessen,
dvs. inflyttningen från landsbygden till tätorterna samt uppkomsten av
förortscentra i tätorterna, (2) en i samband med befolkningsomflyttningen
allmän omläggning av såväl det statliga som det kommunala och det
enskilda kommunikationssystemet, (3) ökat bilinnehav och högre boendestandard
(ökade kyl- och frysmöjligheter m. m.) samt (4) en förändrad
konkurrenssituation inom dagligvaruhandeln genom uppkomsten av stora
integrerade detaljhandelsblock.

NU 1974:27

Att objektivt belysa söndagshandelns eventuella inverkan på handelns
strukturomvandling stöter på betydande svårigheter bl. a. av den orsaken
att den effekt som eventuellt skulle kunna tillskrivas ett förlängt
öppethållande knappast kan isoleras från övriga faktorer. Genom sina
olika strukturstudier försöker affärstidsnämnden emellertid kartlägga
eventuella förskjutningar i omsättningsutveckling mellan butiker med
olika öppethållande. Dessa undersökningar är ännu inte slutförda. Visst
material som behandlats inom affärstidsnämnden under hösten 1973
visar emellertid att de förskjutningar i omsättningen sorn kunnat
konstateras mellan butiker med olika öppethållande dels är mycket små,
dels inte alltid är till fördel för de enheter som bedriver kontinuerligt
öppethållande på söndagar.

Mot bakgrund av de stora lokala avvikelserna i öppethållandet har
affärstidsnämnden låtit undersöka butiksstrukturen åren 1970—1972 på
de 22 orter som omfattas av nämndens lokala studier. Allmänt visar
strukturutvecklingen på dessa orter samma tendens som gäller för landet
som helhet, dvs. att antalet butiksnedläggelser har minskat under senare
år. Mellan de undersökta orterna föreligger inga större skillnader med
avseende på strukturutvecklingen. Man kan således inte på grundval av
befintligt material hävda att de fria affärstiderna negativt skulle ha
påverkat strukturutvecklingen.

Konsumenternas behov av söndagsöppethållande

Affärstidsnämnden erinrar om att näringsutskottet i sitt betänkande
1971:53 angående affärstidsregleringens upphörande fann övervägande
skäl tala för att statsmakterna överlät åt konsumenterna att genom sina
köpvanor påverka detaljhandeln att tillämpa de affärstider som vid en
samlad bedömning av inköpsmöjligheter och priser ter sig mest fördelaktiga
för konsumenterna. De förändringar i butikernas öppethållande
som konstaterats under den tid butikerna haft full frihet att bestämma
sina affärstider kan ses som ett konkret uttryck för en sådan påverkan,
menar nämnden.

I syfte att även från andra utgångspunkter försöka klarlägga söndagsöppethållandets
betydelse från konsumentsynpunkt påbörjade affärstidsnämnden
i oktober 1973 en undersökning av kundstrukturen i söndagsöppna
butiker. Undersökningen omfattar ca 4 000 intervjuer med kunder
i livsmedelsbutiker, varuhus och stormarknader med kontinuerligt öppethållande
på söndagar. I undersökningen kombineras data rörande
intervjupersonernas bakgrundsförhållanden — familjestruktur, tillgång till
bil, förvärvsarbete, avstånd till butik m. m. — med faktiska uppgifter
beträffande deras varuinköp, såsom utgiftssumma och typ av vara. Analysen
av primärmaterialet till undersökningen har påbörjats.

Vid jämförelse med det material som distributionsutredningen tagit
fram genom sin kundundersökning i Örebro visar undersökningen bl. a.
att kunder som handlar i söndagsöppna butiker har en högre förvärvsarbetsintensitet
än kunder som förlägger inköpen på vardagar. I varuhus

NU 1974:27

och livsmedelsbutiker är storleken på dagligvaruinköpen på söndagar
ungefär lika. 50 % av kunderna handlar således dagligvaror för 13—14 kr.
Medianinköpet beträffande dagligvaror i stormarknader uppgår till ca 24
kr. En fjärdedel av stormarknadernas kunder på söndagar handlar dock
dagligvaror för 50 kr. eller mer. Vad gäller storleken på hushållskapitalvaruinköpen
uppgår medianvärdet för varuhusens del till ca 15 kr. 1
stormarknaderna uppgår medianvärdet till nära 50 kr. I stormarknaderna
gör dock var femte kund ett hushållskapitalvaruinköp som ligger på 100
kr. eller däröver.

Ungefär hälften av alla söndagskunder har enligt egen uppgift i förväg
bestämt sig för inköp av dagligvaror. Stormarknadskunderna synes dock i
större utsträckning ha gjort inköpen av tillfällighet. I synnerhet gäller
detta stormarknadskunder som har lång resväg mellan bostad och
försäljningsställe. Av de stormarknadskunder som har högst 3 km till
försäljningsstället hade sålunda ingen handlat dagligvaror av tillfällighet,
medan 3/4 av de kunder som har en resväg på över 5 km mellan bostad
och försäljningsställe uppgivit att inköpen skett av tillfällighet.

De vanligaste orsakerna till att inköpen har förlagts till söndagar är
enligt enkäten att kunden har saknat någon vara eller har haft ont om tid
på vardagar för att göra sina inköp. Ungefär 15% av kunderna i
stormarknader och varuhus har som främsta orsak till att de köpt
hushållskapitalvaror uppgivit att de vill göra dessa inköp tillsammans med
övriga familjemedlemmar.

