Näringsutskottets betänkande nr 24 år 1974 NU 1974:24

Nr 24

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
krigsmaterielindustrin m.m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1974:177 av herr Berndtson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hemställer
hos regeringen att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt
utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som kan frigöras
genom en nedskärning av krigsmaterielproduktionen,

1974:1533 av fru Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär en utredning i syfte att i konkreta former kartlägga återverkningarna
på sysselsättning, ekonomi, forskning och utveckling av stegvis
överförande från militär till civil produktion och forskning respektive till
utvecklingsarbete,

1974:1534 av fru Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen uttalar
att samtidigt med försvarsbeställningar, som kan förmodas ge svårigheter
vid en eventuell nedrustning, en plan för framtida övergång till civil produktion
görs upp.

Svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet
har inkommit med en skrivelse i anledning av motionerna 1974:1533 och
1974:1534.

Motionerna

I motionen 1974:177 erinras om att vänsterpartiet kommunisterna vid
flera tillfallen tagit upp frågan om möjligheten att skapa sysselsättning genom
civil produktion för de anställda i företag med militär produktion. Genom
att den militära produktionen är koncentrerad till vissa regioner och företag
skulle omfattande driftinskränkningar medföra betydande problem för sysselsättningen
bl. a. i Linköpings kommun. Motionärerna nämner att redan
den begränsning i tillverkningen av flygplanet Viggen som aktualiserades
under år 1973 beräknades medföra att ca 400 anställda vid Saab-Scania i
Linköping skulle komma att ställas utan arbete. De anser att då den för
militära ändamål betingade produktionen tillkommit genom beslut av stats -

1 Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 24

NU 1974:24

makterna dessa har speciellt ansvar för att produktionsresurserna utnyttjas
och för de anställdas trygghet.

I motionen 1974:1533 uttalas att försvarspolitik i traditionell mening endast
är ett av säkerhetspolitikens medel. För att minska spänningen i världen
krävs en internationell rättsordning som bygger på rättvisa och välstånd
för alla. Därför är ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de rika nationernas
sida en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd. Motionärerna erinrar
om att Förenta Nationernas generalsekreterare inför FN:s andra utvecklingsårtionde
tillsatte en expertgrupp med uppgift att belysa sambandet mellan
nedrustning å ena sidan och ekonomisk och social utveckling å den
andra. Expertgruppen — vars ordförande var Alva Myrdal — avlämnade
i december 1972 sin rapport Disarmament and Development (United Nations,
New York 1972). I motionen refereras vissa slutsatser som expertgruppen
kommit fram till. Gruppen anser att en radikal nedrustning efter
en relativt kort period av anpassning inte skulle komma att medföra några
negativa konsekvenser i ekonomiskt och socialt avseende. Gruppen anser
vidare att en överflyttning av tyngdpunkten från militär till civil produktion
erbjuder ganska obetydliga problem, eftersom produktionen inom den tunga
rustningsindustrin redan nu i ganska stor utsträckning tekniskt och företagsmässigt
sker i kombination med civil produktion. I flera länder finns
det dock risk för allvarlig arbetslöshet i vissa regioner, om speciella projekt
avsedda för militära ändamål skulle läggas ner. Den inhemska rustningsindustrin
är enligt gruppens uppfattning i många fall inte högproduktiv utan
upprätthålls därför att man anser det vara politiskt vanskligt att göra sig
"beroende” av utlandet. I sådana fall skulle en överföring av resurserna
medföra en produktivitetsvinst om resurserna användes i det egna landet
och i än högre grad om de ställdes till utvecklingsländernas förfogande.

Gruppen beräknar att det om världens nationer bestämde sig för en femprocentig
rustningsbegränsning skulle bli möjligt för de rika länderna att
öka sitt offentliga bistånd från 0,35 procent till 0,7 procent av dessa länders
samlade bruttonationalprodukt. Den mest omedelbara vinsten av en nedrustning
för en snabb stegring av utvecklingstakten i de fattiga länderna
skulle dock vara att den intellektuella elit av forskare och tekniker m. fl.,
som i dag är bunden vid forskning och utveckling inom den militära sektorn,
skulle kunna ägna sig åt uppgiften att lösa viktiga strategiska utvecklingsproblem.