Undersökningsresultaten tyder vidare på att merparten av de tillfrågade
söndagskunderna hade kunnat förlägga inköpen en vardag senare i
veckan. Drygt 3/4 av livsmedels- och varuhuskunderna hade sålunda
kunnat göra ett vardagsinköp i stället för söndagsinköpet, medan
motsvarande andel var nära 90 % beträffande kunderna i stormarknader.
Andelen varierar mellan de undersökta orterna.

Med hänsyn till materialets omfattning och karaktär måste det bli
föremål för ytterligare analyser innan ett slutligt omdöme kan ges om
den betydelse som söndagsöppethållandet enligt denna undersökning har
ur konsumentsynpunkt. Undersökningen kan heller inte betraktas som
till fyllest för en total bedömning av konsumenternas behov av flexibla
affärstider, bl. a. öppethållande på söndagar. För en sådan helhetsbedömning
krävs ytterligare undersökningar, säger affärstidsnämnden.

Undersökningar utförda av distributionsutredningen

Distributionsutredningen (H 1970:14; ordförande: riksdagsman Anna
Lisa Lewén-Eliasson) har till uppgift att bedöma pågående utveckling
inom distributionen i förhållande till olika konsumentgruppers situation
och bl. a. överväga behovet av och formerna för samhälleliga åtgärder för
att tillgodose rimliga krav på närhetsservice. Försäljningsställenas öppethållande
är en faktor i en sådan bedömning. Vad som från konsumentsynpunkt
framstår som önskvärt måste vägas mot företagens, de
anställdas och det allmännas intressen. Utredningens materialinsamling är

NU 1974:27

i huvudsak genomförd. I sitt remissyttrande över motionerna presenterar
utredningen vissa fakta av intresse för affärstidsfrågans bedömning.

Utredningen har i Örebro utfört en undersökning av hushållens
köpvanor. Denna undersökning planerades och genomfördes strax innan
af färstidsfrågan kom upp till en mera allmän debatt på senhösten 1971.
Den visar, liksom tidigare liknande undersökningar, att hushållen i
allmänhet köper dagligvaror varje dag om butikerna är relativt närbelägna.
Fördelas Örebrohushållens veckoinköpssummor på olika dagar föll
26 % på fredagar, 18 % på lördagar och söndagar samt 14 % i genomsnitt
på övriga dagar. Det bör anmärkas att endast ett par butiker i Örebro
hade söndagsöppet vid undersökningstillfället. Undersökningen visar
också att inköp på kvällstid efter kl. 18.00 svarade för en mycket
obetydlig del av veckoinköpen men att de genomsnittligt sett var på
större belopp än inköp under dagtid.

Det konstaterade inköpsmönstret tyder på att hushållen, när de yttre
omständigheterna så medger, i allmänhet handlar ofta för att därmed
undvika bl. a. de hemtransportbesvär och lagringsproblem som få och
stora inköp medför. När avstånden till butikerna växer kommer bilen
alltmer till användning vid inköpen. Bilen är ofta inte disponibel för
inköp på vardagar, varför stora inköp tenderar att i växande omfattning
förläggas till veckoslutet. Detta kan dock inte sägas tyda på att det finns
ett behov att handla även på söndagar, men föreligger möjligheten så
utnyttjar konsumenterna den också i viss utsträckning.

Utredningen redovisar vidare en särskild enkät som utredningen gjort
bland ca 750 anställda i olika butiker i Örebro och Växjö för att söka
fånga upp inställningen till arbetet, till arbetstiderna, i trivselfrågor m. m.
Undersökningen syftar i första hand till att klarlägga skillnaden i fråga
om arbetsförhållandena i olika butikstyper. Preliminära resultat visar
bl. a. att en helt övervägande del av de intervjuade var nöjda med såväl
antalet arbetstimmar som arbetstidsschemat. Flertalet anställda hade fått
samråda med butiksledningen om arbetstidsfördelningen. I butiker som
tillämpat söndagsöppet intervjuades ca 480 anställda. Av dessa hade 21 %
ej arbetat någon söndag. Av återstående ca 380 anställda tyckte 62 % illa
om att arbeta på söndagar, 16 % hade inte någon bestämd uppfattning
och resterande 22 % tyckte bra om att arbeta på söndagar. De positiva
fanns i större utsträckning i livsmedelsbutiker än i andra undersökta
butikstyper (varuhus, stormarknader och beklädnadsbutiker). Vidare
bearbetningar av materialet kommer bl. a. att visa vilka personalkategorier
som var nöjda resp. missnöjda med söndagsarbete.

Remissyttranden

Av remissinstanserna ställer sig Sveriges köpmannaförbund, KF - med
visst förbehåll — och TCO positiva till förslag om en utredning.
Handelsanställdas förbund uttalar sig i sitt yttrande till LO för en
snabbutredning av affärstidsfrågan. LO anser att affärstidsnämnden bör
få i uppdrag att utreda möjligheterna att införa någon form av

NU 1974:27

affärstidsreglering. Distributionsutredningen — utom två reservanter —
menar att affärstidsnämnden själv bör utvärdera sitt material och föreslå
lämpliga åtgärder samt att det inte finns skäl för att f. n. återinföra en
reglering. Den hittillsvarande utvecklingen har enligt nämndens mening
inte påkallat något sådant initiativ. Ytterligare undersökningar anses
erforderliga för en helhetsbedömning. En av nämndens ledamöter har
reserverat sig till förmån för återinförande av en affärstidsreglering.
Affärstidsnämnden erinrar om att nämnden enligt sina direktiv skall
anmäla till Kungl. Maj:t om utvecklingen i fråga om de fria affärstiderna i
något avseende går i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning och att
nämnden vidare om så är påkallat kan utreda och eventuellt ange olika
möjliga åtgärder.