En del material ur gruppens rapport återges i motionen, bl. a. en sammanställning
rörande fredlig användning av militär forskning och utveckling.
Motionärerna anser att expertgruppens slutsatser bör kunna tillämpas och
överföras på svenska förhållanden. Detta förutsätter kunskaper om hur fem
procents nedrustning och en överföring av på så vis frigjorda medel till
utvecklingsbistånd skulle påverka den svenska ekonomin. Ytterligare frågor
som bör penetreras är hur stor andel av de sysselsatta som arbetar inom
försvarsindustrin och bland underleverantörerna, hur överföring från militär

NU 1974:24

till civil produktion återverkar på sysselsättningen bransch för bransch och
vilken effekt som en övergång från militär till civil produktion får på råvarusidan.
Vidare krävs kunskaper om till vilka sektorer inom det fredliga
forsknings- och utvecklingsarbetet resurserna för svensk militär forskning
och utveckling kan överföras.

Med hänvisning till ovan refererade motivering i motionen 1974:1533
uttalas i motionen 1974:1534 att det i Sverige skulle vara helt möjligt att
följa den rekommendation som FN:s expertgrupp fört fram om krav på
en plan för övergång till civil produktion när det gäller försvarsbeställningar
som är av sådan art att svårigheter kan förmodas uppstå vid en eventuell
nedrustning. Motionärerna anser att det i första hand bör ankomma på industrin
att redovisa hur en övergång till civil produktion skall ske när sådana
försvarsbeställningar erhålls. För redan inneliggander order bör det ankomma
på regeringen att presentera en dylik plan.

Uppgifter i anslutning till motionerna

I det av krigsmaterielexportutredningen avgivna betänkandet (SOU
1970:63) Svensk krigsmaterielexport lämnas vissa uppgifter om storleken
av denna export och om dess betydelse från försvarspolitisk och arbetsmarknadspolitisk
synpunkt.

Enligt den s. k. tillverkningsförordningen (1935:395, ändrad senast
1964:108) fordras för tillverkning av krigsmateriel tillstånd av Kungl. Maj:t.
Med krigsmateriel förstås i förordningen i stort sett samma varor som är
underkastade exportförbud enligt den s. k. utförsel kungörelsen (1949:614,
ändrad senast 1972:202). Dessa varor har tagits upp i en förteckning som
är fogad till utförsel kungörelsen. Utom vapen, ammunition och andra stridsmedel
upptar förteckningen — som ändrades år 1972 — bl. a. sprängämnen,
fartyg, luftfartyg, fordon, materiel för strålning, fotomateriel och hjälmar,
allt under förutsättning att materielen är utformad för militärt bruk, varmed
avses att den med hänsyn till sin militära användning skall ha konstruerats,
utrustats eller ändrats på sådant sätt att den påtagligt avviker från motsvarande
civila materiel.

Antalet företag med tillstånd att tillverka krigsmateriel uppgick år 1970
till omkring 125. Av dessa bedrev år 1968 omkring 80 tillverkning av krigsmateriel.

För att belysa sysselsättningsfrågorna lät krigsmaterielexportutredningen
utföra vissa beräkningar. Av de 80 företag som tillverkade krigsmateriel
år 1968 undersöktes 65. Antalet anställda vid dessa uppgick totalt till omkring
90 000 personer, av vilka inemot 20 000 beräknades vara direkt sysselsatta
med tillverkning av krigsmateriel. Det fakturerade värdet av krigsmaterielproduktionen
var drygt 1,5 miljarder kr.

1 slutet av 1972 tillsattes inom försvarets materielverk en arbetsgrupp med
uppgift att utreda konsekvenserna för den svenska försvarsindustrin av 1972

1 * Riksdagen 1974. 17 sami. Nr 24

NU 1974:24

års försvarsbeslut, bl. a. risken för friställningar av arbetskraft och avveckling
av materiella resurser för framtagning av materiel till försvaret (varmed avses
även annan materiel än sådan som anges i den ovannämnda utförselkungörelsen).
Denna arbetsgrupp har i januari 1974 redovisat resultatet av sitt
utredningsarbete. Av denna redovisning framgår att materielverkets årliga
inköp av varor och tjänster uppgår till ett värde av närmare två och en
halv miljarder kronor. Inköpen görs till 90 procent hos svensk industri.
Cirka en halv miljard kronor av de årliga inköpen går till forskning och
utveckling i industrin. Upphandlingen motsvarar 5 —6 procent av saluvärdet
av hela verkstadsindustrins produktion. Till de delbranscher där andelen
är större hör elektronikindustrin. Försvarets upphandling har haft betydelse
för utveckling av civila produkter på åtskilliga områden. Försvarets behov
av elektronisk utrustning, som utvecklas och köps för ca en halv miljard
kronor per år, har sålunda ofta medverkat till att elektronikindustrin kunnat
framställa högt kvalificerade produkter för den civila marknaden och för
export. Utredningen framhåller att försvarsbeställningarnas betydelse skiftar
från leverantör till leverantör. 1 vissa fall är försvarsbeställningarna en förutsättning
för företagets existens, i andra fall är deras bidrag till företagets
totala intäkter marginella. Antalet företag där leveranser till försvaret har
så stor betydelse att minskade beställningar kan medföra risk för drastiska
nedskärningar i fråga om personal har visat sig vara relativt begränsat. Detta
begränsade antal företag har emellertid tillsammans en mycket stor andel
av samtliga anställda inom den del av industrin som arbetar för försvaret.

Den totala insatsen av personal för leveranser av materiel till försvaret
hos samtliga leverantörer beräknas 1972 ha motsvarat ca 30 000 manår. Därtill
kommer personalinsatsen hos underleverantörer av råvaror, halvfabrikat,
komponenter etc. till slutleverantörerna. Den har beräknats motsvara
8 000—10 000 manår.

Utredningen definierar företag eller delar av företag där 20 procent eller
mer av den totala personalinsatsen gäller leveranser till försvaret som ”sysselsättningskänsliga”.
De sysselsättningskänsliga företagen är ett fyrtiotal företag
eller företagsenheter i stort sett koncentrerade till cirka 35 orter. Inom
denna grupp finns femton industriföretag som tillsammans har en personalinsats
för försvaret på ca 20 000 manår. Dessa senare företag utgör enligt
utredningens uppfattning den egentliga försvarsindustrin.

Utredningen anför vidare att den reella köpkraftsminskningen hos medel
för materielanskaffning som förutses under programplaneperioden 1973/
74—1977/78 till följd av försvarsbeslutet 1972 torde minska behovet inom
industrin av personal engagerad i beställningar för försvaret. Förändringar
i storleken av denna personal kan dessutom väntas till följd av andra faktorer
— ökad kapitalintensitet, förbättrad teknik, arbetstidsförkortning etc. Utredningen
anser sig kunna konstatera att neddragningen av personalinsatser
för försvarsbeställningar inte kommer att ske drastiskt i något företag. 1
viss utsträckning väntas personal kunna överföras till civil produktion eller

NU 1974:24

minskas genom naturlig avgång. Utredningen påpekar dock att den framtida
utvecklingen inom företagens civila verksamhet och den allmänna konjunkturutvecklingen
är av avgörande betydelse.

1969 års försvarsforskningsutredning har i delbetänkandet (SOU 1970:54)
Forskning för försvarssektorn bl. a. givit en översiktlig beskrivning av försvarsforskningens
roll i den totala forskningsbilden. Utredningen konstaterar
att i ett stort antal länder, däribland Sverige, försvaret i dag svarar för mellan
en femtedel och hälften av de totala nationella forsknings- och utvecklingsinsatserna.
Av den enkät utredningen genomfört beträffande omfattningen
av och fmansieringsvägar för totalförsvarsinriktad forskning och utveckling
i Sverige budgetåret 1967/68 framgår följande.

Den totala omfattningen av statligt finansierad forsknings- och utvecklingsverksamhet
för totalförsvarsändamål uppgick till ca 580 milj. kronor,
varav ca 115 milj. kronor avsåg icke objektbunden verksamhet. Av den
senare svarade FOA för närmare 70 procent.

Av de totala försvarsforskningsinsatserna utfördes 24 procent av myndigheter
och organ inom försvarssektorn, vilket motsvarade 99 procent av
dessa myndigheters totala forsknings- och utvecklingsverksamhet. 74 procent
av försvarsforskningen utfördes vid industrin, medan universitet och
högskolor svarade för ca 1,5 procent. Den totala manårsinsatsen för totalförsvarsinriktad
forskning och utveckling vid de statliga myndigheter och
organ som omfattats av enkäten var ca 2 200 manår. Forskning för försvarssektorn
torde sammanlagt ha svarat för mellan 25 och 30 procent av
de totala forsknings- och utvecklingsinsatserna i landet. (Samtliga siffror
får, framhåller utredningen, tolkas med stor försiktighet.)

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden med samma innebörd som yrkandet i motionen
1974:177 har tidigare behandlats av 1972 och 1973 års riksdagar (NU 1972:43,
1973:11). Näringsutskottets skäl år 1973 för att avstyrka detta yrkande och
två andra som syftade till statligt stöd för att underlätta för företag som
producerar krigsmateriel att ställa om till civil produktion var följande. Utskottet
ansåg att det primära ansvaret för företagens produktionsinriktning
måste åvila företagen själva. Från samhällets sida kan det dock vara motiverat
att delta i en planering och eventuellt att i speciella fall bidra till att underlätta
övergången till civil produktion. Utskottet hänvisade till att industridepartementet
och övriga departement ingående följer den allmänna utvecklingen
inom de aktuella industrigrenarna och överväger vilka åtgärder som kan
bli nödvändiga för att underlätta omställningsprocessen. Vänsterpartiet kommunisternas
representant reserverade sig till förmån för en utredning rörande
:ivilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin. Riksdagen avslog motionerna.