Affärstidsnämnden har, som framgår av det föregående, lämnat en
utförlig redogörelse för de undersökningar nämnden utfört. Sammanfattningsvis
är nämndens slutsatser följande.

Sedan affärstidslagen slopades vid årsskiftet 1971-1972 kan för
handeln som helhet små förändringar konstateras i det kontinuerliga
öppethållandet på söndagar. Utvecklingen är emellertid inte enhetlig, och
relativt stora skillnader föreligger mellan olika lokala marknader. De
handelsanställdas arbetssituation har med avseende på de förhållanden
som löpande undersöks av nämnden - anställningsform, arbetstidens
omfattning och förläggning m. m. — totalt sett inte försämrats under den
tid butikerna haft full frihet att bestämma sitt öppethållande. De fria
affärstiderna har inte heller påverkat prisnivån i butikerna i en för
konsumenterna ogynnsam riktning. De små förskjutningar som kunnat
konstateras mellan butiker med olika öppethållande kan enligt nämnden
sannolikt tillskrivas faktorer som butikernas ålder och läge snarare än
olikheter i öppethållandet. De förändringar i butikernas öppethållande
som inträffat sedan affärstidslagen slopades kan, anser nämnden, i viss
utsträckning ses som ett uttryck för konsumenternas påverkan på
detaljhandeln att tillämpa de affärstider som ter sig mest lämpliga för
konsumenterna. Slutligen anförs att en närmare analys av utvecklingen,
bl. a. av de lokala olikheterna, kan ge nämnden anledning att — förutom
att anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t — utreda och eventuellt ange
olika möjliga åtgärder.

I en reservation till nämndens yttrande anför ledamoten riksdagsman
Fritz Börjesson att nämnden borde ha uttalat sig för att förbud införs
mot att ha butiker söndagsöppna, att affärstidsregleringen återinförs, att
dispensmöjlighet föreskrivs i lagen men att dispenssystemet tillämpas
restriktivt och likformigt över hela landet samt att de anställda ges
medinflytande vid behandling av dispensärenden. I ett särskilt yttrande
förklarar tre ledamöter av nämnden att de är eniga i de slutsatser som
dras i nämndens yttrande beträffande beskrivningen av de sakliga
förhållandena och utvecklingen och beträffande inriktningen av nämndens
fortsatta arbete. För närmare motivering och bakgrund till sitt
ställningstagande hänvisar de därutöver till Handelsanställdas förbunds
yttrande till LO.

NU 1974:27

Distributionsutredningen anser att den grundläggande frågan måste
vara konsumenternas intresse. Utredningen erinrar om sitt yttrande över
betänkandet (SOU 1971:33) Fri affärstid, där utredningen bl. a. anförde
att det för grupper av konsumenter, t. ex. i hushåll utan hemarbetande
vuxen, är angeläget att kunna handla på andra tider än de som
affärstidslagen gav möjlighet till och att detta gäller inte enbart för
livsmedelsinköp i storstadsområden utan även för andra varuområden och
orter.

Distributionsutredningen uttalar nu att den vidhåller sin tidigare
uppfattning och påpekar att det ligger inom affärstidsnämndens uppdrag
att ta fram underlag för frågans bedömning. Möjligheten till flexibilitet i
öppethållandet kan även vara värdefull, säger utredningen, exempelvis på
semesterorter med campingplatser och under andra speciella förhållanden.

Beträffande frågan om öppethållande på helgdagsaftnar som infaller
efter söndag hänvisar utredningen till att den ovan nämnda undersökningen
i Örebro visar att ungefär hälften av hushållen hade förvaringsutrymmen
som inte var tillräckliga för en halv veckas behov. Dylika
förhållanden synes motionärerna helt bortse från, säger utredningen.

I fråga om effekterna av fria affärstider på prisnivån inom handeln
anser distributionsutredningen att det under rådande pris- och konkurrensförhållanden
inte är troligt att butikerna skulle fortsätta att ha
söndagsöppet om det skulle verka starkt kostnadsuppdrivande. 1 vissa
försäljningsställen torde man, säger utredningen, ha nått ett bättre
kapacitetsutnyttjande genom att förskjuta öppethållandetiderna under
dagen och veckan, vilket är väsentligt från kostnadssynpunkt och särskilt
kommer att uppmärksammas av utredningen. Det anses svårt att utan
närmare undersökningar avgöra vilka faktorer som motiverat de marginalökningar
i kronor som ägt rum i dagligvaruhandeln under år 1973. Dock
synes det enligt utredningen klart att det är kostnadsökningar i fråga om
avtalsenliga grundlöner, åtgärder för att tillgodose av den nya livsmedelslagstiftningen
betingade ökade hygienkrav m. m. och inte öppethållandet
på söndagar som haft avgörande betydelse när cirkapriserna i detaljhandeln
fastställts. Söndagsöppethållande skulle med andra ord tillämpas så
länge det är lönsamt vid en given prisnivå.

Distributionsutredningen tar vidare upp frågan om de fria affärstidernas
inverkan på strukturförhållandena. Utredningen anför följande:

Butiksnedläggningarna särskilt i dagligvaruhandeln är en process som
startat och haft stor omfattning långt före upphörandet av affärstidsregleringen.
Det finns en råd förhållanden som tillsammans orsakat denna
utveckling. De förändringar av pris- och konkurrenspolitiken som
statsmakterna genomförde kring mitten av 1950-talet får sägas vara en
grundförutsättning för utvecklingen. Stora enheter har av olika skäl visat
sig ha högre produktivitet och lönsamhet och har därmed kunnat
konkurrera ut mindre enheter. De små enheterna har också i många fall
svårt att hålla ett attraktivt sortiment och ligger ofta i äldre och mindre
ändamålsenliga lokaler, och sådana enheters kundunderlag minskar
genom befolkningsavtappning i glesbygder och innerstäder. Genom

NU 1974:27

bilismens utveckling har också konsumenternas köpvanor förändrats. I
jämförelse med faktorer av detta slag torde ökningen av söndagsöppethållandet
i stora butiksenheter vara av underordnad betydelse för den
pågående strukturomvandlingen.

Frågan om söndagsöppethållande kan inte heller, säger utredningen,
enbart ses som ett intresse för stora butiksenheter. I de olika blocken
inom dagligvaruhandeln pågår nämligen experiment med nya typer av
bostadsorienterade närhetsbutiker, för vilka öppethållandetiderna är ett
viktigt konkurrensmedel. Ett förbud mot söndagsöppethållande skulle kunna
försvåra uppkomsten av sådana enheter, samtidigt som kioskhandeln med
ett starkt begränsat sortiment skulle gynnas.

Beträffande de fria affärstidernas inverkan på de anställdas arbetsförhållanden
uttalar utredningen att den finner det naturligt att handelsanställda
— även om de får kompensation i tid och pengar — är negativa till
arbete på söndagar och reagerar mot en utveckling som skulle innebära
ökat arbete på andra tider än vanlig arbetstid. Detta kan också gälla om
några negativa konsekvenser i andra avseenden inte visats. Denna fråga är
emellertid aktuell även i andra serviceyrken och faller utanför distributionsutredningens
uppgifter.

Sammanfattningsvis anför distributionsutredningen följande. Det är
svårt att utskilja de effekter ökat öppethållande kan ha på prisnivån och
strukturutvecklingen. Utifrån det faktamaterial som distributionsutredningen
har tillgång till och med tanke på det intresse som finns för
flexibelt öppethållande anser distributionsutredningen att det f. n. inte
föreligger något behov att återinföra affärstidsreglering. Det är emellertid
angeläget att affärstidsnämnden fortsätter sitt uppföljningsarbete och så
långt det är möjligt söker belysa olika verkningar. Det är naturligt att
affärstidsnämnden själv utvärderar sitt material. Det synes inte heller
föreligga några hinder för att nämnden mot slutet av sin mandatperiod
lägger fram förslag som nämnden finner motiverade. Eventuellt kunde till
nämnden knytas expertis bl. a. från handeln; detta torde vara möjligt
även inom ramen för nuvarande uppdrag. Eftersom distributionsutredningens
betänkande planeras föreligga ungefär samtidigt som försöksperioden
med fria affärstider utgår skulle en samlad bedömning av
utvecklingen i förhållande till konsumenternas intresse av service kunna
göras.

I en reservation till distributionsutredningens yttrande föreslår ledamoten
direktör K. E. Gillberg att en särskild utredning skall tillsättas för
att behandla affärstidsfrågan med särskilt beaktande av söndagsöppethållande
och med sikte på att hänsyn skall kunna tagas till utredningens
förslag vid utgången av den treåriga prövotid som förutsattes vid
tillsättandet av affärstidsnämnden. Ledamoten ombudsman Bengt Lloyd
reserverar sig också och hänvisar till det yttrande som Handelsanställdas
förbund avgivit till LO.

KF erinrar om att förbundet i sitt remissyttrande över betänkandet
”Fri affärstid” anslöt sig till uppfattningen att affärstidsregleringen borde

NU 1974:27

upphöra. Den hittillsvarande utvecklingen efter affärstidslagens slopande
har ännu inte givit KF anledning att frångå denna uppfattning, anförs det
nu.

KF:s egen erfarenhet och affärstidsnämndens hittills redovisade
material har inte uppenbarat förhållanden som entydigt talar för ett
återinförande av en affärstidsreglering. Det har visserligen förekommit
lokala variationer i företagens agerande. Det måste emellertid enligt KF:s
mening betraktas som naturligt att man efter en lång period med
restriktioner får varierande rörelser innan situationen normaliseras efter
de nya förutsättningarna. Det allmänt pressade kostnadsläget inom
detaljhandeln och de kraftiga lönetilläggen under s. k. obekväm arbetstid
bidrar till att företagen måste vara återhållsamma vad gäller öppethållandet,
hävdar KF.

KF anför vidare att det i konsumentföreningarnas parlamentariska
organ pågår en ständig diskussion och prövning av verksamheten i de
konsumentkooperativa butikerna och varuhusen, varvid även frågan om
öppethållandetiderna är föremål för uppmärksamhet. Häri anses ligga en
garanti för att de kooperativa försäljningsenheterna får ett öppethållande
som svarar mot en rimlig avvägning mellan konsumenternas krav på
service och deras krav på låga kostnader.