NU 1974:24

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner som från skilda utgångspunkter
tar upp frågan om vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för en omställning
från militär till civil produktion inom försvarsindustrin. I motionen 1974:177
föreslås att en utredning skall tillsättas för att utarbeta ett program för civilt
utnyttjande av de resurser som frigörs vid en nedskärning av krigsmaterielproduktionen.
1 motionen 1974:1534 yrkas att i samband med försvarsbeställningar,
som kan förmodas ge svårigheter vid en eventuell nedrustning,
en plan för framtida övergång till civil produktion skall göras upp. I motionen
1974:1533 önskas att en utredning skall tillsättas med uppgift att i konkreta
former kartlägga återverkningarna på sysselsättning,ekonomi, forskning och
utveckling av stegvis överförande från militär till civil produktion av de
resurser som kan frigöras genom en nedskärning av krigsmaterielproduktionen.

Otvivelaktigt är det en synnerligen väsentlig fråga som aktualiseras i motionerna.
1972 års riksdagsbeslut angående försvarets fortsatta inriktning
har för vissa företag inom försvarsindustrin inneburit minskade beställningar.
Försvarets materielverk har, som framgår av den i det föregående lämnade
redogörelsen, låtit utreda konsekvenserna härav. Vidare följer, enligt vad
utskottet inhämtat, industridepartementet tillsammans med övriga berörda
departement den allmänna utvecklingen inom försvarsindustrin och överväger
vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för att underlätta en övergång
från militär till civil produktion.

Motionen 1974:177 tar i första hand upp effekterna på sysselsättningen
vid en eventuell nedrustning. Motionärerna påpekar att den militära produktionen
i hög grad är koncentrerad till vissa företag och regioner; som
exempel nämns Linköping. Dessa skulle komma att bli särskilt hårt drabbade
vid driftsinskränkning till följd av minskade försvarsbeställningar. Liksom
vid behandlingen av frågan förra året vill utskottet framhålla att det primära
ansvaret för företagens produktionsinriktning måste åvila företagen själva.
Från samhällets sida kan det dock vara motiverat att delta i en planering
och eventuellt i vissa fall bidra till att underlätta övergången till civil produktion.
Som framgår av vad ovan anförts pågår inom berörda departement
en planerings- och utredningsverksamhet på detta område. Motionärernas
förslag om en särskild utredning finner utskottet därför inte skäl att tillstyrka.

Förslagen i motionerna 1974:1533 och 1974:1534 bygger i allt väsentligt
på den studie om nedrustning och utveckling (Disarmament and Development.
Report of the group of experts on the economic and social consequences
of disarmament. United Nations, New York 1972) som utarbetats
av en av Förenta nationernas generalsekreterare tillsatt expertgrupp. Studiens
slutsatser innebär bl. a. följande. I händelse av nedrustning måste hög prioritet
ges åt utvecklingshjälp, och vid allmän nedrustning måste biståndet
ökas om inte inkomstklyftan mellan rika och fattiga länder skall vidgas

NU 1974:24

ytterligare. Planer måste också göras upp för hur resurser som nu används
för militära ändamål skall kunna brukas för fredliga syften, särskilt utvecklingshjälp.
Expertgruppen konstaterar dock att de båda målen utveckling
och nedrustning i grunden är åtskilda och att utvecklingssträvandena inte
bör få hejdas av brist på framgång i nedrustningsförhandlingarna.

Motionärerna uttalar att försvarspolitik i traditionell mening endast är
ett av säkerhetspolitikens medel. Ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från
de rika nationernas sida skulle enligt motionärerna bidra till att minska
spänningen i världen och därmed utgöra en grundläggande säkerhetspolitisk
åtgärd. I motionen 1974:1533 påpekas att FN:s expertgrupp hävdaratt radikal
nedrustning efter en relativt kort period av anpassning inte skulle medföra
några negativa ekonomiska eller sociala konsekvenser. Enligt motionärerna
skulle fem procents nedrustning kunna ge ett industriland möjlighet att
fördubbla sitt utvecklingsbistånd.