KF finner det angeläget att en samlad utvärdering kommer till stånd
sedan affärstidsnämnden år 1975 slutredovisat resultaten av sin granskning
och att samtidigt behovet av någon form av affärstidsreglering
prövas. Redan nu vill KF dock slå fast att en återgång till det tidigare
systemet, där en lagfäst reglering av affärstiderna var kombinerad med
ett kommunalt dispensförfarande, bestämt måste avvisas. Utvärderingen
och prövningen bör enligt KF:s uppfattning göras av ett organ som har en
bredare sammansättning än vad affärstidsnämnden har. KF föreslår
därför att en särskild kommitté tillsätts och att denna får representanter
för konsumenterna, de anställda, företagen och samhället.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att förbundets representant i
1970 års affärstidskommitté reserverade sig mot kommitténs förslag att
affärstidslagen skulle upphöra. I reservationen anfördes att konsumenterna
i och för sig kan önska liberalare öppethållandetider men inte är
beredda att betala för denna extra service i form av t. ex. höjda varupriser
eller andra olägenheter. Det framhölls också att en öppethållandekonkurrens
framför allt skulle komma att utnyttjas av vissa företag — främst de
större försäljningsenheterna — och att detta skulle kunna innebära
skärpta strukturförändringar med sämre närhetsservice som en av
följderna. Efter drygt två års erfarenhet av helt fria affärstider kan man
ur affärstidsnämndens material utläsa att det främst varit de större
försäljningsenheterna som har utnyttjat söndagshandeln som konkurrensmedel,
säger Köpmannaförbundet nu.

I reservationen anfördes vidare att det måste vara rimligt att ta hänsyn
till arbetsförhållandena för såväl de anställda inom detaljhandeln som
köpmännen själva och deras i butikerna arbetande familjemedlemmar. En

NU 1974:27

affärstidsreglering i form av en ramlagstiftning skulle därvid utgöra en viss
garanti för att de anställda skulle få en rimlig förläggning av sina
arbetstider. Det anfördes också att det redan vid utredningstillfället hade
redovisats erfarenheter — såväl i skolorna vid yrkesvägledning som inom
detaljhandelsföretagen — som visade att det blivit allt svårare att
rekrytera personal till detaljhandeln med hänsyn till de arbetstider som
detaljhandeln såsom servicenäring måste tillämpa. Att detaljhandeln
under senare år inte haft några större svårigheter att rekrytera den
erforderliga personalen för ett ökat öppethållande kan, säger Köpmannaförbundet,
sammanhänga med den påtagligt förändrade arbetsmarknadssituationen.

Som ett väsentligt skäl till reservationen anfördes att det inom den
dåvarande kommitténs uppdrag inte hade varit möjligt att få en total
belysning av de olika delproblem som var aktuella — strukturomvandling,
prispåverkan, familjeföretagens situation och de anställdas arbetstidsförhållande.
Det förelåg inte tillräckligt faktaunderlag för beslut om en för
hela detaljhandeln så genomgripande förändring. Enligt Köpmannaförbundets
uppfattning har de senaste årens utveckling och erfarenheter
givit vid handen att den uppfattning som redovisades under utredningsarbetet
och som också utvecklades i förbundets yttrande 1971 i flertalet
avseenden fortfarande har aktualitet. De motioner som föreslår utredning
stöder sig på registrerade effekter i ett antal handelsorter och synes vara
väl motiverade, säger förbundet och hemställer att en utredningskommitté
med representation även för den enskilda detaljhandelns utövare
skyndsamt tillsätts. Affärstidsnämnden har enligt förbundet inte en sådan
allsidig sammansättning att den kan anses vara representativ för detaljhandelns
totala verksamhet.

LO erinrar om att organisationen i sitt yttrande över betänkandet Fri
affärstid tillstyrkte förslaget om att affärstidsregleringen skulle upphöra.
Organisationen framhöll dock att den väntade sig att utvecklingen skulle
komma att innebära ett öppethållande som inte var särskilt mycket större
än det dittillsvarande. LO räknade också med att prisnivån sannolikt inte
skulle höjas som en följd av att regleringen upphörde. LO pekade dock på
att samhället noga måste följa prisutvecklingen efter ett slopande av lagen
och att om en ogynnsam prisutveckling blev följden nödvändiga åtgärder
måste vidtagas för att stoppa denna. LO underströk också det väsentliga i
de anställdas krav på skydd.

LO uttalar nu att affärstidsnämndens undersökningar, liksom de
undersökningar som presenteras av Handelsanställdas förbund, visar att
för handeln som helhet har inträffat relativt små förändringar i det
kontinuerliga öppethållandet sedan årsskiftet 1971-1972. Vad gäller det
”tillfälliga” eller ”sporadiska” söndagsöppethållandet har dock betydande
förändringar ägt rum. LO delar Handelsanställdas förbunds oro för denna
utveckling, särskilt mot bakgrund av den kraftiga ökning av söndagsöppethållandet
som skedde i december 1973. Uppenbar risk föreligger
enligt LO att, som Handelsanställdas förbund uttrycker det, ”december -

NU 1974:27

öppethållandet 1973 sprider sig till fler perioder under året och att det
sprider sig till fler branscher, orter och regioner”.

Söndagsöppethållandet har, anför LO, blivit ett konkurrensmedel som
i första hand kan utnyttjas av de större enheterna. Det är knappast
konsumenternas krav och önskemål som avgör om affärerna skall hålla
öppet på söndagar eller ej, utan detaljhandelns konkurrens om kunderna.
Bestämmer sig ett varuhus på en ort för att ha söndagsöppet, tvingas
andra säljenheter, av rädsla för att annars tappa kunder och marknadsandelar,
att agera på samma sätt. De stora lokala skillnaderna i söndagsöppethållandet
stöder denna uppfattning. De visar enligt LO:s uppfattning
också att något markant konsumentbehov av söndagsöppethållande inte
föreligger. Ett annat förhållande som stöder denna uppfattning är att de
inköp som görs på söndagar i kronor räknat är mycket små. En mycket
stor del av inköpen kommer inte upp till 10 kronor.

Vad gäller de handelsanställdas syn på att arbeta på söndagar hänvisar
LO till Handelsanställdas förbunds yttrande.