Utskottet har förståelse för motionärernas synpunkter och vill framhålla
att ett aktivt deltagande i nedrustningsförhandlingar såväl inom Förenta
nationerna som inom FN:s nedrustningskommitté i Genéve är ett viktigt
led i svensk utrikespolitik. I dessa sammanhang har Sverige både stött andras
och tagit egna initiativ syftande till att klarlägga militärutgifternas negativa
effekt på social och ekonomisk utveckling. Utvecklingsbistånd är en central
del av den svenska utrikespolitiken. Det är dock - som expertgruppen framhållit-olämpligt
om utvecklingsbistånd blir beroende av nedrustning. Strävandena
att åstadkomma nedrustning och ökad utvecklingshjälp bör inriktas
på att fullfölja dessa mål vart för sig. Med hänvisning till vad som anförts
i det föregående anser sig utskottet kunna konstatera att de synpunkter
som förs fram i motionen fortlöpande bevakas.

Vad beträffar yrkandet i motionen 1974:1533 vill utskottet framhålla att
ökningar och minskningar i försvarsutgifterna ytterst bestäms av säkerhetspolitiska
bedömningar. Nedskärningar vilkas omfattning bestäms av andra
faktorer än säkerhetspolitiska kan — om inte hänsyn tas härtill — komma
att strida mot de ställningstaganden genom vilka statsmakterna lagt fast
den svenska utrikes- och försvarspolitiken. Utskottet anser sig därför inte
böra föreslå riksdagen att göra den i motionen 1974:1533 önskade framställningen
till Kungl. Maj:t.

Motionen 1974:1534 tar upp ett förslag som FN:s expertgrupp lagt fram,
nämligen att regeringarna vid beställningar av krigsmateriel, som kan komma
att medföra arbetslöshet vid en eventuell nedrustning, även bör planera
för alternativt civilt utnyttjande av arbetskraft och tekniska resurser. Utskottet
vill ånyo uttala att ansvaret för planering av produktionsinriktningen
i första hand åvilar företagen. En statlig planering för alternativt utnyttjande
av resurser är dock påkallad och förekommer också, som framgår av den
redogörelse som har lämnats ovan. Denna planeringsverksamhet synes dock
i första hand inriktad på att undersöka och lösa problemen på kort sikt.
Utskottet vill understryka vikten av ökade insatser för en mer långsiktig

NU 1974:24

och samordnad planering. Därvid bör även den i motionen aktualiserade
frågan om alternativt utnyttjande av resurser som kan komma att frigöras
vid minskade försvarsbeställningar beaktas. Med hänsyn till vad här sagts
anser utskottet inte att ett särskilt uttalande från riksdagens sida i denna
fråga är påkallat.

Med åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1974:177,

2. att riksdagen avslår motionen 1974:1533,

3. att riksdagen avslår motionen 1974:1534.

Stockholm den 16 april 1974

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m). Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s). Haglund (s), Andersson i Storfors (s). Rask
(s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Wååg(s), Svensson i Malmö (vpk), Petersson
i Ronneby (c). Sivert Andersson i Stockholm (s), fru Oskarsson (c) och
herr Wirtén (fp).

Reservation

av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke på s. 6 i utskottets yttrande som börjar med ”Motionen
1974:177” och slutar med "att tillstyrka” bort utbytas mot ett avsnitt av
följande lydelse:

Det förhållandet att produktionen av krigsmateriel är koncentrerad till
lätal företag och regioner kan, såsom framhålls i motionen 1974:177, komma
att leda till svåra sysselsättningsproblem vid minskade försvarsbeställningar.
Då detta problem i första hand bör lösas genom sysselsättningspolitiska
och regionalpolitiska åtgärder är det främst staten och inte de enskilda företagen
som har ansvaret för att en översiktlig planering kommer till stånd.
Den planering som enligt den ovan lämnade redogörelsen äger rum inom
olika myndigheter är splittrad och kortsiktig och bygger inte på någon genomtänkt
och översiktlig prioritering av olika alternativa produktslag.

Utskottet finnér det nödvändigt att ett program för övergång från militär
till civil produktion utarbetas på statsmakternas initiativ. En utredning med
uppgift att utarbeta ett sådant program bör snarast komma till stånd. I utredningens
uppdrag bör även ingå att undersöka vilka åtgärder som är nödvändiga
för en framtida omstrukturering av försvarsindustrin. Utskottet tillstyrker
alltså motionen 1974:177.

NU 1974:24

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med bifall till motionen 1974:177 hos Kungl.
Majit hemställer om utredning rörande civilt utnyttjande av
krigsmaterielindustrins resurser i enlighet med vad utskottet anfört.