Sammanfattningsvis anser LO att betydande tveksamhet kan uttalas
mot ett helt oreglerat butiksöppethållande. Enligt LO:s mening är det
därför rimligt att affärstidsnämnden redan nu genom tilläggsdirektiv får i
uppdrag att närmare utreda och lämna förslag om olika vägar att
återinföra någon form av affärstidsreglering. Nämnden bör därvid
kompletteras med representanter för detaljhandeln, vilka gentemot såväl
konsumenter som anställda får motivera och ta ansvar för sina önskemål i
fråga om söndagsöppethållandet. Detta arbete kan ske samtidigt med att
affärstidsnämnden fullgör redan påbörjade arbetsuppgifter, exempelvis de
viktiga undersökningarna om de fria affärstidernas pris- och struktureffekter.

Handelsanställdas förbund anför i sitt yttrande till LO bl. a. att
förbundet avstår från att ge några synpunkter på strukturomvandlingen
och söndagsöppethållandets konsekvenser för närhetsservicen och i stället
vill understryka olägenheterna av söndagsöppethållandet för de affärsanställda.
Det behöver inte närmare kommenteras, menar förbundet, att
affärsanställda liksom andra grupper i vårt samhälle ogärna arbetar på
söndagar och helgdagar och på annan obekväm arbetstid. Om de anställda
drabbas av sådan arbetstid eller riskerar att hamna i en sådan situation,
resulterar detta omedelbart i en bestämd reaktion. Irritationer och
missnöje uppstår. Opinioner skapas för åtgärder i olika riktningar.

Förbundet anser att utvecklingen av söndagsöppethållandet efter det
att affärstidslagen upphörde vid årsskiftet 1971-1972 har inneburit
påtagbara förändringar som motiverar en ny affärstidslag. De skäl som
anförs är bl. a. följande.

Söndagsöppethållandet har ökat mer än som väntats och stabiliserats
på en betydligt högre nivå än som beräknades då affärstidslagen
upphörde. Söndagsöppethållandet har fått stor omfattning i varuhus och
stormarknader. Det har fått stor spridning på orter och regioner utanför
storstadsområdena.

NU 1974:27

Förbundet påpekar att söndagsöppethållandet fick en anmärkningsvärt
stor omfattning under december månad 1973. Det finns enligt
förbundet stor risk för att december-öppethållandet 1973 sprider sig till
fler perioder under året och att det sprider sig till fler branscher, orter
och regioner.

Ett allmänt affärsöppethållande på söndagar kan, framhåller förbundet,
få följder för andra yrkesgrupper. Krav kan komma att ställas på
service från det s. k. ”bakre ledet”. Lagercentraler, bagerier, charkuterianläggningar
och mejerier kan komma att få stå till tjänst på lördagar och
söndagar. Detta innebär inte bara sämre arbetstidsförläggning för dessa
grupper utan också kostnadsstegringar i det bakre ledet.

Söndagsöppethållandet i affärerna kan leda till krav på service på fler
områden under sön- och helgdagar, exempelvis när det gäller barntillsyn,
försäkringskassa, post och banker. Är detta en önskvärd utveckling,
frågar förbundet, och har samhället råd med denna service?

Den omfattning som söndagsöppethållandet har fått har förorsakat
stora irritationer bland förbundets medlemmar, uppges det. Affärstidsfrågan
har av medlemmarna upplevts som ett mycket stort problem. Detta
har framkommit i olika opinionsyttringar. Förbundets motparter på
arbetsgivarsidan har kategoriskt motsatt sig att avtalsvägen lösa arbetstidens
förläggning för de affärsanställda. Vid de senaste förhandlingarna
med Handelns arbetsgivareorganisation (HAO) och Kooperationens förhandlingsorganisation
(KFO) ställde förbundet krav på förändringar av
arbetstidsbestämmelserna. Båda HAO och KFO motsatte sig bestämt att i
avtal införa bestämmelser om affärernas öppethållningstider. I stället
hänvisade de förbundet att gå lagstiftningsvägen för att lösa arbetstidsfrågan
för detaljhandeln.

Av attitydundersökningar som gjorts bl. a. av 1970 års affärstidsutredning
har klart framgått, menar förbundet, att något utpräglat
konsumentbehov av söndagsöppethållande inte föreligger. Av de konsumenter
som nu handlar på söndagar uppger mellan 75 och 85 % att de
kan handla på vardagar. Ett annat förhållande som stöder uppfattningen
att det inte föreligger något sådant konsumentbehov anser förbundet vara
att de inköp som görs på söndagar i kronor räknat är mycket små. I
livsmedelshandeln och i varuhusen utgör inköp över 50 kronor endast
mellan 5 och 10 % av alla inköp. En mycket stor del av inköpen kommer
inte upp till 10 kronor.

Efter det att 1970 års affärstidskommittés betänkande lades fram i
april månad 1971 har många arbetstagargrupper erhållit en arbetstidsförkortning
från 42,5 timmar till 40 timmar per vecka, framhålls det vidare.
Det stora flertalet har erhållit femdagarsvecka. Denna utveckling —
arbetstidsförkortningen och femdagarsveckan - måste betydligt underlätta
möjligheterna att handla på veckans vardagar. Behovet av att
affärerna skall hålla öppet på söndagar har alltså minskat kraftigt. På
samma sätt kommer framtida arbetstidsförkortningar att ge arbetstagarna
bättre möjligheter att handla på vad som kan kallas ”normal affärstid”.

Förbundet föreslår med hänvisning till de angivna skälen en snabbut -

NU 1974:27

redning av affärstidsfrågan med sikte på att affärstidslagen skall återinföras.

TCO framhåller att organisationen tidigare i olika sammanhang har
påtalat de nackdelar som öppethållandet på sön- och helgdagar innebär
för de anställda. De obekväma arbetstiderna begränsar möjligheterna till
familjeliv, förenings- och andra fritidsaktiviteter. Den ökade omfattningen
av deltidsarbete försvårar genomförandet av ordnade anställningsförhållanden.
Anställningstryggheten kan äventyras för personalen i de
företag som av bl. a. kostnadsskäl ej kan utnyttja den fria affärstiden som
konkurrensmedel. Affärstidsnämndens undersökningsresultat ger, anför
TCO, inte underlag för några säkra slutsatser om affärstidernas inverkan
på prisutvecklingen. Eftersom konsumentprisindex visar på en markant
prisstegring under senare år och särskilt stora ökningar har noterats för
vissa mat- och dagligvaror bör frågan om de fria affärstidernas inverkan
på prisstrukturen enligt TCO:s mening bli föremål för ytterligare
utredning.

Arbetstidsförkortningen och införandet av femdagarsvecka har ökat
konsumenternas möjligheter att göra sina inköp på vardagarna, säger TCO
vidare. Utvecklingen mot kortare arbetstid bedöms komma att fortsätta
och därmed ytterligare minska behoven av söndagsöppethållande. TCO
tillstyrker därför motionsyrkandena om en snabb utredning av affärernas
öppethållande.

Sveriges grossistförbund anser att grunden för varje bedömning av
affärstidsfrågan bör vara konsumenternas intresse av att kunna göra sina
inköp på de tider som bäst passar dem. Beträffande konsumenternas
inköpssituation anför förbundet att många hushåll på grund av förvärvsarbete
och andra faktorer har svårigheter att klara alla sina inköp under
arbetsdagarna och därför tvingas förlägga inköpen till veckoslutet.
Uppenbarligen anser många hushåll det vara en fördel att därvid kunna
välja mellan att göra inköp på lördag och på söndag, säger förbundet.
Från denna utgångspunkt — och i ett läge då en ökad förvärvsverksamhet
bland gifta kvinnor är att vänta — är det enligt förbundet ”föga realistiskt
att såsom motionärerna vill ta ett steg tillbaka och till konsumenternas
nackdel begränsa öppethållandet”.

Beträffande affärstidernas inverkan på strukturutvecklingen inom
handeln uttalar förbundet att utvecklingen mot större enheter inom
detaljhandeln har pågått under lång tid och inte har något samband med
affärstidslagens upphörande för drygt två år sedan. Orsakerna till
koncentrationsprocessen sägs vara flera och ligga på såväl det socio-ekonomiska
som det företagsekonomiska planet. Ett återinförande av
affärstidsregleringen skulle inte påverka denna utveckling, menar förbundet.

Förlängt öppethållande bör enligt förbundet inte kopplas endast till
varuhus och andra stora enheter. Man kan, framhålls det, mycket väl
tänka sig att de nya typer av närhetsbutiker, som numera etableras,
kommer att hålla öppet på söndagar för att därmed förstärka sin profil

NU 1974:27

som servicebutik; detta sker redan nu i viss utsträckning.

Beträffande de handelsanställdas situation understryker Grossistförbundet
att det för företag som har öppet på ”obekväm tid” inte
föreligger några svårigheter att rekrytera personal. Behovet av personal
kan därvid, anförs det, i icke oväsentlig grad täckas genom deltidsanställda,
som därigenom erhåller en värdefull arbetsmöjlighet. Arbete på
obekväm arbetstid kan därför inte ses enbart ur en negativ synvinkel utan
har också positiva sidor.

Avslutningsvis påpekar förbundet att de butiker som har söndagsöppet
har mindre än 10% av omsättningen i handeln. Sedan november 1971
har ökningen varit endast ett par procentenheter. Med hänvisning till
affärstidsnämndens undersökningsresultat och ställningstagande hävdar
förbundet att det för närvarande inte föreligger några skäl att återinföra
någon form av affärstidsreglering eller att utreda frågan.

Utskottet

Affärstidsregleringen avskaffades vid utgången av år 1971. Regeringens
beslut att inte föreslå en förlängning av regleringen föranledde livlig
debatt i riksdagen. Frågan har fortsatt att tilldra sig intresse. År 1973
väcktes flera motioner om återinförande av affärstidsregleringen. Sedan
riksdagen avslagit dem togs saken senare under året upp i några enkla
frågor och en interpellation. Där uttrycktes oro för de fria affärstidernas
— speciellt söndagsöppethållandets — konsekvenser bl. a. för strukturutvecklingen
inom handeln och för de handelsanställdas arbetsvillkor.
De kritiska synpunkterna har genomgående bemötts med en hänvisning
till affärstidsnämndens uppdrag att följa utvecklingen av öppethållandet i
detaljhandeln och anmäla till Kungl. Maj:t om utvecklingen i något
avseende går i en från allmän synpunkt ogynnsam riktning.

I de motioner som nu föreligger framförs skilda förslag som i
allmänhet går ut på att en affärstidsreglering skall återinföras. 1 motionen
1974:547 begärs uttryckligen att den tidigare affärstidslagen skall bli
gällande på nytt. En mer eller mindre vittgående skärpning av de gamla
bestämmelserna åsyftas i motionerna 1974:176 och 1974:849 — enligt
vilka möjligheten till kommunal dispens skulle slopas — samt 1974:852
och 1974:872. Motionerna 1974:179 och 174:537 är riktade mot
öppethållandet på sön- och helgdagar och vissa helgdagsaftnar. Detta
tycks närmast vara fallet också med motionen 1974:49. 1 motionen
1974:337 slutligen yrkas att en utredning om affärstiderna skall tillsättas
så snart affärstidsnämnden har lagt fram erforderligt underlagsmaterial.

I samtliga motioner anförs att utvecklingen inte har gått i den riktning
som förväntades då regleringen av affärstiderna upphörde. Motionärerna
understryker de negativa konsekvenser för de handelsanställda som de
fria affärstiderna har fört med sig. Framför allt vänder sig motionärerna
emot öppethållande på sön- och helgdagar. De framhåller att det främst
är varuhusen och stormarknaderna som utnyttjar möjligheterna till
söndagsöppethållande. Detta påskyndar strukturomvandlingen inom han -

NU 1974:27

deln och leder i många fall till försämrad närservice för stora konsumentgrupper.

Förslaget om en utredning stöds av KF, LO, TCO och Sveriges
köpmannaförbund. Enligt KF bör en utvärdering och prövning komma
till stånd efter det att affärstidsnämnden slutredovisat resultatet av sin
treåriga granskning. Denna utvärdering bör göras av ett organ med
bredare sammansättning än vad affärstidsnämnden nu har. LO föreslår att
affärstidsnämnden, kompletterad med representanter för detaljhandeln,
genom tilläggsdirektiv skall få i uppdrag att närmare utreda och lämna
förslag om olika vägar att återinföra någon form av affärstidsreglering.
KF och Köpmannaförbundet är båda tveksamma inför ett även fortsättningsvis
oreglerat butiksöppethållande. Affärstidsnämnden, distributionsutredningen
och Sveriges grossistförbund uttalar sig bestämt emot
att en reglering av affärstiderna återinförs. De båda förstnämnda anser att
affärstidsnämnden själv bör utvärdera sitt material och föreslå lämpliga
åtgärder. Enligt Grossistförbundet saknas anledning att utreda frågan.

De skäl som anförs i motionerna för en utredning av de fria
affärstidernas effekter är enligt utskottets mening vägande. Flertalet
remissinstanser stödjer också förslagen om en utredning. Faktaunderlag
för en sådan utredning kommer att föreligga då affärstidsnämndens
treåriga mandatperiod löper ut vid innevarande års utgång. Affärstidsnämnden
kommer alltså att under år 1975 redovisa de fria affärstidernas
verkningar på öppethållandefrekvensen, de anställdas arbetsförhållanden
och prisutvecklingen. Utskottet anser att denna redovisning och de
förslag som nämnden kan komma att lägga fram bör avvaktas. Därefter
bör nämndens utredningsmaterial snarast bli föremål för analys av en
utredning som även bör anvisa erforderliga åtgärder.

Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande till Kungl. Maj:t
förordar en sådan ordning för affärstidsfrågans vidare handläggning.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. i anledning av motionerna 1974:337, 1974:852 och

1974:872 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om en utredning om affärstiderna,

2. avslår motionerna 1974:49, 1974:176, 1974:179, 1974:537,
1974:547 och 1974:849.

Stockholm den 3 maj 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s), Gustafsson i Byske (c),
Andersson i Storfors (s), Rask (s), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Wååg
(s), Svensson i Malmö (vpk), Petersson i Ronneby (c), Nyquist (fp) och
fru Oskarsson (c).

NU 1974:27

Reservation

av herrar Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c), Svensson i
Malmö (vpk), Petersson i Ronneby (c) och fru Oskarsson (c) som anser
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Affärstidsregleringen avskaffades vid (= utskottet) att

utreda frågan.

Av remissyttrandena framgår att de fria affärstiderna har haft negativa
följder för handelns personal och påverkat handelns struktur ogynnsamt.
Detta gäller framför allt öppethållandet på sön- och helgdagar. I första
hand är det varuhus och stormarknader som har utnyttjat möjligheten
härtill. Söndagsöppethållandet har otvivelaktigt, som påpekas av flera
remissinstanser, blivit ett konkurrensmedel som utnyttjas av de större
enheterna. Det är knappast konsumenternas krav och önskemål som
avgör om affärerna skall hålla öppet på söndagar eller ej, utan
detaljhandelns konkurrens om kunderna. För detta talar den omständigheten
att inköp på söndagar i regel görs blott för små belopp. Följden av
denna konkurrens blir bl. a. en försämrad närservice för stora konsumentgrupper.

Affärstidsnämndens undersökning visar att andelen arbetstid på
övertid och andelen obekväm arbetstid har sjunkit för den fast anställda
personalen vid varuhusen. Detta beror till viss del på att varuhuskedjorna
och de stora livsmedelskedjorna har anställt särskild personal för att
arbeta på söndagar och under förlängt öppethållande på vardagar. Denna
utveckling är enligt utskottets mening olycklig, inte minst mot bakgrunden
av att de deltidsanställda ofta har otillfredsställande sociala förmåner
och ringa anställningstrygghet.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motionerna att en
reglering av affärstiderna bör återinföras. Vanlig affärstid bör vara kl.
8.00-20.00 på vardagar. En dispensmöjlighet bör inskrivas i lagen, men
dispenssystemet måste tillämpas restriktivt och likformigt över hela
landet. Vid prövning av dispensärenden bör de anställda ha medinflytande.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionerna 1974:337, 1974:852 och 1974:872,

2. i anledning av motionerna 1974:49, 1974:176, 1974:179,
1974:537, 1974:547 och 1974:849 hos Kungl. Maj:t hemställer
att förslag till ny affärstidslag med den inriktning som
utskottet angett föreläggs årets riksdag.

GOTAB 74 7511 S Stockholm 1974